Den sista måndagen i juli

Armarna känns idag. Dess muskler har jobbat med att hålla i en pinne. Likaledes har ryggen jobbat för att hålla gestalten stel som en pinne. Att återstå på vattenskidor är inte det sämsta. Det är helt enkelt väldigt roligt. Och den muskulära stelheten ett trevligt, närvarande minne i kroppen. (Muskelminne, mus-kel-minne – minne av älskog, dessutom. )

Bortom orden bor andra uttryck. Utbytet av känslan. Momentan reglering. I det salta vattnets form i gråtens terrasserade energireglering liksom än mer i den förbehållslösa hettans sammansmältning. Det salta vattnet tog mig med sitt ymniga flöde. Det var länge sedan. Det var också med viss mental förvåning jag upplevde att min förmåga att själv producera det saltvatten jag någonstans kände att kroppen skrek efter var så invävd i vad som skapat såväl behovet av detsamma som dess utsöndrande. Fantastiskt, faktiskt.

Det kan faktiskt ha varit lite av en vändpunkt det här. Vi får se. Att leka med tanken istället för att låta den bestämma. Den starkaste muskeln är ju hjärtat. Dess frekvens är världens och därigenom även sannolikt vad som styr hastigheten i skådandet av densamma via perceptionen (hjärnan - tanken?). Vad frasen kring det hjärtat klappar för stipulerar är ju således inte så mycket att tänka på utan lämpar sig istället att anamma likaledes fraserad gympaskotagline i fråga om.

Finns mycket mer där – kring hjärtmuskulaturen och dess möjligheter. Otaliga spår att sticka iväg på, spaningar och spårningar. Men det får vara. Idag är det ju nämligen måndag och jag står i begrepp att åka till jobbet. Ska bli kul. Hjärtat klappar för jobbet – om måndagarna. Och så har jag en död ren att skriva om. Renskriva ; ) Imorgon står annat på programmet igen. Men med tiden kommer jobbet åter och då kommer jag åter till jobbet. Fastän allt är helt nytt och förutsättningarna egentligen aldrig varit mer annorlunda.

Found and Lost

Omgivningens tankar och känslor påverkar mig alltmera. Eller – rättare sagt – jag börjar begripa till vilken grad omgivningens tankar och känslor faktiskt påverkar mig. Kontrasterna gör det än tydligare och vilken kulturell resenär som helst kan nog intyga att om man drar undan de inpiskade skygglapparna den ängsliga överlägsenheten så har man i t.ex. Bhuddaland betydligt bättre grepp om varför vi är här och vad livet egentligen har för en mening. För att inte tala om döden.

Så klimat, mat och bra dansgolv i all ära – den strida strömmen av Européer förklaras nog närmare av det grundläggande behovet av att slippa ur fållan en stund. Visst, en del kommer hit och lever rövare – svinar och har sig. Men de ser ut att vara förvånansvärt få. Aldrig har jag sett européer vara så trevliga mot varandra. Och förändringen går fort. En positiv inställning till livet är den mest smittsamma åkomma som finns.

Hemma i skolboken är det just precis det man fruktar. Tänk om den mest grundlurade av alla – den kristet fostrade européen och nordamerikanen – skulle börja ändra tankemönster. Om man skulle börja beakta sina handlingar ur perspektivet varför man lever och vad det leder i det lite längre loppet. Om man skulle börja lyfta på slöjan och leka med tanken på livet som lekplats istället för sammanbiten bestraffning.

Vad skulle hända om vi släppte taget om habegäret? Om vi värderade både den rika och den fattiga domen som jämnbördiga läromedel på en skala nära vars nollpunkt mästarna trippar runt och hanterar livet blott med tankar och små, små gester. Det blir slut på den västerländska hypnosen den dagen. Ett snabbt avklarande med en rad tillsynes stora men ändå ganska harmlösa konsekvenser.

