tisdag 1 oktober 2013
lördag 14 september 2013
Tack och hej
Så, då har tiden kommit att lägga ner det här projektet. Jag har tänkt tanken flera gånger och gjort slag i saken ett par för att rätt snart ångra mig, men den här gången vet jag att interiktigtklok-bloggen står vid vägs ände.
Innan jag går in på varför så tänkte jag höra om det finns någon som är intresserad att fortsätta. Temat för bloggen har varit mångordigt resonerande kring konspirationer, världen, uppvaknande, andlighet och kärlek. Livet, helt enkelt – sett inifrån en mycket tänkande människas sinne. Så om det finns någon ovanligt tänkande människa där ute som har lust att ta över projektet är vederbörande mer än välkommen att höra av sig.
Anledningen till att jag slutar med det här att jag helt enkelt hittat mig själv. Jag har alltid och kommer sannolikt alltid att skriva mer än de flesta. Jag älskar ord och dess förmåga att förmedla känsla. När jag den 28/10 2010 började posta här så var det för att beskriva mina tankar för mig själv. Det var ett väl valt ögonblick. I brytpunkten mellan mitt gamla och mitt nya liv där de känslomässiga implikationerna började nå tanken. Tajmingen var perfekt och bloggen blev en väl använd snuttefilt under några dödsfallsspäckade år.
Sedan dess har det blivit inte mindre än 1087 inlägg som visats 60054 gånger. Det blir cirka 55 läsningar per inlägg. Den mest lästa posten är "Learning By Doing" från februari i år som visats hela 924 gånger. Den beskriver min syn på utbildning, arbete, inspiration och förverkligande och utgjorde startskottet för projektet The Scape Bay.
I går hade vi invigning för The Scape Bay. Det var mitt yrkeslivs absoluta höjdpunkt so far. Allt jag någonsin tagit mig för, vare sig som anställd, företagare eller vildhjärna har syftat till att komma till den punkten i tiden – klockan 13.09, fredagen den trettonde september 2013. Upplevelsen att få stå där och berätta för de vars nyfikenhet lett dem in genom dörren till stället var för mig alldeles enastående.
Jag har alltid älskat att prata inför grupp. Jag är både uppmärksamhetstörstande och ett verbalt monster. Och så har jag en rejält överskruvad PowerPoint-fetisch. Men den här gången var det något extra. För första gången var budskapet inte tillrättalagt eller utformat med hänsyn till åhörarna, det var helt enkelt mitt hjärtas mening. "Det här är vad jag ville göra, varför och hur". Inte direkt glasklart men uppriktigt och menat i varje stavelse.
The Scape Bay kommer att förändra världen. Det är långtifrån mitt eget verk utan resultatet av helt fantastiska omständigheter som växt fram inte bara för mig utan även andra människor runtomkring. Särskilt viktig är Sami utan vars kapacitet detta projekt aldrig ens kunnat påtänkas. Nu är det istället en realitet och mitt i lokalen finns en kokande gryta av människovänliga möjligheter som väntar på att möta sina predestinerade förverkligare allteftersom de dyker upp på det översta trappsteget.
The Scape Bay är nog de mest påtagliga av alla de förändringar och visioner som lett fram till den här punkten. Livet har samtidigt välsignat mig med ett genomgripande uppvaknande, såväl emotionellt, fysiskt som andligt. Jag säger inte att jag gått och bekänt mig till någon förpaketerad religion – nej, det handlar snarare om att jag hittat in i mig själv, ner i mitt själs spegel och att jag för första gången sedan jag var cirka sex-sju år faktiskt kan stå för vem jag är, vad jag känner och vad jag vill. Det är en helt fantastisk känsla och jag får intrycket att detta är en verkligt central del i den så kallade meningen med livet.
I takt med att jag funnit mig själv har människor runtomkring dykt upp. Människor som jag aldrig förut träffat i det här livet men som ändå är distinkt bekanta. Människor som jag känner utan och innan. Människor som jag levt tillsammans med tidigare och av vilka minnen finns kvar i form av förnimmelser, drömmar och förflugna tankar.
Här tar orden slut. Det jag upplever är en lycka och tillfredsställelse långt bortom orden. Jag känner mig hel och närvarande i så gott som varje andetag och jag känner att jag har viktiga saker att göra. Saker som jag och alla de som jag delar resan med får den mest storstilade hjälp att uppnå. Saker som kommer att förändra världen i det lilla men med stora, människovänliga konsekvenser för alla som öppnar sig och låter sig påverkas.
