Fick några ord i huvudet igår. En fiktiv konversation med okänd samtalspart:
”Vad hindrar dig från att förverkliga dina drömmar?”
”Pengar”
”Se där, nu vet du varför det finns pengar!”
Det var rätt underhållande. Så började on-idle-tankarna att klura på vad förverkligande är för något. Jag börjar ju förstå lite hur det fungerar det här vi kallar verklighet. Att det blir som man skapar bara man har insikt att begripa hur skapandet fungerar. Vilket även det, logiskt nog, är föremål för skapande. Tålmodigt sådant, vanligtvis.
Nyckeln finns ju inte sällan i orden. Förverkligande. För-verkligande. Voila!
Där har vi ju egentligen alla svaren på en och samma gång. Att förverkliga sina drömmar är att göra dem verkliga innan de är det. Att skriva livets specifikation. Att tala om för verkligheten innan den blir verklig hur den ska se ut. Är inte det skapande så äter jag upp ett av Lords hästtäcken (ett trasigt ett).
Det är därför man slåss om att få in tankar i andra människors sinnen. Det är därför det finns institutioner för programmering – media, till exempel. För att man vill styra vilken verklighet människan ska för-verkliga, det vill säga bygga.
Det är inte någon som helst skillnad att vara t.ex. slav i ett eventuellt forntida Egypten och släpa runt på stenblock (eller hur det nu gick till) visavi att läsa SvD och bidra med sin mentala kapacitet att underbygga ett svenskt medlemskap i Nato. Exakt samma sak – någon säger åt slaven vad den ska göra och den gör det.
Det är därför det har behövts en så stor apparat för att bygga den nya världsordningen. Ett stort system att kontrollera den mänskliga tanken. Inte för sakens egen skull utan eftersom den mänskliga tanken har den lilla egenheten att den skapar. Den mänskliga tanken är som en 3D-skrivare, den för-verkligar allt den tänker på. Den är som en skrivare i framtiden och det är ju inte förrän vi begriper just den saken som vi kan njuta frukterna av våra begåvningar.
Klart det är svårt – det är svårt som fan. Inte att tänka på vad man vill förverkliga utan att tro på att det kommer att bli så. Att lägga tvivlen åt sidan och att våga se det som möjligt, där har vi den ultimata utmaningen och hade vi inte haft det problemet så hade vi inte varit här. VI är här för att lära oss skapa. Sådetså!
Tillägg: om man inte vill bli använd som produktionsapparat kan man göra så här. Rätt genialiskt enkelt, faktisk.
"I cover up my ears like a kid". Själslig suveränitet förtjänar att försvaras även om man riskerar se lite fånig ut en stund. Smickrande för mänskligheten att denna är en listetta.
Visar inlägg med etikett Filmer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Filmer. Visa alla inlägg
söndag 16 juni 2013
måndag 27 maj 2013
Meningen med livet
En mycket precis och väl sammanfattad bild av meningen med livet i ekorrhjulet återfinns på ekonomifakta.se. Ja, jävlar.
Hämtad från ekonomifakta.se
Är du en av de 50% som är sysselsatt? Grattis... Eller något... Jag menar, det måste ju kännas skönt att vara - ehrm - satt i syssla... Eller. Jag menar, man vill ju inte ha en massa tid att tänka och sådär - då blir man ju knäpp och får för sig att man ska förändra världen och så vidare.
Jag har aldrig i hela mitt liv (efter skolan) känt mig sysselsatt. Jag är helt säker på att jag hade upplevt det som en rätt stor kränkning, faktiskt.
Ja, jävlar som sagt. Dags att ta det igen, tror jag:
Hämtad från ekonomifakta.se
Är du en av de 50% som är sysselsatt? Grattis... Eller något... Jag menar, det måste ju kännas skönt att vara - ehrm - satt i syssla... Eller. Jag menar, man vill ju inte ha en massa tid att tänka och sådär - då blir man ju knäpp och får för sig att man ska förändra världen och så vidare.
Jag har aldrig i hela mitt liv (efter skolan) känt mig sysselsatt. Jag är helt säker på att jag hade upplevt det som en rätt stor kränkning, faktiskt.
Ja, jävlar som sagt. Dags att ta det igen, tror jag:
måndag 20 maj 2013
måndag 1 april 2013
Att hålla kurs
Det var ett intressant ögonblick. Jag uttalade orden om de sju närvarandes lösa koppling till yrkeslivet. Att det nog inte var så lätt att hitta sju människor på den plats i livet där vi ju samtliga är som är så löst kopplade till sin yrkesidentitet som vi är. Knappt hade jag emellertid uttalat orden förrän jag hickade till en aning. Jag insåg att det kanske bara var sex stycken som motsvarade beskrivningen och att jag själv på något sätt inte riktigt var så frikopplad när allt kommer omkring.
Visst, visst – jag jobbar med det jag själv skapat. Och utvecklar det jag under tio år drömt om att få utveckla. Men icke desto mindre. För även om jag har en otvungen inställning till mitt jobbande så har jag det alltid med mig. I mig. Och även om jag då och då låter inställningen bli alltför avslappnad så vet jag att jag måste reagera när den kritiska nivån är nådd och gör det också.
Jag som ofta och ganska envist framhåller att man inte ska jobba ihjäl sig, att jobbet absolut inte är allt och att pengar verkligen inte är någon anledning till att duka under av arbete – vad pysslar jag egentligen med? Är det min egen ambition att skapa och se förverkligas som bibehåller mitt arbetsmässiga fokus eller är det helt enkelt pengarna?
Sannolikt bägge – i växelvis verkande vågor. Tanken att bara lägga ifrån mig alltihop lockar inte. Visst har tanken funnits där både en och två gånger, men varje gång finner jag så mycket som jag inte är klar med inom verksamheten att jag inte kan förpassa den varken idémässigt eller rent praktiskt.
Det var i alla händelser ett tankeväckande ögonblick. Verkligen.
Så rullade det dit det lutade både en och två dagar. Tanklösheten är det predominerande läget i den stekande solen på husets sydsida, men när det någon stund rör sig mentalt har det handlat om att hålla kurs i bägge bemärkelserna. Dels att uttrycka för andra vad (jag nog anser att) de behöver veta. Dels att hålla kurs som i att hålla kursen.
I det senare fallet har det gått och blivit väldigt enkelt. Från att ha varit en krävande navigationsuppgift med beräkningar av vindavdrift och kurs över grund så har det blivit något som i princip uteslutande baserar sig på den inre kompassen. Känslan, alltså.
Det är innebörden av kursen som i att utbilda som ställer till det. Och det är samma spöke som bor i denna avstjälpningsplats. Att uttrycka, utbilda och intrycka i andra. Har alltid haft behovet men känner att jag har allt mindre att säga. Dels eftersom de jag omger mig med själva förstår och upptäcker på ett sätt som är alldeles underbart. Dels eftersom jag någonstans suktar efter min egen tystnad. Jag har hört min röst mullra i min kropp länge nu. Jag har nog sagt tre gånger så mycket som vilken annan människa som helst under mitt liv. Koefficienten vad gäller det skrivna ordet är nog än högre.
Visst fan har jag hållit kurs. Tittar jag bakåt så är det egentligen aldrig innehållet i kursen som har varit det väsentliga. Det har nog snarare varit sättet jag sagt det på och den entusiasm som jag på något sätt alltid lyckats stjälpa av hos de som lyssnat. Eller – de har ju inte ens behövt lyssna för att se den, egentligen.
Farsan var inte till föraktlig del likadan. Optimist till absurdum och hjälpande långt bortom min egen tålamodsgräns. Han var vid två tillfällen ordförande för den BRF han bodde i och det slutade alltid med att han blev personlig assistent för mer eller mindre halva kvarteret.
Kanske är det den situationen jag försöker hålla ifrån mig. Att om jag ställer mig på podiet istället och har ett litet avstånd så slipper jag in i varje enskilt hjärta och peta. Det klarar man ju inte av riktigt. Visst, de som kommit dit – de sju, där är det en annan sak. Nu var det alla de andra jag tänkte på.
Och så kommer jag till den där besvärliga punkten där frågan återigen är varför jag anser mig måsta. Vad är det som gör att jag hela tiden tycker att jag måste hjälpa eller vad man ska säga. Hjälpa är egentligen inte rätt ord här eftersom den som jag vill få att förstå något ofta inte har behovet att förstå det.
Jag är på något sätt byggd med svårigheten att se någon ha svårigheter med något utan att försöka se till att denne någon övervinner svårigheten på ett enklare sätt. När det egentligen kanske är så att denna utmaning är till för att övervinnas av just denne någon själv. Utan någon jävel som springer och ska hålla kurs.
Men vänta – ha – det var ju inte innehållet i kursen som var det viktiga. Det var ju entusiasmen, alltså den mentala inställning som gör att utmaningarna kan övervinnas. Hoppsan. Ärftligt belastad där, tvivelsutan.
Nu blev jag lite förvånad. Så jag tror att jag slutar här. Med en liten film om en vit kanin i en av de mest betydelsefulla dialoger jag någonsin upplevt.
Insiksfullt om livet är bara förnamnet.
Visst, visst – jag jobbar med det jag själv skapat. Och utvecklar det jag under tio år drömt om att få utveckla. Men icke desto mindre. För även om jag har en otvungen inställning till mitt jobbande så har jag det alltid med mig. I mig. Och även om jag då och då låter inställningen bli alltför avslappnad så vet jag att jag måste reagera när den kritiska nivån är nådd och gör det också.
Jag som ofta och ganska envist framhåller att man inte ska jobba ihjäl sig, att jobbet absolut inte är allt och att pengar verkligen inte är någon anledning till att duka under av arbete – vad pysslar jag egentligen med? Är det min egen ambition att skapa och se förverkligas som bibehåller mitt arbetsmässiga fokus eller är det helt enkelt pengarna?
Sannolikt bägge – i växelvis verkande vågor. Tanken att bara lägga ifrån mig alltihop lockar inte. Visst har tanken funnits där både en och två gånger, men varje gång finner jag så mycket som jag inte är klar med inom verksamheten att jag inte kan förpassa den varken idémässigt eller rent praktiskt.
Det var i alla händelser ett tankeväckande ögonblick. Verkligen.
Så rullade det dit det lutade både en och två dagar. Tanklösheten är det predominerande läget i den stekande solen på husets sydsida, men när det någon stund rör sig mentalt har det handlat om att hålla kurs i bägge bemärkelserna. Dels att uttrycka för andra vad (jag nog anser att) de behöver veta. Dels att hålla kurs som i att hålla kursen.
I det senare fallet har det gått och blivit väldigt enkelt. Från att ha varit en krävande navigationsuppgift med beräkningar av vindavdrift och kurs över grund så har det blivit något som i princip uteslutande baserar sig på den inre kompassen. Känslan, alltså.
Det är innebörden av kursen som i att utbilda som ställer till det. Och det är samma spöke som bor i denna avstjälpningsplats. Att uttrycka, utbilda och intrycka i andra. Har alltid haft behovet men känner att jag har allt mindre att säga. Dels eftersom de jag omger mig med själva förstår och upptäcker på ett sätt som är alldeles underbart. Dels eftersom jag någonstans suktar efter min egen tystnad. Jag har hört min röst mullra i min kropp länge nu. Jag har nog sagt tre gånger så mycket som vilken annan människa som helst under mitt liv. Koefficienten vad gäller det skrivna ordet är nog än högre.
Visst fan har jag hållit kurs. Tittar jag bakåt så är det egentligen aldrig innehållet i kursen som har varit det väsentliga. Det har nog snarare varit sättet jag sagt det på och den entusiasm som jag på något sätt alltid lyckats stjälpa av hos de som lyssnat. Eller – de har ju inte ens behövt lyssna för att se den, egentligen.
