Onsdagsdravel

(Varning för osammanhängande text)

Som jag påpekat många gånger tror jag att förståelsen ofta bor i de allra enklaste sambanden. Inspirerad av solen under gårdagens lågenergiläge lät jag det sjunka. Lät solen svara på frågan utan att blanda in mina tankar. Solen frågade vad det var jag fick av denne. Värme, ljöd det instinktiva svaret. Ok – följ den då, sa solen. Och jag lät den spelas upp och följas för den djupare synen. Jag såg hur det fungerar när vi är på Samui, där språket inte är det främsta sättet att kommunicera utan där det är just värmen som bär förståelse. Humor, där har vi det. Humor är det universella språket. Lekfullt enkel humor som alla förstår oavsett ålder, kön eller kultur. Människor emellan är det kanske där vi har minsta den gemensamma nämnaren där ordet minsta innebär att det är större än något annat.

För det var ditåt resonemanget med himlakroppen drog vidare; enkelhet. Om det är enkelt så är det i någon mån riktigt. Inte för att komplicerade saker direkt är felaktiga, men man måste ställa sig frågan varför de är komplicerade. Om saker är komplicerade så är det eftersom de inte kunnat finnas som enkla, vilket innebär att dess existensberättigande kan ifrågasättas. Det är bara enkla saker som verkligen måste finnas. Saker som skrattet, vatten och kärlek. Komplexa saker består av många enkla saker, arrangerade i en struktur för att göra det komplexa till något annat än beståndsdelarna. Strukturen är ett mönster och den vill alltid säga oss något. Först är budskapet komplext men allteftersom man plockar med delarna blir det enklare och enklare att se vad mönstret betyder. När man väl är färdig betyder det komplexa något helt annat. Det är inte längre komplext. Det förefaller som regel rätt onödigt.

Enkelheten var det ena. Det andra var en impuls kring drömmar. Jag beslutade mig att åka till Örskärs fyr. Jag har sett den under hela min uppväxt vid havet. Den har varit inget mindre än mina drömmars mål när jag lekt med båtarna i strandkanten eller i de varma vattensamlingarna uppe på hällarna. Jag vet inte riktigt exakt hur det kommer att gå till men det lutar åt att jag drar ut båten till havet och tar den långa vägen. När det blir – det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det blir. Och att solen kommer att skina, vattnet kommer att vara varmt och att det kommer att ätas middag i Öregrund efteråt. Kanske blir det besök i Gudinge. Och Ängskär. Och Gräsö. Vem vet – kanske blir det Åland på en gång. Drömmen fortsätter där inne, skvalpande av varma, salta dyningar. Jag ser Själhällarna, Mickelsgrund, Brebådan och Gåskänningens bekanta silhuetter. Drömmen gör det levande i mig utan att jag fysiskt är där. Nästan verkligare än i verkligheten. Vilket som nu är vilket. Den är helt okomplicerad. Jag behöver inte ens flytta båten till havet för att uppleva de känslor och den totala lycka de här platserna skapar i mig.

En fråga jag inte ställde rörde manifestation. Det var där tankarna kring orden och dess avskalade betydelse från ingressen kommer in. Jag har ju klurat en del kring det här med pengar. Money. Mani. Att penningens namn på engelska bär på just den mani den är designad att skapa hos människosläktet. Så började jag ge akt lite på vad det var för händelser jag skapade i min verklighet genom mina tankar och utsagor. En gigantisk kassakö på Konsum, till exempel. Och nu i går en elchock för den stackars hunden eftersom jag hade den dåliga smaken att påpeka att han kunde få smaka elstängslets kraft innan han lämnat hästhagen. Alla dessa saker givetvis absolut slumpvisa, men vad är det med slumpen då som envisas med att inträda i mönster med tankar och talade ord? Slumpvishet – bor det något slags visdom om slumpen i ordet? Sannolikt. Slumpen är ett mentalt glidmedel att förklara när det stämmer. För att slippa axla kraften i tankar och ord till dess man orkar ta itu med det, sannolikt. Smart.

