Att gå genom öppna dörrar

Projektet The Scape Bay föddes ur en okonventionell idé i parningsakten mellan ett skriande behov och en stor, tom och luftig lokal. Just där – i lokalen – kändes den lika orealistisk som tilltalande. Jag var ganska säker på att jag aldrig skulle vara inblandad i att förverkliga visionen. För det var precis vad det var – en vision. Där och då fick jag en vision och det är den vi nu rör oss mot.

Jag har aldrig jagat en vision förut yrkesmässigt; det har varit idéer jag försökt fullborda. De vägarna har varit slitsamma och inneburit trösklar på ett sätt jag gått och blivit van med. När jag nu tillsammans med min mycket personlige assistent börjar lyfta budskapet kring The Scape Bay är det som att sparka in öppna dörrar.

Det finns inte ens några dörrar, egentligen. Precis som i verkligheten är det bara fantasin som sätter gränserna och jag börjar förstå att detta inte är ett slag att utkämpa, en match att spela eller en seger att hämta hem. Det här är bara en meningsfull aktivitet i livets ström och den ligger så fint arrangerad längst livslinjen att den inte kommer att kräva någon fight. Den är menad att hända, helt enkelt.

Jag får väl helt enkelt acceptera det.

En annan sorts fredag

Ingen dag är den andra lik. Det gäller även fredagar. Den här fredagen var lite mer olik än andra. Det hänger samman med gårdagens mötesräcka då jag tillsammans med en långvarig och en blivande kollega träffade de som uttryckt intresse för att jobba med de utvecklingsprojekt som finns inom ramen för den etablerade produkten, Social Avkastning och The Scape Bay, men i ärlighetens namn i dagsläget mest handlar om det förstnämnda.

Utbytet var högt. Mycket över förväntan. Visst, själva urvalsmetoden var den att jag först drog alla projekten i min sedvanligt osammanhängande form för ett stort antal (stackars) åhörare och att jag lämnade dem med inget annat än de osammanhängande tankemönstren och min e-postadress. Lite hafsigt sådär så att bara de som verkligen attraherades av tankesättet och idéerna skulle höra av sig.

Det här är ett intressant läge. Det finns möjlighet att uträtta stordåd – framförallt på den etablerade arenan men även i förlängningen inom de nyare projekten. I dag är det mest att kunna utveckla mer kring den etablerade produkten som kittlar vid sidan av det uppenbara – att lära känna nya människor och sinnen innanför arenans gräns. Det har varit något av en frustration genom åren att inte riktigt kunna bränna på i den omfattning jag har haft ambitionen att göra. En frustration som tagit sin tribut på kreativiteten och ledarskapet.


Men det är klart. Takten avgörs ju inte alls enbart av hur många som kan realisera tankar och idéer jag själv bär på – vare sig jag är dess uppkomst eller har övertagit den bärande rollen av en annan påhittare. Förverligande av idéer handlar kanske i större omfattning om att dess omvärld – hela universum faktiskt – ska hamna i det läge då det är menat att det ska bli av. Och för det kringliggande är det viktigt att först belysa detaljerna. Att belöna genom att belysa möjligheten att klara av små saker så att stora saker kan växa utan att någon behöver lägga märket till det. Det är ju bara så stora saker kan byggas egentligen – på gott och ont.


Nu står jag alltså där med en knippa möjligheter igen och får ta och bestämma mig för i vilken omfattning foten ska pressas mot gaspedalen. Det hänger helt och hållet samman med vilken insats jag själv är beredd att göra. Sommaren är till för att dricka vin – den saken har redan konstaterats. Vin och bilkörning hör inte ihop.

Samtidigt är det uppstådda läget ett jag efterlyst under lång tid. Ett läge ur vilket ett nytt läge lätt kan uppstå – det av mig så hett eftersträvade läget där vi revolverat ett varv och där mönstren är det som utvecklas och inte det som realiserar dem. Att lyfta nivån i utvecklingen är vad som skulle kunna få mig att på sikt bibehålla intresset för det jag kallar jobb.