Farsan var inte till föraktlig del likadan. Optimist till absurdum och hjälpande långt bortom min egen tålamodsgräns. Han var vid två tillfällen ordförande för den BRF han bodde i och det slutade alltid med att han blev personlig assistent för mer eller mindre halva kvarteret.
Kanske är det den situationen jag försöker hålla ifrån mig. Att om jag ställer mig på podiet istället och har ett litet avstånd så slipper jag in i varje enskilt hjärta och peta. Det klarar man ju inte av riktigt. Visst, de som kommit dit – de sju, där är det en annan sak. Nu var det alla de andra jag tänkte på.
Och så kommer jag till den där besvärliga punkten där frågan återigen är varför jag anser mig måsta. Vad är det som gör att jag hela tiden tycker att jag måste hjälpa eller vad man ska säga. Hjälpa är egentligen inte rätt ord här eftersom den som jag vill få att förstå något ofta inte har behovet att förstå det.
Jag är på något sätt byggd med svårigheten att se någon ha svårigheter med något utan att försöka se till att denne någon övervinner svårigheten på ett enklare sätt. När det egentligen kanske är så att denna utmaning är till för att övervinnas av just denne någon själv. Utan någon jävel som springer och ska hålla kurs.
Men vänta – ha – det var ju inte innehållet i kursen som var det viktiga. Det var ju entusiasmen, alltså den mentala inställning som gör att utmaningarna kan övervinnas. Hoppsan. Ärftligt belastad där, tvivelsutan.
Nu blev jag lite förvånad. Så jag tror att jag slutar här. Med en liten film om en vit kanin i en av de mest betydelsefulla dialoger jag någonsin upplevt.
Insiksfullt om livet är bara förnamnet.
lördag 23 mars 2013
Flyt!
Kärt barn har många namn. När det tappades ringar i vattenfall för några veckor sedan blev det tydligt. De inhemska var oerhört tydliga med sin denomination – ”you very, very lucky”. Vi karga nordbor uttryckte oss emellertid reflexmässigt i stil med ”vilken jävla tur”, ”helt jävla galet” eller kanske till och med konkluderade ”glöp” (se ”Sandvikska för hitresta”).
Att vara ”lucky” och ”ha tur” är ju egentligen inte samma sak. Det engelska uttrycket inbegriper ett tillstånd under det att det svenska decimerar en lyckosam (bra ord) händelse till något som naturligtvis inte kan ha något som helst samband med dina önskningar eller din vilja utan bara råkade slumpa sig på ett sätt som var gynnsamt.
Men slumpen finns ju inte. Så att uttrycka att man upplevt tur, glöp, eller varit med om saker som är ”helt galna” är egentligen att försöka fuska sig förbi de verkligt kraftfulla synkronisiteter som håller samman allas våra liv. Och det kan man ju tycka är att göra det lite lätt för sig. Att inte titta närmare på sambanden, alltså.
Nu är det ju i själva verket precis tvärt om. Jag menar – om man väljer att bortse från kraften i de saker som ”bara händer” – då missar man varenda knutpunkt, varje möjlighet till påverkan och all den egentliga kraft som finns i livet. Istället blir man kvar i vad en Minecraftfantast skulle ha kallat Survival Mode.
Minecraft är överhuvudtaget en intressant analogi på livet. Nära nog perfekt, faktiskt. Spelet har två lägen – Kreativ och överlevnad. I överlevnadsläget måste man till exempel ligga i sängen på natten annars kommer monstren och tar en. Man måste samla mat och i någon mening försörja sig. I det kreativa läget finns nära nog inga begränsningar.
Ni anar, inte sant.
Precis.
Livet kan spelas i dessa bägge lägen också. Och kör man på Kreativ finns inga begränsningar. Enbart de begränsningar du själv väljer att ha för att fullkomliga upplevelsen. Det är sällan något man är medveten om, men de begränsningar man till exempel har i sin tanke är ju det som formar mitt sätt att forma min verklighet. Det är genom att utveckla dessa jag kan transformera saker. Skapa, alltså.
I ett försök till språklig kompromiss skulle jag vilja kalla det flyt. Det var vad de som sa ”you velly velly lucky, youuuu” menade på ren svenska. ”Ni har flyt”. Och flyt är inge något slumpen ställt till med av den uppenbara anledningen att slumpen inte finns.
Står man i rätt läge ser man sambanden mellan händelserna och då inser man att alltihop flödar fram ur den flod som är tiden och når mig där jag står på min egen nollpunkt då jag själv behöver det som mest. När jag önskat det som mest. När jag bestämt att det ska hända. Sådetså.
Om jag framför min båt i en sjö (underbara tanke) utan att ha ett sjökort att navigera efter (inte lika underbara tanke) så kommer jag att känna att jag har tur och framgång om jag kan göra det utan att träffa en sten eller två. Om jag däremot ser sjökortet och inser att jag faktiskt navigerar djup och grund på det sätt jag själv önskar är det ju inte längre turen/slumpen som står att tacka utan min egen målmedvetenhet samt sjökortets upphovsmän.
För egen del börjar jag i viss mån vänja mig med synkronisiteterna – flytet. Sådana där tillsynes små saker som att man får ett SMS med information om en bil som motsvarar flera års mycket välspecificerat sökande finns i det kvarter man av en ”händelse” passerar i en numera främmande stad, att en lokal blir ledigt en trappa upp när man som bäst pratar expansion eller att ett par ringar återfinns. Det verkar som om det inte längre behöver maskeras. Eftersom jag väljer att se det eller eftersom jag gått in under inställningar och valt kreativt läge – är det inte samma sak egentligen?
Från soffan hör jag speakerrösten från en väldigt välinformerad och genomtänkt film som förklarar den världsliga plattformen för det man eventuellt måste begripa för att kunna klia över i kreativt läge. En av personerna som uttalar sig är David Icke. De som vet vem han är vet vem han är och de som inte vet kan ju alltid ta reda på det. Jag klurar lite på när jag hörde talas om honom första gången.
Vid 33 års ålder hittade jag min tvillingflamma och hon visade mig kärleken. Livet blev fullkomligt och Flödet – Flytet började gå att iaktta. En tidig hösteftermiddag slumrade vi på soffan i hennes lägenhet. På TV:n – som då fortfarande ofta stod på – visades en dokumentär om en mycket udda och ganska föraktad människa som ägnade sig åt att gräva fram de mest hisnande konspirationsteorier och som enligt dokumentärmakarna var i en klass av galenhet helt för sig själv. Hans namn var givetvis David Icke. Jag kunde inte sova. Givetvis fick jag där en finfin liten pusselbit till.
Tack, flödet.
Här är filmen för den som har ett par timmar att spendera på klarsyn:
Genomtänkt.
Att vara ”lucky” och ”ha tur” är ju egentligen inte samma sak. Det engelska uttrycket inbegriper ett tillstånd under det att det svenska decimerar en lyckosam (bra ord) händelse till något som naturligtvis inte kan ha något som helst samband med dina önskningar eller din vilja utan bara råkade slumpa sig på ett sätt som var gynnsamt.
Men slumpen finns ju inte. Så att uttrycka att man upplevt tur, glöp, eller varit med om saker som är ”helt galna” är egentligen att försöka fuska sig förbi de verkligt kraftfulla synkronisiteter som håller samman allas våra liv. Och det kan man ju tycka är att göra det lite lätt för sig. Att inte titta närmare på sambanden, alltså.
Nu är det ju i själva verket precis tvärt om. Jag menar – om man väljer att bortse från kraften i de saker som ”bara händer” – då missar man varenda knutpunkt, varje möjlighet till påverkan och all den egentliga kraft som finns i livet. Istället blir man kvar i vad en Minecraftfantast skulle ha kallat Survival Mode.
Minecraft är överhuvudtaget en intressant analogi på livet. Nära nog perfekt, faktiskt. Spelet har två lägen – Kreativ och överlevnad. I överlevnadsläget måste man till exempel ligga i sängen på natten annars kommer monstren och tar en. Man måste samla mat och i någon mening försörja sig. I det kreativa läget finns nära nog inga begränsningar.
Ni anar, inte sant.
Precis.
Livet kan spelas i dessa bägge lägen också. Och kör man på Kreativ finns inga begränsningar. Enbart de begränsningar du själv väljer att ha för att fullkomliga upplevelsen. Det är sällan något man är medveten om, men de begränsningar man till exempel har i sin tanke är ju det som formar mitt sätt att forma min verklighet. Det är genom att utveckla dessa jag kan transformera saker. Skapa, alltså.
I ett försök till språklig kompromiss skulle jag vilja kalla det flyt. Det var vad de som sa ”you velly velly lucky, youuuu” menade på ren svenska. ”Ni har flyt”. Och flyt är inge något slumpen ställt till med av den uppenbara anledningen att slumpen inte finns.
Står man i rätt läge ser man sambanden mellan händelserna och då inser man att alltihop flödar fram ur den flod som är tiden och når mig där jag står på min egen nollpunkt då jag själv behöver det som mest. När jag önskat det som mest. När jag bestämt att det ska hända. Sådetså.
Om jag framför min båt i en sjö (underbara tanke) utan att ha ett sjökort att navigera efter (inte lika underbara tanke) så kommer jag att känna att jag har tur och framgång om jag kan göra det utan att träffa en sten eller två. Om jag däremot ser sjökortet och inser att jag faktiskt navigerar djup och grund på det sätt jag själv önskar är det ju inte längre turen/slumpen som står att tacka utan min egen målmedvetenhet samt sjökortets upphovsmän.
För egen del börjar jag i viss mån vänja mig med synkronisiteterna – flytet. Sådana där tillsynes små saker som att man får ett SMS med information om en bil som motsvarar flera års mycket välspecificerat sökande finns i det kvarter man av en ”händelse” passerar i en numera främmande stad, att en lokal blir ledigt en trappa upp när man som bäst pratar expansion eller att ett par ringar återfinns. Det verkar som om det inte längre behöver maskeras. Eftersom jag väljer att se det eller eftersom jag gått in under inställningar och valt kreativt läge – är det inte samma sak egentligen?
Från soffan hör jag speakerrösten från en väldigt välinformerad och genomtänkt film som förklarar den världsliga plattformen för det man eventuellt måste begripa för att kunna klia över i kreativt läge. En av personerna som uttalar sig är David Icke. De som vet vem han är vet vem han är och de som inte vet kan ju alltid ta reda på det. Jag klurar lite på när jag hörde talas om honom första gången.
Vid 33 års ålder hittade jag min tvillingflamma och hon visade mig kärleken. Livet blev fullkomligt och Flödet – Flytet började gå att iaktta. En tidig hösteftermiddag slumrade vi på soffan i hennes lägenhet. På TV:n – som då fortfarande ofta stod på – visades en dokumentär om en mycket udda och ganska föraktad människa som ägnade sig åt att gräva fram de mest hisnande konspirationsteorier och som enligt dokumentärmakarna var i en klass av galenhet helt för sig själv. Hans namn var givetvis David Icke. Jag kunde inte sova. Givetvis fick jag där en finfin liten pusselbit till.
Tack, flödet.
Här är filmen för den som har ett par timmar att spendera på klarsyn:
Genomtänkt.
torsdag 14 februari 2013
Andorlundare
Jag vill verkligen inte vara som alla andra. Verkligen inte. Jag tror bestämt att jag tycker om att synas och det är lättare att synas om man inte ser ut som alla andra. Men nu har även jag gått över till ”The iSect”. Det jobbiga är att det verkligen fungerar. Det är jobbigt eftersom jag tänker på alla timmar och åter timmar jag lagt på att få mina numera antika Nokiatelefoner att göra alla de där saker som äpplena gör helt av sig själva.
