Före och efter

Det finns två sorters människor, kan man säga. De om kämpar och slåss och de som bara lever. De som bråkar, skränar och spottar och de som bara lever. De som för att slippa ta itu med sig själva, möta sina insikter och göra upp med det egna livet kör allt på utblås och de som bara lever. De som Ikläder sig en utåt reflektiv dräkt och kämpar för att leva i en verklighet där jaget inte bär ansvar för något utan ständigt är utsatt för andras verkan och de som lever fullt ut med oändligt eget ansvar.

I ett liv där jaget är ett subjekt - ett utsatt offer, en stackars liten en som inte kan, får eller törs, som gör sitt bästa för att lyda, smälta in och bli accepterad. Som sköter sig, gör rätt för sig och inte ligger någon till last. Som inte kan beskyllas för något. I ett sådant liv måste man vända det utåt. Ge det åt andra; det man inte själv äger styrka att processa.

Men ändå bor den där - en känsla av att jaget i själva verket är bedraget. Att jaget – som inte duger något till och som enbart blygsamt kan motivera sin koldioxidförgiftande existens – kanske har något att ge. En ohyggligt irriterande, närmast infekterande känsla. En känsla som också den måste kräkas ut över de som finns inom vederbörligt avstånd.

För när jag springer där. Sprang. När jag sprang mot min egen motivation, min egen betydelselöshets världsliga upphävande. Fortare, högre. Mer lyckat och framgångsrikt. När jag kämpade mig över andra för att omvandla mitt ingentingskap till att i självförverkligande samhälleligen bli någon kände jag hela tiden hur den jagade mig. Insikten. Flåsade mig i nacken. Störde mig. Punkterade.

Motkraften. Missförståndets obevekliga motkraft. Det är egentligen inget fel på mig. Jag får sova så länge jag vill. Jag måste inte vara framgångsrik för att få finnas. Min medfödda syndfullhet, lättja och vilja till reflektion är inte smutsig, lat eller flummig. Jag har svaren i mig och ju mindre jag springer desto lättare ser jag dem. Ju tystare jag är desto mer kan jag lyssna till min och andras tystnader och insidor.

Jag är ju människa för fan. Och det är inte alla andras fel att jag inte tillåter mig själv att leva som en, det är mitt eget. Mitt eget jävla ansvar att leva. Mitt enda verkliga ansvar. Jo, jag har varit där. Jag har varit instängd i en självkonstruerad bubbla av omänsklighet. Kämpat mot mig själv på det sätt vi alla kanske måste. Och jag hittade en väg ut - precis just där jag visste att jag inte fick leta.

Nu ser jag de som äts av den inre skärseld som innan den omfamnas är ohyggligt plågsam. De som kämpar med andra för att slippa kämpa med sig själva. De som spottar, fräser och lever om för att slippa ta itu med det som kommer att vända hela deras liv tillrätta. De bekämpar insikterna, den varma, totala uppgivenheten inför att livet är livet och inget annat. Av rädsla eller kanske snarare eftersom man måste igenom det på just det sättet. Mänsklighetens gåta.

Först lura honom med en vacker gardin av sakta fallande snöflingor, och sen kasta all den vackra snön i ansiktet på honom i en storm.
Just då, när han trodde att han började tycka om vintern.
Småningom blev Mumintrollet arg.
Han reste sig upp och försökte skrika mot stormen. Han slog efter snön och gnällde lite, eftersom ingen ändå kunde höra honom
Och så blev han trött.
Han vände ryggen åt snöstormen och lät bli att slåss.
Först då märkte Mumintrollet att vinden var varm. Den förde honom med sig in i yrsnön, den gjorde honom lätt och gav honom en känsla av att flyga.
Jag är ingenting annat än väder och vind, jag är en bit av snöstormen, tänkte Mumintrollet och släppte taget.
//
Mumintrollet bredde ut armarna och flög. Skräms du bäst du vill, tänkte han förtjust. Nu jag har jag kommit underfund med dig. Du är inte värre än allt annat bara man kommer underfund med dig. Nu kan du inte lura mig längre.
Och vintern dansade vidare med honom över hela den långa stranden, tills han stod på nosen över den insnöade bryggan och såg ett svagt varmt ljus genom badhusets fönster.

Ur Tove Janssons Trollvinter

Den enes bröd, den andres tandproblem...

...som det brukar heta i ordspråket. Jojomensan, visst är det väl så.

Jag diskuterade med en gammal kollega som inte är så där vansinnigt gammal men som varit en verklig föregångare inom LCHF-fenomenet. Vi pratade om kopplingen mellan kosten och tänderna. Om att det i LCHF-fenomenet dykt upp ganska tydliga indikationer på att LCHF-mumsare fick betydligt mindre problem med tänderna.

Jag tyckte det kändes fullkomligt rimligt att kosten - eller något annat beteendemönster - måste vara orsak till det i den moderna människans i historiens ljus ganska plötsligt anlända tandvårdsbehovet. I gängse modeller förklaras detta tandvårdsbehov genom människans tilltagande ålder. Men som allmänt ouppfostrad tänkare är jag av den personliga åsikten att människans ålderskurva inte nödvändigtvis är sådär välpaketerat linjär och att man därför inte per definition måste köpa medellivslängdens variation som förklaring till precis allt. Inte alltid. Åtminstone inte på det hypotetiska planet.

På vaken.se finns en liten teoretisering kring våra brödvanor och våra flourvanor. Det sistnämnda varandes intuitivt ytterst relevant. Men som sagt; inte gräva ner sig. Bara kika lite ;-)

Syftesriktig galenskap

Den yttre världens galenskap måste ha ett syfte, dels – såsom så vist påpekats – som vår egen förvridna spegel; att skåda oss själva i ett upplyftande kontrastljus och få oss att inse vad som är viktigt. Men kanske också i det mer det mer fysiskt handgripliga existentiella ramverket. Ty den stora världens huvuden, villkor och anspråk leder ju enbart till den omsorgsfullt konstruerade kollapsen. De stora viljornas omgångar mot varandra maler ner varandra och – kan tyckas – allt i världen till världskrigens lovsjungande pulvermos.

Men är det inte precis tvärtom egentligen? Är det inte så att de muller från bedrägeriet som säkerligen kokat ihop såväl en som två sprängningar av planeten ändå tjänar ett ädlare syfte – sannolikt helt omedvetet från den mest förledda lilla skarans synvinkel? Det är en stor spegel de vill krossa. En enorm spegel. Men när den väl är krossad – är det inte så att vi alltid befunnit oss i reflektionen; i backuplandskapet; i den femte. På den krossade spegelns andra sida, rentav.

Är det inte så att det hänsynslösa militära, ekonomiska, säkerhetsmässiga, informationsmässiga och farmaceutiska kriget mot hela mänskligheten egentingen tjänar just det syftet. Progressionens samtidiga katalysator och anledning, som gör att det blir dags att gå vidare utan att någon tillåts tveka om att det vi lämnar bakom oss – må det vara i ett moln av radioaktivt stoft eller en rad övergivna köplador – var lärorikt, meningsfullt och utvecklande.

