Jobbat

Första skoldagen och det ena med det andra. Åkte till kontoret (eller var det scenen) strax efter skolstarten i gott sällskap och blev här tills nu. Klockan börjar närma sig fem och jag summerar arbetsdagen med ledning av post-it-lappen här bredvid. Det har varit en bra arbetsdag. Imorgon är en annan dag. Arbetsdag? Det får vi se.


Arbetsplats.

Nu - hem till skogen!

Ord som öar

Såg denna visualisering av talad text och insåg att orden är som öar i en skärgård, som en delmängd av bottenkonturen ovan ytan. Och så vidare.


Öar.

Solitär

Hej!

Det är varmt i luften. Ganska stilla. Ekolodet visar 21.7 grader och ett djup på 3.5 meter. Det kan inte vara mer än tjugo meter till den lilla ö jag ankrat upp utanför. Vattnet är Storsjön och runtomkring passerar då och då en båt. I många av båtarna sitter det två personer, ibland fler. I någon enstaka sitter det endast en person. De flesta är små utombordare mellan fyra och fem meter och de allra flesta har fiskespön ombord. Det skvalpar stillsamt mot skrovet eftersom jag lagt mig i lä och den sena eftermiddagssolen gassar på västerifrån.


Tillagd. Ön är hur liten som helst, men den har en strand.

Det där båtarna som åker förbi ser ut som våra gjorde. Den långsamma med sexhästarsmotor, den orangea 15-hästarscresenten (418), den överbyggda med den krånglande 35-hästars Chryslermotorn och kanske mest den Arrow 425 du köpte efter att jag hade stuckit. Den finaste båt vi någonsin hade – alldeles ny i både skrov och motor och fantastisk i sjön de få gånger jag använde den. Kanske ligger den i vattnet nu. Kanske de grannar som köpte den för en spottstyver till och med åker i. Men sannolikt ligger den på land och agerar ägodel. De förstod aldrig vattnet, de där grannarna. Inte i hjärtat.

(Nu kokar nog kaffet. Jo, det är sant – jag har skaffat en båt med kök i. Två kokplattor som luktar underbart av T-röd och ett kylskåp. Kylen går på el så man kan inte använda den precis hela tiden, men det känns väldigt seriöst och ombonat.)


Kaffet.

Du förstod vattnet. Jag vet inte om din pappa gjorde det, jag tror mest det var Evert, faktiskt. Och Sune, förstås. Och så vet jag att farmor gjorde det, även om hon visade det väldig respekt. Hursomhelst förstod du. Du var uppvuxen i strandkanten och din pappa tyckte precis som min om att bygga saker. Båtar. Från små, färgglada leksaksbåtar till rena flytetyg såsom Grodan Boll. Du byggde Grodan Boll III åt mig en vårvinter. Lackade den grön och byggde en dubbelpaddel i snickeriet. Med åren blev den alldeles mjuk i botten efter alla stenar jag kört på, men den höll tätt. Och den utökade räckvidden i mina äventyr.

Stora stenen mitt för lillstugan var ett fyrberg, den av måsar ständigt lika nerskitna gråvita stora stenen vid spetsen av den udde hällarna utgjorde var ett fjärran berg och den första stenön utanför ett kungarike. Där utanför fanns ytterligare en otillgänglig stenö som jag inte fick paddla till. Den hade svarta stenar mot land som alltid var våta av sjögången. De såg hotfulla ut och den ön – som jag bara satt min fot på en enda gång fastän den inte låg mer än femtio meter från land – var ett slags Mordor i mina solitära lekar.

Jag lekte mycket där nere i vattenbrynet. Mina alldeles egna lekar. Egentligen minns jag inte så mycket ur dem men det handlade om att bygga hamnar, flytta stora saker på vattnet, bygga broar och passager. Och så handlade det om att åka båt, förstås. Det var egentligen vad alltihop gick ut på. Att åka båt och att utforska. Att ta reda på vad som fanns bortom nästa udde, hur djupt där var, om där fanns någon lämplig ränna att göra farled av. Om det fanns några träd eller landmärken som kunde agera ensmärken för inseglande sjöfarare som jag.

Jag var kanske James Cook, fastän jag inte hört talas om honom. Jag upptäckte Bothany Bay och seglade in "Between the Heads". Jag seglade sydöst inne i viken och fascinerades av det vackra landskapet längst inloppet. Jag paddlade i min gröna farkost djupare och djupare in i den obebodda viken och fann tillslut sött vatten i floden Darlings utlopp. Bosättningarna och civilisationen växte till sig upp längst stranden. Kanske var det Sydney som tog form, ritad med kalkstensbitar på berghällen – vad vet jag? Terrängen har likheter i retrospektiv.


Retrospektiv.

Så började båtarna gå fortare. De du köpte, alltså. Den överbyggda Cresent 434:n som vi var och hämtade någonstans med mina dåvarande mått mätt rätt långt bort (jag tror det kan ha varit i Enköping) och dess illalåtande Chryslermotor som nästan alltid krånglade var äventyrets absolution när den kom. Jag minns inte vilket år det kan ha varit men jag undrar om det inte var sommaren efter att farfar dog. Det känns så. Du gick en studiecirkel i navigation på vårvintern, men jag tror att du tappade tålamodet på det sätt jag alltid brukar göra med studier. Du visste ju redan hur man navigerar. Och du kände de farligaste stenarna i de vikar vi tänkte besöka.

Du hade linjaler och sjökort samt böcker om navigation. Jag läste dem gång på gång på gång. Kunde inte lägga dem ifrån mig. Jag vet egentligen inte vad det var som var så spännande, de bara tilltalade mig. Jag sög i mig och drömde om äventyr. Att åka till Öregrund. Att ta båten runt Gräsö och hälsa på kusinerna. Att stiga iland på Örskär. Att åka ut mot Argos grund, åka till Furuvik eller kanske till och med hela vägen upp till Gävle. Det var hisnande drömmar som ackompanjerades av färgglada bilder ur tidningen Båtliv. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att recitera en artikel om en osedvanligt vacker segelbåt – "Min båt M30".

Hardtopen som vi hade gjorde det möjligt att övernatta ute till havs. Vi gjorde det aldrig men drömmen slog rot. Att lägga till ute vid själhällarna eller gåskänningen och laga mat över spritkök. Du köpte ett spritkök och lade det i skåpet till höger om fönstret mot diskbänken. Vi kom aldrig att använda det men äventyret låg där bakom luckan och jag öppnade ofta skåpet och tittade in på det. För att se att det fanns kvar om inte annat. Vi gav oss ut när havet lugnade ner sig om kvällarna och njöt av de långa dyningarna mot sensommaren. Det var varmt och vattnet var oljigt stilla men rörde sig ändå i långa, sugande dyningar. Det kan ha varit en gång eller tusen gånger. Jag minns det så intensivt att det inte spelar någon roll.


Oljigt stilla vatten.

Du brukade bre ut sjökortet på överbyggnadens tak och jag fick styra nästan hela tiden. Först gav du mig kursen med meningar som "sikta den där masten där borta", "sikta mitt på den där ön", eller "kör precis till höger om den där stenen". Med tiden övergick det i att jag fick en kompasskurs att hålla istället samt instruktioner som var lite längre. "Först ska du åka förbi en grön och sedan två röda". Så fick jag själv hålla räkningen och tänka ut på vilken sida av prickarna jag skulle åka. Så där gjorde du i allt. Gav mig vänliga ord att själv göra som jag ville med. Om jag ville lära mig så var det helt min egen önskan. Och du bara log och gav mig kärlek.

En kväll tog vi den lite trånga passagen via Klungsstens fyr mot Slada hamn. Det var seriös och rätt avancerad navigation. Du lät mig köra hela tiden och gav mig inte några instruktioner med mindre än att jag bad dig om verifikation. Jag växte en halvmeter den kvällen och när vi väl kom ut ur farleden kastade vi oss ut i dyningarna och hoppade längdhopp med båten. Det var som om vi var kungar av östersjön och det var knappt vi hann hem innan det blev mörkt. Jag vet inte hur många gånger som jag styrt mot de tre båthusen (numera fyra) i hamnen. Kvällssolen speglade sig alltid länge i dem så man kunde alltid hitta vägen hem fastän det började bli svårt att skönja horisonten. Vi pratade om att skaffa en båt med lanternor. Om att vara ute flera dagar. En båt med sovkojer och kanske toalett. Och kök förstås.

De kom upp från Öregrund en dag, moster och hennes man. De kom åkandes i en Uttern. En redig sak med inudrev och kök. En riktig drömbåt i mina ögon. I båttidningarna såg jag sådana båtar och vi pratade om att kanske en vacker dag. Jag internerade drömmen och gjorde den till en framtida verklighet. Ett program för mig själv att följa.

Så nu sitter jag här. Båten känner jag igen från en av de där utslitna båttidningarna som fanns i stugan. Jag minns hur härligt det såg ut att ha den där badbryggan som var avbildad snett uppifrån i recensionen av båtmodellen. Och hur mysigt det såg ut nere under däck med kök, toalett och krypin.


