Innan jag träffade Sara trodde jag att äktenskapet var ett slags religiös/samhällelig konstruktion för att få par att lova varandra sådant man inte kan hålla och invaggas i en konstruerad trygghet. En trygghet av den där sorten som emanerar ur rädsla för att förlora kontroll eller rädsla för att vara ensam. Jag trodde att äktenskapet var instiftat för att gemålerna i en falsk trygghet skulle slippa vara rädda och att det i själva verket kom en massa ont ur att gå och gifta sig. Att man skulle komma att ta varandra för givna, att själva akten och den där nödvändigt onda festen var en parad i prins- och prinsessedrömmar parat med rent skrytmånseri.
Vilket enbart visar hur respektlöst jag fårhållit mig till kärleken. Och till de som faktiskt välsignats att få uppleva äkta kärlek innan mig, särskilt mina egna föräldrar. Och – till min förvåning – visar det också hur respektlöst jag faktiskt förhållit mig till religionen.
Det hände något stort i lördags.
Om jag bara fick leva en dag, då skulle jag utan tvekan välja just den dagen. Det var absolut underbart. Ut i varje enskild liten fiber av upplevelsen. Från att få skutta in i duschen 50 minuter innan vigseln skulle börja och känna att allt var på plats för festen, till och med det lilla videobåset som Sara kom på i januari. Från duschen, hela den ljuvliga vägen ner i poolen med kläderna på vid femtiden på morgonen ihop med Bruden och de sista tappra firarna.
Kyrkan, vigseln, människorna, festen, ladan, vädret – allt var overkligt underbart. Den magiska punkten när Casper, sex år höll tal. Det vackraste, mest koncisa tal jag någonsin hört. På temat ”kärleken får aldrig gå sönder”. Helt spontant. Smäktande.
Jag fick äntligen redan ut begreppen om Nils och Erik för de jag verkligen ville skulle förstå. Det är ju egentligen inte så konstigt, som en kusin sammanfattade saken; Nils var en glad kille tills han hamnade i dåliga relationer. Då tog Erik över det glada och såg till att inte glädjen gick förlorad. Men det är samma person och man får kalla honom för vad man vill.
Det var magi på dansgolvet också. Vilket ös. Vilken i det närmaste hypnotisk dansprestation av den dansanta delen av besökarna. Cirka sju timmar av oavbrutet dansande - till en början seriöst och mer eller mindre tjusigt men efterhand urartande till den beryktade CP-dansen. Det magiska i dansen förstärktes ytterligare av att bristande nätverksanslutning vilket i sin tur kom att innebära en hypnotiskt repetitiv playlist. Det var gung på golvet. Inte enbart i den klassiska meningen utan här var det faktiskt i fysisk mening gung på själva golvkonstruktionen till följd av något anfrätta golvbalkar. Tårtfat stod på huvudet och fruktskålar kom att tömmas över golvet till följd av detta. CP-dansen kompletterades härvid av den fruktade kasta-päron-dansen.
Barfota, förståss. Med trasor till byxor som nötts ner mot det sträva trägolvet stod man där strax före klockan fem på morgonen och undrade om alltihop verkligen varit verkligt. Våra smutsiga fötter styrkte realismen avsevärt men åtgärdades resolut av mer eller mindre frivilliga poolbadare i full mundering.
Bruden tog sin son i famnen och vi tågade tätt följda av Mine (hunden) och de bägge katterna ut till en husvagn i hagen. Bröllopsnatten hade redan övergått i morgon men vi lyckades ändå fånga några timmars sömn.
Dagen gick, folk lämnade bygget och Olsbo-lugnet infann sig. Tillsammans med koordinatorn och hennes sambo blev det en kvällsutflykt till stranden med en röd bil utan tak varvid anal vitval siktades och sedan blev det skutt i säng.
Exakt två år efter det att vi först älskade gjorde vi det nu som man och fru.
Två små futtiga år. Det känns som en fullkomlig orimlighet. Jag känner Sara bättre än jag någonsin ens varit intresserad av att känna någon annan. Och hon ser precis hela mig, till synes utan anmärkning. När hennes vibration kom in i mitt liv förändrades allt, precis allt. Med Sara behöver jag inte tänka. Jag kan följa min instinkt. Jag vet att hon begriper. Att hon ser, lyssnar och förstår – även det som inte syns, hörs eller kan förstås.
I går yttrade hon några ord om en flotte. Hennes spontana reaktion på en av mina mest intensiva teorier och lyckan gick från absolut fullkomlig till i det närmaste kvävande obegripligt underbar. Vi kan bära mycket, hon och jag. Det stod om inte förr vansinnigt klart i just det ögonblicket.
Hon äger den skönhet som jag alltid sökt. Hon definierar det goda genom sin syn på livet, det levande och vad som är viktigt. Hon är världens ljuvligaste mamma. Och hon är den mest underbara fru man kan ha. Särskilt om man är en Erik. Hon är skapt för mig, Sara. Det känns så i varenda liten atom. Och jag är skapt för att älska henne. Som jag nog alltid har gjort.
Tack alla underbara människor som var här och gjorde vår bröllopsdag till den underbaraste i våra liv. Tack alla ni som var här och hjälpte till innan. Tack alla ni som finns i våra liv och fyller dem med skratt och värme.
Ett stort tack till Ödet. Du såg till att få ihop oss och jag vet att du fått jobba hårt, din stackare. Efter att du placerade Sara i min väg har bitarna fallit på plats i rask takt. Inte enbart att allt i livet som någonsin varit krångligt bara fungerar utan hela vägen fram till synen på livet, människorna, utmaningarna, erfarenheterna och hela alltihopa. Synen på kärleken. Insikten om vad den är, varför den finns och varför den funnit just oss. Tack för att du lät oss komma samman och för att vi fått chansen att anordna den här festen. Tack för det okomplicerade stora.
Ytterst - tack Sara för att du lät mig kliva in genom dörren. För att du låter mig se dig, uppleva dig och leva här med dig varje dag. För att du har släppt fram Casper och alla dina underbara nära hela vägen till mig. För din penntrollsfrisyr om morgnarna, för dina tassande frodofötter, för dina klädhögar nedanför sängen och för de hårnålar och snoddar som du sprider lite överallt. För att du tar fasta på vad du vill och känner. För att du hatar att förlora lika mycket som du älskar att spela TV-spel. För att du vaknar långsamt och är plirande tyst din första vakna timme. För att du har dina Sara-dagar ibland. För att du ser och hör mig även då jag är tyst. För att du har lika vansinnigt mycket nyfikenhet som tålamod.
För att du lever vackert och enkelt. För att du har skrattet i halsgropen nästan jämt och för att du ger mig den största lyckan varje dag; du öppnar dina ögon och låter mig titta rakt in i dem. Rakt in i min älskades ögon. Rakt ner i dessa brunnar av underbar, vacker kärlek och livskraft. Rakt in i lyckan.
Jag älskar dig – bortom tid och rum. Just så.