Kanske är det så att de medel som används; såväl de fysiskt genomgripande som de i parallella instanser verksamma också frammanar yttre ingripanden. Vi är ju själva upphovet till de entiteter som blir till spelare i finalen och format av våra tankar finns allsköns externa väsen, himlakroppar och magnetiska förändringar vid sidan av den kanske starkaste av alla krafter, men så ofta förbisedda, mänskliga insikten och en vilja fri från tvekan. Vilket skulle och ska bevisas, således.

”Men samtidigt”

Parallellt eller skeende ifrån varandra isolerade världar. Men ändå sammanstrålade till denna fokalpunkt. Å ena sidan den lilla världens liv. Människorna, skratten, glädjeämnena, naturen och känslan av att allt som sker i det lilla också är det verkliga. Det hållbara. Det som utgör grunden för helheten.

Å andra sidan den stora världens anomali. Att världen, så som den beskrivs för oss och så som den alltjämt med mycket möda och stort besvär bibehålls och accelererar genom tomtarna på loftets försorg. Den stora världen är inte bara uppochner, den är förvriden, fragmenterad, baklänges i ett utstuderat psykedeliskt hypnosmönster.

Två skalor, två världar, fullkomligt olika varandra. Men ändå möts de i vardagen. Där den stora världens bedrägeri träffar den lilla världens människor. Söker kidnappa dem in i sitt prestigespel och hypnotisera dem med egenmäktighet i den stora världen för att överge den lilla. Var och en väljer kanske och för den som redan varit igenom den stora världens lockelser och återvändsgränder är det naturligtvis lätt att låta bli.

Kanske vill många av oss ha den stora världen och dess brus. Åtrår en plats i dess centrum. Leva av makten och storheten istället. Eller så är det alla de för vilka det småskaliga inte fungerar som söker sig till den stora världen. När livet hemma inte fungerar tar man sitt pass och gör sig en karriär. Bygger sig ett namn. Blir något stort.

Jag har ju själv varit där. Borta över storhelgerna, naturligtvis. Inget hellre önskat än att få stanna i den stora världens garn för att slippa ta itu med allt det som aldrig fungerade i den lilla världen. Och jag mötte likasinnade, tusentals. På resa, bort från det som inte fungerar, pliktskyldigt medförande ett foto i plånboken på föremålen för flykten.

Nu fungerar det småskaliga för mig. Så ända in i bänken. Den stora världen finns där ändå, men jag måste säga att jag alltmer upplever den som overklig och som snart ersatt med idel småskalighet. Om det är ett resultat av min egen verklighets formgivning eller om det är en växande plattform rymmandes fler och fler människor får väl visa sig.

Jag känner ett tilltagande motstånd mot att skriva om min egen belägenhet och vad jag upplever som i det närmaste fullkomlig lycka. Ett motstånd med botten i omvärldens eventuella avståndstagande inför skrytsamt florsocker ätet direkt med matsked ur paketet. Men man får ju kalla mig omnipotent självgod, skrävlare eller kärleksflummig fjant om man vill.

Det går alldeles utmärkt. Gör gärna det. Jag vill inte få någon att må sämre genom att beskriva att jag mår bra. Jag tror att jag talar till de som kanske är där jag var och kanske kan uppfatta den snabba ljusskymten där borta i hörnet, dit man beslutat sig för att inge gå men där det underbaraste ändå faktiskt kan gömma sig. En flik. En flik är allt som behövs.

Kärleken till föremålen

Om man skådat igenom den särintressebaserade ekonomiska styrningen av precis allt, det ekonomiska systemets egentliga motivation som slaveribibehållande storhet och konsumtionen som konstruerad villfaren tillfredsställelsemekanism för en förledd mänsklighet. Om man ser det, då kan det hända att man börjar rynka på näsan åt människor som lever för sina saker, sina inköp och sina kommande amorteringar.

Men själva köpandet, spenderandet av penningen och dess väl infostrande uppbärande av utgiften i form av fastslagen låtsasskuld vilken konsumenten tillåter sig tynga trots att den är rent imaginär. Är inte köpandet egentligen en kärlekshandling, när allt kommer omkring? Oavsett om inköpen sker med redan insparade pengar eller via kommande sparande i form av vad som slarvigt brukar kallas för lån så bär handlingen detsamma.

Den bär intjänandet av så kallade pengar, historiskt eller framtida – balanserat och ingjutet i själva transaktionen. Vi köper något för sådant som i de flesta fall är resultatet av nerlagd tid i det arbetsekonomiska systemet, även känt som slavsystemet. Då är det väl egentligen ganska självklart att vi måste känna kärlek inför våra inköp då det är med vår tid, vår frihet och allt det vi annars skulle kunna gjort vi betalar.

Vi köper t.ex. en TV för femtusen. Timlön på 200 före ger 140 kr/timme, d.v.s. nästan en veckas jobb. En vecka av tankar, funderingar, reflektioner och känslor hållet i schack av åtta timmars arbete varje vardag. En vecka av kronologiskt styrda rutnät, konflikter på grund av trötthet och saker viljan suktar efter men den rationella arbetsmänniskan avfärdar som orimligt att hinna med.

Föremålen vi köper är givetvis omsorgsfullt konstruerade att möta vår önskan att få älska dem. Försedda med egenskaper, val och olika produktpaketeringstekniska abrovinker som tillåter dem att i ännu högre grad bli just ”våra”, med möjligheten att (med den säljande partens terminologi) skräddarsys i enlighet med våra önskemål och våra plånböcker.

Samtliga objekt har sina väl konstruerade inbyggda brister. Noggrant utformade för att på sikt föda nya förväntningar – det nyinförskaffades brister till tack. Att slängas eller avyttras med förlust, till skuldens bibehållande och uppbyggande. För när objektet är ointressant, bortglömt eller utbytt så finns skulden kvar. Så som det omsorgsfullt konstruerats.

Men även om diversionen är gigantiskt, inkapslande hela vårt västerländska paradigm, så är det en diversion. En själslig fälla. Och vändningen är inte svårare än en enda enkel tanke. Se på oss som hamstrar i ett hjul. Givna just den för ändamålet avvägda friheten, möjligheten till reflektion och den nödvändiga dosen fruktan. Förledda i grupp, springandes i hjulet kopplat till en generator.

Vad genererar vi? Vad är det som utvinns ur denna förledenhet? Är det fruktan – den negativa energi vi utsöndrar ur allt vi oroar oss för? Terrorism, krig, brister på det ena och det andra, alla typer av kriser, ekonomiska hot mot oss själva, andra människors påstådda farlighet, hot mot vår hälsa, gifter i mat och dryck, jordens nycker, farligt väder, trafikfaror – you name it. Är det rädslan som skördas i vår massproducerande fabrik?

