Kontrast

Jag har alltid tyckt om kontraster. Att ena stunden stå med motorsågen i ett gammalt hus som ska få nya fönster för att ett par timmar senare sitta på ett plan någonstans med sågspånet kliandes under skjortan är en oförglömlighet. I mitt gamla liv var kontrasterna allt. Det var ur dem jag hämtade energi och inspiration och själva sporten dubbelliv är ju i sig en kontrastövning utan några direkta förbehåll.

Sedan jag mötte Henne och kom hit så har kontrasterna förlorat sin tjusning en aning. Jag tycker fortfarande om dem men de är inte vad jag lever av. Jag flyter i understundom alltför många tankar fram i en kärleksvarm flod och försöker lyssna på pulsen och dess impulser. I en utbildning att låta känslan styra skutan och att låta det bli som det vill bli utan alltför hög grad av analys och tanke – det sistnämnda varandes ohyggligt mycket svårare än det låter för undertecknad.

Kanske är det så att man väljer. I mitt fall kom kontrasterna som ett svar på en känsla av instängdhet. Efter att ha studsat mellan dess ytterligheter i många år fann öppnade sig en ny värld i dess kraftfält och ett slags balans inträdde. Kontrasternas kryssning ersattes av en lite mjukare mer harmonisk väg framåt.


Kontrast

Närvaro och därvaro

Varför skillnaden? Då, där – i mitt gamla liv – ett tydligen inte ändlöst men ändå långdraget glidande genom livets olika landskap. Alltid i rörelse på flykt undan rastlösheten. Sökande de punkter som bor på randen av tiden som är för kort för att finnas för att leva av dess utbredning över själva restiden. Sittandes bakom ratten i det påtittade sceneriet. Lekandes med tanken kring hur ett liv utanför glaset skulle te sig. I en verkligare verklighet, en öppnare och mer fullkomlig livsupplevelse. Platserna jag passerade har indexerats i sinnet med de imaginära attribut jag ur mitt dåvarande perspektiv etiketterat dem med.

När jag nu plockar fram den reseguidebok jag själv plitat ner i sinnet är jag som läsare fasförskjuten. Jag ser rakt igenom mina gamla observationer och inser att de är utgångna; att de vilar mot en annan horisont än den jag nu betraktar som verklig. Då såg jag något slags imaginärt liv spelandes över en lokaliserad fasad och såg det lite öppnare, lättare och mer tillgängliga i de samhällen som passerade utanför rutan som en möjlig grogrund.

Nu lever jag i exakt en sådan värld. En fysiskt ganska liten värld, i ett annat väderstreck än jag anat men bärande extrapolationen av alla de markörer jag placerade på andra sidan rutan i mina önskningar. I en verklighet jag inte kunde föreställa mig utan vars karaktäristik jag samlade pusselbitar till under sinnets i rörelse stationära belägenhet. Hon dök upp under en sådan resa. Hon bubblade fram ur orden och låg där naken för mig att upptäcka. Att finna livets essenser och det förbehållslöst fullkomliga.

Fläskkomplett. Alltihopa. Jag lever nu i det jag då skådade. På andra sidan glaset. Ser hur andra åker förbi i sina hyrbilar på väg till ett komplett liv, fångar en ögonblicksbild att fästa några punkter vid på sin resa. Det händer i sinnet. I mitt och hennes sinne. I den lille. I hagen. I sjön. Och i tystnad. Helt av sig själv och i den takt den overkliga verklighetens lustfyllda puls själv önskar.

Men när jag tänker kidnappa henne med till trakter jag bokfört som trevliga och omtyckta vilar det en missbedömning i botten. Att med själva rörelsen som mål ändå mållöst tillryggalägga sträckor av tilltalande optisk art är en redundant upplevelse i många stycken. Visserligen kan även dessa saker omfamnas och accentueras av blixtrande punkter av sinnlig och köttslig art. Och visst bor det toner i marken lite överallt som kan väckas till liv att ackompanjera vår gemensamma symfoni i passande stycken.