Mani som i Money kan ju precis lika gärna stå för manifestation. Att pengar har en inneboende kraft att manifestera drömmar. I min båtåkardröm ovan kommer det att gå åt åtskilliga liter bensin om jag väljer att använda min egen båt, till exempel. Och visst är det något slags konsensus att pengar är den yttersta och viktigaste råvaran för byggen av stordåd inom ramen för vårt så kallade moderna samhälle? Moderna. Mode-rna. Lägenas samhälle. Vilka lägen? De olika lägen som man förflyttar subjekten mellan likt en Day trader att utvinna energi i de rörelser som uppstår. Modet växlar och industrin lever av intäkterna på att ingen riktigt är nöjd med det den har, men vad händer sen? Pengar är en helt fiktiv varelse, ofta komplicerat finansiell men även i sin enklaste form inte essentiell rent fysiskt. Men likväl rätt påtaglig. Bortom pengaspelet slussas energin runt, den energi som det finansiella systemet är riggat att utvinna ur mänskligheten, faktiskt.

Häromdagen försökte någon sluta att röka. Någon försökte kapa bort den makt vederbörande upplevde att toppen på pyramiden hade tagit över denne någons liv. Det såg riktigt, riktigt jobbigt ut. Abstinensen tog ut sin rätt och jag kom till slutsatsen så gott som alla trevliga människor är rökare. Vid första anblicken handlar tobaksindustrin om att tjäna pengar på att människor köper dess produkt tobaken. Men ju närmare man tittar desto fler kaskader av det komplexa ser man. Sedan ett par årtionden har det varit väldigt viktigt att tala om för rökarna att de kommer att dö i cancer. Tydligen lyckades man eftersom det nu finns en helt enastående manifesterad cancerindustri. Likaså finns det en slutarökaindustri som tillhandahåller knep som inte fungerar för att människor ska bli fast i slutarökaläget.

Den energi de individer som röker men tycker att de inte borde röka alstrar är den verkliga produkten av tobaksindustrin. Den utvinns av de som inte har makt att skapa sin egen livsenergi. Det är ren parasitism och den fortsätter i samma spår som häxprocesser, religiöst pålagd skuld, kulturella syndaok och monetära skuldfällor uppstått ur och vandrat. Om vi tar religionen som exempel, vår kristna – så säger den att du föds i skuld in i världen och inte förrän du lagt all din personliga suveränitet och makt i religionens händer är du någorlunda fri. BULLSHIT! Alla är helt och fullkomligt fria som själar och vad man än hör som inte erkänner det är lögn med avsikt att kidnappa sinnen för att sätta den i arbete i det energiproducerande slavlägret mänskligheten incorporated. Där hade vi ett annat ord. Corporation. Incorporation, det senare själva skapandet av företaget. Vad är det som det inkorporeras i? Komplexet, naturligtvis. Företag som juridiska personer med enligt common-law-ländernas sätt att se på saken mänskliga rättigheter i samhället som i allt färre kluster utvinner energi ur den där vilseledda mänskligheten.

Allt det där ser vid första anblicken väldigt komplicerat ut. Som enskild, enkel, liten människa att ha en hel värld av storföretag som är ute efter dina pengar, din manifestationsförmåga och din energi. En hel värld av inkorporerade entiteter vars tentakler slingrar sig för att komma åt din törst efter nikotin, telefoni, kläder, mat, näring, musik, sex, frihet och självförverkligande. Som formar komplexa tunnlar för dina tankar att färdas i, som tvingar dig ner på knä att bekänna den myriad av moderna gudar i form av varumärken, plastiskt skapade kändisar och trender.

Går du på det?

Inte längre, va.

Dåså. Svårare än så var det inte. Det var alltså väldigt enkelt visade det sig.

Och rökningen, då? Eller den där skulden på huset? Eller de obetalda räkningarna? Eller den där lögnen du burit på? Eller det dåliga samvetet? Den där ischokladbiten du stal när du var fem år?

Skit i det. Allt jämnar ut sig ändå. Den som du ljugit för vet att du ljugit – i sin själ – och om vederbörande älskar dig så gör han eller hon det likväl. Lögnen har du skapat själv och du kan när som helst upplösa den. Rökningen? Det är faktiskt inte ditt problem, kära rökare. Det enda du måste göra är att se till att skicka den energimässiga räkningen för ditt beroende dit den hör hemma istället för att bära runt på skuld för något någon annan planterat in i ditt liv. Energispelet är bra mycket mer verkligt än lungcancer – det är därför du så sällan hör talas om det. Det är så enkelt och okomplicerat att det inte finns plats för det i de komplexa strukturerna. Samma sak med ekonomisk eller kanske snarare finansiell skuld – låt det vara kreditorernas problem. De har skapat en skuld ur tomma intet och tycker sig äga din frihet. Gå till botten av din personlighet och säg åt dem att skärpa sig. Du kan inte ägas av någon annan än dig själv.

