Limo

Kopplet kom snabbt norrifrån. De pulserande ljusen i den våta, mörka och första oktobernatten. En svart lång bil med spelande blå ljus i lacken under natriumlampornas karaktärsfast ödsliga sken i regn. Klockan var snart halv elva på kvällen och motorvägen relativt obefolkad.

Jag undrade hur det kan kännas att sitta där, innesluten i en mobil och med vapenmakt bevakad fästning på väg genom en verklighet av tilltagande okändhet. Hur det känns att ha nått den nivå av ledarskap där kontakten med vad som ska ledas obönhörligen suddats ut och förbytts i en väl inskolad rädsla. En fruktan. Att färdas genom vad som borde ha varit det egna landet inkapslad i det onämnbara förräderiets kokong.

Med viss sannolikhet var ministern premiär. På hem efter ett möte som på rent nominella borde ha ägt rum i tulpanernas land men vars motpart i själva verket var av trikolor härkomst. Jag snappade det ofrivilligt under dagen. De hade talat jordbrukspengar. I motpartens fall något av yttersta vikt. ”Vi är mycket fästa vid EU:s jordbrukspolitik – den är central i unionen” uttryckte sig grodätaren. Mannen i bilen har ombetts spela dess motpart i det omsorgsfullt arrangerade sammanhanget.

Jag vet inte om det var han och egentligen spelar det ingen roll. Ensligheten var öronbedövande. Den ilande framfarten hos en människa så skrämd och avskärmad från den värld han eller hon lever i. Så innesluten. Det måste vara svårt att andas. Att skåda världen utanför – till exempel Rotebro – genom det mörka glaset draperat i de ödsliga gatljusens sken och den taktfasta kakafonin av blåljus.

Fruktan. Rädsla. Otillräcklighet. En i decennier rövknullad marionett skjuter fram som en blixt genom kvällen i sin allt mer meningslösa jakt efter framgång. ”Det var din idé att ta den i stjärten” – piskan viner genom luften så fort frågorna stockar sig i sinnet. ”Lev med konsekvenserna eller med skammen”. I det senare fallet – tydligt illustrerat i vårt land – är det nog mest sannolikt att man inte lever alls.

Det fanns en tid då det kändes alldeles fantastiskt. När stegen fortfarande ledde uppåt. När framgångarna höll sinnet sysselsatt med att finna vägar och ospelade ytor. En tid för visioner, kanske inte så mycket å det som skulle komma att styras vägnar utan mest för egen del. Politiska visioner. Affirmation om den egna framgången i en värld av skapad polemik.

I en värld utan förbehållslös frihet närmar man sig taket för varje steg man klättrar. Så mycket vet även jag. Där uppe invid den dammiga taklisten blir luften unken och begagnad. Luften från föregångare på den imaginära tronen har stannat kvar. Det står stilla. Några har lyckats hitta en lucka i taket. Några har fallit till golvet tömda på syre. Ett par har tagits av daga på öppen gata av de egentligt styrande på grund av sin själs frätande effekt på de tunna broar som bär mot målen.

Det kan inte vara roligt. Inte i sig. Och inte blir det roligare när man betänker hur alla de som lever sitt liv i allt större frihet har det. Som den där killen i den röda bilen som just susade förbi norrut. Vilket misslyckande. Vilken tönt. Han erkänner ingen egentlig makt. Han fruktar egentligen ingen. Han bara lever. I ett kontinuum av upplevda ögonblick. Färdig med jakt. Färdig med framgångstörst.

Han erkänner inte någon statsmans makt med sin själ utan ser det hela som det spel det egentligen är. Han vet att han är en odödlig andlig varelse som valt sin delaktighet här i verkligheten. Oavsett hur udnerordnad han är dess omständigheter så vet han alltid det.

Nu är han är på väg hem till sin kärlek. Hem till sin förbehållslösa verklighet utan blinkande livvakter och hemliga möten. En verklighet där området för inflytande inte är så mycket mindre än det emotionella upptagningsområdet. Där oro, fruktan och yttre krav hanteras för vad de är. Betydelselösa sett ur nuets dundrande puls.


Frågan jag ställde mig var egentligen. Hur människan i limousinen leva med sig själv? Hur känns det?


Jag anar till viss del svaren. Det är individuellt. Och jag har inte varit på den nivån. Men är inte spelet ändå detsamma? Jag vet hur det är att leva i en lögn. Att företräda intressen som inte är ens egna. Att låna ut sin person, sin själ rentav, att springa andras ärenden. Att låta sinnet våldtas för att nå framgång i den orubbliga labyrinten.

Jag vet hur ensamt det är. Hur vilsen man blir i sig själv. Och ju högre upp man är desto ensammare blir det. Stackars sate. Stackars rädda, kärlekslösa maktdrivna individ. Avskärmad. Instängd. Fångad i sitt eget mentala fängelse, berusad av makt och framgång men samtidigt ofrivilligt avtvingad samtycke till den rektala penetration som får all världens synliga makthavare att stå raka i ryggen och förråda riktningen hos sin själ.

Inte ännu, men snart kan vi öppna limodörrarna. Släppa ut dem i verkligheten. Nej, de behöver inte vara rädda. Ska bli kul att grilla korv tillsammans och skämta om den tid som varit. Vi är ju alla här av en anledning och spelet har varit underhållande. Men det tar kraft och innerst inne vet vi allesammans att vi kan så mycket bättre. Den som suttit i limousinen vet det med tiden bättre än någon annan.

Lättläst och budord

Vår statsminister gav 1993 ut en bok om det sovande folket. Det har surrats en del om detta alster och då den finns i "piratutgåva" som PDF lite var stans så blev det morgonens alternativ till de sedvanliga bloggarna. Jag kan inte säga att jag direkt blev bergtagen av de litterära kvalifikationerna hos vårt högsta höns. Inte heller krullar sig håren i någon isande sensation över hans djävulska planer. Men visst är alstret något slags ironi eller rentav motpol mot den skolade framgångens förtjänstfullt tystlåtne lejda nyttighetsagent.

Fredrik skrev boken som 28-åring inför ett rejält avstamp i karriären. Vi är många som just i det skedet satt ord på våra tankar för att i ett ögonblick av skenande inspiration söka öka våra chanser till framgång. Väl formulerat kan det bära ett par år, men sedan vill man sannolikt inte riktigt kännas vid det. Varje tryckt formulering är ett stadfästande av en mental ögonblicksbild, inte alltid så där vansinnigt smickrande att bära. Jag får intrycket av att F kämpat med orden och verkligen mejslat vad han behövde ur de kontraster som fanns att ta av i det tidiga nittiotalets politiska arena - och det fanns ju en del.

Hursomhelst. Mot slutet av verket fanns en variant på de tio guds budorden. F uppmanar var och en att själv sätta samman sina tio budord och vem är jag att inte hörsamma min stadsminister. Här nedan syns bibelns (via 1986 års psalmbok; samma som F använde för sina jämförelser), F:s samt i all ödmjukhet mina egna:


Tabell som bär bud om budord. Prova, vettja. Det är riktigt kul!