Jag tänker absolut inte sluta att skriva. Tillsammans med Lars-Erik Litsfeldt håller jag på med ett romanprojekt. Det är en roman om två inte helt påhittade män i vår ålder som går från liv i inrutad frustration till att leva som de egentligen är. Boken är långtifrån färdig men projektet är ändå förbi "the point beyond return" och kommer förr eller senare att dyka upp i en bokhandel nära dig, om än sannolikt digital.
Arbetet med produktutveckling fortsätter även det. Vi kommer att lansera nya saker i höst och med de nya sinnen som tagit sig an levebrödets fortsatta utveckling så väntar några ohyggligt spännande år för verksamheterna.
En sak som jag också känner att jag kommer att lägga mer tid på är hästen. Att vara kring honom ger ett oerhört lugn och jag tänker ta den tid vi bägge behöver för att finna den kontakt jag sett glimtar av och som jag i bilder kan se så tydligt framför mig. "Gandalf Style".
Det var nog bara det.
Tack för att du läste.
Inte interiktigt klok längre.
Innan jag går in på varför så tänkte jag höra om det finns någon som är intresserad att fortsätta. Temat för bloggen har varit mångordigt resonerande kring konspirationer, världen, uppvaknande, andlighet och kärlek. Livet, helt enkelt – sett inifrån en mycket tänkande människas sinne. Så om det finns någon ovanligt tänkande människa där ute som har lust att ta över projektet är vederbörande mer än välkommen att höra av sig.
Anledningen till att jag slutar med det här att jag helt enkelt hittat mig själv. Jag har alltid och kommer sannolikt alltid att skriva mer än de flesta. Jag älskar ord och dess förmåga att förmedla känsla. När jag den 28/10 2010 började posta här så var det för att beskriva mina tankar för mig själv. Det var ett väl valt ögonblick. I brytpunkten mellan mitt gamla och mitt nya liv där de känslomässiga implikationerna började nå tanken. Tajmingen var perfekt och bloggen blev en väl använd snuttefilt under några dödsfallsspäckade år.
Sedan dess har det blivit inte mindre än 1087 inlägg som visats 60054 gånger. Det blir cirka 55 läsningar per inlägg. Den mest lästa posten är "Learning By Doing" från februari i år som visats hela 924 gånger. Den beskriver min syn på utbildning, arbete, inspiration och förverkligande och utgjorde startskottet för projektet The Scape Bay.
I går hade vi invigning för The Scape Bay. Det var mitt yrkeslivs absoluta höjdpunkt so far. Allt jag någonsin tagit mig för, vare sig som anställd, företagare eller vildhjärna har syftat till att komma till den punkten i tiden – klockan 13.09, fredagen den trettonde september 2013. Upplevelsen att få stå där och berätta för de vars nyfikenhet lett dem in genom dörren till stället var för mig alldeles enastående.
Jag har alltid älskat att prata inför grupp. Jag är både uppmärksamhetstörstande och ett verbalt monster. Och så har jag en rejält överskruvad PowerPoint-fetisch. Men den här gången var det något extra. För första gången var budskapet inte tillrättalagt eller utformat med hänsyn till åhörarna, det var helt enkelt mitt hjärtas mening. "Det här är vad jag ville göra, varför och hur". Inte direkt glasklart men uppriktigt och menat i varje stavelse.
The Scape Bay kommer att förändra världen. Det är långtifrån mitt eget verk utan resultatet av helt fantastiska omständigheter som växt fram inte bara för mig utan även andra människor runtomkring. Särskilt viktig är Sami utan vars kapacitet detta projekt aldrig ens kunnat påtänkas. Nu är det istället en realitet och mitt i lokalen finns en kokande gryta av människovänliga möjligheter som väntar på att möta sina predestinerade förverkligare allteftersom de dyker upp på det översta trappsteget.
The Scape Bay är nog de mest påtagliga av alla de förändringar och visioner som lett fram till den här punkten. Livet har samtidigt välsignat mig med ett genomgripande uppvaknande, såväl emotionellt, fysiskt som andligt. Jag säger inte att jag gått och bekänt mig till någon förpaketerad religion – nej, det handlar snarare om att jag hittat in i mig själv, ner i mitt själs spegel och att jag för första gången sedan jag var cirka sex-sju år faktiskt kan stå för vem jag är, vad jag känner och vad jag vill. Det är en helt fantastisk känsla och jag får intrycket att detta är en verkligt central del i den så kallade meningen med livet.