Fan.
Ibland när något är vanligt och utbrett så kan det ju vara det eftersom det faktiskt är bra också. Eftersom det fungerar. En välförtjänt framgång bland alla de köpta och övermarknadsförda. Det är jobbigt att ha fel. Men utvecklande.
I dag är det alla hjärtans dag. Då ska man som partner uttrycka sin kärlek till sin partner. Eftersom det är påbjudet och marknadsfört drabbas jag av reflexen att verkligen, verkligen inte visa mina känslor just den här dagen. Av den enkla anledningen att alla andra ju gör det.
Det känns som om mina känslor är mycket större och färgstarkare än alla andras. Som om min kärlek för min Sara är så stor att universum faktiskt inte rymmer den. Som om chokladaskar och blommor och middagpåstan och skit bara småskitfjuttar till det.
Men samtidigt som det är större än världsalltet så bor det i varje litet korn av det. Jag menar, kärleken jag känner – den bor i varje liten handling och varje litet ord. Varje del av universum är också helheten. Samtidigt. Så det är ju inget fel på chokladaskar, blommor och middagpåstan egentligen. Inte alls. Eftersom så många andra håller på med det kanske till och med att det är vettigt.
Fan igen.
Allt har betydelse.
Fan.
Ibland när något är vanligt och utbrett så kan det ju vara det eftersom det faktiskt är bra också. Eftersom det fungerar. En välförtjänt framgång bland alla de köpta och övermarknadsförda. Det är jobbigt att ha fel. Men utvecklande.
I dag är det alla hjärtans dag. Då ska man som partner uttrycka sin kärlek till sin partner. Eftersom det är påbjudet och marknadsfört drabbas jag av reflexen att verkligen, verkligen inte visa mina känslor just den här dagen. Av den enkla anledningen att alla andra ju gör det.
Det känns som om mina känslor är mycket större och färgstarkare än alla andras. Som om min kärlek för min Sara är så stor att universum faktiskt inte rymmer den. Som om chokladaskar och blommor och middagpåstan och skit bara småskitfjuttar till det.
Men samtidigt som det är större än världsalltet så bor det i varje litet korn av det. Jag menar, kärleken jag känner – den bor i varje liten handling och varje litet ord. Varje del av universum är också helheten. Samtidigt. Så det är ju inget fel på chokladaskar, blommor och middagpåstan egentligen. Inte alls. Eftersom så många andra håller på med det kanske till och med att det är vettigt.
Fan igen.
Allt har betydelse.
lördag 9 februari 2013
tisdag 25 september 2012
Ögonblick
Att leva i nuet är att leva, så långt är nog de flesta överens. Synnerligen väl tydliggjort av följande norbagge:
Vill man så vill man.
Hittat av Lina. Danke.
Vill man så vill man.
Hittat av Lina. Danke.
fredag 7 september 2012
Zeitgeist igen
Någon som sett Zeitgeistfilmerna? Tre filmer av full längd undertecknade den anonyme Peter Joseph i respektmässig skugga av den futuristiska samhällsarkitekten Jacques Fresno. Filmerna är mycket välgjorda och synnerligen genomtänkta. Uppehåller sig i intellektet, tanken och de fastlagda naturlagsmässiga möjlig- och omöjligheterna. Exponerar mer än gärna de religiösa och ekonomiska anomalier västvärlden vilar på.
I sista delen – Moving Forward – landar i en ståndpunkt som går rätt emot min instinkt. Man pekar med intellektuellt välvässad hand – i till ödmjukhet maskerad frivillighet – på en resursbaserad ekonomi med totalt planerade samhällen där produktion och tilldelning av förnödenheter sker helt utifrån ett datoriserat, centralt, globalt system. "Nature is a dictatorship" är slutklämmen efter en genomgång av den finansiella ekonomin visavi naturens beskaffenhet. Allt med utgångspunkt i den heliga gralen vetenskap.
Jag håller verkligen, verkligen inte med. Den enda diktatorn i naturen är jaget. Att följa sig själv, sin instinkt, sin känsla, sin kärlek och inte låta sig påverkas av inplanterade tankemönster är svårt. Mycket svårt. Men det är på det sätt världen stämmer överens med människan. Som ju egentligen är en och samma när det kommer till kritan.
Man studsar mot gränslandet till oljetillgång, koldioxidutsläpp och icke uttalad befolkningsminskning. Man kikar på hela pyramiden – utom toppen. Joseph gör – med all nödvändig hollowoodeffektualitet – storskaligheternas storskalighet, globalismens globalism, till mänsklighetens långsiktiga lösning. Hand i hand vandrar mänskligheten vidare in under nästa totalitära paradigm. Bort från pengarna. Bort från religionen. Bort från egennyttan och slöseriet.
Full fart in i den nya tidsåldern med centralt planerad produktion och konsumtion för en hel planet. Ingen direkt långväga gissning är att alla spåras in i minsta detalj för att inte kunna göra av med mer än den tilldelade mängden resurser. Visst, det är en lösning på påtagliga problem. Tanken är god. Men man missar en viktig poäng. Man missar människans sanna natur. Man missar vad människan är och varför. Förutom att predika religiositetens tärande verkan på mänskligheten berörs inte andlighet nämnvärd. Alltihop utspelar sig i intellektet och det är vetenskapens svar som är mänsklighetens svar. Utan att reflektera över vad vetenskap är.
Jag tror det innebär att man blir lurad. I min värld är småskalighet lösningen på de storskaliga problemen. Min värld blir sådär utopiskt perfekt först när var och en följer sitt eget hjärta under ett minimum av central organisation (ni vet sådana där som lätt kan kidnappas när tiden är mogen). Det är dags att släppa oss själva fria och släppa taget om tanken att någon måste styra oss. Vi kan bara göra det själva och låter vi bara det ske så blir det alldeles utmärkt på den här platsen.
Zeitgeistfilmerna är bra. Riktigt, riktigt bra. Men med tiden duckar de för de i min mening egentliga svaren. De stannar på den intellektuella arenan i en inte särskilt blygsam flirt med de som lever i den rationella tankens hänförande värld och lämnar känslan bakom att surfa på de ytor som blir över. Jag är inte bländad. Men jag inser att det är mycket lätt att bländas och fångas i tankens blänkande tempel. Och inget fel med det – alla har vi ju våra egna idéer om vad världen har för beskaffenhet och syfte. Vi är kanske inte här av exakt samma anledning och kanske är vi också på väg åt olika håll.
I mitt jobb har jag ofta slagits med oförmågan till att göra stora förändringar. Jag jobbar med organisationer som skulle kunna bli grymt mycket mer effektiva om de vågade ändra lite mera. Och jag har funderat åtskilligt på varför man inte gör det. Nu sitter jag där själv och sätter mig på tvären mot en imaginär världsomspännande förändring in i ett tvivelsutan mycket effektivare och sundare system. Varför? Eftersom jag vill se mig själv blomma utanför något system. Jag vill se ängar av blommande individer som tillsammans helt frivilligt, helt spontant och eftersom man helt enkelt önskar det skapar storverk lekande lätt i enlighet med de egna önskningarna.
Filmerna finns att se på www.zeitgeistmovie.com/. I alla händelser mycket sevärda.
I sista delen – Moving Forward – landar i en ståndpunkt som går rätt emot min instinkt. Man pekar med intellektuellt välvässad hand – i till ödmjukhet maskerad frivillighet – på en resursbaserad ekonomi med totalt planerade samhällen där produktion och tilldelning av förnödenheter sker helt utifrån ett datoriserat, centralt, globalt system. "Nature is a dictatorship" är slutklämmen efter en genomgång av den finansiella ekonomin visavi naturens beskaffenhet. Allt med utgångspunkt i den heliga gralen vetenskap.
Jag håller verkligen, verkligen inte med. Den enda diktatorn i naturen är jaget. Att följa sig själv, sin instinkt, sin känsla, sin kärlek och inte låta sig påverkas av inplanterade tankemönster är svårt. Mycket svårt. Men det är på det sätt världen stämmer överens med människan. Som ju egentligen är en och samma när det kommer till kritan.
Man studsar mot gränslandet till oljetillgång, koldioxidutsläpp och icke uttalad befolkningsminskning. Man kikar på hela pyramiden – utom toppen. Joseph gör – med all nödvändig hollowoodeffektualitet – storskaligheternas storskalighet, globalismens globalism, till mänsklighetens långsiktiga lösning. Hand i hand vandrar mänskligheten vidare in under nästa totalitära paradigm. Bort från pengarna. Bort från religionen. Bort från egennyttan och slöseriet.
Full fart in i den nya tidsåldern med centralt planerad produktion och konsumtion för en hel planet. Ingen direkt långväga gissning är att alla spåras in i minsta detalj för att inte kunna göra av med mer än den tilldelade mängden resurser. Visst, det är en lösning på påtagliga problem. Tanken är god. Men man missar en viktig poäng. Man missar människans sanna natur. Man missar vad människan är och varför. Förutom att predika religiositetens tärande verkan på mänskligheten berörs inte andlighet nämnvärd. Alltihop utspelar sig i intellektet och det är vetenskapens svar som är mänsklighetens svar. Utan att reflektera över vad vetenskap är.
Jag tror det innebär att man blir lurad. I min värld är småskalighet lösningen på de storskaliga problemen. Min värld blir sådär utopiskt perfekt först när var och en följer sitt eget hjärta under ett minimum av central organisation (ni vet sådana där som lätt kan kidnappas när tiden är mogen). Det är dags att släppa oss själva fria och släppa taget om tanken att någon måste styra oss. Vi kan bara göra det själva och låter vi bara det ske så blir det alldeles utmärkt på den här platsen.
Zeitgeistfilmerna är bra. Riktigt, riktigt bra. Men med tiden duckar de för de i min mening egentliga svaren. De stannar på den intellektuella arenan i en inte särskilt blygsam flirt med de som lever i den rationella tankens hänförande värld och lämnar känslan bakom att surfa på de ytor som blir över. Jag är inte bländad. Men jag inser att det är mycket lätt att bländas och fångas i tankens blänkande tempel. Och inget fel med det – alla har vi ju våra egna idéer om vad världen har för beskaffenhet och syfte. Vi är kanske inte här av exakt samma anledning och kanske är vi också på väg åt olika håll.
I mitt jobb har jag ofta slagits med oförmågan till att göra stora förändringar. Jag jobbar med organisationer som skulle kunna bli grymt mycket mer effektiva om de vågade ändra lite mera. Och jag har funderat åtskilligt på varför man inte gör det. Nu sitter jag där själv och sätter mig på tvären mot en imaginär världsomspännande förändring in i ett tvivelsutan mycket effektivare och sundare system. Varför? Eftersom jag vill se mig själv blomma utanför något system. Jag vill se ängar av blommande individer som tillsammans helt frivilligt, helt spontant och eftersom man helt enkelt önskar det skapar storverk lekande lätt i enlighet med de egna önskningarna.
Filmerna finns att se på www.zeitgeistmovie.com/. I alla händelser mycket sevärda.
lördag 25 augusti 2012
Att vara i livet istället för att vara vid liv
Jag har länge varit arg. Väldigt, väldigt länge faktiskt. De senaste fyra åren har ilskan varit uppvägd av alla trevligheter som finns i den myllrande impulsivt stillsamma vardagen, men under de senaste månaderna har ilskan ätit sig allt närmare sinnets tänkta epicentrum för att för ungefär en vecka sedan bubbla upp i en tämligen oklädsam eruption i godtycklig kontext. Inte så snyggt. Alls. Och knappast något att vara stolt över.
