Denna morgon blev osedvanligt lång. En fluga blåste sin närgångna revelj vid 04.30-tiden. Efter en halvtimmes försök att 1) döda flugan, 2) ignorera den, samt 3) söva den med mörker insåg jag att flugan var mig en övermäktig. Det är inte direkt ont om flugor där vi bor. Tvärtom, faktiskt. Att sova på soffan en eftermiddag på sommaren är en omöjlighet, till exempel. Men väckt ur en filosofisk dröm och för trött för att omedelbart inleda ett mer storskaligt krig mot flugan (med den mest sannolika konsekvensen att väcka frugan) klurade jag lite på vad det var flugan ville säga mig. Även flugan är ju en del av språket och dess störande beteende är ju egentligen väldigt talande.
En fluga väger enligt uppgift ungefär 12 milligram, alltså 0.012 gram. Själv väger jag 85 kilo, alltså 85 000 gram. Det går alltså över sju miljoner flugor på en sovande någorlunda normalvuxen mansperson. Det är en ohygglig massa flugor det. Mitt tillsynes ointagliga kraftövertag hjälper inte när flugan terroriserar mig med sin snabbhet, förslagenhet och målmedvetenhet i ett skede då jag verkligen inte vill bli störd. Konsekvenserna i och med den avbrutna sömnen är ju långt mer kännbar än vad en sjumiljonteldel av min kroppsmassa rent logiskt borde ha haft möjlighet att ställa till med.
Jag tyckte det gav ett ganska intressant perspektiv på det här med makt och inverkan i samhället. OK, samhället är ett människofientligt bygge och vi förgiftas und so weiter, und so weiter. Enligt flugans princip krävs det en eller kanske två svenskar för att vrida om det här på hemmaplan. Några fler globalt men bra mycket mindre än alla de där 99 procenten. Om vi tar en världsbefolkning på nio miljarder människor och använder "flugfaktorn" så behövs det blott knappa en komma tre miljoner människor. Jag är helt säker på att de redan finns och att deras surrande väcker de sovande massorna till en målmedveten medvetenhet varje dag.
Jag kan inte låta bli att tro på och önska ett samhälle som bygger på den universella viljan att hjälpa varandra där ömsesidigheten är regent och där rädslan spelat ut sin roll. Den puttefnasklilla del av befolkningen som lurats att tro att de måste ha makt för att styra över resten är med hög hastighet på väg in i vad som kommer att bli ganska färgstarka historieskildringar som en lång men mycket märklig avvikelse från vad ordet mänsklighet definierar. Dessa försöker nu säga "det är bara en fluga". Det känns skönt att höra. Man får sova lite till. Men rätt som det är så ligger man där klarvaken och inser att flugan har något av vikt att säga.
Visar inlägg med etikett Konspiration. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Konspiration. Visa alla inlägg
tisdag 30 juli 2013
tisdag 28 maj 2013
Upploppsledning
I går plockade jag bort ett inte föraktligt antal facebookvänner efter att ha sett hur de låtit lura sig till att tycka #skickahemskiten och liknande. Det är givetvis inte deras fel – hur ska man kunna veta? "På varje svår fråga finns ett svar som är snabbt, enkelt och fel" har jag hört någonstans. Att provocera människor till att anamma dessa felaktiga svar är inte så svårt om man är den som formulerar frågan.
Det är vad som händer – inget annat. Formulerandet av frågan. Jag har inte insyn men jag har en känsla som sällan visar sig vara helt fel och den säger mig att de så kallade kravallerna inte är ett ögonblick mer verkliga än den senaste dolda sjukdomen på en löpsedel nära dig. Visst – det brinner bilar och kastas stenar; men varför? Eftersom man vill att det ska brinna bilar och kastas stenar. Eftersom man vill bibehålla bilden av att det går stökigt till bland invandrare och att "hederliga svenskar" är ett kränkt folk.
Eftersom det finns så jälva billiga politiska poäng att hemta hem i just precis de vattnen. Jag vet inte om någon lagt märket till det – men är det inte rätt svårt att finna lägen då politiker verkligen vill lösa problem? Om de löste problemen – vad skulle de då finnas till för, jag menar allt går ju ut på att vi behöver förmyndare eftersom vi annars skulle ryka ihop, kasta sten och hata varandra – inte sant?
I själva verket är det ett stort jävla missförstånd. Alla har blivit lurade – alla som deltar i "debatten" i alla fall. Nu är det ju tack och lov väldigt få som gör det. De allra flesta har vett att rent instinktivt skita i teatern och istället njuta av de liv man begåvats med i sin egen småskaliga närhet. Varför importera bekymmer som sannolikt inte ens är verkliga när man kan njuta av livet som det är?
Nåväl. Jag behövde tydligen få det nedskrivet. En sak i taget.
Det är vad som händer – inget annat. Formulerandet av frågan. Jag har inte insyn men jag har en känsla som sällan visar sig vara helt fel och den säger mig att de så kallade kravallerna inte är ett ögonblick mer verkliga än den senaste dolda sjukdomen på en löpsedel nära dig. Visst – det brinner bilar och kastas stenar; men varför? Eftersom man vill att det ska brinna bilar och kastas stenar. Eftersom man vill bibehålla bilden av att det går stökigt till bland invandrare och att "hederliga svenskar" är ett kränkt folk.
Eftersom det finns så jälva billiga politiska poäng att hemta hem i just precis de vattnen. Jag vet inte om någon lagt märket till det – men är det inte rätt svårt att finna lägen då politiker verkligen vill lösa problem? Om de löste problemen – vad skulle de då finnas till för, jag menar allt går ju ut på att vi behöver förmyndare eftersom vi annars skulle ryka ihop, kasta sten och hata varandra – inte sant?
I själva verket är det ett stort jävla missförstånd. Alla har blivit lurade – alla som deltar i "debatten" i alla fall. Nu är det ju tack och lov väldigt få som gör det. De allra flesta har vett att rent instinktivt skita i teatern och istället njuta av de liv man begåvats med i sin egen småskaliga närhet. Varför importera bekymmer som sannolikt inte ens är verkliga när man kan njuta av livet som det är?
Nåväl. Jag behövde tydligen få det nedskrivet. En sak i taget.
lördag 4 maj 2013
Pollentankar
Nu ska jag vara lite rakt på sak, faktiskt. Det är ju som ni stackars läsare här inte något som händer direkt ofta. Grattis!
Slöheten. Visst är det ljuset som övermannat oss alla men en besökare här igår lade fram en annan förklaring (också); pollen. Alltså inte Pållen – den som bor i hagen – utan pollen, källan till de många mänskliga obehagen.
Jag försöker minnas hur många pollenallergiker det var i min klass i skolan. Ingen. Jo, Chrille hade lite hösnuva vilket var lite trassligt för honom eftersom hans föräldrar var bönder men eftersom han slapp jobba med höet på gården var det knappast något han direkt led av.
Jag började höra talas om pollenallergiker och astmatiker ungefär samtidigt, mot slutet av gymnasiet. Så får jag den vansinniga idén att faktiskt förkovra mig lite – även det ovanligt, grattis. Hittar en liten skrift från SCB som heter "ohälsa och sjukvård 1980-2000" där SCB korrelerat lite siffror på ämnet.
På sidan åtta kan man läsa att: "Redan under 1980-talet kunde en kraftig ökning av allergiska besvär konstateras. Denna utveckling fortsätter. Det är framförallt andelen med hösnuva som ökat, men även eksem och astma fortsätter att öka. Det är nu mellan var fjärde och var tredje person i vuxen ålder som har allergiska besvär."
Allergitabell från undersökning gjord 96-97. Prosit vad många allergiker redan då.
På sidan 34 diskuteras en undersökning från 1996-97 där man i analysen fastslår att: "Närmare 2 miljoner, 28 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år, har således allergisk astma, hösnuva eller liknande överkänslighetsreaktioner. 470 000 personer, 7 procent av befolkningen, har svåra besvär av sådan allergi. Ytterligare ett antal har annan astma och ett stort antal, drygt 1 milj. personer, svarar Ja på en direkt fråga om de har eksem11. Om även dessa inkluderas (om de inte nämnt någon av de övriga allergierna) skulle antalet allergiker vara drygt 2,5 miljoner och utgöra 39 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år."
Vad gör oss allt mer allergiska?
Är det pollen – verkligen? Jag menar – ok, låt oss för en stund anta att det är pollen vi blir allergiska mot men varför blir vi allergiska. Det är ju inte pollenets fel. Det är ju knappast något nytt som naturen nyckfullt börjat implementera i naturen på 1980-talet. I en värld där människan förs in i naturen är det ju jävligt orimligt att nästan 40 % har trassligt med denna naturliga förekomst.
Orsakerna står säkert att finna i den förgiftning som försiggår; mat, kommunalt fluorvatten, strålning und so wider. Visst. Men – efter att den besökande igår talat om pollen som möjligt trötthetsursprung började jag klura lite. Det är ju mest vi lantisar som blir trötta om våren. Vi är ute betydligt mer än våra stadsbosatta medmänniskor.
En torr vår som denna – det blåser mycket och partiklarna kommer i rörelse. Vad är det egentligen för partiklar som rör på sig? Jag har iakttagit skådespelet på himlen sedan vi flyttade hit för fyra år sedan (se kategorin "chemtrails"). Jag har sett de omärkta flygplanen lägga strängar över himlen som med tiden fäller ut till moln och inte sällan ger nederbörd.
Vädret är skapat och sannolikt började denna praktik fullskaligt under 1980-talet. Under 1990-talet när Sverige på allvar närmade sig västvärldens maktcentrum (jo, jag röstade för EU och tyckte fram till för ett fåtal år sedan att vi skulle var såväl medlem i EMU som NATO). Jag kan inte säga att jag vet. Jag bodde kring och i Uppsala och därmed Arlandas flygtrafik men var ute och reste en hel del. Sprayandet är något jag observerat först på senare år.
Jag kan gott se framför mig att de som vill stå under västerlandets beskyddarverksamhets paraply (som Sverige alltså kom att göra gradvis under 80-90-talen och vilket sannolikt kunde bli av först efter likvidering av en rätt motspänstig statsminister) också har att acceptera att vara en del i programmet för vädermanipulation.
Nu kallas det ju knappast vädermanipulation utan jag skulle tro att de som gått med på att officiellt inte se vad som pågår (statliga staber, främst militär) är väl införstådda att spraypraktiken är för allas bästa. Sannolikt har klimathotet funnits på banan sedan tidigt 90-tal (minns någon den jättelika satsningen "det naturliga steget" i skolan – andas Al Gore och klimathysteri lång väg). Man har kanske förklarat för de som ombetts blunda att vi måste ha makten över vädret - annars skenar det - men säg inget till folket för då får de tuppjuck av skräck.
Det som sprayas verkar vara mysigheter som aluminium och barium. Små, små partiklar av dessa ämnen reagerar med luften och skapar förutsättningar för att ändra vädret. Det är ingenting nytt – gamla sovjet och kina har enligt uppgifter sysslat med denna verksamhet till exempel inför olympiska spel. Det har det talats om i massmedia till och med. Den västerländska varianten är dock från officiellt håll inget man ens tar i med tång (inte ens överdragen med en foliehatt). Den finns inte. Ändå kan var och en se den om man tar sig tid att titta på himlen en timme eller två.
Jag är faktiskt rätt säker på att det inte är pollen man är allergisk mot utan mot de mängder av små, små metallpartiklar som skräpar i naturen när våren kommer. Om vi tar den här våren till exempel; i höstas var marken dränkt i vatten och under hela vintern ha det snöat. Alla ämnen som fanns i den konstligt skapade nederbörden finns ju kvar där eftersom det knappt dunstar något under vinterhalvåret. Nu när det torkar upp och vinden drar fram över landskapen kommer alla dessa partiklar i rörelse och träffar en och annan andningsväg.
Kroppen är inte naturligt van vid små metallpartiklar utan reagerar genom att bli snuvig och täppt i rent självförsvar. Där har vi säkerligen trötthetens ursprung också – kroppen jobbar med rening och rening suger kraft. Klart man blir lite stukad om man måste ta hand om en massa hotfulla partiklar i inandningsluften.
För att andas – det måste vi ju. Men att andas för att få syre så att man kan fortsätta leva är en sak. Att andas på ett medvetet sätt för att få själ, hjärta och tanke att vara i balans är något annat. Om jag hade velat regera världen med ondska och inte ville att så gott som alla de nio miljarder människorna som vandrade på planeten skulle vara skarpa och vakna nog att med sina sinnen se vad jag håller på med, då hade jag givit mig på andningsvägarna.
Då hade jag sprayat små metallflisor ut i luften så att de visserligen kunde andas men inte andas bra. Jag hade sett till att deras andningsvägar var precis lagom upptagna med att kämpa mot skiten jag förpestat deras luft med så att andningen förlorade sin andliga dimension och insikterna uteblev. Så hade jag gjort, men nu är jag ju inte som folk är mest har jag märkt.
Så. Det var tanken, det.
Jag brukar sällan skriva saker som tar sitt avstamp i att något är på tok nuförtiden. Har på något sätt lämnat konspirationsträsket bakom mig men ändå har jag en väldigt stark känsla för vad som är sanning och vad som pågår rent intuitivt (den som väljer att tro mig får skylla sig själv). Jag tror det är viktigt att inse att det inte är vi som är sjuka utan den storskaliga maktapparat som kallar sig får "vårt samhälle".