Spegelblankt.

Jag har varit väldigt ledsen sedan du försvann. Mycket mer ledsen än jag själv har velat begripa. Jag vill ju vara glad! Du vet ju hur glad hon gjort mig, min älskade och något litet småvuxna fru. Du såg ju vad som hände, inte sant? Kommer du ihåg den där kvällen för ganska precis fem år sedan då jag kom upp till dig och morsan med er hund. Ni hade varit i Italien tror jag. Jag var på väg till Sandviken och var i tagen att separera från ett liv ifrån er bägge – detta var första gången jag sa något om saken till er bägge. Det låg en blårutig duk på bordet och morsan kokade te. Vi käkade mackor med kryddost och ni fick se en bild på den som väckt mitt hjärta ur slummern. Ni var jätteglada bägge två. Jag såg det i dina ögon att du andades ut. Att du fick höra något du längtat efter att få höra väldigt, väldigt länge.

Jag saknade dig alla de där åren. Den kontakt vi hade var alltför sparsmakad och jag höll mig inlåst på ett sätt som gjorde att vi inte kunde leka som vi gjorde när jag var mindre. Du var världens bästa pappa. Hela tiden. Jag höll det emot dig att du var optimist, att du alltid lyckades hitta de positiva vinklarna på saker och ting. Jag förebrådde dig att du inte lät mig vara ett offer som de andra. Jag sa till mig själv och min falska omgivning att det inte alls var så utan att det var orealistiskt och skönmålat det du kom sättandes med. Jag till och med tänkte att du hade förstört mitt liv genom att göra mig till en optimist. Att det synsätt av värme och glädje du satt i mig var anledningen till att som gick fel och vad som hindrade mig från att nå framgång. Så illa var det. Jag vet inte om jag någonsin sa det till dig, men du förstod det säkert ändå.

Egentligen var det ju precis tvärtom. Jag gav mig av eftersom jag inte tålde skillnaden. Och eftersom jag fann upproret lockande, förstås. Jag fick lära mig en massa om att bråka och släppa ut aggressionerna. Aggressioner jag aldrig vetat att jag bar på. Kanske hade jag aldrig gjort det heller. Eller jo, men inte så.

Åren gick och jag fick allt svårare att se vad det var jag hade gjort.

(Nu börjar det åska i väster så jag tror att jag skriver klart det här hemma eller så. )


Hejdå sålänge, lilla ö.

OK. Nu är jag hemma. Det var underbart att trycka ner gasreglaget och känna henne gå upp i plan på den bitvis spegelblanka ytan. In mot hamnen var det absolut stilla och tilläggningen gick helt perfekt så som den gjort den senaste tiden. Det är kul att lägga till själv eftersom det kräver tålamod och tillförsikt. Visst styr man in flytetyget på plats med motor och styrning men det handlar mest om att se det hända i förväg. Tjusning.

Här hemma dånar huset av musik. Det är Hon som dånar loss på den där lilla "köksradion" som du kanske minns. Det är här jag hör hemma i varje bemärkelse av ordet. Du har ju sett hur vi har det. Du har varit med och byggt upp det. Jag saknar dig här också men inte på samma sätt som på vattnet. Mer indirekt. Genom de saker jag hade velat blanda in dig i, de frågor jag skulle ha ställt till dig här på uteplatsen om sommaren. Traktorn du skulle ha kört. Virket du skulle sniffat på och synat i sömmarna. Och alla de saker jag vill fråga dig om – stora och små. Det var här jag upptäckte hur illa det var ställt. Yrvaken i lycka och med utan is i hjärtat var glädjen att se dig här och ha dig nära enorm då när vi hittade hit. Jag var så vanvettigt lycklig att jag hunnit. Att jag fick ha dig nära igen innan det var för sent.

Men gradvis växte insikten att det inte skulle vara så länge. Jag såg det när du skrotade omkring här och ville, du som alltid var en kraftnatur i byggande och grejande. Min klippa i vad för sorts projekt det än rört sig om och som aldrig såg något som omöjligt. Jag såg hur du ville men hur din kropp inte orkade och jag såg hur ont det gjorde i dig. Du som väntat, precis som jag. Tydligen var det inte så långt kvar ändå. Vi hann precis återknyta så gick det över. Greppet mjuknade och jag såg sjukdomen äta på dig fastän du kämpade med att hålla det för dig själv. Och jag kunde inget göra. Jag kunde bara känna hur du försvann.

Jag minns varje minut av den sista helgen tillsammans. Hur du gick loss med röjsågen och med bergfast orubblighet fortsatte trots de skurar av förmaningar som sköljde över dig. Hur du i ren utmattning sjönk ihop på här nere i hörnet på gräsmattan och helt enkelt inte orkade mer fastän varje atom i din kropp ville. För du hade väntat, precis som jag. Du hade väntat på mig. Den där fina båten du köpte, den som knappt användes de första somrarna, den köpte du eftersom du hoppades att jag fortfarande bar på drömmen, inte sant? En dröm vi hade ena halvan var av och som kom ur den underbara augustikvällen där ute i de silkeslena dyningarna. Å vad ont det måste gjort. Så fullständigt vanmäktigt det måste ha känts att dels se mig försvinna och dels höra mina konstruerade förevändningar. Du kände mig ju bättre än någon annan i hela världen, du visste att jag var ur kurs med mig själv, ändå försvann jag allt längre bort för varje försök du gjorde. Med tiden gav du upp och lät mig hållas. I ditt ansikte den där kvällen över den rutiga duken med kryddostsmulor på såg jag att du aldrig hade slutat hoppas, optimist som du var. Du hade aldrig slutat älska mig och du hade gjort det utan förbehåll.

Så som jag gjorde dig illa. Jag kan förstå det nu när Den Lille finns här i mitt hjärta. Vilken outsäglig smärta det skulle vara att se honom vända mig och hans mamma ryggen på det sätt jag gjorde. Så obegripligt och outsägligt. Och om något i denna världen är oförlåtligt så borde det vara just precis det.

Oförlåtligheten i mitt försvinnande blev till acceleratorn för densamma. För varje gång jag reflekterade över att återvända och ge upp flykten såg jag min egen skuld i spegeln och flydde från reflektionen. Gång på gång av egen och andras förebråelse. Det var inte förrän förra året jag begrep varför jag egentligen tog till flykten. Den insikten nyanserade bilden en smula och jag kunde inför mig själv bemöta en del av den förebråelse jag mött. Kanske flydde jag av hänsyn till mig själv. Så upplever jag det idag när jag ser på saken. Jag flydde inte från dig, men jag kunde inte stanna kvar och därför blev flykten från dig också. Jag saknade dig varje dag. Jag vände mig mot din optimism och levnadsglädje för att resonera mig bort från saknaden. Det var hemskt gjort. Det var också det oförlåtligt.


När vi så återfick kontakten kändes inget av det där oöverstigligt. Den värme och kärlek jag såg i dina ögon var densamma som alltid funnits där. Som burit mig genom kalla år och som fått mig att inte ge upp hoppet utan fortsätta mitt sökande, ett sökande som ledde mig i armarna på Henne. Hade det inte varit för tumörerna hade du suttit här på uteplatsen och tittat ner i hagen på hästarna som knaprar hö. Vi hade kanske kikat lite på sjökortet och bestämt oss för att prova på kanalen till Näsbysjön imorgon fastän vattnet är rekordlågt – inget är ju omöjligt! Eller så hade vi tittat på ett skärgårdskort och funderat på en tur norrut från Gävle. Du och morsan hade druckit vin och orden hade rullat över bordet på det där sättet som de bara kan med de man har allra närmast därinne. Ni hade skrattat tillsammans med Henne – en gång till. En endaste liten gång till och mitt hjärta hade stått i brand av att se er leka med värmen på det sätt som bara du, farmor och Hon – min älskade fru – någonsin kunnat.

Ni är så oerhört kapabla i fråga om kärlek, nämligen. Jag har sagt det till Henne någon gång – hon är ett nystan av kärlek. Tålmodig, närvarande och förbehållslös kärlek. Alltid där och utan tvivel i sin brännkraft. Det är klart att en sådan människa – eller två – lämnar ett enormt tomrum efter sig. Enormt! Vi var många som levde av din värme och välvilja, mer eller mindre välförtjänta. Du dömde inte utan gav helt och fullt eftersom det var vad du var – ren kärlek. Jag har haft världens bästa farsa, jag. Jag förstod det inte förrän du var borta och det känns. Det känns riktigt grönjävligt mycket, faktiskt. Sättet du hjälpte mig komma över mina rädslor, sättet du väckte min nyfikenhet och suddade ut bilden av omöjligheter till förmån för det fria skapandet är obeskrivligt. Jag hittar saker i mig själv som jag är stolt över och jag har dem på grund av dig. Eftersom du gav dem av dig till mig.

