Onsdagsdravel

(Varning för osammanhängande text)

Som jag påpekat många gånger tror jag att förståelsen ofta bor i de allra enklaste sambanden. Inspirerad av solen under gårdagens lågenergiläge lät jag det sjunka. Lät solen svara på frågan utan att blanda in mina tankar. Solen frågade vad det var jag fick av denne. Värme, ljöd det instinktiva svaret. Ok – följ den då, sa solen. Och jag lät den spelas upp och följas för den djupare synen. Jag såg hur det fungerar när vi är på Samui, där språket inte är det främsta sättet att kommunicera utan där det är just värmen som bär förståelse. Humor, där har vi det. Humor är det universella språket. Lekfullt enkel humor som alla förstår oavsett ålder, kön eller kultur. Människor emellan är det kanske där vi har minsta den gemensamma nämnaren där ordet minsta innebär att det är större än något annat.

För det var ditåt resonemanget med himlakroppen drog vidare; enkelhet. Om det är enkelt så är det i någon mån riktigt. Inte för att komplicerade saker direkt är felaktiga, men man måste ställa sig frågan varför de är komplicerade. Om saker är komplicerade så är det eftersom de inte kunnat finnas som enkla, vilket innebär att dess existensberättigande kan ifrågasättas. Det är bara enkla saker som verkligen måste finnas. Saker som skrattet, vatten och kärlek. Komplexa saker består av många enkla saker, arrangerade i en struktur för att göra det komplexa till något annat än beståndsdelarna. Strukturen är ett mönster och den vill alltid säga oss något. Först är budskapet komplext men allteftersom man plockar med delarna blir det enklare och enklare att se vad mönstret betyder. När man väl är färdig betyder det komplexa något helt annat. Det är inte längre komplext. Det förefaller som regel rätt onödigt.

Enkelheten var det ena. Det andra var en impuls kring drömmar. Jag beslutade mig att åka till Örskärs fyr. Jag har sett den under hela min uppväxt vid havet. Den har varit inget mindre än mina drömmars mål när jag lekt med båtarna i strandkanten eller i de varma vattensamlingarna uppe på hällarna. Jag vet inte riktigt exakt hur det kommer att gå till men det lutar åt att jag drar ut båten till havet och tar den långa vägen. När det blir – det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det blir. Och att solen kommer att skina, vattnet kommer att vara varmt och att det kommer att ätas middag i Öregrund efteråt. Kanske blir det besök i Gudinge. Och Ängskär. Och Gräsö. Vem vet – kanske blir det Åland på en gång. Drömmen fortsätter där inne, skvalpande av varma, salta dyningar. Jag ser Själhällarna, Mickelsgrund, Brebådan och Gåskänningens bekanta silhuetter. Drömmen gör det levande i mig utan att jag fysiskt är där. Nästan verkligare än i verkligheten. Vilket som nu är vilket. Den är helt okomplicerad. Jag behöver inte ens flytta båten till havet för att uppleva de känslor och den totala lycka de här platserna skapar i mig.

En fråga jag inte ställde rörde manifestation. Det var där tankarna kring orden och dess avskalade betydelse från ingressen kommer in. Jag har ju klurat en del kring det här med pengar. Money. Mani. Att penningens namn på engelska bär på just den mani den är designad att skapa hos människosläktet. Så började jag ge akt lite på vad det var för händelser jag skapade i min verklighet genom mina tankar och utsagor. En gigantisk kassakö på Konsum, till exempel. Och nu i går en elchock för den stackars hunden eftersom jag hade den dåliga smaken att påpeka att han kunde få smaka elstängslets kraft innan han lämnat hästhagen. Alla dessa saker givetvis absolut slumpvisa, men vad är det med slumpen då som envisas med att inträda i mönster med tankar och talade ord? Slumpvishet – bor det något slags visdom om slumpen i ordet? Sannolikt. Slumpen är ett mentalt glidmedel att förklara när det stämmer. För att slippa axla kraften i tankar och ord till dess man orkar ta itu med det, sannolikt. Smart.