Nu är det ju inte enbart så eftersom det finns makthungriga kärlekslösa människor som har pretentioner att äga oss alla. Den verkliga anledningen är att vi ska förstå vår egen själsliga kapacitet och triggas av kontrasten mellan en allergisk, nedstämd människa som tackar för att förgiftas av läkemedel och den själsligt suveräna människan som lever i full frihet under skapandets oändiga ansvar.
Eftersom vi ska få möjlighet att verkligen se vad vi är kapabla till. Med start i det småskaligaste - med start i var och en. Det är ju egentligen bländande läckert, inte sant? Nu ska jag ut i den friska luften igen. Jag tror på fullaste allvar att mitt återdragande från spelet drastiskt minskar giftets verkan på min kropp.
Slöheten. Visst är det ljuset som övermannat oss alla men en besökare här igår lade fram en annan förklaring (också); pollen. Alltså inte Pållen – den som bor i hagen – utan pollen, källan till de många mänskliga obehagen.
Jag försöker minnas hur många pollenallergiker det var i min klass i skolan. Ingen. Jo, Chrille hade lite hösnuva vilket var lite trassligt för honom eftersom hans föräldrar var bönder men eftersom han slapp jobba med höet på gården var det knappast något han direkt led av.
Jag började höra talas om pollenallergiker och astmatiker ungefär samtidigt, mot slutet av gymnasiet. Så får jag den vansinniga idén att faktiskt förkovra mig lite – även det ovanligt, grattis. Hittar en liten skrift från SCB som heter "ohälsa och sjukvård 1980-2000" där SCB korrelerat lite siffror på ämnet.
På sidan åtta kan man läsa att: "Redan under 1980-talet kunde en kraftig ökning av allergiska besvär konstateras. Denna utveckling fortsätter. Det är framförallt andelen med hösnuva som ökat, men även eksem och astma fortsätter att öka. Det är nu mellan var fjärde och var tredje person i vuxen ålder som har allergiska besvär."
Allergitabell från undersökning gjord 96-97. Prosit vad många allergiker redan då.
På sidan 34 diskuteras en undersökning från 1996-97 där man i analysen fastslår att: "Närmare 2 miljoner, 28 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år, har således allergisk astma, hösnuva eller liknande överkänslighetsreaktioner. 470 000 personer, 7 procent av befolkningen, har svåra besvär av sådan allergi. Ytterligare ett antal har annan astma och ett stort antal, drygt 1 milj. personer, svarar Ja på en direkt fråga om de har eksem11. Om även dessa inkluderas (om de inte nämnt någon av de övriga allergierna) skulle antalet allergiker vara drygt 2,5 miljoner och utgöra 39 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år."
Vad gör oss allt mer allergiska?
Är det pollen – verkligen? Jag menar – ok, låt oss för en stund anta att det är pollen vi blir allergiska mot men varför blir vi allergiska. Det är ju inte pollenets fel. Det är ju knappast något nytt som naturen nyckfullt börjat implementera i naturen på 1980-talet. I en värld där människan förs in i naturen är det ju jävligt orimligt att nästan 40 % har trassligt med denna naturliga förekomst.
Orsakerna står säkert att finna i den förgiftning som försiggår; mat, kommunalt fluorvatten, strålning und so wider. Visst. Men – efter att den besökande igår talat om pollen som möjligt trötthetsursprung började jag klura lite. Det är ju mest vi lantisar som blir trötta om våren. Vi är ute betydligt mer än våra stadsbosatta medmänniskor.
En torr vår som denna – det blåser mycket och partiklarna kommer i rörelse. Vad är det egentligen för partiklar som rör på sig? Jag har iakttagit skådespelet på himlen sedan vi flyttade hit för fyra år sedan (se kategorin "chemtrails"). Jag har sett de omärkta flygplanen lägga strängar över himlen som med tiden fäller ut till moln och inte sällan ger nederbörd.
Vädret är skapat och sannolikt började denna praktik fullskaligt under 1980-talet. Under 1990-talet när Sverige på allvar närmade sig västvärldens maktcentrum (jo, jag röstade för EU och tyckte fram till för ett fåtal år sedan att vi skulle var såväl medlem i EMU som NATO). Jag kan inte säga att jag vet. Jag bodde kring och i Uppsala och därmed Arlandas flygtrafik men var ute och reste en hel del. Sprayandet är något jag observerat först på senare år.
Jag kan gott se framför mig att de som vill stå under västerlandets beskyddarverksamhets paraply (som Sverige alltså kom att göra gradvis under 80-90-talen och vilket sannolikt kunde bli av först efter likvidering av en rätt motspänstig statsminister) också har att acceptera att vara en del i programmet för vädermanipulation.
Nu kallas det ju knappast vädermanipulation utan jag skulle tro att de som gått med på att officiellt inte se vad som pågår (statliga staber, främst militär) är väl införstådda att spraypraktiken är för allas bästa. Sannolikt har klimathotet funnits på banan sedan tidigt 90-tal (minns någon den jättelika satsningen "det naturliga steget" i skolan – andas Al Gore och klimathysteri lång väg). Man har kanske förklarat för de som ombetts blunda att vi måste ha makten över vädret - annars skenar det - men säg inget till folket för då får de tuppjuck av skräck.
Det som sprayas verkar vara mysigheter som aluminium och barium. Små, små partiklar av dessa ämnen reagerar med luften och skapar förutsättningar för att ändra vädret. Det är ingenting nytt – gamla sovjet och kina har enligt uppgifter sysslat med denna verksamhet till exempel inför olympiska spel. Det har det talats om i massmedia till och med. Den västerländska varianten är dock från officiellt håll inget man ens tar i med tång (inte ens överdragen med en foliehatt). Den finns inte. Ändå kan var och en se den om man tar sig tid att titta på himlen en timme eller två.
Jag är faktiskt rätt säker på att det inte är pollen man är allergisk mot utan mot de mängder av små, små metallpartiklar som skräpar i naturen när våren kommer. Om vi tar den här våren till exempel; i höstas var marken dränkt i vatten och under hela vintern ha det snöat. Alla ämnen som fanns i den konstligt skapade nederbörden finns ju kvar där eftersom det knappt dunstar något under vinterhalvåret. Nu när det torkar upp och vinden drar fram över landskapen kommer alla dessa partiklar i rörelse och träffar en och annan andningsväg.
Kroppen är inte naturligt van vid små metallpartiklar utan reagerar genom att bli snuvig och täppt i rent självförsvar. Där har vi säkerligen trötthetens ursprung också – kroppen jobbar med rening och rening suger kraft. Klart man blir lite stukad om man måste ta hand om en massa hotfulla partiklar i inandningsluften.
För att andas – det måste vi ju. Men att andas för att få syre så att man kan fortsätta leva är en sak. Att andas på ett medvetet sätt för att få själ, hjärta och tanke att vara i balans är något annat. Om jag hade velat regera världen med ondska och inte ville att så gott som alla de nio miljarder människorna som vandrade på planeten skulle vara skarpa och vakna nog att med sina sinnen se vad jag håller på med, då hade jag givit mig på andningsvägarna.
Då hade jag sprayat små metallflisor ut i luften så att de visserligen kunde andas men inte andas bra. Jag hade sett till att deras andningsvägar var precis lagom upptagna med att kämpa mot skiten jag förpestat deras luft med så att andningen förlorade sin andliga dimension och insikterna uteblev. Så hade jag gjort, men nu är jag ju inte som folk är mest har jag märkt.
Så. Det var tanken, det.
Jag brukar sällan skriva saker som tar sitt avstamp i att något är på tok nuförtiden. Har på något sätt lämnat konspirationsträsket bakom mig men ändå har jag en väldigt stark känsla för vad som är sanning och vad som pågår rent intuitivt (den som väljer att tro mig får skylla sig själv). Jag tror det är viktigt att inse att det inte är vi som är sjuka utan den storskaliga maktapparat som kallar sig får "vårt samhälle".
Nu är det ju inte enbart så eftersom det finns makthungriga kärlekslösa människor som har pretentioner att äga oss alla. Den verkliga anledningen är att vi ska förstå vår egen själsliga kapacitet och triggas av kontrasten mellan en allergisk, nedstämd människa som tackar för att förgiftas av läkemedel och den själsligt suveräna människan som lever i full frihet under skapandets oändiga ansvar.
Eftersom vi ska få möjlighet att verkligen se vad vi är kapabla till. Med start i det småskaligaste - med start i var och en. Det är ju egentligen bländande läckert, inte sant? Nu ska jag ut i den friska luften igen. Jag tror på fullaste allvar att mitt återdragande från spelet drastiskt minskar giftets verkan på min kropp.
fredag 12 april 2013
Programmering
Jag har programmerat en del igen. Det tar sin tribbelibut på sinnet men med tiden lär jag mig kanske att hålla mina löften i nivå med min kapacitet. Apropå programmering / Programming. Television Programming - omnämns i ett inte ointressant inlägg om Star Trek.
Det är frågan jag ställer mig efter några dagar i kodträsket - Who's getting programmed?
That’s why it’s called
Television “PROGRAMMING”.
Who’s getting programmed?
Det är frågan jag ställer mig efter några dagar i kodträsket - Who's getting programmed?
söndag 27 maj 2012
Gräva, drömma och andas
Gräva
Vart tog intellektet vägen? Jag som brukade se till att ha fötterna stadigt nerborrade i fakta och kunskap. Jag som brukade bära runt en ytterst välindexerad lunta av inlärdhet, alltid redo att slå upp den exakta sidan där ämnet för samtalet avhandlades och beskrevs i faktamässig detalj med sprängskisser och det hela.
Som jag jobbat med den där boken. Kartorna, observationerna, orden. Sammanhangen och mekanismerna. De stora osynliga entiteternas reella applikationer, styrsätt och förpliktelser. Hur allting fungerar – från teknik till juridik. Från makt till militär. Från värde till pengar. Från likviditet till resultat. Från innovation till patent, men inte tvärtom. Och så vidare i all synlig oändlighet.
Utan att direkt fråga mig varför har jag alltid grävt lite till. I backspegeln har de raka linjerna framträtt men i själva grävandets stund har det mest gått något slags impuls. Nu känner jag på något sätt att jag grävt färdigt. Alla de ytor på vilka jag härjat runt är söndergrävda och så snart jag går syn på en ny yta far jag dit och markerar lutning och nergrävda kablar.
Det har till och med gått så långt att jag drar fram slagrutan och letar reda på de underjordiska ådror som finns under ytan. Om inget inte stämmer blir jag uppriktigt förvånad. Ju större yta, desto större avvikelse från det sken den utstrålar. Ju tydligare yta desto lägre halt av egentlig sanning och så vidare – i all synlig oändlighet.
De senaste månaderna har jag försökt sluta. Vänt blicken inåt istället. Det finns något därinne – ett slags portal ut i den ännu vidare världen. Den som rinner i de underjordiska ådrorna; den som pumpar energi in i de skeenden som i skal efter skal förvandlas till vad som täcker de ytor jag så ivrigt perforerat med mitt grävande.
Det är inte utan att jag ställer mig frågan om varför. Varför söker jag den begravna hunden? Varför vet jag när en stor nyhetsstory är något annat än den utger sig för att vara (motsatsen är ju i det närmaste obefintlig)? Varför hör jag när reportern för någon månad sedan pliktskyldigt diktade ihop en lögn om värdlandets beskaffenhet och varför kan jag inte bara släppa sökandet efter roten.
Jag tröttar ut såväl mig själv som min omgivning och helt i onödan. Ingen vinner på att energin läggs på att gräva ut vad som knappt bemödats döljas. Alla vinner däremot på att det helt och hållet får fullfölja sitt långt gångna självdöende. Men frågan biter mig i örsnibben: ”Varför kan det aldrig få vara enkelt? Kan det inte helt enkelt vara som det framställs?”
Får mig att vända tanken ett par varv till. Har jag fått alltihopa om bakfoten? Är det jag som ser alltihopa från helt fel håll och som i jakten på sensationen, jakten på mina mentala troféer att genomskåda gått alltför långt och ser saker som inte finns i snart sagt varje skeende? Eller är det så att ingen annan riktigt orkar tränga igenom det.
Jag kan inte vara objektiv, givetvis. Jag kan bara vara den jag är och allt mitt samlande har lett mig dit jag är. Men vad kan jag göra med det? Ingenting, faktiskt. Sökandet efter vad det nu är jag sökt har fört mig inåt för djupare sökande inombords. Det bor något slags sanningspuls där inne, djupt under intellektets grävande härjningar.
Des uttryck blir allt tystare. Dels eftersom de inte direkt stämmer med de inlärda världsbilderna, dels eftersom det ligger i det egna upptäckandets natur att låta alla bilda sin egen verklighet genom den bild av den man faktiskt lever inom. Men avgörande är emellertid att vad som framkommer inte låter sig beskrivas med ord i någon större omfattning. Det pärlband av känslor som nystar sig till insikter är något annat.
Drömma
Drömmen hittade en slarvigt uppknuten knut och drog åt den för att sedan se till att den blev uppknuten på allvar. Platsen var bekant. ”Inte här, vi sätter oss i biblioteket”. Hon var argt lessen. Bad mig att vända om och att återvända till den jag en gång varit. För att hon och flera med henne behövde mig – på det sättet, utifrån de villkor de stipulerat och inte som vad jag bestämt mig för att bli. Jag reste mig upp och gick. Det gjorde ont. Jag tappade luften en stund. Men den luft jag sedan andades var frisk av syre. En dröm dragen rakt ur verktygslådan. Tack!
Andas
Det bara blev så, egentligen. Jag finner mig där allt oftare. Enklaste sak i världen om sinnet är tyst, vilket det ju med anledning av grävandets nya avenyer med drömmarna att tacka kommit att bli. Andas in det som önskas kvar och andas ut det som därför ska ut. Själva formuleringen av ämnena styr andetagens längd. Gör märkbar skillnad. Och är milt uttryckt beroendeframkallande.