Jag hade velat tacka dig för dem. På eftermiddagen den där sista april satt du i fåtöljen här inne i vardagsrummet. Du var trött. Hela din kropp var slut efter dagens slit med ris men dina ögon var intensivt närvarande. Jag försökte tala om för dig hur tacksam jag var och vilken lycka det var att ha dig här men jag fick inte fram orden för jag såg på hela din kropp att du var på väg härifrån. Vi pratade lite om hur det fungerar. Vad det betyder att få ge. Inte särskilt många meningar men sannolikt den meningsfullaste konversation jag haft i hela mitt liv.

Du blev dålig på natten och åkte hem dagen därpå. Fyra dagar och fyra nätter senare var du död.

Hur fan förhåller man sig till något sådant? Du – borta?

Jag plockade fram optimismen, tror jag. Talade om för mig själv och min omgivning (annars hade jag aldrig trott mig själv) att jag var så tacksam för att jag ändå hann återknyta kontakten att det kanske inte var så farligt. Jag menar – klart jag blev ledsen, vem blir inte det – men ändå. Det fanns och finns så mycket saker i mitt liv som gjorde mig genomlycklig. Saker som jag knappt kan tro att de är sanna fastän det gått fem år sedan lyckan tog sin början. Mitt i allt det där en sorg? Tror inte det. Tog den andra vägen, lät det sjunka till själens botten och kunde ju alltid skylla på att styrkan behövdes av de övriga kvarlevande. Bullshit, förresten.

Sanningen är nog snarare den att jag inte kunde förlåta mig själv. Att jag inte skulle hinna tillbaka till dig innan det var för sent var den mardröm som plågade mig mest alla de där åren. Att få komma så nära, känna att det reder upp sig för att se dig försvinna så pass fort som du ändå gjorde var väl så plågsamt. Jag har aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan dig och ändå sitter jag här nu och lever. Fastän du inte gör det.

Klart jag blir arg på världen! Din kropp var full av cancertumörer. Jag skulle kunna skära halsen av var och en av de som varit inblandad i att det blev så. De mördade min farsa, de jävlarna. Solkrämsförgiftarna, kostrådsmördarna, artrosmedicinkrypskyttarna – varje instans av den människofientliga konspiration vars absolut största enskilda förbrytelse var att de ryckte min farsa ifrån mig precis som jag skulle till att förverkliga en slumrande dröm.

Som Den Lille skulle sagt – "that really sucks".

Kampen är nu i mig själv. Jag vet att du förlåtit mig. Jag vet att du ser att min dröm på vattenytan och de ensamma utflykterna egentligen är ett slags process där jag försöker förstå att du inte längre finns här i världen. Du har sett mig iaktta verkligheten och ibland har du kikat tillbaka genom draperiet. Jag vet att du alltid finns, oavsett om det är som ett minne i mig, som en stjärna på himlen eller som universums samlade kraft. I min värld finns du alltid. Mitt i, dessutom.

Jag har nämligen haft världens bästa pappa. Jag är oerhört stolt och känner privilegiet i att ha det så. Men hur jävla dum i huvudet, hur känslomässigt handikappad, hur idiotiskt funtad är man om man vänder ryggen till världens bästa pappa? Det där åsnearslet jag tittar på är min egen nuna och nu har jag förstått att jag fortfarande jobbar på att förlåta mig själv för det. Och på att förstå att du verkligen inte finns här längre. Det är inte så jävla enkelt alla gånger, ska jag säga.

Samtidigt gläds jag över allt du lämnat kvar i mig och allt underbart jag har omkring mig. Jag har nog aldrig älskat livet riktigt förut. Jag har skådat in mina självförebråelser i min syn på livet. Saker har blivit vackrare sedan jag förstod att jag alltid kommer att kämpa med saknaden efter dig. Det är något jag mer än gärna bär. Med stolthet och värme i hjärtat, faktiskt.

/Sånen

Reflektion

Det blev några dagars reflektion. Badande. Skönt skvalp på en understundom regnig, böljande yta. Hittade någon som sammanfattat en hel del begripligheter här.

Historia

Who´s story? Mine? His?

"Each of us is ultimately the Hero - moving through His Story."
David Wilcox.

Det sitter i orden...

Ekvilibrium

Fortsätter balanserandet mellan ljus och mörker och tar det till navigationens värld. Vilka än polerna är så bor de ju i varandra. Om mörkret måste finnas för att ljuset ska vara greppbart och definierbart – är det inte samma sak åt andra hållet? Att ljuset måste finnas för att mörkret ska kunna finnas. Eller är det tvärtom? Mörker kan existera utan ljus, men inte i ljus. Ljus kan existera utan mörker (men det kan inte definieras), men ljus kan också finnas i mörkret – det ser man enklast en stjärnklar natt. Om universum istället varit ljust hade vi inte fått syn på de mörka stjärnorna. Det är mycket möjligt att de finns, men vi ser dem inte.

I natt drömde jag en väldigt färgstark dröm. Det åskade ordentligt under de tidiga morgontimmarna och i min dröm vaknade jag upp och kände marken vibrera under sängen. Jag blev inte förvånad. Jag visste att det var rimligt att jorden behövde skaka loss lite och bestämde mig faktiskt för att somna om en stund eftersom det inte fanns så mycket jag kunde göra åt saken ändå. Ett mekaniskt ljud väckte emellertid mitt intresse och jag kom att tänka på de stackars hästarna som kanske skulle bli lite oroliga av jordbävandet. Jag gick fram till fönstret och vinklade persiennen. Där ute i hagen stod en stor mängd små pansarvagnar. De var för små för att kunna härbärgera en människa. Det var tydligt att de var automatiserade saker som sköttes antingen på distans eller som drevs av förprogrammerad logik. De var synnerligen beväpnade och brummade stillsamt på turbodiesel-på-tomgångs-varv. De detekterade, redo att ge sig av på första tillstymmelsen av liv. Ett rådjur hoppade på grannarnas mark och en av de små pansarvagnarna stack iväg efter det. Maskinerna var livsutplånande, helt enkelt. Förprogrammerade att utplåna allt liv på en viss förutbestämd yta. Ovanför hängde dess luftburna assistans. Lättviktiga saker med tung beväpning, även de utan mänsklig förare eller kontroll. Marken skakade och jag fick klart för mig att området schemalagds för utrotning vilket var något jag i drömmen inte var obekant med utan något som var normalt i den tidsålder vi kommit att leva i. Jordbävningen var inte jordens egen utan en elektromagnetiskt inducerad geologisk händelse skapad av ett vapenslag jag inte kunde benämna. På andra platser härjades städer av zombies – människor som kemiskt lobotomerats att göra samma jobb som de små pansarvagnarna. Jag tyckte det var lite fånigt att det hade behövt bli så där. Jag tänkte på den programmering som pågått sedan jag var liten. Katastroffilmer, övervakningssamhället och zombieskolans alla tentakler. Jag hade ju vetat hela tiden, men tyckt att det var lite för småaktigt för att peta i. Jag tänkte att det verkligen var bättre när hästarna gick i hagen och när fåglarna sjöng så jag beslutade mig för att göra slut på det hela. "Jag måste sätta stopp för det här", tänkte jag bakom persiennen. "Nu vaknar jag", sa jag till mig själv. Drömmen tog slut och alla hollywoodinspirerade avlivningsåtgärder var försvunna. En instans av verkligheten nådde en tankemässig vändplan och kunde avföras som ett stickspår i det mänskliga skapandets annaler. När jag sedan vaknade så gjorde jag det med osedvanligt rent sinne. Jag tror att jag behövde städa bort det där, faktiskt.

Jämvikten eller balansen kan inte jagas visar det sig. Den kan bara finnas och bibehållas om den tillåts löpa fritt. Jag har ett ganska påtagligt glapp i styrningen på båten vilket får den att röra sig på eget bevåg om ca 10-15 grader. Om jag låter bli att kompensera för detta kommer båten att med sina svängande rörelser likväl att röra sig mot sitt mål, men via en svängande rörelse. Det är helt OK så länge passagerna inte är för trånga – så länge jag inte behöver kontrollera framfarten och begränsa rörelseutrymmet. Det är OK så länge jag med ögat – som här hemma på sjön – kan bedöma vart vi är och inte behöver lita till kompassen och beräkningar om position för att veta vart jag är i förhållande till världen i övrigt. Eller var det så att jag ville veta vart jag hade resterande världen i förhållande till mig själv?


Livet är en kurs. (Källa: Eniro)

Till sjöss använder man sig ofta av enslinjer. Två punkter som sammanfaller från en viss betraktelsevinkel. Enslinjer utgör en fundamental del av navigationen till sjöss – delar av farleder går att följa genom att ligga på ens. Så att punkterna stämmer överens.


Även om man avviker från kursen så kan man röra sig utefter enslinjen.

Även om det glappar och kursen inte hålls minutiöst kan jag komma till helt rätt ställe. Varje gång båten girar kommer jag vid något tillfälle att passera igenom enslinjen och i det ögonblicket är jag på exakt rätt kurs. Kurs. Utbildning. Precis vad livet är, inte sant – en utbildning för oss som fyllt i anmälningsansökan att utbilda oss till ljusingenjörer. "Livslång utbildning till ljusingenjör. Utbildningen ger kursdeltagaren grundläggande kunskaper i ljusets natur, beskaffenhet och obegränsningar. Efter genomgången utbildning kan deltagaren ansöka om tjänst som skapare i omgivande dimension". Vi som finns här har blivit beviljade att gå utbildningen och fick var sin personlig studieplan – var sin kurs att följa.

