Illusionen verkligheten

Solen håller precis på att titta fram bakom molnen. Det är absolut stilla och fåglarna sjunger på det där sättet de bara kan göra en mulen morgon i början av en varm augustidag. Jag älskar sensommaren och den har precis just börjat. Om natten ser man stjärnorna och luften är varm. Om dagarna blåser det inte lika mycket längre och luften är moget fuktig, rund och välsmakande.

Det pratades illusion och verklighet igår – eller rättare sagt, det var rollspel det pratades. Han pratade om rollspel i allmänhet och jag fastnade – givetvis – vid spelet Kult efter en snabbsynopsis på ett par meningar. Jag vet inget mer om spelet än så, ändå var ju inte tanken direkt ny – den om draperiat och vad som döljer sig på respektive sida.

Tanken att det är verkligheten som är illusion och att vice versa är ju knappast ny. En universallösning i spelet är enligt sagesmannen att träda in i vansinnet. Mången är ju den betraktare i det vi kallar verklighet som sett genom slöjan, upptäckt den underliggande existensen på vilken vår verklighet vilar och blivit skvatt galen. Åtminstone ur betraktarnas ögon.

Efter att snabbskummat lite kring scoopet i Kult framstår ett väldigt tydligt mönster kring existensialism som återberättats nästan överallt. En episk historia, så att säga. Ett ganska talande exempel är TV-spelet Epic Mickey där Trollkarlen (Skaparen/Demiurgen) skapat världen men där Musse dessvärre klantat sig lite i hans ateljé och nu är det upp till Musse själv att rädda världen, huvudsakligen genom att rätta sina fel i målningen (illusionen verkligheten) utrustad med magisk färg och thinner. Ett väl igenkänt mönster, sannolikt.

Jag har funderat mycket kring verklighetens beskaffenhet och mitt knarkande av media/nyheter har knappast hjälpt. Eller, jo kanske, men först på sikt. Först såg jag ingenting, sedan började sambanden komma och vansinnet började inträda. Vansinne som i raseri men också vansinnet som i att se saker för något annat än de utger sig för att vara. När jag läser till exempel en tidning så ser jag helt andra budskap än de som verbalt finns beskrivna där. Prefixet van- används för saker som är fel, till exempel vankant på brädor där barken kommit med vid sågningen. Vansinne är då också vanan (fniss) att se saker från en annan vinkel. Rent subjektivt känns det som om den "illusionen verkligheten" medias ord avhandlar och beskriver är fasförskjutet 90 grader mot dess egentliga betydelse och med vansinnets betraktelsevinkel ser man den symbolik och de budskap som de förmedlar. Därav ordet media som i förmedlade – inom illusionen verkligheten till det underliggande. Media är trollkarlens i vår verklighet. Trollkarlar brukar ju ha trollstavar, inte sant? Klassiskt gjorda av trä – heligt trä. Hol(l)y( )wood. (Och visst är det rätt intressant att mediafiguren Musse ställt till det för trollkarlen, förresten).

Så visst är jag drabbad av vansinnet! Absolut. Vansinnigt drabbad! Och jag kan definitivt se högst overkliga aspekter i vad vi kallar verklighet. Men vad definierar verkligheten egentligen? Det råder något slags outtalad koncensus kring att media rapporterar om verkligheten till oss. Jag tror det var radiostationen NRJ som körde med den käcka lilla slutklämmen efter nyhetspasset varje timme "du är nu uppdaterad med nyheter och väder". Rätt äckligt egentligen.

En annan sak som jag inte kan låta bli att finna lite besynnerlig är alla uppmaningar att njuta av livet som dyker upp på diverse egentligen helt meningslösa produkter. På en stekpanna från ICA står det "Love life" bland skötselanvisningarna. På ett doftljus hemma hos de bästa vännerna står det "Life is good" och på en blomkruka (!) här hemma står det "Enjoying our happy life". Ett slags konsumentproduktsaffirmation jag milt uttryckt finner besynnerlig men som på något sätt understryker hela den storskaliga ambitionen att ta greppet om själva livskänslan, tidigare via religionens försorg, nu via religionen köpagrejorismens – ja ni fattar. Rätt pikant, emellertid. Och har man väl sett det så – ja, då ser man även det mönstret. I vansinnets tecken, så att säga. Och på en mellanliggande nivå är det ju enklare än så – om du står där i affären och håller i ett doftljus eller en stekpanna som du funderar på att köpa och så står det "love life" på prylen; vad har du att välja på? Älskar du inte livet? Precis, klart du gör – köp skiten. Det finns mönster man inte kan värja sig emot.

Insikterna kring det där har kommit de senaste åren – sedan vi flyttat ut i skogen. Och tur är väl det. Här finns motpolen. För den verklighet jag lever i här känns helt genuint verklig. Familjen, träden, hästarna, gräset, katterna och byggnaderna. Och de människor som har ärenden hit är också ytterst verkliga. Det känns som om man verkligen lever här – på ett helt annat sätt än inne i staden. Och då är det här ändå en mycket liten och sannolikt ganska "verklig" stad jämfört med de som finns utefter motorvägen bortöver. Den här platsen är vad som håller vansinnet stången genom att vara exakt den verklighet jag älskar. Där vad som sker inte är fasförskjutet visavi något slags annan verklighet utan faktiskt är vad det utger sig för att vara, även ur ett symboliskt betraktelsesätt. Det känns oantastligt och även om vi naturligtvis är länkade till storskaligheten och omvärlden så känns det ändå som att den inte nödvändigtvis är verklig.

Visst finns det en underliggande verklighet, ett slags spelbräde där grundförutsättningarna för vår världsliga existens är lika rationellt kristallklara som schackspelet är hos oss här, den saken hyser jag inget tvivel om. Men det betyder ju inte på något sätt att den verklighet vi delar här är en illusion. Känslorna här är nog mer äkta och påtagliga än i den omgivande matrisen och tankarna också för den delen, eftersom vi får uppleva dem genom tiden – känna dem och oss själva utvecklas i en helt fantastisk mer eller mindre virtuell verklighet. För att inte tala om kärleken. Med risk för att citera en (ö)känd skånsk skriftställare – vilket mirakel det är egentligen! Kanske är det vad den omgivande kontexten är skapad av, kanske är allt kärlek där och vi är här för att lära oss leka med den. Inte omöjligt.

Visst är "världen" i händer på mörka makter – absolut. Hur kul vore det annars? Hur många vill spela spelet som går ut på att alla går runt i ljusa kläder, drar ordvitsar och nyper varandra i stjärten? Den mörka och ondskefulla kabalen som inte vill annat än ont för oss stackars små människor måste vara sådan annars köper ingen spelet. Det blir inte realistiskt. Det måste se mörkt ut, riggat inför den stora apokalypsen och det ena med det andra. Den episka utmaningen vi ser i varje utmanande TV-spel eller kanske rollspel för den delen. Som han sa, sagesmannen (ungefär): "det måste ju vara en fråga om något slags postapokalyptisk värld eller kamp mot ondska i botten – hur utmanande hade spelet annars varit?" Att livet och den där verkligheten vi är och har omkring oss är en utmaning med samma storyboard som Super Mario har jag ingen som helst tvekan om. Men det gör inte känslorna, tankarna och kärleken ett dugg mindre verkliga. Tvärtom. Det är verkligare här än. Bara att njuta.

Den gigantiska hästen i hagen drar en djup suck och universum med den. Morgonen övergår i förmiddag. Uppe i husets gavlar sitter fågelungar som rastlöst fladdrar med sina vingar. Snart ska de flyga för första gången och den skräckblandade förtjusning de små huvudena förmedlar genom sin blick på den stora verkligheten utanför boet förmedlar säger allt om densamma. Det här är äventyret. Livet.

Flugviktigt

Denna morgon blev osedvanligt lång. En fluga blåste sin närgångna revelj vid 04.30-tiden. Efter en halvtimmes försök att 1) döda flugan, 2) ignorera den, samt 3) söva den med mörker insåg jag att flugan var mig en övermäktig. Det är inte direkt ont om flugor där vi bor. Tvärtom, faktiskt. Att sova på soffan en eftermiddag på sommaren är en omöjlighet, till exempel. Men väckt ur en filosofisk dröm och för trött för att omedelbart inleda ett mer storskaligt krig mot flugan (med den mest sannolika konsekvensen att väcka frugan) klurade jag lite på vad det var flugan ville säga mig. Även flugan är ju en del av språket och dess störande beteende är ju egentligen väldigt talande.

En fluga väger enligt uppgift ungefär 12 milligram, alltså 0.012 gram. Själv väger jag 85 kilo, alltså 85 000 gram. Det går alltså över sju miljoner flugor på en sovande någorlunda normalvuxen mansperson. Det är en ohygglig massa flugor det. Mitt tillsynes ointagliga kraftövertag hjälper inte när flugan terroriserar mig med sin snabbhet, förslagenhet och målmedvetenhet i ett skede då jag verkligen inte vill bli störd. Konsekvenserna i och med den avbrutna sömnen är ju långt mer kännbar än vad en sjumiljonteldel av min kroppsmassa rent logiskt borde ha haft möjlighet att ställa till med.

Jag tyckte det gav ett ganska intressant perspektiv på det här med makt och inverkan i samhället. OK, samhället är ett människofientligt bygge och vi förgiftas und so weiter, und so weiter. Enligt flugans princip krävs det en eller kanske två svenskar för att vrida om det här på hemmaplan. Några fler globalt men bra mycket mindre än alla de där 99 procenten. Om vi tar en världsbefolkning på nio miljarder människor och använder "flugfaktorn" så behövs det blott knappa en komma tre miljoner människor. Jag är helt säker på att de redan finns och att deras surrande väcker de sovande massorna till en målmedveten medvetenhet varje dag.