Eller är det bara så att vi är satta på paus. Ledda av mänsklighetens kosmiska motorväg till ytterligare en lektions avklarande ner i en liten lufttät glasburk. Avsedda att inte hjälpa världens meningsfulla skeenden utan tänkta att utgöra motpol mot andras positiva tänkande och mer utvecklande levnadsföring? Kanske står vi i fållan avvaktandes vår termination. Decimerade till lagom antal för att driva generatorn.


Skevheter. Obalans. Det blir ju alltid resultatet av undertryckthet eller bedrägeri. Obalanser tar ut varandra över tiden och finner sin egen balans. För de ledder till kraftansamling. Stordåd. Helt av sig själv och invävt i skeenden oavsett om de vid en anblick förefaller obetydliga. Skevheter som att fira något så knivskarpt fastställt i tiden som sommarsolståndet flera dagar senare. Sådan obalans är naturligtvis inte uppkommen av en slump.

Ohyggligt spännande. Den som Lever får se. Och då menar jag Lever, inte lever.

Något har hänt

Något har hänt. Något har ordnat upp sig. En knut har lösts. Ett problem har fått en fantastisk lösning. Det syns och hörs inte där vi är vana att titta. Men det känns. I marken och i luften. Inte i ordet, utan i känslan. Inte i ljuset, utan i värmen. Någonting. Någonting av relevans. Något som släppt greppet. Vet inte vad, men något är det.

Kan det vara dags nu. Att lägga ner. Att höra upp med de absolut störtlöjliga barnsligheter som utgör beteendemönstret för vår lilla anskrämliga globala elit och dess förblindade följeslagare. Barnsligheterna måste få ha ett slut. Det finns ingenstans att ta vägen längre, lika bra att lägga ner barnsligheterna så att hela mänskligheten få leka.

Vad det mer exakt är vet jag inte. Kanske ingen. Svaren kommer när de har lust.

Kontrast

Den här dagen var bokad för jobb i konungsliga huvudstaden. Fyra timmar i bil och dubbelt så många på kontoret. Eftersom det inte är så där vansinnigt frekvent längre så gör det inte så mycket. Huvudstadsbesöken blir lite av en kontrast.

Men möten avbokades och solig som dagen var beslutades den att framlevas hemma på tunet istället. Jobb avklarades per telefon och email varvid en stor hög ved kunde förflyttas in under tak istället för det predestinerade ödet att ligga till sig till första snön fallit i höst.

Det fysiska arbetet blandat med det mer tjänstemannamässiga är en mäktig kombination. Att lämna datorn för att gå ut och lyfta upp sin tre tons gamla fergusontraktor och inspektera en trasig framaxel för att med oljiga nävar svara på ett samtal rörande licensvillkor och LDAP-kataloger.

Många äldre religioner säger att allt - precis allt - i vår värld är resultatet av skillnader. Allt mellan positivt och negativt, gott och ont, dag och natt, vinter och sommar, liv och död. Och visst var det ganska tydligt denna gång - kontrasten när vandringen mot ljust blev vandringen mot mörker.

I går passerade vi det ögonblickskorta tillstånd då solen är på sin höjdpunkt här i norr. Allt det upptrissade, de överspunna förväntningarna och de frampressade aporna för att placeras i effektförvaring på andras axlar över sommaren. Allt vänder och pekar mot mörkret. Från ytan och inåt. Mot det som inte syns men är grunden till allt.

Snart är stjärnorna tillbaka. De kommer att lysa sig allt starkare genom mörkret. De finns alltid – åtminstone kan man tro det - men de kräver kontrastverkan mot ett mörkt himlavalv för att kunna synas. Ju mörkare himmel, desto vackrare stjärnor.

Kontraster är allt. En klok granne sa idag att om man har 50 att ge och hela tiden ger 51 går man alltid back, åsyftandes sin kapacitet, sin trevlighet – sin värme. Tricket för att generera mer är kanske att låta de uppstå i kontraster.

Jag önskar att alla fick en dag som min har varit idag. Full av tankar, fysiskt arbete, umgänge med barn och vuxna, sol och mörka skyar, hunger och goda måltider, intensivt arbete och kontemplativ tystnad. Allt. En fullkomligt komplett dag, uppkommen ur vad som kan vara en slump men givetvis inte är det.

Kontrasten mot mitt gamla liv - det jag levde innan jag träffade Henne - är enorm. Det finns egentligen inga spår av den gamla tiden i det nya livet. Hela världen har förändrats - i mina ögon; men egentligen är det sannolikt precis det motsatta. Men jag hade aldrig kunnat känna den lycka jag nu känner om jag inte varit igenom det som fanns innan.

Kontraster och vad som krävs för att få dem tillstånd är livets gåvor. För att det ska kunna kännas riktigt bra så måste det ibland få kännas dåligt. För att det ska kunna bli riktigt skönt måste det ibland få smärta. Vi skapar själv vår potential och levnadsintensitet genom att välja eller inte välja att ta bägge polerna.

Om vi ryggar tillbaka inför smärta och risker mister vi stora möjliga upplevelser. Oroar vi oss för vår omgivning till den grad att vi låter det hämma oss och våra medmänniskor händer precis samma sak. Säkerhetens pris är astronomiskt.

Jag läste en text häromdagen (se bloggroll och gissa själv ;-). När jag läste den upplevde jag den som lite divergent från min egen position. Krävdes att få landa och byta riktning för att inse att den i själva verket var mycket väl beskrivande.

Jag fick en spik genom handen idag. Det gjorde rejält ont, men utan den smärtan hade dagen inte kunnat vara komplett. Jag önskar likväl alla en dag som denna.

Kon-tanter

Grannarna har lite kul åt mig. Jag som säger att pengar ju faktiskt inte finns. Men det verkar som om de förstår. Också. För den som anträder stigen av den imaginärekonomiska insiktens tankebana kan det kännas lite ovant att höra sig själv uttrycka sig i slika termer, än mindre att tillämpa dess innebörd i verkliga livet.

Nämnda granne skulle ta ut ett belopp kontanter i bank. Banken frågade då vad pengarna skulle användas till, samt följde i ingående frågor upp svaret tills dess att banktjänstemannen förnöjt den organisatoriska nyfikenheten och med alla detaljer på bordet kunde släppa ifrån sig de för ändamålet nödvändiga kontanterna. Bankerna har – helt på egen hand; utan någon som helst påtryckning från till exempel myndigheter eller folkvalda institutioner – bestämt sig för att införa en rad restriktioner på kontanthanteringen.

Man säger att man gör det för att förhindra att folk springer iväg och tar ut pengar för att finansiera terrorism. Eller svartjobb, som man tillade i en pressad passus. Klart som korvspad att första bästa svennebanan springer till banken och plockar ut cash till olika i buskarna groende separatiströrelser. Jodåförfan. Mest hela tiden.