Vi navigerar genom livet på jakt efter kursen och när vi hittar den – om än för ett oändligt kort ögonblick – så lär vi oss. Eftersom vi befinner oss på kursen. När man träffar kursen är man på enslinjen. Just i de ögonblicken händer verkligt livsomvälvande saker. Synsätt förändras och med den bilden av verkligheten. Relationer och möjligheter transmuteras till andra och livet går in i nya skeden.

Språket som används på utbildningen är det universella symbolspråket. Visst finns det kopplingar till talat och skrivet språk via inbäddade meningsfullheter men i huvudsak är kurslitteraturen skriven med verklighetens ibland mystiska penna – symmetrin. Precis som vid navigation till sjöss är det en jakt på referenspunkter. Att avgöra var man är, vart man är på väg och att ha koll på grynnorna som hotar att göra hål i botten. Inte sällan finns det grynnor mitt i farleden. Markerade och tydliga så att vi lär oss att avvikelse från kursen är en del av själva utbildningen. Av den enkla anledningen att vi ska lära oss att hålla kurs oavsett hinder. Så att vi också kan hålla kurs för andra – utbilda andra, våra barn och andra nära till exempel.

Ibland lyckas man pricka rätt kurs. När man hamnar i själva farleden, på ens med kurs mot ensmärkena där framme och med båtens mittlinje i exakt symmetri med kursen, då känns det. En ilning som börjar under fötterna och uppe i hårfästet samtidigt. En njutning – vare sig den är sexuell, generellt kroppslig, mental, själslig eller intellektuell så sprider den sig att omfamna hela upplevelsen. Att vara på den kurs man bestämt sig för att hålla i detta liv liknar inget annat. Allt som tidigare sett obegripligt ut, som gjort ens(!) liv irriterat, som fått mig att tappa fattningen (om rodret) syns inifrån enslinjen som meningsfullt, symmetriskt och vackert.

Dagarna och strukturerna skapas genom växelverkan mellan ljus och mörker. Bläcket på det svarta pappret. Svart och vitt. Man och kvinna. Plus och minus. Urim och Tummim. Jacob och Black Smoke. Alltihop ett trevligt och utmanande parti backgammon kring vilket vi samlas och lär känna varandra och oss själva under det att vi utvinner själva upplevelsen i de mönster som skapas av alla de tillgängliga ytterligheterna.

Visst är det något särskilt i den symmetri som bor i förenandet av man och kvinna. När mannen befinner sig i kvinnans inre kan nytt liv skapas. När mörkret bor i ljuset bygger vi upplevelsen att beskydda vårt mörker och lär oss oerhört mycket om ljusets beskaffenhet. När vi häller ut varmt (plusgradigt) vatten om vintern ser vi det förändras till fasta, underbara kristaller i minusgraderna.

Vi spelar spelet som är utbildningen. Vi lever livet som är en reflektion av allt vi tänker. Vi lär oss skapa med det vi kallar tanken men som egentligen är ljuset. Varför annars är glödlampan vår västvärldsliga symbol för idéer? Varför annars går ett upp ett ljus för den som är "bright" – ljushuvudet. Visst finns det skapad belysning också. Artificiell belysning som riktas på sådant andra vill tro att det finns hur mycket som helst av i mörkret.

Det är därför man drömmer drömmar om utplåningsstyrkor, miljökatastrofer och svält. Eftersom vi skapar dessa tankeformer åt dess egentliga upphov, mörkrets förespråkare. De som vill hålla det mänskliga ljuset inlåst och fjättrat och utvinna sin energi ur vår fruktan och våra skrik. Men det är egentligen inte ondska eller rent jävulskap – det är faktiskt en viktig del för oss att kunna finna kursen. Om vi ligger för långt åt babord i förhållande till enslinjen – åt vilket håll behöver i gira? Styrbord förstås (det andra babord) och då i förhållande till vår nuvarande riktning. Det är ett slags relativ gravitation och en mörk meningsfullhet som ger oss möjlighet att hitta vår kurs så att vi kan ta itu med våra ljuslaborationer. För när vi varit mot saker och uppehållit oss vid dem i tanken tillräckligt länge inser vi att vi måste börja tänka fram vad det är vi är för. Det är ensmärkena som markerar vår kurs. Det är syftet och målet med våra liv.


Verkligheten A och dess datakälla B.

Den del vi ser här är en delmängd av vad vi har tillgång till. Verkligheten som vi ser den inifrån densamma är en symbolisk representation av det som ligger utanför. Här inne har vi valt att kalla det andlighet. Om man enbart ser till det vi så kallat fysiskt kan se i verkligheten kikar man på A i diagrammet ovan, men egentligen är det en reflektion av hela den omgivande verkligheten B.

En mer komplett bild, kanske.

Det som finns i den omgivande verkligheten (B) projiceras mot gränsen av vår upplevda verklighet A med kastlängden B (omgivande verklighets storhet) från den egentliga ljuskällan C. Ljuskällan är ljuset därifrån alla våra idéer kommer, möjligtvis. Kan också vara att den är oss själva. Var och en för sig men också eventuellt tillsammans. Den sammansatta (komplexa) verkligheten skapas av alla A tillsammans. Så bygger vi här. Men i själva verket är det enbart resultaten av alla B tillsammans vilket i sin tur är alla C. Kanske är det så att det i B finns en begränsning av vad vi kan uppleva här i A genom att utrymmet för projektion D är begränsat.


Mörker placeras i B för att kunna upplevas i A.

Mörker som placeras i B växer i A. Det kan växa till sådan enorm storlek på grund av projektionseffekten. Vissa som är här kan alltså uppleva enorm ångest som har sina rötter i rätt små partiklar som orsakar mörker i A eftersom det helt enkelt förhindrar ljus att tränga fram. Vi väljer själv vilka saker vi vill placera mellan ljuskällan och den projicerade bilden men inte förrän vi rensat bort alla skymningsföremål från B kan vi vara helt nakna i A.


Navigation mot mål utanför världsbilden.

Var och en på kurs genom verkligheten med mål som är placerade långt utanför densamma. Känslan är kompassen. Tanken är verktyget vi ska lära oss hantera och ljuset är materian vi har att hantera. Rädsla, som den min dröm ämnade kompostera, är inte enbart en dålig sak. Det är en laboration, så att säga. Den försvinner villkorslöst vid nakenhet. Vid uppvaknandet. Då tror jag att man faktiskt – via symbolspråket – ser hela B inifrån A. Vilket man egentligen gjort hela tiden.

Hemma

Västerfjärden sedd från bryggan på Färsenön.

Samlarbild

Från SvD näringsliv idag. Synnerligen goda nyheter.

Hur verkligheten fungerar

Har du funderat på hur verkligheten fungerar? Det har jag. Ganska mycket, faktiskt. Har du kommit på något? Trodde väl det. Har jag också. Ska vi jämföra?

Så här tror jag att verkligheten fungerar:

Du kan bara vara på ett ställe samtidigt. Låt oss för enkelhetens skull illustrera det stället med en punkt:



Punkten är du som du är nu vid en viss punkt i tiden:



Och visst är det så att om man tittar på olika punkter i tiden så är du också olika personer.



Vi förändras med tiden. Med punkten i tiden (tidpunkten). Från vårt perspektiv är ju tiden helt rak och plan. En sekund är en sekund är en sekund. Att bara befinna sig i tiden borde ju innebära att vi utvecklades helt logiskt i takt med att vi blev äldre och äldre.

Så ser sällan livet ut. Saker händer. Saker som tvingar oss att ändra på oss. Varför händer det saker? Det är här verklighetens konstruktion kommer in i bilden. Håll i er nu.

Verkligheten skapas av dina tankar. Tankarna kan ha olika form och de är rörliga. Ungefär såhär – en bild av fyra tankeformer hämtade ur mitt huvud:



Naturligtvis har vi nästan oändligt många tankeformer och exemplen i bilden ovan är lite torftiga men skit i det. Tankeformerna samverkar i den du är just precis nu. Vem jag är i just den här tidpunkten. Såhär:



Den jag är precis just nu är resultatet av att jag befinner mig på en viss punkt i alla de tankeformer du har i ditt sinne. Tankeformerna utvecklas ju när jag tänker på dem och jag förflyttar mig längst den linje som beskriver dem med mitt tänkande. Jag tycker att det känns som om jag utforskar dem – de finns redan från början – jag är undermedvetet medveten om helheten men i min medvetenhet här i verkligheten utforskar jag dem del för del. Och när jag gör det förflyttar jag mig inom tankeformerna:



Det är när jag upptäcker nya saker i mina tankeformer som jag utvecklas. När jag flyttar min position inom dem. När jag ändrar mitt synsätt, mitt perspektiv. Anledningarna för mig att flytta mig i tankarna är många – livet arrangerar händelser som åstadkommer just precis sådana upplevelser – i stort och smått.

