The Great Escape

I går morse hade jag beslutat mig att dra ihop säcken kring projektet som numera heter The Scape Bay (se Learning by Doing) och få på plats ett slags övergripande presentationsformat. Det gick sådär. På agendan fanns också en hel del pyssel av administrativ art och eftersom morgonen den genomtrevliga lördagkvällen till tack startade ungefär klockan 13 var det hela lite av en utmaning.

Jag vaknade med en tydlig bild av vad jag ville åstadkomma. Men likförbannat satt jag och började känna hur jag krympte mitt eget sinne eftersom jag ”ville få ut något”. In i tunneln, alltså. Där blir inget bra så jag gjorde något jag väldigt sällan har gjort förut. Jag bad om hjälp. Min blivande kollega och i nästan löjligt hög hastighet närmande vän fick inte helt oväntat min förfrågan.

Knappt hade jag upplevt hans mottagande av förfrågan förrän jag kände hur trycket släppte och jag kunde hänge mig åt de administrativa sakerna. Energin för detta var god och det hade säkerligen sin anledning i att nämnda vän tagit över det tankemoln jag slagits med och tog saken vidare på egen hand utan att jag egentligen ”visste om det”. Jag bara kände att det drevs framåt och att jag inte behövde bekymra mig. Trevligt.

Framåt kvällen började jag bli klar med det administrativa och hann tänka en halv tanke på mitt tankemoln. Givetvis ringde telifånen i det ögonblicket och tankebäraren förhörde sig om tillgänglig kaffemängd. Någon stund senare fick jag en knivskarp bild av tankeområdet, systematiskt genomtänkt och vi kunde tillsammans slipa fram huvuddragen i det budskap som ska förmedlas.

Det är vad jag kallar samarbete. Att kunna ta tankemolnet framåt tillsammans och dessutom kunna i diskussionsformat spalta upp saker med ett gott mått inspiration men utan att låta inspirationen hänföra och skena utan att faktiskt få något ut av diskussionen genom att hålla ett vettigt tempo och ett klädsamt fåtal ord. Ja, jävlar. Det här kommer att bli så mycket bättre än vad jag har kunnat begripa.


Så inför själva byggandet av budskapet funderar jag på namnet The Scape Bay. TheScapeBay. thESCAPEbay. Ordet flykt finns med där avsiktligen. Jag känner inte riktigt att jag kan förklara varför. Men kanske är det så att jag önskar att de som deltar i projektet faktiskt ska vilja fly in i det.

Det är lätt att fly. Att lämna något man inte vet fungerar utan att riktigt veta vart man tar vägen – för det får väl ändå vara så man definierar flykten. Att gå från något känt till något okänt under parollen ”vad som helst är bättre”.

Jag har flytt ganska mycket i mitt liv. Systematiskt, rentav. Inte sällan har jag fått höra hur fel det varit av mig att fly. Och inte bara jag – alla får vi lära oss hur fel det är att överge saker vi inte trivs med för att helt enkelt låta ödet föra oss dit vi vill. Ordstävet ”bättre fly än illa fäkta” verkar inte kulturellt applicerbart på till exempel dåliga relationer, jobbiga projekt, trasiga tankemoln och så vidare. ”Bättre illa fäkta än fly” gäller där. Annars är man en quitter.

Vi måste nog tänka ett varv till på det där. Är det inte ganska bra att ta en liten rast från saker som inte fungerar? Att rentav be om hjälp istället för att envist dunka vidare själv? Jag har hamrat sönder åtskilliga programvaror när jag i min envishet inte har kunnat släppa dess källkod med blicken än mindre be någon annan hjälpa mig.


”Jag vill inte att ni tycker synd om mig!”. Orden kom innan gråten från någon som låter sitt sinne vistas i gränslandet mellan att bryta sina mönster eller låta dem fortsätta ta för sig av henne. Valet är helt och hållet hennes. Livet har placerat henne där hon är för att hon ska ta ställning och ingen kan hjälpa henne utom hon själv. Det handlar egentligen inte om att någon tycker synd om, det handlar om att många vill hjälpa till. Och många kommer också att göra det när hon väl hjälpt sig själv. Hon behöver bara sluta slåss. Sluta fäkta. Sluta tänka att andra ska tycka synd om henne och ta hjälp istället. Hon behöver ge upp. Hon behöver fly. Kasta sig ut utan att veta vad som händer men ändå göra det. Ett styrkeprov, helt enkelt. Alla som klarat den övningen - att visa att man står upp för sig själv - har fått ett helt nytt liv. En ymnig belöning för sin flykt. Och inte sällan kaskader av insikter om meningen med det sin inte fungerat.


