Tankar och fantasier

Det var svårt att somna om den här morgonen. Tankarna var många och intensiva och jag lyckades till och med dra mig till minnes en dröm. Inte så långsökt som vanligt utan med rötterna i den gångna dagens tema. Ett tema som visade sig vara kreativitet och öppna dörrar.

Jag stod på tredje våningen. Som brukligt är. Där härskade innovationen. En trappa ner huserade produktion och på bottenvåningen hade administrationen slagit rot. På skylten i entrén fanns så väl själva buktens stämpel som uppdragsgivarna klistrade på den vita väggen. Trädet belystes underifrån men också från fasaden.

Tiden vet ju redan vad det ska bli av det här och jag upptäcker tjusningen i att helt enkelt sluta förekomma den. Inte för att det är särskilt lätt att låta bli - tvärtom. Klart och tydligt är att det är avsett att inträffa och jag kan inte annat än att låta det ske. Då jag trycker på och söker tankemässigt se in i det oskedda skapar jag förväntningar som ställer till det. Förväntningar som mer begränsar än möjliggör. Eftersom jag – om jag har dem – låter min fantasi sätta gränserna. Och det är att vingklippa universum i detta fall.

Så guppade tankarna vidare. De handlade om tankar. Försökte hitta meningen med ordet tanke/thougt/denken. Jag brukar finna meningen i orden om jag försöker men kunde inte. Klurade på om det är så att orden för tankar uppkommit när vi som européer beslutade att vända andligheten ryggen och leva i nedtonad rationalitet istället. Den så kallade renässansen.

Vad är skillnaden på tanke och fantasi – egentligen?

Vi skapar ju med bägge. Fantiserar gör vi på fritiden och tänker gör vi på jobbet – eller? Där någonstans tröttnade jag på att tänka på tankar, kapitulerade inför min vakenhet och beslutade att inleda en dag som nog kan komma att bli ganska självgående.

Resesinnet

Det har alltid funnits där på något vis – resesinnet. Den där unionen mellan tanke och känsla som givit sig själv mental frisedel att sticka iväg på rotmos från vad det än må vara. Känslan svävar iväg över gränslöst land och ackompanjeras av tanken som fyller i med hågkomster att färglägga vad som skapas i känslans linjer.

Jag sover på tiotusen meters höjd. Rörlighet. Bevegelse. Denna konstanta sysselsättning under lång tid. På väg till eller från? Varken eller. Både och. Tydligt gestaltat med sådan detaljrikedom i hågkomsten att det tomma sinnet vänder dit per automatik.

Stillestånd visavi rörlighet – totalt bofast i sin rörlighet. Orubblig i sitt rastlösa utkrävande av kontinuitet för föränderligheten. Men inte som något nödvändigtvis negativt. Inte som ett av sig själv definierat motstånd eller bristfinnande i utgångspunkten utan med ett annat syfte, egentligen. Att leva sina drömmar – är det i varje ögonblick att förverkliga dem?

Naturligtvis inte. För den fysiska verklighet vi lever i är ännu för trög för att i tillräcklig hastighet hinna forma sig efter de drömmar vi besitter. Istället laddas drömmarna. Var och en av de känslor och tankar som rör saker vi inte för stunden upplever renderar en ackumulation över tid. Ett associerande via längtan och åtrå som vid drömmens eventuella uppfyllande omvandlas till ren njutning.

Vi är sådana eftersom vi aldrig annars skulle kunna åstadkomma något som inte gav åter till oss just i detta nu. Vi ser det bland de små som växer upp, hur tålamodet växer till sig. Hur mönstersynen och analyserandet skärps och hur vi blir benägna att forma serier av ögonblick till större skeenden. På gott och ont, givetivis. Lever vi i skräck och rädsla besannas våra farhågor. Drömmer vi om värme smälter isen såsmåningom. Allt som resultatet av den rekursiva metadrömmen verktyget.

Vi drivs av att snabba på skeendet. Vi skapar verktyg. Hjälpmedel. Fantasier och teorier. Vi formar sakerna i våra sinnen och därefter formar vi saker som ska låta förverkligandet av dessa drömmar ske snabbare. Vi slår upp nya hus på någon månad. Etablerar kontakt på sekunder och skaffar oss visshet på några minuter.

Vi förkortar tiden det tar. Eller tiden själv, rentav. Vi skapar snabbare och snabbare kopplingspunkter mellan grynen i verklighetens framväxt och trots idogt motstånd från de som önskar hålla oss samtliga kvar i vissa fastlagda tanke- och känslomönster så accelererar vi alltet precis som vi själva önskar. Tillsammans. Snabbare och snabbare i varje givet ögonblick. I enlighet med tidens egen predestinerade hastighetskurva.