Allteftersom jag förflyttar mig längst mina tankeformer förändras inte bara jag utan den verklighet jag befinner mig i. Människor försvinner och nya kommer, till exempel. Verkligheten förändras eftersom jag förflyttar mig i mina tankeformer. Verkligheten som jag upplever den är alltså sammanvägningen av den punkt som jag befinner mig i för samtliga de tankeformer jag har i mitt sinne i en viss tidspunkt.



Med tiden kan tankeformer komma och gå. Det kan hända att man helt sonika lämnar en tankeform efter att ha förstått den och nya tankeformer kommer in i verkligheten genom att min nyfikenhet väcks.



Tiden upplevs som linjär, men det är egentligen inte sant. Tiden är vårt medel att färdas genom tankeformerna. Vi kan komma och gå som vi vill i tankeformerna, upptäcka och experimentera och det är tiden som ger oss den möjligheten. Tiden är själva grundförutsättningen – det geniala kittet som håller vår verklighet samman och gör den så enastående intressant att utforska.



Tiden är det som binder ihop våra upplevelser och formar verkligheten. Min verklighet är min och din är din. Ändå kan vi vara på samma ställe rent fysiskt. Eftersom vi dragit varandra till oss. Men det får bli ämnet för en annan dag.

Repris

Den här bilden kan nog vara lika användbar idag som för tre år sedan:

Blåskärm

Tvingad till insikt om mitt förhållningssätt till livet av de inbyggda skyddssystemen. Att låta det bli vad det blir och njuta färden är att överge ambitioner och kontroll. Skapande ur nollpunkten är ljuvligt och bedrägligt likt planerat konstruerande men det senare konsumerar kraft under det att det tidigare ger upphov till gränslös energi.

Systemet visar blåskärm för att förhindra dataförlust och för att förebygga skador på hårdvaran. Anledningen är att jag samtidigt som jag tycker mig vara i flödet envisas med att stå vid sidan om och analysera. Inte minst här.

Den varma punkt som utgör flödet låter sig inte beskrivas. Det är en ren känsla och den är precis det där som utgör kärnan i Hennes visdom. När vi åter vandrade upp för berget var hon full av tillförsikt. Jag – å min sida – försökte kontrollera mina tankar. Upplevde hur naturen var en distraktion. En distraktion jag krampaktigt höll mig i eftersom jag inte mäktade producera tillförsikten. Tydligt illustrerat.


Distraktion

Jag tar rast från det här. Eftersom jag inte kan fortsätta att beskriva det jag upplever och samtidigt uppleva det. Eftersom jag inte kan uppleva det tillfullo om jag analyserar det, vilket jag måste göra för att kunna beskriva det. Åtminstone här. Kanske byter jag inriktning. Den som lever får se.

Fack

Jag beslutade ta en omstart. Har spenderat dagen i sovande läge och låtit tankarna glida genom det febrila draperiet som de själva önskat. Efter bästa förmåga åtminstone.

Jag fann en punkt. En punkt med tre poler. Det är vid den punkten jag har en tendens att ta i för hårt, gång på gång. Det räcker med förtröstan men ändå trilskas jag med att trycka på och bråka. Varför måste jag så envist förändra den värld som inte gjort mig annat än gott i det större perspektivet?

Feberdrömmen var i övertydligaste laget. Jag var i skolan igen. Inte första gången precis. Det var tydligt hur jag slogs och hur andras frihet blev en besatthet som tillintetgjorde effekten av min egen. Frihet – ja. Kommentaren kring hur fri en fågel är knöt an till den protokollförda frågan kring hur länge en fågel lever. Månne bor svaret i frågornas skärningspunkt.

Så satt jag där igen vid den salta stranden med rött vin i glaset och hörde dem prata om livet. Jag var ovanligt tyst och jag märkte hur skönt det var. Ljuvligt att höra dem. Att höra Hennes visdom och njuta ögonblicket till basens skuttande där havet möter de ljusklädda bergen. Så dog musiken och tystnaden fick en ny dimension.

Endera dagen tänker jag dela in tiden i Fack. Det har Hon sagt att man kan göra. Jag tror det kommer att bli användbart. Att det kommer att kännas meningsfullt. Just det ordet – meningsfullhet – håller på att torna upp sig bortom frihet och sanning. En insikt som nog bor i tystnaden. Kanske även här.

Men än är jag inte där. Tydligen. Att så smått inse att jag inte vet och att jag inte måste är befriande. Jag märker att uttrycken är lite kvävande. Att beaktas.


Efter mycket om och men är de utlovade biljetterna postade, tack vare Hennes försorg. De som får dem ska veta att de varit och vänt i tropikerna, minsann.

Önskan

I dag hade jag verkligen velat haft en sådan här mojäng. Det hade sparat på krafterna lite. Men i brist på en slik åker jag gärna flygplan en god stund. För nu har det slagit stopp i det mentala maskineriet och enbart hög luftfuktighet, salt vatten, kallt vin och ett perfekt dansgolv kan reda upp den kreativa överdos jag utsatt mig själv och min omgivning för den senaste tiden.

Om jag inte skriver något här på en dryg vecka så betyder det att avkopplingen från sinnet fungerar. Annars - ja. Ni förstår säkert.


Minecraft-GPS

Många hövdingar och få indianer

Jag skrev 1222 ord på planet mot Luleå igår kväll på temat att gräva där man står. Det blev inte helt lyckat inser jag när jag nu i väntan på planet hem igen skummade texten. Men jag ritade ett par bilder i går som jag är väldigt nöjd med. Inte så mycket för dess artisiska fulländning utan eftersom de är användbara.

Bild ett:

Visar hur stora organisationer kapslar in och ökar avståndet mellan de som verkligen begriper vad de sysslar med.

Bild två:

Visar hur man med några enkla förändringar skulle kunna öka effekten ohyggligt avsevärt men inte utan att trampa mången okunnig tjänsteman på foten.

(Men visst ser det egentligen ut som något hemstickat och varmt?)

I övrigt har dagen varit intressantare än väntat. Inte helt oväntat har den givit upphov till nya infallsvinklar och kontakter som med all sannolikhet blir till gagn för det projekt som infunnit sig i den absoluta fokalpunkten för samtliga hittills pågående inriktningar.

Reset

När jag kom till hotellet som egentligen inte var ett hotell utan en samling småhus var huvudet egentligen redan överhettat. Mörkret var en bit bort och jag var trött till följd av sedvanligt sönderhackad sömn. Jag försökte blunda men huvudet ville inte stanna. Istället gick jag mot havet. Ner mot den absolut ljuvliga stranden som även denna novemberdag välkomnade mig som besökare som bara den stranden kan göra med sin karaktäristiska klitterkrans att klättra över innan man når vattnet.

Känslan var bultande. Bergfast. Öronbedövande. Jag hade beslutat att hålla spjället helt öppet under den här resan och med kraft forsade alla uppdämda känslor och tankar fram ur sina viloplatser. Nya former av skrivande bultade på dörren ackompanjerade av jobbmässiga expansioner. Idéer. Är de tankar, idéerna? Eller är de känslor. Det känns som om de är hybrider, de små rackarna.


Snäcka går ju.

Först som ett skönt kittlande regn – droppe efter droppe – mot huvudet för att öka till full hagelskur i vad som kom att bli ett bombardemang som fick det att ringa mot skallbenet. Jag ville få stopp på smattret. Ville dra ner på intensiteten och åter få möjlighet att urskilja de där första dropparna. De som jag kände för och som inte krävde att få komma ut.

Men det var redan för sent. De var borttappade i myllret och satt säkerligen och tryckte i något mysigt hörn och skådade de signalstarka narcissiskt lagda intrycken som slogs om platserna på podiet. När ingen lyssnade på dem valde de demonstrativt att gå vidare i andra kanaler.

De ville ut här, dessutom. Och mitt vredgade sinne beslutade att jävlas med dem. Kom på den eminenta lösningen att helt sonika lägga ner det här projektet. Att avsluta svadan och låta det bero. Kändes bra där och då. Men hjälpte inte. Inte ett endaste litet dugg, faktiskt.

Det fortplantade sig ändå. Tog min sömn, mitt fokus, min egen vilja som gisslan. Orden stockade sig och ambitionen började utsöndra kvävande giftiga gaser. Andningen blev snabb och syrefattig. Tankarna började blossa upp igen.

Jag har varit där många gånger. Jag har faktiskt bott där. I åratal har jag befunnit mig i det akuta stadiet av mentalt skenande. Farit fram på vågor av idéer, uttryck och flykt uppblandat med diverse andra komponenter i en synnerligen potent cocktail av överskruvad spatial närvaro. Mycket gott har kommit ur de åren, men jag har tagit slut. Har bränt mig fortare än jag återvuxit. Och när jag för drygt fyra år sedan klev av det tåget började livet på riktigt.

Jag vill för mitt liv inte åter in i det skenande paradigmet. Eller vill och vill – det handlar egentligen inte om vilja. Det handlar om närvaro. Jag älskar att vara närvarande i mitt liv. Att uppleva luften som flödar genom kroppen och att känna varje känsla färga kroppen med sin energi. Njuta av förändringarna i hjärtat och den lek vi leker här tillsammans, allesammans. Jag kommer inte åt den när jag skenar.