Nej, så är det naturligtvis inte. Inte alls. Bankerna har helt enkelt jävligt ont om pengar. De stackarna är luspanka. De kontanter som finns i omlopp vill bankerna låsa in i sina valv – emellertid inte i kundernas fack för där kan de inte bokas i bankens böcker. De ska in i bankens reserv så att man om någon vanvettig spjuver med dödslängtan skulle önska granska bankens täckning för sin påhittekredit. Den har ju vuxit en hel del de senaste åren. Alldeles oerhört mycket.

Klart banken söker med ljus och lykta för att få in pengar av ”den äkta sorten” för att åtminstone en liten stund till kanske kunna hävda att de fordringar banken bygger på är någotsånär legitima. Vilket i sig är ett fullkomligt skämt. Ett skämt väldigt få skrattar åt men vars munterhet vi borde använda oss av kulna dagar för att på så sätt åderlåta bankernas skuldtyngdhet på munterhet och därigenom ge det åtminstone något syfte innan det just alldeles runt knuten ändå måste vika ner sig med ett rejält stön.

På glid

Frågor:
1. Vad kallas den som arbetar på fabriken för tillverking av sparkstöttingar?

2. Vad sade bonden då han hittade en skridsko i åkern?

3. Hur kunde han veta att skridskon var uppe i trädet?

4. Hur omnämndes tjuven som försvann på spark från platsen?

5. Samtidigt ord för skridskoslipning.

6. Register över människor av manskön.


Svar:
1. Medarbetare

2. "Det var en mediåker upptäckt."

3. Han hade mediala talanger.

4. Medbrottsling.

5. Medans.

6. Medlemsregister.

Cred: Risto.

Bitterljuv frustration

Knappt igenkända på grund av all tid som förflutit. Först sedda som det tuggande malandets resultat. Allt ljud och utsikten av dess utsträckta pågående. Tanken kring flykt han komma. Kanske var det meningen. Att tanken på flykt skulle få komma till ytan, visa sitt ansikte, låta mig reflektera över den och se vad den egentligen är. Vad den alltid varit. Smaka på den. Göra den till min på nytt. Den smakar inte gott längre. Den smakar avskyvärt. För vad det än må vara så blir jag kvar.

Jag är en annan människa nu. En helt annan människa. Det gjorde mig illa berörd att stoppa stortån i den gamla hemtama bassängen. Se hur människor väljer varandra på grund av ambition, karriärsutsikter och det övergripande livets prospectläge. Hur människor slåss för att behålla de som gör dem illa eller kanske ännu värre – hur de slåss för att få behålla de som de gör illa.

Det har funnits ett ytterst fåtal som förstått detta. Ett litet, litet fåtal i min närhet som begripit hur det är att känna precis på det sätt som jag känner. En av dem lever fortfarande. Men som hon lever. Dessbättre alldeles här intill. I samma liv som jag. Varje dag. Inget gör mig lyckligare än insikten om just det.

Så får väl de som inte mäktar begripa sakers tillstånd fortsätta söka på e-darling (”för singlar med höga anspråk”, respektive ”sofistikerade och högutbildade singlar”). Det gör fantamig ont att se hur människor tillåter sig missuppfatta kärleken på det sättet. Att söka utifrån de yttre parametrarna istället för att låta sig känna någon gång. Vad som gör det än mer frustrerande är att jag inte kan hjälpa någon av dem.

För om jag skulle beskriva hur jag har det. Hur vi har det. Hur det känns, då skulle de bara tro att jag svängt ihop en skrytsam lögn, att jag inte ville ta itu med de frustrationer som ändå (i åhörarens bild) alltid måste finnas där eller att jag försökte bygga mig ett luftslott på deras bekostnad. Och genom sig själv känner man andra som det heter.

När något sliter. När den lilles frustration och prövanden av tillvarons gränser strör papier-maché i mitt för av logikens krumbukter redan igentäppta filter. Då tystnaden inte får den luft den själv tycker sig behöva. Då saknade efter de som förstod är som störst och då huvudet länge velat göra sådant som andra omständigheter inte låtit det sätta fart med. Då det mörknar på den mentala horisonten.

Då flyktens reflex, sovande sedan tre år, åter ger ifrån sig en signal och tänder sin indikationslampa i sinnets instrumentpanel. Då jag vid blotta tanken på henne känner alltihop vändas till något positivt, utmanande och uppbyggligt. Då inser jag att världen är en annan än den någonsin varit. Att jag välsignats med den vackraste formen av kärlek. Och att den största källan till vanmakt är att jag inte kan beskriva det för någon utan att förolämpa.

Baktivisten

Världen är full av aktivister. Människor som engagerar sig i en eller ett par frågor av hela sin hjärna och ägnar så gott som all energi åt att hata de som begår en viss sorts övergrepp, bedriver en viss sorts näringsverksamhet, har en viss sorts sexuell läggning, håller på ett visst fotbollslag, har en viss hudfärg, talar ett visst språk, är av en viss politisk inriktning eller bekänner sig till en viss religion. Nobla tankebärare som lägger alla andra möjligheter i livet åt sidan för att engagera sig i den stora saken. Man kanske kan kalla det kallet. Kanske.

Den mest utbredda av denna art i vårt sekulariserade Sverige är nog de så kallade klimatkämparna. Jag förstår precis hur de tänker; hur de känner att allt är fel och att de genom noggrann, lydig och enligt skolboken alldeles korrekt informationsinhämtning kommit till insikt om vad det är vi människor måste ändra på för att höra upp med vår våldtäkt av moder jord. Var och en begriper ju att gifter, radioaktivitet knappast kan vara sunt för någon och att hamstra mat för att sedan slänga den känns knappast heller så begåvat.

Men den verkligt upplysta och välinformerade klimatkämpen har gått ett steg längre. Denne kämpar för att mänskligheten - mer än något annat – ska dämpa sitt så kallade koldioxidfotavtryck. Klimatkämpen kan här tillåtas fortsätta sitt kognitiva briljerande genom att likt vilken börsnoterad finanschef som helst hänryckas av komparativa beräkningar i fråga om olika föremåls, beteendens och befolkningars i utförarens indoktrinerade ögons belastande avtryck på planeten i form av utsöndrad koldioxid.

Nu är det väl bara den lilla småsaken att koldioxid istället kanske är den naturligaste av alla gaser och att de så kallade skräckscenarier i fråga om den alldeles häpnadsväckande stupida växthuseffekten och en rad godtyckligt hoprafsade naturkatastrofaliteter inte har ett skit med vårt utsöndrande av koldioxid att göra. Det förefaller snarare som om det militära komplexet fått i uppgift att under stor värpnöd leverera den temperaturhöjning och de så lösligen härledda jordliga skakningar som krävs för att upprätthålla diversionen - men det är en annan historia. Men varför får man då – som renhjärtad och väl påläst miljökämpe lära sig att koldioxidfotavtrycket är det yttersta nyckeltalet?

Eftersom man blivit lurad. Riktigt djävla prakgrundlurad så enda inihelvete för att vara lite mer specifik. Grundlurad av ett litet gäng knäppgökar som spelar det gamla vanliga skuldtricket. Det religioner gjort så länge vi har dem dokumenterade genom att framhärda att vår egen syndfyllda existens är en följd av vår egen syndfullhet och att vi knappast kan förvänta oss bättre så länge vi inte kastar oss till backen och äter den store gud allsmäktiges (och därmed, märkväl) dennes jorderliga företrädares smutsiga shorts.