I takt med att jag funnit mig själv har människor runtomkring dykt upp. Människor som jag aldrig förut träffat i det här livet men som ändå är distinkt bekanta. Människor som jag känner utan och innan. Människor som jag levt tillsammans med tidigare och av vilka minnen finns kvar i form av förnimmelser, drömmar och förflugna tankar.
Här tar orden slut. Det jag upplever är en lycka och tillfredsställelse långt bortom orden. Jag känner mig hel och närvarande i så gott som varje andetag och jag känner att jag har viktiga saker att göra. Saker som jag och alla de som jag delar resan med får den mest storstilade hjälp att uppnå. Saker som kommer att förändra världen i det lilla men med stora, människovänliga konsekvenser för alla som öppnar sig och låter sig påverkas.
Jag tänker absolut inte sluta att skriva. Tillsammans med Lars-Erik Litsfeldt håller jag på med ett romanprojekt. Det är en roman om två inte helt påhittade män i vår ålder som går från liv i inrutad frustration till att leva som de egentligen är. Boken är långtifrån färdig men projektet är ändå förbi "the point beyond return" och kommer förr eller senare att dyka upp i en bokhandel nära dig, om än sannolikt digital.
Arbetet med produktutveckling fortsätter även det. Vi kommer att lansera nya saker i höst och med de nya sinnen som tagit sig an levebrödets fortsatta utveckling så väntar några ohyggligt spännande år för verksamheterna.
En sak som jag också känner att jag kommer att lägga mer tid på är hästen. Att vara kring honom ger ett oerhört lugn och jag tänker ta den tid vi bägge behöver för att finna den kontakt jag sett glimtar av och som jag i bilder kan se så tydligt framför mig. "Gandalf Style".
Det var nog bara det.
Tack för att du läste.
Inte interiktigt klok längre.
torsdag 5 september 2013
Om att tro på det man gör
Ett besök på en resebyrå och en dag på kontoret belyste vikten av att tro på det man gör. Tror man inte på vad man gör så beror det antingen på att man inte tror på sig själv eller på att det man gör inte är trovärdigt. Eller bägge. Bägge dessa saker går att åtgärda och då blir det ohyggligt mycket trevligare. Dessutom blir det mycket mindre jobb. Det ramlar så att säga på av sig själv utan kamp. Det man slåss mot när man känner att man måste kämpa är ju tron.
lördag 31 augusti 2013
tisdag 27 augusti 2013
Fattningen
Jag har svårt att förstå allt som händer. Hur det sömlöst faller på plats och blir exakt som jag drömt om i min mest rena och tveklösa fantasi. Nu är det mest jag som sätter gränserna. Eller – nu och nu – så har det kanske alltid varit. Men i mitt tragglande om att det blir som jag tänker har jag systematiskt bortsett från att lyssna på mig själv.
Fladdermusen arbetar enligt sonarprincipen och måste stänga sina öron för att inte bli döv när den skickar den signal som förväntas eka mot byten. Det känns som om det är samma sak med mig. Jag har inte lyssnat till ett endaste ord jag sagt. Jag är den enda kvarvarande reliken i en tid som jag själv upphävt i min verklighet.
Nu snackar vi polskifte, mina vänner. Exakt just nu är den punkt jag skrivit och skrivit om. Den då precis allting händer på en och samma gång. I mitt universum är det upplagt så för att jag inte ska kunna smita och analysera bort det. Dags att börja känna och åka med.
Det låter så enkelt men för mig är det väldigt obekant. Jag tänker sluta ögonen och försöka så får vi se vad som händer.
Fladdermusen arbetar enligt sonarprincipen och måste stänga sina öron för att inte bli döv när den skickar den signal som förväntas eka mot byten. Det känns som om det är samma sak med mig. Jag har inte lyssnat till ett endaste ord jag sagt. Jag är den enda kvarvarande reliken i en tid som jag själv upphävt i min verklighet.
Nu snackar vi polskifte, mina vänner. Exakt just nu är den punkt jag skrivit och skrivit om. Den då precis allting händer på en och samma gång. I mitt universum är det upplagt så för att jag inte ska kunna smita och analysera bort det. Dags att börja känna och åka med.