Mani som i Money kan ju precis lika gärna stå för manifestation. Att pengar har en inneboende kraft att manifestera drömmar. I min båtåkardröm ovan kommer det att gå åt åtskilliga liter bensin om jag väljer att använda min egen båt, till exempel. Och visst är det något slags konsensus att pengar är den yttersta och viktigaste råvaran för byggen av stordåd inom ramen för vårt så kallade moderna samhälle? Moderna. Mode-rna. Lägenas samhälle. Vilka lägen? De olika lägen som man förflyttar subjekten mellan likt en Day trader att utvinna energi i de rörelser som uppstår. Modet växlar och industrin lever av intäkterna på att ingen riktigt är nöjd med det den har, men vad händer sen? Pengar är en helt fiktiv varelse, ofta komplicerat finansiell men även i sin enklaste form inte essentiell rent fysiskt. Men likväl rätt påtaglig. Bortom pengaspelet slussas energin runt, den energi som det finansiella systemet är riggat att utvinna ur mänskligheten, faktiskt.

Häromdagen försökte någon sluta att röka. Någon försökte kapa bort den makt vederbörande upplevde att toppen på pyramiden hade tagit över denne någons liv. Det såg riktigt, riktigt jobbigt ut. Abstinensen tog ut sin rätt och jag kom till slutsatsen så gott som alla trevliga människor är rökare. Vid första anblicken handlar tobaksindustrin om att tjäna pengar på att människor köper dess produkt tobaken. Men ju närmare man tittar desto fler kaskader av det komplexa ser man. Sedan ett par årtionden har det varit väldigt viktigt att tala om för rökarna att de kommer att dö i cancer. Tydligen lyckades man eftersom det nu finns en helt enastående manifesterad cancerindustri. Likaså finns det en slutarökaindustri som tillhandahåller knep som inte fungerar för att människor ska bli fast i slutarökaläget.

Den energi de individer som röker men tycker att de inte borde röka alstrar är den verkliga produkten av tobaksindustrin. Den utvinns av de som inte har makt att skapa sin egen livsenergi. Det är ren parasitism och den fortsätter i samma spår som häxprocesser, religiöst pålagd skuld, kulturella syndaok och monetära skuldfällor uppstått ur och vandrat. Om vi tar religionen som exempel, vår kristna – så säger den att du föds i skuld in i världen och inte förrän du lagt all din personliga suveränitet och makt i religionens händer är du någorlunda fri. BULLSHIT! Alla är helt och fullkomligt fria som själar och vad man än hör som inte erkänner det är lögn med avsikt att kidnappa sinnen för att sätta den i arbete i det energiproducerande slavlägret mänskligheten incorporated. Där hade vi ett annat ord. Corporation. Incorporation, det senare själva skapandet av företaget. Vad är det som det inkorporeras i? Komplexet, naturligtvis. Företag som juridiska personer med enligt common-law-ländernas sätt att se på saken mänskliga rättigheter i samhället som i allt färre kluster utvinner energi ur den där vilseledda mänskligheten.

Allt det där ser vid första anblicken väldigt komplicerat ut. Som enskild, enkel, liten människa att ha en hel värld av storföretag som är ute efter dina pengar, din manifestationsförmåga och din energi. En hel värld av inkorporerade entiteter vars tentakler slingrar sig för att komma åt din törst efter nikotin, telefoni, kläder, mat, näring, musik, sex, frihet och självförverkligande. Som formar komplexa tunnlar för dina tankar att färdas i, som tvingar dig ner på knä att bekänna den myriad av moderna gudar i form av varumärken, plastiskt skapade kändisar och trender.

Går du på det?

Inte längre, va.

Dåså. Svårare än så var det inte. Det var alltså väldigt enkelt visade det sig.

Och rökningen, då? Eller den där skulden på huset? Eller de obetalda räkningarna? Eller den där lögnen du burit på? Eller det dåliga samvetet? Den där ischokladbiten du stal när du var fem år?

Skit i det. Allt jämnar ut sig ändå. Den som du ljugit för vet att du ljugit – i sin själ – och om vederbörande älskar dig så gör han eller hon det likväl. Lögnen har du skapat själv och du kan när som helst upplösa den. Rökningen? Det är faktiskt inte ditt problem, kära rökare. Det enda du måste göra är att se till att skicka den energimässiga räkningen för ditt beroende dit den hör hemma istället för att bära runt på skuld för något någon annan planterat in i ditt liv. Energispelet är bra mycket mer verkligt än lungcancer – det är därför du så sällan hör talas om det. Det är så enkelt och okomplicerat att det inte finns plats för det i de komplexa strukturerna. Samma sak med ekonomisk eller kanske snarare finansiell skuld – låt det vara kreditorernas problem. De har skapat en skuld ur tomma intet och tycker sig äga din frihet. Gå till botten av din personlighet och säg åt dem att skärpa sig. Du kan inte ägas av någon annan än dig själv.