Kanske är det så det fungerar – att man låser sig mot en utmaning så att man nästan blir ett med den tillsynes ogenomträngliga tegelvägg man bankar huvudet mot. Om och om igen för att såsmåningom antingen falla död till marken eller ha skallat hål i väggen och se ljuset på andra sidan. När det egentligen är så enkelt att vi kan passera helt smärtfritt genom väggarna om vi bara lär oss bemästra vår egen materia. Tittar man på avstånden mellan de subatomära partiklarna är det ju egentligen helt obegripligt att vi inte kan gå genom väggar. Det sitter ju inte i materian utan i vårt sätt att se på saken. Det är vårt sätt att se på saken som formar materian eftersom den inte är något annat än vad vi upplever att den är vilket i sin tur till helt och hållet styrs av vad vi tänker att den är*.

*)Jo, jag inser att den där meningen var lite svårsmält. Men smält den. Ta dig tiden. Stoppa in den i tanken och låt den sjunka genom kroppen så ska du se att du begriper något som i alla fall jag anser vara ovärderligt. Kanske är det värt en tio-15 minuter, vem vet?

Vi skapar vår egen upplevelse här i livet. Genom att tänka. Och vi känner eftersom det är vår kompass på hur vi mår bra av att tänka. Meningen med livet är att vi ska uppleva hur energier känns. Vi har tanken som styrmedel för att skapa precis de upplevelser vi vill för att kunna känna på energierna på mest uttryckligt möjliga sätt. Det är därför alltihop det här finns. Man kan säga att livet är en skola för utforskande av nyanserna av det vi verkligen är. Att skapa med vår egen energi. Att se hur det som verkligen, verkligen är vi kan materialiseras.

Där kom det, också. Hoppsan. Lite klartext bland allt dravel.

Att inte tillåta sig att fly ger en viss typ av upplevelser. Om och om igen får man uppleva hur man fastnar i saker och slår sin panna blodig utan att ändra mönstret. Samma sak för den som flyr vid minsta motgång – ett tilltagande mått av otillfredsställelse för varje iteration uppstart-flykt man går igenom. Där är ju själva vitsen – att man ska lära sig något. Man får hålla på tills man gör det, helt enkelt.

Vad jag tror att jag menade med thESCAPEbay och dess inneboende flykt är att de jag söker som deltagare i projektet faktiskt ska vara redo att fly som kontrast till sitt nuvarande stångande mot tegelväggen. Jag tror att man kan och brinner för en massa saker och att man vill bort från det dödläge väggen ställt till med. Kanske lever man för en sak och tvingas leva av en annan. Spel- och utvecklingshjälte privat men arbetslös fas-3-are till yrket.

Det bor enorma krafter i att få vara sitt sanna jag oavsett sammanhang. Det är det här vi vill släppa fram med thescapebay. Att tillhandahålla en plats dit man kan fly in i sitt brinnande intresse och se hela sitt liv omformas för att kliva ut som den glänsande, suveräna stjärna man är och fortsätta skapa utav all sin kraft.

Jag vet att vi kommer att få se det. Det finns inga begränsningar. Inga alls. Det finns precis hur mycket pengar som helst. Hur mycket verktyg, idéer och energi som helst. Det enda som krävs för att vi ska nå vår sanna potential är att vi tror på vad vi gör. För att göra det måste vi tro på oss själva. Och för att kunna göra det måste vi vara oss själva. Tillsammans med varandra, oavsett vilka de är eller varför. Vi är en. Var och en. Och behöver man fly för att finna denna enhet så må det väl vara hänt. Påbjudet, rentav.

Därför escape, visade det sig. Inte så dumt i alla fall, kanske.

Många hövdingar och få indianer

Jag skrev 1222 ord på planet mot Luleå igår kväll på temat att gräva där man står. Det blev inte helt lyckat inser jag när jag nu i väntan på planet hem igen skummade texten. Men jag ritade ett par bilder i går som jag är väldigt nöjd med. Inte så mycket för dess artisiska fulländning utan eftersom de är användbara.

Bild ett:

Visar hur stora organisationer kapslar in och ökar avståndet mellan de som verkligen begriper vad de sysslar med.

Bild två:

Visar hur man med några enkla förändringar skulle kunna öka effekten ohyggligt avsevärt men inte utan att trampa mången okunnig tjänsteman på foten.

(Men visst ser det egentligen ut som något hemstickat och varmt?)

I övrigt har dagen varit intressantare än väntat. Inte helt oväntat har den givit upphov till nya infallsvinklar och kontakter som med all sannolikhet blir till gagn för det projekt som infunnit sig i den absoluta fokalpunkten för samtliga hittills pågående inriktningar.

Om naval maniskhet

Jag köpte en båt i höstas. Efter en sommar av utdragen båtfrossa och periodiskt svårartat skrovknarkande å blocket blev det en nästan två ton tung 21-fotare av så kallad midcabinmodell med V8-motor och dethela. Håhåjaja. Nu var det inte en sådan jag skulle ha från början. Jag ville ut på sjön. Ville åka runt och bada lite. Fiska, kanske. Jag ville ha en båt eftersom jag älskar att befinna mig på och i vattnet.

När jag var liten bodde jag i stugan nästan hela somrarna, dels med mina föräldrar och dels med min farmor och farfar. Stugan ligger vid havet, och då menar jag verkligen vid havet - sisådär tjugo meter från östersjöns vattenyta. Att titta på nämnda vattenyta och veta att man när som helst kan ta sig ut på den med båten är en sak.