Jag kan inte låta bli att tro på och önska ett samhälle som bygger på den universella viljan att hjälpa varandra där ömsesidigheten är regent och där rädslan spelat ut sin roll. Den puttefnasklilla del av befolkningen som lurats att tro att de måste ha makt för att styra över resten är med hög hastighet på väg in i vad som kommer att bli ganska färgstarka historieskildringar som en lång men mycket märklig avvikelse från vad ordet mänsklighet definierar. Dessa försöker nu säga "det är bara en fluga". Det känns skönt att höra. Man får sova lite till. Men rätt som det är så ligger man där klarvaken och inser att flugan har något av vikt att säga.

Fokus

Känslan av rörelse har funnits där en god stund nu. Den bor i maggropen och bär vissa av orons tecken men också förväntningens. Ingen oro bor i hjärtat utan kanske är suget i magen en effekt av den ökande hastigheten. Det är den känslan som brukar väcka mig lite för tidigt på morgonen och det är den som gör att jag ligger vaken en timme innan jag lyckas somna om. När jag så igår använde dörrar som metafor för ett antal generella förändringar fick jag en tydlig indikation om vad det var som väcker mig om morgonen.

Denna morgon vaknade jag av inte mindre än tre dörrar som slog i vinden, ungefär vid den tid jag vanligtvis vaknar. Draget genom de tre myggfönsterförsedda fönstren fick kraft sedan vinden vänt. Efter ett kort övervägande klev jag ur sängen och stängde dörrarna. Därefter somnade jag osedvanligt djupt i ytterligare tre timmar för att vakna elva minuter över elva. Strömmarna är många och jag förstår att det är därifrån den flygande känslan har sitt upphov. Det händer av sig själv och vad jag behöver göra är att stänga lite dörrar och fokusera istället.

Bränn fett!

Visionen var att komma dit rådjuren är. Har kikat på dem sedan vi flyttade hit och sett hur petiga de är med maten. När marken är frusen och har dragit snötäcket över sig kan rådjuret ändå låta bli vissa saker som det skulle kunna äta. Jag har beundrande följt dess styvnackade beteende då det valt att svälta istället för att stoppa i sig vadsomhelst och kommit till idén om att rådjuret vet vad som är bra för det. Och vad som är bra för rådjuret är ju inte på något sätt en statisk lista med örter, gräsarter och träd utan det beror ju i allra högsta grad på hur djuret mår.

Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen fick. Målsättningen var redan från början att kunna sluta tänka på vad det var jag åt och istället som idolen rådjuret hitta något slags känsla för vad det är jag behöver.

Det börjar kännas vettigt nu. Jag är petig med maten och jag äter mindre än någonsin i gram räknat. Fett – animaliskt, energirikt fett – är stommen i drivmedlet. Men viktigast av allt är ändå vatten. Det känns på något sätt ärligt att vatten är det primära livsmedlet. Och eftersom min kropp inte längre behöver dämpa effekterna av dåligt drivmedel har den släppt ifrån sig de inre fettreserverna och därmed den vätska de höll. Jag har bevisat att kroppen kan lita till sinnet och nu är det upp till mig att dricka vatten i tid. Tack för förtroendet.

En mängd andra saker har löst sig till det bättre. Lederna, till exempel. Den PC-skadade handen krånglar fortfarande men alla reumatiska besvär från resten av kroppen är helt borta, samma sak med värk i t.ex. rygg. Helt och hållet. Jag kan vistas i solen hela dagar utan att bli bränd. Småsår läker i ett nafs. Huden som organ mår ypperligt, faktiskt. Det är fascinerande att se det där med brännan. Jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur solen skulle kunna vara direkt farlig. Den är ju orsaken till livet – hur ska man behöva passa sig för den.

Givetvis – om den bränner och huden svider. Om den är ovan eller om jag varit dum nog att ta bort dess naturliga varningsinstinkter med hjälp av solkräm – då är det säkert inte nyttigt. Precis lika bra för kroppen som att lägga handen på en varm spisplatta – kroppen reagerar för att tala om för viljan att dra sig tillbaka.

Det är ju lite klurigt skapat detta med att vara förkroppsligad egentligen. Jag menar – i fallet med spisplattan – hettan från plattan når nerverna i handen som skickar en signal till hjärnan att berätta för själen att nu behöver du dra undan handen annars bränner du dig. I just fallet med plattan finns det dessutom en spärr, ett slags spelregel, som reflexmässigt och utan att invänta hjärnans medvetna sektions process faktiskt rycker undan handen. En instinkt.

Det förefaller som utmaningen är att hitta sin väg ut genom kroppen och vidare i den fysiska världen. Sin väg som i sin vibrations yttrande, sin själs rotbudskap, färgen hos den skärva av helheten man själv är. Att ta det från att vara en själ i en kropp – en själ i "min kropp" till att faktiskt vara även kroppen – men inte enbart den utan bägge sakerna som gestalt och reflektion av varandra. Kropp och själ i samklang. Låter som en floskel, men det kan ju faktiskt vara vettigt ändå.

Det är inte sällan man ser någon person som sliter med gångstavar, kroppsvikter och ett jävligt bistert ansiktsuttryck efter vägen. En person som lärt sig att man måste äta på ett visst sätt och att man måste ut och träna för att få kroppen att stämma överens med själen. Att man måste arbeta för att ha rätt att se ut på det sätt man drömmer om. Med risk dåligt språk men vilket jävla utstuderat bullshit det är!

Det klassiska skuldmönstret finns precis överallt. Det är cykliskt och har funnits här sedan långt innan någon av de människoinstanser som finns här just nu ens var påtänkta. Föreställningen om arvsynden. Att du föds in i livet ungefär som när du går in på en nöjespark. Att nöjesparken "bjuder dig" på inträdet men att du väl inne måste kämpa för att betala tillbaks den initiala skulden. Det må så vara att du trodde att du kommit till nöjesparken för att roa dig, njuta sensationerna i attraktionerna och utmana dina sinnen, men ack nej – på grund av den initiala skulden måste du ju först och främst göra rätt för dig. Skulden växer med tiden – räntan. Skulden kan vid behov också utökas genom godtyckliga saker som böter eller straff för förseelser av i stort sett påhittad art. Inne på nöjesfältet är det väldigt få som blir kvitt sin skuld. Sannolikt ingen. Däremot finns färgglada affischer som berättar för besökarna om hur ljuvligt livet kan bli som "skuldfri". Ja, ni fattar analogin – inte sant? Om inte – fråga.

Skulden till livet är lika verklig som finansiella skulder (se "Vi leker bank", det mest lästa inlägget på den här bloggen faktiskt) – påhittade och godtyckliga. Precis som med övervikten, alltså. Fostras man in i att äta saker som är direkt skadliga för den egna kroppen så blir det ju som det blir. Spannmålsbaserad mat och socker – inte kanske det allra bästa för åtminstone den typ av kropp jag färdas genom mitt jordeliv i. Tvärtom. Riktigt jävla skadligt, faktiskt. Bra så mycket farligare än de saker jag genom livet fått lära mig är farliga. Att kasta i nyllet på de som inte trivs med sin storlek på grund av samhällspåbjuden matförgiftning att de måste träna och förtjäna sin viktminskning är lika jävla dumt som logiken från 1600-talets häxprocesser. "Flyter hon så är hon häxa, men om hon drunknar var hon oskyldig." – skönt att höra för det genomvåta liket.

(Några ytterligare instanser av skuldmönstret: koldioxidbluffen, fildelning, sopsortering, SMS-lån, rökning, diverse härskarreligioner - you name it. Du begriper förhoppningsvis att du inte är skyldig någon något. Det handlar om den medfödda vilja att hjälpa till – det är den du känner. Det är den som gör det möjligt att utnyttja dig. Egentligen vill du göra saker för andra, men du luras att tro att du måste. Om du skulle följa instinkten och göra saker åt andra så skulle du göra dem åt sådana som förtjänade det istället. Och det vill förstås inte de som lurat dig att det ska ske för då skulle de behöva göra en hel massa saker själva istället…)

Mönster finns för att brytas. Dessa skuldmönster håller miljarder människor på behörigt avstånd från sig själva och det är så eftersom universum vill att vi ska hitta viljan att bryta dem. Ju mer vi väntar med att bryta mönstren desto absurda saker ger de upphov till. Hela skuldfrågan är en utmaning. Ser du igenom den? Kan du frigöra dig själv från det kulturella vanvettet och se dig själv för vad du egentligen är?

Maten var ett spår – inspirerat av rådjuren. Arbete och att "göra rätt för sig" (fy fan, nu kräks jag) en annan. Att man måste vara del av något jävla meningslöst ekorrhjul för att på något skumt sätt äga rätten att få något påhittat som kallas pengar för att betala hyran på en jävla grå människoförintande cell i ett människoförstörande grått bostadsområde skapat för att hålla folk isär och för att "ha råd" att kunna köpa gift i form av socker och bröd som gör att man måste gå till doktorn och ta jälva insulinsprutor innan man dör lagom på sin 65-årsdag då man ju skulle få lämna ekorrhjulet och göra allt man någonsin drömt om…

(Så jävla dumt, alltihop. Nu blev jag upprörd. Det var inte alls meningen. Jag fick höra att en granne dött i morse. Jag har inte växlat många ord med honom. Han var lite drygt 60 år och fick en infarkt när han läste tidningen. Mörkertalet vad gäller dödsfall på grund av idiotiska nyheter är nog rätt ansenligt.)