Det ska tänkas, således. Tänkas igenom. Men kanske mest av allt ska magkänslan få säga sitt om det hela. Jag ber att få gratulera mig själv till att ännu en gång ha hamnat i en situation som precis överensstämmer med vad jag önskat. En situation som gör det möjligt att – om jag blundar – se linjerna mellan de granulat av sammanhang som aggregerats utefter verklighetens yta.

Fredagsmys med mental eftersmak

Den där extrafamiljen vi har kommit att dras med kom förbi en sväng igår kväll igen. Det var på tiden – de hade ju inte varit här sedan i tisdags. Har man väl fått hit dem är de ruskigt svåra att bli av med – tack och lov. Så länge det finns en spisfläkt så finns där också outtömligt med samtalsämnen och denna kväll – övergående i natt men blott något litet nafsande på morgon – var intet undantag. Barn tappade tålamodet, hämtade filtar och kröp in i mattan under köksbordet och somnade. Så även hunden. Diskussionen fortsatte oförtrutet.

Vad säger man?

När man sitter där – några timmar innan – och pratar om lokaler och inser att man stött på ett hinder av praktisk natur som kan vara en showstopper för en verkligt god idé. Att det kanske kan bli knepigt att hitta något som passar. Formar en tanke av att någon annan ska lösa det åt oss. Provkör insikten om livets konstruktion genom att helt enkelt formulera tanken ”jag vill att någon kommer med en lokal så att vi kan ta detta vidare”. Knappa timmen senare sitter det någon vid köksbordet som har lösningen på problemet. Helt oannonserat. Det är så jävla läckert alltihop. Tidigare kallade jag det för symmetrier – när saker bara stämmer sådär.


Nu har det fått ett annat namn. Nu kallar jag det Livet. Eftersom livet egentligen är en stor symmetri. Förefaller det fel, asymmetriskt eller kanske till och med obehagligt så är även det en formation i den perfekta symmetri som håller alltihop samman. Som ser till att allt är vad det är menat att vara, blir vad vi önskar att det ska bli och att allt det där fanns, finns och kommer att finnas i perfekt samklang med allt som alltid funnits, finns och kommer att finnas.

Det är så enastående vackert, alltihop.

Men inte nog med det. Jag fick en del att tänka på också. Riktigt tänkvärda saker. Det handlade om utveckling, programmering, att börja tidigt respektive sent, att prestera på målsnöret och till icke föraktlig andel handlade det om det där bekräftelsebehovet. Det strålar liksom samman där någonstans. Jag menar – jag har ju aldrig någonsin gjort det för pengarna. Har knappt låtsats att jag gör det.

Jag har nog mest gjort det eftersom jag tycker om att skapa saker. Och då allra helst under press. Enklaste sättet att åstadkomma den där pressen är att vänta tills det precis bara nästan är för sent. Att bevisa för mig själv att jag minsann kan. Och för andra. Varje gång. Hela tiden. Bekräftelse.

Precis bara nästan. Där har vi ett ledtema. Jag gillar precis bara nästan. Leva på kanten, på sitt eget lilla sätt. Så här sa någon om mig för många år sedan:

”I ask him every day and he tells me that it will be ready on time but he never has anything to show me. Neither does he seem worried about it. Then, when the race is almost over he starts running as the unpredictable racehorse he is and wins the race every time.”

Sagesmannen till ovanstående tyckte att det blev väldigt irriterande att jobba med mig, även om vi åstadkom mycket tillsammans. Det var spännande hela tiden. Citatet hämtat fritt ur minnet inför en av mina verkligt katastrofala uppvisningar av ett icke färdigställt system hos ett av världens största förlag en solig vårdag i Paris. Vi redde upp det, sagesmannen och jag, med en ohälsosamt stor portion charm att ge struktur till den tunna soppa vi dragit samman ett prominent gäng att förevisa. Jag kände mig som en riktig skojare. Vilket kanske inte riktigt var så skojigt som det låter.