Sådetså.

(Det var någon som sa att jag borde bli sommarpratare. Hade varit trevligt eftersom kravet på röd tråd kanske inte är så stort. Får kliva in i ljudbåset någon dag och prova.)

Överbord

Ett mycket enkelt sätt att minska vikten är att kasta last överbord. När man till exempel för sista gången lämnar ett hus vid havet där man mer eller mindre vuxit upp och där minnena av de döda^* betydelsefulla är starkare än någon annan stans så är det inte utan visst vemod. Men vemodet har funnits där länge. Platsen var de vemodiga drömmarna om havets spelplats i många år. Tanken på den spegelblanka sensommarvattenytan speglade tillkortakommandena i det egna livet. När livet så blev en fullspektralföreställning och den pulserande punkten uppstod precis just här så släppte det en stund.


Vid sista anblicken.

Det blev platsen för te och mackor med kryddost på rutig duk. För vin och kortspel. Det var inte många gånger men det sitter där. Hans glada ansikte. Hans känsla av att vara villkorslöst hemma där vid havet. Vid sitt köksbord i björk. Med kryddostmackor och planer på någon ny trall om morgondagen. Hade han blivit äldre hade hela östersjön varit inlemmad av hans tralluteplats, den saken råder det inget tvivel om. Men med orken försvann tjusningen och han ville därifrån. För att slippa se sig själv inte orka med det och för att slippa lämna det kvar till oss att inse att vi inte ville vara där så mycket.

Nu hann vi inte då och det blev några varv i tviveltumlaren. Jag har sagt hejdå alltför många gånger och vemodet inför vemodet att inte veta om det var sista gången har ackumulerats till långt högre nivåer än själva avskedet. Då snarare känns det som om jag äntligen fick bli klar. Inte bara med stället som sådant utan med hela processen som började vid hans sjukdom och energiregleringar kvarvarande familj sysslat med. Kärran var tungt lastad men hjärtat är lättare än någonsin. Många strängar har ljudlöst släppt eftersom jag inte längre håller i dem.

Att göra sig av med saker är ett mycket enkelt sätt att komma vidare. Allrahelst när sakerna är djupt förankrade vid jagets klangbotten. Det tar tid att lösgöra sig från kättingen – det ska det göra. Man måste vara säker, för har man väl släppt kedjorna till botten är det mycket, mycket svårt att finna dem igen. Ytan här hemma är spegelblank och anstruken av den begynnande höstens dofter. Jag samlar mig – dels genom att dra det jag vill ha närmare mig och dels genom att släppa taget om det jag inte längre vill ha ombord. Så flyter vi lite lättare på den spegelblanka ytan.


Sjöyta.

* Död. I traditionellt fysisk mening inte materiellt representerad bland oss men för den skull i allra högsta grad existerande såväl genom sin prägling på de som lever här samt genom sin andliga närvaro.

O lycka!

Vid havet finns ingen parabol – bara hederlig gammal marksänd digital-TV. Och till följd av de stora vinglasens sena morgonstund sänder den gamla hederliga marksända digital-TV-barnkanalen inget mindre än Trazan och Banarne. Med inslag av Ted Åströms olidolycka. Kraschochbanglyckan – gnisselochpanglyckan, närmare bestämt. Och tanken går inte att låta bli, den om den faktiskt helt världsunika svenska olycksrädslan och tillhörande skyddsdräkter av intellektuellt vadd.


Gnisselochbanglycka för planlagd och grundlig folklig trygghetstörst?

Man kan leva för olyckorna. Man kan leva av den intensiva, sensationella och smatterbandslikt anfådda rapporteringen och inspireras av stämningen hos en redaktion som fått veta att ett flygplan är försvunnet. Ett slags tarvligt återhållen uppsluppenhet. Upphetsad luft. Förväntansfull. Olyckor innebär förändring – något människan åtrår högre än guld och berömmelse och ibland högre än självaste kärleken.

