Om ilska, reflektioner, tårar och frustration

Känslan känns signifikant. Den bör således beskrivas när den går att fånga, vilket eventuellt kan vara precis just nu.

Det börjar med ett flackande, sökande, rastlöst beteende. Inte sällan styrs perceptionen till något slags större förändring. Det har tidigare varit arbete, resor och upptåg. Då världen blivit gladare och tryggare runtomkring och ekonomin kommit att tillåta det har det de senaste åren kommit att handla om något slags inköp. Beroende på säsong, givetvis. Just nu föll sig båt lämpligt, tydligen.

Timmar tillbringas i meningslöst slösökande efter ett meningslöst objekt som inte finns. Men själva sökandet utgör ett slags motpol till vad som växer inombords så det fortgår likväl. Det ackompanjeras med tydligare och tydligare bilder av resor. Inte som tidigare äventyrsresor under jobbflagg utan numera rena turisttilldragelser. Oändlig sommar, strand och fuktig luft.

Så håller det på, sinnet. Gradvis ökande för att inte störa min slummer. I grunden bygger trycket upp sig. Den inre cyklonen som suger energi men som på ytan reflekteras i tillsynes meningslösa sökbeteenden. Så kommer något slags utlösande faktor. I detta fall sommarens odiskutable flykt. De mörka nätterna kommer med varm och underbar fuktig luft men också med ett subtilt vemod inför att värmen snart ger upp.

I natt kom själva ilskan. Retligheten. Irritationen över TV:ns ljud och ljusstörningar. Snarstuckenhet inför den lilles uttryck för den från skolveckan så naturliga tröttheten. Alltihop blandat i cyklonens tratt med fruktlöst slösökande och flyktfunderingar i form av reseparadigm. Sömnen var svårfunnen men gick att finna en allt molnigare bar himmel.

Så när dagen gryr är klumpen ett faktum. Den mörka, tunga morgonhimlen bryter ut i åska och horisontellt regn. Den tunga klumpen mitt i halsen som gör det svårt att andas. De skrivna orden vill ut men finner ingen rytm, inga inbördes samband. Jag är arg. Subjektivt, oprovocerat men likväl innerligt förbannad. Och sökandet efter glipor i min omgivning att projicera ilskan på tar sin oprovocerade början.

De missade ljusen, jag vet inte för vilket år i ordningen. Det handlar inte om här och nu; det handlar om gamla besvikelser och oförrätter. Det handlar om den eviga längtan till och ut på havet och den limboartade väntan på stranden som tog dess ställe. Men egentligen handlar det inte om ljusen heller. Jag hade när som helst kunnat bege mig till dem. Nej, jag vet ju.

Och så den utlånade bilen. Hur i helvete svårt kan det vara att tala om att man tänker ha den hela nästa dag också? Missförstod jag saken, kanske. Och någonstans inom mig säger en sjukt barnslig röst åt mig att det är bra om jag inte får igen den så snart för då har jag något att vara ilsken på. Det är ju så sjukt småaktigt och vanvettigt, men jag gör det – jag projicerar för fullt. Jag tycker om att låna ut saker. Jag älskar att låta andra också få ha kul med de saker jag uppskattar. Och jag har absolut ingen användning för just den bilen idag. Men den subjektiva ilskan drar sig inte för att ta tillvara sina flyktventiler hur absurda de än är.

Den lille får inte tag i någon kompis. Han börjar bli rastlös, han också. Han snäser åt mig i enlighet med sin trötthet och sin ålder. Jag snäser tillbaka. Så vanvettigt omoget och tålamodslöst. Så oförlåtligt dumt och så oförsvarligt trångsint i en relation som ju med jämna mellanrum visar sig ha just det djup jag aldrig trodde skulle kunna vara möjligt. Jag vet ju.

Hade jag mött en motgång idag. Ett mothugg. Vilken liten skitsak som helst. Det hade i alla fall varit min reflex att föra över så mycket som möjligt av min egen ilska på motparten. Det är lika fånigt och småaktigt som det är sant, dessvärre. Ett klassiskt fall av åskmoln.