Att börja sent som alibi för att inte riktigt behöva prestera fullt så bra som den som tagit ordentligt med tid på sig. Att kunna klappa sig själv på axeln och säga ”om jag [eller du] haft ordentligt med tid hade det varit perfekt”. Vilket utstuderat självbedrägeri det är. Att vidmakthålla bilden av att jag är lite bättre än jag är genom att lura mig själv att jag inte har tid så att jag slipper inse att det jag aldrig hann med är konsekvensen av mitt bristande intresse för detaljer.

Rätt fånigt egentligen.

Och så tänker jag på alla saker jag gjort. Alla de där grejorna som det faktiskt blivit något av. De ”hack” jag spottat ur mig som svarat upp mot ett behov och därför vunnit acceptans och användande. Jag har ju gjort dem på mitt sätt. Pressat fram dem ur luckor av komprimerad tid som jag skapat åt mig själv med det enda kravet att de egentligen inte ska finnas. Och som när de väl tagit fart måste överlåtas på andra att reda upp de av mig inbyggda misstagen.

Var har stommen till det företag jag huvudsakligen lever av uppstått egentligen? Var skaffade jag mig tiden till att bygga de där verkligt gångbara modellerna – klä dem i kod och göra dem exekverbara? Raden av arrangerat tillfälliga tidsytor blir plågsamt tydligt.

På tåget mellan Uppsala och Stockholm, inledningsvis. När SJ optimerade sin förbindelse mellan städerna och kortade restiden från 47 till 38 minuter minskade de samtidigt min produktivitet avsevärt. Jag minns att det retade mig att jag fick mycket mindre gjort.

Kastrups flygplats där jag häromkvällen jagade ätbarheter är en annan plats där mycket utveckling skett. Jag minns att jag mer eller mindre med flit ”inte hann till” direktflighten från Düsseldorf utan istället maskade mig kvar i Köln för att få ett par åtråvärda väntetimmar på Kastrup där jag satte mig i den underbart doftande rökavdelningen som då fortfarande fanns och drog kodrader ur nollpunkten eftersom jag lyckats lura mig själv att den tid jag befann mig i inte fanns och därmed var obegränsad.

Exemplen är egentligen otaliga och det gäller alls inte bara arbete. Även skrivandet är drivet ur samma nollpunkt. Samma självbedrägeri. Varför kan jag annars bli sittande en halvtimme på dass med en WC-PC eller kack-Mac och skriva fritt ur sinnet när samma ord inte kommer farande vid köksbordet?

Vem försöker jag lura?

Mig själv, förstås.

Och hur tycker jag att det går?

Jo – tackarsomfrågar – fram tills nu gick det alldeles utmärkt.

Tills han började ställa frågorna kring vad som kunde bli resultatet om jag tog lite mer tid på mig. Och tills hon förklarade vilken alldeles förträfflig självbedrägeri- och självbekräftelsemekanism det är att börja åt helvete försent. Och tills Hon började prata om hänsyn och matning av katterna och om saker som jag tycker att jag tycker att jag borde tycka att jag borde.

Men det var igår. Så jag frågar väl igen, då: hur tycker du att det går?

Nej – tackarsomfrågar – nu tror jag inte att det går alls, om sanningen ska fram.

Jag bad om att få veta det. Jag bjöd in honom i min tankemässiga sfär eftersom han utstrålade precis just det där. Eftersom han har förmågan att ta det utstuderat lugnt där jag trycker på gasen så att nacken nästan knäcks. Han är envist frågasättande där jag dras med i taktfast och överskruvad inspiration. Och sannolikt tvärtom. Det är också därför vi kommer att uträtta stordåd.

Men just idag blev det lite komplicerat.

…eller… hm…

Egentligen blev det med ens ohyggligt mycket mindre komplicerat.

