Scchhh…

…jag läser. Det hör inte till vanligheterna längre. Jag har varit en utpräglad bokslukare tidigare men de senaste åren har det varit lite tunt på läsfronten - åtminstone den som sker från papper. Dags för ett undantag. ”Dept – the first 5000 years” av David Graeber.

So far en helt bländande bok – analys och tänkande av klass i intersektionen mellan ekonomi, antropologi och religion. Eller, för att vara lite mer uppriktig – om mänsklighet och skuld.


Tidstjuv.

Graeber skriver om just det som får mig att gå igång på allvar: frågan kring om mänskligheten ska bekänna sig till den nedärvda påstådda skulden eller om vi ska resa oss som fullkomliga, suveräna människor. En fråga som i författarens instans får sitt ursprung i skulden men som tar bäring på en symbolisk viktighet.

Vad driver oss? Är det att få bästa möjliga bytet vid byteshandel eller är det att få hjälpa andra? All ekonomisk teori bygger på att vi människor i grund och botten försöker maximera vår egennytta i allt vi gör. Men är det verkligen så. Jag tror inte det. Inte för ett ögonblick. Vi har däremot blivit fostrade till det och kanske är det just där vi har den där skulden.

Återkommer sannolikt om denna ytterst läsvärda lunta som redan i sitt andra kapitel på ett förtjänstfullt sätt öppnar mina ögon kring en sak jag länge grubblat över; detta med pengars tillblivelse. Vi får ju lära oss att pengar började existera eftersom det är väldigt bökigt att byta grejor och så vidare. Författaren belyser varför den så kallade ekonomiska ”vetenskapen” gärna vill att vi ska tro det.

Han belyser också på ett ytterst trovärdigt sätt att det egentligen är kreditsystemen som är pengarnas ursprung. Att kredit kom före pengar och att vi mätte värdet på krediter långt innan vi började använda pengar. Intressanta saker – verkligen. Det bästa på den ekonomiska tankehimlen sedan Carl Norberg ;-)

Lättläst och budord

Vår statsminister gav 1993 ut en bok om det sovande folket. Det har surrats en del om detta alster och då den finns i "piratutgåva" som PDF lite var stans så blev det morgonens alternativ till de sedvanliga bloggarna. Jag kan inte säga att jag direkt blev bergtagen av de litterära kvalifikationerna hos vårt högsta höns. Inte heller krullar sig håren i någon isande sensation över hans djävulska planer. Men visst är alstret något slags ironi eller rentav motpol mot den skolade framgångens förtjänstfullt tystlåtne lejda nyttighetsagent.

Fredrik skrev boken som 28-åring inför ett rejält avstamp i karriären. Vi är många som just i det skedet satt ord på våra tankar för att i ett ögonblick av skenande inspiration söka öka våra chanser till framgång. Väl formulerat kan det bära ett par år, men sedan vill man sannolikt inte riktigt kännas vid det. Varje tryckt formulering är ett stadfästande av en mental ögonblicksbild, inte alltid så där vansinnigt smickrande att bära. Jag får intrycket av att F kämpat med orden och verkligen mejslat vad han behövde ur de kontraster som fanns att ta av i det tidiga nittiotalets politiska arena - och det fanns ju en del.

Hursomhelst. Mot slutet av verket fanns en variant på de tio guds budorden. F uppmanar var och en att själv sätta samman sina tio budord och vem är jag att inte hörsamma min stadsminister. Här nedan syns bibelns (via 1986 års psalmbok; samma som F använde för sina jämförelser), F:s samt i all ödmjukhet mina egna:


Tabell som bär bud om budord. Prova, vettja. Det är riktigt kul!

Bokslut

Äntligen är boken färdigläst (978-0923550394). Återstår skvalpet. Passande för en tämligen medtagen åldring som passande nog får lov att krypa till korset och erkänna att han var en smula hälsomässigt försvagad denna tisdag. Jag gillar inte att vara det. Inte ett ögonblick. Å andra sidan blev bokfan som sagt utläst så nu är man av med den.

