"Dela med dig!"

Funderar på tema till årets SmartAss-konferens. Förra årets konferens gick under parollen "Be Inspired". Vi visade exempel och inspirerade. Det blev väldigt lyckat i mina ögon. Lite svårt att toppa, till och med. Inspiration ligger alltid i tiden och 2012 mer än någonsin. I år tycker jag det är dags att gå ett litet steg till. Om inspirationen varit utpräglat på plats en tid så måste det ju hända något. Att inspirera till – ja, vaddå?

Människor blir allt gladare. Jag märker det inte minst bland de kunder som kör SmartAss. Glada, kunniga människor som har ett helt annat förtroende för sig själva och vad de håller på med – yrkesmässigt och förmodligen privat. Det kan vara en effekt av mitt eget sätt att leva men jag får ändå utgå ifrån vad jag ser; folk landar si sig själva – och det går undan.

Det är ingen liten förändring. Den osäkerhet, ilska och rädsla man lämnar bakom sig och gör upp med innehåller ju viss dynamik; om jag är rädd för att bli utan mat och pengar – ja då är jag inställd på att skaffa mig pengar; inställd på att förekomma den alltid stundande bristen. Av ren överlevnadsinstinkt så gör jag det kanske även på bekostnad av andra. Driften att överleva. The Survival of the fittest. Samma sak med rädsla, jag slåss för min trygghet vilket ju inte gör annat än att skrämma andra. Jag perpetuerar rädslan i min omgivning genom att låta den ta plats i mitt liv.

När det faller – då förändras levnadsvillkoren radikalt. Det märks inte på en gång, men kommer snart krypandes ikapp. Den ilska och frustration jag använt som energikälla kan jag inte hitta längre. Känner mig oinspirerad och platt. Därav inspirationen 2012, tydligen. När jag så hittar den – lite senare – vad består den i? Jo – den handlar om att det ska vara meningsfullt. Jag hör och ser det precis överallt. Man vill ägna sig åt meningsfulla saker. Och därmed är all respekt för saker som är uppbyggda kring att hålla människor fast i meningslöshetens ekorrhjul borta!

Det är ju en enorm förändring, egentligen. Det gamla paradigmet, det som utgår från att var och en ser till sitt kortsiktigt egennyttiga perspektiv av den förmodat naturlagsmässiga viljan att överleva förlorar sin kraft när det blir viktigare för människor att fylla sitt liv med mening än att göra det långt. För hur kul är det att leva ett långt meningslöst liv på andras bekostnad – egentligen? När man kan leva ett liv av obestämd längd men med total meningsfullhet.

Meningsfullheten börjar givetvis i individen – annars är den något annat. Lätt att ta miste på människor som internerar rädslan för sig själva och förvandlas till förklädd meningsfullhet i aktivistens skrud där det egentligen är flykten från jaget som är det väsentliga. Lätt att ta miste, men också lätt att känna igen om man varit där – och de har ju faktiskt de flesta. Reagensen är att man slåss mot saker. Det fungerar aldrig i det långa loppet.

Vad som är meningsfull för mig är ju meningsfullt och om jag ägnar mig åt det med fullt förtroende för mig själv kommer smittoeffekterna och spridningen av meningsfullheten inte sällan som ett brev på posten. Utmaningen är egentligen att hålla viljan och tron så stark på vad man sysslar med att de positiva bieffekterna får chans att komma ikapp och överbevisa mig.

Meningsfullhet, alltså. Vad känns då meningsfullt? I det rädda paradigmet kändes det viktigt och nödvändigt att förse sig. Det är därför vi har ett finansiellt uppbyggt system i samhället där allt går ut på att attrahera pengar från andra (eller – det är i alla fall så det är konstruerat för att se ut). Att vi konkurrerar om resurser och arbete (paradoxalt nog; hoppsan där var den igen). Det är vad vi nu lägger bakom oss, inspirerade att göra något annat. Något fyllt av mening.

