Sporrad av gårdagens resonemang kring enslinjer kom jag mig för att mot kvällskvisten söka orsaken till den glappande styrningen i båten. Efter att ha oljat ner mig ordentligt i motorutrymmet fann jag till slut glappets orsak i ett mycket trångt utrymme bakom ratten – innanför instrumenteringen.
Fyra bultar som håller styrwiren på plats mot den kuggstång som förmedlar rattens rörelser vidare till wiren har släppt och glappar uppemot en centimeter med lite godtycklig kurshållighet som resultat. Jag ska tänka lite på hur jag på bästa sätt kommer åt och gör fast bultarna för att förbättra kurshålligheten.
Under tiden jag gör det kan jag inte låta bli att fundera lite på vad de fyra bultarna symboliserar. Bilderna är rätt tydliga och jag vet ju redan att det krävs lite mer än bara verktygen för att lyckas dra åt dem på grund av sin rätt bakvända placering. Symbolspråk ur livets ström är oerhört underhållande!
Visar inlägg med etikett Symmetri. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Symmetri. Visa alla inlägg
måndag 15 juli 2013
söndag 24 februari 2013
Nollpunkterad
Så. Då var det nollat. Efter en planlös dag vid havet och en kväll buren till natt på de mullrade dansgolven vaknar jag upp i ett stillastående tillstånd. Sinnet som i går fortfarande myllrade av – förvisso avklingande – propulsion är i dag helt tyst och planlöst.
I går hittade jag några verkligt fullkomliga symmetrier. Saker som funnits där under näsan sedan Hon klev in. Sådant jag egentligen vetat men inte varit medveten om. Sådant som enbart vad man i brist på mer korrekta benämningar brukar kalla slumper och sammanträffanden. Symmetrier, alltså. Jag gillar dem.
Ner från höjden av tankemässigt orienterat byggjobb. Ut på den blanka ytan och ner i det salta vattnet. Allt finns där. Omfamnar. Havets rörelse ändrar aspekten och ljusen i söder tänds ett efter ett. Allt jag har att göra är att andas. Det är precis allt. Och känna det jag skapat släppa taget, vandra ut i havet för att sedan skaka de sista resterna från mina lemmar tillsammans med människor från hela världen.
Mot slutet av ett race blir sökandet efter fortsättningen ett faktum. Efter att ha lyssnar igenom en del av Alan Watts inspelningar fick jag ett sammanhang att placera in mina egna iakttagelser i. Och det klarnade också till viss del varför jag är just här. Fick en impuls att söka. Leta. Googlade. Insåg att jag den vägen absolut inte finner det. Måste låta det hitta mig istället. Eller måste och måste – det är ju precis det som är hela saken.
Det finns ju inget måste. Inte ens måstet att inte måsta något. Och allt slår knut på sig själv i den ljuvliga paradoxen som är livets och som ingen riktigt mäktat med att förklara. Och tur är väl det.
I går hittade jag några verkligt fullkomliga symmetrier. Saker som funnits där under näsan sedan Hon klev in. Sådant jag egentligen vetat men inte varit medveten om. Sådant som enbart vad man i brist på mer korrekta benämningar brukar kalla slumper och sammanträffanden. Symmetrier, alltså. Jag gillar dem.
Ner från höjden av tankemässigt orienterat byggjobb. Ut på den blanka ytan och ner i det salta vattnet. Allt finns där. Omfamnar. Havets rörelse ändrar aspekten och ljusen i söder tänds ett efter ett. Allt jag har att göra är att andas. Det är precis allt. Och känna det jag skapat släppa taget, vandra ut i havet för att sedan skaka de sista resterna från mina lemmar tillsammans med människor från hela världen.
Mot slutet av ett race blir sökandet efter fortsättningen ett faktum. Efter att ha lyssnar igenom en del av Alan Watts inspelningar fick jag ett sammanhang att placera in mina egna iakttagelser i. Och det klarnade också till viss del varför jag är just här. Fick en impuls att söka. Leta. Googlade. Insåg att jag den vägen absolut inte finner det. Måste låta det hitta mig istället. Eller måste och måste – det är ju precis det som är hela saken.