Men allt har ju en mening och stoltheten har ju inte något annat syfte än att binda mig vid allt jag varit och gjort och förhindra mig från att erkänna mina misstag och därmed från att fortsätta växa. Alltså låter vi stoltheten vederbörligen förpassas till förgängelsens kyrkogård och erkänner att ibland gör man så. Beter sig illa. Av ilska. Och sittandes invid cykelskrällena i gatukorsningen är det nästan löjligt symboliska vägvalet.
Fortsätta bubbla ilska eller se dess anledningar i vitögat. Hennes närvaro, min gränslösa kärlek till henne och hennes smäktande vackra sätt att leva var det som fick mig att välja den öst-västliga riktningen istället för den nord-sydliga. Situationen jag försatt mig i framtvingade ställningstagandet, men ställningstagandet krävde i sin tur att jag tog reda på varför det fanns där det fanns.
Så vi pratade. Hela vägen hem. Pratade på det sätt jag aldrig kommit i närheten av att prata med någon annan. Som bara vi kan, tydligen. Just de där gångerna. När orden verkligen äger sin egen betydelse och när de får flöda obehindrat ur sina källor utan utanpåverkets inverkan. Och jag tvingades begripa att det till stor del är mitt sökande som är ilskans upphov.
Jag har ju alltid varit en sökare, en betraktare, analytiker och pusselbitssamlare. Jag har alltid velat förstå och så gott som allt jag någonsin gjort har syftat till att begripa. När jag träffade Henne och flyttade upp hit tog iakttagelserna en väldig fart. I ett slag förflyttades betraktelsevinkeln och jag fick ett nytt perspektiv dels på det liv jag dittills levt – till stora delar i lögn visavi såväl mig själv som min omgivning – och dels på hela det paradigm det storstadsorienterade och storskaliga konstituerar. Det började gå väldigt fort.
Så dog farsan och sökandet tog sig raskt vidare till livets beskaffenhets domän. De intellektuella upptäckterna låg uppradade som ett ymnigt smörgåsbord. Den mer eller mindre astronomiska mängden tillsynes irrelevanta observationer jag samlat på mig sedan jag inledde mitt nyhetsknarkande och pusselbitssamlande i brytpunkten mellan mellan- och högstadium fick sina inbördes förklaringar i ett kognitivt utdaget ögonblick.
Den bild vars observationer jag burit i mig föreställde inte den bild av världen sinnet hade. Mental kollision, således. Med mig själv. En mental kollision jag alltför signalsvagt försökte förklara för andra, försökte få synpunkter på, gehör för eller kanske rentav lite hjälp på traven. Jag fann kanaler av intellektuell förståelse och redogörelse för alla de till dess för mig osynliga mönster som orkestrerar och konstituerar den bild av världen som framträdde.
Kanalerna resonerade med de kedjor av fragment jag själv kopplat samman och styrkte upp bilden genom att koppla samman fragmentklustren till helheter – yta efter yta sammankopplade till övergripande helheter av snabbt sjunkande antal. Ju mer jag begrep att jag begrep, desto mer begrep jag att jag inte begrep fram till den punkt att jag begrep att allt inte kan begripas, men det kan kännas. Vid det här laget hade jag sedan länge lämnat den förklarliga punkten och kunde inte på långa vägar beskriva för någon annan vad det var för snöboll jag rullade uppför bergssidan. Inte ens här.
Orden sinade och tankarna blev allt mer irriterade. Snöbollens massa var gigantisk eftersom den inte bara rymde ett par olika jordklot utan också en hel massa annat. Eftersom jag rullade klotet framför mig så var jag ju per definition inte del av den eller de världar jag kånkade runt på. Stod utanför. Betraktade, samlade pusselbitar, analyserade…
Alla de pusselbitar jag hittade var exakt likadana som sådana jag redan lagt. Pusslet var ju i någon mening klart. Om inte i detalj så i det stora hela. En plågsamt framväxande insikt av att alltihopa behövde betraktas på ett annat sätt för att förstås tog överhanden. En insikt av att det måste upplevas med känslan och inte bara förstås och i viss mån beskrivas av tanken. Jobbigt, milt uttryckt.
Jag blev stående där en god stund, kanske inte helt olikt många som närmar sig fyrtioårsstrecket, med den smältande snöbollens massa att fjättra min kraft mot en sluttning jag började inse att jag måste byta färdriktning längst. Min vana trogen fortsatte jag emellertid sökandet. Jag såg alla de mönster jag redan kände besvaras varje gång jag slog upp en tidning, gick in på en nyhetssite eller lyssnade på radio längst vägen. Jag fick de redan sönderknådade ytorna masserade via de intellektuellt uppvaknande alternativa kanalerna. Och blev argare och argare för varje iteration längst den söndertrampade stigen.
Blanda det med lite vatten. Mitt tvivellösa element. Med den farkost som skulle ta mig ut på vattnet. Med avpolleteradet av min uppväxts lyckligaste och underbaraste plats på vattnets absoulta rand, med maskinella dysfunktioner utan ände, med ett väder som inte lät vattnet komma över tjugogradersstrecket och en kropp som skrek av smärta så fort jag klev i det älskade vattnet. Vad händer när man späder ilskan i vatten? Den blir mer potent. Hela jag blev argare och argare och min omgivning fick smaka allt svavel i världen.
Flytande tillstånd - båtlivets heliga gral.
För en knapp vecka sedan, i vägkorset, ställde jag mig i vägen för mig själv. Mitt i vägen. Betedde mig som en åsna och blev tvungen att ge efter för eftertanken. Eller känslan, kanske snarare. Jag har slitit på hennes tålamod. Jag har stulit hennes och den lilles energi i min eget fruktlösa kamp mot snöbollen och bergets lutning. Det blev äntligen tydligt även för mig att jag inte kunde fortsätta att gå runt och vara frustrerad. Frustrerad eftersom ingen annan förstod vad jag tyckte mig förstå. Frustrerad över att andra inte sökte svaren utan bara levde. De försöker säga mig något, förstås. Alla andra jag ser säger mig något. ”Prova att leva, då”.
En knapp vecka har gått och jag har vandrat ner för bergets sluttning. Jag har vänt media ryggen helt och inte investerat en sekund av min uppmärksamhet åt vare sig TV, press, radio eller mainstreaminternet. Jag har också varit ytterst, ytterst selektiv i mitt bloggläsande. Jag har låtit saker ta den tid de vill och jag har jobbat. Jag har försökt att vara ute i tid, sökt vattnet när jag känt för det och låtit vädret vara som det själv vill.
Jag mår som en prins. Jag släppte snöbollen och lät den skumpa nerför slänten och visa mig vägen. Den slog snart i småbitar som hittades och nyfiket undersöktes av vandrare på väg uppför. Själv har jag siktet inställt mot dalen där nere. Höstens dofter sprider sig längst bergssidan och nätterna börjar bli kallare. Om nätterna ser jag ljuset där nere och hör hur de festar. Jag ser ljusen spegla sig i sjön och tänker på alla de bad jag kommer att ta i den nästa sommar.
Jag känner mig lätt och obekymrad. Jag skrattar och leker med tankar tillsammans med de jag möter utan att försöka trycka snö från min numera smälta snöboll i deras ansikten. Och tro det eller ej, över en lunch på Hallandsåsen sitter det någon som begripit vad det är som händer. Som genom att spela gruppstrategispel med sin son fått det att falla på plats. Som begripit att de inte inte vill, alla de kreativt frambubblande. Att det inte är att de inte vill jobba, utan en långt djupare förändring vi ser.
Lunchsällskapet har begripit att vi är de sista av vår sort – den sort som låter sig bländas av pengarna och som köpt budskapet att de måste förtjäna sitt uppehälle. Att vi är här för att först och främst betala av vår entréavgift till världen/livet och först därefter, i något slags avlägsen pensionsavgång, äger rätten att vilandes på våra då säkerligen ymniga meriter reflektera över livets innehåll, mening och syfte sittandes med en pipa i gungstolen överblickandes det vi byggt upp i fråga om familj, rikedom och materiellt välstånd.
Vi är den sista grundlurade generationen, den sista karriäristen. De som kommer efter oss har begripit att de äger sin rätt att vara här. De kan för oss lurade se ut som glidare som inte vill förtjäna sitt uppehälle och som inte sätter värde på pengen, skolmeriten eller rövslickeriet. Och det stämmer ju – tack och lov. De vet sitt värde och har vett att leva utifrån det. Deras inställning kommer att prägla allt här. Deras ryggvändande av pengens makt är vad som kommer att leda oss in i nästa era.
Visst kan det bli lite kämpigt i övergången. Men enbart som alibi för att släppa det vi inte längre behöver bära runt på. Släppa tyngden av det vi inte längre orkar slå vakt om och låta det skutta ner längst bergssidan före oss för att när vi passerar det på vandringen mot dalen ha smält till pölar där vackra saker växer. Just sådana insikter bär en arbetsdag föranletts av en snabb kopp kaffe på en ytterst betagande strand invid ett hav av god salthalt efter en avstickare från en jobbresa jag ur frustrationen gärna avstått för att lurpassa på en vacker båtdag i sjön. Fånigt jag vet, men likväl.
Morgonvågor i Öresund.
Det har inte gått många dagar men det känns ohyggligt bra. Att få vända åter mot livets puls utan bagage men med den varmaste och mest bubblande kärlek som någonsin funnits. Med Henne, Den Lille och alla de andra som finns här eftersom vi tillsammans bestämt oss för att vi ville uppleva det här tillsammans. Det blev klart längst den kustnära pulserande motorvägen. Hur alltihopa är punkter som tvinnas till linjer av sammanhang genom tidens framfart. Hur vi upplever. Och varför. Insikter som frustrationen håll från dörren.
Mörkret tar över igen. Kylan tar för sig av dygnet. Höst är alltid höst. Må så vara att sommaren varit blötare än någon någonsin önskat. Jag tror knappast att den blivit det av en slump utan på grund av medvetna strider om vilka många undermedvetet väljer att vara omedvetna. För att få leva sitt liv i fred och göra det som man vill. Ett beundransvärt ställningstagande fullt av integritet. Att lära sig i eller av livet är olika saker och vi ska nog snart lyckas bli kvitt den där pålagda nyttostämpeln till förmån för förbehållslösheten i hela upplevelsen. Runt sjön, så att säga.
Augustivatten här och där.
Vad det går ut på? "No conflemto! Hey, jag är bara turist!"
Men allt har ju en mening och stoltheten har ju inte något annat syfte än att binda mig vid allt jag varit och gjort och förhindra mig från att erkänna mina misstag och därmed från att fortsätta växa. Alltså låter vi stoltheten vederbörligen förpassas till förgängelsens kyrkogård och erkänner att ibland gör man så. Beter sig illa. Av ilska. Och sittandes invid cykelskrällena i gatukorsningen är det nästan löjligt symboliska vägvalet.
Fortsätta bubbla ilska eller se dess anledningar i vitögat. Hennes närvaro, min gränslösa kärlek till henne och hennes smäktande vackra sätt att leva var det som fick mig att välja den öst-västliga riktningen istället för den nord-sydliga. Situationen jag försatt mig i framtvingade ställningstagandet, men ställningstagandet krävde i sin tur att jag tog reda på varför det fanns där det fanns.
Så vi pratade. Hela vägen hem. Pratade på det sätt jag aldrig kommit i närheten av att prata med någon annan. Som bara vi kan, tydligen. Just de där gångerna. När orden verkligen äger sin egen betydelse och när de får flöda obehindrat ur sina källor utan utanpåverkets inverkan. Och jag tvingades begripa att det till stor del är mitt sökande som är ilskans upphov.