Jag tror att jag laddar känslan där. Och att känslan ju är vad jag är. Det fungerar så länge som jag inte tappar bort känslan, det vill säga så länge jag inte tappar bort mig själv. Jag har säkert mina känslor av goda anledningar. Jag har att bära dem på det sätt jag kan, inklusive försök att slänga över dem på andra om de är tunga. Det är ju därför vi ibland inte kan släppa folk vidare – de bär våra känslor åt oss. Eller så försöker jag undertrycka dem, men då kommer de bara åter med den styrka som krävs för att jag ska möta dem.
Laddningen ger något bortom själva energin. Kanske är det ett slags samspel, där jag får möjlighet att få syn på mig själv, greppa mina känslor i ett slags pseudoverklighet och lära mig känslan av att hålla i dem, leka med dem och uppleva dem. Och med den erfarenheten blir det ohyggligt mycket lättare att undvika att tappa bort sig själv. Puls. Närvaro. Upplevelse. Någonstans börjar själva epitetet Livet att kännas lite trångt. Den här känslan är så mycket större än så.
Den skönhet jag får se. Den smäktande närhet jag vår uppleva. De äkta, levande och skuttiga känslorna som leker i min närhet. Vad det än är så är det större och uppriktigare än vad vi kallar livet. Här manifesterat i Hennes, naturens och helhetens smäktande komposition. I en helhet som får min nerv att svänga i något slags kittlande harmoni.
Vart tog intellektet vägen? Jag som brukade se till att ha fötterna stadigt nerborrade i fakta och kunskap. Jag som brukade bära runt en ytterst välindexerad lunta av inlärdhet, alltid redo att slå upp den exakta sidan där ämnet för samtalet avhandlades och beskrevs i faktamässig detalj med sprängskisser och det hela.
Som jag jobbat med den där boken. Kartorna, observationerna, orden. Sammanhangen och mekanismerna. De stora osynliga entiteternas reella applikationer, styrsätt och förpliktelser. Hur allting fungerar – från teknik till juridik. Från makt till militär. Från värde till pengar. Från likviditet till resultat. Från innovation till patent, men inte tvärtom. Och så vidare i all synlig oändlighet.
Utan att direkt fråga mig varför har jag alltid grävt lite till. I backspegeln har de raka linjerna framträtt men i själva grävandets stund har det mest gått något slags impuls. Nu känner jag på något sätt att jag grävt färdigt. Alla de ytor på vilka jag härjat runt är söndergrävda och så snart jag går syn på en ny yta far jag dit och markerar lutning och nergrävda kablar.
Det har till och med gått så långt att jag drar fram slagrutan och letar reda på de underjordiska ådror som finns under ytan. Om inget inte stämmer blir jag uppriktigt förvånad. Ju större yta, desto större avvikelse från det sken den utstrålar. Ju tydligare yta desto lägre halt av egentlig sanning och så vidare – i all synlig oändlighet.
De senaste månaderna har jag försökt sluta. Vänt blicken inåt istället. Det finns något därinne – ett slags portal ut i den ännu vidare världen. Den som rinner i de underjordiska ådrorna; den som pumpar energi in i de skeenden som i skal efter skal förvandlas till vad som täcker de ytor jag så ivrigt perforerat med mitt grävande.
Det är inte utan att jag ställer mig frågan om varför. Varför söker jag den begravna hunden? Varför vet jag när en stor nyhetsstory är något annat än den utger sig för att vara (motsatsen är ju i det närmaste obefintlig)? Varför hör jag när reportern för någon månad sedan pliktskyldigt diktade ihop en lögn om värdlandets beskaffenhet och varför kan jag inte bara släppa sökandet efter roten.
Jag tröttar ut såväl mig själv som min omgivning och helt i onödan. Ingen vinner på att energin läggs på att gräva ut vad som knappt bemödats döljas. Alla vinner däremot på att det helt och hållet får fullfölja sitt långt gångna självdöende. Men frågan biter mig i örsnibben: ”Varför kan det aldrig få vara enkelt? Kan det inte helt enkelt vara som det framställs?”
Får mig att vända tanken ett par varv till. Har jag fått alltihopa om bakfoten? Är det jag som ser alltihopa från helt fel håll och som i jakten på sensationen, jakten på mina mentala troféer att genomskåda gått alltför långt och ser saker som inte finns i snart sagt varje skeende? Eller är det så att ingen annan riktigt orkar tränga igenom det.
Jag kan inte vara objektiv, givetvis. Jag kan bara vara den jag är och allt mitt samlande har lett mig dit jag är. Men vad kan jag göra med det? Ingenting, faktiskt. Sökandet efter vad det nu är jag sökt har fört mig inåt för djupare sökande inombords. Det bor något slags sanningspuls där inne, djupt under intellektets grävande härjningar.
Des uttryck blir allt tystare. Dels eftersom de inte direkt stämmer med de inlärda världsbilderna, dels eftersom det ligger i det egna upptäckandets natur att låta alla bilda sin egen verklighet genom den bild av den man faktiskt lever inom. Men avgörande är emellertid att vad som framkommer inte låter sig beskrivas med ord i någon större omfattning. Det pärlband av känslor som nystar sig till insikter är något annat.
Drömma
Drömmen hittade en slarvigt uppknuten knut och drog åt den för att sedan se till att den blev uppknuten på allvar. Platsen var bekant. ”Inte här, vi sätter oss i biblioteket”. Hon var argt lessen. Bad mig att vända om och att återvända till den jag en gång varit. För att hon och flera med henne behövde mig – på det sättet, utifrån de villkor de stipulerat och inte som vad jag bestämt mig för att bli. Jag reste mig upp och gick. Det gjorde ont. Jag tappade luften en stund. Men den luft jag sedan andades var frisk av syre. En dröm dragen rakt ur verktygslådan. Tack!
Andas
Det bara blev så, egentligen. Jag finner mig där allt oftare. Enklaste sak i världen om sinnet är tyst, vilket det ju med anledning av grävandets nya avenyer med drömmarna att tacka kommit att bli. Andas in det som önskas kvar och andas ut det som därför ska ut. Själva formuleringen av ämnena styr andetagens längd. Gör märkbar skillnad. Och är milt uttryckt beroendeframkallande.
Jag tror att jag laddar känslan där. Och att känslan ju är vad jag är. Det fungerar så länge som jag inte tappar bort känslan, det vill säga så länge jag inte tappar bort mig själv. Jag har säkert mina känslor av goda anledningar. Jag har att bära dem på det sätt jag kan, inklusive försök att slänga över dem på andra om de är tunga. Det är ju därför vi ibland inte kan släppa folk vidare – de bär våra känslor åt oss. Eller så försöker jag undertrycka dem, men då kommer de bara åter med den styrka som krävs för att jag ska möta dem.
Laddningen ger något bortom själva energin. Kanske är det ett slags samspel, där jag får möjlighet att få syn på mig själv, greppa mina känslor i ett slags pseudoverklighet och lära mig känslan av att hålla i dem, leka med dem och uppleva dem. Och med den erfarenheten blir det ohyggligt mycket lättare att undvika att tappa bort sig själv. Puls. Närvaro. Upplevelse. Någonstans börjar själva epitetet Livet att kännas lite trångt. Den här känslan är så mycket större än så.
Den skönhet jag får se. Den smäktande närhet jag vår uppleva. De äkta, levande och skuttiga känslorna som leker i min närhet. Vad det än är så är det större och uppriktigare än vad vi kallar livet. Här manifesterat i Hennes, naturens och helhetens smäktande komposition. I en helhet som får min nerv att svänga i något slags kittlande harmoni.
torsdag 12 april 2012
Ketchup
Hittade min gamla lista med bloggbokmärken. En sådan där lista med dryga tjugotalet bloggar jag läst dagligen i åtminstone ett års tid fram till läs-stoppet för ungefär ett år sedan. Läs-stoppet var ett slags mentalt embargo jag ålade mig själv då jag märkte att mitt förkovrande introducerade tankemönster och svängningar jag inte kunde se som annat än destruktiva.
Typiska post-titlar från läslistan är ”ner med bankparasiterna”, ”allt ätbart innehåller dödsgifter”, ”den globala konspirationens omfattning”, ”revolutionen i (Landet X) är orkestrerad av CIA”, ”Sverige krigar på globalisternas sida utan folkets godkännande” eller ”så ska mänskligheten decimeras till hanterbarhet”.
Men vänta ett spadtag! Det skulle ju precis lika gärna kunna vara min blogg de här inläggen kommer ifrån! Ett slags alternativ alarmistblogg med beskrivningar av hur allting kommer att barka åt helvete eller – nej förresten – hur åt helvete allting redan är. Så, snarare. Saker jag vet stämmer någonstans men vars värdeladdning och slutsats leder neråt in i en inför den sammanlagda bilden uppgiven känsla något jag inte riktigt känner är korrekt rent intuitivt.
Det var där någonstans jag började känna efter. Om jag är något slags –ist så är det knappast alarmist, kontorist, pianist (även om jag drömt om det som liten) eller satanist. Jag är nog mest av allt optimist. Och ovan nämnda tonläge rimmar ganska illa med nämnda –ism (optimismen, alltså). Vilket förklarade diskrepansen mellan känsla och tanke och föranledde läs-stoppet. Började känna efter istället. Försökte hitta världens puls istället för att kamma igenom dess informationsflöde.
Hur det gick? Ingen aning. Finns ingen tydlig feedback när det gäller intuitivt scannande. Men jag själv känner mig än mer positiv till vad som händer. Jag kan ju inte förneka att där förefaller pågå verkligt ondskefulla processer. Att det nog ändå finns en liten så kallad Kabal – ett litet gäng hjärtlösa sammansvurna som efter eget utnämnande härskar över mänskligheten och nu känner sig hotade av vårt förestående uppvaknande. Deras reaktion är kanske inte den mognaste; de verkar vilja ta livet av de flesta av oss och jobbar frenetiskt bakom sin fjant-kuliss.
Var och en som har avlivat en hund vet hur det går till. Först ger veterinären hunden en spruta sömnmedel så att den bara somnar. Snarkar till och andas tungt, tungt – men lever fortfarande. Sedan administreras den dödliga dosen – oftast av samma sömnmedel. Efter en stund upphör andning och hjärtrytm. Hunden har gått från sovande till avliden och vidare ut på sin himmelska promenad kantad av rostbiff, fläskfilé och allt vad nu en evig boning för en hund må hysa.
Att först söva och sedan avliva är nog en metod att föredra. Var och en som varit med och avlivat grisar (som vanligtvis inte sövs först utan vilka får slaktmask på sig direkt) vet att det kan bli lite stimmigare om man hoppar över den där initiala zombiekuren. Om man skulle försöka ta livet av några miljarder människor utan föregående nersövning skulle det nog bli väldigt, väldigt besvärligt för den lilla klicken banemän och kvinnor. Om det nu var så planen såg ut, vill säga.
Poängen med dessa bägge exempel av mortal djurisk art är att belysa metoden att söva innan avdagatagandet. Sitt still i TV-soffan och låt dig hypnotiseras av Kabal-TV. Sådär ungefär. Och toppat med insikt om att våra centraliserat producerade livsmedel, våra privatiserade tidigare kommunala vattentäkter, tandkräm, det vi kallar för medicin och så vidare är fullt av substanser med mer eller mindre samma syfte – ja; då är det klart att man lätt blir lite uppgiven.
Och den där uppgivenheten inför allt vi människor tillsynes har emot oss – blir den inte ungefär samma sak som att sova på befallning under media och så vidare? Njae, där finns en viktig skillnad. Om jag inte ifrågasätter de ramar Kabalenkanalen ger mig så kan jag leva på insidan av illusionen med någon slags känsla av nöjdhet. Om jag däremot ser dess utsida och lever i vanmakt; då är det enda uppvaknandet som givit mig en mycket, mycket dålig och malande maggropskänsla.
Det förefaller som om vi har en disposition för att fastna där, vi människor. Att fastna i ett läge där vi konstaterat att allt är kört och att allting är åthelvete. Hur många gånger har jag inte i ett eller annat fikarum någonstans överhört en av de talrika samstämmiga, i det närmaste symfoniska klagolåtarna. En klagolåt som förenar människor i olycka; som ger det sociala sammanhanget syfte och riktning. Vad som ofta slår mig är att ingen någonsin reser sig från bordet och säger ”nej, jag slutar”. Man väljer aktivt att stanna kvar och må dåligt.
Varför stannar man kvar och mår dåligt? Eftersom det får mig att må bra, givetvis. Att ikläda sig den där varma, mjuka, ulliga och ansvarslösa offerkoftan är bland det bekvämaste vi människor kan ta oss till och i vår del av världen har själva nersövandet tagit fasta på detta faktum. Många av oss sover gott i koftan och det är väl egentligen inget fel med det. Men total olycka är lika mycket en utopi som total lycka. Själva (o)lyckan är nog ett extremtillstånd – effekten av ett slags ansamlande. Lite som en orgasm, kanske – oaktat riktning.
Jag tror att man måste ställa sig frågan varför. Varför ser det ut som det gör? Varför drivs världen av finansparasiter som försöker förgifta oss i en konspiration av global omfattning; varför ser CIA till att det blir revolution i Landet X; varför slåss Sverige på globalisternas sida utan att ha fråga folket om lov och varför behöver mänskligheten decimeras till hanterbarhet?