Det faktum att de som levererat nämnda syndfulla skuldbeläggning till de troende råkar vara samma känslomässigt ramsneda stackare som åtnjuter lättjefulla förmåner i få sina shorts uppätna (när de fortfarande sitter på, antar jag) har naturligtvis inte någonting med saken att göra. Nejnej. Inte ett dugg, naturligtvis. Bara en fallen, förtappad och ytterst syndfull människa långt bortom den härskande religionens ofrivilliga kovärmes bås kan påpeka en sådan sak. Kättare! Antikrist! Förvillare!

I lite mer modern tid har skuldsättningen via det system vi kallar det ekonomiska varit en annan variant på samma gamla vedertagna tema. Pengar finns inte, har aldrig funnits, men på ett mycket taktfast sätt har det genom historien inarbetats i varje fiber av våra huvudsakligen västliga samhällen och vare sig man vill det eller inte kan man idag knappast leva utan att ge penningen något slags litet erkännande. Inte kan det väl ha att göra med Mammons lärjungar, de generationer och åter generationer av så kallade ”bankirer”.

De där som ser till att dina pengar sover gott om natten. Vakar över dina tillgångar och ger dig möjligheter i livet genom att erbjuda dig att låna av pengar de generöst och skrupelfritt skapar exakt när du behöver dem i utbyte mot något så obetydligt som din (ekonomiska) frihet. Ett fullkomligt klockrent bedrägeri kallat samhällsekonomi baserat på tagandet av hyra för ingenting och på illusionen av att det värsta som kan hända är av ekonomisk art, tvingandes ner pantsatta objekt i fruktan när det egentligen borde vara precis tvärtom. Vik hädan du ekonomiske tvivlarmustafal och giv plats för en ny centralbank. Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!

Så anländer vi då till klimatologernas hemvist. När kontrollen över mänskligheten baserat på den ekonomiska villfarelsens dödsgrepp börjar glida den samma gamla självutnämnda överhet ur handen likt en oljad kofot i handen på en tjuv var det dags för nästa illusoriskt fängslande etapp. Även denna gång med avstamp i livets nödtorft och förutsättningar. Den så välbyggda industrialismens baksida. Den naturliga känslan av att det kanske inte är sådär helt rätt att spruta gift ut i floder och vattendrag. Den om att det kanske inte är helt korrekt att slänga tonvis av mat bara för att bibehålla Afrikas folk fattigt visavi den givetvis mycket högre stående västerlänningen (även om det där sista inte riktigt kanske... Hm... Belyses...).

Med fotavtrycket i den känslan odlades myten om koldioxidens fara fram efter testskott med mer påtagliga gifter. En fantastisk godtycklighet och något som fick de uppväxande miljövännerna att skutta ombord på tåget i rasande fart. Touche! Vi måste minska våra koldioxidavtryck! Lägg ner det där med att andas, äta kossor och fjärta. ”Klimatsvart”, ”Använd ditt hjärta och sluta fjärta”. ”Earth hour”, ”Vartannat andetag var” - den kollektiva förledenheten har ingen intellektuell skam och redovisar inget inför själens revisor. Allt baserat på det väl inlärda och fastlagda mönstret kring inhämtande och användande av kunskap. Tvivlar du? Jävla SUV-ägare! Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!

Men om man tillåter sig att se genom strukturen en stund så känns den ju igen. Samma gamla visa om och om igen. Ner på knä, syndfulla mänsklighet (utom de vi dessvärre inte lyckats lura, de ska vi kriga ner istället – ehrm; jag menar – de är ett hot mot vårt sätt att leva…)! Tänk inte på att oljebolagen äger alla patent i världen kring fri eller förnyelsebar energi! Tänk inte på att batterier och energigeneratorer långt bortom den nästan löjeväckande tekniska nivå vi säger oss befinna oss på omsorgsfullt patenterats bort från marknaden för att inte hota det befintliga monopolet och de maktstrukturer det möjliggör.

Tänk inte på att allihop jobbar tillsammans – politiker, bankirer, kyrkor, militär, media och de inledningsvis tongivande klimatkämparna. Att de samlas i slutna sällskap, totar ihop sina agendor och målsättningar. Att en stor del av dem på fullaste allvar tycker att väldens befolkning ska decimeras till en bråkdel, för deras bibehållna shortsätande slavskaras styrbarhet och egna lättjefulla jordelivs bibehållenhet, huvudsakligen. En liten klick stackars människor, förledda av sina egna framgångar och utan någon egentlig erfarenhet av kärlek och positiva tankar annat än som ett fjärran hot mot deras egen framgång. Det uppochnervända folket, utkämpnandes de mest ohyggliga strider för att bibehålla jorden uppochner för sin egen komforts skull. Man kan inte annat än beundra deras målmedvetenhet. Stackars missförstådda individer. De är ju bara rädda för stora stygga kärleken. Tulle lille.

För om man känner efter lite och släpper det paniska greppet om den enda sak man tillåter sig tycka vara viktig. Om man låter den spärrande magkänslan ge vika och släpper fram hela bilden. Låter den sjunka in och bli till insikt. Då framstår klimathysterins ivrare som den yttersta gradens bärare av den nyttiga idiotin. I skuggan av en totalt snedvriden ekonomi, berg av kasserade livsmedel på marknadsekonomins offeraltare, historiens envist repetitiva blindgångar och den bedrägliga kunskapsfällan ser de rätt löjliga ut. Stackars grundlurade människor. Inte dömda som grundlurade, för vem har inte blivit grundlurad? Men att - tills de vaknar - kanske lyssna lite mindre på.

För egentligen är det ju så vanvettigt enkelt. Det handlar om hur vi tänker. Om de mönster våra tankar och känslor målar. Om de vibrationer vi därigenom sänder ut. Vi får det precis som vi vill ha det, bara vi tillåter oss att önska det utan förbehåll och utan tvivel. Utifrån och in; inifrån och ut. Och dessa saker vi lurats in i är inget annat än kidnappandet av det som formar våra vibrationer. Bra jobbat, alla verkliga förvillare. Var och en sin egen aktivist. Och det är tanken som räknas. "Vad gör du för att skapa en bättre värld?" frågar kanske den dömande gammelvärldens pekfinger. "Tyst, jag tänker". Så tänker i alla fall jag göra.

Det surrar...

...om att nästa stora event hos teater terror är planlagt till den 26/6 vid invigningen av damfotbollsmästerskapen i Berlin. En ohygglig energi som samlas i sökandet efter ledtrådar kring detta förmodat planerade spektakel. Ja, vad säger man när teorin om den styrande lilla elitens angrepp på sin så kallade fårskock förefaller rimligare än vilken random mainstreamrapporterad nyhet som helst. Det finns tydligt inkodat i alla händelser, men koden innehåller så många luckor att ett noggrant utplacerat blindskott för att knuffa alla befängda konspirationsteoretiker med kraft att tänka själva av banan inför den verkligt stora föreställningen även det förefaller som en direkt rimlighet.