Det finns ju inget måste. Inte ens måstet att inte måsta något. Och allt slår knut på sig själv i den ljuvliga paradoxen som är livets och som ingen riktigt mäktat med att förklara. Och tur är väl det.
fredag 11 november 2011
Elva
Detta är ett förfabricerat meddelande som automagiskt blivit publicerat på den symmetriska tidspunkten 2011-11-11 11:11. Jag har funderat mycket på den där tvåan i början. Och nollan, förståss. Är det så att det är summan av varje tvåsifferställ som är symetrisk - 2+0 = 1+1. Vetehundan.
Om det inte var för att jag förföljts av 11,22 och 33 sedan jag fyllde just 33 så hade jag nog inte ens övervägt tanken på att denna dag är en viktig sådan. Jag tror inte att himlen kommer att falla ner och förhåller mig till och med skeptisk inför den så ivrigt framhärdande kärnvapenkatastrofhypotesen.
Jag har en helt annan idé. En önskan som känns som en tanke. Något som på sitt eget lilla vis byggts upp på insidan av mitt medvetande. Det händer något med människan. Vi blir varmare och gladare. Och kanske blir vi det riktigt ordentligt i dag. Många älvor i arbete, i alla händelser.
Om det inte var för att jag förföljts av 11,22 och 33 sedan jag fyllde just 33 så hade jag nog inte ens övervägt tanken på att denna dag är en viktig sådan. Jag tror inte att himlen kommer att falla ner och förhåller mig till och med skeptisk inför den så ivrigt framhärdande kärnvapenkatastrofhypotesen.
Jag har en helt annan idé. En önskan som känns som en tanke. Något som på sitt eget lilla vis byggts upp på insidan av mitt medvetande. Det händer något med människan. Vi blir varmare och gladare. Och kanske blir vi det riktigt ordentligt i dag. Många älvor i arbete, i alla händelser.
måndag 1 november 2010
Önskan, förväntan och fruktan om uteblivelse
Jag har länge trott att om man önskar sig något riktigt mycket så säkerställer man att man det aldrig kommer att inträffa. Som bevis har jag anfört alla de penga- och framgångsrikhetstörstande personer jag sett köra i diket genom åren – kvävda av sin egen ambition.
Men kanske var det inte ambitionen som kvävde dem utan rädslan för att misslyckas? För det är ju en enorm skillnad på att önska sig något och att frukta att man inte kommer att få det, även om det är två sidor på samma mynt.
Om jag kommer med en stor och stadig utfästelse. Börjar jag inte i samma ögonblick oroa mig för att den inte kommer att falla in? Och för det åsnearsel jag kommer att se ut som när jag så storeligen haft fel.
Samma sak med materiella saker och pengar – om jag verkligen desperat behöver pengar så oroar jag mig med sannolikhet mer för att jag inte ska få dem än vad jag utan tvivel bestämmer mig för att de ska komma till mig.
Och så vidare. Tricket verkar sitta i att verkligen önska sig det man vill ha och inte låta sig ansättas av tvivlen. Detta förefaller till min egen förvåning oerhört rationellt när allt kommer omkring. Och jag tänker storeligen utfästa att detta är sanning utan att oroa mig för att se ut som ett åsnearsel.
Men kanske var det inte ambitionen som kvävde dem utan rädslan för att misslyckas? För det är ju en enorm skillnad på att önska sig något och att frukta att man inte kommer att få det, även om det är två sidor på samma mynt.
Om jag kommer med en stor och stadig utfästelse. Börjar jag inte i samma ögonblick oroa mig för att den inte kommer att falla in? Och för det åsnearsel jag kommer att se ut som när jag så storeligen haft fel.
Samma sak med materiella saker och pengar – om jag verkligen desperat behöver pengar så oroar jag mig med sannolikhet mer för att jag inte ska få dem än vad jag utan tvivel bestämmer mig för att de ska komma till mig.
Och så vidare. Tricket verkar sitta i att verkligen önska sig det man vill ha och inte låta sig ansättas av tvivlen. Detta förefaller till min egen förvåning oerhört rationellt när allt kommer omkring. Och jag tänker storeligen utfästa att detta är sanning utan att oroa mig för att se ut som ett åsnearsel.
söndag 17 oktober 2010
Söndagsskolan
Söndag är ändå söndag när allt kommer omkring. Dags för lite livsåskådning.