Det låter så enkelt men för mig är det väldigt obekant. Jag tänker sluta ögonen och försöka så får vi se vad som händer.
söndag 25 augusti 2013
fredag 23 augusti 2013
Egentligen
Egentligen borde jag nog inte skriva så mycket. Fingrarna säger ju ifrån. Mellan beställningen av böckerna och dess ankomst flöt en diger våg. När väl böckerna kom, vilket konstruktionen förtjänstfullt uppsköt, hade elden brunnit ut. Det var sökandets blå låga som brann och den brann intensivt den där gången. Jag undrar varför jag söker, vilket ju blir lite parodiskt eftersom frågan i sig implicerar ett sökande kring sökadet.
När farsan dog tog jag vägen rätt in i sökandet. Innan dess hade jag varit lugn sedan jag fann Henne. Och Henne fann jag i ett utstuderat sökbeteende. Som jag letat – hela mitt dittillsvarande liv. Så stod Hon där och vände Universum rätt. Jag älskade Henne på en gång eftersom jag alltid har älskat henne och alltid kommer att göra det.
Jag blev lugn, hela vägen från tanken ner i själen då. Hennes kärlek löste upp knutar och gjorde det lätt att andas. Jag stod i begrepp att lämna sökandet bakom mig och klurade över förändringar i min föring av livet som skulle kunna få ihop vad jag då betraktade som jobb med den paradisiska tillvaron här hemma. Det var stor skillnad. Ett arbete skapat av min egen frustration med perpetuerad olycka och prestationsångest som drivkraft visavi ett liv i förbehållslös lycka.
Det var vad jag klurade på. Inte på vad universum är gjort av, hur man tänker bort flugor eller och vad det är för symboliskt drama man utsätts för på sin vandring genom en västerländsk livsmedelsbutik. Jag började känna istället. Så dog han. Pang, bom, flonks. Och jag stängde min känsla som en mussla. Jag började söka utav bara helvete. U t a v b a r a h e l v e t e faktiskt. Och nu var det fan ingen hobby längre, inget glättigt iakttagande, ingen lojt groende medvetenhet, inte ens ett nyfiket latent sökande i förbifarten. Nu var det fanemig allvar – på liv och död. Det var absolut maniskt från första början. Hålla känslan stången no matter what. Jag var ju stark. Jag var på G. Svalde den abrupta saknaden och traskade vidare åt heeeeelt fel håll. Givetvis, för om jag hade fortsatt åt rätt håll så hade jag omedelbart sprungit in i den sten av saknad som just placerats där för mig att bearbeta.
Innan jag träffade Henne var jag arg på allt i precis hela världen. Så stod Hon där och ändrade den till ljuvlighet. Allt. Hela. Men så stack jag till höger med mitt sökande och jag kom att bli monumentalt arg på världen – inte precis hela världen, men nästan. Jag såg samband jag inte tidigare tillåtit mig själv att se, skådade ner i allt jävulskap till världsligt hopkok jag kunde hitta – och vad värre var, det var inte mänsklighetens eget hopkok, det var något värre. Ett mörkt anonymt bedrägeri som svalde människan och alla de skapande och produktiva ansträngningar hon satte ut för att åstadkomma. Det var milt uttryckt deprimerande. Jag blev arg på vädret som jag insåg var manipulerat (mani-, minsann). Byggde värdermaskiner, såg helikoptrarna komma och gå. Blev manisk av att se de sprayade linjerna. Himlen blev ett irritationsmoment. Då är man ganska långt ifrån att vara on-top-of-the-world enligt rådande definition.
Jag skaffade mig en båt istället. Det hjälpte inte direkt – istället fick jag ett nytt projekt att stoppa in huvudet i och försvinna. Inte istället, förresten utan också. Det var i och för sig ett steg i rätt riktning på så sätt att jag inte alltid behövde vara arg på hela världen utan två ton i glasfiberarmerad plast. Men riktigt så var det ju inte. Jag var arg på bägge. Och världen och båten reflekterade min ilska och gav mig anledning att fortsätta mina slagsmål mot väderkvarnar. Eller snarare mig själv.
Det kan inte hjälpas att jag sett vad jag sett. Världen sedd med röntgenblick är kanske inte så vacker. Drevets kuggstatus likaså. Men det fungerar. De fungerar bägge två. Och så länge jag ser dem för vad de är så är det inget fel på dem. Det är jag som försöker göra något annat än vad det är av dem. Det är jag som försöker få världen att ändra sig utan att ändra mig själv – hur fan skulle det gå till? Jag lär över stenbumlingen. Igenom den, kanske till och med. Och då måste jag in i mig själv. Eller så behöver jag skaffa mig styrka att släpa med den. Det är en gravsten jag är stolt över. Den är ju tvivelsutan av vikt. Men i förståelsen av mig själv gäller andra sökanderegler. Jag har inte sett några böcker med titeln "Allt du behöver veta om Nils Erik Jansson – a Complete Workshop Manual". Jag tror knappast det skulle kunna bli någon storsäljare.
