Om att kämpa

Det slår mig att vi slåss en hel del. Latenta funderingar kring fightandets natur på tomgång blandas med iakttagelser i stort. En titt på TV drar hårda streck genom materian. Fighten som teater och underhållning – där har vi varit i åtminstone ett antal tusen år. Kan det vara så att om vi tittar på andra som slåss så känner vi att vi själva slipper det – åtminstone för stunden?

Jag är ju till naturen nästan fånigt emot att slåss. Med knytnävar eller väpnad makt – sak samma; har alltid instinktivt tyckt att det är ointressant och rentav löjeväckande. Men sådana konklusioner brukar ju oftast bestå i bristande insikt för allt har minst en mening och om allt jag inte förstod verkligen vore meningslöst skulle livet innehålla en mycket liten möjlighet till utveckling.

För slåss gör vi nog nästan allihopa, även om vi kanske inte nödvändigtvis slåss mot varandra. Såväl metoden för själva fightandet som dess domän är ytterst glidande men själva förfaringssättet detsamma. Att utmana något. Att genom att möta ett motstånd förmå sig att komma över en tröskel, in i ett nytt rum av insedd färdighet – att utvecklas.

Människan slåss ju inte bara med knytnävar. Vi slåss med ord, med generösa gåvor, i tävlingsmoment och i princip alla sammanhang där jämförelse är möjlig. Men vi slåss även med våra begräsningar här i världen. Vi kämpar för att få mat, värme och vatten. Vi slåss mot verklighetens yttre begränsningar i ett alltmer metafysiskt upptäckande av vad den egentligen är. Men mest av allt slåss vi med oss själva. För oss själva. I oss själva.

Vad händer om vi slutar slåss? En klassisk frågeställning. Vad händer om våra fiender, motståndare eller kombattanter inte längre är något att kämpa mot utan en jämlik vän? Vad händer med polariteten, dynamiken och den personliga utvecklingen i en värld utan konkurrens? För mig har det alltid varit målet att människor ska vara eniga och kämpa tillsammans.

Men här kommer det kluriga. För vi fortsätter ju att kämpa om än tillsammans. Mot de utmaningar som alltid lockat mig. Att utveckla saker. Bygga. Skapa och förverkliga sådant man inte visste var möjligt innan man började. Är inte detta också en kamp, inte särskilt olik den arrangerade kampen mellan gladiatorer och utmanare?

Kanske är det precis samma sak även där att man så småningom kommer till förlikning med verklighetens nyfikenhet och ser nya utmaningar bakom det krön den döljer? Världen i världen. Matchen i matchen. Med ekon som hörs från dess kontext. För det förefaller finnas något som faktiskt inte är ett tävlingsmoment.

Det är så enkelt och uttjatat att ni kommer att gäspa.

Det är den där gamla tjatiga kärleken jag kommer dragandes med. Är den inte kampens motsats egentligen? Är den inte de som lyser igenom dessa skal av utmaningar och kan landa vika interpersonella motsättningar som helst bara man låter den verka?

Då menar jag inte om den där kärleken vi läser om på relationssidorna. Den komplicerade, villkorade, transaktions- och kampkärleken där vi ställer krav på andra och oss själva och tror att kärleken är ytterligare en arena för kamp. Hur kan vi säga att vi älskar någon om vi samtidigt avtvingar denne eller denna att vara något den inte är?

Nej, kärlek i sin villkorslösa form. Den finns där i oss alla men vi måste anstränga oss hårt för att kunna följa dess spår. Och så måste vi kanske hitta den där äkta någon som gör det möjligt att tro på den. Följa spåren som leder dit och inte slåss mot dem. Kanske är det de bägge polerna – kamp och kärlek?

Om att slåss

Det här med att slåss är kanske det sista jag kan uttala mig om. Jag har aldrig slagits. Blivit slagen – jovisst. Men aldrig slagits. Jag förstår inte konceptet. Men en sak vet jag. I mig själv och utan minsta tillstymmelse till tvekan. Det är inte den som blir slagen som får betala. Aldrig, aldrig någonsin.

Jag har nog ändå tagit emot tillräckligt med stryk för att veta vad jag talar om. På låg- och mellanstadiet låg jag underst i högen. Högen behövde något att göra på rasterna. De behövde något att hålla den sociala strukturen i schack. De behövde något som förenade dem.

Så de jagade mig, brottade ner mig och – ja. Jag blev vansinnig. Det kokade i mig och jag försökte slå tillbaka. Ganska vanvettigt då jag var alldeles för arg och i betydande numerärt underläge. Jag bara fann mig istället.

Och så snart jag gjorde det vände på något sätt hela förloppet. För genom att inte slå tillbaka; genom att behärska det vanvettigas upprinnelse och genom att sno åt mig av deras sprattlande osäkerhet istället för att exponera min egen blev det något annat.

