Lite nöjd med den, faktiskt. i=I=eye.
Men det var inte ämnet för dagen. Dagens tankegång fick sitt ursprung i att jag lyfte blicken från skärmen en stund. Inte så långt, kanske, men tillräckligt för att finna ett perspektiv att beskriva. I min nuvarande belägenhet handlar det om vad som finns cirka 12 mm ovanför den meny som är märkt "Help" i det program som får äran att behandla denna text. Där sitter en liten webbkamera, minsann. Med all sannolikhet sitter det en likadan på den enhet med vilken du konsumerar denna text. Drivs den med ström och har den en webbläsare så har den ju en webkamera, inte sant?
Använder du den ofta – webbkameran några millimeter ovanför din skärm? Nästan hela tiden, inte sant? Inte? OK. Känner du någon som gör det? Inte? Nähej. Är inte webbkamerans placering just där utslaget av kundkraft och användarnas obevekliga krav på de tekniska lösningar de söker för att förgylla sin fritid? Nehej nej.
Mänskligheten lämnar data efter sig som aldrig förr. Det är ju kanske inte så konstigt. Innan det började – innan det moderna samhället satte fart – då efterlämnade vi oss inte särskilt mycket data alls. Jag har inget minne av den tiden för sådan är livsupplevelsens konstruktion, men jag får känslan av att vi efterlämnade saker i en annan typ av lagringsmatris då. Vad vi lagrar nu betraktas som "fysiskt", även om det är digitaliserad data som ingen tagit i. Vad efterlämnade vi när vi inte var moderna? I ett ur vår utbildade mening mer primitivt samhälle? Historier och berättelser som gick från generation till generation, kanske. Men också en tystnad – en latent stillhet ur vilken var och en med någon form av balans kunde bereda sig åtkomst till den totala kunskapen. Utanför vad vi idag kallar verkligt men ändå lagrat i oändlighet. Egentligen precis lika verkligt som dagens digitala lagring.
På grund av våra sinnens utbildning och informationshastighetens fartblinda påverkan på våra sinnen är den där källan till finnande av information numera ganska sällan använd (or so it may seem). Det moderna samhället har tagit den inte så anspråkslösa parollen att tillhandahålla alla svar på alla frågor till alla moderna människor inom ramen för densamma. Något som givetvis enbart kan fungera om man samtidigt inför ett arbetssätt som innebär att man från besvararsidan på förhand formulerar alla tänkbara frågor och begränsat området för frågeställandet med ett socialt elstängsel.
Det är därför webbkameran sitter där den sitter. Om vi räknar lite lågt och säger att en miljard människor använder en kamerautrustad enhet varje dag för att t.ex. läsa nyheter, titta på en film eller studera. Om vi tänker oss att vi slumpvis väljer ut 1000 av dessa varje dag och samlar på oss skärmbild, tangenttryckningar och snapshots från webcammen. Hur god bild får vi av användarens känsloläge visavi det budskap han eller hon ägnar sig åt då?
Väldigt god, inte sant. Meh – hur skulle datat kunna fångas? Var i operativsystemet ellerjagmenar skulle jag inte se om det hände? Vem skulle ha utvecklat det här och så vidare och så vidare. Neej! Det är inte möjligt (vid det här laget håller den av dessa fiktiva ord uttalande individen för öronen och viftar ivrigt med armarna, hur det nu kunde hända samtidigt).
Innan min fru skaffade sig en iPhone hade hon en Sony Eriksson-telefon. Den hade en rätt cool feature i – kameran tog automatiskt bilden när motivet log. Ansiktsdetektion med leendeanalys. Ansiktsdetektionen har blivit vardagsmat och alla de filmer vi sett från tidigt åttiotal när pipande datorer grafiskt för operatören illustrerar nyckelpunkter i ansiktet på brottslingen mot ett stort register av människor för att såsmåningom komma upp med ett "pip-pip-pip", ackompanjerat av en grön blippblinkande text som säger "MATCH" är nu verklighet. Och vi tycker inte att det är konstigt för vi har sett det vara verklighet i tjugo år. På TV (se gårdagens inlägg).