Jag vet att jag måste städa. Eller kanske inte ens det. Kanske räcker det med att kunna titta tillbaka och säga att "jomenvisst, så är det och så var det" och vara nöjd utan att bekymra mig om det som varit. Så länge energins tentakler lyckas ta sig genom tiden och hitta mig där jag är så har jag att jobba med. Och därför är jag ju här. Tack och lov. Hur som helst vet jag inte. Är inte där, helt enkelt. Vill men det blir när det blir.
Och när vi ändå är inne på det. Jag har ju gjort en eller annan klar markering om döden och dess meningsfullhet. Men samtidigt är jag livrädd (livrädd för döden, skojigt) för den. Den finns ju och den tar dem härifrån. Den kan ta mig också. Och i mitt sökande hittade jag tecknen på att döden kommer till den som är klar här. Den som har sett igenom det. Som inte längre behövs. Och om jag släpper sökandet och lever istället, om jag låter det flyta fritt – riskerar jag inte att bli klar då? Jag vill absolut inte härifrån just nu. Jag älskar det här stället. Jo – jag vet att det är befängt och jag kommer säkert att fnysa åt mig själv när jag korrar det här men jag har det ändå i mig. Jag, rädd att mista livet. Det var som fan. Jag som visste att jag inte ville bli gammal. Nu känns det helt annorlunda. Bra jobbat, livet. Bra jobbat, Kärleken.
Den utmaning jag kämpade med innan farsan dog, min plats i jobberiet visavi livet här uppe – den har fått sin lösning – kanske inifrån flykten. Pengarna från hans frånfälle kom i absolut rätt ögonblick och de människor som jag inte visste fanns men ändå till viss del kände uppenbarade sig att göra verklighet av en kreativ dröm om kreativitet. Tomteverkstaden, kanske man kan säga. Där det skapas och byggs. Oklart vad, men skapas gör det.
Vid inblick i mig själv finns det där konstruerandet där, centralt. Att tänka ut kluriga lösningar på saker, tänka utanför ramarna och komma med förslag som ligger utanför det förväntade; är det bara jakt på bekräftelsebehov eller är det något annat? Det känns som om det är en drivkraft som alltid funnits där, hela vägen från legolådan. Och sett i fler livstiders perspektiv så kan det nog hända att jag får klarhet i saken. Det står på listan av saker att kolla upp. Sannolikt inte utan hjälp. Jag har några ord skvalpandes kring vad det är, några kopplingar och datum. Men mer än så är det inte ännu.
Så – med försörjningsformproblematiken löst och med insikten om en sten på livets väg att förhålla mig till får jag ta till mina klurighetsskills för att ta mig vidare. Sökandet känns som sagt rätt meningslöst, i alla händelser just nu. I alla fall det som rör en värld jag inte riktigt kan ta på; den perifera. Jag vet vad jag har att göra och delar utmaningens situation med min älskade. Tillsammans har vi en skitjävla stor häst som avlats fram för att flytta till exempel stora stenar; eller – för att vara specifik – att flytta jättetunga artilleripjäser. Vad gör man med artilleripjäser? Man skjuter saker. Man skjuter upp dem. Man skjuter dem framför sig. Och slika pjäser är hästen avlad att flytta – uppskjutandemaskiner. OK. Kanske inte så konstigt att tummelpunkterna kommer den väg de gör.
Tack. Mera, tack.
När farsan dog tog jag vägen rätt in i sökandet. Innan dess hade jag varit lugn sedan jag fann Henne. Och Henne fann jag i ett utstuderat sökbeteende. Som jag letat – hela mitt dittillsvarande liv. Så stod Hon där och vände Universum rätt. Jag älskade Henne på en gång eftersom jag alltid har älskat henne och alltid kommer att göra det.
Jag blev lugn, hela vägen från tanken ner i själen då. Hennes kärlek löste upp knutar och gjorde det lätt att andas. Jag stod i begrepp att lämna sökandet bakom mig och klurade över förändringar i min föring av livet som skulle kunna få ihop vad jag då betraktade som jobb med den paradisiska tillvaron här hemma. Det var stor skillnad. Ett arbete skapat av min egen frustration med perpetuerad olycka och prestationsångest som drivkraft visavi ett liv i förbehållslös lycka.