Ok. Tala om för mig vad som är omöjligt nu, tack så mycket.
Ok. Tala om för mig vad som är omöjligt nu, tack så mycket.
lördag 16 oktober 2010
Om ondska
Vi får alla rätt mycket ondska förmedlat till oss. Världen är en ond plats, full av stridigheter, bestialiska mord, elaka ordväxlingar och fruktansvärda slag om de knapphändiga tillgångarna på pengar, mat, energi och pokemonbilder.Det är vad vi får till oss. Så jämför man den där bilden man får med det egna livet - den egna verkligheten. Vilken fruktansvärd tur man har - egentligen. Det gäller verkligen att inte beblanda sig med sin omvärld - inte prata med främlingar, inte släppa in folk från främmande länder och inte hjälpa första bästa medmänniska för i grund och botten är nog så gott som alla utanför den egna bubblan ondskefulla och hemska. Vem vet, vi kanske rentav möts av någon som är i behov av våra surt förvärvade pengar. De ska fantamig ingen få röra. Bah!
Så kan det ju verka.
Men är det så djävligt? Finns det verkligen sådär vansinnigt mycket ondska? Jag tror inte det. Jag tror att den lilla ondska som finns drivs upp till största möjliga grad av rädsleproduktion. Men varför?
Vår civilisation vilar nog mer än något annat på just rädsla. Ett folk som går runt och är rädda för i princip allt är också ett folk som anser sig behöva en överhet att beskydda dem och därför utan att tänka överlämnar hela sin individuella suveränitet till de som kan tänka sig att dra det tunga lasset. Dessa, i sin tur, bygger myndigheter, försvarsinstitutioner, kontrollapparater, beskattnings- och omfördelningssystem, för att kunna styra flödena i kollektivet rädda och hanterbara individer kallade "samhället". Instanser som på senare år tydligt visats egentligen vara instrument för att hålla den rädda populationen i schack snarare än att verkar för deras välbefinnande.
Rädsla är själva bränslet för styrbarheten. Rädsla är allt. Men rädslan kräver i sin tur bränsle. Den kräver något att vara rädd för. Rädsla kräver ondska. Ondska av god kvalitet kan paralysera miljoner människor och beröva dem från sin tankeförmåga under årtionden (kärnvapenhot, 9/11 och så vidare). Att "skrämma vettet ur någon" är en mycket genomtänkt strategi om man vill komma åt någons frihet och tillgångar.
Ondskan tjänar ett syfte. Ett per definition ondskefullt syfte. Men ondskan måste ju komma någonstans ifrån - en ondskans källa. Det är ganska uppenbart att de flesta som jobbar åt ondskan faktiskt inte själva är ondskefulla utan enbart paralyserade av rädsla. Eller så är de imponerande av ondskans magnifika utanpåverk.
Jag har varit där. Bländad. Inlindad i ett slags romantisk självförtroendetripp när jag fick träda in på de blanka marmorgolven bakom glasfasader som reflekterar himlen. In i bank- och finansvärldens tempel. In bland "de stora grabbarna". De som sitter på ventilerna i det ekonomiska nätverket. De som sitter på "finansieringen" av allt och alla. Jag var oerhört imponerad. Och inte bara av vad jag såg utan egentligen mest av mig själv. Att jag nått dit. Den ultimata egotrippen.
Men så kom kärleken in i livet. Den villkorslösa, äkta och rena kärleken. Den som jag inte trodde fanns. Den tog mig på bar gärning och med storm. Fick mig att se med nya ögon på de jag tidigare föraktat för deras lilleputtiga, visionslösa och hemmabaserade liv. Gav mig perspektiv på egotrippen och gjorde den liten i förhållande till sig själv. Gav mening åt åratal av till synes irrelevant faktasamlande.
Bilden blev en ny. Bilden av ren ondska framträdde tydligt invid den av den rena kärleken. Rastlösheten som bodde där kärleken bor nu var mottaglig för ondskan - bli inspirerad och imponerad av den, att faktiskt frukta den och själv överlåta kontrollen till de högre graderna av ondska för att själv nå framgång i det spel den arrangerar.