Om vi tidigare konkurrerat och hamstrat (var det kanske ett hamsterhjul egentligen) så blir den nya varianten att a) inspirera andra och b) dela med sig till andra. Ganska logiskt eftersom man upptäcker att ju mer jag delar med mig desto mer blir det. För alla. Inte minst för mig själv. Egennytteperspektivet får alltså plats i det meningsfullt öppna paradigmet. Också det ganska logiskt om man tänker efter; ljus sväljer mörker, men mörker kan aldrig svälja ljus.

Hur gör man saker som känns meningsfulla? Inte sällan skapar man saker. Ord, musik, möbler, känslor eller trygghet. Inledningsvis i sig själv, men med tiden vill de inte sällan få möjlighet att växa – de saker man skapar. Eftersom de blir större ju mer man ägnar sig åt dem. Alltså expanderar skapandet att involvera flera – andra – människor. Till en början sannolikt som åhörare eller konsumenter, men knappast för all framtid. I takt med att det egna skapandet smittar av sig kommer fler sinnen in i det skapande läget och öarna av skapande förbinds till att börja skapa saker tillsammans.

Det är precis där vi är nu. Många har inspirerats att dela med sig av skapandet. Att prestigelöst släppa in andra i sitt eget skapande av den enkla anledningen att det känns mycket mer meningsfullt. Det känns inte som någon stor förändring när det väl slår igenom. Ett litet "vupp" i sinnet utan vare sig kataklysmer eller UFO-besök. Ändå förändrar det precis allt.

Viljan att dela med sig blir större än viljan att förse sig. När vi passerade nollpunkten var det exakt det som hände för 150 dagar sedan. Vi bytte fot och började röra oss åt mot givandets attraktionskraft istället. Sådär, bara.

Detta implicerar en rad saker att ta hänsyn till i det rent fyrkantigt företagsekonomiska. Målgruppen för konferensen är ju företag. Att dela med sig ligger i tiden och de företag som vet att ändra på sig har också de en plats i framtiden. Även om det må låta långsökt och kanske absurt men även med den mest kallhamrade logik kan jag inte få det till annat än att det vi idag kallar ekonomi imorgon går åt andra hållet. Ett stort industriföretag som vill överleva i den nya epoken måste alltså kunna visa sina aktieägare att de gjort nytta, inte att de fått betalt för att göra så lite nytta som möjligt.

Väldigt många stora företag kommer att försvinna. Det är naturligt. Allt kommer sannolikt att behöva bli mindre, småskaligare, för att kunna bli meningsfullt – om inte annat för de som jobbar i verksamheterna. Men det kan nog finnas en eller annan överlevare även bland de större företagen. Företag som grundats och fortsatt drivas av viljan att åstadkomma något stort med insikten om polskiftet. Med insikten om att en vacker dag kommer verksamheten att kunna leva meningsfullt och göra nytta. Dessa verksamheter finns nog troligen inte bland de börsnoterade. Men jag är säker på att de finns.

Det här är vad jag vill säga med Social Avkastning - egentligen. Det är vad jag vill åstadkomma. The Scape Bay blir ett exempel på det. Ett företag som egentligen inte ska tjäna några pengar utan blott bära sina kostnader av den enkla anledningen att vinst i det företaget skulle vara kontraproduktivt och förhindra värdeutveckling hos uppdragsgivare och deltagare. Någonstans måste man börja sluta med procenträknandet, marginal- och räntecirkusen och vi börjar precis just där i nollpunkten The Scape Bay. Precis som ränteeffekten spridit sig kommer meningsfullhetseffektens rippeleffekter att äta upp hela näringslivet med tiden.