Sådetså.

(Det var någon som sa att jag borde bli sommarpratare. Hade varit trevligt eftersom kravet på röd tråd kanske inte är så stort. Får kliva in i ljudbåset någon dag och prova.)

Nivåer

I skuggan av de många vävda raderna som lästs upp för mig ställer jag mig frågan; vad är det egentliga syftet? Jag har korsat vattnet, funnit kärleken och lyckan, samtalat med skapelsen och hjärtat, slagits och grävt på den plats där mina tårar fallit för att upptäcka att jag bär svaret i mig och att den är oskattbar. Känslan i min kropp, min själ och i mitt hjärta är varm, fast, kärleksfull och givande. Det känns meningsfullt. Djupt och totalt meningsfullt.

Ändå kan jag inte sätta ord på vad det är som är meningsfullt. Inte annat än existensen.

Det känns meningsfullt att existera.

Så har det verkligen inte alltid varit. Fast – det ska sägas i ärlighetens namn – meningslösheten har upplevts ha en mening. Så det leder ju över vattnet i alla fall. Faktiskt.

De två stammarnas sammandrabbning. Bägge har den allsmäktige bakom sig. Det är inte en kamp mellan de goda och de onda, sades det. Det är snarare en kamp mellan de som är rädda och de som inte är det. Eller – nej, så är det ju inte heller. Det är en kamp mellan de som anser sig ha rätt att ha fel och de som anser sig ha rätt.

En kamp mellan rädsla och förakt. Det är vad som driver delar av världen till strid idag. Samma krafter som alltid har gjort det. Destruktiva krafter, kan tyckas men är det inte i själva verket det universella språket som talar till oss. Som visar vad vi åstadkommer genom att vara rädda. Som visar oss vad som händer om vi vågar tro på allt utom det vi önskar. Som visar oss hur världen ser ut då vi inte följer vårt livsmål, vårt ödes väg. Är det verkligen destruktivt? Är det inte i själva verket djupt och fullkomligt skapande. Skapande av förståelse och insikt.

Frågan jag ställer mig själv är helt enkelt vart jag ska dra gränsen. Symboliken och parallellerna är långt bortom avfärdbarhet. Mannen jag hade på arbetsintervju för över tio år sedan hade samma namn som huvudpersonen i boken. Som i sin tur var en kristen fåraherde. Liksom fadern i Lost Christian Shepard. Som är min far i alla avseenden. Mannen med samma namn som herden i boken – som satt där på arbetsintervju – hade samma födelsedatum som jag. Jag menar inte samma dag på året utan samma dag. Det året. Vi var födda samtidigt. Han fick jobb någon annan stans. Jag glömmer aldrig namnet. Särskilt inte nu. Santiago.

I morse satt den Lille och spelade på sin dator. I sitt headset pratade han med en kille som på Spansk brytning beskrev vad de skulle göra. De lär varandra att prata flytande engelska på sommarlovet, långt bort ifrån skolans krav och tillsynes destruktiva mönster. Spelen de spelar är en abstraktion av verkligheten. Ett utlyftande av sådana utmaningar vi även har här som t.ex. ledarskap, gruppdynamik, motoriska färdigheter och strategi. De lyfts ut ur verkligheten som företeelser och återskapas i mer detaljrik och sinneseggande version i spelen. Så att de som spelar spelen får njuta än mer av just dessa verklighetens attribut. Så att de får lära känna dem på ett sätt som i verkligheten varit behäftat med konsekvenser som långvarig konvalescens eller kanske till och med döden.

Spelen är en del av verkligheten. En verklighet i verkligheten för att studera delar av verkligheten. Precis som verkligheten är en del av en omliggande, större verklighet. Det stipulerar på inget sätt att den omgivande verkligheten är bättre än denna verklighet. Alls icke. Men det betyder att den omgivande verkligheten har ett bredare register, fler attribut och variabler, än vad vår verklighet här har. Vi har helt enkelt valt ut några aspekter som vi vill lära känna närmare och tagit med oss dom som synliga in hit – till livet. Här kan vi spela spelet och lära känna dessa faktorer utan att behöva bekymra oss om den omgivande verklighetens mer sammansatta samband.