Men jag tvingas i alla händelser att minnas att jag faktiskt glömt hur det var. Och varför. För att återigen uppmäta den exakta aspektförskkjutningen om just 90 grader. Ur det oförstående iakttagandet av en verklighet till närvaron i densamma. Rätvinklighet. Vad annars?

Kontrast

Om kontrasten ger upphovet till verkligheten men samtidigt har sin upprinnelse ur densamma? Sannolikt.

Kontrast

Den här dagen var bokad för jobb i konungsliga huvudstaden. Fyra timmar i bil och dubbelt så många på kontoret. Eftersom det inte är så där vansinnigt frekvent längre så gör det inte så mycket. Huvudstadsbesöken blir lite av en kontrast.

Men möten avbokades och solig som dagen var beslutades den att framlevas hemma på tunet istället. Jobb avklarades per telefon och email varvid en stor hög ved kunde förflyttas in under tak istället för det predestinerade ödet att ligga till sig till första snön fallit i höst.

Det fysiska arbetet blandat med det mer tjänstemannamässiga är en mäktig kombination. Att lämna datorn för att gå ut och lyfta upp sin tre tons gamla fergusontraktor och inspektera en trasig framaxel för att med oljiga nävar svara på ett samtal rörande licensvillkor och LDAP-kataloger.

Många äldre religioner säger att allt - precis allt - i vår värld är resultatet av skillnader. Allt mellan positivt och negativt, gott och ont, dag och natt, vinter och sommar, liv och död. Och visst var det ganska tydligt denna gång - kontrasten när vandringen mot ljust blev vandringen mot mörker.

I går passerade vi det ögonblickskorta tillstånd då solen är på sin höjdpunkt här i norr. Allt det upptrissade, de överspunna förväntningarna och de frampressade aporna för att placeras i effektförvaring på andras axlar över sommaren. Allt vänder och pekar mot mörkret. Från ytan och inåt. Mot det som inte syns men är grunden till allt.

Snart är stjärnorna tillbaka. De kommer att lysa sig allt starkare genom mörkret. De finns alltid – åtminstone kan man tro det - men de kräver kontrastverkan mot ett mörkt himlavalv för att kunna synas. Ju mörkare himmel, desto vackrare stjärnor.

Kontraster är allt. En klok granne sa idag att om man har 50 att ge och hela tiden ger 51 går man alltid back, åsyftandes sin kapacitet, sin trevlighet – sin värme. Tricket för att generera mer är kanske att låta de uppstå i kontraster.

Jag önskar att alla fick en dag som min har varit idag. Full av tankar, fysiskt arbete, umgänge med barn och vuxna, sol och mörka skyar, hunger och goda måltider, intensivt arbete och kontemplativ tystnad. Allt. En fullkomligt komplett dag, uppkommen ur vad som kan vara en slump men givetvis inte är det.

Kontrasten mot mitt gamla liv - det jag levde innan jag träffade Henne - är enorm. Det finns egentligen inga spår av den gamla tiden i det nya livet. Hela världen har förändrats - i mina ögon; men egentligen är det sannolikt precis det motsatta. Men jag hade aldrig kunnat känna den lycka jag nu känner om jag inte varit igenom det som fanns innan.

Kontraster och vad som krävs för att få dem tillstånd är livets gåvor. För att det ska kunna kännas riktigt bra så måste det ibland få kännas dåligt. För att det ska kunna bli riktigt skönt måste det ibland få smärta. Vi skapar själv vår potential och levnadsintensitet genom att välja eller inte välja att ta bägge polerna.

Om vi ryggar tillbaka inför smärta och risker mister vi stora möjliga upplevelser. Oroar vi oss för vår omgivning till den grad att vi låter det hämma oss och våra medmänniskor händer precis samma sak. Säkerhetens pris är astronomiskt.

Jag läste en text häromdagen (se bloggroll och gissa själv ;-). När jag läste den upplevde jag den som lite divergent från min egen position. Krävdes att få landa och byta riktning för att inse att den i själva verket var mycket väl beskrivande.

Jag fick en spik genom handen idag. Det gjorde rejält ont, men utan den smärtan hade dagen inte kunnat vara komplett. Jag önskar likväl alla en dag som denna.