Det är därför jag slår ett slag för parollen "Dela med dig" som konferenstema. Är inte alls säker på att jag får övriga med på det, men jag känner ändå att det hänger i luften. Att vi med det temat kommer att fånga tidens anda och knyta ihop deltagandet med världen och med vad man kan åstadkomma med SmartAss. Vad är SmartAss om inte ett verktyg för att dela med sig av sin kunskap, sina färdigheter och sitt sätt att arbeta? Det må vara en skör tråd som håller det samman men varje tross och vajer består av mängder av tunna trådar, spunna i en obrytbar struktur.

2013

I natt blir 2000-talet tonåring. Givetvis är det dags för 2000-talets inhabitanter att i den andan utmana sin tidsanda och revoltera mot de kulturella ramar bakom vars glas man lever sitt dygdiga liv. Låt mig exemplifiera:

Att vara duktig
Det har länge varit populärt att vara duktig. Ni vet det där att vara framgånsrik på jobbet, omtyckt av alla, dräglig att skåda och samtidigt vara den perfekta eller perfekte i alla sammanhang. Att vara duktig går i stort sett ut på att sätta sitt eget bästa i passagerarsätet och låta andras syn på vad som är att vara duktig ta överhanden och därigenom förvandla den ”duktige” till ett vrak. Nej, det lägger vi ner.

Rollspel
I vårt arrangerade västerländska spel får vi ett antal fördefinierade roller att spela. ”Förälder”, ”Chef”, ”Idrottsledare”, ”Lustigkurre”, ”Hunk”, ”Rättshaverist”, ”Foliehatt” och så vidare. Hur fånigt är inte det när det finns en och enbart en etikett för alla; ”Jag”. Alla är ju enbart sig själva vare sig de är på sitt jobb, i barnens skola eller hemma på en slappsoffa. Det är dags att inse att vi är de vi är och stå upp för den enda sanna rollen vi har att spela: ”Jag”. Då blir det mycket lättare att leva med sig själv och med andra, ska ni se.

Normal
Det här tror jag redan vi klarat av men för den händelse någon eftersläntrare anländer sent så kan jag upplysa om att begreppet Normal är avskaffat för 13 år sedan. Att vara normal innebär att man inte existerar. Att vilja vara normal innebär att man inte vill vara alls. Tror inte vi behöver gå in på det närmare, faktiskt.

Skepticism
Det har länge varit väldigt populärt att vara skeptisk till saker och ting. Lite sådär klädsamt kyligt inställd till saker som ligger utanför normalitetens råmärken. Att vara skeptisk innebär att man inte vill ändra sitt synsätt och därmed inte sin tillvaro. Man har kört fast och slåss för att få sitta där i diket och slippa bli bärgad. Inte så smart, egentligen och det är också därför vi ser de sista skeptikerna skrika sig hesa till sitt eget åtlöje i dagarna.

Ironi
Här har vi en liten sak med stor verkan. Att vara ironisk och att begagna ett ironiskt uttryckssätt kan vara bland det mest i oskyldighet förklädda destruktiva beteende vi västerlänningar ägnar oss åt. För varje gång vi ironiserar uppmanar vi vår egenhändigt skapade värld att ge oss mer av det vi raljerar över. Rackarns vad dumt, inte sant. Dags att vi lär oss av t.ex. Buddisterna och återgår till hjärtats humor istället. Det tar inte lång stund för sammhällstemperaturen att stiga efter en sådan omläggning.

Storskalighet
En annan sak som vi håller på att börja begripa är att det inte fungerar så bra med en enda global lösning för precis allt. Att riskkapitalbaserade ventureföretag äger kommunala anläggningar och drar åt låtsasekonomins tumskruvar på det ena och det andra. Nej – inte så smart. I ett lagom skalat samhälle möts behov och önskan i den punkt där samhället tar hand om sina innevånare eftersom samhället är dess innevånare. Dead simple. Gör om gör rätt.