Det var vad jag klurade på. Inte på vad universum är gjort av, hur man tänker bort flugor eller och vad det är för symboliskt drama man utsätts för på sin vandring genom en västerländsk livsmedelsbutik. Jag började känna istället. Så dog han. Pang, bom, flonks. Och jag stängde min känsla som en mussla. Jag började söka utav bara helvete. U t a v b a r a h e l v e t e faktiskt. Och nu var det fan ingen hobby längre, inget glättigt iakttagande, ingen lojt groende medvetenhet, inte ens ett nyfiket latent sökande i förbifarten. Nu var det fanemig allvar – på liv och död. Det var absolut maniskt från första början. Hålla känslan stången no matter what. Jag var ju stark. Jag var på G. Svalde den abrupta saknaden och traskade vidare åt heeeeelt fel håll. Givetvis, för om jag hade fortsatt åt rätt håll så hade jag omedelbart sprungit in i den sten av saknad som just placerats där för mig att bearbeta.
Innan jag träffade Henne var jag arg på allt i precis hela världen. Så stod Hon där och ändrade den till ljuvlighet. Allt. Hela. Men så stack jag till höger med mitt sökande och jag kom att bli monumentalt arg på världen – inte precis hela världen, men nästan. Jag såg samband jag inte tidigare tillåtit mig själv att se, skådade ner i allt jävulskap till världsligt hopkok jag kunde hitta – och vad värre var, det var inte mänsklighetens eget hopkok, det var något värre. Ett mörkt anonymt bedrägeri som svalde människan och alla de skapande och produktiva ansträngningar hon satte ut för att åstadkomma. Det var milt uttryckt deprimerande. Jag blev arg på vädret som jag insåg var manipulerat (mani-, minsann). Byggde värdermaskiner, såg helikoptrarna komma och gå. Blev manisk av att se de sprayade linjerna. Himlen blev ett irritationsmoment. Då är man ganska långt ifrån att vara on-top-of-the-world enligt rådande definition.
Jag skaffade mig en båt istället. Det hjälpte inte direkt – istället fick jag ett nytt projekt att stoppa in huvudet i och försvinna. Inte istället, förresten utan också. Det var i och för sig ett steg i rätt riktning på så sätt att jag inte alltid behövde vara arg på hela världen utan två ton i glasfiberarmerad plast. Men riktigt så var det ju inte. Jag var arg på bägge. Och världen och båten reflekterade min ilska och gav mig anledning att fortsätta mina slagsmål mot väderkvarnar. Eller snarare mig själv.
Det kan inte hjälpas att jag sett vad jag sett. Världen sedd med röntgenblick är kanske inte så vacker. Drevets kuggstatus likaså. Men det fungerar. De fungerar bägge två. Och så länge jag ser dem för vad de är så är det inget fel på dem. Det är jag som försöker göra något annat än vad det är av dem. Det är jag som försöker få världen att ändra sig utan att ändra mig själv – hur fan skulle det gå till? Jag lär över stenbumlingen. Igenom den, kanske till och med. Och då måste jag in i mig själv. Eller så behöver jag skaffa mig styrka att släpa med den. Det är en gravsten jag är stolt över. Den är ju tvivelsutan av vikt. Men i förståelsen av mig själv gäller andra sökanderegler. Jag har inte sett några böcker med titeln "Allt du behöver veta om Nils Erik Jansson – a Complete Workshop Manual". Jag tror knappast det skulle kunna bli någon storsäljare.
Jag vet att jag måste städa. Eller kanske inte ens det. Kanske räcker det med att kunna titta tillbaka och säga att "jomenvisst, så är det och så var det" och vara nöjd utan att bekymra mig om det som varit. Så länge energins tentakler lyckas ta sig genom tiden och hitta mig där jag är så har jag att jobba med. Och därför är jag ju här. Tack och lov. Hur som helst vet jag inte. Är inte där, helt enkelt. Vill men det blir när det blir.