Den knöt ihop några punkter, boken i fråga – även om den var författad långt vid sidan av min egen utgångspunkt. Å andra sidan är det ju meningen med slika övningar, att med utgångspunkt i sin egen utgångspunkt justera utgångspunktens placering relativt den på observationerna baserade verklighetsuppfattningen.

Resonansresonemangen var överlag resonabla vågar jag påstå. Den inneboende kraften hos det undanstoppade och förbisedda och styrkan i de svaga signalerna stämmer mycket väl med mina egna intryck. De signalstarka maskineriernas spindelväv av intressen och den förmenta slutsatsen att ”allt görs för pengar” likaså. Pengar är ju den mest påtagliga sak som inte finns och vid dagens slut kan det inte för intressesfärens skapares vidkommande vara pengarna utan dess egenskaper i egenskap av redskap för att uppnå det på vilket jag och sannolikt/förhoppningsvis många fler söker som är orsak till det rådande.

Och så till det underligaste. Tror jag. För vid så gott som varje punkt där jag själv kunnat och faktiskt - med hänsyn tagit mödan förknippad med förflyttningen av nämnda utgångspunkt – haft viljan att avvisa det framlagda fanns beklagligtvis observationer ur mitt eget liv att fästa företeelsen mot.

Alldeles för symmetriskt. Alldeles för många kopplingspunkter som tvingar mig att placera utgångspunkten åt det håll jag befarade, baserat på en lång rad indiciebetonade småhändelser utefter livets stig ackompanjerat av en särpräglat bråkig hjärna.

Sov så gott.

Tokbok

Jag köpte en bok igår. Tjejen i bokhandeln glodde på mig så att jag nästan funderade på om jag skulle be att få den inslagen.

När den blev liggandes på köksbordet fick jag ett par frågande "men vafan" från besökande.

Vad är det med den här boken? Och varför är det så många som föraktar den och de som befattar sig med den utan att ens ha kikat i den?

Det var just precis av den anledningen jag köpte den. Nu bor den på toaletten - husets litterära högsäte.


ISBN 9789171955708

Ur poesins gyllene skålar

Sann poesi när den är som mest skönljudande och harmonisk. Komponerad av den litteräre semiguden Leif G.W Persson, lånad ur hans verk "Faller fritt som i en dröm".

"Torsdagsärtor med extra mycket fläsk och korv, rejält med senap, ett par stadiga och en stor pilsner för att hålla igång systemet. Lite pannkakor med vispgrädde och sylt på toppen och rena underverket för lilla krävan som redan mullrade som en masugn när han sjönk ner bakom sitt skrivbord. Borde kanske öppna dörren så att alla de små sakletarna ute i korridoren får tillfälle att njuta av en riktigt bra lunch, tänkte Bäckström som kände att en större brakare var på väg ner.

Sedan hade han provtryckt lite försiktigt men det ville sig inte riktigt förrän han egen lille halvchef plötsligt knackade på och steg in på hans rum. Nu du, din lille pärmbärare, tänkte Bäckström. Gav honom onda ögat, sjönk ner i stolen, lättade på vänster skinka och spände sin vältränade diafragma. En rejäl tunna och ingen vanlig sketen sexpack som alla gymbögar gick omkring med.

En helt formidabel rökare. En av Bäckströms bästa, någonsin. Rena orkesterfinalen. Först ett par rejäla stötar med rövbasunen, ett flera sekunder långt solo på tarmtrumpeten, så några avslutande sisningar med analflöjten.

- Är det något som jag kan göra för dig, frågade Bäckström och flexade lätt med båda halvorna. Där fick du lite gott att suga på, tänkte han. Det lilla fanskapet såg klart svimfärdig ut och ville tydligen bara lämna något brev.

- Lägg det bland det andra möget, sa Bäckström och pekade på sitt råkade skrivbord, så ska jag ta det när jag får tid. Fan vad han fick bråttom, tänkte han."

Andas. Njut. Känn luften i Bäckströms rum. Andas igen.