Det handlar ju om att jag kan börja vara så pass ärlig med såväl mig själv som med min omgivning att jag står för vad det är. Någonstans i botten finns en känsla av stress. En otålighet inför detaljer och idéer. Jag menar – om jag på förhand vetat hur mycket tid de saker jag givit mig in i skulle komma att ta – skulle jag då ha gjort dem?

Sannolikt inte.

Varför?

Eftersom jag på förhand skulle gjort bedömningen att det inte hade varit värt arbetsinsatsen. Alltså måste jag lura mig själv att den tid jag lägger ner inte riktigt räknas. Att det är tid som jag egentligen inte hade någon annan avsättning för. Terminaltid, tågtid, flygtid - väntetid.

Dumjävel. Faktiskt.

Och så beskriver jag mitt eget projekt för mig själv – det allra senaste. Social avkastning med dess tre ingångar: 1) Småskaligt företagande med viktigare saker än finansiell avkastning som drivmedel, 2) Framvaskandet av några verkligt skalbara mönster ur det småskaliga företagandet och 3) en möjlig märkning/ certifiering för den som vill utöva konsumentmakt i småskalighetens tecken.

Det är tvåan ovan som får mig att rysa. Det är min modus operandi ”blown out of proportion”. Många små innovationer blir aldrig storskaligt exploaterade av den anledningen att gapet mellan småskaligt lekande/ experimenterande/ utforskande å ena sidan och välfinansierade expansivt laddade industrialiseringsprojekt å andra sidan är för stort. Den som har en idé som gör något rejält mycket bättre tar den sällan till en världsmarknad på grund av hur nämnda världsmarknad ser ut och dess konsekvens hur förutsättningarna för exploatering ser ut (jo, jag vet att finanslocket finns där men i det beskrivna tankeskedet är det inte den konstruktionen som är låsningen).

Vad jag vill göra är alltså att locka fram alla de brillianta småsaker som har potentiell storslagenhet under förespeglingen att det inte alls behöver bli något storslaget för att sedan ge det möjligheten att bli just storslaget om idén visar sig ha potentialen. Phu.

Exakt som när jag själv sätter mig i rökzonen på Kastrup och tillåter mig själv att dra kodrader ur stilleståndstiden utan att tänka på att det kan (eller rättare sagt ska) bli något som används av tusentals och åter tusentals slutanvändare.

Om jag vågat tänka tanken från början: om jag vågat tro på den från den absolut första kodraden; hur hade det då sett ut? Om jag varit uppriktigt med vad jag lägger min tid på och sagt till mig själv och min omgivning att ”det här kommer att bli en killer” och också låtit design och arkitektur ta höjd för det.

Jag vet inte, faktiskt. Men per gårdagens stund under fläkten har utsikterna att lura mig själv drastiskt försämrats. Parallellt har jag ju kommit att inse vad tanken faktiskt är kapabel till. Jag menar – om jag helt enkelt bestämt mig för att vissa idéer ska bli bärkraftiga och växa till den skala jag drömt om; då är det ju inte särskilt smart att försöka lura mig själv att tiden jag lägger på dem inte behöver finnas.

Nu blev jag yr i mössan. Har sovit för lite. Tror att jag bryter här och går ut och mockar i stallet istället.



Kul liv, det här. Tack. Mera, tack.

Invecklat trevligt

Det har varit några intensiva veckor. Eller har och har – det är några intensiva veckor. Inte att beklaga, precis – veckorna i fråga är inklämda mellan två vistelser i solen och innehållet är inte heller det något jag kan gnälla över. Självpåtaget i alla händelser, alltihop nu markerat ”jobb” men det är ju frågan om laddningen i ordet verkligen överensstämmer.

De senaste dagarna har emellertid varit ett litet helvete. Jag har nämligen (trumvirvel, s.v.p.) programmerat. Detta värv som förde mig in i arbetslivet med buller och bång och vilket jag har att tacka för så mången upplevelse, så mången erfarenhet och i all blygsamhet även framgång.

Hur kan jag bli så irriterad av att programmera?