Men OK – vad gör man då för att komma ur pusslet? Sluta göra meningslösa saker. Ät saker som är bra för dig. Tänk tankar på vad du vill och vad du önskar. Tankar blir sanning med tiden. Drömmar är sanning vid en annan tidpunkt. En vision eller dröm idag är precis lika verklig som den känns, bara det att tiden för dess förverkligande är en annan. Det gäller alltså att ha tålamod att tänka samma tanke, behålla visionen och återbesöka drömmen med sådan envishet att den får fortsätta att finnas så att tiden kan få förverkliga den.

Rent konkret (nu jävlar åkte pekpinnen fram, minsann):
1. Ät vettigt. LCHF kan nog vara en bra startpunkt, även om det aldrig kan bli lika för alla.
2. Sluta vara rädd. Se rädslan som en signal om möjlig utmaning. Leta reda på utmaningen och ta hjälp för att klara den.
3. Respektera din egen vilja.
4. Sluta oroa dig för pengar. Sluta amortera och sluta för guds skull att pensionsspara om du har det snålt. Alltihopa är en bluff från början till slut i alla fall. Dags att ta det för vad det är.
5. Res. Lägg amorteringen i reskassan istället. Ta semester så mycket det går. Besök solen när den inte är här.
6. Var uppriktig. Säg vad du tycker och se hur din uppriktighet ger dig äkta vänskap tillbaka.
7. Sluta leta. Så länge du söker kan inget hitta dig. Låt det komma till dig istället och fokusera på dina drömmar och visioner.
8. Gör meningsfulla saker. Även om jobbet kanske känns meningslöst så kan det finnas detaljer i jobbet som är meningsfulla. Fokusera där och du kommer att bli ryktbar världsmästare på just det inom kort. (Bor du i Sandviken kan du finna meningsfullt utlopp hos Social Avkastning, eller The Scape Bay också).
9. Bestäm dig för att ha tur (här på bloggen, eller via den här hos UNT.)
10. Lyssna till dina drömmar och förstaintryck. De säger dig vad du egentligen vill.
11. Ge akt på symmetrierna. Små, små "sammanträffanden". Börjar de dyka upp tätare så är du på rätt väg. Och det är du ju.
12. Tänk på hur du tänker. Negativa tankar som "det kommer aldrig att fungera" gör att inget fungerar. "Det går säkert", däremot har – som tanke – en funktionsombesörjande effekt. Vad du säger är minst lika viktigt.
13. Ta hjälp att realisera dina visioner genom att berätta om dem för andra så att de hjälper dig att tänka fram dess förverkligande. Ju fler man är som tänker på en sak desto fortare blir den verklighet.
14. Skippa media. Nyheter är skadligt - nyheter dödar. Se "Del 3 – Nyheter" från i våras. Även underhållningsmedia kan vara rätt skadligt för ditt sinne. Underhållning – skapat för att du inte ska tänka som du själv vill och därmed inte skapa det du drömmer om.
15. Sluta kolla vädret i mobilen. Det blir det väder som det blir. Och det är det väder som det är. Du kan – innan du lärt dig det – inte göra så mycket åt saken.
16. Slå av mobilen när du sover. Mobilens strålning stör din sömn.
17. Prova att tänka på ingenting två eller rentav tio minuter om dagen. Det är inte så lätt som det låter men det ger enorm effekt.
18. Tänk på hur du andas. Om du är stressad – andas långsammare en minut och du kommer att bli avslappnad. Andas lugnt när du vill vara säker på att inte göra fel.
19. Känns det rätt så är det rätt. Om det inte känns rätt så måste du inte. Och tycker du att du likväl måste så visa vad du tycker.
20. Du är inget offer. Aldrig någonsin. Om någon är taskig mot dig så är det mycket värre att vara den som är taskig än att vara den som råkar ut för det. Det verkliga offret är alltid förövaren.

OK. Vi stannar väl där då. Detta inlägg blev något annat än jag tänkt mig. Så kan det gå.Jag hade tänkt att skriva om huden, faktiskt. Om hur maten gjorde att jag klarar solen på ett helt annat sätt. Hur fettet jag äter får mig att fungera på sätt jag aldrig trodde var möjliga. Men det framgick kanske ändå.

Nivåer

I skuggan av de många vävda raderna som lästs upp för mig ställer jag mig frågan; vad är det egentliga syftet? Jag har korsat vattnet, funnit kärleken och lyckan, samtalat med skapelsen och hjärtat, slagits och grävt på den plats där mina tårar fallit för att upptäcka att jag bär svaret i mig och att den är oskattbar. Känslan i min kropp, min själ och i mitt hjärta är varm, fast, kärleksfull och givande. Det känns meningsfullt. Djupt och totalt meningsfullt.

Ändå kan jag inte sätta ord på vad det är som är meningsfullt. Inte annat än existensen.

Det känns meningsfullt att existera.

Så har det verkligen inte alltid varit. Fast – det ska sägas i ärlighetens namn – meningslösheten har upplevts ha en mening. Så det leder ju över vattnet i alla fall. Faktiskt.

De två stammarnas sammandrabbning. Bägge har den allsmäktige bakom sig. Det är inte en kamp mellan de goda och de onda, sades det. Det är snarare en kamp mellan de som är rädda och de som inte är det. Eller – nej, så är det ju inte heller. Det är en kamp mellan de som anser sig ha rätt att ha fel och de som anser sig ha rätt.

En kamp mellan rädsla och förakt. Det är vad som driver delar av världen till strid idag. Samma krafter som alltid har gjort det. Destruktiva krafter, kan tyckas men är det inte i själva verket det universella språket som talar till oss. Som visar vad vi åstadkommer genom att vara rädda. Som visar oss vad som händer om vi vågar tro på allt utom det vi önskar. Som visar oss hur världen ser ut då vi inte följer vårt livsmål, vårt ödes väg. Är det verkligen destruktivt? Är det inte i själva verket djupt och fullkomligt skapande. Skapande av förståelse och insikt.

Frågan jag ställer mig själv är helt enkelt vart jag ska dra gränsen. Symboliken och parallellerna är långt bortom avfärdbarhet. Mannen jag hade på arbetsintervju för över tio år sedan hade samma namn som huvudpersonen i boken. Som i sin tur var en kristen fåraherde. Liksom fadern i Lost Christian Shepard. Som är min far i alla avseenden. Mannen med samma namn som herden i boken – som satt där på arbetsintervju – hade samma födelsedatum som jag. Jag menar inte samma dag på året utan samma dag. Det året. Vi var födda samtidigt. Han fick jobb någon annan stans. Jag glömmer aldrig namnet. Särskilt inte nu. Santiago.

I morse satt den Lille och spelade på sin dator. I sitt headset pratade han med en kille som på Spansk brytning beskrev vad de skulle göra. De lär varandra att prata flytande engelska på sommarlovet, långt bort ifrån skolans krav och tillsynes destruktiva mönster. Spelen de spelar är en abstraktion av verkligheten. Ett utlyftande av sådana utmaningar vi även har här som t.ex. ledarskap, gruppdynamik, motoriska färdigheter och strategi. De lyfts ut ur verkligheten som företeelser och återskapas i mer detaljrik och sinneseggande version i spelen. Så att de som spelar spelen får njuta än mer av just dessa verklighetens attribut. Så att de får lära känna dem på ett sätt som i verkligheten varit behäftat med konsekvenser som långvarig konvalescens eller kanske till och med döden.

Spelen är en del av verkligheten. En verklighet i verkligheten för att studera delar av verkligheten. Precis som verkligheten är en del av en omliggande, större verklighet. Det stipulerar på inget sätt att den omgivande verkligheten är bättre än denna verklighet. Alls icke. Men det betyder att den omgivande verkligheten har ett bredare register, fler attribut och variabler, än vad vår verklighet här har. Vi har helt enkelt valt ut några aspekter som vi vill lära känna närmare och tagit med oss dom som synliga in hit – till livet. Här kan vi spela spelet och lära känna dessa faktorer utan att behöva bekymra oss om den omgivande verklighetens mer sammansatta samband.

Många av oss håller emellertid på att vakna upp inför förekomsten av den omkringliggande delen. Om livet är ett webbspel så syntes från början sannolikt browserns meny och statusrad alltid i bild. Alla som kom hit visste att det var en simulering av ett urval parametrar och såg därför livet (och därmed döden) för var det var. Ett av ett stort antal liv där den fysiska upplevelsen kanske inte var verklig men där skillsen och sensationerna de skapade var det.

Någon gång – för länge, länge sedan – tryckte emellertid någon på F11. Alla som gjort det i webbläsaren vet vad som händer. Verktygsfälten och statusraden försvinner och mänskligheten står där utan indikation på vad det är för slags applikation de befinner sig i.

Med tiden mognar det emellertid fram ändå. Det måste nog finnas något bortom browsern. Ett universum. Ett operativsystem. Ett ekosystem för känslor och språk. Uttryck och intryck. Ilningarna i själen har en källa även om vi inte kan se den.

Det är i den brytningstiden vi befinner oss nu. Vi ska alldeles strax rycka ner draperiet kring en nivå av verklighetssimulering för att ta oss an nästa. Jag har varit säker på det länge, tvivlat en stund för att återigen bli säker på att det är vad som händer.

I den spelnivå vi är på nu – den vi kallar för verkligheten – den man kan ta på och manipulera genom att fysiskt flytta runt saker – den som renässansen har sagt vara den totala världsbilden – finns vissa begränsningar. Vi ser det som tydligast så här mot slutet av spelet. Datamodellen räcker inte riktigt till längre och man börjar se repetitionerna. Symmetrierna. Inte längre lika dolda eftersom spelet inte konstruerats för att dölja sig själv på dessa levels.