Auktoriteter
En viktig nyckel till all form av utveckling är eget fritt tänkande. Olika former av auktoriteter har placerats som hinder i vägen för det egna fria tänkandet och påverkar än i dag många människor att inte tänka själv vilket leder till att de inte formar sin egen verklighet utan istället bidrar till att konstruera en värld som någon annan är upphov till. Det är av yttersta vikt att vi alla begriper att den enda auktoriteten vi har att svara mot är vår egen.

Tanken
Vi börjar ju begripa att det är vårt synsätt, våra tankar, som formar världen och att hjärtat är kompassen för hur vi känner inför den värld vi skapat. Det må vara svårt att greppa om man till exempel lyssnat alltför väl i Skolan eller låter sitt sinne malas i mediaköttkvarnarna på daglig basis men det löser sig med lite distans och med blicken för en tid fäst inåt. Det är tanken som räknas. Egentligen enbart. Sådetså.

Rädsla
Det ultimata låset. Att vara rädd. Dags att lägga ner det nu. Allt som händer sker av en fullgod anledning och det är bara att suga i sig det faktum att vad som än sker sker för att precis just du bett om det på ett eller annat sätt. Offerkoftan har vuxit ur mänskligheten och det är dags att kliva fram och säga "Jag är den jag är" och kaxloppa sig värre än någonsin mot eventuellt kvardröjande rädslor. När rädslan är borta försvinner det vi varit rädda för. Poff.

Känns det fel så är det fel
Jo, det är ju så enkelt. Och visst finns det saker som känns fel ibland. Släng ut dem. Känns det fel så behövs det inte. Det kan verk lite farligt ibland, till exempel när pengar är inblandade, men universum är konstruerat så att alla kan få allt de drömmer om närhelst de önskar om det bara är uppriktiga nog att a) be om det och b) inte tvivla. Att hålla fast vid saker som känns fel av rädsla för att förlora en gammal ond vän bibehåller en rubbad energibalans i fasthållarens värld.


"Att tänka på vad jag känner leder absolut ingenstans, men att känna efter hur tankarna påverkar mig innehåller så gott som alla svaren."


Listan kunde ha gjorts mycket längre men nu väntar lite pyssel på gården så vi säger sådär och önskar alla ett riktigt vansinnigt gott nytt år!

Vändpunkt

I dag är ingen vanlig dag. Idag är det vinterdagjämning. Klockan tolv minuter över tolv på dagen svensk tid idag vänder vi skutan från att ha färdats mot mörker till att vara på väg mot ljuset igen. Det händer varje år vid den här tiden och burkar inte ge upphov till några sensationer annat än en lätt varm känsla av att åter färdas mot ljuset för den som ger sig själv friheten att känna det.

I år är det kanske lite annorlunda. De senaste åren har det pratats en del om mayakalenderns slut och jordens undergång alternativt starten på en ny tidsålder. Med början idag, alltså. Det verkliga genombrottet för undergångstanken var nog Hollywoodproduktionen 2012 som för några år sedan stipulerade konceptet ”noaks ark och syndafloden all over again”.


Det finns många som vigt en stor del av sina liv för att söka ta reda på vad det här är för slags vändpunkt. Svensken Carl Johan Calleman bör omnämnas i sammanhanget. Och min personliga favorit – Terrance McKenna. Den senare var egentligen inte på jakt efter att förklara Mayakalenderns slutpunkt utan sysslade med helt andra saker (som att till exempel röka svamp) och snubblade in på spåret av vad som förefaller vara en händelse.

McKenna byggde simulerade modeller för vad han kallade ”novelty”, alltså ungefär innovation eller skapandekraft. Han illustrerade genom en datorbaserad modell hur människans påhittighet och skapandekraft gick i cykler och att dessa cykler kom och gick som resultatet av en geometrisk funktion. Man kan säga att han applicerade uttrycket ”historien upprepar sig” på det mänskliga skapandet. Kraftigt inspirerad av svamprök.