Jag har ju alltid varit en sökare, en betraktare, analytiker och pusselbitssamlare. Jag har alltid velat förstå och så gott som allt jag någonsin gjort har syftat till att begripa. När jag träffade Henne och flyttade upp hit tog iakttagelserna en väldig fart. I ett slag förflyttades betraktelsevinkeln och jag fick ett nytt perspektiv dels på det liv jag dittills levt – till stora delar i lögn visavi såväl mig själv som min omgivning – och dels på hela det paradigm det storstadsorienterade och storskaliga konstituerar. Det började gå väldigt fort.
Så dog farsan och sökandet tog sig raskt vidare till livets beskaffenhets domän. De intellektuella upptäckterna låg uppradade som ett ymnigt smörgåsbord. Den mer eller mindre astronomiska mängden tillsynes irrelevanta observationer jag samlat på mig sedan jag inledde mitt nyhetsknarkande och pusselbitssamlande i brytpunkten mellan mellan- och högstadium fick sina inbördes förklaringar i ett kognitivt utdaget ögonblick.
Den bild vars observationer jag burit i mig föreställde inte den bild av världen sinnet hade. Mental kollision, således. Med mig själv. En mental kollision jag alltför signalsvagt försökte förklara för andra, försökte få synpunkter på, gehör för eller kanske rentav lite hjälp på traven. Jag fann kanaler av intellektuell förståelse och redogörelse för alla de till dess för mig osynliga mönster som orkestrerar och konstituerar den bild av världen som framträdde.
Kanalerna resonerade med de kedjor av fragment jag själv kopplat samman och styrkte upp bilden genom att koppla samman fragmentklustren till helheter – yta efter yta sammankopplade till övergripande helheter av snabbt sjunkande antal. Ju mer jag begrep att jag begrep, desto mer begrep jag att jag inte begrep fram till den punkt att jag begrep att allt inte kan begripas, men det kan kännas. Vid det här laget hade jag sedan länge lämnat den förklarliga punkten och kunde inte på långa vägar beskriva för någon annan vad det var för snöboll jag rullade uppför bergssidan. Inte ens här.
Orden sinade och tankarna blev allt mer irriterade. Snöbollens massa var gigantisk eftersom den inte bara rymde ett par olika jordklot utan också en hel massa annat. Eftersom jag rullade klotet framför mig så var jag ju per definition inte del av den eller de världar jag kånkade runt på. Stod utanför. Betraktade, samlade pusselbitar, analyserade…
Alla de pusselbitar jag hittade var exakt likadana som sådana jag redan lagt. Pusslet var ju i någon mening klart. Om inte i detalj så i det stora hela. En plågsamt framväxande insikt av att alltihopa behövde betraktas på ett annat sätt för att förstås tog överhanden. En insikt av att det måste upplevas med känslan och inte bara förstås och i viss mån beskrivas av tanken. Jobbigt, milt uttryckt.
Jag blev stående där en god stund, kanske inte helt olikt många som närmar sig fyrtioårsstrecket, med den smältande snöbollens massa att fjättra min kraft mot en sluttning jag började inse att jag måste byta färdriktning längst. Min vana trogen fortsatte jag emellertid sökandet. Jag såg alla de mönster jag redan kände besvaras varje gång jag slog upp en tidning, gick in på en nyhetssite eller lyssnade på radio längst vägen. Jag fick de redan sönderknådade ytorna masserade via de intellektuellt uppvaknande alternativa kanalerna. Och blev argare och argare för varje iteration längst den söndertrampade stigen.
Blanda det med lite vatten. Mitt tvivellösa element. Med den farkost som skulle ta mig ut på vattnet. Med avpolleteradet av min uppväxts lyckligaste och underbaraste plats på vattnets absoulta rand, med maskinella dysfunktioner utan ände, med ett väder som inte lät vattnet komma över tjugogradersstrecket och en kropp som skrek av smärta så fort jag klev i det älskade vattnet. Vad händer när man späder ilskan i vatten? Den blir mer potent. Hela jag blev argare och argare och min omgivning fick smaka allt svavel i världen.
Flytande tillstånd - båtlivets heliga gral.
För en knapp vecka sedan, i vägkorset, ställde jag mig i vägen för mig själv. Mitt i vägen. Betedde mig som en åsna och blev tvungen att ge efter för eftertanken. Eller känslan, kanske snarare. Jag har slitit på hennes tålamod. Jag har stulit hennes och den lilles energi i min eget fruktlösa kamp mot snöbollen och bergets lutning. Det blev äntligen tydligt även för mig att jag inte kunde fortsätta att gå runt och vara frustrerad. Frustrerad eftersom ingen annan förstod vad jag tyckte mig förstå. Frustrerad över att andra inte sökte svaren utan bara levde. De försöker säga mig något, förstås. Alla andra jag ser säger mig något. ”Prova att leva, då”.
En knapp vecka har gått och jag har vandrat ner för bergets sluttning. Jag har vänt media ryggen helt och inte investerat en sekund av min uppmärksamhet åt vare sig TV, press, radio eller mainstreaminternet. Jag har också varit ytterst, ytterst selektiv i mitt bloggläsande. Jag har låtit saker ta den tid de vill och jag har jobbat. Jag har försökt att vara ute i tid, sökt vattnet när jag känt för det och låtit vädret vara som det själv vill.
Jag mår som en prins. Jag släppte snöbollen och lät den skumpa nerför slänten och visa mig vägen. Den slog snart i småbitar som hittades och nyfiket undersöktes av vandrare på väg uppför. Själv har jag siktet inställt mot dalen där nere. Höstens dofter sprider sig längst bergssidan och nätterna börjar bli kallare. Om nätterna ser jag ljuset där nere och hör hur de festar. Jag ser ljusen spegla sig i sjön och tänker på alla de bad jag kommer att ta i den nästa sommar.
Jag känner mig lätt och obekymrad. Jag skrattar och leker med tankar tillsammans med de jag möter utan att försöka trycka snö från min numera smälta snöboll i deras ansikten. Och tro det eller ej, över en lunch på Hallandsåsen sitter det någon som begripit vad det är som händer. Som genom att spela gruppstrategispel med sin son fått det att falla på plats. Som begripit att de inte inte vill, alla de kreativt frambubblande. Att det inte är att de inte vill jobba, utan en långt djupare förändring vi ser.
Lunchsällskapet har begripit att vi är de sista av vår sort – den sort som låter sig bländas av pengarna och som köpt budskapet att de måste förtjäna sitt uppehälle. Att vi är här för att först och främst betala av vår entréavgift till världen/livet och först därefter, i något slags avlägsen pensionsavgång, äger rätten att vilandes på våra då säkerligen ymniga meriter reflektera över livets innehåll, mening och syfte sittandes med en pipa i gungstolen överblickandes det vi byggt upp i fråga om familj, rikedom och materiellt välstånd.
Vi är den sista grundlurade generationen, den sista karriäristen. De som kommer efter oss har begripit att de äger sin rätt att vara här. De kan för oss lurade se ut som glidare som inte vill förtjäna sitt uppehälle och som inte sätter värde på pengen, skolmeriten eller rövslickeriet. Och det stämmer ju – tack och lov. De vet sitt värde och har vett att leva utifrån det. Deras inställning kommer att prägla allt här. Deras ryggvändande av pengens makt är vad som kommer att leda oss in i nästa era.
Visst kan det bli lite kämpigt i övergången. Men enbart som alibi för att släppa det vi inte längre behöver bära runt på. Släppa tyngden av det vi inte längre orkar slå vakt om och låta det skutta ner längst bergssidan före oss för att när vi passerar det på vandringen mot dalen ha smält till pölar där vackra saker växer. Just sådana insikter bär en arbetsdag föranletts av en snabb kopp kaffe på en ytterst betagande strand invid ett hav av god salthalt efter en avstickare från en jobbresa jag ur frustrationen gärna avstått för att lurpassa på en vacker båtdag i sjön. Fånigt jag vet, men likväl.
Morgonvågor i Öresund.
Det har inte gått många dagar men det känns ohyggligt bra. Att få vända åter mot livets puls utan bagage men med den varmaste och mest bubblande kärlek som någonsin funnits. Med Henne, Den Lille och alla de andra som finns här eftersom vi tillsammans bestämt oss för att vi ville uppleva det här tillsammans. Det blev klart längst den kustnära pulserande motorvägen. Hur alltihopa är punkter som tvinnas till linjer av sammanhang genom tidens framfart. Hur vi upplever. Och varför. Insikter som frustrationen håll från dörren.
Mörkret tar över igen. Kylan tar för sig av dygnet. Höst är alltid höst. Må så vara att sommaren varit blötare än någon någonsin önskat. Jag tror knappast att den blivit det av en slump utan på grund av medvetna strider om vilka många undermedvetet väljer att vara omedvetna. För att få leva sitt liv i fred och göra det som man vill. Ett beundransvärt ställningstagande fullt av integritet. Att lära sig i eller av livet är olika saker och vi ska nog snart lyckas bli kvitt den där pålagda nyttostämpeln till förmån för förbehållslösheten i hela upplevelsen. Runt sjön, så att säga.
Augustivatten här och där.
Vad det går ut på? "No conflemto! Hey, jag är bara turist!"
torsdag 17 maj 2012
Bra grejor
Varför bra? Av den enkla anledningen att analysen är exakt min egen mentala position och riktning. I all nulägen ödmjukhet, så att säga.
Snudd på perfekt, faktiskt. Hela serien, alltså.
Snudd på perfekt, faktiskt. Hela serien, alltså.
tisdag 6 mars 2012
torsdag 26 januari 2012
Om byggande, fixa idéer, TV, livet och coola människor
Alla människor har saker de fastnar för. En del blir uppslukade av sin frimärkssamling, andra av TV-spel, musik, porrsurfande, motorfordon eller broderi. Olika. Rent fysikaliskt har vi nog alla en benägenhet att fastna. En neurolog vars namn jag inte glömt förklarade det ytterst pedagogiskt. Han sa att det handlade om dopaminer.
Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen.
Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se vad shoppingkulten gör med den aldrig tillfredsställde handlaren.
TV-spel eller låt oss säga ordspel i en eller annan surfplatta kan fånga mig en stund, men så klingar det av. Jag har aldrig intresserat mig tillräckligt för att vinna, tror jag. All form av sport faller av mig mer eller mindre omgående och kanske är det orsaken – väl ackompanjerat av en ostyrig kropp och i perioder obefintlig motorik. Jag är i fullkomlig avsaknad av vad man brukar kalla för vinnarskalle. På gott och ont.
Man kan nog säga att jag är lite av en sexmissbrukare. En läggning jag lyckligtvis delar med min hustru och som jag i hennes sällskap har lyckats göra till något annat. Tagit det bortom missbruk, så att säga. Utan att gå in på detaljer står det emellertid klart att detta område är av starkt personlighetsdanande karaktär. Men om detta skrivs det annorstädes.
Vad jag nästan alltid fastnar i är byggande. Jag är byggberoende. Jag har starka byggmaterialsfetischer och går lätt igång på en trave golvspånskivor (helst 60x180, byggbranschens gåva till mänskligheten). Isolering, gärna kliande och ohälsosam sådan, samt reglar. Jo, jag är byggmaterialnarkoman. Och jag vill bygga på mitt eget sätt. Finna lösningarna allteftersom och inte följa normer eller standarder.
Samma sak – fast i perioder värre – är det med programmering. Jag har programmerat sedan jag var i tolvårsåldern och kan fortfarande till min förvåning låta kodvågorna spola genom huvudet. Det är inte bara koden utan vad de kan användas till. Kanske mest det. Jag ser när jag vrider på den lilla snutten hur dess sammanhang exploderar i användarens darrande händer.