Kanske är ondskan motsatsen till kärlek. Att ondskan ovillkorligen kräver kärlekslöshet och uppmuntrar saker som försvårar för kärleken. Media måste rimligen vara ondskans agent, för vare sig de som faktiskt arbetar inom media är onda eller inte så är det därifrån vi får våra orimliga krav och glättade livsstilstips kring kärleken. Det är därifrån vi formas att kräva just de där sakerna som den kravlösa kärleken inte överlever. Som får oss att söka framgång, självuppfyllande och den där egotrippen jag talade om istället för att lyssna på den inre kompassen som sannolikt pekar åt ett helt annat håll.
Ondskan kräver att vi är rädda för att bli utan saker. Pengar är tvivelsutan den ultimata mekanismen för att ombesörja detta. Brist på pengar är brist på allt. Tillgång på pengar är tillgång till allt. Om var och en lever i fruktan för att bli utan pengar och "förlora allt" lever alla i fruktan. Brist på energi och mat är också bra ur det ondskefulla perspektivet. För att inte tala om vacklande hälsa. Rädsla för sjukdomar är nog mer ondskefullt effektivt än något annat.
Det faktum att vi har en enorm sjuk- och hälsovårdsindustri betyder att gemene man faktiskt inte får leva ett hälsosamt liv. Personligen tror jag att de flesta av oss hålls mer eller mindre sjuka för att dels vara lätthanterliga i största allmänhet och dels för att den medicinska industrin är förlängningen av vår världs absoluta makt. En åsikt jag närt under många år i den medicinska forskningens närhet.
Krig är av central funktion för rädslan. Krig är kanske ondskans paradnummer - terrorns fullvuxna kusin. Om man tar sig tiden och gräver kring hur framförallt det andra världskriget genomförts, finansierats och lurar lite på vad det egentligen - vid sidan av vad vi fått lära oss i skolan - syftat till, då blir bilden en annan. Kriget emanerar ur samma källor som andra ondskegeneratorer och syftar till att tillvarata samma snäva grupps intressen.
Är det där vi har den - ondskans källa? Om man följer media, finansvärlden, energiproducenterna, krigsindustrin och den medicinska industrin hamnar man i en ganska tydlig ägarkoncentration. Ett fåtal händer äger så gott som hela världen. Kanske är det här ondskan bor och verkar. Kanske är det så att ondskan egentligen är ett mycket litet fenomen med enorma proportioner.
Ondskan skulle kunna vara något som en liten grupp oälskade personer bestämt sig för att bevara och lurat in resten av världen i sitt ondskefulla spel - inte för att de ville, utan för att de måste. Ondskans natur är att växa eller dö, ett beteende jag så mågna gånger sätt inom näringslivet och tidigare inte riktigt kunnat begripa.
Ondskan kräver egentligen inget annat än att besegras. Och för att besegra den krävs bara en enda liten tanke. Den att inte frukta något utan följa den där så förlöjligade kärleken. Då har ondskan inte en chans. För ondskan är ingenting om ingen fruktar den.
Flummigt? Ja, definitivt. Fruktansvärt osakligt och långt, långt ifrån vad man förväntar sig av en modern, upplyst och smakfullt sekuläriserad framgångsrik människa. Just så.
Så kan det ju verka.
Men är det så djävligt? Finns det verkligen sådär vansinnigt mycket ondska? Jag tror inte det. Jag tror att den lilla ondska som finns drivs upp till största möjliga grad av rädsleproduktion. Men varför?
Vår civilisation vilar nog mer än något annat på just rädsla. Ett folk som går runt och är rädda för i princip allt är också ett folk som anser sig behöva en överhet att beskydda dem och därför utan att tänka överlämnar hela sin individuella suveränitet till de som kan tänka sig att dra det tunga lasset. Dessa, i sin tur, bygger myndigheter, försvarsinstitutioner, kontrollapparater, beskattnings- och omfördelningssystem, för att kunna styra flödena i kollektivet rädda och hanterbara individer kallade "samhället". Instanser som på senare år tydligt visats egentligen vara instrument för att hålla den rädda populationen i schack snarare än att verkar för deras välbefinnande.