Krig, som vanligt! Men ett stillsamt, lättkommunicerat och lätthanterligt litet krig som får plats i en enda tom liten hjärncell att rådbråka sig själv.

Frustanden

Det bor ett muller under marken. En turbulens i var och en. En samtidig otålighet, frustration och förväntan. Vare sig vi tillåter oss att veta vad som händer eller inte så händer det likväl. Den här dagen var det mer påtagligt än någonsin. Den förberedande frustrationen. Den undermedvetna obalansen. Vi frustar och beter oss. Gör upp med saker som inte har något som helst med dagens innehåll att göra men som ändå hamnar där. Eftersom det är där vi tycker oss vara.

Själv har jag varit fast i logikens grepp några dagar. Jag kan inte säga att det är speciellt kul – inte så länge; men å andra sidan är det inte utan sina fördelar. Man måste nog ibland. Pressa ner sinnets frihet, låta det ligga och kippa efter andan under logikens och strukturernas tryck. Att forma dess uppfinningsrikedom och inspiration ur bristen på uttryck och på så sätt utvinna de mest bärkraftiga, starka och obevekliga idéerna.

För är det inte just så det alltid fungerar – det vi kallar skapandet och de andra verkligt stora känslorna? De som vi ibland misstar för att ha varit tankar men som blivit stora just eftersom de inte uppstått ur tänkandet utan ur kännandet. Kärlek, innovation, konst och infall. Lika vidunderligt i stort som i smått bara det fått krypa fram ur stenens svarta mörker av egen obeveklighet för att yrvaket visa upp sig i det bländande ljuset.

Men frustar gör det. Spretigt, yrvaket och ofta kanske mot sin invanda vilja utkastat i det påträngande ljuset där den som stuckit huvudet djupt i sanden inte längre kan blunda för det man sannolikt vetat med sig länge. Att allt det man som vuxen betraktat som sanning. Alla de där tankarna, kunskaperna, erfarenheterna och med all sannolikhet också en stor del av den identitet man tycker sig äga i själva verket är bärande delar i en enda mycket skadlig lögn.

Och för de som ännu inte är vuxna, men som är på väg att bli det. De som trampas som druvor i utbildningssystemets vinfabrik att bli produktiva samhällsmyror utan eget värde. Ganska logiskt att de känner kontrastverkan då terminens inlandsis på bara några dagar försvinner och jaget får fjädra upp. Troligen är de små känsligare för energiväxling, strömningar och den undermedvetna oron. De har ju, om inte annat till följd av sin lägre ålder, ett större uppdrag här än oss vuxna. Och de börjar kanske ana dess massa.


Förståelsen bland den vuxna befolkningen når de mest oväntade hörn.

Att lyssna på en nyhetssändning, läsa en tidning, se på något slags redaktionellt TV-program eller följa mainstreammedias sajter ger en distinkt känsla av matthet. Jag trodde det var min egen trötthet på de tonvis med lögner (som den om de 21 herculesplanen med försvunna pengar, till exempel) som sägs vara sanning, men jag börjar förstå nu att det är tröttheten hos de som fortfarande kämpar för att vidmakthålla lögnen jag får mig en dos av.

Den elfte september 2001 hade fasaden spruckit om det inte den djärva vanvettigheten hade fått sätta tänderna i världsordningen. Sista racet för de som ville sopa igen sina egna spår. Låta bevis och vett försvinna i en enda stor smäll och från den punkten fanns inget annat att göra än att med vad som just kallas en dåres envishet hålla sig till en på förhand lika konsekvent som vettvillig historia. Sådant sliter. Kolossalt. Därav tröttheten.


”Tänk om alla skulle få sitta… I ett badkar… Med ett glas vin… Och ett spel… Och en ansiktsinpackning… Vad bra alla skulle ha det!” kvittrar min kära hustru från badkaret. Hon är den klokaste människa jag någonsin känt.

Handdisinfektion

Jag får en tanke i huvudet varje gång jag ser en flaska handdisinfektion på ett tvättställ, huvudsakligen när jag - som nu - är på något huvudkontor och jobbar. Flaskan står där och på dörren eller ovan handfatet finns en beskäftig lapp som lyder något i stil med "skydda dig själv och andra". "Visa hänsyn". Och så vidare.

Tanken är ett scenario. Det sitter åtta män och två kvinnor runt ett bord. Luften andas makt och mötet - som är blixtinkallat med anledning av oroväckande statistik från de europeiska hälsoorganen - hålls på eurozonsengelska med några amerikanska deltagare.

"We clearly see that we will have to increase the levels now or we will miss our targets bluntly by 2013. Any other ideas than to upper levels in diary products?". Ett skrovlande ljud kommer från en äldre herre av amerikansk härkomst. "I guess we could pull the information stunt to lower the effect of the target audience's immune system. Have them wash it away, so to speak".

Iden är djärv, men av någon anledning känns det moraliskt mer korrekt än den mer konfrontationsfyllda uppdoseringen. Beslutet fattas under muntert samförstånd och en deltagarlista för en internationell konferens om pandemier sätts samman innan mötet ajourneras. Just så säger de. Varje gång.

Den utbildade tanken

Det förefaller alltmer som om tanken, den fostrade och formade tanken. Den kunniga tanken. Den faktaspäckade och erfarna tanken. Den kultiverade tanken formad till åsikter vidare till bedömmande och i förlängningen dömande. Skattande. Intellektuellt uppskattande. På inlärt rimlig basis styrandes utforskandets steg till underbyggande av det redan befästa och bort från vad som skattats orimligt vid en första tanke.

Men den fostrande tanken föder också mönster av iakttagelser. Iakttagelser som vid sidan av varandra, korskopplade och vilandes på en bädd av erfarenhet blir till mönstersyn. Mönstersyn som i en viss riktning gör det möjligt att upphäva de inlärda mönstren till förmån för insikten kring den återhållna återhållsamhetens kraftfullhet.

Att låta känslan bo i tanken och att låta den flyta helt fritt. Att låta bäraren skörda frukterna av att bara iaktta tankeobjektet istället för att intellektuellt brotta ner den, ställa den mot väggen och pressa in den i ett hörn. Att tänka rätt är fjuttigt, att tänka fritt är att knappt tänka alls. Så skulle det naturligtvis aldrig kunna stå över ingången till en universitetsaula.

Kärleken

Det skrivs kanske lite för lite om kärleken på den här bloggen, givet dess omistligen centrala roll i precis allt. Anledningarna till det (att det inte skrivs mer, alltså) är många, men den främsta är faktiskt att beskrivning av kärleken är bland det abstraktaste man kan ge sig på. Sannolikt eftersom man - vare sig man vet det eller inte - står i begrepp att beskriva den ursprungliga företeelse som är upphovet till precis allt annat vi betraktar som verkligt.