De flesta av oss leker redan med tanken eller den reella känslan av andlighet. Det som omger verkligheten är en andlig verklighet. Visst – vi kan inte se den – men vi känner den hela tiden. Den är i någon mening verkligare än verkligheten precis på det sätt som världen utanför skärmen är verkligare än det man använder den för att iaktta.

Det sista vi nu håller på att skyffla överbord för att kunna ta ett steg till i vår utveckling är just rädsla. Rädsla förhindrar utveckling och fångar människor i sig själva på ett mycket tragiskt sätt. Tragiken är inte alls meningslös utan syftar på att få de som är fångna att göra något åt saken själva. Eftersom de är de enda som kan ändra sina egna upplevelser av universum.

Det går fort. Väldigt, väldigt fort. Knappt tiden hinner med längre, faktiskt.

Jag ser det peka längst vägen. Känner vad det är jag är i för något utan att för den skull kunna förklara det. Vad jag däremot skulle kunna förklara är hur man hittar vägen. Hur det känns. Och vad det är den egentligen syftar till. Jag kan göra det om jag inte tänker. Särskilt viktigt är det att inte tänka på hur processen fungerar. Den låter sig ännu inte beskrivas av mig här i holistisk mening. Det är en känsla. Jag kan låta den komma via mina ord. Den är välkommen att ta den vägen. Så att förklaringen kan skapas på insidan av den som upplever känslan.

Förverkligande

Det finns vissa dagar då verkligheten verkligen känns overklig. Jag har upplevt det verkligt många gånger nu. Verkligen. Det började för ganska exakt för fem år sedan. Den tredje juli 2008 för att vara exakt. Vägen. Livsödet. Pulsen. Det var då jag fann den. Det var hon som lockade mig till den. Fick mig att vrida min blick, att släppa in hjärtat i min själ och lyssna till den där rösten som är jag. Här inuti. Det var ovant men snabbt och obevekligen frigörande. Jag kan inte riktigt blicka tillbaka över den där punkten i tiden längre. Kan knappt föreställa mig vem det var jag var när jag inte var den jag är idag, men jag ser ju ändå spåren. Hur det var att vara den jag var. Den där andre. Som kom först. Förpuppad i en näringsrik surpuppa att dväljas i de egna tvivlens surstinkande träskmark. Säkerligen en näringsrik jordmån, till gagn för tillväxt och uppbygglighet men utan skönjbar mening när man står mitt i det.

Världen är full av bilder som föreställer människor som tappat hoppet. Människor som sansat sig och bestämt sig för att överge sina drömmar. Människor som frusit ute i verkligheten och spunnit sig en kokong att dväljas i för att slippa uppleva äkta känslor som besvikelse och sorg och som därmed drämmer igen dörren i ansiktet på lycka, kärlek och meningsfullhet. Bilderna är många och kanske är människorna de också men jag märker hur det spritter av liv bakom bilderna och att de mest hålls på plats av rädsla att någon ska komma in och våldföra sig på den egna processen. Åt alla var sitt pappansikte att hålla upp så att vi får morgna oss där bakom utan att behöva prata med andra i den tidiga morgonstunden. Den här gryningen är den vi väntat på. Den här gryningen är möjligheternas och då vill man inte fångas i konversation innan man själv hunnit klarera sinnet.

"Att vi vid ett bestämt tillfälle i vår levnad tappar kontrollen över vad som händer med oss och att våra liv börjar styras av ödet, det är den största lögnen i världen."
Ur Alkemisten

Jag kan bara säga att det stämmer. Att livet hjälper den som klivit in i det mer ju närmare sitt syfte och sin mening man kommer. Symmetrierna finns där för den som önskar se dem. Små, små tecken. Skrivna tillsynes slumpmässigt över verklighetens kanvasduk men ju mer man tittar desto mer symmetriskt är mönstret. Med tiden blir upplevelsen starkare. De mönster symmetrierna beskriver får färdas rätt in i själen. Slå rot. Få puls. Komma till livet. In i den skapande aspekten i verkligheten som är så oändligt mycket större än densamma.

"Det är möjligheten att förverkliga en dröm, som gör livet spännande. "
Samma bok igen

Visst finns där frågor. Vad är syftet? Vilket är mitt livsöde? Vem har satt det, är det gjutet i sten eller variabelt? Hur hänger det ihop? Jag har mina funderingar på svar men ser det inte som så särskilt viktigt i nuläget. Upplevelsen här och nu är det som räknas. Varför den ser ut som den gör och vad det har för mening visar sig ju i takt med att ett nu transformeras till ett annat och den overkliga verkligheten blir till verklighet i ett förverkligande av drömmar som sker med sådan subtil självklarhet att de ofta avfärdas som tur. Vad nu det är. Förverkligande av drömmar, var det ju.

Som igår; ett möte i all anspråkslöshet på kontoret. Ytterligare en människa finner resonansen i den klangbotten på vilken det vi skapar där uppe vilar. Ytterligare någon ser att det finns andra sätt att tänka. Friare sätt som inte skickar runt bollen mot förutbestämda väggar utan som låter den följa sin naturliga instinkt och flyga ut över verkligheten i jakt på attraktion. Att låta tankar vinna gravitation, visa sina rätta färger och tillåta sig förändra, tillåta sig att tränga in i andra människors verklighet och på så sätt skapa en mer genomgripande process av att göra det overkliga verkligt genom att förverkliga drömmar som bärs av flera. En efter en. Småskaligt och helt utifrån egen fri vilja och övertygelse. Ren och skär resonans. Tankemönster som graviterar och utvecklar. Korsbefruktar. Tar fart.

Det som händer är obevekligt eftersom det är helt fritt från rädsla. Det som händer är naturligt och oerhört vackert. Det ställer frågor om verklighetens mening. Frågor som är vackra att skåda och ännu ljuvligare att kunna placera i fonden till vad som sker i den eftersom frågorna i sig ju söker de svar de själva kan iaktta inom verklighetens ramar. Sådan är den. Rekursivt födande och besvarande av frågeställningar i det kontinuum av nu som kallas tiden och som är själva förutsättningen för upplevelsen. Verkligare än den abstraktion som beslutade att skapa upplevelsen för att förstå det abstrakta. En modell. En underbar, symmetrisk modell.

Känslan är varm. Jag hade den i mig i tropikerna i vintras. Föll när jag försökte ta med den hem för egen del. Nu är den på plats och strömmar ut obehindrat. Många har upplevelsen. Många har värmen eller känner den locka. Det är den där vägen som drar. Det är inte en väg som i flykt utan som i den flod som för allt som varit menat att mötas samman så att trädet kan växa. Så att vi kan få uppleva vad vi är kapabla till om vi river våra egna murar. Murar som vi har att tacka för åtskillig insikt och som nu blir till byggmaterial till den scen vi kliver upp på.

Samlarbild

Från SvD näringsliv idag. Synnerligen goda nyheter.

Herrarna i hagen

I vår hage bor tre herrar. Från störst till minst och yngst till äldst – Lord, Ture och Mysak. Dessa tre herrar bor där – invallade av vit plasttråd. Lord väger ungefär ett ton. Tråden är försumbar i förhållande till hans styrka och kraft. Ändå utmanar aldrig Lord tråden. Den ende som givit sig i kast med att forcera tråden är Mysak – en lite drygt 20 år gammal småttig ponny. Han har en historik av att rymma och hos oss har rymningarna uteslutande börjat med att de bägge andra hästarna trängt honom i ett hörn. Då sjappar Mysak – något som hans antagonister inte riktigt haft med i beräkningen då världen utanför inte finns i striden om hagens ytor. En strid som inte alls handlar om yta utan som handlar om rang.

Plasttråden består av plast och små, tunna metalltrådar sammanvävt för att kunna användas som elstängsel. Alla som kissat på ett elstängsel vet att det känns. Att den blygsamma spänningen på tolv volt faktiskt innebär reell smärta. Nu var det länge sedan det var någon spänning på i trådarna i vår hage men de där smärtsamma erfarenheterna sitter djupt rotade i hästarna som nästan till vilket pris som helst aktar sig för tråden.

Att stanna på ett ställe – att hålla sig i sin hage – det är väldigt, väldigt onaturligt för en häst. Hästar är bytesdjur och flyr i naturligt tillstånd ungefär som fåglar (nu gissar jag – ingen hästexpert, men kikar man på dem dagarna i ända och lyssnar till sin kloka fru får man ändå en blid). De sjukdomar tama hästar får beror till stor del på att de äter för enkelsidigt och rör sig för lite. Att de helt enkelt inte lever under de förutsättningar de är skapta för. Tråden är själva förutsättningen. Hästens respekt för det tunna vita bandet. Hade det inte varit för den så hade vi människor inte kunnat ha hästar som vi har dem idag. Inte i någon större omfattning och med mindre än en totalt omvänd syn på kontakten mellan häst och ryttare (observera uteblivandet av ordet ägare – det är exakt där det bor).

Men det var inte det jag skulle skriva om. Det var stängslet som var det intressanta. Även vi människor omges av stängsel – kanske inte av vitt plastband utan ett minst lika tydligt mentalt stängsel. Det handlar om tillåtna och icke tillåtna tankar och funderingar. Å ena sidan rationellt tänkande å andra sidan foliehatteri och flum. Den som i sig själv, med sig själv, lever fritt i tanken vet vad det handlar om – det eviga övervägandet huruvida samtalspartnern är beredd att vara öppen i sinnet eller om vederbörande respekterar begräsningen (låter det stavfelet stå kvar då det ju hade haglig anspelning).