Rädsla är själva bränslet för styrbarheten. Rädsla är allt. Men rädslan kräver i sin tur bränsle. Den kräver något att vara rädd för. Rädsla kräver ondska. Ondska av god kvalitet kan paralysera miljoner människor och beröva dem från sin tankeförmåga under årtionden (kärnvapenhot, 9/11 och så vidare). Att "skrämma vettet ur någon" är en mycket genomtänkt strategi om man vill komma åt någons frihet och tillgångar.
Ondskan tjänar ett syfte. Ett per definition ondskefullt syfte. Men ondskan måste ju komma någonstans ifrån - en ondskans källa. Det är ganska uppenbart att de flesta som jobbar åt ondskan faktiskt inte själva är ondskefulla utan enbart paralyserade av rädsla. Eller så är de imponerande av ondskans magnifika utanpåverk.
Jag har varit där. Bländad. Inlindad i ett slags romantisk självförtroendetripp när jag fick träda in på de blanka marmorgolven bakom glasfasader som reflekterar himlen. In i bank- och finansvärldens tempel. In bland "de stora grabbarna". De som sitter på ventilerna i det ekonomiska nätverket. De som sitter på "finansieringen" av allt och alla. Jag var oerhört imponerad. Och inte bara av vad jag såg utan egentligen mest av mig själv. Att jag nått dit. Den ultimata egotrippen.
Men så kom kärleken in i livet. Den villkorslösa, äkta och rena kärleken. Den som jag inte trodde fanns. Den tog mig på bar gärning och med storm. Fick mig att se med nya ögon på de jag tidigare föraktat för deras lilleputtiga, visionslösa och hemmabaserade liv. Gav mig perspektiv på egotrippen och gjorde den liten i förhållande till sig själv. Gav mening åt åratal av till synes irrelevant faktasamlande.
Bilden blev en ny. Bilden av ren ondska framträdde tydligt invid den av den rena kärleken. Rastlösheten som bodde där kärleken bor nu var mottaglig för ondskan - bli inspirerad och imponerad av den, att faktiskt frukta den och själv överlåta kontrollen till de högre graderna av ondska för att själv nå framgång i det spel den arrangerar.
Kanske är ondskan motsatsen till kärlek. Att ondskan ovillkorligen kräver kärlekslöshet och uppmuntrar saker som försvårar för kärleken. Media måste rimligen vara ondskans agent, för vare sig de som faktiskt arbetar inom media är onda eller inte så är det därifrån vi får våra orimliga krav och glättade livsstilstips kring kärleken. Det är därifrån vi formas att kräva just de där sakerna som den kravlösa kärleken inte överlever. Som får oss att söka framgång, självuppfyllande och den där egotrippen jag talade om istället för att lyssna på den inre kompassen som sannolikt pekar åt ett helt annat håll.
Ondskan kräver att vi är rädda för att bli utan saker. Pengar är tvivelsutan den ultimata mekanismen för att ombesörja detta. Brist på pengar är brist på allt. Tillgång på pengar är tillgång till allt. Om var och en lever i fruktan för att bli utan pengar och "förlora allt" lever alla i fruktan. Brist på energi och mat är också bra ur det ondskefulla perspektivet. För att inte tala om vacklande hälsa. Rädsla för sjukdomar är nog mer ondskefullt effektivt än något annat.
Det faktum att vi har en enorm sjuk- och hälsovårdsindustri betyder att gemene man faktiskt inte får leva ett hälsosamt liv. Personligen tror jag att de flesta av oss hålls mer eller mindre sjuka för att dels vara lätthanterliga i största allmänhet och dels för att den medicinska industrin är förlängningen av vår världs absoluta makt. En åsikt jag närt under många år i den medicinska forskningens närhet.
Krig är av central funktion för rädslan. Krig är kanske ondskans paradnummer - terrorns fullvuxna kusin. Om man tar sig tiden och gräver kring hur framförallt det andra världskriget genomförts, finansierats och lurar lite på vad det egentligen - vid sidan av vad vi fått lära oss i skolan - syftat till, då blir bilden en annan. Kriget emanerar ur samma källor som andra ondskegeneratorer och syftar till att tillvarata samma snäva grupps intressen.
Är det där vi har den - ondskans källa? Om man följer media, finansvärlden, energiproducenterna, krigsindustrin och den medicinska industrin hamnar man i en ganska tydlig ägarkoncentration. Ett fåtal händer äger så gott som hela världen. Kanske är det här ondskan bor och verkar. Kanske är det så att ondskan egentligen är ett mycket litet fenomen med enorma proportioner.