Angriparna fick konfronteras sin egen småttighet. Med tiden blev det inte lika roligt längre. De bytte måltavla. Även han kom såsmåningom att begripa den metod jag funnit framgångsrik. Vi blev vänner. Någon av angriparna blev hans vän.

De tidigare angriparna började tacka av. De sökte sig till fotbollsplanen istället att söka utagera sina frustrationer. Jag gillade aldrig skolan. Varken den sociala biten, ämnesbiten eller själva fyrkantighetspräglandet. Skolan är hård. Dömande. Konform.

Den är så som institution. Den är sådan för att göra alla människor likadana. Bryta ner deras personliga suveränitet. Få dem att känna sig betydelselösa och utsatta. Vanmäktiga och i behov av samhällets beskydd. Bedrägeriet samhället börjar just precis där.

Den Lille går i skolan. Hans skola är en i det närmaste exakt kopia av min egen. Han har sitt huvud för sig själv, Den Lille, precis som jag hade. Hans Mamma har fått honom att begripa att han är underbar som han är. Hans kompisar ser att han har integritet.

De vuxna på Den Lilles skola bevakar inte skolans omänskliga motiv. Istället försöker de under dess synbara koncept hjälpa barnen att växa. Jag tycker att det ser ut som om de lyckas mycket bra. Jag blir glad varje gång jag ser hur de får barnen att se det orimliga i de konflikter de hamnar i.

Får mig att reflektera över tiden vi lever i. Kanske är inte längre skolans mission att forma härskbara objekt möjlig. Det verkar som om barnen har tillräcklig själslig suveränitet för att inte låta sig mosas längre. Ganska otvetydigt, faktiskt.

Och det här med att slåss. Jag vet ju att all smärta tjänar ett syfte. Att den som slår gör det eftersom den slåss och bråkar med sig själv men inte begripit bättre än att ta ut det på sin omgivning. Det är naturligtvis syftesriktigt.

Tar vi det till hela mänsklighetens perspektiv är det egentligen ingen skillnad. Visst, den ”lilla” människan har blivit påpucklad i årtusenden av några fjantiga bullies som inte begriper bättre än att försöka dominera. Slår vi tillbaka? Nej. Låter vi de som tror sig härska smaka sin egen medicin? Ja. I allra högsta grad.

Visst, de självutnämnda härskarna över världen lyckas gång på gång inskränka våra synliga rätt- och friheter. De orsakar någorlunda massiv förödelse, hungersnöd, våld och elände. De gör sitt bästa och de ser hur protokollet fylls av framgångar.

Samtidigt ser de hur vi envisas med att vara glada. Hur vi skrattar och dansar. Hur vi drar dåliga ordvitsar och envisas med att ha trevligt nästan oavsett vad det är under för paroll. Till och med i skolan skrattas och kramas det.

De bli naturligtvis helt vansinniga. Helt från vettet. Här jävlas de på varje upptänkligt sätt och vi bara vänder andra kinden till och fortsätter leva i vår trevliga förbannade lilla småskalighet. De kokar och fräser inombords. Och de slåss – då inget annat motstånd bjuds – mot varandra.

De kommer att fortsätta att bråka och slåss för de vill inget annat än att vi ska slå tillbaka. De vill locka oss – mänskligeten – till deras fjuttiga lilla nivå för att de själva ska slippa se så fjantigt patetiska ut vid jämförelse.

Jag glömmer aldrig blicken hos de som trodde sig snart skulle få bevittna mitt vansinne den där första gången jag lät bli. De var sju stycken. De stod böjda över mig efter att ha brottat ner mig på gräsmattan och slitit av mig brallorna. ”Nu blir han galen”. Sa en av dem. De andra skrattade. Jag slöt ögonen och rörde inte en fena. Jag var UFO:t den dagen men jag fick ledaren att framstå som en åsna. Det hela var parodiskt.

Sedan den dagen var anstiftaren till angreppen rädd för mig. Inte för att han någonsin skulle kunna erkänna det för sig själv, men han undvek mig den fege stackaren. När jag i början av 2000-talet slogs mot en salongsfiende av ytterst uppbackad sort testade jag metoden igen. Han har inte hört sig av sedan dess. Så.

Jo, jag har varit på andra sidan också. Cykelgänget i Skyttorp jagade någon. En som var lite annorlunda. Det var hemskt. Det var ren jävla mobbing. Vi smög och jävlades. Killen levde i lite av sin egen fantasivärld, och undra på det. Han fortsatte med sitt och bara suckade åt oss. Det kändes fördjävligt. Han vände det mot oss. Mot mig. Jo, det fungerar.