Så snart man närmar sig hagens gräns vet man att man kan få en stöt. Börjar man t.ex. tala om att strimmorna på himlen som faller ut till moln lite senare är anlagda eller kanske till och med klurar över vad som hände i det stora äpplet den där septemberdagen så hör man hur det knastrar kring hovarna i gräset och vet att man närmar sig stötens utdelande. I fel sällskap, så att säga. För att inte tala om andlighet och allt det där. Ja, ni begriper.

Nu kan det ju tyckas som om människan i stort respekterar tråden och håller sig inom ramarna. Det är emellertid en väldigt, väldigt felaktig uppfattning tror jag. Jag märker att det handlar om något annat – om att man faktiskt i sig själv, med sig själv så gott som alltid funderar och känner långt utanför tråden, men att man i gränssnittet med andra förhåller sig till verkligheten som den ser ut begränsad av hagens ytmått. Det är en oerhörd skillnad och en parameter att ta med i beräkningen om vart vår värld håller på att ta vägen.

Jag klurar ju lite på sådant, jag. Ibland. Inte på det tvångsmässiga sättet längre – jag har ju märkt att verklighetens utveckling blir långt mer intressantare om jag inte försöker förekomma den med intellektuellt upptäckande av dess rörelseriktning utan på det intuitivt återkopplande sättet. Att låta intrycken komma som de vill, slå sig ner i soffan och prata ur sig. Att lyssna till dem, så att säga. Och nu pratar de nästan i mun på varandra. De säger samma sak och synkroniciteten i deras uttryck tilltar. Snart talar de med en röst, alla de kanaler vi hört och stämplat såsom varandes olika med var sitt namn och var sin hage att beskriva – snart sjunger de tillsammans.

Då är vi där, och det är vi inte ännu. Känslan är där. Tanken börjar komma dit men nuet är ju här – strax innan. Det är därför vi samlas. Vi möts här under helt andra förevändningar – av den enda och enkla anledningen att vi låter oss själva vara öppen för möjligheten. Vi vågar låta visionerna sitta i förarsätet och kastar ur oss vad som inte är men som kan kallas målsättningar eftersom att vi vet att det kommer att hända oavsett vad det tar formen av när vi rör oss mot det. Det handlar om Mening och den meningsfulla riktningen pulserar genom alltihop.

Jag tycker det är rätt underbart, faktiskt. Det börjar bli riktigt svårt att få strömmen att räcka till i den mentala hagen. Vissa forcerar tråden av rädsla – likt Mysak – andra har avlägsnat den från sin verklighet genom att ignorera den en tid. Så kortsluts kretsen och vi driver vår partyutrustning med väktarnas energi. Låter laserljusen leka i det dimmiga gräset och släpper in sensationen av rytmiken i livet. I hagen dansar vi. Eftersom det är där vi kan se varandra – inledningsvis. Och bäst som vi gör det försvinner stängslet och vi står där med insikten om att alla strider – territoriella eller inte – var med oss själva.

Ooooch - andas.

Dagen blev som ett enda långt utdraget andetag. Med tanke på tags betydelse på tyska blev ju det där ganska kul egentligen. En inandning som räckte hela förmiddagen och en utandning som spritt den varma luften under förhållandevis fåordig närvaro under eftermiddagen. Det rullar alldeles av sig själv, det mesta. Eller – inte av sig själv – men inte genom min försorg. Yrvaket känner jag hur det händer och hur jag njuter av att låta det hända utan att söka delta mer än just för den sensationen.

Balansen har varit min stora utmaning den här vintern och våren. Det började med att jag fann den. Stående i vatten en stekhet Samui-eftermiddag fann jag den och tog den med mig. Den gjorde mig sjuk, paradoxalt nog. Tvingade mig att möta mina behov av att vara överallt samtidigt, tvingade mig att svettas ut extraktet av mitt bekräftelsebehov och dess konsekvenser.

Skeendena slutade inte röra sig för det. Tvärtom – allt var redan i obeveklig rörelse. Jag fick lära mig att jag bara kan ha balansen om jag låter den vara. Så fort jag börjar söka den försvinner den. Logiskt och på sitt sätt hänsynstagande. Jag menar – hur kan balansen hjälpa mig att söka efter den? Genom att försvinna, givetvis. Annars blir det ju inte fråga om något sökande.

Om jag hade vetat hade det aldrig varit möjligt. Om jag vetat hur mycket kraft och tid det skulle ta. Om jag vetat hur ohyggligt fort det skulle kunna gå. Om jag anat att de motstånd och den frustration jag mött inte var annat än hinder lagda för att pröva min övertygelse. Nu vet jag, emellertid. Vilket förändrar perspektivet och katalyserar kommande utmaningars förslagenhet.

Verkligheten.

Det är fullt möjligt att den inte är verklig. Likväl är den djupt och sanslöst berörande. Precis som spelvärlden fångar den spelade med sensationer som inte är möjliga i den omkringliggande verkligheten så implicerar livet som sådant och den verklighet den utspelar sig i något så vackert, kittlande och ljuvligt att dess ursprung inte ens kunnat föreställa sig det.

Det är där vi har den skapande naturen. Att kunna skapa – att kunna ge upphov till något som inte finns i verkligheten. Däri bor skillnaden mot modifierandet. Jag tror att alla människor är kapabla till såväl modifikation som skapande, men att vi föds med myten om att skapandet är omöjligt och drillas i olika former av modifikation så att vi helt sonika tappar tron till skapandet. Och då blir det ju – från den på så sätt modifierade verkligheten utan skapande – mycket riktigt omöjligt också.

Skapande är något helt annat. Det är att dra upp något som aldrig fanns rätt upp ur den logiskt tillplattade asfalten och låta det resa sig mot himlen, till exempel. Sådetså. Fler och fler visar för sig själva att de kan det och det går verkligen undan. Läckert.

Och andas. Långa mjuka dyningar i kvällssol som glittrar mjukt när inspirationens vindar gått och lagt sig och kraften i vad de givit upphov till ansamlat energi för att överleva natten. Mörkret omfamnar och ger perspektiv bortom det synliga. Mörkret öppnar upp för det inre. Den taktfasta pulsen och den otänkande närvaron. Om än bara för en dag eller två så är det vansinnigt njutbart.

Snabbare, närmare.

Avståndet krymper.

Alla kommer närmare varandra.

Tiden går fortare och fortare.

Snart blir allt vi drömmer om sanning.

Samtidigt.

Ingenstans märker man det så väl som här, i en liten stad.

Den större staden har skapats för att maskera innevånarna till oigenkännlighet. Ett stort antal som lämnat sina rötter för att spela ett spel där alla är främlingar för varandra. Självklart kommer insikterna och den ömsesidiga förståelsen mycket senare till en sådan miljö. Och eftersom så är fallet kommer inte media (som ju är själva extraktet ur främlingsmaskineriet) att rapportera om denna fundamentala förändring som alla människor genomgår samtidigt. "The revolution will not be televised".

Snart skapar vi i vad man skulle kunna kalla realtid. Snarast ett utslag av känslan i skapandet; att den är så intensiv att det händer nästan omgående. Ibland händer till och med saker innan de skapats. Så intensiv kan känslan vara att den trotsar tiden.

Vi närmar oss varandra på samma sätt som våra tankar närmar sig förverkligande. Skeendena hänger ihop och eftersom så många vågat komma närmare inpå sig själva så har tiden plockat upp fart och skapandet kunnat träda fram från dimmorna och visa att det är alltings ursprung. Självbilden är början. Därpå vilar världsbilden.

Och den börjar ju se alldeles ohyggligt trevlig ut.

Avstånd – i tid eller i materiell bemärkelse – är ett övergående fenomen.

För det är dit det leder – hastighetsökningen. Vi upplever den så eftersom den står i relation till begreppet tid, men när vi kommer fram till nollpunkten – eller kanske snarare dess alternativa benämning – den oändligt snabba tiden – så ser vi all tid samtidigt och byter riktning i upplevelsen.

När alla våra drömmar inträffar samtidigt. Då går det inte undan längre. Då har vi klivit över.

Men frågan är om det inte är själva sträckan fram dit som räknas. Den kittlande och lekande sträckan av symmetriska upptäckter och då den hisnande känslan av att allt hänger ihop får breda ut sig över mänskligheten. Att få leva precis just nu – vilken ohygglig ynnest.

Vindriktning

Vänd mot den kalla vinden med huvan uppdragen över huvudet. Vinden biter i ansiktet, luften är kall och kylan packas mot huden och tränger genom skelettet, in i organen, vidare via sinnet till själen, ut i universum och in i andra.

Vinden har hämtat sin kyla från de kalla landskap som den i rasande fart passerat på sin väg. Den kommer inte att stanna förrän den nått värmen och kan få den att stiga i enlighet med termodynamikens lagar.

Vänd från värmen med huvan uppdragen för att bevara kylan i kroppen av rädsla. Värmen smälter fram åkrar, träd, liv och drar till sig den nerkylda vinden för att få se den sakta in och börja stiga. Värmen är obevekligt närvarande.

Följ vinden. Vänd dig om.

Den tomma tunnans väktare

De stod där med bistra miner och myndig uppsyn. Mörka glas täckte deras ögon när de rutinmässigt lät blicken svepa över omgivningen. Deras jobb var att vakta och de hade gjort uppgiften till sin identitet. De var det ansvar, det bemyndigande och den hårdhet de blivit givna. De vakade över denna port och det var allt de behövde för att känna att livet gav dem mening.

Deras framtoning var menat att skapa rädsla och respekt. De vaktade ju något verkligt viktigt. De stod vakt utanför det mentala fängelse som sedan länge tömts på tankar. En tunna full av ingenting vaktade de. Men det kunde de inte erkänna. Då skulle deras värld rämna.