Ondskan skulle kunna vara något som en liten grupp oälskade personer bestämt sig för att bevara och lurat in resten av världen i sitt ondskefulla spel - inte för att de ville, utan för att de måste. Ondskans natur är att växa eller dö, ett beteende jag så mågna gånger sätt inom näringslivet och tidigare inte riktigt kunnat begripa.
Ondskan kräver egentligen inget annat än att besegras. Och för att besegra den krävs bara en enda liten tanke. Den att inte frukta något utan följa den där så förlöjligade kärleken. Då har ondskan inte en chans. För ondskan är ingenting om ingen fruktar den.
Flummigt? Ja, definitivt. Fruktansvärt osakligt och långt, långt ifrån vad man förväntar sig av en modern, upplyst och smakfullt sekuläriserad framgångsrik människa. Just så.
lördag 9 oktober 2010
Symmetriskt
Imorgon blir det ett synnerligen symmetriskt datum och man vet ju aldrig. Lite täckning för den omsorgsfullt inseminerade skrämselhickan på lager? Eller ett planerat oväntat besök? Litet test: 2+0+1+0+1+0+1+0 = 5 = dessvärre. Eller 1+0+1+0+1+0 = 3, konstruktivt nog.
10.10.10
kl 10.10?
kl 10.10?
torsdag 30 september 2010
Synkronicitet
Resonans [Wikipedia] knyter inte bara samman fysikens och religionens utlöpande fritänkare med varandra. Den har också sin verkan i sociala skeenden. Precis just nu ser detta ut att vara vad som sker.
Europeiska demonstrationer mot centralbankväldets absurda implikationer på människan [SvD]. Oro i Ecuador på samma grunder[SvD], [DN]. Penningpolitiska kollisioner i den större skalan [SvD].
Individers önskningar framverkas. Sätter vågor i rörelse. Får saker att hända. Resonans. Bärandes en våg av insikter i en värld som konstrueras för att undvika dem.
Systemet med Fractional Reserve Banking är emellertid på upphällningen och det är ganska logiskt eftersom detta system faktiskt är människofientligt. Jo, jag vet - alla pengar i världen bygger på det men det är ändå människofientligt.
Europeiska demonstrationer mot centralbankväldets absurda implikationer på människan [SvD]. Oro i Ecuador på samma grunder[SvD], [DN]. Penningpolitiska kollisioner i den större skalan [SvD].
Individers önskningar framverkas. Sätter vågor i rörelse. Får saker att hända. Resonans. Bärandes en våg av insikter i en värld som konstrueras för att undvika dem.
Systemet med Fractional Reserve Banking är emellertid på upphällningen och det är ganska logiskt eftersom detta system faktiskt är människofientligt. Jo, jag vet - alla pengar i världen bygger på det men det är ändå människofientligt.
tisdag 7 september 2010
Bokslut
Äntligen är boken färdigläst (978-0923550394). Återstår skvalpet. Passande för en tämligen medtagen åldring som passande nog får lov att krypa till korset och erkänna att han var en smula hälsomässigt försvagad denna tisdag. Jag gillar inte att vara det. Inte ett ögonblick. Å andra sidan blev bokfan som sagt utläst så nu är man av med den.
Den knöt ihop några punkter, boken i fråga – även om den var författad långt vid sidan av min egen utgångspunkt. Å andra sidan är det ju meningen med slika övningar, att med utgångspunkt i sin egen utgångspunkt justera utgångspunktens placering relativt den på observationerna baserade verklighetsuppfattningen.
Resonansresonemangen var överlag resonabla vågar jag påstå. Den inneboende kraften hos det undanstoppade och förbisedda och styrkan i de svaga signalerna stämmer mycket väl med mina egna intryck. De signalstarka maskineriernas spindelväv av intressen och den förmenta slutsatsen att ”allt görs för pengar” likaså. Pengar är ju den mest påtagliga sak som inte finns och vid dagens slut kan det inte för intressesfärens skapares vidkommande vara pengarna utan dess egenskaper i egenskap av redskap för att uppnå det på vilket jag och sannolikt/förhoppningsvis många fler söker som är orsak till det rådande.