Om vi tittar på scenariot där den lilla klicken styrande vill fortsätta vara styrande och betänker att det gått helt planenligt de senaste cirka tvåtusen åren åtminstone – vad är det då vi ser när vi iakttar hastigheten och intensitetsökningen i de åtgärder som leder till decimering av mänskligheten? Återigen – varför?
Jag söker och finner många svar på den frågan, vilket tyder på att den behöver uttömmas ytterligare. Besvarandet stig går genom livets, materians och verklighetens gräns, stryker via passager av overklighetet, död och dundrande livssymmetrier till en källa som förefaller sakna begränsning från den tillgängliga aspekten. Livet – vad är det? Är det dödens motsats eller något betydligt mer väsentligt än så. Och vad förvandlar det döden till i så fall?
Vad händer när människor dör? Varför finns en del av dem kvar i vår närhet? Vad är materia; vad är tankar och känslor? Vad händer egentligen när människor berör varandra? Jag tänker inte ens börja förklara – inte i det här inlägget – och frågan som hänger där är nog snarare: är det menat att förklaras? Eller är det avsett för var och en att ta reda på? Eftersom frågan finns där så är det väl inte någon självklarhet.
Men på frågan varför mänskligheten utgör ett hot har jag en hypotes. Först och främst är inte mänskligheten ett hot mot sig själv. Vår fysiskt destruktiva livsföring (slit-och-släng) är förvisso inte särkskilt uppbygglig men den har ålagts oss för att hålla oss själva på mattan och är under rätt förutsättningar väldigt lätt att göra sig av med. Nej, det är inte det som gör oss farliga. Det är vår anledning till att befinna oss här just nu som gör oss farliga. Här på jorden. I livet.
Vi är kapabla till någonting stort. Något som utgör ett hot för den lilla klicken. Det förefaller som att när vi dör så försvinner vi ur spelet och kan göra full nytta på andra sidan gardinen. Därför är det väsentligt att inte ta död på oss; bara hålla oss nersövda och inlåsta så att våra själar allokeras fast mot ett jordeliv i schack. Massdepopulationen är inte målet – tvärtom; det skulle vara förödande. Nu är det nog långt ifrån alla invigda som är invigda till den punkten. Depopulationen är nog en populär vision för halvinvigda.
Må vara att jag är den mest svårbotade optimist, men jag ser kvittensen på den själsligt mänskliga råstyrkan överallt. I varje liten del av det nät som konstruerats för att snärja oss från vår oändliga potential. Men vad än läckrare är alla de samband och symmetrier vi likförbaskat envisas med att skapa. Vår musik, våra ord, våra bilder och sociala sammanhang. Vi hittar små luckor av naturlighet och finner varandra där. Leker, umgås och skapar. För det är vår natur. Och ingen kommer någonsin lyckas att stävja den naturen oavsett hur predatoriskt man spinner sin väv.
Vi har det i oss – att se bortom gardinen och skönja våra egentliga ärenden och syften. Vi kan inte se, höra, ta på eller känna dess doft men dess kraftfält finns inkodat i alla våra intryck och uttryck. Gardinen blir allt lättare att se igenom, kanske faller den av sig själv. Och det är denna oundviklighet som gör oss så vanvettigt hotfulla. Vad som får gardinen att falla är nog av yttersta vikt. Kanske kommer den ner av sig själv. Kanske behöver vi bestämma oss för att upphäva den. I det senare fallet spelar ju kabalens agressioner en viktig roll i att uppamma den beslutsamhet som krävs för själva genombrottet. Allt har en mening.
Typiska post-titlar från läslistan är ”ner med bankparasiterna”, ”allt ätbart innehåller dödsgifter”, ”den globala konspirationens omfattning”, ”revolutionen i (Landet X) är orkestrerad av CIA”, ”Sverige krigar på globalisternas sida utan folkets godkännande” eller ”så ska mänskligheten decimeras till hanterbarhet”.
Men vänta ett spadtag! Det skulle ju precis lika gärna kunna vara min blogg de här inläggen kommer ifrån! Ett slags alternativ alarmistblogg med beskrivningar av hur allting kommer att barka åt helvete eller – nej förresten – hur åt helvete allting redan är. Så, snarare. Saker jag vet stämmer någonstans men vars värdeladdning och slutsats leder neråt in i en inför den sammanlagda bilden uppgiven känsla något jag inte riktigt känner är korrekt rent intuitivt.
Det var där någonstans jag började känna efter. Om jag är något slags –ist så är det knappast alarmist, kontorist, pianist (även om jag drömt om det som liten) eller satanist. Jag är nog mest av allt optimist. Och ovan nämnda tonläge rimmar ganska illa med nämnda –ism (optimismen, alltså). Vilket förklarade diskrepansen mellan känsla och tanke och föranledde läs-stoppet. Började känna efter istället. Försökte hitta världens puls istället för att kamma igenom dess informationsflöde.
Hur det gick? Ingen aning. Finns ingen tydlig feedback när det gäller intuitivt scannande. Men jag själv känner mig än mer positiv till vad som händer. Jag kan ju inte förneka att där förefaller pågå verkligt ondskefulla processer. Att det nog ändå finns en liten så kallad Kabal – ett litet gäng hjärtlösa sammansvurna som efter eget utnämnande härskar över mänskligheten och nu känner sig hotade av vårt förestående uppvaknande. Deras reaktion är kanske inte den mognaste; de verkar vilja ta livet av de flesta av oss och jobbar frenetiskt bakom sin fjant-kuliss.
Var och en som har avlivat en hund vet hur det går till. Först ger veterinären hunden en spruta sömnmedel så att den bara somnar. Snarkar till och andas tungt, tungt – men lever fortfarande. Sedan administreras den dödliga dosen – oftast av samma sömnmedel. Efter en stund upphör andning och hjärtrytm. Hunden har gått från sovande till avliden och vidare ut på sin himmelska promenad kantad av rostbiff, fläskfilé och allt vad nu en evig boning för en hund må hysa.
Att först söva och sedan avliva är nog en metod att föredra. Var och en som varit med och avlivat grisar (som vanligtvis inte sövs först utan vilka får slaktmask på sig direkt) vet att det kan bli lite stimmigare om man hoppar över den där initiala zombiekuren. Om man skulle försöka ta livet av några miljarder människor utan föregående nersövning skulle det nog bli väldigt, väldigt besvärligt för den lilla klicken banemän och kvinnor. Om det nu var så planen såg ut, vill säga.
Poängen med dessa bägge exempel av mortal djurisk art är att belysa metoden att söva innan avdagatagandet. Sitt still i TV-soffan och låt dig hypnotiseras av Kabal-TV. Sådär ungefär. Och toppat med insikt om att våra centraliserat producerade livsmedel, våra privatiserade tidigare kommunala vattentäkter, tandkräm, det vi kallar för medicin och så vidare är fullt av substanser med mer eller mindre samma syfte – ja; då är det klart att man lätt blir lite uppgiven.
Och den där uppgivenheten inför allt vi människor tillsynes har emot oss – blir den inte ungefär samma sak som att sova på befallning under media och så vidare? Njae, där finns en viktig skillnad. Om jag inte ifrågasätter de ramar Kabalenkanalen ger mig så kan jag leva på insidan av illusionen med någon slags känsla av nöjdhet. Om jag däremot ser dess utsida och lever i vanmakt; då är det enda uppvaknandet som givit mig en mycket, mycket dålig och malande maggropskänsla.
Det förefaller som om vi har en disposition för att fastna där, vi människor. Att fastna i ett läge där vi konstaterat att allt är kört och att allting är åthelvete. Hur många gånger har jag inte i ett eller annat fikarum någonstans överhört en av de talrika samstämmiga, i det närmaste symfoniska klagolåtarna. En klagolåt som förenar människor i olycka; som ger det sociala sammanhanget syfte och riktning. Vad som ofta slår mig är att ingen någonsin reser sig från bordet och säger ”nej, jag slutar”. Man väljer aktivt att stanna kvar och må dåligt.
Varför stannar man kvar och mår dåligt? Eftersom det får mig att må bra, givetvis. Att ikläda sig den där varma, mjuka, ulliga och ansvarslösa offerkoftan är bland det bekvämaste vi människor kan ta oss till och i vår del av världen har själva nersövandet tagit fasta på detta faktum. Många av oss sover gott i koftan och det är väl egentligen inget fel med det. Men total olycka är lika mycket en utopi som total lycka. Själva (o)lyckan är nog ett extremtillstånd – effekten av ett slags ansamlande. Lite som en orgasm, kanske – oaktat riktning.
Jag tror att man måste ställa sig frågan varför. Varför ser det ut som det gör? Varför drivs världen av finansparasiter som försöker förgifta oss i en konspiration av global omfattning; varför ser CIA till att det blir revolution i Landet X; varför slåss Sverige på globalisternas sida utan att ha fråga folket om lov och varför behöver mänskligheten decimeras till hanterbarhet?
Om vi tittar på scenariot där den lilla klicken styrande vill fortsätta vara styrande och betänker att det gått helt planenligt de senaste cirka tvåtusen åren åtminstone – vad är det då vi ser när vi iakttar hastigheten och intensitetsökningen i de åtgärder som leder till decimering av mänskligheten? Återigen – varför?
Jag söker och finner många svar på den frågan, vilket tyder på att den behöver uttömmas ytterligare. Besvarandet stig går genom livets, materians och verklighetens gräns, stryker via passager av overklighetet, död och dundrande livssymmetrier till en källa som förefaller sakna begränsning från den tillgängliga aspekten. Livet – vad är det? Är det dödens motsats eller något betydligt mer väsentligt än så. Och vad förvandlar det döden till i så fall?
Vad händer när människor dör? Varför finns en del av dem kvar i vår närhet? Vad är materia; vad är tankar och känslor? Vad händer egentligen när människor berör varandra? Jag tänker inte ens börja förklara – inte i det här inlägget – och frågan som hänger där är nog snarare: är det menat att förklaras? Eller är det avsett för var och en att ta reda på? Eftersom frågan finns där så är det väl inte någon självklarhet.
Men på frågan varför mänskligheten utgör ett hot har jag en hypotes. Först och främst är inte mänskligheten ett hot mot sig själv. Vår fysiskt destruktiva livsföring (slit-och-släng) är förvisso inte särkskilt uppbygglig men den har ålagts oss för att hålla oss själva på mattan och är under rätt förutsättningar väldigt lätt att göra sig av med. Nej, det är inte det som gör oss farliga. Det är vår anledning till att befinna oss här just nu som gör oss farliga. Här på jorden. I livet.
Vi är kapabla till någonting stort. Något som utgör ett hot för den lilla klicken. Det förefaller som att när vi dör så försvinner vi ur spelet och kan göra full nytta på andra sidan gardinen. Därför är det väsentligt att inte ta död på oss; bara hålla oss nersövda och inlåsta så att våra själar allokeras fast mot ett jordeliv i schack. Massdepopulationen är inte målet – tvärtom; det skulle vara förödande. Nu är det nog långt ifrån alla invigda som är invigda till den punkten. Depopulationen är nog en populär vision för halvinvigda.
Må vara att jag är den mest svårbotade optimist, men jag ser kvittensen på den själsligt mänskliga råstyrkan överallt. I varje liten del av det nät som konstruerats för att snärja oss från vår oändliga potential. Men vad än läckrare är alla de samband och symmetrier vi likförbaskat envisas med att skapa. Vår musik, våra ord, våra bilder och sociala sammanhang. Vi hittar små luckor av naturlighet och finner varandra där. Leker, umgås och skapar. För det är vår natur. Och ingen kommer någonsin lyckas att stävja den naturen oavsett hur predatoriskt man spinner sin väv.
Vi har det i oss – att se bortom gardinen och skönja våra egentliga ärenden och syften. Vi kan inte se, höra, ta på eller känna dess doft men dess kraftfält finns inkodat i alla våra intryck och uttryck. Gardinen blir allt lättare att se igenom, kanske faller den av sig själv. Och det är denna oundviklighet som gör oss så vanvettigt hotfulla. Vad som får gardinen att falla är nog av yttersta vikt. Kanske kommer den ner av sig själv. Kanske behöver vi bestämma oss för att upphäva den. I det senare fallet spelar ju kabalens agressioner en viktig roll i att uppamma den beslutsamhet som krävs för själva genombrottet. Allt har en mening.
söndag 12 februari 2012
Smiskinitiativet
Darpainitiativet, skulle man kunna säga. Jo, jag är lite skadad av mitt TV-tittande, men det är säkert inte utan anledning. Darpa, som sagt. Många med tekniskt intresse känner till det. Andra gör det inte. Ett slags inte särskilt stort men synnerligen inflytelserikt förskningsinstitut i gammal god amerikansk ”statlig” regi med koppling direkt in i hetluften under försvarsdepartementet ”over there”.
Så vad har Darpa på sin meritlista. Ja, eftersom du läser min blogg via Internet så lämpar sig väl det paketväxlande informationsnätet ARPANET väl som exempel. Mönstret till dagens Internet och dess synnerligen redundanta och stryktåliga arkitektur kommer ur Darpa – som då hette Arpa. Legenden säger att det var ett gäng Arparianer som bodde på Hawaii och körde hårt med LSD.
Darpa bland annat konstruerat en mycket stryktålig robothund.
Inte skälla.
Darpa har också begåvat oss med konstgjorda små insekter med förmågan att smyga sig in nästan var som helst för att till exempel avlyssna eller väcka något tilltänkt förhörsoffer. Givetvis finns där fredliga applikationer också… Eh. Kommer bara inte på någon för tillfället. Förslag? Egyptens tusen miljoner gräshoppor – en av de bibliska plågorna – kanske kan vi återskapa scenariet och ge turisterna en verklig upplevelse?
