Nationell ända

Sällan har jag haft svårt att sova. De senaste dagarna är ett tämligen ovanligt undantag. Det bor en rastlöshet i känslan och en spatial spridning i tanken. Den är obestämd men resolut. Den är knivskarp men suddig. Jag vet men tillåter inte mig själv att veta. Irriterande, milt uttryckt.

Venuspassagen den här morgonen kan säkert ha spökat, liksom den där fullmånen häromdagen. För att inte tala om det myckna regnandet och en och annan arbetsdag. Nu står vi alla fall här med solen på himlen den yrvaket helgade nationaldagen och kliar oss lite förstrött i huvudet kring vad det egentligen innebär att vara svensk.

Visst är det väl lite skojigt att läsa vad Carl Johan Calleman skriver om mayakalendern och nationalstaternas eventuellt konceptuella avveckling en dag som denna med de astronomiska förtecken som ju faktiskt parkerat precis där de har? (Calleman.com - ”Focus on the Sun”).

Glöm det där med nationaldagsfirande, fira dig själv istället. Fira din omgivning. Fira solen. Så tar vi och skiter i alla de där etiketterna vi förser oss själva och varandra med från och med nu tycker jag. Vem vet, detta kanske är den första riktigt lediga dagen i hela resten av detta liv?