Många av oss håller emellertid på att vakna upp inför förekomsten av den omkringliggande delen. Om livet är ett webbspel så syntes från början sannolikt browserns meny och statusrad alltid i bild. Alla som kom hit visste att det var en simulering av ett urval parametrar och såg därför livet (och därmed döden) för var det var. Ett av ett stort antal liv där den fysiska upplevelsen kanske inte var verklig men där skillsen och sensationerna de skapade var det.

Någon gång – för länge, länge sedan – tryckte emellertid någon på F11. Alla som gjort det i webbläsaren vet vad som händer. Verktygsfälten och statusraden försvinner och mänskligheten står där utan indikation på vad det är för slags applikation de befinner sig i.

Med tiden mognar det emellertid fram ändå. Det måste nog finnas något bortom browsern. Ett universum. Ett operativsystem. Ett ekosystem för känslor och språk. Uttryck och intryck. Ilningarna i själen har en källa även om vi inte kan se den.

Det är i den brytningstiden vi befinner oss nu. Vi ska alldeles strax rycka ner draperiet kring en nivå av verklighetssimulering för att ta oss an nästa. Jag har varit säker på det länge, tvivlat en stund för att återigen bli säker på att det är vad som händer.

I den spelnivå vi är på nu – den vi kallar för verkligheten – den man kan ta på och manipulera genom att fysiskt flytta runt saker – den som renässansen har sagt vara den totala världsbilden – finns vissa begränsningar. Vi ser det som tydligast så här mot slutet av spelet. Datamodellen räcker inte riktigt till längre och man börjar se repetitionerna. Symmetrierna. Inte längre lika dolda eftersom spelet inte konstruerats för att dölja sig själv på dessa levels.

De flesta av oss leker redan med tanken eller den reella känslan av andlighet. Det som omger verkligheten är en andlig verklighet. Visst – vi kan inte se den – men vi känner den hela tiden. Den är i någon mening verkligare än verkligheten precis på det sätt som världen utanför skärmen är verkligare än det man använder den för att iaktta.

Det sista vi nu håller på att skyffla överbord för att kunna ta ett steg till i vår utveckling är just rädsla. Rädsla förhindrar utveckling och fångar människor i sig själva på ett mycket tragiskt sätt. Tragiken är inte alls meningslös utan syftar på att få de som är fångna att göra något åt saken själva. Eftersom de är de enda som kan ändra sina egna upplevelser av universum.

Det går fort. Väldigt, väldigt fort. Knappt tiden hinner med längre, faktiskt.

Jag ser det peka längst vägen. Känner vad det är jag är i för något utan att för den skull kunna förklara det. Vad jag däremot skulle kunna förklara är hur man hittar vägen. Hur det känns. Och vad det är den egentligen syftar till. Jag kan göra det om jag inte tänker. Särskilt viktigt är det att inte tänka på hur processen fungerar. Den låter sig ännu inte beskrivas av mig här i holistisk mening. Det är en känsla. Jag kan låta den komma via mina ord. Den är välkommen att ta den vägen. Så att förklaringen kan skapas på insidan av den som upplever känslan.

Långsamtgående fyllerister, skum dröm och förtroende

Att månen har inverkan på t.ex. drömmar och humör – det tar jag som en självklarhet. Att solen har motsvarande påverkan – ja, det är ju ännu enklare att se; jag menar – vi ändrar ju ganska mycket på oss om sommaren eftersom solen är närmare. Och per sommarsolståndet borde vi således vara komna till en extrempunkt i hur mycket vi påverkats av nämnda himlakropp. Att fira midsommar känns alltså hur logiskt som helst.

Facebook har morgonen till ära tapetserats med budskap om nykterhet till sjöss, vilket kan tyckas lite opassande en dag som denna. Dock inser jag bekymret i mer befolkade områden – visst. Stora snabba båtar kan skapa förödelse om de framförs för fort i fel vatten. Inte minst för andra. På sjön är det så att man har 0.2 promillesgräns för båtar som är längre än tio meter eller som kan röra sig snabbare än tio knop, alltså 16 km per timme.

Om man översätter detta till landförutsättningar – med vad det innebär i fråga om manöverresponsivitet (allt går mycket trögare i vatten) borde ju regelverket kunna se ut ungefär såhär: fordon som kan framföras fortare än 30 km/h eller som väger mer än fem ton har gängse regler. Övriga får framföras under epitetet långsamtgående fyllerist.


Har nog hänt att någon skylt ifrån sig på det viset.