Det är bara en fluga…
Darpa kör nu ett projekt som kallas SMISC. Social Medias in Strategic Communications. Knyter ihop säcken, så att säga, kring det Internet man lagt grunden för. Ett intressant modus operandi på tillämpningsfronten. Först ger man världen Internet, sedan ger man dem Smisk. Från darpa.mil:s projektsida:
Vilken tekniknörds pojkdröm ryms inte inom Darpas väggar? Jag skulle kunnat offra en arm för att få jobba med den typ av teknik dessa gossar går jobba med – i alla fall fram till 25-årsåldern (ingen större förlust, Darpa forskar på protesarmar som styrs direkt från hjärnan [sannolikt med en liten militär bypassventil för säkerhets skull – det kan ju vara taktiskt att låta just avtryckarfingret vara fjärsstyrt]).
Innovation bor i de flesta. Och de som lever av dess flöde, dess gravitationsfält, mår inte särskilt bra om de inte får klura och hitta på. Genialt av de som håller i trådarna att mot en fasad av utstuderad uppgivenhet och innovationslöshet i sammhället i stort fånga upp dessa tänkare och skörda deras intuitiva arbete. Genialt.
Men tänk på det nästa gång du läser om något bilföretag som säger sig experimentera med den senaste, superavancerade, varianten av batteriteknik, bygger miljöbilar, eller när du ser en ny och banbrytande smartphone. Tänk på vad verklig utveckling är och vad som lanseras via det patetiska skådespel som kallas konsumentapplikationer. Stenåldersteknik byggd för att gå sönder och bibehålla illusionen om att tekniken inte utvecklas – bara dess applikation. Verklig innovation är inte till för gemene man, bara för de som tycker sig ska hålla ordning på förskocken och som anser sig äga oss. Tänk på det.
Så vad har Darpa på sin meritlista. Ja, eftersom du läser min blogg via Internet så lämpar sig väl det paketväxlande informationsnätet ARPANET väl som exempel. Mönstret till dagens Internet och dess synnerligen redundanta och stryktåliga arkitektur kommer ur Darpa – som då hette Arpa. Legenden säger att det var ett gäng Arparianer som bodde på Hawaii och körde hårt med LSD.
Darpa bland annat konstruerat en mycket stryktålig robothund.
Inte skälla.
Darpa har också begåvat oss med konstgjorda små insekter med förmågan att smyga sig in nästan var som helst för att till exempel avlyssna eller väcka något tilltänkt förhörsoffer. Givetvis finns där fredliga applikationer också… Eh. Kommer bara inte på någon för tillfället. Förslag? Egyptens tusen miljoner gräshoppor – en av de bibliska plågorna – kanske kan vi återskapa scenariet och ge turisterna en verklig upplevelse?
Det är bara en fluga…
Darpa kör nu ett projekt som kallas SMISC. Social Medias in Strategic Communications. Knyter ihop säcken, så att säga, kring det Internet man lagt grunden för. Ett intressant modus operandi på tillämpningsfronten. Först ger man världen Internet, sedan ger man dem Smisk. Från darpa.mil:s projektsida:
To accomplish this, SMISC will focus research on linguistic cues, patterns of information flow and detection of sentiment or opinion in information generated and spread through social media. Researchers will also attempt to track ideas and concepts to analyze patterns and cultural narratives. If successful, they should be able to model emergent communities and analyze narratives and their participants, as well as characterize generation of automated content, such as by bots, in social media and crowd sourcing.Nyckeln till varför företag som samlat mycket data om folks vanor och ovanor är de högst värderade teknikföretagen.
Vilken tekniknörds pojkdröm ryms inte inom Darpas väggar? Jag skulle kunnat offra en arm för att få jobba med den typ av teknik dessa gossar går jobba med – i alla fall fram till 25-årsåldern (ingen större förlust, Darpa forskar på protesarmar som styrs direkt från hjärnan [sannolikt med en liten militär bypassventil för säkerhets skull – det kan ju vara taktiskt att låta just avtryckarfingret vara fjärsstyrt]).
Innovation bor i de flesta. Och de som lever av dess flöde, dess gravitationsfält, mår inte särskilt bra om de inte får klura och hitta på. Genialt av de som håller i trådarna att mot en fasad av utstuderad uppgivenhet och innovationslöshet i sammhället i stort fånga upp dessa tänkare och skörda deras intuitiva arbete. Genialt.
Men tänk på det nästa gång du läser om något bilföretag som säger sig experimentera med den senaste, superavancerade, varianten av batteriteknik, bygger miljöbilar, eller när du ser en ny och banbrytande smartphone. Tänk på vad verklig utveckling är och vad som lanseras via det patetiska skådespel som kallas konsumentapplikationer. Stenåldersteknik byggd för att gå sönder och bibehålla illusionen om att tekniken inte utvecklas – bara dess applikation. Verklig innovation är inte till för gemene man, bara för de som tycker sig ska hålla ordning på förskocken och som anser sig äga oss. Tänk på det.
måndag 12 december 2011
Livkvotszoner under fas fyra
"OK. Orange zon på kartan innebär kontrollerad avbefolkning. Under fas fyra betyder det att viss klimatpåverkan men framförallt fokus på de respiratoriska effekterna.
Under kampanjens första halvår kommer främst redan svaga individer att påverkas men under det ljusnande andra halvåret kommer vi att möta upp med ökade koncentrationer för att bibehålla mottagligheten hos resterande befolkning.
Mot slutet av fas fyra kommer opinionen att börja uppmärksamma vad som sker och media kommer att tvingas skära bland sin personal för att bibehålla de lojalas stadga in i fas fem då media i klartext lämnar instruktion till kvarvarande befolkning.
Under fas fem avslutas så gott som all livsuppehållande och vårdande funktion i alla zoner utan grön zon, även om verkningsgraden hos såväl preparat som organisation kraftigt decimeras under fas fyra.
Röd zon slås ut under inledningen av fas fem genom innehållande av nödvändiga leveranser och konventionella vapen. Ingen karensperiod för röda områden behövs således. För orange zon kommer en treårig karenstid att krävas av på hygienmässiga grunder.
Röd zon har definierats som glesbygd och finns i stort sett bara i Norden inom det europeiska projektet. Orange zon är relativt glesbefolkat men har stadsbildning upp till 50 000 innevånare.
I orange zon finns även produktionskapacitet och infrastruktur, jordbrukskultur och oinitierat kunnande som kräver dämpande åtgärder snarare än införlivande i livdelen av kvarvarandekvoten.
Resterande gul zon kommer huvudsakligen att utgöra livdelen i fas fem för mer selektiv depopulation under fas sex och grön zon undantas som tidigare meddelat helt under förutsättning att specialkost intas enligt instrukion."
Krigets tyskland var en liten övning, bara. Vi är mitt uppe i det. Precis just nu. Men ändå inte riktigt på dendär vanvettiga punkten som framtvingar resningen. Till våren, skulle jag tro. Det måste kännas oändligt frustrerande att inte kunna skynda på åtgärderna för att möta den ansamlade uppvaknandevågen med mindre än att hjälpa den. Stackars satar...
Under kampanjens första halvår kommer främst redan svaga individer att påverkas men under det ljusnande andra halvåret kommer vi att möta upp med ökade koncentrationer för att bibehålla mottagligheten hos resterande befolkning.
Mot slutet av fas fyra kommer opinionen att börja uppmärksamma vad som sker och media kommer att tvingas skära bland sin personal för att bibehålla de lojalas stadga in i fas fem då media i klartext lämnar instruktion till kvarvarande befolkning.
Under fas fem avslutas så gott som all livsuppehållande och vårdande funktion i alla zoner utan grön zon, även om verkningsgraden hos såväl preparat som organisation kraftigt decimeras under fas fyra.
Röd zon slås ut under inledningen av fas fem genom innehållande av nödvändiga leveranser och konventionella vapen. Ingen karensperiod för röda områden behövs således. För orange zon kommer en treårig karenstid att krävas av på hygienmässiga grunder.
Röd zon har definierats som glesbygd och finns i stort sett bara i Norden inom det europeiska projektet. Orange zon är relativt glesbefolkat men har stadsbildning upp till 50 000 innevånare.
I orange zon finns även produktionskapacitet och infrastruktur, jordbrukskultur och oinitierat kunnande som kräver dämpande åtgärder snarare än införlivande i livdelen av kvarvarandekvoten.
Resterande gul zon kommer huvudsakligen att utgöra livdelen i fas fem för mer selektiv depopulation under fas sex och grön zon undantas som tidigare meddelat helt under förutsättning att specialkost intas enligt instrukion."
Krigets tyskland var en liten övning, bara. Vi är mitt uppe i det. Precis just nu. Men ändå inte riktigt på dendär vanvettiga punkten som framtvingar resningen. Till våren, skulle jag tro. Det måste kännas oändligt frustrerande att inte kunna skynda på åtgärderna för att möta den ansamlade uppvaknandevågen med mindre än att hjälpa den. Stackars satar...
tisdag 15 november 2011
Traumatankar
Ett intressant klipp, detta. Talar om varför gemene (amerikanske) man inte vill släppa den officiella versionen av elfteseptemberhändelserna. Men det är inte just den saken som gör klippet sevärt enligt min ödmjuka åsikt. Det är snarare att den redogör för vad som händer i psyket på de som den där dagen såg vad som hände på TV. 24 timmar per dygn. Live.
Och vad som händer när man hittar diskreptanser i vad man då tyckte sig se. För oavsett just denna specifika händelse - det är ju inte särskilt sällan som de bilder media sprider inte stämmer. Desto vanligare med motsatsen, faktiskt. Så frågan kring vad som händer när man vill släppa innebörden av bilden är ytterst relevant i vår tid.
Det var otäckt några veckor, det ska erkännas. Det vred sig, alltihopa. Men från den punkten så blev det bra mycket bättre eftersom allt relativt enkelt får sin förklaring. Förr eller senare. Och sanna samband (sannband?) förnekar inte sig själva. Ligger i sakens natur.
Traumatiserat tänkande, funnen på vaken.se.
Och vad som händer när man hittar diskreptanser i vad man då tyckte sig se. För oavsett just denna specifika händelse - det är ju inte särskilt sällan som de bilder media sprider inte stämmer. Desto vanligare med motsatsen, faktiskt. Så frågan kring vad som händer när man vill släppa innebörden av bilden är ytterst relevant i vår tid.
Det var otäckt några veckor, det ska erkännas. Det vred sig, alltihopa. Men från den punkten så blev det bra mycket bättre eftersom allt relativt enkelt får sin förklaring. Förr eller senare. Och sanna samband (sannband?) förnekar inte sig själva. Ligger i sakens natur.
Traumatiserat tänkande, funnen på vaken.se.
lördag 27 augusti 2011
Lite lättsmält konspiratoriskt
Dags att tömma det stora äpplet av säkerhetsskäl (Pling! "Om du inte kan skylla på något annat - skyll på säkerhet"). Eller för att man vill jobba i lugn och ro i den folktomma staden under en sannolikt klädsamt avklingande orkanen? Eller är inte folktomheten utan folket man är ute efter? Apropå väder: SMHI spår väder. Andra vädertjänster förlitar sig på militärens metoder för väderprognosticering. Eftersom militära samarbetsorganisationer också är ansvariga för den vädermanipulation vi lever under är det ju ganska givet vilken av dessa källor som är mest korrekt. Väder har alltid varit en maktfråga.
Facebook och liknande sociala medier är ett problem för makthavarna i Storbritannien. Samt, givetvis i alla länder med liknande social struktur (där människor redan hålls i schack av så kallad västerländsk civilisation). I så kallat icke-civiliserade länder är samma sociala medier emellertid enligt samma makthavare istället revolutionens rättmätiga katalysator. Konsekvent inkonsekvent.
Lite mer på djupet kan man fråga sig om det inte är så att människor hålls vid liv mot sin vilja för att inte få för många förändringsagenter på andra sidan döden. Och generellt – detta med dödsångest. Vi vet ju att vi kommer att dö förr eller senare. Om vi dessutom har ångest för saken går livet till spillo redan under dess brinntid. Odödlighet kan då mer troligt komma dödsångestens raka motsats vilket borde vara livslust.
Det talas om att det kan bli dags för somliga av oss att sticka snart - vidare in i det direktmanifesterande. Kvar blir de som på något slags grunder inte är redo eller öppna. De som väljer att fortsätta under fruktans galge. Och det är ju egentligen hur logiskt som helst. Man kan inte ha folk som går omkring och är rädda i en direktmanifesterande värld. Eller är det den världen vi ser? Därav kampen kring vad du tänker på. Det är viktigt att tänka på vad man tänker på, således.
Facebook och liknande sociala medier är ett problem för makthavarna i Storbritannien. Samt, givetvis i alla länder med liknande social struktur (där människor redan hålls i schack av så kallad västerländsk civilisation). I så kallat icke-civiliserade länder är samma sociala medier emellertid enligt samma makthavare istället revolutionens rättmätiga katalysator. Konsekvent inkonsekvent.
Lite mer på djupet kan man fråga sig om det inte är så att människor hålls vid liv mot sin vilja för att inte få för många förändringsagenter på andra sidan döden. Och generellt – detta med dödsångest. Vi vet ju att vi kommer att dö förr eller senare. Om vi dessutom har ångest för saken går livet till spillo redan under dess brinntid. Odödlighet kan då mer troligt komma dödsångestens raka motsats vilket borde vara livslust.