Enligt McKenna upprepade sig alla händelser med ökande frekvens för att vid en viss tidpunkt inträffa samtidigt i tiden. Han kallade teorin ”timewave zero” och fann att denna punkt i tiden borde ligga mot slutet av 2012. När han sedan läste om mayakalenderns slutdatum ändrade han sina beräkningsmodeller så att timewave zero skulle infalla just idag.


Jag tycker att det är fascinerande. Milt uttryckt. För hur skeptisk och vetenskaplig man än är i sitt sinne så ligger det ju något i vad karln säger. Jag menar – historien upprepar sig – det är inget snack om saken. Saker händer om och om igen i olika skepnad. Jag får möta samma upplevelse tills jag inser det och kan förändra mitt förhållningssätt. Det säkerställer min personliga utveckling.

(Ett exempel från mitt eget liv: rädsla. Jag växte upp som en mycket rädd människa. Jag var rädd att jorden skulle gå under (ironiskt nog är jag det inte idag av alla dagar). Att det skulle smällas atombomber. Att satelliter skulle krascha i vårt hus. Att det skulle börja brinna. Att morsan och farsan inte skulle komma hem. Att värmepannan skulle sprängas och det ena med det andra. Jag var rädd för att bli ansvarig för något. Rädd att bli förlöjligad, att vara annorlunda och – ja, ni begriper.

Allt det där ledde mig in i en återvändsgränd. Jag tvingades ta ställning och som elvaåring insåg jag att rädslan inte gav mig det jag behövde av livet. Det skedde strax efter lunch en solig dag på planen utanför Skyttorps skola. Jag förstod det absolut inte då, men med åren har jag kommit att begripa att det var precis där och då jag vände på klacken och började promenera bort från rädslan istället för att gå den till mötes.

Allt som hände fram till den punkten var egentligen samma sak. Samma händelse iklädd olika materiell klädedräkt. Jag hamnade i en situation där jag tvingades att ta ställning till något. Jag undvek att ta ställning och blev så stressad att jag bröt ihop istället. Omgivningen såg min svaghet och lekte med mig på det sätt katten leker med en mus. Om och om igen. Till den dagen. Alla upprepningarna syftade till att få mig att förstå. Jag har aldrig varit särskilt snabbtänkt så det tog en stund. Det var inte första sista gången livet gav mig så tydliga indikationer på vad jag borde begripa. Alls inte. Vid elva, 22 och 33 års ålder tvingade absurditeten i de återkommande skeendena mig att helt ändra min livsinriktning. Jag är helt säker på att jag inte är den ende som varit med om detta.)


Och så är det ju egentligen med allt. Alla händelser kommer tillbaka till dess att den eller de som ”drabbas” av dem förstår vad det är händelsen vill säga dem. Allt som inträffar gör det av en mening och fortsätter göra det tills den menade insikten är ett faktum. Det må handla om att göra illa sina fötter, knepiga relationer, aggression, sjukdomar, kreditkriser eller världskrig – samma sak, samma mening, samma sorts mönster – enbart skalan skiljer upplevelserna åt. Och därmed målgruppen. Mobbing och stukade fötter har individen som målgrupp. Kreditkriser och världskrig gör anspråk på insikt hos lite större grupper människor.


Jag tror – på fullaste allvar – att livet är något vi väljer att födas in i och att vi fattar det beslutet för att vi är på jakt efter en mycket distinkt upplevelse. Vi vill veta hur det känns. Kanske är det så att därifrån vi kommer så finns bara känslor i en för oss förhållandevis abstrakt form. Tiden finns sannolikt inte och troligen varken materia eller tankar. Det är säkert en mycket harmonisk och rogivande tillvaro men känner jag oss – mänskligheten – rätt så blev vi lite rastlösa av att gå där och vara harmoniska som energinystan av oss själva. Vi ville uppleva mera och skapade oss den här världen för att få reda på hur saker känns och kunna detaljstudera känslan utefter den geniala skalan tiden – vårt eget påhitt.