För övrigt hade jag en verkligt skum dröm i natt. Någon närstående hade förärat oss med inbjudan till ett slags religiös megashow. Det var en helt vanlig dag i nämnda församlings värld med gästande artister på scen inklusive pyrotekniska effekter och en hel del riktigt ordentligt naket. På en vägg syntes sexreklam ”norrlands enda riktiga transa du kan hyra”. Jag formulerade en fråga till en mycket timid kyrkoarbetare som hjälpt oss tillrätta i ”observationsytan” där nya eventuella församlingsmedlemmar ägde rätt att vistas och fick inget mindre än en regelrätt skinnvinge av den under 1.50 cm korta kvinnan.

Jag orkade inte sitta inträngd i observationsytan utan smög ut och ställde mig längst bak i kyrkogången. Det var riktigt, riktigt bra musik. Suggestiv. Men eftersom jag inte litade på församlingen ville jag hålla min kropp i styr (det var skitsvårt – där fick jag, antar jag) och inte dansa eftersom jag klart och tydligt såg vilken programmering det var som försiggick i lokalen. Målningarna på väggarna var inte som vi är vana med från Albertus Pictors alster – här var det lasershow. Men det var kyrkmålningsstuk på lasershowen. Olika historier att bevittna. Att göra till sina egna.

Historier ur denna kyrkas heliga skrift förmodar jag. Sedelärande sådana. Jag kämpade med att inte se sammanhangen av nyfikenhet på precis samma sätt som jag kämpade med att inte fångas i den så uppenbart rytmiskt programmerande musiken. Och ju mer jag kämpade emot desto svårare var det. Jag hade inte hunnit göra research – inte hunnit ta reda på varför kyrkan fanns och vad dess uppsåt i sin så uppenbara programmering av församlingsmedlemmarnas sinnen hade för syfte.

Jag såg att utmaningen var att gå helt på känsla. Att i en situation som den faktiskt smaka på rytmen och historierna på väggarna och att fortsätta känna efter hela vägen istället. Att fångas och att göra det som uppriktigt ärlig mot mig själv. ”Om jag gillar det här så är det bra”.

Där vred sig perspektivet. Plötsligt bestod verkligheten enbart av sådant som någon gillat. Alltså inte som de gillat i sitt sinne utan som de gillat på facebook. Vilken sjuk värld det var! Erbjudanden om gratis kanoter, grillkorv, hotellsajter och statusuppdateringar om den ena huvudsakligen ångestladdade saken efter den andra. Världen var ”rewired”, kopplad i bästa demokratiska anda så att det som fått flest likes på FB också manifesterades direkt och omedelbart i alla andras verklighet. Kyrkan var ett projektionsrum, en virtuell verklighet som tagit över den egna - personliga - verkligheten. Jag själv bestämde inte längre vad som skulle vara verkligt i min värld utan var subjekt till alla andras tyckande och tänkande. Det hade ju varit mer OK om det inte var för de sponsrade länkarna. Att man via annonser köpte sig in i mänsklighetens newsfeed och lyckades fånga stora mängder klick på ”gilla” med finansiella medel.

Sinnet plattade till sig, gick in i ett slags uppgivet läge av undergivenhet och blev belönad för det, tillståndet kallades skolad. Jag kände hur känslan av ”jag” försvann och hur jag förvandlades till ett meningslöst ark papper på väg mot destruktion utan ett uns av möjlighet att påverka vad som fanns skrivet på mig. Ett A4 fullt av andras programkod, min yta mot omvärlden. Min identitet, stulen och förvanskad, tillplattad och tillintetgjord. Mental våldtäkt och upphörande av min personliga suveränitet. Det var allt jag någonsin drömt om – men precis tvärt om.


Jag vaknade med ordet ”förtroende” innanför sinnets ögonlock. För troende. Förtroende. I går skrev jag om hur mycket som faktiskt blir gjort när man har förmånen att arbeta tillsammans med människor man har förtroende för och att grundförutsättningarna för förtroendet är att är såväl ömsesidighet som ett gott självförtroende från respektive part.