Så jag försökte stanna. Det var svårt. Eftersom tåget redan plockat upp fart och tagit sömnen med sig på vägen. Men i natt lyckades jag slutligen få stopp på det. Vaknade utsövt och klev ner på perrongen som mig själv igen.

Och bland det första jag insåg var att jag strypt den här kanalen alldeles för snart. Jag är beroende av att skriva här också. Det må så vara att det inte blir så frekvent, men jag kan inte stänga denna ventil – då blir det stopp någon annanstans. Redan dagen efter att jag beslutat stänga ventilen började propåerna att pocka.

Det var dagen efter det amerikanska presidentvalet. Ett presidentval många och åter många svenskar i breda och okänsliga ordalag uttrycker sin åsikt. Att rätt man vann och at världen ska tacka för att få ha Obama som styresman. Varför? Vad vet dessa sagesmän och kvinnor egentligen? Inte mycket, skulle jag tro. Det handlar mest om att ur ett via massmedia och ur artificiell belysning skapat likatyckarhysteriskt egenpålagt konvergenstvång betingat beteende försöka smälta in.

Obama eller Romney – är det frågan det? Den senare abortmotståndare. Den tidigare – ja, vi behöver inte gå in på det. Det är så dumt att det inte ens är värt att tänka på. Hur ett ännu värre alternativ skapas för att få en hög skit att förefalla åtråvärd vid jämförelse. Jag har avsiktligen inte satt mig in i frågan men med tanke på hur snaran dragits om R:s hals så kan det mycket väl vara så att han var en bättre kandidat. Likväl.


Hösttömt.

Men vi ska ju bort från de där sortens bondfångerier. Vi ska ju återta vad som är vårt – vår suveränitet – allihop. Och det sker vare sig vi ser det eller inte hela tiden. Precis hela tiden. På eftermiddagen samma dag hamnade jag i en jobb-betingad diskussion om produktivitet, personlig integritet och moral av en händelse. Jag sa inte mycket men jag bländades av med vilken självklarhet de upplysta sticker hål på de inlärdas dumheter när väl ämnena dyker upp till ytan.

Och de gör de. Hela tiden. Varje dag. Och vi inser steg för steg att vi är lurade. Och när väl prestigen släpper och vi kan erkänna det för varandra så tar det fart. Vilket är precis just nu.

Vi har ju fått lära oss att vi måste låssas vara som alla andra inför alla andra. Men när vi ser igenom den nästan helt transparenta gardinen och inser att alla andra är som vi på insidan – ja då faller teaterföreställningen på sin egen orimlighet och vi skuttar ut på andra sidan i ordlöst samförstånd.

Och det är läckert. Då kan jag nog inte vara tyst längre.

När det så hittas avlidna livvakter nära vår syndabock (läs regeringschef) som sägs ha dödats då han stod och fingrade på sitt eget vapen och kanske pratade med frugan eller spelade Angry Birds är det ju en ganska tydlig signal. Man behöver knappt ens känna efter för att se mönstren och orimligheterna. Det börjar ta sig hela vägen till toppen och mänskligheten går inte att stoppa.

Det står inte längre mellan människor och människor. De som satts att styra över andra vaknar upp. Men i deras ställe har människan skapat Maskinen. Maskinen som ser och vet allt. Visst är det ironiskt att vi inför slutspelet mot oss själva insåg att vi inte skulle kunna hålla oss själva stången hela vägen in i mål utan istället tillsammans och gladeligen skapade Maskinen att vara vår egen fiende på slutsträckan. Som att konstruera ett löpband för att än bättre kunna träna våra själar.


Har kanske suttit i Oddyseus öga. Men enögdheten håller på att ge vika. Fort, fort.

Livet som demokrati

Demokrati – vilket absolut söndertjatat och luggslitet stackars ord. Folkstyre - ett styre har ju två betraktelsevinklar - hjulets och förarens. Numera ett kasta-in-där-det-behöver-låta-lite-bättre-ord i stil med ekologisk, empatisk, fri, enkel – ja. Demokrati har i allmänt språkbruk blivit en del av dum-vokabulären, kan man säga. Den som använder fraser i stil med "det ska vara enkelt", "valet är ditt", eller "det kanske bara är maskindisk, men du förtjänar ett perfekt resultat".

Men livet då? Självaste livet - och då menar jag inte styret av kommuner, landsting, länder, världsdelar, ekonomin eller de krigsbevarande globala insatserna utan då menar jag livet. Den här upplevelsen vi har här – allt och undantagslöst allt inkluderat. Hur styrs den egentligen? Här är ett par tankar i all ödmjukhet på ämnet...

Livet blir som vi tänker oss. Jo, jag vet att livet inte alltid blir som vi tänkt oss, men det blir även då precis som vi tänker oss att det ska bli. Går det inte som jag vill så berodde det sannolikt på att jag oroade mig för att det inte skulle gå som jag ville mer än jag var övertygad om att det skulle gå som jag förutsatt mig. Men dessa upplevelser – de så kallade nederlagen eller misslyckandena – är det inte de som får oss att utvecklas mer än något annat? Kanske är det därför man tvivlar mycket ibland – för att få genomgå härdningen av intentionen till dess man uthärdar testet och verkligen lyckas. Ljuva ögonblick.

Men om jag nu skapar min egen värld med mina egna tankar som stoff i den livliga upplevelsen här – varifrån kommer alla de saker jag inte själv uttryckligen tänkt fram? Varför föddes jag inte in i ett mörkt rum av ingenting och skapade själv allt och alla som finns här som del i min upplevelse? Varifrån kommer de färgfattiga gråsuggorna vid den avstängda vägens slut? Hur kan musiken vara så medryckande? Varför är lyktstolparna så tråkiga? Varför smakar maten så ljuvligt? Så hade det inte blivit ut om jag fantiserat fram dem… Jo, gott folk – det är här vi snackar demokrati i ordets übervässade och alldeles enastående bemärkelse. Jag vet inte om det är någon som har tänkt på det, men vi är inte ensamma i vår upplevelse av livet.

Vi är ju här tillsammans, allesammans, flytande fram längst livets flod i nu-båten. Passagerare stiger på och av, byter båt, byter flod i den multidimensionellt böjda tiden som i sin ur vår synvinkel oändliga fraktal av oändliga utfallsmöjligheter för oss runt i den hisnande bergochdalbana där vi i varje knutpunkt själva väljer vart vi vill ta vägen. En fantastisk upplevelse, tvivelsutan och i allra högsta grad självvald men per definition obegriplig för oss väl inne i den – annars hade ju hela konstruktionen förfelat sitt syfte. Jag tror att om jag begriper att jag inte kan begripa den saken har jag begripit något verkligt viktigt. Jag kan då släppa den intellektuella jakten på insikt och istället tillåta mig att genomsköljas av hela det universella. Något jag aldrig kan förklara men vars känsla jag kan njuta av.

Tillsammans, alltså. Mina tankar skapar saker i min värld men även i andras. Andras tankar skapar element i min värld. Som ett gigantiskt onlinespel där alla möter alla på ett eller annat sätt. Sakerna vi ser och upplever finns egentligen inte någon annan stans än i våra sinnen. Jag sätter en femtiolapp på att om alla som någonsin sett ICA Maxi i Sandviken absolut och tvivellöst beslutade sig för att det inte skulle finnas längre så skulle affären försvinna. Från den närbelägna Willysladan skulle ett gränslöst jubel höras för att bekräfta det inträffade.

Däri det demokratiska. Vi är helt och hållet avhängda varandra i vår upplevelse här, åtminstone till den grad där våra världar tangerar varandra. Människor som lever sina liv mer isolerat från andra uppfattas ofta som udda och inte sällan såsom levandes i en värld olik den breda massan. Inte så konstigt, då kanske. Jag kan absolut förstå den som väljer att isolera sig från en värld som inte tycks göra annat än att gå på de mest triviala finter och svälja någon annans prefabricerade tankemönster till uppbyggnad och vidmakthållande av konstruktioner som knappas är sådär ohyggligt rosenskimrande – långt bortom tråkiga gråsuggor vid vägens ände eller grådaskiga lyktstolpar.

Där någonstans bor själva kopplingen mellan den i dagligt tal kallade demokratin (eg. dumokrati) och livets demokratiska fundament. De som tänker på likartade konstruktioner tillser att de också blir till alternativt består. Om de flesta av de som bor runt en sjö internerar och fullt och fast tror på att där bor ett sjöodjur – då finns det givetvis också med tiden ett djur i sjöns djup; inget konstigt med det. Och om de flesta på en viss geografisk yta anser att de inte helt och hållet kan ta ansvar för sina egna liv – ja då får man en nationsbildning med ett slags regim som man själv låter styra och ställa över allt och alla istället. Så att man till exempel kan sitta och roa sig med att gnälla över vanvettigheten i regimens beslut. Inget fel i det, egentligen. En omistlig upplevelse full av lärdomsnektar.