De valde att inte se hur deras kläder var slitna och hur porten förfallit. De valde att inte påverkas av detta utan följde den ed de svurit att bevaka denna port och göra det med den heder och plikttrogenhet som gav rätt till ämbetets respekt.

De människor som rörde sig i omgivningen brydde sig inte längre om dem. De lät dem hållas. Självinsikt kan ta tid – inte sällan flera liv – och att vakta en tom tunna kan vara en väl så uppbygglig erfarenhet i det långa loppet.

Ilska, energi och polskifte

I går blev jag sådär asaförbannad. Det har hänt en gång tidigare sedan jag började mitt nya liv. En enda gång. Och den gången var det en gräsklippare jag blev ilsken på. Det var ju ganska ”safe” att bli ilsken på en gräsklippare – den kan ju inte slå tillbaka. Trodde jag i alla fall. Just denna gräsklippare gav mig faktiskt en rak höger mot tinningen och ilskan var så att säga komplett.

Den gången var det bra. Jag hade varit arg och frustrerad en hel sommar. I grund och botten var det vad man kanske får kalla en ganska rejäl kreativ kris som låg där. Jag kände hur idéerna och ambitionerna kokade och bubblade i mig och jag försökte med alla de makters medel jag inte ägde att behålla locket på idéburken påskruvat. Istället blev jag en ilsk gammal gubbe med reumatiska besvär.

Bataljen med gräsklipparen var bra, för att inte säga rent avgörande. Några sekunders inte särskilt respektingivande utbrott på gräsmattan senare satt jag i bilen på väg att inköpa en ny gräsklippare. Från den dagen har jag istället låtit kreativiteten komma fram och insett att jag inte kan styra den delen av mitt liv utan helt enkelt får njuta av resan.

I går var det ingen gräsklippare som jag blev arg på utan en perifer figur i min familjs liv som alltmer sällan gästspelar. I bästa dramaqueenanda tänker jag inte tala om vem det är utan bara nöja mig med att konstatera att han gjorde mig arg. Heligt och vanvettigt förbannad. Jag satt på min snöskoter i nio mil och snön smälte i leden där jag åkt. Så ilsken var jag.

Men efter att ha talat med världens klokaste människa om saken – min fru, alltså om det var någon som undrade – så insåg jag att denna själva definitionen av känslolöshet och småkukskap faktiskt var för mig att lära mig och inte för någon annan. Alla andra visste redan. Det var jag som behövde bli serverad denna insikt på silverfat för att begripa var jag står egentligen. Och det var lärorikt så ända inivassen.

Jag antar att jag får tacka igen, då. Att gårdagens ilska var en förklädd insikt och att jag under en absolut underbar tur på perfekta leder och ljuvliga frusna sjöar fick möjlighet att inse saker under ilskans tryckkokare som annars kunnat ta flera år att begripa. Tack, alltså.


Utvecklande, det här att vara i livet. Verkligen. Och att få se andra kämpa sig mot och genom nollpunkten.


Polskiftet. Någon som hört talas om det? För några år sedan – då farsan dog – då behövde jag något nytt att hålla mig i. En mental ledstång att på något sätt styrka mig när jag förlorat den som varit det tryggaste jag någonsin haft. Eftersom jag alltid nyhetsknarkat och funnit samband och eftersom jag vid det laget insett att mycket lite av vad som sades vara allmänt erkänd sanning faktiskt var ens skuggan av äkta sanning så började jag nysta.

Dagar och åter dagar fiskade jag mig allt djupare i havet av ilsket dokumenterade konspirationer. Jag kunde inte säga då, än mindre nu, hur många av dessa som verkligen är sanna men jag får nog erkänna att mången väl genomtänkt teori i alla fall är bärkraftigare än ”den officiella versionen”. Milt uttryckt.

Vad jag fann där var mycket som pekade på att jorden skulle komma att genomgå ett polskifte, alltså en fysisk process där de magnetiska polerna byter plats. Denna typ av händelse har enligt många källor hänt med ungefär 26 000 års mellanrum genom jordens historia och nu var det alltså dags igen. Det hela lät mycket övertygande och jag kan inte heller nu varken bekräfta eller avfärda tanken. Jag menar, det är helt klart en möjlighet.

Vad jag emellertid gjorde var att jag började samla ledtrådar. Varje liten anomali, varje liten teknisk glitch eller väderhändelse övervägdes för att passa in i pusslet. Nu senare har jag insett att många av indicierna egentligen är helt andra saker. Skapade händelser för en makt att kunna bibehållas. Men då upplevde jag dem som tydliga markörer på väg mot polskiftet.

Icke föraktliga källor ger bilder av polskiften som ganska omvälvande händelser. Kataklysmiska händelser av verkligt bibliska proportioner. Hav som stiger efter att ha färgats röda och så vidare och så vidare. Vårt avlånga land skulle enligt en del av dessa tankar komma att hamna mitt i tropikerna och vår östkust skulle ha blivit en nordkust. Vattnet skulle stiga ca 70 meter så Sandviken skulle beklagligtvis stå under vatten.

Det där blev ett slags ledstång. Jag fick något att följa. Att hypnotiseras av. Något större och mer omvälvande än det jag just då gick igenom i mitt liv. Att världen skulle drabbas av Planet X, omfattande jordskalv och allmän förödelse gav ett behagligt perspektiv och viss trygghet i tanken. Visst är väl sinnet ganska förslaget ändå?

Det tog ett år ungefär så började jag se vad som hänt i mitt sinne. Hur jag nästan längtade efter de här undergångshändelserna och hur jag övervägde varje dag på ett helt nytt sätt. Det senare var en god sak. Att leva under en skapad tankevärld där man på allvar ser varje dag som den potentiellt sista är på många sätt bra. Då blir varje nyans och upplevelse större och mer äkta. Det visade mig nya dimensioner i livet som jag aldrig kommer att kunna släppa.

Vad som vart äckligt var hur jag på något sätt längtade efter att få se mina teorier styrkta. Att få se lite verklig, äkta förödelse så som bekräftelse (där hade vi det igen…) på att jag var rätt ute. Några sådana kunde jag inte se. Inte själv med blotta ögat, däremot via media och signalstyrkemaffian. Men med tiden insåg jag att dessa saker nog inte riktigt heller stämde. Förstås.

I dagsläget har jag en annan uppfattning och jag kan stolt deklarera att jag tror att jag kan ha haft fel beträffande kataklysmerna och allt det där. Det är spännande att se hur jag använde mig av redskapet (=katastrofscenariot) för att ändra skalan på min egen tillvaro när jag behövde det som mest. Hur sinnet gjorde detta på eget bevåg och hur det tillät mig att se nya nyanser mitt i vad som annars hade varit någotsånär olidligt.

Här forkar tanken i två. Dels har det att göra med hur man som människa låter andra saker bli större för att få fortsätta känna sig liten. Dels handlar det om att polskiftet ändå faktiskt är en realitet. De hänger ihop och jag känner att dessa två saker i nämnd ordning faktiskt inträffat i mitt liv. I mig. Och nu också i min omvärld – den närmaste omvärlden.

Jag har skrivit en del om offerrollen och allt den för med sig och en stor del av mina fighter i livet har haft med offerrollen eller människor som anammat den att göra. Offerrollen är ytterst användbar dels så som jag beskrivit ovan (offer för kataklysmer) men dels för den som vill sno åt sig av sin omgivnings energi.

Jag menar – om jag behåller min position som offer – och om jag låter de som tycker om mig konstant försöka rädda mig – hur mycket uppmärksamhet och bekräftelse samlar jag inte på mig med tiden? Är det inte så att alla dessa medmänskliga åthävor för att rädda just mig genererar en sådan energimängd att polarisen nästan smälter?

Och för de som ställer upp på det – de som blir ”plundrade” på sin energi. Är det verkligen något skadligt? Jag menar – hur många är det inte som fullkomligt skottar in energi i offer som de ju vet inte kommer att kunna kliva ur sina situationer så länge som de får den där hjälpen? Att vara den som säger ”nej, det där får du ta och lösa själv” kräver mod och integritet men ganska ofta är det precis vad som behövs. Mod. Styrka. Och brutalt ärlig välvilja.

Vi gör så jävla mycket skit för att det ska se fint ut för andra, vi människor. Ställer upp och så vidare. Vi hjälper utsatta och stackare för att döva våra värkande samveten, samveten som mår skit eftersom vi inte ens ställer upp för varandra. När man träffar de hängivna miljökämpar, människor som gjort underbara stordåd i Afrika eller på någon annan plats där något som vanligt är åt helvete – varför ser jag bara människor på flykt från sig själva?

”Ta först på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra”.

Att bota sitt förnekande av sig själv genom att hjälpa andra är lika meningslöst som vanligt. Men det håller på att släppa och det förefaller som det släpper med rasande hastighet.

Att leva i offerrollen är att förneka sig själv och att på så sätt utvinna värmen ur sin omgivning. Att lämna offerrollen är att gå genom nollpunkten och finna rytmen och värmen i sig själv istället. Att vara den man är – alltid. Och att först och främst vara ”god” med sig själv och därefter hjälpa andra. Eftersom man då kan hjälpa dem direkt med kraften ur sitt hjärta och inte behöver blanda in bekräftelsebehov och annat skit.

Jag tror det är där vi har det verkliga polskiftet – när vi var och en tillsammans passerar genom nollpunkten och inser vilka übercoola jävla suveräna själar i mänsklig kropp vi är. Att vi kommit hit tillsammans för att smaka på skapandet och kärleken och att det inte finns något vi inte kan åstadkomma.