Åter till det där med webcammen – det är ju ett vansinnigt påstående att den skulle användas av något slags mörk makt för att spionera på enskilda människor och ta reda på vad de känner för det de konfronteras med i sina datorer. Är det? Har du skrivit drivrutinerna till webbcamen, kanske? Känner du han eller hon som gjorde det? Men - det borde ju synas i nätverkstrafiken, loggas i routern - eller, ja typ så! Har du skrivit TPC/IP-stacken eller WLAN-drivaren? De kretsar som processar informationen, kommer de inte från ganska precis samma ställe allihopa? Inget i världen förhindrar kretsarna att utbyta information långt bortom operativets insyn. Så länge som det finns konduktivitet finns möjligheten. Men hur var det - hade du utvecklat kretsarna? Inte – nehej. OK. I rest my case (för så har jag lärt mig att det heter på TV).
Om man skrubbar en del i den moderna världens konstruktion finner man att alltihop är ett stort ganska makabert experiment där ett litet gäng sedan urminnes tider tagit kontrollen över mänskligheten och ökat sin makt över fårskocken gradvis. Den digitala revolutionen har fört människor närmare varandra än tidigare. Uppvaknandeprocessen har katalyserats av möjligheten att mer eller mindre fritt kunna utbyta information oaktat geografiska barriärer och Internet närmar sig kanske i viss mån den där djupa källan våra förfäder möjligtvis kunde ha haft tillgång till – fastän i vad vi kallar realtid.
Jag har många gånger funderat på varför Internet får finnas i en värld som styrs så synnerligt från den så kallade toppen. Internet väcker sinnen och tankar, något som kunde tyckas kontraproduktivt för den i egen mening enda makten, men fördelarna överväger. Eftersom kopplingen mellan människorna finns i relationsdatabaser och eftersom det i kopplingstabellerna går att stoppa in attribut som känslor, sinnesstämning, position, ekonomisk situation, "all your dirty secrets" och så vidare så handlar det om en väldigt minutiöst övervakad verklighet.
Många människor som upplever rädsla för något i livet tillämpar tekniken att stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om hoten. Så gör inte den makt som anser sig äga mänskligheten – de stirrar sin skräck i (vit)ögat. Det är vad som driver dem. Att veta hur subjekten tänker och känner är av yttersta vikt för att bibehålla makten och – eftersom det ligger i maktens natur – fortsätta att utveckla den (se "vad driver makten?" från tidigare i år. Ett mångtusenårigt arv som förtroendefullt lämnats åt dagens makthavare att förvalta och vilket man inte sviker utan långtgående konsekvenser för sin egen och sina närmastes del. Om man nu har några närmaste, vill säga.
All den information som samlats hamnar i "molnet". Det är samma moln som "automatiskt" indexerar alla dina bilder i DropBox när du råkar koppla in telefonen i din Mac. Det är samma moln som känner till vilka du chattar med på fejan och vad ni pratat om. Samma moln som hanterar dina pengar, din deklaration, din arbetsgivares HR-system, den där sexsajten du besöker och där du "säkerhetskopierar" din telefon. Men det finns ett annat moln också.
Det mörka molnet. Detta moln utvinner sin information ur det "vanliga molnet" (vi kallar det för det vita molnet). Vad gör Google så vansinnigt värdefullt som företag? Varför finns det så många gratistjänster som låter dig lagra massors av gigabyte utan att betala – lagring var ju dyrt för bara tio år sedan? Varför kopplar Windows 8 samman alla dina konton? Jo – kära vänner – det är här vi har det mest åtrådda i dagens värld. Informationen om dig.
Att sälja licenser är gårdagen. Idag är det leverans av data till det mörka molnet som är den egentliga affärsmodellen. Givetvis kan man inte visa detta direkt öppet, sådan är konventionen, men handeln bedrivs på det sätt att företag som samlar denna typ av information blir värderade till fantasibelopp (för blinda alt. köpta ekonomijournalister förklarat som "av stort strategiskt värde") och köpta för kreditpengar att tas över av det mörka molnets styrkor som kopplar ihop punkter i det vita molnet mot det svarta. Därutöver pågår givetvis rent "illegal" datafångst direkt till det svarta molnet, kanske i form av den "ansiktsplåtning" jag skrev om inledningsvis. (Mer om detta i "loopen, molnet och maskinen" från 2011.)