Och så till det underligaste. Tror jag. För vid så gott som varje punkt där jag själv kunnat och faktiskt - med hänsyn tagit mödan förknippad med förflyttningen av nämnda utgångspunkt – haft viljan att avvisa det framlagda fanns beklagligtvis observationer ur mitt eget liv att fästa företeelsen mot.
Alldeles för symmetriskt. Alldeles för många kopplingspunkter som tvingar mig att placera utgångspunkten åt det håll jag befarade, baserat på en lång rad indiciebetonade småhändelser utefter livets stig ackompanjerat av en särpräglat bråkig hjärna.
Sov så gott.
Den knöt ihop några punkter, boken i fråga – även om den var författad långt vid sidan av min egen utgångspunkt. Å andra sidan är det ju meningen med slika övningar, att med utgångspunkt i sin egen utgångspunkt justera utgångspunktens placering relativt den på observationerna baserade verklighetsuppfattningen.
Resonansresonemangen var överlag resonabla vågar jag påstå. Den inneboende kraften hos det undanstoppade och förbisedda och styrkan i de svaga signalerna stämmer mycket väl med mina egna intryck. De signalstarka maskineriernas spindelväv av intressen och den förmenta slutsatsen att ”allt görs för pengar” likaså. Pengar är ju den mest påtagliga sak som inte finns och vid dagens slut kan det inte för intressesfärens skapares vidkommande vara pengarna utan dess egenskaper i egenskap av redskap för att uppnå det på vilket jag och sannolikt/förhoppningsvis många fler söker som är orsak till det rådande.
Och så till det underligaste. Tror jag. För vid så gott som varje punkt där jag själv kunnat och faktiskt - med hänsyn tagit mödan förknippad med förflyttningen av nämnda utgångspunkt – haft viljan att avvisa det framlagda fanns beklagligtvis observationer ur mitt eget liv att fästa företeelsen mot.
Alldeles för symmetriskt. Alldeles för många kopplingspunkter som tvingar mig att placera utgångspunkten åt det håll jag befarade, baserat på en lång rad indiciebetonade småhändelser utefter livets stig ackompanjerat av en särpräglat bråkig hjärna.
Sov så gott.
måndag 6 september 2010
måndag 30 augusti 2010
lördag 21 augusti 2010
Kul rulle
Det hör inte till vanligheterna att vi faktiskt ser de filmer vi hyr här hemma. Vi brukar mest hyra och sedan glömma bort att lämna tillbaka dem. Prismodellen hos vad som i folkmun kallas Videohallen (fast det står något annat på skylten) är tre alternativt fem filmer i en vecka för 120 kr.
Precis lagom för att man ska hinna glömma bort dem alltså. Om man hyr filmen klockan 21 på söndag kväll så ska de vara tillbaka nästa söndag kl 17. Inte klockan 23 genom inkastet i väggen, ty då bokförs en liten skuld.
Nu senast med åtta filmer hyrda blev det 220 SEK för de extra sex timmarna - en avgift som jag erlade på tisdagen då jag kom in för att återigen hyra tre av de osedda filmer som jag även hyrt föregående vecka, betalt förseningsavgift på och nu med hänvisning till detta faktum tyckte mig måsta se.
Nåväl.
En av dessa filmer var "The Men Who Stare at Goats". I går - då min fru och hennes kompis efter en närmast omänsklig gymbragd placerat sig framför TV-spelet åkte skivan in.
Och nu till saken. Filmen var bra. Mycket bra.
Det var egentligen bara det jag ville ha sagt.
Precis lagom för att man ska hinna glömma bort dem alltså. Om man hyr filmen klockan 21 på söndag kväll så ska de vara tillbaka nästa söndag kl 17. Inte klockan 23 genom inkastet i väggen, ty då bokförs en liten skuld.
Nu senast med åtta filmer hyrda blev det 220 SEK för de extra sex timmarna - en avgift som jag erlade på tisdagen då jag kom in för att återigen hyra tre av de osedda filmer som jag även hyrt föregående vecka, betalt förseningsavgift på och nu med hänvisning till detta faktum tyckte mig måsta se.
Nåväl.