Det talas om att det kan bli dags för somliga av oss att sticka snart - vidare in i det direktmanifesterande. Kvar blir de som på något slags grunder inte är redo eller öppna. De som väljer att fortsätta under fruktans galge. Och det är ju egentligen hur logiskt som helst. Man kan inte ha folk som går omkring och är rädda i en direktmanifesterande värld. Eller är det den världen vi ser? Därav kampen kring vad du tänker på. Det är viktigt att tänka på vad man tänker på, således.
onsdag 10 augusti 2011
”Läget är allvarligt”
”Jo, anledningen till att jag dragit ihop denna telefonkonferens är – som jag skrev i inbjudan – att läget börjar bli lite allvarligt. Vi har fått rätt besvärande propåer från amerikanarna de senaste veckorna om att surret tilltar på ett oroväckande vis.”
”Men surret – är det inte ganska godtyckligt. Jag menar, det kan ju betyda vad som helst.”
”Inte enligt amrisarna. De verkar uppriktigt oroade, men i vanlig ordning blir oron till, ja du vet – sådan där bredarslad aggression och hotande ton. Tonen är i och för sig inget att oroa sig för, de har ju kört den där stilen i tjugo år snart och alla här på kansliet har väl vant sig vid det här laget”.
”Ja, men surret. Vad menar de med surret? Jag har bara förstått att surret är de kommunikationstrådar man inte automatiskt kan väva ihop. Har inte det att göra med att deras jävla algoritmer inte är byggda för svenska språket?”
”Mja, de säger att de slipat bort språkberoendet helt och att surret är allt där kontakten delvis varit icke-digital. Det är därför de är så jävla oroade. De säger att svenskarna är så jävla nära varandra geografiskt så att de inte kan mäta skiten. Det är därför de haft så svårt att mäta för över där flyttar de ju runt och så vidare. Här stannar surbönderna på samma fläck de fötts på och då blir det vad de kallar disruptioner”.
”Disruptioner?”
”Ja, avbrott i de spårbara konversationerna. De kan inte följa samtalet helt och hållet. Folk träffas på fester, sitter på någon jävla sylta och dricker kaffe eller fan vet jag. Hela jävla sverige är väl ett förbannat kafferep från början till slut och det tog amrisarna flera år att klura ut det. Nu skäller de på oss för det. Jävligt komiskt, faktiskt.”
”Å fan. Nu hajjar jag. Och vad fan ska vi göra åt saken?”
”Det är därför jag kallat till det här mötet. Jag tror i sak inte att vi kan göra så mycket om jag ska vara helt ärlig, men vi måste leverera. Något måste vi leverera. De säger att det är kritiskt just nu. Och – ja – det har de ju också sagt hela tiden. De låter nästan desperata och vårt jobb är att hålla de lugna så att de inte kommer hit och tar över skiten direkt. Några uppslag?”
”Menvaffan, har de helt tappat greppet? Eller, skit i det. Som vanligt, alltså. Vi får nog fundera på saken. Samtalslistor och vägkameror, då?”
”De gillar verkligen vägkamerorna. De nya, digitala. Ansiktsigenkänningen hjälper dem avsevärt. Men det är när folk inte rör sig utefter de stora pulsådrorna som det blir bekymmer. När de inte pratar i telefon. När de inte åker på motorvägen. När de inte kletar runt på facebook eller vart fan de håller hus. När de dricker kaffe och har sig. Super till. Svennebananar sig.”
”Men vad är det som är så jävla farligt med det? Nu får de fan ta och ge sig snart. Räcker väl att de ser vad skit de köper via ICA-kortet. Skicka en spaningspatrull när det köps kräfthattar eller papperstallrikar. Vad fan vet jag. Tycker den här skiten börjar gå överstyr.”
”Jo. Grejen är den – men det här får jag egentligen inte prata om – OK?”
”OK.”
”Grejen är den att de kör analyser på trådarna. Kvantitativa analyser där de försöker para ihop trådarna med varandra för att få sammanhang i vad det sladdras om över lång tid. Trending, kallar de det för. Och när de kör trending för svennarna så tar det bara slut rätt som det är. Så dyker det upp någon helt annan stans. De kan inte automatiskt koppla ihop det utan måste manuellt sitta och klistra ihop skiten. Gör dem vansinniga för hur många svenskar tror du de har där borta egentligen?”
”Manuellt? Låter ju helt jävla rubbat. Men vad kan vi göra åt det? Att folk snackar? Ska vi åka runt och silvertejpa truten på dem eller vad fan tror de vi ska göra?”
”Lugn nu. Jag säger ju att vi inte behöver lösa problemet. Jag säger bara att vi måste leverera något så att de håller sig lugna en stund. Något, vadfansomhelst. Annars brakar helvetet lös här. De snackar om att öka konformiteten. Fan vet vad de menar men jag tror de har någon slags besprutningsprogram. Glömde de där pillren du vet när jag åkte ut till stugan i midsomrars. Fan, jag kände mig bra jävla mesig efter en vecka. Men det hörde du inte från mig.”
”OK. Vi får ta en attack till. Någonstans lite ut i landet – så att vi kommer åt de där jävla kaffedrickande hembrända hilbillysarna för det är väl dem de är rädda för. Dra av en salva ute i bushen någonstans och sätta fart på den gamla vanliga folkrörelsen.”
”Nu börjar du snacka. Ha ett förslag klart till på måndag så kör vi.”
”För att folk börjar snacka med varandra? Med kakhålet? Sjukt. Men OK. Vi hörs på måndag.”
"Trevlig helg."
"Jo, tack du. Detsamma. Hej"
”Men surret – är det inte ganska godtyckligt. Jag menar, det kan ju betyda vad som helst.”
”Inte enligt amrisarna. De verkar uppriktigt oroade, men i vanlig ordning blir oron till, ja du vet – sådan där bredarslad aggression och hotande ton. Tonen är i och för sig inget att oroa sig för, de har ju kört den där stilen i tjugo år snart och alla här på kansliet har väl vant sig vid det här laget”.
”Ja, men surret. Vad menar de med surret? Jag har bara förstått att surret är de kommunikationstrådar man inte automatiskt kan väva ihop. Har inte det att göra med att deras jävla algoritmer inte är byggda för svenska språket?”
”Mja, de säger att de slipat bort språkberoendet helt och att surret är allt där kontakten delvis varit icke-digital. Det är därför de är så jävla oroade. De säger att svenskarna är så jävla nära varandra geografiskt så att de inte kan mäta skiten. Det är därför de haft så svårt att mäta för över där flyttar de ju runt och så vidare. Här stannar surbönderna på samma fläck de fötts på och då blir det vad de kallar disruptioner”.
”Disruptioner?”
”Ja, avbrott i de spårbara konversationerna. De kan inte följa samtalet helt och hållet. Folk träffas på fester, sitter på någon jävla sylta och dricker kaffe eller fan vet jag. Hela jävla sverige är väl ett förbannat kafferep från början till slut och det tog amrisarna flera år att klura ut det. Nu skäller de på oss för det. Jävligt komiskt, faktiskt.”
”Å fan. Nu hajjar jag. Och vad fan ska vi göra åt saken?”
”Det är därför jag kallat till det här mötet. Jag tror i sak inte att vi kan göra så mycket om jag ska vara helt ärlig, men vi måste leverera. Något måste vi leverera. De säger att det är kritiskt just nu. Och – ja – det har de ju också sagt hela tiden. De låter nästan desperata och vårt jobb är att hålla de lugna så att de inte kommer hit och tar över skiten direkt. Några uppslag?”
”Menvaffan, har de helt tappat greppet? Eller, skit i det. Som vanligt, alltså. Vi får nog fundera på saken. Samtalslistor och vägkameror, då?”
”De gillar verkligen vägkamerorna. De nya, digitala. Ansiktsigenkänningen hjälper dem avsevärt. Men det är när folk inte rör sig utefter de stora pulsådrorna som det blir bekymmer. När de inte pratar i telefon. När de inte åker på motorvägen. När de inte kletar runt på facebook eller vart fan de håller hus. När de dricker kaffe och har sig. Super till. Svennebananar sig.”
”Men vad är det som är så jävla farligt med det? Nu får de fan ta och ge sig snart. Räcker väl att de ser vad skit de köper via ICA-kortet. Skicka en spaningspatrull när det köps kräfthattar eller papperstallrikar. Vad fan vet jag. Tycker den här skiten börjar gå överstyr.”
”Jo. Grejen är den – men det här får jag egentligen inte prata om – OK?”
”OK.”
”Grejen är den att de kör analyser på trådarna. Kvantitativa analyser där de försöker para ihop trådarna med varandra för att få sammanhang i vad det sladdras om över lång tid. Trending, kallar de det för. Och när de kör trending för svennarna så tar det bara slut rätt som det är. Så dyker det upp någon helt annan stans. De kan inte automatiskt koppla ihop det utan måste manuellt sitta och klistra ihop skiten. Gör dem vansinniga för hur många svenskar tror du de har där borta egentligen?”
”Manuellt? Låter ju helt jävla rubbat. Men vad kan vi göra åt det? Att folk snackar? Ska vi åka runt och silvertejpa truten på dem eller vad fan tror de vi ska göra?”
”Lugn nu. Jag säger ju att vi inte behöver lösa problemet. Jag säger bara att vi måste leverera något så att de håller sig lugna en stund. Något, vadfansomhelst. Annars brakar helvetet lös här. De snackar om att öka konformiteten. Fan vet vad de menar men jag tror de har någon slags besprutningsprogram. Glömde de där pillren du vet när jag åkte ut till stugan i midsomrars. Fan, jag kände mig bra jävla mesig efter en vecka. Men det hörde du inte från mig.”
”OK. Vi får ta en attack till. Någonstans lite ut i landet – så att vi kommer åt de där jävla kaffedrickande hembrända hilbillysarna för det är väl dem de är rädda för. Dra av en salva ute i bushen någonstans och sätta fart på den gamla vanliga folkrörelsen.”
”Nu börjar du snacka. Ha ett förslag klart till på måndag så kör vi.”
”För att folk börjar snacka med varandra? Med kakhålet? Sjukt. Men OK. Vi hörs på måndag.”
"Trevlig helg."
"Jo, tack du. Detsamma. Hej"
måndag 23 maj 2011
Konspiratoptimist
Förklarade att jag i grund och botten nog var disponerad att uppleva vad man i vardagligt tal ofta slarvigt kallar konspirationsteorier som mer tillförlitliga än gängse monopolistiskt framhamrade verklighetsbild. Ett undslippande orsakat av systematiska säkerhetsfunderingar och dess egen monumentalitet. Jag sa det inte på det sättet. Jag sa att jag inte är säker på att de som utvecklar datavirus är oavlönade. Med nödvändigt resonemangsanhang.
Diskussionspartnern genmälde muntert att det sannolikt var på grund av en systematiskt god tro på mänskligheten. Ett resultat av föreställningen ”det kan ju inte vara så att människor är så här jävliga med varandra – måste vara regeringens eller någon annan mörk makts illdåd”. Rackarns när den föreställningen faller - ”you’re in for a bad surprise”.
Då kunde jag i min tur och till min egen upphöjda förvåning svara att jag kommit från andra hållet; att jag nästan hela mitt liv sett och låtit mig nedslås av det förmodade faktum att människan är ond och att allt elände vi ser är den naturligaste sak i världen. Men att jag tröttnat på det och beslutat se på saken från ett annat håll.
Om inte annat eftersom det är oerhört mycket roligare och mer givande på alla plan. Samtalspartnern förstod vad det verkade. Lyfte på ett glatt ögonbryn. Jag är inte övertygad om att han helt saknar insikter bortom vad man ventilerar över en random grön kaffekopp. Må vara hur det vill med den saken. Hade inte reflekterat över att detta sökande faktiskt är resultatet av den mest svårartade optimism. Vilket ju om man vill kan ses som ytterligare en inteckning för att positivt tänkande är ondskans värsta fiende.
Så när jag på hemväg en stund åhör P1:s försök att i hård motvind blåsa liv i vulkanskräcken finner jag försöken lätt skrattretande. Nu ska man ju inte tro att denna mediala kanal ombeder någon att reflektera över själva utbrottet, jordens heta inre eller hur det går för islänningarna. Nej, det är den eventualitet att flygtrafiken kan drabbas som ventileras. Hur mycket än SR:s reportrar pressade sina intervjuoffer lyckades de inte få någon att gnälla på om eländet.
Touché!
Diskussionspartnern genmälde muntert att det sannolikt var på grund av en systematiskt god tro på mänskligheten. Ett resultat av föreställningen ”det kan ju inte vara så att människor är så här jävliga med varandra – måste vara regeringens eller någon annan mörk makts illdåd”. Rackarns när den föreställningen faller - ”you’re in for a bad surprise”.
Då kunde jag i min tur och till min egen upphöjda förvåning svara att jag kommit från andra hållet; att jag nästan hela mitt liv sett och låtit mig nedslås av det förmodade faktum att människan är ond och att allt elände vi ser är den naturligaste sak i världen. Men att jag tröttnat på det och beslutat se på saken från ett annat håll.
Om inte annat eftersom det är oerhört mycket roligare och mer givande på alla plan. Samtalspartnern förstod vad det verkade. Lyfte på ett glatt ögonbryn. Jag är inte övertygad om att han helt saknar insikter bortom vad man ventilerar över en random grön kaffekopp. Må vara hur det vill med den saken. Hade inte reflekterat över att detta sökande faktiskt är resultatet av den mest svårartade optimism. Vilket ju om man vill kan ses som ytterligare en inteckning för att positivt tänkande är ondskans värsta fiende.