Drömmen visade något annat. Gravitationen i förtroendet för den där kyrkan var enorm och så gott som alla som trädde in i den – vilket var en omständig process – fångades av programmeringen därinne. Att stå utanför var inte helt enkelt det heller eftersom tillvaron utanför likt artillerield besköts med budskap om dess meningslöshet. Färgglada bilder inifrån kyrkans skapade verklighet skrek ut sina budskap där ute och fick den gängse verkligheten att framstå som grå och meningslös. Upphörde de naturliga kontrasterna. Breddade spektrumet med våld och förstörde alla naturligt signalsvaga reflexer hos de som inte var fullt och fast övertygade om vilka de var – hos de som inte hade fullt förtroende för sig själva.


Jag tycker det var en intressant dröm. En vandring i och kring vår verklighet. Här kommer ett litet verktyg (tjôta). En helt osannolikt välskriven text som – för den som inte redan snappat det – handlar om hur man kan göra för att inte låta sig programmeras vidare. När media försöker tvångsmata dig med något som du ska trycka på gillaknappen för att hjälpa medias uppdragsgivare att manifestera – håll för öronen och sjung ”la la la”. Dra ner volymen när de teorierna tar eld och nyhetsbyråerna citerar varandra i den självframmanande propagandaspiralen. Behåll din suveränitet. Tro på dig själv så blir det som du vill ha det. Typ så.

Igen!

Förverkligande

Fick några ord i huvudet igår. En fiktiv konversation med okänd samtalspart:

”Vad hindrar dig från att förverkliga dina drömmar?”

”Pengar”

”Se där, nu vet du varför det finns pengar!”

Det var rätt underhållande. Så började on-idle-tankarna att klura på vad förverkligande är för något. Jag börjar ju förstå lite hur det fungerar det här vi kallar verklighet. Att det blir som man skapar bara man har insikt att begripa hur skapandet fungerar. Vilket även det, logiskt nog, är föremål för skapande. Tålmodigt sådant, vanligtvis.

Nyckeln finns ju inte sällan i orden. Förverkligande. För-verkligande. Voila!

Där har vi ju egentligen alla svaren på en och samma gång. Att förverkliga sina drömmar är att göra dem verkliga innan de är det. Att skriva livets specifikation. Att tala om för verkligheten innan den blir verklig hur den ska se ut. Är inte det skapande så äter jag upp ett av Lords hästtäcken (ett trasigt ett).

Det är därför man slåss om att få in tankar i andra människors sinnen. Det är därför det finns institutioner för programmering – media, till exempel. För att man vill styra vilken verklighet människan ska för-verkliga, det vill säga bygga.

Det är inte någon som helst skillnad att vara t.ex. slav i ett eventuellt forntida Egypten och släpa runt på stenblock (eller hur det nu gick till) visavi att läsa SvD och bidra med sin mentala kapacitet att underbygga ett svenskt medlemskap i Nato. Exakt samma sak – någon säger åt slaven vad den ska göra och den gör det.

Det är därför det har behövts en så stor apparat för att bygga den nya världsordningen. Ett stort system att kontrollera den mänskliga tanken. Inte för sakens egen skull utan eftersom den mänskliga tanken har den lilla egenheten att den skapar. Den mänskliga tanken är som en 3D-skrivare, den för-verkligar allt den tänker på. Den är som en skrivare i framtiden och det är ju inte förrän vi begriper just den saken som vi kan njuta frukterna av våra begåvningar.

Klart det är svårt – det är svårt som fan. Inte att tänka på vad man vill förverkliga utan att tro på att det kommer att bli så. Att lägga tvivlen åt sidan och att våga se det som möjligt, där har vi den ultimata utmaningen och hade vi inte haft det problemet så hade vi inte varit här. VI är här för att lära oss skapa. Sådetså!


Tillägg: om man inte vill bli använd som produktionsapparat kan man göra så här. Rätt genialiskt enkelt, faktisk.

"I cover up my ears like a kid". Själslig suveränitet förtjänar att försvaras även om man riskerar se lite fånig ut en stund. Smickrande för mänskligheten att denna är en listetta.

Icke ointressant

Min och andras verklighet

"För din och andras säkerhet – lämna aldrig ditt bagage obevakat". Den säregna intonationen härrör från det publika transportsystemet. Arlanda terminal fem tror jag bestämt.

Vad är mitt och vad är andras?

De jag möter i livet – är inte de i någon mening också jag själv?

Och när jag väljer mitt umgänge med hjärtat och med respekt för mig själv – blir det inte så att jag får möta de aspekter av mig själv jag tycker om?

Precis som jag då jag väljer mitt umgänge utifrån till exempel bekräftelsebehov och dålig självkänsla får detta återkastat på mig själv.