Om vi tänker oss alla tänkbara tankar som ett tvådimensionellt koordinatsystem en stund. I mitten har vi de allra mest utbredda tankarna och ute i hörnen de minst vanliga. I centrum finner vi tankar som "man måste andas, dricka och äta för att kunna leva" och längst upp till vänster har vi exempelvis "gredelina elefanter som flyger har intagit riksdagshuset". I detta koordinatsystem kan man också rita in några relativt fastlagda ytor, från centrum och utåt – tankemönster som så att säga kommer i paket.


Min tankevärld, till exempel.

Utifrån och in kan sådana tankepaket röra livets absoluta fundamenta (mat, luft, vatten, fortplantning osv), därefter saker vi lär oss i skolan till exempel geografi, matematik och diverse mer basala samband. Utanför dessa finner man till exempel den kognitiva konventionen om lagom yttre upplysning vetenskap och därutöver till exempel andlighet för att fortsätta ut i det odefinierade obegränsade möjligheternas land. Som exempel, alltså. I detta diagram ritar vi in var och ens personliga tankevärld i et givet ögonblick. Gör vi det för allt och alla så har vi en komplett bild av vår värld och dess nuvarande möjligheter.


En något mer sammansatt tankevärld baserat på flera individers tankar. Observera snubben märkt "OBS" som inte accepterar livets fundamenta. Den killen behöver nog inte gå till affären så ofta. Han är nog ganska ensam, den stackarn.

Om jag vill åstadkomma något här i livet – bortom vad mina egna tankar förmår konstruera – vad ska jag göra då? Jo, jag ska givetvis se till att plantera mina tankekonstruktioner i andra så att de omfamnar dem, tar dem till sitt intellektuella hjärta och förespråkar dem som vore det deras egna. Det kan ju faktiskt vara så världen, sambanden och det vi kallar verkligheten blir till. Och i en sådan konstruktion är det ju kanske inte så konstigt att mycket krut läggs på att valla den verkligt stora skocken i massmediala fåror av tankegods. Fåror som flyter till "höger" och "vänster" som uppehåller sig vid glänsande fixpunkter av ideologiskt utan egentlig substans för att lämna åskådaren lite lätt frågande inför vad som ju inte är annat än teater för tankens kidnappande.

Jag tror jag slutar där, faktiskt. Ha den trevlig lördag.

Kontrast

Jag har alltid tyckt om kontraster. Att ena stunden stå med motorsågen i ett gammalt hus som ska få nya fönster för att ett par timmar senare sitta på ett plan någonstans med sågspånet kliandes under skjortan är en oförglömlighet. I mitt gamla liv var kontrasterna allt. Det var ur dem jag hämtade energi och inspiration och själva sporten dubbelliv är ju i sig en kontrastövning utan några direkta förbehåll.

Sedan jag mötte Henne och kom hit så har kontrasterna förlorat sin tjusning en aning. Jag tycker fortfarande om dem men de är inte vad jag lever av. Jag flyter i understundom alltför många tankar fram i en kärleksvarm flod och försöker lyssna på pulsen och dess impulser. I en utbildning att låta känslan styra skutan och att låta det bli som det vill bli utan alltför hög grad av analys och tanke – det sistnämnda varandes ohyggligt mycket svårare än det låter för undertecknad.

Kanske är det så att man väljer. I mitt fall kom kontrasterna som ett svar på en känsla av instängdhet. Efter att ha studsat mellan dess ytterligheter i många år fann öppnade sig en ny värld i dess kraftfält och ett slags balans inträdde. Kontrasternas kryssning ersattes av en lite mjukare mer harmonisk väg framåt.


Kontrast

Att vara i livet istället för att vara vid liv

Jag har länge varit arg. Väldigt, väldigt länge faktiskt. De senaste fyra åren har ilskan varit uppvägd av alla trevligheter som finns i den myllrande impulsivt stillsamma vardagen, men under de senaste månaderna har ilskan ätit sig allt närmare sinnets tänkta epicentrum för att för ungefär en vecka sedan bubbla upp i en tämligen oklädsam eruption i godtycklig kontext. Inte så snyggt. Alls. Och knappast något att vara stolt över.

Men allt har ju en mening och stoltheten har ju inte något annat syfte än att binda mig vid allt jag varit och gjort och förhindra mig från att erkänna mina misstag och därmed från att fortsätta växa. Alltså låter vi stoltheten vederbörligen förpassas till förgängelsens kyrkogård och erkänner att ibland gör man så. Beter sig illa. Av ilska. Och sittandes invid cykelskrällena i gatukorsningen är det nästan löjligt symboliska vägvalet.

Fortsätta bubbla ilska eller se dess anledningar i vitögat. Hennes närvaro, min gränslösa kärlek till henne och hennes smäktande vackra sätt att leva var det som fick mig att välja den öst-västliga riktningen istället för den nord-sydliga. Situationen jag försatt mig i framtvingade ställningstagandet, men ställningstagandet krävde i sin tur att jag tog reda på varför det fanns där det fanns.

Så vi pratade. Hela vägen hem. Pratade på det sätt jag aldrig kommit i närheten av att prata med någon annan. Som bara vi kan, tydligen. Just de där gångerna. När orden verkligen äger sin egen betydelse och när de får flöda obehindrat ur sina källor utan utanpåverkets inverkan. Och jag tvingades begripa att det till stor del är mitt sökande som är ilskans upphov.

Jag har ju alltid varit en sökare, en betraktare, analytiker och pusselbitssamlare. Jag har alltid velat förstå och så gott som allt jag någonsin gjort har syftat till att begripa. När jag träffade Henne och flyttade upp hit tog iakttagelserna en väldig fart. I ett slag förflyttades betraktelsevinkeln och jag fick ett nytt perspektiv dels på det liv jag dittills levt – till stora delar i lögn visavi såväl mig själv som min omgivning – och dels på hela det paradigm det storstadsorienterade och storskaliga konstituerar. Det började gå väldigt fort.

Så dog farsan och sökandet tog sig raskt vidare till livets beskaffenhets domän. De intellektuella upptäckterna låg uppradade som ett ymnigt smörgåsbord. Den mer eller mindre astronomiska mängden tillsynes irrelevanta observationer jag samlat på mig sedan jag inledde mitt nyhetsknarkande och pusselbitssamlande i brytpunkten mellan mellan- och högstadium fick sina inbördes förklaringar i ett kognitivt utdaget ögonblick.

Den bild vars observationer jag burit i mig föreställde inte den bild av världen sinnet hade. Mental kollision, således. Med mig själv. En mental kollision jag alltför signalsvagt försökte förklara för andra, försökte få synpunkter på, gehör för eller kanske rentav lite hjälp på traven. Jag fann kanaler av intellektuell förståelse och redogörelse för alla de till dess för mig osynliga mönster som orkestrerar och konstituerar den bild av världen som framträdde.

Kanalerna resonerade med de kedjor av fragment jag själv kopplat samman och styrkte upp bilden genom att koppla samman fragmentklustren till helheter – yta efter yta sammankopplade till övergripande helheter av snabbt sjunkande antal. Ju mer jag begrep att jag begrep, desto mer begrep jag att jag inte begrep fram till den punkt att jag begrep att allt inte kan begripas, men det kan kännas. Vid det här laget hade jag sedan länge lämnat den förklarliga punkten och kunde inte på långa vägar beskriva för någon annan vad det var för snöboll jag rullade uppför bergssidan. Inte ens här.

Orden sinade och tankarna blev allt mer irriterade. Snöbollens massa var gigantisk eftersom den inte bara rymde ett par olika jordklot utan också en hel massa annat. Eftersom jag rullade klotet framför mig så var jag ju per definition inte del av den eller de världar jag kånkade runt på. Stod utanför. Betraktade, samlade pusselbitar, analyserade…

Alla de pusselbitar jag hittade var exakt likadana som sådana jag redan lagt. Pusslet var ju i någon mening klart. Om inte i detalj så i det stora hela. En plågsamt framväxande insikt av att alltihopa behövde betraktas på ett annat sätt för att förstås tog överhanden. En insikt av att det måste upplevas med känslan och inte bara förstås och i viss mån beskrivas av tanken. Jobbigt, milt uttryckt.

Jag blev stående där en god stund, kanske inte helt olikt många som närmar sig fyrtioårsstrecket, med den smältande snöbollens massa att fjättra min kraft mot en sluttning jag började inse att jag måste byta färdriktning längst. Min vana trogen fortsatte jag emellertid sökandet. Jag såg alla de mönster jag redan kände besvaras varje gång jag slog upp en tidning, gick in på en nyhetssite eller lyssnade på radio längst vägen. Jag fick de redan sönderknådade ytorna masserade via de intellektuellt uppvaknande alternativa kanalerna. Och blev argare och argare för varje iteration längst den söndertrampade stigen.