Så när jag på hemväg en stund åhör P1:s försök att i hård motvind blåsa liv i vulkanskräcken finner jag försöken lätt skrattretande. Nu ska man ju inte tro att denna mediala kanal ombeder någon att reflektera över själva utbrottet, jordens heta inre eller hur det går för islänningarna. Nej, det är den eventualitet att flygtrafiken kan drabbas som ventileras. Hur mycket än SR:s reportrar pressade sina intervjuoffer lyckades de inte få någon att gnälla på om eländet.
Touché!
torsdag 12 maj 2011
Foliehatt II
Så, när man ändå är inne och trampar omkring i vad som lite lätt trendigt brukar kalla ullstrumporna är det väl lika bra att ta även ett lite mer allmän om än ytterst blygsamt omtalat område som möjligtvis kan vara lite av vår svenska specialitet. Den om på svenska så kallad hjärntvätt, även om andekontroll nog är en mer passande översättning. Man slås ju ibland av all ondska som tycks finnas i världen. Och så kikar man lite på den riktigt gamla mänskliga historien – den som inte riktigt hunnit förvanskas (vilket i sig är en ytterst skön paradox).
Då inser man att riktigt ond ondska – sådan som vi för argumentets skull kan kalla omänsklig ondska – gärna visar sig vara omsorgsfullt framtvingad. Generation efter generation av hjärntvätt, uppbyggande av kulturer där människor lever i fruktan för gudarna, offrar varandra på altare och begår de mest bestialiska ondskefullheter gentemot varandra efter instruktion från ett litet på subjektens bekostnad välmående prästerskaps instruktioner. Civilisationer vars grundläggande kulturella omänsklighet givetvis inte uppdagats förrän de fallit.
Dessa gamla civilisationer vars alla underligheter vi lärt oss fnysa föraktfullt åt när vi från upplysningens piedestal på historielektionerna formas att tro att vi nu befinner oss på den mänskliga höjdpunkten var kanske inte lika avancerade som vi är idag. För vad gäller tekniker och metoder för att manipulera människors vilja kan vårt samhälle nog vara helt outstanding. Jag skulle vilja påstå att det faktiskt är precis det samhället är till för. Det syns och hörs i varje vrå. Om man tittar efter.
Varför? Jo, den där lilla klicken som bestämmer sig för att styra över mänskligheten. Den där lilla fraktionen som satt så tydliga spår genom historien. De har ett sätt att skapa utrymme för sin egen existens vars mönster går igen gång på gång. De skapar behovet av sig själva. Av en samhällelig kropp. Av gudomligheter, skydd mot fruktade makter, försvar, polis och myndigheter. De måste alltid och till varje pris se till att människor inte litar på varandra utan kräver att bli försvarade. Då skapar man försvarsmekanismer som man säger systematiskt ska skydda människor från varandra men som egentligen är till för att skydda systemen från människor.
Någon som funderat över den tekniskt utvecklingsmässiga punktbromsning som inträffade i början av 1900-talet? Då de verkligt stora upptäckterna stod för dörren och den metafysiska förlåten började fladdra. Kanske även grubblat på transistorfokuseringen, RF-teknik och digitalisering. Det kanske hänger ihop – alltihop. Någonstans där i tiden kanske man i klicken beslutade sig för att låta människorna jobba för systemet istället. Synen av den breda massan, fårskocken eller subjekten som samhällssystemets resurs istället för det motsatta är ju idag väl etablerad. Även bland subjekten (som skäller på andra som "inte gör rätt för sig").
Det faktum att barnen ”checkas in” i skolan vid sex/sju års ålder säger oss ju att vi har rätt till frihet i fem år, inte längre. Mer än så behövs tydligen inte för att hålla illusionen vid liv. Hur hamnade vi där? Genom omsorgsfullt framtvingad kontroll över människors andlighet. Via en lika lång som tålmodigt trampad stig av religionsförvanskning, sociala förändringar, utbildning, litteratur, underhållning, terapeutisk sysselsättning (kallad arbete) och krönt av ett pyramidspel kallat pengar. Det har pågått längre än vi kanske kan föreställa oss och vi kan av naturliga skäl inte läsa om det i historieböckerna Inte i klartext, men mellan raderna.
För mellan raderna finns precis alltihopa omsorgsfullt nedtecknad. Hela den offentliga apparaten är ju en förlängning av detta ambitiösa projekt. En apparat som innefattar hundratusentals och åter hundratusentals människor bara i Sverige. De flesta av dessa har givetvis ingen aning om det stora hela utan rör sig inom den lilla avdelade cell i konstruktionen som tilldelats subjektet och vari denne hålls fången mot en väl avvägd konstruerad belöning – som regel inom pengapyramidspelets ramar.
Det står skrivet, svart på vitt. De som styr spelet, den översta gräddan av vårt samhälle – de är inte de vi tror att de är. Vi ser ett antal ikoner. Kändisar, politiker, företagsledare – sådana som är satta att i offentlighetens ljus ikläda sig elitens kostym och framstå som eftertraktade ledare. Men de är – vilket jag till min egen förvåning givits möjlighet att verifiera några gånger – sällan några ledare. De är istället duktiga marionetter. Mutbara. Köpta. Välavlönade. Och om något skulle gå snett kan man just därför utan problem göra sig av med dem.
De som verkligen driver detta projekt talar öppet om sina avsikter och ändamål med varandra. De gör till och med offentliga uttalanden där de lanserar sina tankar. Möten som Bilderberggruppen eller ekonomimötet i Davos är knappast ledarnas arena. Det är gränssnittet från de tankepåverkare som projektledarna utsett att periodiskt hålla marionetterna försedda med sina personliga agendor och belöningar. De som inte kan köpas för pengar kan köpas för ära. Människan vill bli älskad, känna andra människors beundran och respekt. Marionettskapet spelar till stor del på denna vilja.
Men åter till detta med andekontroll. Sverige och svenskarna är ju en foglig historia. Inom EU är vi den nation som mest slaviskt driver igenom de olika förordningar som läggs på den politiska tallriken. Vi har en syn på säkerhet och trygghet som trumfar varje annat land och vår offentliga förvaltning är generöst tilltagen. Likaså är sjukvård, skola och omvårdnad starkt centraliserad. Vårt näringsliv och våra statliga instanser har goda samarbeten och vi har en stark försvarsindustri. Det utländska ägandet är stort och vi har en betydande exponering gentemot exportmarknader.
Svensken är designad att leva för att bibehålla sin höga levnadsstandard. Vi har en god arbetsmoral och är lågmält goda lagspelare där ingen sätter sig upp mot reglerna. Vi anser att alla ska göra rätt för sig och att den diplomatiska ådran som vi alla bär i oss har varit en bidragande orsak till att vi haft fred i 300 år. Vi putsar på våra trädgårdar och besöker våra köplador. Efter några flummiga år på 70-talet har vi nu lärt oss att fokusera på oss själva och våra närmaste och enbart stundtals förfäras över aftonbladets sensationer för att sedan återgå till kreditfinansierade thailandsresor (kanske blev lite väl stereotypt där på slutet).
Om du som läser detta (ohyggligt, det fanns någon som orkat) rest mycket kanske du känner igen dig i iakttagelsen av att svenskar blir annorlunda när de kommer utomlands. Att de släpper upp slipsen en smula och ganska snart tar sig an den rådande kulturen. Mer så än många andra nationaliteter i samma situation. Något är annorlunda. Kanske den i utlandet så frigjorda svensken kan förklaras genom avståndet till den basstationen för nationell identitet. Jag hade inte tänkt tanken förrän idag då jag lyssnade på filmen nedan.
Jag har däremot ofta slagits över den tröghet och mentala apati så gott som alla (inte minst jag själv) känner inför olika annars förmodat viktiga aspekter av livet. Vi vet att vi är grundlurade. Vi känner det varje gång vi tar fram plånboken eller sätter oss i bilen för att åka till jobbet. Detta spel syns som starkast här i Sverige och länder som Storbritannien, Australien och Singapore. Däremot känns det som om det har ett något svagare fäste i Tyskland och övriga Centraleuropa.
Vi vet ju i oss att vi spelar med och att mycket av det vi gör egentligen är distraktion från saker som själsligen och på djupet är ordentligt fel. När vi köper de där billiga pryttlarna som ger oss distraktionen så vet vi att någon suttit och tillverkat dem under urusla förhållanden. Men vi fortsätter denna omänsklighet. Varför? Människan kan ju så ohyggligt mycket bättre än så här. Ondska är inte mänskligt, allra minst omänsklig ondska – det säger sig ju själv. Så varifrån kommer då den tydligen eskalerande brutaliteten i (väst-) världen?
Vad ligger bakom alla de dåd och miserabeliteter som så förtjänstfullt formar den motpol våra självutnämnda härskare likt alla sina föregångare behöver mer än något annat? Mot vilken alla de inskränkningar och frihetsberövanden samhället nu faktiskt tagit sig formen av modelleras. Givetvis finns där en ordentlig dos av överdrift. De ondskefulla skeendena vi får presenterat via media är ofta rena lögner. Men där finns också en liten kärna. Där sker ändå några mord, några anlagda bränder och detonerade bomber, annars skulle lögnen inte vara möjlig.
Robert Näslund pratar i filmen nedan om företeelsen andekontroll utifrån sina egna efterforskningar bland det som faktiskt är förvånansvärt illa dolt. Det bristfälliga döljandet ser ut som en tanke. Ett inbyggt självtest så att säga. De som kommer för nära hamnar i psykiatrins häxprocesser. Från mitt perspektiv ser hans iakttagelser betydligt mer sannolika än osannolika ut. De känns instinktivt korrekta och väl underbyggda.
Kan inte låta bli att imponeras av hans genomgång, även om det kräver sitt tålamod att hålla kvar fokus under inledningen. Det behöver ju inte vara tekniskt perfekt för att vara intressant. Och det faktum att vi enbart orkar lyssna en lägre tid till de välpolerade mediatränade röster som äger vår uppmärksamhet är kanske även det ett bevis för hur långt gången kontrollen av vår perception egentligen är. Men intressant är det. Som fan. Om du otåligt behöver motivation, hoppa en stund till 50 minuter. Sedan kanske du vill börja från början igen. Hittad på whitetv.se.
Nu sitter emellertid gårdagens pekfinger fortfararande kraftfullt erigerat upp i luften. Inte gå och gräva ner sig. Inte sitta och leta symptom på att du själv är andekontrollerad. Tvärtom. Nyp ihop insuget istället. Sluta ta in skiten. Ta med observationerna ut på den dagliga själsliga aktivismen. Den där du inte längre erkänner skuggmakternas alla krav på dig som subjekt utan inser att det är du själv som styr precis allt i din verklighet genom dina tankar och intentioner. Precis allt. På det lilla viset är denna eventuellt ganska djupa återvändsgränd i mänsklighetens historia inget annat än en väl smyckad portal av insikt att föra oss in i något hur läckert som helst. Den fria, mänskliga mänskligheten.
Då inser man att riktigt ond ondska – sådan som vi för argumentets skull kan kalla omänsklig ondska – gärna visar sig vara omsorgsfullt framtvingad. Generation efter generation av hjärntvätt, uppbyggande av kulturer där människor lever i fruktan för gudarna, offrar varandra på altare och begår de mest bestialiska ondskefullheter gentemot varandra efter instruktion från ett litet på subjektens bekostnad välmående prästerskaps instruktioner. Civilisationer vars grundläggande kulturella omänsklighet givetvis inte uppdagats förrän de fallit.
Dessa gamla civilisationer vars alla underligheter vi lärt oss fnysa föraktfullt åt när vi från upplysningens piedestal på historielektionerna formas att tro att vi nu befinner oss på den mänskliga höjdpunkten var kanske inte lika avancerade som vi är idag. För vad gäller tekniker och metoder för att manipulera människors vilja kan vårt samhälle nog vara helt outstanding. Jag skulle vilja påstå att det faktiskt är precis det samhället är till för. Det syns och hörs i varje vrå. Om man tittar efter.
Varför? Jo, den där lilla klicken som bestämmer sig för att styra över mänskligheten. Den där lilla fraktionen som satt så tydliga spår genom historien. De har ett sätt att skapa utrymme för sin egen existens vars mönster går igen gång på gång. De skapar behovet av sig själva. Av en samhällelig kropp. Av gudomligheter, skydd mot fruktade makter, försvar, polis och myndigheter. De måste alltid och till varje pris se till att människor inte litar på varandra utan kräver att bli försvarade. Då skapar man försvarsmekanismer som man säger systematiskt ska skydda människor från varandra men som egentligen är till för att skydda systemen från människor.
Någon som funderat över den tekniskt utvecklingsmässiga punktbromsning som inträffade i början av 1900-talet? Då de verkligt stora upptäckterna stod för dörren och den metafysiska förlåten började fladdra. Kanske även grubblat på transistorfokuseringen, RF-teknik och digitalisering. Det kanske hänger ihop – alltihop. Någonstans där i tiden kanske man i klicken beslutade sig för att låta människorna jobba för systemet istället. Synen av den breda massan, fårskocken eller subjekten som samhällssystemets resurs istället för det motsatta är ju idag väl etablerad. Även bland subjekten (som skäller på andra som "inte gör rätt för sig").
Det faktum att barnen ”checkas in” i skolan vid sex/sju års ålder säger oss ju att vi har rätt till frihet i fem år, inte längre. Mer än så behövs tydligen inte för att hålla illusionen vid liv. Hur hamnade vi där? Genom omsorgsfullt framtvingad kontroll över människors andlighet. Via en lika lång som tålmodigt trampad stig av religionsförvanskning, sociala förändringar, utbildning, litteratur, underhållning, terapeutisk sysselsättning (kallad arbete) och krönt av ett pyramidspel kallat pengar. Det har pågått längre än vi kanske kan föreställa oss och vi kan av naturliga skäl inte läsa om det i historieböckerna Inte i klartext, men mellan raderna.