En av dessa filmer var "The Men Who Stare at Goats". I går - då min fru och hennes kompis efter en närmast omänsklig gymbragd placerat sig framför TV-spelet åkte skivan in.
Och nu till saken. Filmen var bra. Mycket bra.
Det var egentligen bara det jag ville ha sagt.
måndag 19 juli 2010
Trepunktsbältet
I bakhuvudet, rytmen, ljusen, dansen. Just den dansen, i all sin uppsluppenhet ett slags enkel men komplett extas. Mot fonden av en fullkomligt komplett dag till det ljuvligaste av högtider. Till bevis och stadfästande av vår kärlek och vårt gemensamma öde. Till bevis av nuet. Ett återkommande nu.
Lyckan över henne är komplett. Hon är komplett.
Så rullar bandet bakåt några månader – till farsans död. Precis som väntat.
Jag blir inte sorgsen, underligt nog. Kanske är det för tidigt. Kanske hänger jag i hängmattan – stadigt bunden mellan den akuta bortgångens ljusa björkstam och den orubbliga saknadens ek lite längre bort.
Mellan farsans död och kärlekens högtid står vad som verkar vara Insikten. De står där som tre orubbliga punkter, dessa händelser – på precis samma avstånd från varandra.
Insikten är en komplicerad historia, lika mångfacetterat komplicerad som den är otvetydig och enkel. Längst ut i tentaklerna trevar den, avvaktar det korsvisa bekräftandet av intuition och intellekt.
Farsan. Jag älskade dig oerhört, oerhört mycket och precis hela tiden. När jag vände dig ryggen var det för att jag klandrade dig för mina svagheter. Nu ser jag att de hela tiden varit mina styrkor. Nu ser jag varför och till vad. Nu ser jag storheten.
Insikten. Du är svaren på ett liv av meningslöst observerande och rastlöst grubblande. Det går inte en dag utan att jag förbannar din ankomst, precis som jag dagligen förbannade de frågor som föregick dig. Du väckte strängarna, band dem samman för mina ögon. Nu tar jag dem som de kommer,
Min älskade fru. Eldarna fortsätter flamma upp i våra fotsteg. Jag lever varje dag i den ljuvliga närheten av din vibration. Den föder lustar på alla plan och får min eld att brinna. Den leder vägen till insikter och gör grubbel till hopp. Den får mig att se dig. Att njuta. Att hänföras.
De tre punkterna bryter verklighetens ljus och riktar dem fokuserat mot brännpunkten. Nuet. Och vikten av nuet.
Lyckan över henne är komplett. Hon är komplett.
Så rullar bandet bakåt några månader – till farsans död. Precis som väntat.
Jag blir inte sorgsen, underligt nog. Kanske är det för tidigt. Kanske hänger jag i hängmattan – stadigt bunden mellan den akuta bortgångens ljusa björkstam och den orubbliga saknadens ek lite längre bort.
Mellan farsans död och kärlekens högtid står vad som verkar vara Insikten. De står där som tre orubbliga punkter, dessa händelser – på precis samma avstånd från varandra.
Insikten är en komplicerad historia, lika mångfacetterat komplicerad som den är otvetydig och enkel. Längst ut i tentaklerna trevar den, avvaktar det korsvisa bekräftandet av intuition och intellekt.
Farsan. Jag älskade dig oerhört, oerhört mycket och precis hela tiden. När jag vände dig ryggen var det för att jag klandrade dig för mina svagheter. Nu ser jag att de hela tiden varit mina styrkor. Nu ser jag varför och till vad. Nu ser jag storheten.
Insikten. Du är svaren på ett liv av meningslöst observerande och rastlöst grubblande. Det går inte en dag utan att jag förbannar din ankomst, precis som jag dagligen förbannade de frågor som föregick dig. Du väckte strängarna, band dem samman för mina ögon. Nu tar jag dem som de kommer,
Min älskade fru. Eldarna fortsätter flamma upp i våra fotsteg. Jag lever varje dag i den ljuvliga närheten av din vibration. Den föder lustar på alla plan och får min eld att brinna. Den leder vägen till insikter och gör grubbel till hopp. Den får mig att se dig. Att njuta. Att hänföras.
De tre punkterna bryter verklighetens ljus och riktar dem fokuserat mot brännpunkten. Nuet. Och vikten av nuet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