Kärleken är mitt stora fritidsintresse och jag ser till att ta mig den fritid jag anser behöva. Kärleken har många ansikten. Först och främst min frus smäktande uppsyn, hennes sons spagettigluggsleende och alla andra som finns nära oavsett avstånd. Men det handlar också om kärlek till själva livet, till mark och natur. Till djur och gamla maskiner, till skinande objekt av röd plåt, till den ofiltrerade tanken och den flytande inspirationens och intuitionens hisnande känsla, solens värme, regnets doft och vattnets omfamning.

Så varför skriver jag inte mer om kärleken? Eftersom den inte låter sig beskrivas. Att skriva av kärlek är enklare, men att skriva om den är sannolikt avsiktligen svårt. Frustrationen i att orden kring kärleken känns futtiga och otillräckliga är ett billigt pris för sakers ljuvliga belägenhet.

Intressant om mat

"Bäst är att inte äta några excitotoxiner alls. Med tanke på farligheten borde de inte vara tillåtna i livsmedel, men det är de. De finns t.o.m. i vacciner (i Tyskland är det förbjudet). Svenska Livsmedelsverket har ingen egen åsikt, utan förlitar sig på WHO. WHO har ingen egen åsikt, utan de följer Food and Drug Administration i USA. FDA styrs allt för mycket av mat och läkemedelsindustrin, så det har inte blivit något förbud."

Från vaken.se - "Smaken som dödar". Inte grotta ner sig. Men kanske reflektera över vad det kan vara som gör att vi beter oss som vi sägs göra. Ibland mer än lovligt tydligt.

Rundgång

Cirkulärt, men upplevd linjärt. Där varje nutidspunkt på cirkelns linje är en cirkel i sig, länkande två punkter på tidslinjen till varandra i varje enskilt ögonblick en också länkande nutiden till ett oändligt antal alternativa nutider.


Vem vet?

Ont i magen

Gjorde misstaget att kolla följande sajter. Det var länge sedan. Men vad gör man inte för magmusklerna..

http://www.argalappen.se/
http://damnyouautocorrect.com
http://bestofblocket.se/
http://tjuvtittat.se
http://tjuvlyssnat.se
Och, givetvis. Klassikern: http://avigsidan.com.

Ojoj...

Laddad fråga

På det stora bildelsvaruhusets batteriavdelning föddes en för platsen oväntad reflektion. Här har vi ett antal hundratal batterier. Alla med sin egen inbyggda potentialskillnad. Seriekopplade innehållandes en gigantisk spänning, men som de förpackat isolerade celler de är kommer deras användning att bli ganska likformig. Dessa batterier och deras poler ligger där och väntar på att tas i bruk.

Att göra nytta. Att given sin inneboende potential utföra de uppgifter dess industriella kreatörer specat i datablad, på orderbekräftelser och i kataloger ut till slutkund. "Detta batteri lämpar sig bra för den mindre gräsklipparen". Att det sammankopplat med resterande batterier på avdelningen räcker att driva ett ganksa stort antal cementblandare några timmar är en ofta otänkt tanke. Precis lika ovanlig som den kring vad flera människor kan åstadkomma tillsammans och inte var för sig.

Batterierna hamnar i bilar, fyrhjulingar, snöskotrar och motorcyklar. En del i gräsklippare eller båtar. De utgör sitt eget universum mellan plus och minus, gott och ont, vackert och fult, dött eller levande, på eller av – precis allihop. Men i potentialskillanden skördas något annat. Ett förlopp framtvingas. Som regel en rörelse. För att när allt jämnats ut och de bägge polerna inte längre är polariserade harmonisera i ett enda.


En tydlig känsla for genom kroppen idag, som beställda svar brukar. Som ett slags rationell validering av teorier. Platsen var inte vilken som helst. Det var den absoluta hembygdens mycket hemtama kyrkogård där en mycket viktig gammal släkting sänktes ner i jorden. Strax därpå kändes det som om just detta - den här instansen faktiskt är en massa reflektioner från andra instanser. Så klart och tydligt i en stekande solen och på just den platsen.

Marken, dofterna, ljuden. Inget har ändrats där. Tiden har stått stilla. Reflektioner från olika instanser kanske möts lättare på de platserna. Skvallrar om att alltihopa är en vad jag då upplevde vara relativt ”fjuttig” föreställning erhållen på egen begäran med möjligheten att gradvis manifestera sådant av mer bärkraftig natur. Natur varandes av yttersta vikt där. Bland batterierna blev varje instans till sitt eget batteri. Och så vidare.


När potentialskillnaden inte längre är märkbar; då det oerhört fåtaliga, men desto mer koncentrerat negativa upphävts av det överallt existerande, mänskliga kärleksfullt positiva. När denna instans inte längre bär någon laddning. Kommer man då att sakna detta "fjuttiga". Skogen, fåglarna, vattnet, solen, snön. Människorna, älskogen, dofterna, utmaningarna. Eller väntar där nya, "same but different". Sannolikt, men den som lever får se. Eller precis tvärt om. Jag tycker om att fundera på det och har därmed inget emot att i likhet med liket fortsätta njuta livet mot 93-årsdagen.

Att välja

Det känns ibland som om man är i det närmaste odrägligt positiv där man stövlar runt och skrattar åt sakers bedräglighet. När man med taktfast beslutsamhet inte ägnar de bedragande parternas idoga dödsgrepp på mänskligheten mer än ett iakttagande förhöjt ögonbryn till uttryck för det förakt man hyser utan att för ett ögonblick känna den så omsorgsfullt anmodade fruktan.

Hur lätt är det inte at skratta åt den så kallade klimatrörelsens alla pekpinnar, obskyra detaljer och världsomstörtande alarmteorier och deras rätt igenom grundlurade framhärdare? Visst blir man lite lätt ihåligt munter när man tänker på att någon stackare släpar sig iväg till sitt jobb inom media och under vanföreställningen att själv vara berömd, framgångsrik och respekterad låna ut sitt ansikte och sin röst till lögnen.

Hur vanvettigt skräckslagen blir man inför några ehec-smittade gurkor (nej! groddar - nejförresten! tomater! paprika! akvariefisk!), väl placerade i tiden för att via komposten driva matpriserna en liten bit till och suga ur de sista styrkrafterna ur det ekonomiska paradigmet? Känns det meningsfullt att ge upp det egna immunförsvaret genom att masspsykotiskt sprita händerna en gång i halvtimmen, leva i kvalitetsskräck för allt försäkringsbolagen säger sig eliminera och frukta den jättefarliga terroristtomten? Eller bara skratta åt komedin.

Vi väljer ju själva precis hela tiden. Vi kan – om vi så önskar – gräva ner oss i den lögnaktiga dyngstack vi konfronteras med under den löjeväckande benämningen ”sanningen” och nysta upp alla de särintressen, maktfullkomligheter, slavdrivande – ja till och med massmordiska – entiteterna. Vi kan sitta dystra runt ett bord och framlägga våra observationer och analyser på akademiskt vis, var och en kandiderande kring att vara den som prickat mest rätt i sina iakttagelser.

