Sydlig dröm

Jag har väckarklockan att tacka för åtskilliga ihågkomna drömmar, denna morgon är inget undantag. Om jag vaknar och låter huvudet vara helt stilla i några minuter går det inte sällan att återvända till drömprojektionen även i vaket tillstånd.

På väg in i landet var stämningen god vid gränskontrollanterna. De röntgade allt mitt bagage och i väntan på resten av familjen pladdrade jag förstrött med röntgenmaskinens operatör. Han drog alldeles underbara ordvitsar som jag beklagligtvis inte minns.

Jag såg Henne och den inte så lille genom glaset som skärmade av de genomsökta från de ännu inte scannade. Hennes underbara ansikte och hans spexande rörelser. De närmade sig långsamt och så småningom slank även de igenom kontrollen varvid den ordvitsige utbrast:

"A complete family! Warmly welcome to Australia".

Jag blev mäkta förvånad att det var där vi var men fann mig raskt och vi gick för att fylla på våra hungriga magar. Jag är ofta här i drömmen, på en helt ihopfantiserad (om det nu finns sådant) flygplats slash disneyland som är Sydneys internationella flygplats. Den är inte helt innesluten utan där finns temahus och diverse konstruktioner av olika slag. Där finns väldigt mycket att se men ingen har tid att se det. Stressen obeaktad alltså väldigt långt från verklighetens Sydney Airport.

(I de flesta drömmar jäktar jag runt här och kan inte hitta min gate. Jag har varit mer sen på denna imaginära flygplats totalt än jag varit på någon verklig och alla som känner mitt förhållande till avgångstider vet vad det innebär. Att stressa i denna fantasiterminal är extra frustrerande eftersom det finns så mycket lockande att se. Samtidigt är jag medveten om att alltihop är en kuliss och det har kunnat vara så i alla tider eftersom ingen tar sig tiden att titta bakom kulissen. Alla är stressade. Av säkerhetsskäl. )

Vi hittar ett ställe att äta, ett asiatiskt inspirerat ställe med glasväggar från vilket man kan se ner i den närbelägna viken. Det är märkligt nog lite slaskig is på vattnet vilket är märkligt på grund av både temperatur och salthalt. Det är nog inte is när allt kommer omkring. Kanske vattnet skummar eller hålls i styvt, våglöst läge på grund av något annat. Kanske har det aldrig varit vatten utan kanske är viken snarare en kuliss.

Ur vattnet reser sig fyra master. De är 100-200 meter höga och av galvaniserad metall. De reser sig overkligt högt ovan ytan och ser ut att vara något slags radiotorn eller kanske kraftledingsstoplar. Det är svårt att beställa mat, allt innehåller kolhydrater och strunt men efter mycket dividerande med den alltmer utmattade servitrisen lyckas jag beställda stekta ägg och något slags lufttorkad skinka. Vi sätter oss vid ett av de fåtaliga borden och ska precis börja äta.

Då jag kastar en blick ut genom fönstret ser jag hur de fyra masterna faller mot oss. Mitt sinne vet bergfast att vi är utom fara och jag blir inte rädd för själva fallet, däremot blir jag rädd att mitt sällskap ska upptäcka det annalkande och genom sin reaktion påverka symmetrin i fallet. Jag fortsätter att äta under det att jag ser masterna fall mot oss, var och en med en massa på något hundratals ton som minst.

En efter en faller masterna exakt mot det bambuklädda fönstret som skiljer vårt matställe från den övriga terminalen. Folk springer undan, någon blir fast under metallen och vattnet rör sig onaturligt där nere. Masterna landade så att vi med ungefär femton centimeters marginal klarade oss och glaset krossas perfekt. Den lille tycker att vi ska lägga ut det på facebook och vill ringa sin pappa och berätta. Relativt odramatiskt, alltså.

Masterna var ockupationsmaktens verk. Folk i terminalen är förbryllade. Man kunde kanske tro att de skulle jubla eftersom dessa fyra symboler för ockupationen nu är borta och jag minns hur jag reflekterar över det i drömmen. Hon frågar mig om det och jag svarar att det nog inte är så många som begripit att ockupationsmakten ens varit där. Väldigt få av de som är i terminalen hade ens lagt märke till masterna eller viken de stod i. Det hade liksom bara alltid funnits där. Och nu var det borta. Vad var grejen? Kanske kan man få skadestånd för chocken? Hypnosen som tornen levererat släpper på några veckor. Klart folk är förvirrade.

Ut ur terminalen och dess disneylandliknande omgivningar, vidare mot staden. Ingen igenkänning alls med det upplevda Sydney. Mycket mer vind (det blåste mycket i natt) och jakten på värdig föda är svår. Finner ett ställe vid the Quay som serverar wokade grönsaker serverade i påskägg. Mest majs och strunt, men där finns lite paprika och någon löksnutt att nära sig på.