Innan det blev programmering respektive byggande så var det LEGO för hela slanten. Jag knarkade lego som liten. Jag vaknade, tänkte, åt och sov lego. Byggnader, fordon – allt fyrkantigt och konstruerat. Gubbarna glömde jag helt. Det var fullt fokus på tekniken och det ingenjörsmässiga.
Det var inte förrän långt senare – en god bit ut i yrkeslivet – som människorna kom in i bilden. Den konstruerande bilden, alltså. När jag efter en dans på långa rader av bananskal hamnat i den nya och nästan oskrivna elektroniska utbildningsbranschen stod det klart att programmen jag skrev hade användare. Användare som använde programmen eftersom de ville (eller snarare kanske av sin arbetsgivare anmodats att) lära sig något.
Det blev plötsligt intressant att skapa saker som hade effekt inuti användaren. Skrivandet som ju alltid hade funnits där fick samtidigt en ny dimension. Tidigare hade jag skrivit nästan uteslutande för egen del. Nu insåg jag att om jag rullade orden till bollar och lockade läsarna att äta dem så kunde de – väl inmundigade – påverka från insidan. Som att stoppa en sockerbit i nystekta köttbullar, ungefär. Inte särskilt smarrigt nödvändigtvis men helt klart något som får användaren att haja till.
Den här tankebanan lider mot sitt slut. Jag har inte nödvändigtvis någon lämplig slutkläm på lager. Ingen mer allmänmänsklig observation utan får nog konkludera att detta inlägg arkiveras under ”självkännedom”. Om en sådan märkning nu verkligen äger något som helst existensberättigande. Det förefaller ju annars som att man i takt med att man begriper saker också kommer till insikt om vilken enorm massa saker det är man inte begriper. Men samtidigt finns den där känslan där. Den av att något enhetligt stämmer långt borta i extrapolationerna. Att det finns en enkel, greppbar sanning vid alla de för vinden strödda indikationerna och observationerna.
Jag lyssnar på relativt mycket musik. Jag upptäcker texterna om och om igen. De säger mig helt andra saker nu än när jag först hörde låtarna. De innehåller budskap jag aldrig väntat mig. Mening och djup jag inte förut anat kunde uttryckas. Varför talar de till mig på det sättet? Är det för att jag öppnat en lucka till en annan nivå någonstans? För visst bor det flera nivåer av kommunikation i varje mänskligt uttryck och intryck.
Nu senast är det TV-serien Lost som gör intryck. Jag har aldrig varit någon stor TV-tittare. Tvärtom, snarare. Men eftersom min fru har vanan att somna bäst i TV:ns stilla invaggande så brukar vi se någon form av gåochläggasigserie. Gärna långkörare med säsong efter säsong av sömnvänliga evighetshandligar. Lost var en direkt besvikelse på den punkten. Serien är – i alla fall i dess upptakt – en perfekt analogi över livet.
47 människor överlever en spektakulär flygkrasch. De landar på en öde ö (tror de) och konfronteras med varandra men främst med sig själva. De ställs inför alla de vägskäl människan ställs för inför genom livet. Det står klart att syftet med att de hamnat på ön är att de ska växa som människor. Att de måste lära sig att gå vidare från de issues som har dem i sitt grepp och att de inte kan fungera förrän de själva – var och en – är hela människor.
Serien visar på en fantastisk insiktsfullhet kring vad livet är. Inkodat i ett format som passerat mediajättarnas kommersiellt konforma människodaningsprincip. Antingen så har de som släppt denna serie genom filtren inte begripit vad den säger – eller så lever de på hoppet att ingen ska begripa det.
Insiksfullt om livet är bara förnamnet.
Så ser det ut lite var stans. I hela vår tillsynes så produktifierade kultur där rättigheter ägs och inpiskas via mammons förlängda armar och via IPRED och andra huvudvärksframkallande legala entiteter. Man tror inte att det är sant, men ändå finns det där i botten på det mesta. Djupet. Mänsklighetens inneboende symfoni av insikt. För alla att snappa upp, finna sin resonans till och låta hjälpa den egna själen att perspirera i en värld skapad med de bästa av föresatser att utmana det obevekliga hos de hårdaste av de hårdaste. Vi. Människorna. Här. Coolare finns inte.
Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen.
Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se vad shoppingkulten gör med den aldrig tillfredsställde handlaren.
TV-spel eller låt oss säga ordspel i en eller annan surfplatta kan fånga mig en stund, men så klingar det av. Jag har aldrig intresserat mig tillräckligt för att vinna, tror jag. All form av sport faller av mig mer eller mindre omgående och kanske är det orsaken – väl ackompanjerat av en ostyrig kropp och i perioder obefintlig motorik. Jag är i fullkomlig avsaknad av vad man brukar kalla för vinnarskalle. På gott och ont.
Man kan nog säga att jag är lite av en sexmissbrukare. En läggning jag lyckligtvis delar med min hustru och som jag i hennes sällskap har lyckats göra till något annat. Tagit det bortom missbruk, så att säga. Utan att gå in på detaljer står det emellertid klart att detta område är av starkt personlighetsdanande karaktär. Men om detta skrivs det annorstädes.
Vad jag nästan alltid fastnar i är byggande. Jag är byggberoende. Jag har starka byggmaterialsfetischer och går lätt igång på en trave golvspånskivor (helst 60x180, byggbranschens gåva till mänskligheten). Isolering, gärna kliande och ohälsosam sådan, samt reglar. Jo, jag är byggmaterialnarkoman. Och jag vill bygga på mitt eget sätt. Finna lösningarna allteftersom och inte följa normer eller standarder.
Samma sak – fast i perioder värre – är det med programmering. Jag har programmerat sedan jag var i tolvårsåldern och kan fortfarande till min förvåning låta kodvågorna spola genom huvudet. Det är inte bara koden utan vad de kan användas till. Kanske mest det. Jag ser när jag vrider på den lilla snutten hur dess sammanhang exploderar i användarens darrande händer.
Innan det blev programmering respektive byggande så var det LEGO för hela slanten. Jag knarkade lego som liten. Jag vaknade, tänkte, åt och sov lego. Byggnader, fordon – allt fyrkantigt och konstruerat. Gubbarna glömde jag helt. Det var fullt fokus på tekniken och det ingenjörsmässiga.
Det var inte förrän långt senare – en god bit ut i yrkeslivet – som människorna kom in i bilden. Den konstruerande bilden, alltså. När jag efter en dans på långa rader av bananskal hamnat i den nya och nästan oskrivna elektroniska utbildningsbranschen stod det klart att programmen jag skrev hade användare. Användare som använde programmen eftersom de ville (eller snarare kanske av sin arbetsgivare anmodats att) lära sig något.
Det blev plötsligt intressant att skapa saker som hade effekt inuti användaren. Skrivandet som ju alltid hade funnits där fick samtidigt en ny dimension. Tidigare hade jag skrivit nästan uteslutande för egen del. Nu insåg jag att om jag rullade orden till bollar och lockade läsarna att äta dem så kunde de – väl inmundigade – påverka från insidan. Som att stoppa en sockerbit i nystekta köttbullar, ungefär. Inte särskilt smarrigt nödvändigtvis men helt klart något som får användaren att haja till.
Den här tankebanan lider mot sitt slut. Jag har inte nödvändigtvis någon lämplig slutkläm på lager. Ingen mer allmänmänsklig observation utan får nog konkludera att detta inlägg arkiveras under ”självkännedom”. Om en sådan märkning nu verkligen äger något som helst existensberättigande. Det förefaller ju annars som att man i takt med att man begriper saker också kommer till insikt om vilken enorm massa saker det är man inte begriper. Men samtidigt finns den där känslan där. Den av att något enhetligt stämmer långt borta i extrapolationerna. Att det finns en enkel, greppbar sanning vid alla de för vinden strödda indikationerna och observationerna.
Jag lyssnar på relativt mycket musik. Jag upptäcker texterna om och om igen. De säger mig helt andra saker nu än när jag först hörde låtarna. De innehåller budskap jag aldrig väntat mig. Mening och djup jag inte förut anat kunde uttryckas. Varför talar de till mig på det sättet? Är det för att jag öppnat en lucka till en annan nivå någonstans? För visst bor det flera nivåer av kommunikation i varje mänskligt uttryck och intryck.
Nu senast är det TV-serien Lost som gör intryck. Jag har aldrig varit någon stor TV-tittare. Tvärtom, snarare. Men eftersom min fru har vanan att somna bäst i TV:ns stilla invaggande så brukar vi se någon form av gåochläggasigserie. Gärna långkörare med säsong efter säsong av sömnvänliga evighetshandligar. Lost var en direkt besvikelse på den punkten. Serien är – i alla fall i dess upptakt – en perfekt analogi över livet.
47 människor överlever en spektakulär flygkrasch. De landar på en öde ö (tror de) och konfronteras med varandra men främst med sig själva. De ställs inför alla de vägskäl människan ställs för inför genom livet. Det står klart att syftet med att de hamnat på ön är att de ska växa som människor. Att de måste lära sig att gå vidare från de issues som har dem i sitt grepp och att de inte kan fungera förrän de själva – var och en – är hela människor.
Serien visar på en fantastisk insiktsfullhet kring vad livet är. Inkodat i ett format som passerat mediajättarnas kommersiellt konforma människodaningsprincip. Antingen så har de som släppt denna serie genom filtren inte begripit vad den säger – eller så lever de på hoppet att ingen ska begripa det.
Insiksfullt om livet är bara förnamnet.
Så ser det ut lite var stans. I hela vår tillsynes så produktifierade kultur där rättigheter ägs och inpiskas via mammons förlängda armar och via IPRED och andra huvudvärksframkallande legala entiteter. Man tror inte att det är sant, men ändå finns det där i botten på det mesta. Djupet. Mänsklighetens inneboende symfoni av insikt. För alla att snappa upp, finna sin resonans till och låta hjälpa den egna själen att perspirera i en värld skapad med de bästa av föresatser att utmana det obevekliga hos de hårdaste av de hårdaste. Vi. Människorna. Här. Coolare finns inte.
måndag 5 december 2011
Växer och frodas...
De fyra timmarna i bilen blev mot bakgrund av dess syftes relativt snabbavklarade ärende ändå allt annat än meningslösa. Mycket få saker visar sig ju vara det i slutändan. Det är så underbart frigörande att låta sig själv inse att allt jag själv insett och som min syn, mina mer tillämpade drömmar, avsikter och funderingar utgår ifrån också lever i andra människor. Människor som dessutom begåvats med mod och kapacitet att sprida denna intuitivt kognitiva grundplåt.
Insikterna växer och frodas.
Insikt är inte kunskap - det är frihet. Frihet att obunden av vanföreställning låta sin tanke och känsla löpa fritt utan fruktan och socialt betingad inskränkning med den personliga suveränitetens universella respekt och meningsfullhet. Ljuvligt. Och för den som undrar hur bilkörande och filmtittande hänger ihop. Det gör det egentligen inte. Men detta är en film som lämpar sig mycket väl att lyssna på. En förstagångslyssning, så att säga.
Insikterna växer och frodas.
Insikt är inte kunskap - det är frihet. Frihet att obunden av vanföreställning låta sin tanke och känsla löpa fritt utan fruktan och socialt betingad inskränkning med den personliga suveränitetens universella respekt och meningsfullhet. Ljuvligt. Och för den som undrar hur bilkörande och filmtittande hänger ihop. Det gör det egentligen inte. Men detta är en film som lämpar sig mycket väl att lyssna på. En förstagångslyssning, så att säga.
lördag 29 oktober 2011
Avvägning
Det handlar förstås om avvägning någonstans. Jag vet inte exakt vad som pågår. Det gör ingen. Jag ser bara att de strängar av sammanhang jag följt sedan jag började följa min omvärld nu löper samman och ger upphov till resonansmönster. Inte där framme längre, utan här och nu. Eller - inte här. Inte just nu. Ännu. Hur det blir precis just här är svårt att säga. Men det är kanske det som kallas hemmablindhet?