Man kan också leva i den förestående olyckans skugga. Man kan låta den styra varje steg. Man kan låta den bli en total livsstil i sökandet efter skydd mot inte eventuella utan hypotetiskt definitiva olyckor. Att leva i ständig självsuggestion kring överkörningar, eldsvådor, frontalkollisioner, sjukdom, dödsfall, inbrott, osämja, vatten läckor, dataförlust, dödsfall och annan emotionellt upplyftande händelse på Krösa-Majas vis är tämligen beprövat.

För om man lever i skuggan av olyckan och låter tankarna kretsa kring dess olika potentiella uttryckssätt – vad händer då i huvudet om en olycka inträffar? Något styrks. Något faller på plats och ett slags tillfredsställelse inträder. ”Vad var det jag sa”, ”Jag har länge varnat för…” och så vidare. Underbart att äntligen få ha rätt, inte sant? Så får de se de där jävla optimisterna hur fel de har när de skrattar åt alla mina åthävor. Ha!

Men olyckan fyller kanske också en funktion - om den får komma som den vill och när den behövs. När jag lättar greppet om mitt sinnes närvaro brukar jag alltid korrigeras. Det börjar med fötterna. En stött tå, hela vägen till en eller ett par brutna fötter. Längre än så har jag tack och lov aldrig behövt komma, men i dessa små olyckor ser jag ett klart mönster. De kommer för att hjälpa mig ”snap out of it”, som man säger på rikssvenska.

De kommer för att det behövs små disruptioner (rikssvengelska) för att förhindra mig att glida in i spår där jag förlorar livets meningsfulla puls och symmetrier. Bra skit, de där små olyckorna. De hjälper mig på vägen. Att stanna på vägen. Jag vet inte hur det är andra, men för egen del är olyckorna en förutsättning för att de verkligt lyckade sakerna ska få möjlighet att inträffa.


Lycka är att få ta dem man älskar till havet vid slutet av en kort vinter.

Propplösare

Tänk hur väl proppar kan hålla sig dolda. Som efter att ha täppt till och besvärat, tryckt och klämt, stört och irriterat faktiskt får för sig att släppa. Ge efter och låta det som utgjort trycket mot proppen faktiskt få välla fram och flyta upp till ytan i sin egen, ohöljda skepnad. Det behövdes – som kanske alltid – att hela tankegången och skevheten fick löpa hela vägen in i det absurda målet. Till den punkt att dess löje och barnslighet pressade sin nagel rakt in i hjärtat på dess bärare.

Så. Ljuvligt. Nu slipper man det tvehågsna eländet. Den yta som är mer ursprung än något. Den som trots sin relativa utsatthet gång på gång hållit ursprungets värme och ännu bär återklangen från de mest betydelsefulla personerna på plats. Som aldrig upphör att fascinera eller forma. Jag säger inte att den kommer att bli min. Jag kan inte betrakta det som en determination lika lite som jag faktiskt anser mig kunna äga den då andra också har anspråk på det arv den faktiskt utgör.


Dimmorna lättar. Utsikterna nya. Möjligheterna möjliga.

Men oavsett den juridiska tillhörigheten så har synsättet förändrats. Jo, det kan bli så att den hamnar under mitt ansvar. Det har ju aldrig lämnat mitt hjärta om jag ska vara ärlig. För jag älskar den där platsen. Havet, luften, dofterna, hamnen, stenhällarna, badbryggan. För att inte tala om alla de icke genomförda skoterturer havsbandets packis kan bjuda på. Jag vänder det inte längre ryggen och låtsas inte mer som om det inte finns. För det finns ju. I mig. Jag ger upp och slutar kämpa emot. Vem är jag att tro att jag kan tukta mina egna känslor på det sättet? Jag – om någon – borde veta bättre.

Tack, min fru, för att du låter mig hållas. För att du bara kikar och ser vad som händer, trots att du hela tiden förstår varifrån det kommer och vart det är på väg. För att du låter det verka, hur absurt det än må se ut från sidan. Ditt tålamod är obegripligt stort. Vilket jag till min egen förvåning tydligen kräver. Underbara Sara. Älskade Sara. Tack för din talande tystnad och ditt vidsträckta tålamod.