Här – i livet – spelar energier och känslor upp sig över tiden och ger upphov till oändliga skiftningar. Samma energi och känsla kan ge upphov till en oändlig mångfald av skeenden genom tidens och materians försorg. Det är bara att gratulera oss själva till en mycket högupplöst och intressant upplevelse. En upplevelse verkligare än den verklighet vi kom ur.

Allt som händer här har sina orsaker och bortom de orsaker som har sin utgångspunkt i livet finns geometriska, återkommande mönster av känslor och energier som – kanske genom planeternas och stjärnornas försorg – vrider sig runt oss och hela tiden förändrar våra förutsättningar. Vi bestämmer själva hur den här världen ska se ut – helt och hållet. Våra tankar formar materian – inte direkt; det skulle ju inte göra upplevelsen särskilt spännande – utan segt och gradvis undan för undan så att vi tvingas reflektera över sambanden.

Allt vi ser och tar i är resultatet av våra tankar. Och tankarna är resultatet av hur vi känner. Vilket i sin tur är uppdelat i tiden. Sammanhållet och orkestrerat av geometriska mönster i kaskader vilket ger upphov till den mångfald upplevelser vi har tillsammans och var för sig.


Centralt är vad som brukar kallas Karma. Jag skulle vilja definiera Karma som ett slags konto där energikopplingar till andra människor finns bokförda. Om jag har en gås oplockad med någon finner jag den på karmakontot. Karmakopplingar till andra individer fjättrar de geometriska formationerna till varandra på samma sätt som gravitationen håller planeter i sina banor. Om jag inte ”gör upp” med upplevelser och känslor i förhållandet till en annan människa (nu menar jag inte att man måste bråka; man kan helt enkelt besluta sig för att gå vidare också) så fortsätter gravitationen att verka och det mönster som ritas bär prägeln av förhållandet.

Samma sak åt det andra hållet – kärleken. Om jag lever i kärleksfullhet med någon påverkar detta geometrin eftersom det finns en attraktion mellan den jag älskar och mig själv – mellan våra respektive energier. De mönster vi tillsammans ritar skiljer sig från de mönster vi ritade innan vi upptäckt varandra – var och en för sig.

Samma sak med rädsla – för vad gör rädsla egentligen? Hindrar inte rädslan egentligen bara individen från att ta ut svängarna i sitt liv? Visst är det rädslan som får oss att inte fullfölja den perfekta geometriska figuren vår energi annars hade ritat i denna fysiska värld? Visst är det väl så att rädslan förhindrar att hela känslan blir till en tanke som materialiseras i världen? Det finns till och med de som är rädda för kärleken. Det, om något, hämmar ju mönstret från att ritas i sin helhet.


Åter till ämnet. Vad är det då med den här dagen? Jag vet inte, men något är det. Bara det faktum att miljoner och åter miljoner människor på ett eller annat sätt tänkt och tänker på att något lite utöver det vanliga faktiskt kan hända just idag. Tankarna formar ju verkligheten och de har funnits där en god tid. Egentligen kan ju saker utöver det vanliga hända vilken dag som helst men när nu så många investerat sina tankar och fokuserat på samma punkt i tiden – då kanske det blir något alldeles särskilt.

Och det där med svamprökarens Timewave Zero – det som skulle innebära att allt som någonsin hänt skulle inträffa samtidigt. Det är ju – om man betänker vari händelserna har sin uppkomst – inte alls omöjligt. Jag menar – om alla de geometriska mönster och karmakopplingar som ligger till grund för allt som ligger i linje och ger sin impuls in i vår verklighet vid en och samma tidpunkt – då uppkommer all verkan ur en enda sammansatt orsak i samma ögonblick. Det är nog så att ingen direkt skulle lägga märke till det. Det är ju inget magiskt utan bara alla återverkningar av den ursprungliga orsaken i ett ögonblick. Mer normalt än så blir det ju egentligen inte om man tänker på saken.