Eller så skiter vi i det. Skrattar åt alltihopa, ser till att samla ihop de vi tycker om och planerar ett sjuhelvetes partaj till firandet av den värld vi bestämmer oss att vi ska fortsätta leva i och göra det tydligt att de i konvergensens namn fastlagda mönstren, härskarmetoderna, skuldsättandet, moralkackeriet, krigshetsen och vad skit vi än ser inte får en millimeter av det erkännande det själv redan intecknat utan tillstymmelse av erkännande någonstans i från än inifrån sitt eget påhittade epicentrum. Nu kör vi. Precis när som helst nu. Vi bestämmer.

Go, go, go, go
Go, go, go shawty
It's your birthday
We gon' party like it's yo birthday
We gon' sip Bacardi like it's your birthday
And you know we don't give a fuck
It's not your birthday!

50 Cent - In Da Club

Den sannolikt godartade verbala vanmakten

Som så många andra har det kommit till en kritisk punkt med skrivandet här. Nej, jag tänker inte sluta; alls inte. Men med det perspektiv som blir en konsekvens av de sökanden som inspirerats och kanaliseras genom skrivandet föds gradvis en sannolikt godartad vanmakt inför att enbart en blygsam del av observationerna låter sig beskrivas verbalt.

Synsätt och tankar, eller snarare känslor som gör allt som syns och är till de subjekt till en annan agenda, en annan helhet. Kärleken och värmen i relationer. Diskussioner med människor i närheten. Ord som ges möjlighet att lätt snudda vid vad som rör sig i det gemensamma djupet och gradvis på det lilla viset sprider små vibrationer genom den gradvisa acceptansen given effekt via den spridande repetitionens resonans.

Möjligheterna till uttryck begränsas i cirklar. Den innersta och trängsta – det så kallade offentliga rummet medger bara uttryck för på förhand fastlagda åsikter, tankar och vad som felaktigt kallas idéer. Väl förpolariserade för att i alla sina tillsynes eldiga spretigheter i allt understödja den på förhand fastlagda strukturen till det övergripande spelets gagn.

Från det offentliga rummet ökande för varje cirkel gradvis i omfång ut till vad man för munterhetens skull kan kalla det ofantliga rummet; det vill säga den fritt flytande insiktens domän. Insikter som når oss intuitivt utan tanke men baserat på vad som eventuellt måste vara en ganska stor mängd observationer. Åtminstone för undertecknad. Det vedertaget accepterade flyttas hela tiden ut från den snäva kärnan men dess verbala avsättning minskar också konstant.

Synkroniciteter, signaler i den så kallade verklighetens fibrer. Symboler och siffror som dyker upp och visar för oss att vi är något på spåren. Tankar och meningar som bor samtidigt i flera tillsynes helt individuella varelser. Områden som delar sömnrytm, sinnesstämning och en ur individerna framväxande kollektiv vilja. Sammanfattat i en helt oväntad men så innerligt glädjande kommentar från förarsätet: ”tiden är mycket mer fylld av kärlek nu”.

Det verbala har sin nytta; men kommunikationen därutöver intensifieras tydligen i rask takt. Den sannolikt godartade vanmakten består i att dessa saker är så påtagliga men inte låter sig kläs i ord helt och hållet och att vad som låter sig verbaliseras därmed framstår som något ”futtigt”. För egen del fortsätter jag gärna ändå. Orden måste få flöda – annars stoppas hela jag upp. En villkorslös frivillighet.

Tecken i tiden

Kraften i havet är obeveklig. Den känns på flera mils avstånd och att vara så nära utan att stå vid dess strand är nästan plågsamt. Tiden vid havet ger alltid insikt. Denna gång handlade det om tidens korsvisa beroenden. Hur bilder, kommunikation och synkrona tankar i accelererande grad sammanbinder varje punkt i tiden med varandra och hur detta tilltar i just den takt som materian förefaller spela ut sin roll. Vidare in i nästa paradigm. Kanske han hade rätt ändå, svampforskaren som talade om att all tid kommer till den nollpunkt där den är samma. Igen.


Nybesökt hav i väst.

Handel i uppvaknande

En utflykt till en på sitt sätt märklig begivenhet eller kanske snarare en stadfäst instans av Marknaden. I alla händelser intressant att se hur föreställningen om konsumtionen som det yttersta målet i det långa perspektivet lika givande för människors förståelse av alltings värde som den på kort sikt ser ut att bevisa deras indoktrineringsgrad.

Undersökningar som presenteras på formatet ”åtta av tio svenskar tror på en stark fortsatt tillväxt” kan ju egentligen inte vara något annat än resultatet av mätning av indoktrinationsgrad. En kontroll av hur bedövad befolkningen är av rådande anskaffningstoxin och därmed signifikant för de som administrerar doseringen av de materiella och paramateriella medel som säkerställer bibehållen hanterlighet.

Vi dömer andra på monetär basis. Vem som har hur mycket – och varför. Använder pengarna som en hävstång för att förminska de som ”inte skött sig” för att själva känna sig lite bättre på botten av den mentalt förslavade vanmakten. Gottar oss åt andras olycka när de på ekonomiska grunder blir ifråntagna hus och minnen. Pengar – något vi bara hittat på, och som bevisligen inte finns – får diktera allt och har i många fall ersatt kärleken för det ofödda som barnabakandets determinator.

Man kan heller inte låta sig undgås av det faktum att allt som finns att köpa i vår värld idag måste uppfylla ett enda tydligt krav. Det måste vara tillräckligt dåligt och får inte vara tillräckligt bra. Teknik, kläder, hus, fordon, läkemedel, tjänster – vad som helst. Allt lever under samma dogm. För är det inte tillräckligt dåligt för att kunden ska bli återkommande och snart skaffa sig ”en nyare” med det naiva hoppet att den nya ska fungera så finns där ingen marknad. Även detta blir med tid till ett förtjänstfullt medel till mänskligt uppvaknande.

Fyndandets mecka och de stora marknader som drar massor till sig för spenderandet av den obefintliga pengen må se ut att vara just de masspsykosens arenor de designats som. Men de ger också intryck av att vara nogsamt ombesörjande av massornas uppvaknande ur en kort deviation. För när meningslösheten i denna ytterst tunna kuliss faller till marken och blottar de bakomliggande sista desperata försöken att bibehålla penningens makt faller den obevekligen. Och det händer just precis nu.

När penningens makt faller så faller även de stödmönster som lett oss att förgifta oss själva och andra; vara giriga, hata och frukta istället för att hjälpas åt och skratta tillsammans. Det skulle faktiskt inte förvåna om vi i samma utdragna ögonblick som detta inträffar också befrias från den lilla äkta materiella begränsning som faktiskt finns (icke att förväxlas med de massivt konstruerade begränsningar vi tillåts se).