Delvis beror det på att jag konsekvent börjar för sent. Eftersom jag vill klara av annat först. Att följa den policyn gör att början aldrig anländer så när jag väl inser att det gått och blivit tidskritiskt är det sällan något ypperligt läge.

I själva programmeringen bor ett slags bitterljuv paradox. Om jag har lite tid på mig kan jag inte vända på alla stenar och hitta de bästa lösningarna. Men om jag har mycket tid på mig börjar jag aldrig.

I alla händelser blir kombinationen ovissa resultat, självförverkligad tidspress och logiskt tänkande till en kraftfull fackverkskonstruktion som retar mitt sinne till irritation. Jag tycker nämligen inte om mig själv när jag programmerar. Jag blir logisk, fokuserad och asocial. Jag uppfattar saker som annars är roliga som oönskade avbrott och jag trotsar sociala spärrar jag annars inte hade ens tänkt tanken att utmana.

Det tål att sägas: jag blir ett monster.

Därför beslutar jag gång på annan att inte mera utveckla. Eftersom jag helt enkelt känner att det inte passar mig i det liv jag har förmånen att leva. Ett sådant där liv där det dyker upp vänner med ungar fram på eftermiddagen och som vägrar ge sig av från gården förrän långt efter ungars läggdags, till exempel. Som dricker lite vin en tisdagkväll och förstår helheten utan att blinka. Som dessutom har förutsättningar att förstå att man har förstått. Som bara är och utan vilka det den korta tiden för insikten av närheten till trots skulle vara svårt på något sätt. Den typen av liv, ni vet.

Vilket av en händelse är ett sorts liv där det finns såpass gott om uppslag och idéer att följa de visionära spåren mot dess fullbordande att ett stillestånd i logiskt bås känns som en penibel bestraffning som separerar verkligheten från sitt eget upphov (vilket ju är tanken på den kommande dito, förstås).

Det ger sig med tiden, emellertid och jag antar att kampen mot utvecklingsmonstret som bor i mig själv är invecklat av en anledning. Ser fram emot att få möta den.

Ljuvliga liv, som sagt.

Idéer

I går var det dags för Social avkastnings första riktiga milstolpe – ett seminarium om LCHF med en namnkunnig pionjär på området (Lars-Erik Litsfeldt). Själva seminariet inleddes med en kort introduktion om tankarna bakom Social Avkastning. Inte direkt några stående ovationer men i all ödmjukhet begriper jag att det inte är direkt lätt att begripa.

Jag har tänkt på det i åtskilliga år. Dessa stackar fick tre och en halv minut på sig att begripa och riktigt så fort går det inte. Däremot är jag säker på att många mentala bollar satts i rörelse. En obeveklig och ganska stor rörelse, faktiskt.

Att frikänna sig själv i målet mot systemet och säga att ”mina idéer är inte så jävla dumma”, ”jag kan” och ”jag vet vad jag vill” är vad som väntar en bit ner längst vägen. Det kommer att bli alldeles ohyggligt spännande. Milt uttryckt.

Det kommer sannolikt inte att gå fort – det gör det inte med verkligt fundamentala förändringar. Att låta det ta sin tid är det snabbaste sättet och denna totala förändring från vanvett till sundhet måste få verka genom sin egen oundviklighet.

Och varför stressa? Saker och ting är ju alldeles underbara som de är.

Satt på ett flygplan från Barcelona för en herrans massa år sedan. Killen bredvid hade flyttat ner från Stockholm för några år sedan och saknade våren. ”Här nere är det vinter en dag och sommar nästa – i Sverige tar det ett par månader. Då hinner man uppleva varje litet steg framåt och glädjas åt alla de där nyanserna som här nere bara ändras över en dag i vårens första värmebölja”. Så sa han. Jag tycker att det var en väldigt klok iakttagelse, faktiskt.

Idéer som får träffas och umgås är som vilka levande väsen som helst – finner de varandra attraktiva så fortplantar de sig. Växer och väller fram i kreativa vågor.

Tjusigt.