Jag är alldeles övertygad om att de som lever i den yttersta rädsla och kärlekslöshet kommer att försöka slå ett slag för mörkret en sådan här dag. Men kanske har de insett hur lönlöst det är och låter det bero. Det blir i så fall helt avgörande eftersom de då också de kommer att börja röra sig åt det andra hållet. En och annan ondskefull plan kan nog möta oväntade mothugg i nollpunkten.

Jag tror att det vänder idag. Att vi som helhet klockan 12.12 idag byter tyngdpunkt och förflyttar oss över från rädsla till kärlek. Från att försvara oss mot varandra till att hjälpas åt. Från att vara avundsjuka till att glädjas med varandra. Från att leva i fruktan och sjukdom till att begripa vår odödliga natur och oändliga potential. Från att i offerrollen låta andra styra och ställa över våra liv till att leva i full frihet under oändligt ansvar tillsammans.

Vintersolståndet är kanske egentligen den perfekta analogin. Året passerar en nollpunkt. Året förflyttar sin tyngdpunkt och vänder från rörelse mot mörkret till rörelse mot ljuset. Just där och då märker man egentligen inget, men förändringen är likväl gjuten i sten och dess innebörd helt orubblig. Vi går mot ljusare tider.

Nu kör vi!

Det här året är inte som andra år – det är jag helt övertygad om. När vi summerar 2012 kommer vi nog att göra det i en ganska annorlunda värld. Jag har fått för mig att penningen släpper greppet om människan det här året. Att vi kommer att börja se hur störtlöjligt vårt tjafsande och vår rädsla för varandra faktiskt varit. Jag tror att vi kommer att få upp ögonen för oss själva och därmed varandra.

Ungefär när vi vederbörligen börjar ringakta penningen kommer trådarna desperat att dras in. Vi kommer att få uppleva varför allt centraliserats de senaste årtiondena. Vi kommer kanske att få begripa varför det varit så viktigt att dra kommunalt vatten till varenda håla, förse den med en central vattenkran och sedan sälja den till en privat och rejält belånad operatör.

Vi kommer att få känna på en mer fullödig betydelse av offline-begreppet och sist men inte minst finna ljuset i mörkret efter elnätets gradvisa nedsläckande i ett sista men alldeles för sent försök att föra mänskligheten djupare i mörkret. Mörkret har ju till mening att få oss att se ljuset. I oss själva och i varandra. Ju djupare mörker desto svagare ljus kan vi upptäcka.

Det absolut viktigaste är att inte börja slåss. Hör ni det gott folk? Inte slåss! Inte låta offermentaliteten få en uppgraderad skepnad och släppa ut hela den förorättade känslan i en blodtörstig jakt på syndabockar. Inte ta tillfället i akt att försöka projicera vidare det jobbiga i insikter på andra utan dags att ta itu med skiten som en hel och fullkomlig människa.

Fronta monstret. Stirra det i ögonen och visa vad du är gjord av. Vad du tänker, önskar och känner är vad världen blir. Det håller inte längre att skylla ifrån sig och huka i rädsla. Gör det med den pulserande och taktfasta övertygelse som bor där djupt inuti var och en. Om du upplever ett kaos, en skenande kakafoni av galenskap i ditt liv så är det för att du ska finna just din inre övertygelse. När allt annat förlorar sin trovärdighet är det just den du kommer att belönas med.

Det här är ingen jävla strid eller inget krig. Visst, vi är angripna – så ända inihelvete. Men vad är det för angrepp? Det är ju bara en stor jävla provokation, inte sant? Så länge vi slåss är vi fast. Mörkret vill att vi ska slå tillbaka. Mörkret vill dra ner oss till dess bottennivå för att där spöa skiten ur oss. Allt vi behöver göra är att tänka den där tanken. Lösa upp knuten och i våra sinnen återkalla vårt deltagande i spelet. Gör vi bara det så faller bitarna på plats.

Det här ska bli hur kul som helst!