När jag petar som bäst i majsen får jag ett SMS från min morsa. Hon har läst igenom min blogg och pratat med farsan. Hon är medveten om att han inte är vid livet men likväl har de talats vid och hon har begripit vem det är jag är, nu. Varför jag envisats med mina projekt och varit sådär envis. "Jag har begripit vad din uppgift är", sa hon.

"Kul för dig då", mumlar jag ner i det flottiga påskägget som nu nästan bara innehåller majs. Jag längtar efter att få åka hem till Olsbo men min kropp är fortfarande mer eller mindre död efter flygresan ner. "Jag ville ju se det hända", tänker jag.

Hemma efter en vecka på andra sidan klotet

Förra veckan var jag lite bortrest. Jobbresa i grunden. Men med någon. Någon som jag till sommaren ämnar äkta och därigenom erhålla möjligheten att benämna med epitetet Min Fru, eller mer vardagligt Frugan.

Jag har aldrig velat ha någon med mig vid långresor eftersom ett denna tid i isolation tyckts mig varandes alldeles för värdefull att delas med någon babblare. Men nu hade jag inte riktigt något val. Den affärsmässiga potentialen med trippen stod i direkt konflikt med att vara från den där blivande frugan en hel vecka. Lämna henne hemma bland mörka granar och själv gå i småbitar av saknad? Nej, det blev till att packa henne med sig. Hon som aldrig flugit förut och som har en absolut bortre smärtgräns i fråga om att få röka på två timmar. Och jag som fundamentalistisk ensamvarg – lovande, inte sant?

En bit på väg (när nämnda flygdebutant insett att hon inte skulle dö, ungefär) kunde jag emellertid konstatera luftburen tvåsamhet som varandes ytterst tillfredsställande. Att nämnda reskamrat dessutom är liten till växten och möjliggör för undertecknads icke-flygplansanpassade extremiteter att utbreda sig något litet mer skadade knappast helhetsintrycket. Jag fick dela lyckan hos den som får röka efter tolv timmar på ett rökförbjudet flygplan och hade någon att dela alla fånigheter man snappar ute i flygsystemens värld med. En med vilken även tystnaden är otvungen. En som har ett lika skruvat sinne som mitt eget. En lika dålig humor och ett annars av omgivningen identifierat som irriterande papegojartat ordskruveri. Funkar. Funkar riktigt rackarns bra visade det sig.

Väl på plats var det oväntat bra jobberier. Som om allt mognat fram till den plockbara punkten. En nygammal jobbarvän som ordnat och hanterar saker på det mest fenomenala sätt. Uppgrävda intäkter och givande möten i den varma sociala stämning ur vilken riktigt goda saker emanerar.

Och 29 grader i skuggan. Skimrande stränder. En pool på taket. Häftiga fåglar och kryp. Några läskiga. Någon som ser till att jag kommer ut från stan. Flyttar till stranden istället och tar båten till jobbet. Käkar pizza till middag. Dricker VB. Njuter av livet på andra sidan. Knappast första gången jag var där. Men första gången jag upplevde det. Och definitivt inte sista.

Så kommer man hem med 36 timmars expressresa i röven. Precis tillräckligt för att man inte ska börja fundera på att åka tillbaka det första man gör.

Här äger leran och snön sceneriet. Men ändå riktigt ljuvligt. Fåglarna kvittrar. Luften är hög och full av löften. Marken väntar otåligt under slasket, full av liv och sommardrömmar.

Jag tror att detta är de två paradisen på planeten. Präglade av den vidstäckta friheten, av den relativt glesa befolkningen. Av den natur som definierar omgivningen men inte några gränser i det som det obebyggda gör med ett av naturen expansivt sinne. Prestigelöshet och humor. Man är instinktivt hemma. Fastän det är nästan så långt bort man kan komma. Vilket ju faktiskt är helt naturligt.

Härliga överensstämmanden. Perfekta anledningar. En sagolik tur att få kombinera nytta och nöje på ett sätt som jag inser måste vara få förunnat. Men trots att leran och snön äger denna del av planeten är det riktigt, riktigt skönt att vara hemma igen. Med lilla blivande frugan, hennes avkomma, hund, katter och våra får. Och min alldeles, alldeles egna traktor.


iPhone har inte världens bästa kamera. Men den är alltid med

Här - jag är här borta!

Dags igen för en liten blygsam vurpa till den stora staden S på andra sidan klotet. Hur kan en stad fyra gånger så stor som Stockholm emanicipera känslan av en liten trevlig by? Vad är det som gör att det är så – eller vad är det som gör att det inte är så överallt.

Den här gången får jag sällskap – premiär! Jag har aldrig velat ha det förut. Men saker förändras dessbättre. Värst för sällskapet för jag kommer att fisa och snarka hela vägen ner och väl där kommer jag mest att jobba.

Hon är modig, den där. Och lite kaxig, förståss. Lite.


Bilden lånad enligt denna licens.