Hur känner du inför dessa saker? Tycker du att jag svamlar en massa strunt eller har du kanske redan hämtat en bit svart eltejp och fäst den över linsen i din dator?
Själv tycker jag mest av allt att det är fascinerande. Jag menar – sett från det här perspektivet; den moderna världens uppkomst. Skolor, varför infördes skolor? Eftersom man inte ville ha en massa fritänkare på halsen när man skulle bygga den moderna världen, helt enkelt. Dumt att ta risken. De skarpaste, de som såg ut att kunna bli problem – de värvade man till att göra underverk i delprojekt inom själva modernitetskonstruktionsprojektet. Någonstans där är det jag i all ödmjukhet finner mig själ i all denna konspiratoriska massa.
Vi har fått lära oss av nöjesindustrin att det verkligt skruvade skurkarna inte kan låta bli att prata någonstans mot slutet av filmen. Bondskurken talar alltid om för den fastkedjade agent 007 vad det nu är för total förödelse och därtill kopplad maktstrukturell förändring han ska få förmånen att bevittna samtidigt som hans dagar tar slut. Jag har funderat över det där. För om det är så det fungerar så är det ju dags för skurken att börja tala nu. Förklara hur det hela hänger ihop och visa vad det leder till (i alla fall av respekt för mig som ju inte gjort annat än att avkoda verkligheten tycker jag).
Men så blir det nog inte. Det stereotypa avslöjandet av falskspelet är också det omsorgsfullt uttalat för att subjekten ska förvänta sig ett beteende vi då snarare ser hos de av massmedia skapade "regimerna" efter vilkas fall man får hisnande bildserier om deras flyktmekanismer, underjordiska bunkrar och så vidare. Rådande världsregims anläggningar får vi vänta en stund på att se, sannolikt.
Ni ser – jag var lite dyster. Talade om det mörka molnet och målade övervakningsspökets fan på väggen. (Lite novellvariant på temat i "FMOC" från 2011. Det är ju ditåt det lutar på något sätt. Att vi – mänskligheten – fångats i den moderna fällan för att vi ska uppnå något. Eftersom vi ska färga kartan blå.
Moln har en enastående förmåga att 1) dölja andra moln, 2) att skingras och att 3) förflytta sig. Vi presenteras med det vita molnet – molntjänsten men där bakom lurar det svarta och dess effekt tornar upp sig. Himlen har alltid varit skådeplatsen för människans externalisering av sin inre kamp. En kamp som försiggår eftersom vi kommit hit till livet eftersom vi önskade utvecklas. I kamp - huvudsakligen i kamp med oss själva. Och i lust.
Vetskapen och förståelsen för det svarta molnet må vara tungt att bära. En eller annan väjer säkert att försöka kämpa emot. Att sätta den där tejpbiten där, köpa en anonymitetstjänst och försöka krypta sin internetanvändning till oigenkännlighet. Att bosätta sig i skogen (hoppsan) och isolera sig från verkligheten och inte ens se på TV längre (hoppsan igen). Att alienera sig från "verkligheten" eftersom den är så absurd sett ur det inres perspektivet på det yttre.
Varför inte? Fler än någonsin tänker själva och det moderna samhällets riggade situation finns egentligen enbart av den anledningen när allt kommer omkring. Detta luciferexperiment är till för allas vår utbildning och insikterna kommer snabbare än någonsin. Att låta sig övervakas, känna hur man får varje del av den personliga integriteten kränkt samtidigt som man upplever hur den pulserande känslan i den okränkbara själen tar fart är exakt vad alltihop går ut på.
Sådetså.
[Tillägg. När jag glor på ögat ovan så kommer jag att tänka på en klasskamrat från gymnasiet som hade en T-shirt på sig en dag i skolan. Hennes pappa jobbade på IBM och hade varit på konferens i USA där man fått T-shirten. Om vi ändå ska vara konsipratoriskt orienterade idag så ta en glutt på den här:
Se vidare: WikiPedia. Någon kan komma att reagera över Paul Rand / IBM i beskrivningen av bilden givet gårdagens länk.
Eye
Bee
M
Ögat behöver knappast kommenteras.
Biet, däremot tål att klura på.
M är maskinen.
Slut på tillägg.]