Och när vi ändå är inne på det. Jag har ju gjort en eller annan klar markering om döden och dess meningsfullhet. Men samtidigt är jag livrädd (livrädd för döden, skojigt) för den. Den finns ju och den tar dem härifrån. Den kan ta mig också. Och i mitt sökande hittade jag tecknen på att döden kommer till den som är klar här. Den som har sett igenom det. Som inte längre behövs. Och om jag släpper sökandet och lever istället, om jag låter det flyta fritt – riskerar jag inte att bli klar då? Jag vill absolut inte härifrån just nu. Jag älskar det här stället. Jo – jag vet att det är befängt och jag kommer säkert att fnysa åt mig själv när jag korrar det här men jag har det ändå i mig. Jag, rädd att mista livet. Det var som fan. Jag som visste att jag inte ville bli gammal. Nu känns det helt annorlunda. Bra jobbat, livet. Bra jobbat, Kärleken.
Den utmaning jag kämpade med innan farsan dog, min plats i jobberiet visavi livet här uppe – den har fått sin lösning – kanske inifrån flykten. Pengarna från hans frånfälle kom i absolut rätt ögonblick och de människor som jag inte visste fanns men ändå till viss del kände uppenbarade sig att göra verklighet av en kreativ dröm om kreativitet. Tomteverkstaden, kanske man kan säga. Där det skapas och byggs. Oklart vad, men skapas gör det.
Vid inblick i mig själv finns det där konstruerandet där, centralt. Att tänka ut kluriga lösningar på saker, tänka utanför ramarna och komma med förslag som ligger utanför det förväntade; är det bara jakt på bekräftelsebehov eller är det något annat? Det känns som om det är en drivkraft som alltid funnits där, hela vägen från legolådan. Och sett i fler livstiders perspektiv så kan det nog hända att jag får klarhet i saken. Det står på listan av saker att kolla upp. Sannolikt inte utan hjälp. Jag har några ord skvalpandes kring vad det är, några kopplingar och datum. Men mer än så är det inte ännu.
Så – med försörjningsformproblematiken löst och med insikten om en sten på livets väg att förhålla mig till får jag ta till mina klurighetsskills för att ta mig vidare. Sökandet känns som sagt rätt meningslöst, i alla händelser just nu. I alla fall det som rör en värld jag inte riktigt kan ta på; den perifera. Jag vet vad jag har att göra och delar utmaningens situation med min älskade. Tillsammans har vi en skitjävla stor häst som avlats fram för att flytta till exempel stora stenar; eller – för att vara specifik – att flytta jättetunga artilleripjäser. Vad gör man med artilleripjäser? Man skjuter saker. Man skjuter upp dem. Man skjuter dem framför sig. Och slika pjäser är hästen avlad att flytta – uppskjutandemaskiner. OK. Kanske inte så konstigt att tummelpunkterna kommer den väg de gör.
Tack. Mera, tack.
måndag 19 augusti 2013
Tack!
Hemma i skogen luktar det underbart. Solen försvinner bak träden på en helt annan plats än mitt i sommaren men den värmde gott innan den drog sig ner och fortsatte över atlanten där borta. Fåren smaskar på gräsmattan och hästarna lufsar runt och äter hö i hagen. Jag har satt i mig nästan ett halvt kilo nötkött och barnet har borstat tänderna utan invändning och krupit upp i sin säng efter höstterminens första skoldag.
"Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck.
Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar med visst mått av kreativitet. Det handlar om att bygga system och budskap och att sälja dem på en rätt igenom konstruerad marknad.
Hade det inte varit för människorna så hade det varit artificiellt alltihopa. Men tack och lov är det människor och deras högst uppriktiga skaparkraft och närvaro som valt att spela det där spelet som kallas jobb. Det är den verkliga biten, så att säga. Men min verklighet bor likväl huvudsakligen här ute i skogen.
(Ibland blir jag så lycklig av livet att jag tappar fotfästet. Jag liksom upplöser tanken på de mest elementära saker som gravitation eller tid och ser allt som möjligt i det givna ögonblicket. Men gravitation och tid finns ju och om jag blir otålig så blir de väldigt stora föremål för frustration. Men om jag låter dem finnas och accepterar dessa förutsättningar finns det å andra sidan ingen gräns på vad som kan uträttas.)
För efter att ha bråkat lite med sorgen och låtit den komma fram lite så känner jag mig väldigt befriad. Visst, dess yttringar kommer att komma tillbaka och härja – mitt komihågsnöre sitter där och är menat att påminna mig om att låta det komma fram direkt nästa gång istället för att skicka det på avvägar som ett feladresserat brev på posten.