Blanda det med lite vatten. Mitt tvivellösa element. Med den farkost som skulle ta mig ut på vattnet. Med avpolleteradet av min uppväxts lyckligaste och underbaraste plats på vattnets absoulta rand, med maskinella dysfunktioner utan ände, med ett väder som inte lät vattnet komma över tjugogradersstrecket och en kropp som skrek av smärta så fort jag klev i det älskade vattnet. Vad händer när man späder ilskan i vatten? Den blir mer potent. Hela jag blev argare och argare och min omgivning fick smaka allt svavel i världen.


Flytande tillstånd - båtlivets heliga gral.

För en knapp vecka sedan, i vägkorset, ställde jag mig i vägen för mig själv. Mitt i vägen. Betedde mig som en åsna och blev tvungen att ge efter för eftertanken. Eller känslan, kanske snarare. Jag har slitit på hennes tålamod. Jag har stulit hennes och den lilles energi i min eget fruktlösa kamp mot snöbollen och bergets lutning. Det blev äntligen tydligt även för mig att jag inte kunde fortsätta att gå runt och vara frustrerad. Frustrerad eftersom ingen annan förstod vad jag tyckte mig förstå. Frustrerad över att andra inte sökte svaren utan bara levde. De försöker säga mig något, förstås. Alla andra jag ser säger mig något. ”Prova att leva, då”.


En knapp vecka har gått och jag har vandrat ner för bergets sluttning. Jag har vänt media ryggen helt och inte investerat en sekund av min uppmärksamhet åt vare sig TV, press, radio eller mainstreaminternet. Jag har också varit ytterst, ytterst selektiv i mitt bloggläsande. Jag har låtit saker ta den tid de vill och jag har jobbat. Jag har försökt att vara ute i tid, sökt vattnet när jag känt för det och låtit vädret vara som det själv vill.

Jag mår som en prins. Jag släppte snöbollen och lät den skumpa nerför slänten och visa mig vägen. Den slog snart i småbitar som hittades och nyfiket undersöktes av vandrare på väg uppför. Själv har jag siktet inställt mot dalen där nere. Höstens dofter sprider sig längst bergssidan och nätterna börjar bli kallare. Om nätterna ser jag ljuset där nere och hör hur de festar. Jag ser ljusen spegla sig i sjön och tänker på alla de bad jag kommer att ta i den nästa sommar.

Jag känner mig lätt och obekymrad. Jag skrattar och leker med tankar tillsammans med de jag möter utan att försöka trycka snö från min numera smälta snöboll i deras ansikten. Och tro det eller ej, över en lunch på Hallandsåsen sitter det någon som begripit vad det är som händer. Som genom att spela gruppstrategispel med sin son fått det att falla på plats. Som begripit att de inte inte vill, alla de kreativt frambubblande. Att det inte är att de inte vill jobba, utan en långt djupare förändring vi ser.

Lunchsällskapet har begripit att vi är de sista av vår sort – den sort som låter sig bländas av pengarna och som köpt budskapet att de måste förtjäna sitt uppehälle. Att vi är här för att först och främst betala av vår entréavgift till världen/livet och först därefter, i något slags avlägsen pensionsavgång, äger rätten att vilandes på våra då säkerligen ymniga meriter reflektera över livets innehåll, mening och syfte sittandes med en pipa i gungstolen överblickandes det vi byggt upp i fråga om familj, rikedom och materiellt välstånd.

Vi är den sista grundlurade generationen, den sista karriäristen. De som kommer efter oss har begripit att de äger sin rätt att vara här. De kan för oss lurade se ut som glidare som inte vill förtjäna sitt uppehälle och som inte sätter värde på pengen, skolmeriten eller rövslickeriet. Och det stämmer ju – tack och lov. De vet sitt värde och har vett att leva utifrån det. Deras inställning kommer att prägla allt här. Deras ryggvändande av pengens makt är vad som kommer att leda oss in i nästa era.

Visst kan det bli lite kämpigt i övergången. Men enbart som alibi för att släppa det vi inte längre behöver bära runt på. Släppa tyngden av det vi inte längre orkar slå vakt om och låta det skutta ner längst bergssidan före oss för att när vi passerar det på vandringen mot dalen ha smält till pölar där vackra saker växer. Just sådana insikter bär en arbetsdag föranletts av en snabb kopp kaffe på en ytterst betagande strand invid ett hav av god salthalt efter en avstickare från en jobbresa jag ur frustrationen gärna avstått för att lurpassa på en vacker båtdag i sjön. Fånigt jag vet, men likväl.


Morgonvågor i Öresund.

Det har inte gått många dagar men det känns ohyggligt bra. Att få vända åter mot livets puls utan bagage men med den varmaste och mest bubblande kärlek som någonsin funnits. Med Henne, Den Lille och alla de andra som finns här eftersom vi tillsammans bestämt oss för att vi ville uppleva det här tillsammans. Det blev klart längst den kustnära pulserande motorvägen. Hur alltihopa är punkter som tvinnas till linjer av sammanhang genom tidens framfart. Hur vi upplever. Och varför. Insikter som frustrationen håll från dörren.


Mörkret tar över igen. Kylan tar för sig av dygnet. Höst är alltid höst. Må så vara att sommaren varit blötare än någon någonsin önskat. Jag tror knappast att den blivit det av en slump utan på grund av medvetna strider om vilka många undermedvetet väljer att vara omedvetna. För att få leva sitt liv i fred och göra det som man vill. Ett beundransvärt ställningstagande fullt av integritet. Att lära sig i eller av livet är olika saker och vi ska nog snart lyckas bli kvitt den där pålagda nyttostämpeln till förmån för förbehållslösheten i hela upplevelsen. Runt sjön, så att säga.


Augustivatten här och där.

Vad det går ut på? "No conflemto! Hey, jag är bara turist!"

Loopen, molnet och maskinen

Jag har jobbat inom IT-branchen sedan innan den kallades så. Jobbat med data. Varit programmerare – inte utvecklare. Innan Windows slog igenom, till och med. Vilket ju förklarar ett och annat grånande hårstrå. Jag har suttit här – vid havet, uppkopplad via modem och en lång, lång telefonsladd nere på hällarna och chattat i en antik First-Class-klient. Ojoj – åren går.

Så jag vet att jag har rätt när jag säger följande:

De verkligt högt värderade IT-företagen, eller kanske snarare deras tjänster erhåller i dag sin värdering baserat på hur många användare de har i sitt grepp och hur mycket information om deras vanor och ovanor som går att extrahera ur tjänsten på ett förtjänstfullt sätt. Värdet är direkt länkat till den ondskefulla pyramidens möjligheter att kontrollera. Faktum.

Industriell IT, IT inom vården, IT för kommunikation utan central mellanhand – alla dessa företeelser har tappat i värde gentemot de hittepåmonetärt uppblåsta massmolnlagrade tjänsterna och det är ingen slump. Vi lagrar bilder, konversationer, kontakter, släktskap och filmer i ett moln. Mycket illustrativt då vi inte ser vad molnet döljer. Vi ser inte tecknen i skyn. I själva verket samlas allt data om allt vi säger, tycker gör och intresserar oss för.


Molnet döljer tecken i skyn.

Detta är den input bedrägeriet kräver. Det allseende ögat som söker bekräftelse och hotbilder, direkt ur våra dagliga twittrande flöden. Direkt ur folkmun, så att säga. Baserat på den input molnet tillhandahåller utformas och anpassas budskapen via enkelriktad massmedia. Det är så enkelt att det knappt behöver påpekas. Det är så etablerat och befäst att inget alternativ finns.

Eller – jo, visst finns det. Vi kan fortsätta precis som idag. Vi kan fylla molnet med våra glädjetjut och låta det föra oss närmare varandra. Men vi kan också sluta ta in det som serveras via den med hela handen pekande kanalen. Via det tanke- och åsiktsdikterande media. Det händer precis just nu och de som sitter med sina sköra trådar i molnet och fiskar efter bekräftelse kan inte annat än se vad som händer.


Maskinens kopplingsschema. Den som handlar om information, alltså. Det är vid de tre utropstecknen vi kan ändra precis alltihop. I ett litet, smärtfritt och festligt nafs.

Där finns givetvis hyllmeter efter hyllmeter med planer för att möta den uppkommande situationen, men dessvärre är inget genomförbart. Massan är så kritiskt, så explosivt uppvaknande och så lättstörd att de helt enkelt inte törs. Vansinnigt läckert. Det som var tänkt att övervaka varje steg har istället tjänat uppvaknandet och mänsklighetens förening.

P.S. Man kan ju roa sig med den lilla symbolik som bor i insamlandet av information. i. När man sedan genom loopen gradvis vrider bokstaven så blir det ju ett uppochnervänt i, det vill säga ett utropstecken! Och tvärtom. För när man får ett budskap till sig - ett signalstarkt budskap avslutat med utropstecken, är det inte så att man måste använda tvärtomspråket för att tyda det. Det är inte världen som är uppochner, det är lögnen som är det...

Fel om rätt

Nej, nu blev det inte riktigt rätt. Texten ovan pryder ingången till Uppsala Universitets Aula. Dess (p)åverkan på en stordel av stadens innevånares sinnen gör staden mer inskränkt än andra i god kyrklig och vetenskaplig tradition.