Det är klart – alla våra statsbildningar bygger på rädsla och vanmakt. När alla de regler som finns där för att bibehålla auktoritet och fruktan samt att hindra livet från att ha sin avsedda gång försvinner – var hamnar vi då? Det är bara att tänka tanken. Går att finna svaren med logik, faktiskt. Eller känna efter.

Det vi har haft och fortfarande har är ju knappast något vi ska skälla på. Vi har säkerligen behövt det. Vi har fått lära oss hur det är att inte äga vår egen tid, hur det är att vara slav under påhittade skulder, hur det är att lämna bort sina barn på anstalter, att slaviskt följa andras regler, att tvingas ut i kylan på grund av oliktänkande och kanske mest av allt – hur det är att känna den där totala meningslösheten.

Men det går över. Livet är så synnerligen meningsfullt. Alla de artificiella pluggar av mening som stoppats i samtliga kroppsöppningar vittrar sakta men säkert sönder och utbytet med omvärlden uppstår. Många är just nu inne i konspirationsracet, kanske den sista anhalten. En motreaktion av mycket viktig art till allt det man förgiftats med. Nödvändig för somliga, för andra inte.

För i konspirationskaskaden bor även den där mycket bekanta känslan av hjälplöshet. Samma grundton som i alla de klassiska härskarteknikerna sköljer fram genom den förgiftade maten, den frätande nyhetsrapporteringen, de diaboliska planerna att mikra hela planeten och de regelrätta sprutorgierna ovanför våra huvuden. Vem vet, kanske äger även blodgivandeväsendet en annan rot än gängse bild förespeglar?

Men, om jag ska vara helt ärlig och uppriktig ur min alldeles egna ståndpunkt. Det är skitsamma. Vi kan kämpa mot saker hur länge som helst. Mot varandra, mot linjer på himlen, mot insikter och känslor. Vi kan kämpa för och emot saker tills vi blir blå i ansiktet och dör martyrdöden allihopa. Jag tror inte det ger så särskilt mycket.

Det universella språket finns kvar, även om det sägs vara borta. Alla pratar humor. Och de som inte gör det kan lätt lära sig det. Där har vi det – skrattets unisona bärvåg. Som tar oss ur skolan och vidare in i vad vi än önskar. Livet, döden – är det verkligt? Och spelar det någon roll? Glädjen är verklig och kärleken likaså. Jag är helt säker på att vi är här av den anledningen.

Och jag är säker på hur det gått till. Att vi i inkapslad instans efter instans själva valt det. Riggat det. Givit oss hän och startat spelet efter tidslinjen. Det är därför vissa människor är närmare än andra. De är med i mitt spel. Ett spel bland många som spelas här och nu och där det kanske är så att vi faktiskt går in i självaste slutspelet för ganska många precis denna tid vi har nu. Även om livet på jorden nog aldrig varit direkt långtråkigt ur den synvinkeln.

Så när vi i går besåg det allra sista avsnittet av den enda TV-produktion som någonsin tagit mig med storm så kändes det inte som någon slump att vi – min älskade och jag – är på en tropisk ö med flygplan nära över våra huvuden. Och med relativt nyligen avlidna fäder fått vandra genom de sugande bränningarna längst stranden för bara några nätter sedan i en kavalkad av vad som varit men inte fanns i minnet.

Så här slutar denna episka produktion genom vilken jag till största delen sovit, men vars påverkan på mig knappast kan sägas vara liten. TV-serien Lost ramar in så gott som hela min livsåskådning och manusförfattarna – vare sig de vet det eller ej – har gjort något större än någon annan mediaproducent någonsin kommit i närheten av. Här är slutet. Början. Livet. Inte sedan Pelle Svanslös fick skulden för en eldsvåda 1980 har jag gråtit framför TV:n, men i går var det dags igen.


Meningsfullare har jag aldrig sett. Inte den vägen.

Kan jag förklara? Nej. Jag kan nog egentligen inte det. Orden är ju bara ord ändå när allt kommer omkring.