Jag lever numera helt i vetskapen om att världen är ett resultat av tankar. Mina och andras. Jag kan – som deltagare i livet – emellertid helt och hållet påverka min verklighet, till största graden just genom att välja mitt umgänge.

Jag väljer därigenom vilka andras verkligheter jag vill vara del av. Det är egentligen alldeles förträffligt tjusigt för det gör att jag i någon mening kan leva flera liv samtidigt.

Vilket ju inte är ett dugg märkligt eftersom tiden ju bara är en konvention för att göra det annars obegripliga begripligt för de som är i livet. Medspelarna, så att säga.

Man kan ju också ställa sig frågan vad "jag" är. Kanske finns det inte sådär vansinnigt många jag när det kommer till kritan. Jag (eh) menar – om man släpper taget kring jaget en stund. Och känner efter riktigt ordentligt kring vad det är att leva.

De jag har närmast omkring mig känns också som jag. Det är därför jag vill vara med dem. Hon – ja, hon lever närmast inpå min själ såsom jag lever inpå hennes. Vi är så mentalt och känslomässigt omslingrade att vi mer ofta än sällan bara vet hur den andre känner, tänker eller mår. Och det är den naturligaste sak i världen eftersom vi helt enkelt är skapta för varandra. In i minsta skälvande liten detalj, faktiskt.

Och så där fortsätter det från hjärtats epicentrum. Den rödhårige unge herrns närvaro och sättet jag får uppleva hur sanslöst underbart det är att få känna kärlek som förälder och se hur hans egenskaper växer fram i ljuset av kärleken. Och de där vännerna man knappt kan dricka kaffe utan, vars poetiska filter värmer i varje ögonblick. Och grannarna, de där underbara grannarna som inte ens skulle tänka tanken att försöka vara några andra än de är. Alla de som finns här omkring, alla de jag haft där men inte sett för vad de var innan jag öppnade upp mig själv och kunde möta dem. Och så vidare, och så vidare. I ordets egentliga bemärkelse.

Om jag låter bli att tänka på hur det ska bli utan låter universum sitta i förarsätet och istället njuter av hur det blir när det får bli som det vill själv. Då blir det ganska hisnande – fastän det ju inte är märkvärdigare än att det blir precis som det är menat att bli. Vilken sanslöst underbar komposition.

Jag vet att Hon och jag är samma. Kanske är vi samma även i vidare mening. Och så vidare och så vidare. Kanske är vi samma allihop. Kanske är jag samma som den mörkaste av de mörka mörkermän som önskar härska över universum. Jag skulle faktiskt tro det. Annars hade aldrig nyfikenheten funnits där.

Sannolikt är det menat att smälta ihop. Allt. Alla. Till den vi alla var innan vi bestämde oss för att prova på att inte vara det för att tydligare inse vem vi är. Där har vi livets mening, mina vänner.

Blås och vissel

Hör du något som visslar förbi? Inget att bry sig i. Det är bara jag som är ute och provkör verkligheten. Det är som att ha ägt en bil i 38 år och först nu upptäckt vad växelspaken är till för efter att ha skuttat runt på ettan. Verklig körglädje.

Det kan ju hända att man får lite ilskna blickar från de man visslar förbi. Kanske någon fotgängare (att skilja från fortgängare som ju håller tempot uppe) hytter med näven i det moln av damm som de föräras av. Någon yttrar halvdumma saker ur ren rädsla, men låter sig likväl lekfullt inspireras.

Det är vansinnigt kul. Verkligheten, alltså. Inte så verkligt, kanske – men vansinnigt kul. Jag är långt, långt ifrån ensam om att provköra verkligheten. Det ligger i sakens natur att vi upptäcker saker i olika ordning. Det kallas dynamik och det är det tiden ger oss möjligheten att uppleva. Utan tid ingen [variabel] hastighet. Tack, tiden.

Nu åker vi igen, då.

Knock, knock! Who's there? The door…

När jag flyttade för hundra år sedan ingick ett förråd i källaren. Man nådde förrådet från korridoren i källaren via en dörr som ledde in till åtta förrådsutrymmen – det såg man tydligt på skylten ovanför dörren. Nummer 96 fanns där inne. Jag hade emellertid problem att bereda mig åtkomst till förrådet eftersom jag beklagligtvis saknade nyckel till dörren från korridoren.