Att titta på vattnet och veta att man inte kan nå öarna eftersom man inte har någon båt är något fullkomligt annat. Jag tror att de som levt nära vatten vet ungefär vad jag talar om. Det finns de jag pratat om detta med som inte begriper alls och så finns det de som förstår exakt vad jag menar. De sistnämnda har alltid bott vid vatten. Att vara vid vatten men inte ha någon båt är plågsamt. Som att älska någon genom en glasskiva.

Så. När min salig fader härförleden lämnade in handuken och den båt som hörde till nämnda sommarstuga raskt försåldes greps jag av båtfrossan. Jag hade planer för den lilla nysålda 20-hästarsbåten på lite drygt fyra meter. Jag skulle åka till Örskär med den. Den dryga timmens färd över Öregrundsgrepen som jag drömt om sedan jag var småtting men som aldrig har blivit av. Och så skulle jag ta med mig båten hem till Viken och mysputtra på mitt relativt nyblivna hemmavatten storsjön.

Så var det tänkt, men farsan dog som sagt och försäljning av nämnda stuga stod först på agendan redan innan hans frånfälle – ganska mycket på hans eget initiativ. Eftersom det var på det sättet så såldes båten och – ja – båtfrossan lät inte vänta på sig. Det tog en stund innan jag begrep att jag faktiskt kunde tänka mig att köpa en egen båt. Jag har alltid haft förmånen att få använda den där stugbåten så mycket jag har önskat. Att skaffa en egen var på något sätt att se den nya konfigurationen i vitögat.

Från små plast- och aluminiumbåtar som knappt tarvar någon skötsel över huvud taget förräntades båtdrömmen från små fisketurer till några nätters övernattningmöjlighet med separat sovkoj för Den Lille och toalettrum. I slutet av september släpades vad som numera går under benämningen Belinda hem till Viken. Efter ett par provturer som gav mersmak placerades hon i ladan för sin långa vintersömn. Jag tittade till henne ofta. Smekte hennes skrov och drömde om att klyva vattenmassan med hennes stäv till sommaren. Hela vintern.

Så kom våren och det blev dags att ta itu med lite sådana där saker jag vet att maskiner behöver. I båtens fall försäsongsservice och genomgång av motor. Den mekaniker som åtagit sig uppdraget fick en hjärtattack och kunde inte ta sig an projektet och efter en del sökande fann jag en alternativ kraft som gladeligen tog emot vår skuta. Han skulle ta itu med henne nästa vecka. Nästa vecka. Och återigen nästa vecka – i ganska exakt två månader. Stackars sate hade inte vett i kroppen att säga nej utan tog på sig allt jobb han kunde få med mycket dåligt kundbemötande som följd. När jag väl lyckats tjata båten därifrån var den knappast genomgången; den hade fått en liten grundservice.

Återstod då inget annat för mig själv än att sätta mig in i hur skrället fungerar och gå igenom den. Till min stora glädje lyckades jag värva min svåger som är betydligt mer bekant med förbränningsmotorns egenheter än jag själv att skruva med mig. Någon dag skulle det väl få ta, tänkte jag. Men så blev det inte. En vecka har gått och likväl kvarstår säkerligen några dagar till sjösättning.

Min maniskhet tilltar. Jag tänker, äter och sover med motordelar och navala todos innanför pannan. Den påverkan och de proportioner denna ursprungligen ganska modesta önskan om några timmar på sjön har tagit sig är inte särskilt konstruktiv. Jag känner mig själv, jag vet att jag har svårt att inte göra färdigt saker. Att lämna något halvklart och ofullbordat mig vrång; en kvarleva från de hysteriska IT-åren blandat med en inte alltid så angenäm envishet.

Stugan ska säljas i år. I morgon visar mäklaren de första spekulanterna vad som kan bli deras. Det har varit en lång resa att komma till den slutsatsen men det känns mycket, mycket bra. Visst kommer jag att sakna havet, den salta luften och grannarna, men det är ändå knappt verkligt. Blir längtan för stark finns alltid den svarta klippan. Och de vänliga i det gula huset vid vägen.

Kanske, kanske hamnar båten i havet till slut. Där finns stränder, öar och platser att besöka. Men då måste den fungera. Den måste verkligen fungera. På något mycket osunt vis har jag lyckats blanda ihop min kärlek till vatten med stugans avpolletterande, mina allra bästa minnen av farsan och farfar och mitt materiella habegär till en cocktail som göder min maniska görafärdignerv på det mest destruktiva sätt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få stopp på det med mindre än att skutan ligger i sjön och fungerar.

Men någonstans har jag en ond aning. För när båten väl är i ordning kommer nästa mani. Att använda den. Och känner jag mig själv så kan det bli illa. Men allt händer på goda grunder och de prövningar som denna tillsynes ganska marginella företeelse lägger i min väg har jag säkert förtjänat. Kanske rentav önskat mig. Vi får se.