Hittad hos asperbergman.com.
Hittad hos asperbergman.com.
tisdag 18 oktober 2011
Revolutions
Den har suttit i frontloben sedan 1988. Men det var inte förrän i går kväll jag begrep dess genialitet. Det mönster han måste sett som nu är fullt konkret.
Jarre var alltså så...
Jarre var alltså så...
lördag 1 oktober 2011
En Nigel på ögat
Den här mannen kan verkligen prata. Beundrar djupt hans retoriska förmåga. Kan vara värt att ta en titt på hans framträdanden, jag har en känsla av att han börjar bli lite för besvärlig för att få fortsätta på den inslagna linjen. Humor på EU-nivå, så att säga. HEUmor.
Nigel Farage, UKIP - från Vidsynt.
Nigel Farage, UKIP - från Vidsynt.
torsdag 12 maj 2011
Foliehatt II
Så, när man ändå är inne och trampar omkring i vad som lite lätt trendigt brukar kalla ullstrumporna är det väl lika bra att ta även ett lite mer allmän om än ytterst blygsamt omtalat område som möjligtvis kan vara lite av vår svenska specialitet. Den om på svenska så kallad hjärntvätt, även om andekontroll nog är en mer passande översättning. Man slås ju ibland av all ondska som tycks finnas i världen. Och så kikar man lite på den riktigt gamla mänskliga historien – den som inte riktigt hunnit förvanskas (vilket i sig är en ytterst skön paradox).
Då inser man att riktigt ond ondska – sådan som vi för argumentets skull kan kalla omänsklig ondska – gärna visar sig vara omsorgsfullt framtvingad. Generation efter generation av hjärntvätt, uppbyggande av kulturer där människor lever i fruktan för gudarna, offrar varandra på altare och begår de mest bestialiska ondskefullheter gentemot varandra efter instruktion från ett litet på subjektens bekostnad välmående prästerskaps instruktioner. Civilisationer vars grundläggande kulturella omänsklighet givetvis inte uppdagats förrän de fallit.
Dessa gamla civilisationer vars alla underligheter vi lärt oss fnysa föraktfullt åt när vi från upplysningens piedestal på historielektionerna formas att tro att vi nu befinner oss på den mänskliga höjdpunkten var kanske inte lika avancerade som vi är idag. För vad gäller tekniker och metoder för att manipulera människors vilja kan vårt samhälle nog vara helt outstanding. Jag skulle vilja påstå att det faktiskt är precis det samhället är till för. Det syns och hörs i varje vrå. Om man tittar efter.
Varför? Jo, den där lilla klicken som bestämmer sig för att styra över mänskligheten. Den där lilla fraktionen som satt så tydliga spår genom historien. De har ett sätt att skapa utrymme för sin egen existens vars mönster går igen gång på gång. De skapar behovet av sig själva. Av en samhällelig kropp. Av gudomligheter, skydd mot fruktade makter, försvar, polis och myndigheter. De måste alltid och till varje pris se till att människor inte litar på varandra utan kräver att bli försvarade. Då skapar man försvarsmekanismer som man säger systematiskt ska skydda människor från varandra men som egentligen är till för att skydda systemen från människor.
Någon som funderat över den tekniskt utvecklingsmässiga punktbromsning som inträffade i början av 1900-talet? Då de verkligt stora upptäckterna stod för dörren och den metafysiska förlåten började fladdra. Kanske även grubblat på transistorfokuseringen, RF-teknik och digitalisering. Det kanske hänger ihop – alltihop. Någonstans där i tiden kanske man i klicken beslutade sig för att låta människorna jobba för systemet istället. Synen av den breda massan, fårskocken eller subjekten som samhällssystemets resurs istället för det motsatta är ju idag väl etablerad. Även bland subjekten (som skäller på andra som "inte gör rätt för sig").
Det faktum att barnen ”checkas in” i skolan vid sex/sju års ålder säger oss ju att vi har rätt till frihet i fem år, inte längre. Mer än så behövs tydligen inte för att hålla illusionen vid liv. Hur hamnade vi där? Genom omsorgsfullt framtvingad kontroll över människors andlighet. Via en lika lång som tålmodigt trampad stig av religionsförvanskning, sociala förändringar, utbildning, litteratur, underhållning, terapeutisk sysselsättning (kallad arbete) och krönt av ett pyramidspel kallat pengar. Det har pågått längre än vi kanske kan föreställa oss och vi kan av naturliga skäl inte läsa om det i historieböckerna Inte i klartext, men mellan raderna.
För mellan raderna finns precis alltihopa omsorgsfullt nedtecknad. Hela den offentliga apparaten är ju en förlängning av detta ambitiösa projekt. En apparat som innefattar hundratusentals och åter hundratusentals människor bara i Sverige. De flesta av dessa har givetvis ingen aning om det stora hela utan rör sig inom den lilla avdelade cell i konstruktionen som tilldelats subjektet och vari denne hålls fången mot en väl avvägd konstruerad belöning – som regel inom pengapyramidspelets ramar.
Det står skrivet, svart på vitt. De som styr spelet, den översta gräddan av vårt samhälle – de är inte de vi tror att de är. Vi ser ett antal ikoner. Kändisar, politiker, företagsledare – sådana som är satta att i offentlighetens ljus ikläda sig elitens kostym och framstå som eftertraktade ledare. Men de är – vilket jag till min egen förvåning givits möjlighet att verifiera några gånger – sällan några ledare. De är istället duktiga marionetter. Mutbara. Köpta. Välavlönade. Och om något skulle gå snett kan man just därför utan problem göra sig av med dem.
De som verkligen driver detta projekt talar öppet om sina avsikter och ändamål med varandra. De gör till och med offentliga uttalanden där de lanserar sina tankar. Möten som Bilderberggruppen eller ekonomimötet i Davos är knappast ledarnas arena. Det är gränssnittet från de tankepåverkare som projektledarna utsett att periodiskt hålla marionetterna försedda med sina personliga agendor och belöningar. De som inte kan köpas för pengar kan köpas för ära. Människan vill bli älskad, känna andra människors beundran och respekt. Marionettskapet spelar till stor del på denna vilja.
Men åter till detta med andekontroll. Sverige och svenskarna är ju en foglig historia. Inom EU är vi den nation som mest slaviskt driver igenom de olika förordningar som läggs på den politiska tallriken. Vi har en syn på säkerhet och trygghet som trumfar varje annat land och vår offentliga förvaltning är generöst tilltagen. Likaså är sjukvård, skola och omvårdnad starkt centraliserad. Vårt näringsliv och våra statliga instanser har goda samarbeten och vi har en stark försvarsindustri. Det utländska ägandet är stort och vi har en betydande exponering gentemot exportmarknader.
Svensken är designad att leva för att bibehålla sin höga levnadsstandard. Vi har en god arbetsmoral och är lågmält goda lagspelare där ingen sätter sig upp mot reglerna. Vi anser att alla ska göra rätt för sig och att den diplomatiska ådran som vi alla bär i oss har varit en bidragande orsak till att vi haft fred i 300 år. Vi putsar på våra trädgårdar och besöker våra köplador. Efter några flummiga år på 70-talet har vi nu lärt oss att fokusera på oss själva och våra närmaste och enbart stundtals förfäras över aftonbladets sensationer för att sedan återgå till kreditfinansierade thailandsresor (kanske blev lite väl stereotypt där på slutet).
Om du som läser detta (ohyggligt, det fanns någon som orkat) rest mycket kanske du känner igen dig i iakttagelsen av att svenskar blir annorlunda när de kommer utomlands. Att de släpper upp slipsen en smula och ganska snart tar sig an den rådande kulturen. Mer så än många andra nationaliteter i samma situation. Något är annorlunda. Kanske den i utlandet så frigjorda svensken kan förklaras genom avståndet till den basstationen för nationell identitet. Jag hade inte tänkt tanken förrän idag då jag lyssnade på filmen nedan.
Jag har däremot ofta slagits över den tröghet och mentala apati så gott som alla (inte minst jag själv) känner inför olika annars förmodat viktiga aspekter av livet. Vi vet att vi är grundlurade. Vi känner det varje gång vi tar fram plånboken eller sätter oss i bilen för att åka till jobbet. Detta spel syns som starkast här i Sverige och länder som Storbritannien, Australien och Singapore. Däremot känns det som om det har ett något svagare fäste i Tyskland och övriga Centraleuropa.
Vi vet ju i oss att vi spelar med och att mycket av det vi gör egentligen är distraktion från saker som själsligen och på djupet är ordentligt fel. När vi köper de där billiga pryttlarna som ger oss distraktionen så vet vi att någon suttit och tillverkat dem under urusla förhållanden. Men vi fortsätter denna omänsklighet. Varför? Människan kan ju så ohyggligt mycket bättre än så här. Ondska är inte mänskligt, allra minst omänsklig ondska – det säger sig ju själv. Så varifrån kommer då den tydligen eskalerande brutaliteten i (väst-) världen?
Vad ligger bakom alla de dåd och miserabeliteter som så förtjänstfullt formar den motpol våra självutnämnda härskare likt alla sina föregångare behöver mer än något annat? Mot vilken alla de inskränkningar och frihetsberövanden samhället nu faktiskt tagit sig formen av modelleras. Givetvis finns där en ordentlig dos av överdrift. De ondskefulla skeendena vi får presenterat via media är ofta rena lögner. Men där finns också en liten kärna. Där sker ändå några mord, några anlagda bränder och detonerade bomber, annars skulle lögnen inte vara möjlig.
Robert Näslund pratar i filmen nedan om företeelsen andekontroll utifrån sina egna efterforskningar bland det som faktiskt är förvånansvärt illa dolt. Det bristfälliga döljandet ser ut som en tanke. Ett inbyggt självtest så att säga. De som kommer för nära hamnar i psykiatrins häxprocesser. Från mitt perspektiv ser hans iakttagelser betydligt mer sannolika än osannolika ut. De känns instinktivt korrekta och väl underbyggda.
Kan inte låta bli att imponeras av hans genomgång, även om det kräver sitt tålamod att hålla kvar fokus under inledningen. Det behöver ju inte vara tekniskt perfekt för att vara intressant. Och det faktum att vi enbart orkar lyssna en lägre tid till de välpolerade mediatränade röster som äger vår uppmärksamhet är kanske även det ett bevis för hur långt gången kontrollen av vår perception egentligen är. Men intressant är det. Som fan. Om du otåligt behöver motivation, hoppa en stund till 50 minuter. Sedan kanske du vill börja från början igen. Hittad på whitetv.se.
Nu sitter emellertid gårdagens pekfinger fortfararande kraftfullt erigerat upp i luften. Inte gå och gräva ner sig. Inte sitta och leta symptom på att du själv är andekontrollerad. Tvärtom. Nyp ihop insuget istället. Sluta ta in skiten. Ta med observationerna ut på den dagliga själsliga aktivismen. Den där du inte längre erkänner skuggmakternas alla krav på dig som subjekt utan inser att det är du själv som styr precis allt i din verklighet genom dina tankar och intentioner. Precis allt. På det lilla viset är denna eventuellt ganska djupa återvändsgränd i mänsklighetens historia inget annat än en väl smyckad portal av insikt att föra oss in i något hur läckert som helst. Den fria, mänskliga mänskligheten.