Polskiftet i varje individ sker när det sker och i världen inträffar det när individerna finner varandra och inspireras att uträtta de där sakerna vi kan åstadkomma tillsammans.

Om man – som den av mina ilskeobjekt som inte kräver motorolja – väljer att blunda så jävla hårt för vad som finns i livet. Om man väljer att leva som ynkrygg i sitt eget mörker och är så vansinnigt rädd för kärlek och uppriktighet. Om man kan tänka sig att stå tvåhundra meter bort och se ljuset falla ut på snön och veta att där finns kärlek i den omfattning det gör och ändå inte gå mot det – ja då har man en bit kvar. Jag hade bestämt mig för att inte stänga några dörrar. Har verkligen hållit avstånd och visat hänsyn. Men jag kan inte längre så nu får du stå där ute som mårran och önska att du aldrig hann med. Det är det bästa jag kan åstadkomma och det kan faktiskt i all ödmjukhet vara det bästa någon någonsin gjort dig.

Kram på er!

Genom

Ökningen av hastigheten ökar med konstant ökande hastighet, förefaller det. In i och igenom nollpunkten, ut på andra sidan. Att finna skogen där och samtidigt se alla träden till följd av det egna, oinskränkta tänkandet vilket översätts alltmer omgående till det egna och oinskränkta skapandet. Det blir precis som vi tänker. Hela tiden. Och med den takt tänkandet byter polaritet är vad som händer precis just nu inget annat än ett totalt paradigmskifte.


Nollpunkt och skärningspunkt.

Du kan se träden från bägge sidorna av nollpunkten. Det är i hur du upplever dem som skillnaden ligger. Deras mening.

Normaltillståndet

Veckans LCHF-föredrag väckte ett antal tankar. Jag har egentligen aldrig satt mig in i varför maten jag äter gjort mig så väl utan på något sätt relativt tanklöst accepterat att den gör det och fortsatt att njuta av effekten. Jag är inte ensam, visar det sig. Det förefaller vara många som provar, erfar och fortsätter. Kanske långt fler än de som sätter sig in i varför det fungerar. Kanske är det till och med så att de som inte ännu börjat intresserar sig mer för varför det fungerar än de som gått igång och knaprar fett.

Det är ju i och för sig inte så konstigt. Den som står i begrepp att göra en förändring tänker framåt och analyserar vad som ska bli. Tänker igenom det, så att säga. Och skapar därmed den upplevelse man vill ha för att snart därefter kliva in och bli en del av den.

Intresset för LCHF är enormt och snöbollseffekten påtaglig. Jag såg det som ett första steg (se skattkarta från förra året) till ett bredare uppvaknande. Att den som ifrågasatte det man lärt sig om mat och gick utanför den fastlagda ramen belönades på alla de sätt LCHF:are beskriver. Efter denna belöning faller det sig ofta naturligt att ta ifrågasättandet vidare till andra arenor. Att tänka själv.

Så när man talar om och med LCHF:are blir det ganska kraftfulla saker som kommer i rörelse. Jag menar – det finns ju långt mycket mer än mat att utmana med oförväget eget tänkande. Medicin och sjukvård, ekonomi och finans, utbildningssystem och arbetsliv, religion och livsåskådning, klimat och människoförakt, självbild och skuld, media och krig – listan är lika ändlös som samhällets krumbukter för att hålla oss från att tänka själva.

Kanske är det på grund av detta som stämningen bland LCHF:are är så god. Man mår bättre och man gör det eftersom man vågat kliva över staketet. Man har gjort sig själv fri från kognitiva bojor och börjar inse att man är en suverän, ostoppbar varelse med all rätt i världen att leva här – på det sätt man önskar – och att det egentligen inte finns något att vara rädd för. Allra minst sig själv och varandra.

Det blir nästan lite sektlikt ibland och för en utomstående kan det nog kännas rejält alienerande att se de där gräddslurkarna sitta och prata om hur det var på den gamla onda tiden när de käkade potatis och godis. Självgoda jävlar som ondgör sig över ens passioner i livet och dunkar en lite fånigt i ryggen och frågar ”när börjar du, då”? Får åskådaren att sluta sig ytterligare i sin åsikt eftersom 99 av 100 människor egentligen inte vill att någon ska tala om för dem vad de ska göra. Av den paradoxala anledningen att man är fullt upptagen att utföra vad andra (med hela handen) talat om för sig att man ska ägna sig åt hela vägen via traditioner, skola, arbetsliv och social kontroll.

”Frukta Gud, lilla oviktiga människa! Du har inget att bidra med – dina tankar är syndfulla och fel! Du kommer att hamna i helvetet!”

”Arbeta! Gör rätt för dig! Var en kugge i samhällets maskineri, var inte andra till last. Arbeta. Mera!”

”Träna, slappa jävla fetknopp! Klart som fan du ser ut som en säck potatis om du aldrig rör på fläsket. Kom igen!”

”Lilla skamfulla människa – andas du? Spyr du ut koldioxid över världen? Är det du, din lilla skamfläck, som gör att vi får översvämningar och kriser i kaskader? Bäst för dig att du tar dig i akt och hoppar in i ledet innan du offras på det altare de och dina syndfulla anfäder konstruerat.”

Sådär kan det låta. Klart som fan det blir annorlunda när man upptäcker att det inte är riktigt sådär utan att man själv – genom sitt sätt att se på saker och genom sitt eget tänkande – egentligen bestämmer helt själv.

Det är lätt att hamna där när man inser att en förändring av maten utanför de inlärda ramarna gav ymnig belöning och det var också därför jag valde att ”lansera” tanken med Social avkastning just för den skara som haft modet att smaka på LCHF-tanken. Bland dessa finns troligen ett öppnare sinne än hos befolkningen som helhet vilket i sin tur ökar sannolikheten för verkligt intressanta idéer.


Det tillstånd det jag äter försätter mig i nu för tiden kan egentligen inte beskrivas som sådant. Det känns som om det är det tillstånd jag är menad att befinna mig i. Normaltillståndet. Frånvaron av krämpor och symptom upplevs inte alls som något magiskt utan snarare ett vagt minne från en tid som blir alltmer diffus för varje dag som går.

Att vara sjuk, krasslig, kraftnedsatt och knapra mediciner, spreja sig i näsan och knalla till doktorn då och nu är inte ett normaltillstånd. Det är ett felaktigt tillstånd som många människor i ett kort ögonblick av historia befinner sig i men det är något som snart är förbi och vi kommer raskt att ha glömt alltihopa.

Förändringen är en återgång till vår avsedda och rätta natur. Den är – på grund av sakers tillstånd – ganska stor, men den är naturlig vilket leder till att den kan ske utan någon direkt dramatik. Det handlar om att våga släppa taget om det som inte fungerar. Att släppa den falska tryggheten och lita på den egna känslan, tanken och pulsen.

Och nu är vi där. Precis just där. Läckert!

Vad jag egentligen ville säga var att det inte är LCHF-maten eller liknande som är något fenomen eller någon ny inriktning (den nyfikne kan vilja läsa boken ”Skymningssång över kalahari” har jag förstått). Det är vad vi stoppat i oss innan och hur det fått oss att må som är avsteget från vårt naturliga leverne. Därför har jag lust att benämna de bägge företeelserna på så sätt som bättre återspeglar deras inbördes förhållande, typ – ickemat och människoföda.

Vad gäller t.ex. pengarna är det ju lättare med namnen. Vi har alltid haft ekonomi (ätit fett och proteiner). Så fick vi finanserna (bröd och likande) och sabbade med tiden vår syn på vad som är ekonomiskt (mat) genom att rubba balansen.

Klurar på saken en stund.

Tag plats, dörrarna öppnas!

Det blev en synnerligen intensiv vecka. Vad jag trott skulle bli en lite lätt kittling av sinnet förefaller dra med sig en lavin av samband som – spritt på det ökande antalet inblandade – når obeveklig fart innan man vet ordet av.

Sambanden är ju inte mindre än löjeväckande. Kommer någon in från kylan och dricker kaffe så nog fan är vederbörande involverad på något sätt. Eller den där hitreste hemvändaren med beundransvärda ärenden och intentioner.

Det här kommer att bli stort. Skitdjävla.

Och inte nog med det, som säljaren sa. Det kommer mera. Jag menar – vi har ju allt det där andra också. Det som fanns innan. Produkter och marknader, lösningar och paketeringar. Den nästan självklara expansionsriktningen och alla de myriader små och stora möjligheter som döljer sig där.

Återigen står jag vid den där punkten. Jag stod där 2008 när jag träffade min Sara. Jag såg hur precis allt jag någonsin känt och upplevt hade en mening. Hur symmetrin blev total och hur allt föll på plats. Det har stannat där. Jag älskar varje dag, varje nyans, varje ögonblick även om pannan värker och tankarna skenar.

För det är nu det kommer samman. Det är nu de möts, alla de där sambanden – precis som med kärleken den där sensommaren och hösten läkte alla mina sår och botade alla mina rädslor så får nu den trådmodell av verkligheten som mina drömmar för utanpåverket byggt nu kött och blod för varje sekund som går.

Mullret i marken har övergått i ett trevligt sorl mellan människor som är menade att mötas precis just nu. Väven görs komplett och nerverna som växer fram i det färska köttet längst skapelsen börjar leker med känslan av att utbyta signaler med varandra. Det är så enastående ljuvligt alltihopa. Och jag befinner mig mitt i ögat. Det är så underbart att jag inte hittar orden.

Tack. Mera, tack.