För mellan raderna finns precis alltihopa omsorgsfullt nedtecknad. Hela den offentliga apparaten är ju en förlängning av detta ambitiösa projekt. En apparat som innefattar hundratusentals och åter hundratusentals människor bara i Sverige. De flesta av dessa har givetvis ingen aning om det stora hela utan rör sig inom den lilla avdelade cell i konstruktionen som tilldelats subjektet och vari denne hålls fången mot en väl avvägd konstruerad belöning – som regel inom pengapyramidspelets ramar.
Det står skrivet, svart på vitt. De som styr spelet, den översta gräddan av vårt samhälle – de är inte de vi tror att de är. Vi ser ett antal ikoner. Kändisar, politiker, företagsledare – sådana som är satta att i offentlighetens ljus ikläda sig elitens kostym och framstå som eftertraktade ledare. Men de är – vilket jag till min egen förvåning givits möjlighet att verifiera några gånger – sällan några ledare. De är istället duktiga marionetter. Mutbara. Köpta. Välavlönade. Och om något skulle gå snett kan man just därför utan problem göra sig av med dem.
De som verkligen driver detta projekt talar öppet om sina avsikter och ändamål med varandra. De gör till och med offentliga uttalanden där de lanserar sina tankar. Möten som Bilderberggruppen eller ekonomimötet i Davos är knappast ledarnas arena. Det är gränssnittet från de tankepåverkare som projektledarna utsett att periodiskt hålla marionetterna försedda med sina personliga agendor och belöningar. De som inte kan köpas för pengar kan köpas för ära. Människan vill bli älskad, känna andra människors beundran och respekt. Marionettskapet spelar till stor del på denna vilja.
Men åter till detta med andekontroll. Sverige och svenskarna är ju en foglig historia. Inom EU är vi den nation som mest slaviskt driver igenom de olika förordningar som läggs på den politiska tallriken. Vi har en syn på säkerhet och trygghet som trumfar varje annat land och vår offentliga förvaltning är generöst tilltagen. Likaså är sjukvård, skola och omvårdnad starkt centraliserad. Vårt näringsliv och våra statliga instanser har goda samarbeten och vi har en stark försvarsindustri. Det utländska ägandet är stort och vi har en betydande exponering gentemot exportmarknader.
Svensken är designad att leva för att bibehålla sin höga levnadsstandard. Vi har en god arbetsmoral och är lågmält goda lagspelare där ingen sätter sig upp mot reglerna. Vi anser att alla ska göra rätt för sig och att den diplomatiska ådran som vi alla bär i oss har varit en bidragande orsak till att vi haft fred i 300 år. Vi putsar på våra trädgårdar och besöker våra köplador. Efter några flummiga år på 70-talet har vi nu lärt oss att fokusera på oss själva och våra närmaste och enbart stundtals förfäras över aftonbladets sensationer för att sedan återgå till kreditfinansierade thailandsresor (kanske blev lite väl stereotypt där på slutet).
Om du som läser detta (ohyggligt, det fanns någon som orkat) rest mycket kanske du känner igen dig i iakttagelsen av att svenskar blir annorlunda när de kommer utomlands. Att de släpper upp slipsen en smula och ganska snart tar sig an den rådande kulturen. Mer så än många andra nationaliteter i samma situation. Något är annorlunda. Kanske den i utlandet så frigjorda svensken kan förklaras genom avståndet till den basstationen för nationell identitet. Jag hade inte tänkt tanken förrän idag då jag lyssnade på filmen nedan.
Jag har däremot ofta slagits över den tröghet och mentala apati så gott som alla (inte minst jag själv) känner inför olika annars förmodat viktiga aspekter av livet. Vi vet att vi är grundlurade. Vi känner det varje gång vi tar fram plånboken eller sätter oss i bilen för att åka till jobbet. Detta spel syns som starkast här i Sverige och länder som Storbritannien, Australien och Singapore. Däremot känns det som om det har ett något svagare fäste i Tyskland och övriga Centraleuropa.
Vi vet ju i oss att vi spelar med och att mycket av det vi gör egentligen är distraktion från saker som själsligen och på djupet är ordentligt fel. När vi köper de där billiga pryttlarna som ger oss distraktionen så vet vi att någon suttit och tillverkat dem under urusla förhållanden. Men vi fortsätter denna omänsklighet. Varför? Människan kan ju så ohyggligt mycket bättre än så här. Ondska är inte mänskligt, allra minst omänsklig ondska – det säger sig ju själv. Så varifrån kommer då den tydligen eskalerande brutaliteten i (väst-) världen?
Vad ligger bakom alla de dåd och miserabeliteter som så förtjänstfullt formar den motpol våra självutnämnda härskare likt alla sina föregångare behöver mer än något annat? Mot vilken alla de inskränkningar och frihetsberövanden samhället nu faktiskt tagit sig formen av modelleras. Givetvis finns där en ordentlig dos av överdrift. De ondskefulla skeendena vi får presenterat via media är ofta rena lögner. Men där finns också en liten kärna. Där sker ändå några mord, några anlagda bränder och detonerade bomber, annars skulle lögnen inte vara möjlig.
Robert Näslund pratar i filmen nedan om företeelsen andekontroll utifrån sina egna efterforskningar bland det som faktiskt är förvånansvärt illa dolt. Det bristfälliga döljandet ser ut som en tanke. Ett inbyggt självtest så att säga. De som kommer för nära hamnar i psykiatrins häxprocesser. Från mitt perspektiv ser hans iakttagelser betydligt mer sannolika än osannolika ut. De känns instinktivt korrekta och väl underbyggda.
Kan inte låta bli att imponeras av hans genomgång, även om det kräver sitt tålamod att hålla kvar fokus under inledningen. Det behöver ju inte vara tekniskt perfekt för att vara intressant. Och det faktum att vi enbart orkar lyssna en lägre tid till de välpolerade mediatränade röster som äger vår uppmärksamhet är kanske även det ett bevis för hur långt gången kontrollen av vår perception egentligen är. Men intressant är det. Som fan. Om du otåligt behöver motivation, hoppa en stund till 50 minuter. Sedan kanske du vill börja från början igen. Hittad på whitetv.se.
Nu sitter emellertid gårdagens pekfinger fortfararande kraftfullt erigerat upp i luften. Inte gå och gräva ner sig. Inte sitta och leta symptom på att du själv är andekontrollerad. Tvärtom. Nyp ihop insuget istället. Sluta ta in skiten. Ta med observationerna ut på den dagliga själsliga aktivismen. Den där du inte längre erkänner skuggmakternas alla krav på dig som subjekt utan inser att det är du själv som styr precis allt i din verklighet genom dina tankar och intentioner. Precis allt. På det lilla viset är denna eventuellt ganska djupa återvändsgränd i mänsklighetens historia inget annat än en väl smyckad portal av insikt att föra oss in i något hur läckert som helst. Den fria, mänskliga mänskligheten.
Robert Naeslund Mind Control Victim Intro sw from Henning Witte on Vimeo.
torsdag 25 november 2010
Gästriklands motsvarighet till Al Quaida
Sveriges Radio Gävleborg rapporterar i dag att ett hemligt sällskap ligger bakom den långa traditionen att bränna Gävlebocken.
En dömd bockbrännare som nu lever i exil uppger till magasinet Filter att det finns ett hemligt sällskap för bockbrännare, vilken skulle ha haft sin primära rekryteringsbas från den idrottsförening som tidigare haft till uppgift att bygga bocken.
Att det enligt uppgiftslämnaren råkar röra sig om Gävle Brandkårs Idrottsklubb skulle enligt rapporteringen i ämnet göra saken än mer orimlig. "För den brinner ju oftast på nätterna och när vi jobbar vill vi inte åka och släcka bocken...", säger Hans Johansson - ordförande på Brandkårs Idrottsklubb i en kommentar till SR Gävleborg.
Eje Berglund, bockens presstalesman avfärdar teorin med orden "Jag tror inte att det bara är en fjäder i hatten att sätta eld på bocken utan det är nog att man ska tjäna pengar på det".
Mig veterligen finns det bara en yrkesgrupp som utan minsta tvivel uppbär ekonomisk ersättning för bekämpning av bockbränder.
Sveriges Radio Gävleborg passar också på att slänga in en enkät med svarsalternativ som väl motsvarar de högt ställda kraven media arbetar under:
Ett hemligt sällskap kan maximalt bestå av en person, annars kan det naturligtvis inte kallas hemligt. Eller?
En dömd bockbrännare som nu lever i exil uppger till magasinet Filter att det finns ett hemligt sällskap för bockbrännare, vilken skulle ha haft sin primära rekryteringsbas från den idrottsförening som tidigare haft till uppgift att bygga bocken.
Att det enligt uppgiftslämnaren råkar röra sig om Gävle Brandkårs Idrottsklubb skulle enligt rapporteringen i ämnet göra saken än mer orimlig. "För den brinner ju oftast på nätterna och när vi jobbar vill vi inte åka och släcka bocken...", säger Hans Johansson - ordförande på Brandkårs Idrottsklubb i en kommentar till SR Gävleborg.
Eje Berglund, bockens presstalesman avfärdar teorin med orden "Jag tror inte att det bara är en fjäder i hatten att sätta eld på bocken utan det är nog att man ska tjäna pengar på det".
Mig veterligen finns det bara en yrkesgrupp som utan minsta tvivel uppbär ekonomisk ersättning för bekämpning av bockbränder.
Sveriges Radio Gävleborg passar också på att slänga in en enkät med svarsalternativ som väl motsvarar de högt ställda kraven media arbetar under:
Ett hemligt sällskap kan maximalt bestå av en person, annars kan det naturligtvis inte kallas hemligt. Eller?
onsdag 10 november 2010
Ett stycke konspirationsteori
Det finns gott om saker som passar i facket ”konspirationsteorier”. Allt ifrån USA spionerar på svenskar till att en hjord violetta elefanter dansat cancan på begäran av Vladimir Putin under David Bowies ceremoniella högtidlighållande av Gustav Wasas första tappade mjölktand.
Men vad betyder egentligen ordet konspiration? SAOL säger:
När man hör talas om saker som verkar lite långsökta så avför man dem som regel som ”konspirationsteorier”. Vilket i folkmun är det ganska förkastliga saker. Folk som sitter och funderar på en massa strunt istället för att ta sig något vettigt för. Eller som man också skulle kunna uttrycka saken:
Det verkar emellertid vara så att den som finner en konspirationsteori snart finner flera till den första hypotesen kopplade samband genom ett nät av djupare liggande rötter mellan olika grenar av det underliggande konspirationsträdet. Personen i fråga får då ta och ge sig – alla dessa utomordentligt fåniga sakerna verkar ju helt absurda. Eller som man också skulle kunna uttrycka saken:
Man börjar nu bli så uppretade på alla konstirationsteoretiker och deras störande dravel om absolut grundlösa samband som är alldeles för avancerade för gemene man att sätta sig in i att man faktiskt tror att de samarbetar i ett slags samordnad desinformationstattack. Denna teori, tillsammans med den om de samordnade stygga araberna som opererar under varumärket Al Quaida är emellertid inte konspirationsteorier. Eller, jo - vänta nu. De är de ju. Per definition.
Men de presenteras som om det vore absolut sanning. Enkelt och lätt att ta till sig. Okomplicerat och mainstream. Man behöver knappt tugga. Då är det sant. Människan var inte dum innan hon blev lat. Hon var lat innan hon blev dum.
Visst sjunger det av en skön ironi? Att som finner samband under den gravt förenklade ytan i våra samhällen ses som sammansvurna gentemot de sammansvärjningar de hittar?
Själv har jag funnit det märkliga sambandet att ju mer tvärsäkert något presenteras såsom varandes, desto lägre sanningshalt har det.
Men vad betyder egentligen ordet konspiration? SAOL säger:
När man hör talas om saker som verkar lite långsökta så avför man dem som regel som ”konspirationsteorier”. Vilket i folkmun är det ganska förkastliga saker. Folk som sitter och funderar på en massa strunt istället för att ta sig något vettigt för. Eller som man också skulle kunna uttrycka saken:
Det verkar emellertid vara så att den som finner en konspirationsteori snart finner flera till den första hypotesen kopplade samband genom ett nät av djupare liggande rötter mellan olika grenar av det underliggande konspirationsträdet. Personen i fråga får då ta och ge sig – alla dessa utomordentligt fåniga sakerna verkar ju helt absurda. Eller som man också skulle kunna uttrycka saken:
Man börjar nu bli så uppretade på alla konstirationsteoretiker och deras störande dravel om absolut grundlösa samband som är alldeles för avancerade för gemene man att sätta sig in i att man faktiskt tror att de samarbetar i ett slags samordnad desinformationstattack. Denna teori, tillsammans med den om de samordnade stygga araberna som opererar under varumärket Al Quaida är emellertid inte konspirationsteorier. Eller, jo - vänta nu. De är de ju. Per definition.
Men de presenteras som om det vore absolut sanning. Enkelt och lätt att ta till sig. Okomplicerat och mainstream. Man behöver knappt tugga. Då är det sant. Människan var inte dum innan hon blev lat. Hon var lat innan hon blev dum.
Visst sjunger det av en skön ironi? Att som finner samband under den gravt förenklade ytan i våra samhällen ses som sammansvurna gentemot de sammansvärjningar de hittar?
Själv har jag funnit det märkliga sambandet att ju mer tvärsäkert något presenteras såsom varandes, desto lägre sanningshalt har det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