Det tog flera månader innan jag samlade kraft och ringde fastighetsskötaren. Då hade jag snubblat på lådor i hallen i – precis – några månader. Fastighetsskötaren var hemma sjuk och hade väldigt svårt att begripa vad det var jag menade. Någon vecka senare tittade han emellertid förbi och vi gick ner till källarkorridoren så att jag kunde visa honom vilket lås det var jag behövde nyckel till.

Han tittade forskande på mig en stund. Så tittade han på dörren och tryckte resolut ner dörrhandtaget utan ens sticka nyckeln i låset och öppnade den. Dörren hade varit öppen hela tiden. Sedan det tidiga femtiotalet, sannolikt. Men eftersom jag var så bergfast övertygad om att den varit låst så försökte jag inte ens öppna den.


Folk är olika. En del ställer sig i dörrhålet och kikar in på det rum de har möjlighet att stiga in i. Andra vägrar känna på dörrhandtaget. Och så har vi de som springer in i väggen istället. Som dunkar och dunkar huvudet i väggen där det inte finns någon dörr istället för att se sig om och finna en öppning.

Egentligen är det ju lättare ändå eftersom även väggen är en mental föreställning och den vägg många springer in i inte är ett dugg svårare att forcera än den dörr jag tog fastighetsskötaren till hjälp att komma förbi.

Gul bil!

Visst blir de gula bilarna fler när man väl börjat? Om det beror på att de faktiskt blir fler, att de dras till ens vistelseort, eller att man helt enkelt bara ser dem till skillnad från tidigare är egentligen egalt. För subjektet händer det likväl och frågan är om det inte är den allra verkligaste iakttagelsenav dem alla. För om vi inte tillåter oss att kalla min egen observation av min verklighet för verklig då har vi inget annat val än att kapitulera inför att det inte finns någon endaste verklighet värd namnet.


OK, ok. Den ser man inte så ofta...

Det som inte finns i det som inte finns kanske finns

Jag är ju en stark anhängare av paradigmet ”pengar finns inte”. Men jag börjar ju också begripa att självaste verkligheten inte egentligen kan sägas finnas. Så om pengar inte finns i verkligheten som inte finns – då borde ju pengar finnas. Och sannolikt är det just därför vi är så fast i dess grepp. För vad är pengar egentligen? Och vad är verkligt?

Om man tänker sig att allt som förefaller verkligt egentligen är symboler med koppling bortom verkligheten till det verkligheten ämnar att åskådliggöra då känns det ju ganska vettigt att vi inte riktigt kan erkänna penningen som storhet men att vi alla vare sig vi vill det eller inte måste medge att pengarnas makt är reell.

I vårt västerländska paradigm förefaller penningen ha sin upprinnelse ur skuld. Handel med skuld av olika slag har så småningom lett till handeln med pengar och i sin tur till monetär skuldsättning. Skuld står vid roten till det västerländska kulturella släktträdet. Skuld och de sju dödssynderna. Rädsla och alla de andra manier vi fostras att låta våra sinnen uppehålla sig med under vår vandring här.

Det blir väldigt tydligt när man är där jag är nu. Där Karma står vid roten till det kulturella trädet. Alla de där låsanordningarna som saknas. All en där brottsligheten som inte finns. Här finns fattigdom. Stor och utbredd fattigtom. Och ingen har sin hund försäkrad. Men här saknas den där verkliga brottsligheten – laglösheten till trots. Eller är det just därför?

För om jag kommer hit som fläskstinn turist och begår övergrepp mot barnen, spyr på hotellet utan att ta reda på efter mig, utnyttjar deras fattigdom och lever rövare – vem är det egentligen som råkar ut? Vid detta träds rot är det den som svinar, och det känns helt korrekt. Att hugga emot och statuera exempel via envig för de förorätter jag utsätts för är helt onödigt. Rättvisan finns på andra sidan skynket.

Och så är det kanske med pengarna också. De finns här - i den så kallade verkligheten - som ett slags motvärde till det spel de konstituerar på andra sidan skynket. Kanske är det därför den som i denna värld på girighet och utsugeri ackumulerat stor rikedom utan undantag mår mycket, mycket dåligt. Förklarar om inte annat det västerländska hälsoläget på ett förtjänstfullt sätt.

Så pengar kanske finns i alla fall. Som ett slags gravitationskraft i det energispel vi alla valt att spela. Det är fantastiskt att kunna få anledning att ändra sig ibland. Återkommer på temat.