Överseende

Jag har nog gått omkring och tänkt att det måste gå till så här:

1. Ett fåtal förstår
2. Flera förstår
3. Ett fåtal förstår inte
4. Alla förstår

Men jag tror att jag har ändrat uppfattning. Det handlar om ekonomi/finans och behovet av att tänka annorlunda. Eftersom de absolut flesta egentligen inte tänker på saken överhuvudtaget utan spelar spelet inifrån de givna ramarna är en förändring väldigt lätt att få till stånd. De allra flesta behöver inte ens förstå vad det är som varit fel. Faktiskt är det ju så att ju färre som investerar sin kraft och sina tankar i det finansiella systemfelet desto mindre finns det och desto lättare blir det att byta ut det. Allt som behöver göras är att släppa taget om det vi lärt oss fel i fråga om pengar, skuld, arbetsmoral och att ”göra rätt för sig” för att få finnas till och istället följa hjärtat i jakten på meningsfullhet så löser sig helheten till det bästa.

Ha!

Mental frihet

Det var ett ovanligt genomtänkt beslut att involvera ytterligare en till i tankeprocessen. En som visade sig drivande, självständigt tänkande och som förefaller full av vad som ser ut att vara energi i form av ångtryck. Likheterna med figuren från TV-serien har varit slående från första början och den svarta rökens framfart och den kraft det äger ska bli intressant att följa. Särskilt som röken förefaller ha bytt färg med åren och därmed också riktning.

Med ens föll de tvångsmässiga låsningarna för undertecknad. Jag behöver inte längre hålla spjärn utan kan låta idéerna flöda som de har lust igen. Jag har issues med idéer såtillvida att jag inte gärna vill realisera alla idéer jag har helt själv. Eftersom det skulle kräva ungefär trettio kloner och eftersom det nog inte skulle göra världen så där vansinnigt mycket bättre eftersom mina idéer inte sällan är lite udda. Men det skulle göra den färgstark : -)

Kalendern är ovanligt full av såväl vad som brukar kallas jobb som semestrar. Och genom alltihop sipprar en obeveklig ström av liv, en ljuvligt kännbar och genomgripande förändring som förändrar varje molekyl, varje foton, varje elementarpartikel och varje subatomär känsla så att tankarna flödar mot ljuset. Allt går åt rätt håll och det går fort och hastigheten tilltar efter att ha passerat nollpunkten.

Intressant nog verkar det som om vi passerade nollpunkten i oändlig hastighet istället för att vända med hastigheten noll. Som om vi klev rakt ur en extrem över i den motsatta. Möjligheternas nollpunkt var alltså samma som den punkt där möjligheterna är oändliga. Hur många som känt sig fullkomligt bakbundna eller låsta av livet kan inte skriva under på den saken? När det vänder gör det det med besked och allt ser helt annorlunda ut från den punkten.

Ljuvliga liv.

Nu ska här snart implementeras positivt tänkande på koncernnivå. Tvivellös övertygelse och positivt tänkande som verksam agent och borttagandet av uppgivenhet och rädsla som förhindrare. Vägen ser ut att vara lång men med tanke på extrempunkternas inbördes förhållande är det nog så att de bor i varandra.

Därefter väntar kroppsliga utmaningar. Att få fatt i och inlemma balansen. Jag ser verkligen fram emot den övningen eftersom den ackompanjeras av sommarens återkomst – först genom hembesök på olika breddgrader – därefter är den välkommen hit och vistelsen på vatten kommer åter att bli av.

Utanför

Jag har på något sätt korsat gränsen nu. Insett att jag inte bara stoppat ena foten i gruset utanför rutan utan faktiskt förflyttat min tyngdpunkt utanför den. Rutan är i upplösningstillstånd. Den kritvita linjen i gruset som varit en knivskarp och oöverträdbar gräns för intellekt och sinnen är snart söndertrampad och kan knappt ses som mer än en ljusare åder bland stenarna. Mitt inne där – i rutans absoluta centrum – står en krympande skara jämmerliga kvarvarande skeptiker och skriker ut sin rädsla. Deras klagolåt drunknar i sorlet av de fritt vandrande som nu har mycket att prata om efter att inte ha dryftat några frågor av väsentlighet på väldigt länge.

2013

I natt blir 2000-talet tonåring. Givetvis är det dags för 2000-talets inhabitanter att i den andan utmana sin tidsanda och revoltera mot de kulturella ramar bakom vars glas man lever sitt dygdiga liv. Låt mig exemplifiera:

Att vara duktig
Det har länge varit populärt att vara duktig. Ni vet det där att vara framgånsrik på jobbet, omtyckt av alla, dräglig att skåda och samtidigt vara den perfekta eller perfekte i alla sammanhang. Att vara duktig går i stort sett ut på att sätta sitt eget bästa i passagerarsätet och låta andras syn på vad som är att vara duktig ta överhanden och därigenom förvandla den ”duktige” till ett vrak. Nej, det lägger vi ner.

Rollspel
I vårt arrangerade västerländska spel får vi ett antal fördefinierade roller att spela. ”Förälder”, ”Chef”, ”Idrottsledare”, ”Lustigkurre”, ”Hunk”, ”Rättshaverist”, ”Foliehatt” och så vidare. Hur fånigt är inte det när det finns en och enbart en etikett för alla; ”Jag”. Alla är ju enbart sig själva vare sig de är på sitt jobb, i barnens skola eller hemma på en slappsoffa. Det är dags att inse att vi är de vi är och stå upp för den enda sanna rollen vi har att spela: ”Jag”. Då blir det mycket lättare att leva med sig själv och med andra, ska ni se.

Normal
Det här tror jag redan vi klarat av men för den händelse någon eftersläntrare anländer sent så kan jag upplysa om att begreppet Normal är avskaffat för 13 år sedan. Att vara normal innebär att man inte existerar. Att vilja vara normal innebär att man inte vill vara alls. Tror inte vi behöver gå in på det närmare, faktiskt.

Skepticism
Det har länge varit väldigt populärt att vara skeptisk till saker och ting. Lite sådär klädsamt kyligt inställd till saker som ligger utanför normalitetens råmärken. Att vara skeptisk innebär att man inte vill ändra sitt synsätt och därmed inte sin tillvaro. Man har kört fast och slåss för att få sitta där i diket och slippa bli bärgad. Inte så smart, egentligen och det är också därför vi ser de sista skeptikerna skrika sig hesa till sitt eget åtlöje i dagarna.

Ironi
Här har vi en liten sak med stor verkan. Att vara ironisk och att begagna ett ironiskt uttryckssätt kan vara bland det mest i oskyldighet förklädda destruktiva beteende vi västerlänningar ägnar oss åt. För varje gång vi ironiserar uppmanar vi vår egenhändigt skapade värld att ge oss mer av det vi raljerar över. Rackarns vad dumt, inte sant. Dags att vi lär oss av t.ex. Buddisterna och återgår till hjärtats humor istället. Det tar inte lång stund för sammhällstemperaturen att stiga efter en sådan omläggning.

Storskalighet
En annan sak som vi håller på att börja begripa är att det inte fungerar så bra med en enda global lösning för precis allt. Att riskkapitalbaserade ventureföretag äger kommunala anläggningar och drar åt låtsasekonomins tumskruvar på det ena och det andra. Nej – inte så smart. I ett lagom skalat samhälle möts behov och önskan i den punkt där samhället tar hand om sina innevånare eftersom samhället är dess innevånare. Dead simple. Gör om gör rätt.

Auktoriteter
En viktig nyckel till all form av utveckling är eget fritt tänkande. Olika former av auktoriteter har placerats som hinder i vägen för det egna fria tänkandet och påverkar än i dag många människor att inte tänka själv vilket leder till att de inte formar sin egen verklighet utan istället bidrar till att konstruera en värld som någon annan är upphov till. Det är av yttersta vikt att vi alla begriper att den enda auktoriteten vi har att svara mot är vår egen.

Tanken
Vi börjar ju begripa att det är vårt synsätt, våra tankar, som formar världen och att hjärtat är kompassen för hur vi känner inför den värld vi skapat. Det må vara svårt att greppa om man till exempel lyssnat alltför väl i Skolan eller låter sitt sinne malas i mediaköttkvarnarna på daglig basis men det löser sig med lite distans och med blicken för en tid fäst inåt. Det är tanken som räknas. Egentligen enbart. Sådetså.

Rädsla
Det ultimata låset. Att vara rädd. Dags att lägga ner det nu. Allt som händer sker av en fullgod anledning och det är bara att suga i sig det faktum att vad som än sker sker för att precis just du bett om det på ett eller annat sätt. Offerkoftan har vuxit ur mänskligheten och det är dags att kliva fram och säga "Jag är den jag är" och kaxloppa sig värre än någonsin mot eventuellt kvardröjande rädslor. När rädslan är borta försvinner det vi varit rädda för. Poff.

Känns det fel så är det fel
Jo, det är ju så enkelt. Och visst finns det saker som känns fel ibland. Släng ut dem. Känns det fel så behövs det inte. Det kan verk lite farligt ibland, till exempel när pengar är inblandade, men universum är konstruerat så att alla kan få allt de drömmer om närhelst de önskar om det bara är uppriktiga nog att a) be om det och b) inte tvivla. Att hålla fast vid saker som känns fel av rädsla för att förlora en gammal ond vän bibehåller en rubbad energibalans i fasthållarens värld.


"Att tänka på vad jag känner leder absolut ingenstans, men att känna efter hur tankarna påverkar mig innehåller så gott som alla svaren."


Listan kunde ha gjorts mycket längre men nu väntar lite pyssel på gården så vi säger sådär och önskar alla ett riktigt vansinnigt gott nytt år!