Då inser man att riktigt ond ondska – sådan som vi för argumentets skull kan kalla omänsklig ondska – gärna visar sig vara omsorgsfullt framtvingad. Generation efter generation av hjärntvätt, uppbyggande av kulturer där människor lever i fruktan för gudarna, offrar varandra på altare och begår de mest bestialiska ondskefullheter gentemot varandra efter instruktion från ett litet på subjektens bekostnad välmående prästerskaps instruktioner. Civilisationer vars grundläggande kulturella omänsklighet givetvis inte uppdagats förrän de fallit.
Dessa gamla civilisationer vars alla underligheter vi lärt oss fnysa föraktfullt åt när vi från upplysningens piedestal på historielektionerna formas att tro att vi nu befinner oss på den mänskliga höjdpunkten var kanske inte lika avancerade som vi är idag. För vad gäller tekniker och metoder för att manipulera människors vilja kan vårt samhälle nog vara helt outstanding. Jag skulle vilja påstå att det faktiskt är precis det samhället är till för. Det syns och hörs i varje vrå. Om man tittar efter.
Varför? Jo, den där lilla klicken som bestämmer sig för att styra över mänskligheten. Den där lilla fraktionen som satt så tydliga spår genom historien. De har ett sätt att skapa utrymme för sin egen existens vars mönster går igen gång på gång. De skapar behovet av sig själva. Av en samhällelig kropp. Av gudomligheter, skydd mot fruktade makter, försvar, polis och myndigheter. De måste alltid och till varje pris se till att människor inte litar på varandra utan kräver att bli försvarade. Då skapar man försvarsmekanismer som man säger systematiskt ska skydda människor från varandra men som egentligen är till för att skydda systemen från människor.
Någon som funderat över den tekniskt utvecklingsmässiga punktbromsning som inträffade i början av 1900-talet? Då de verkligt stora upptäckterna stod för dörren och den metafysiska förlåten började fladdra. Kanske även grubblat på transistorfokuseringen, RF-teknik och digitalisering. Det kanske hänger ihop – alltihop. Någonstans där i tiden kanske man i klicken beslutade sig för att låta människorna jobba för systemet istället. Synen av den breda massan, fårskocken eller subjekten som samhällssystemets resurs istället för det motsatta är ju idag väl etablerad. Även bland subjekten (som skäller på andra som "inte gör rätt för sig").
Det faktum att barnen ”checkas in” i skolan vid sex/sju års ålder säger oss ju att vi har rätt till frihet i fem år, inte längre. Mer än så behövs tydligen inte för att hålla illusionen vid liv. Hur hamnade vi där? Genom omsorgsfullt framtvingad kontroll över människors andlighet. Via en lika lång som tålmodigt trampad stig av religionsförvanskning, sociala förändringar, utbildning, litteratur, underhållning, terapeutisk sysselsättning (kallad arbete) och krönt av ett pyramidspel kallat pengar. Det har pågått längre än vi kanske kan föreställa oss och vi kan av naturliga skäl inte läsa om det i historieböckerna Inte i klartext, men mellan raderna.
För mellan raderna finns precis alltihopa omsorgsfullt nedtecknad. Hela den offentliga apparaten är ju en förlängning av detta ambitiösa projekt. En apparat som innefattar hundratusentals och åter hundratusentals människor bara i Sverige. De flesta av dessa har givetvis ingen aning om det stora hela utan rör sig inom den lilla avdelade cell i konstruktionen som tilldelats subjektet och vari denne hålls fången mot en väl avvägd konstruerad belöning – som regel inom pengapyramidspelets ramar.
Det står skrivet, svart på vitt. De som styr spelet, den översta gräddan av vårt samhälle – de är inte de vi tror att de är. Vi ser ett antal ikoner. Kändisar, politiker, företagsledare – sådana som är satta att i offentlighetens ljus ikläda sig elitens kostym och framstå som eftertraktade ledare. Men de är – vilket jag till min egen förvåning givits möjlighet att verifiera några gånger – sällan några ledare. De är istället duktiga marionetter. Mutbara. Köpta. Välavlönade. Och om något skulle gå snett kan man just därför utan problem göra sig av med dem.
De som verkligen driver detta projekt talar öppet om sina avsikter och ändamål med varandra. De gör till och med offentliga uttalanden där de lanserar sina tankar. Möten som Bilderberggruppen eller ekonomimötet i Davos är knappast ledarnas arena. Det är gränssnittet från de tankepåverkare som projektledarna utsett att periodiskt hålla marionetterna försedda med sina personliga agendor och belöningar. De som inte kan köpas för pengar kan köpas för ära. Människan vill bli älskad, känna andra människors beundran och respekt. Marionettskapet spelar till stor del på denna vilja.
Men åter till detta med andekontroll. Sverige och svenskarna är ju en foglig historia. Inom EU är vi den nation som mest slaviskt driver igenom de olika förordningar som läggs på den politiska tallriken. Vi har en syn på säkerhet och trygghet som trumfar varje annat land och vår offentliga förvaltning är generöst tilltagen. Likaså är sjukvård, skola och omvårdnad starkt centraliserad. Vårt näringsliv och våra statliga instanser har goda samarbeten och vi har en stark försvarsindustri. Det utländska ägandet är stort och vi har en betydande exponering gentemot exportmarknader.
Svensken är designad att leva för att bibehålla sin höga levnadsstandard. Vi har en god arbetsmoral och är lågmält goda lagspelare där ingen sätter sig upp mot reglerna. Vi anser att alla ska göra rätt för sig och att den diplomatiska ådran som vi alla bär i oss har varit en bidragande orsak till att vi haft fred i 300 år. Vi putsar på våra trädgårdar och besöker våra köplador. Efter några flummiga år på 70-talet har vi nu lärt oss att fokusera på oss själva och våra närmaste och enbart stundtals förfäras över aftonbladets sensationer för att sedan återgå till kreditfinansierade thailandsresor (kanske blev lite väl stereotypt där på slutet).
Om du som läser detta (ohyggligt, det fanns någon som orkat) rest mycket kanske du känner igen dig i iakttagelsen av att svenskar blir annorlunda när de kommer utomlands. Att de släpper upp slipsen en smula och ganska snart tar sig an den rådande kulturen. Mer så än många andra nationaliteter i samma situation. Något är annorlunda. Kanske den i utlandet så frigjorda svensken kan förklaras genom avståndet till den basstationen för nationell identitet. Jag hade inte tänkt tanken förrän idag då jag lyssnade på filmen nedan.
Jag har däremot ofta slagits över den tröghet och mentala apati så gott som alla (inte minst jag själv) känner inför olika annars förmodat viktiga aspekter av livet. Vi vet att vi är grundlurade. Vi känner det varje gång vi tar fram plånboken eller sätter oss i bilen för att åka till jobbet. Detta spel syns som starkast här i Sverige och länder som Storbritannien, Australien och Singapore. Däremot känns det som om det har ett något svagare fäste i Tyskland och övriga Centraleuropa.
Vi vet ju i oss att vi spelar med och att mycket av det vi gör egentligen är distraktion från saker som själsligen och på djupet är ordentligt fel. När vi köper de där billiga pryttlarna som ger oss distraktionen så vet vi att någon suttit och tillverkat dem under urusla förhållanden. Men vi fortsätter denna omänsklighet. Varför? Människan kan ju så ohyggligt mycket bättre än så här. Ondska är inte mänskligt, allra minst omänsklig ondska – det säger sig ju själv. Så varifrån kommer då den tydligen eskalerande brutaliteten i (väst-) världen?
Vad ligger bakom alla de dåd och miserabeliteter som så förtjänstfullt formar den motpol våra självutnämnda härskare likt alla sina föregångare behöver mer än något annat? Mot vilken alla de inskränkningar och frihetsberövanden samhället nu faktiskt tagit sig formen av modelleras. Givetvis finns där en ordentlig dos av överdrift. De ondskefulla skeendena vi får presenterat via media är ofta rena lögner. Men där finns också en liten kärna. Där sker ändå några mord, några anlagda bränder och detonerade bomber, annars skulle lögnen inte vara möjlig.
Robert Näslund pratar i filmen nedan om företeelsen andekontroll utifrån sina egna efterforskningar bland det som faktiskt är förvånansvärt illa dolt. Det bristfälliga döljandet ser ut som en tanke. Ett inbyggt självtest så att säga. De som kommer för nära hamnar i psykiatrins häxprocesser. Från mitt perspektiv ser hans iakttagelser betydligt mer sannolika än osannolika ut. De känns instinktivt korrekta och väl underbyggda.
Kan inte låta bli att imponeras av hans genomgång, även om det kräver sitt tålamod att hålla kvar fokus under inledningen. Det behöver ju inte vara tekniskt perfekt för att vara intressant. Och det faktum att vi enbart orkar lyssna en lägre tid till de välpolerade mediatränade röster som äger vår uppmärksamhet är kanske även det ett bevis för hur långt gången kontrollen av vår perception egentligen är. Men intressant är det. Som fan. Om du otåligt behöver motivation, hoppa en stund till 50 minuter. Sedan kanske du vill börja från början igen. Hittad på whitetv.se.
Nu sitter emellertid gårdagens pekfinger fortfararande kraftfullt erigerat upp i luften. Inte gå och gräva ner sig. Inte sitta och leta symptom på att du själv är andekontrollerad. Tvärtom. Nyp ihop insuget istället. Sluta ta in skiten. Ta med observationerna ut på den dagliga själsliga aktivismen. Den där du inte längre erkänner skuggmakternas alla krav på dig som subjekt utan inser att det är du själv som styr precis allt i din verklighet genom dina tankar och intentioner. Precis allt. På det lilla viset är denna eventuellt ganska djupa återvändsgränd i mänsklighetens historia inget annat än en väl smyckad portal av insikt att föra oss in i något hur läckert som helst. Den fria, mänskliga mänskligheten.
Robert Naeslund Mind Control Victim Intro sw from Henning Witte on Vimeo.
onsdag 20 april 2011
The Mountain
Nej. Tryck inte bara på play. Koppla in datorn i Stereon. Och i TV:n. Se till att skymningen hunnit komma. Skapa en lugn stilla yta i tiden och tryck på play. Och när du är klar, kika på Terjes övriga fyra filmer. Vad kan överhuvud taget tangera den skönhet han fångar?
Hittad på Nyhetsspeilet.no.
Hittad på Nyhetsspeilet.no.
söndag 27 mars 2011
OK. Då åker vi...
Rakt ner i den knivskarpt flummiga, varma, bassängen utan gräns. CP-dansen var bara början, givetvis. Jag är i vanliga fall ingen förespråkare av klarspråk, men den här killen motiverar sitt eget undantag. Tillsammans med alla oss andra, då förståss.
För den som känner sig dragen till detta med Vågen. Timewave Zero. Terence McKenna, till exempel. Alternativt kan man ju försöka sig på den mer intuitiva bedömningen även av detaljerna i tillvaron och skeendena. För egen del måste jag nog erkänna att de slår vilket faktaslukande som helst. Om inte annat på grund av sin relativt blygsamma tidsåtgång och dess frihet från den massiva desinformation som bor i de källor det förnuftsdrivna sökandet har att förfoga över.
Så. Då åker vi. Och pussar opp de skräckslagna stackarna på vägen. Några frågor på det?
För den som känner sig dragen till detta med Vågen. Timewave Zero. Terence McKenna, till exempel. Alternativt kan man ju försöka sig på den mer intuitiva bedömningen även av detaljerna i tillvaron och skeendena. För egen del måste jag nog erkänna att de slår vilket faktaslukande som helst. Om inte annat på grund av sin relativt blygsamma tidsåtgång och dess frihet från den massiva desinformation som bor i de källor det förnuftsdrivna sökandet har att förfoga över.
Så. Då åker vi. Och pussar opp de skräckslagna stackarna på vägen. Några frågor på det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