Jag är så ohyggligt tacksam för allt jag får uppleva. För kreativiteten, vännerna, idéerna, tonerna och bilderna. Men mest av allt för kärleken. Hennes villkorslösa kärlek som gör mitt liv till ett paradis. Som gör varje dag till en underbar dröm här i skogen eller vart det nu är vi befinner oss. Och hans kärlek – Den Lilles. Vad jag älskar den där ungen. Bortom all begriplighet det också. Sådetså.
Tack, var det. Ljuvliga liv. Och kram på er, allihop (hårdrockigt slut, inte sant)!
"Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck.
Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar med visst mått av kreativitet. Det handlar om att bygga system och budskap och att sälja dem på en rätt igenom konstruerad marknad.
Hade det inte varit för människorna så hade det varit artificiellt alltihopa. Men tack och lov är det människor och deras högst uppriktiga skaparkraft och närvaro som valt att spela det där spelet som kallas jobb. Det är den verkliga biten, så att säga. Men min verklighet bor likväl huvudsakligen här ute i skogen.
(Ibland blir jag så lycklig av livet att jag tappar fotfästet. Jag liksom upplöser tanken på de mest elementära saker som gravitation eller tid och ser allt som möjligt i det givna ögonblicket. Men gravitation och tid finns ju och om jag blir otålig så blir de väldigt stora föremål för frustration. Men om jag låter dem finnas och accepterar dessa förutsättningar finns det å andra sidan ingen gräns på vad som kan uträttas.)
För efter att ha bråkat lite med sorgen och låtit den komma fram lite så känner jag mig väldigt befriad. Visst, dess yttringar kommer att komma tillbaka och härja – mitt komihågsnöre sitter där och är menat att påminna mig om att låta det komma fram direkt nästa gång istället för att skicka det på avvägar som ett feladresserat brev på posten.
Jag är så ohyggligt tacksam för allt jag får uppleva. För kreativiteten, vännerna, idéerna, tonerna och bilderna. Men mest av allt för kärleken. Hennes villkorslösa kärlek som gör mitt liv till ett paradis. Som gör varje dag till en underbar dröm här i skogen eller vart det nu är vi befinner oss. Och hans kärlek – Den Lilles. Vad jag älskar den där ungen. Bortom all begriplighet det också. Sådetså.
Tack, var det. Ljuvliga liv. Och kram på er, allihop (hårdrockigt slut, inte sant)!
Jobbat
Första skoldagen och det ena med det andra. Åkte till kontoret (eller var det scenen) strax efter skolstarten i gott sällskap och blev här tills nu. Klockan börjar närma sig fem och jag summerar arbetsdagen med ledning av post-it-lappen här bredvid. Det har varit en bra arbetsdag. Imorgon är en annan dag. Arbetsdag? Det får vi se.
Arbetsplats.
Nu - hem till skogen!
Arbetsplats.
Nu - hem till skogen!
söndag 18 augusti 2013
Förbättringsförslag
Att börja med. Om vi räknar tiden lite bättre. Såhär till exempel. Tretton månader och varje är 28 dagar (alltså precis fyra veckor). Varje år har en extradag som bara inträffar en gång (jag skulle rekommendera dagen efter nyår för då behöver man den ofta) och vart fjärde år har man två sådana dagar. Då stämmer det precis mot den kalender vi har nu, så det så. Och så tar vi och kallar månaderna vad de är. September (sept betyder sju) ska inte vara den nionde, det är bara skitdumt. Symmetri, tack. Här finns lite inspiration till månadsnamn. (Och nej, det är ingen frimurarhemlighet - det tog mig sex minuter att räkna ut med hjälp av Excel, sorry!)
(I många europeiska länder tillämpar man lite här och var en trettonde månadslön, förresten. Brukar betalas ut före jul som regel. Någonstans finns det där trettonmånadersåret inbäddat i vetskapen.)
Egentligen är det nog bäst att inte räkna tid alls utan att bara hänga med. Då vet man till exempel inte hur gammal man är och slipper känna pressen att åldras och så småningom dö. Men vi kanske behöver en övergångslösning : )
(I många europeiska länder tillämpar man lite här och var en trettonde månadslön, förresten. Brukar betalas ut före jul som regel. Någonstans finns det där trettonmånadersåret inbäddat i vetskapen.)
Egentligen är det nog bäst att inte räkna tid alls utan att bara hänga med. Då vet man till exempel inte hur gammal man är och slipper känna pressen att åldras och så småningom dö. Men vi kanske behöver en övergångslösning : )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