Av någon outgrundlig anledning blir jag aldrig arg på Henne. Jag kan faktiskt inte förklara det. Hon är liksom undantagen på något sätt. Det fäster inte vid hennes gestalt. Hon gör aldrig något som förargar mig. Hon är istället min djupaste längtan och alla mina önskningar. Hon är en förutsättning för de drömmar – eller flykter om man vill – som det ilskna sinnets cyklon spinner sig. Och så är hon regleringens gudinna. Det ska inte förnekas. Och så bär hon den där gudinnelika friden. Jag kan inte beskriva den. Den måste upplevas.

För jag vet ju också att ilskan försvinner när vi förenas. Jag vet att just den kroppsliga eldens lössläppande för en tid löser upp alla knutar och får ilskan att försvinna. Det var så även innan Hon kom in på arenan. Men med henne blir det på ett helt annat sätt. En fullkomlig reparation. En total centrering av mitt universums balans. Vårt. För någonstans är vi samma, hon och jag. Samma vibration. Energi.

Men jag vet ju hur det förhåller sig egentligen. Jag ser ju mitt eget sökande genom ett par årtionden. Sökandet efter jobbprojekt, fyrkantig kreativitet, resor, människor och den köttsliga regleringen i äventyrens form. Det som nu tar sig betydligt mildare uttryck i form av något man kan hitta på blocket och ställa i ladan. Likväl - rastlösheten.

Tidigare fanns det så tydliga orsaker till frustrationen. Nu är dessa i huvudsak borta. Likväl är jag arg. Jag söker vidare in i cyklonens öga och behöver inte söka särskilt länge. Det börjar med de två förlorade nära. Farmor och farsan. Och så står de där på rad igen. Besvikelserna, mobbingen, flykterna, skammen, tillkortakommandena, misslyckandena och alla de uppskjutna drömmarna. Jag ser hur jag har hanterat det. Jag har stoppat i mig alltihopa. Tugga för tugga. Till en början med viss vämjelse men efterhand alltmer rutinmässigt.

Kanske har jag aldrig riktigt tömt. Jag har nog aldrig varit någon gråtare. Har tyckt att jag var tillräckligt ledsen och rädd när jag var liten och så kanske det också var. Regleringen har varit köttslig, yrkesmässig och till sannolikt största delen kreativ. När klumpen varit som störst har skapandet varit som störst. Det gäller de gamla, anonyma orden, uppdrivandet av produkter och företag. Simmande ut i bränningen för att kunna surfa åter mot land på framgångens disparata våg.

Det är oerhört annorlunda nu. Kärleken är villkorslös och närvarande. Jag är stationär och älskar den här fläcken mark som ingen annan plats. Min fru, hennes son, djuren och alla de som mer eller mindre dagligen har vägarna förbi vår kaffebryggare är kärlek, trygghet och puls. Livet har den där floden jag aldrig tidigare trodde fanns men ändå gick och hoppades på. En flod där man kan ligga på rygg och njuta av att flyta med. Kravlöst. Äkta. Och allt annat än rastlöst.

Likväl understundom: inmålad i ett hörn. Pressad av gammalt bagage. Av färskare tomhet. Av alstrad energi från frigörande arbete i ramlistfabriken. Av insikten av hur jag betett mig mot andra och kanske värst av allt – hur jag agerat gentemot mig själv. Och någonstans ett slags fånig skam över att dra ut allt detta i ljuset. Vem är jag att fläka ut mig och mitt? Alla har väl nog med sitt skit. Jag har det väl inte värre än någon annan. Knappast haft heller. Tvärtom, troligtvis.

Och så vänder det. Orden vänder det. Mina vänner orden.

Jag ser istället allt underbart jag fått. Alla de möjligheter, insikter och upplevelser som mina skevheter, flykter och min ilska bjudit mig på. Det har ju varit meningsfullt! Var fann jag mitt livs älskade om inte just i flyktens mest förbjudna uppenbarelse? Fanns inte portalen in i det vindstilla, varma och kärleksfulla livet mitt i den undantryckande cyklonens stilla, lugna, allseende öga?

Helt vidunderligt. Att jag saknar de som dött beror på att jag älskade vad de gav mig som levande. Att de format de sidor av mig själv jag tycker allra bäst om och med vilka jag också kan hjälpa andra (som till exempel behöver låna en bil, eller varför inte en famn)? Kanske är det inte så konstigt att jag längtar efter att åka båt – jag har alltid älskat havet och jag har alltid känt att det älskar mig tillbaka!

Och allt som var. Fåglarna vid skolan, de inkapslade åren, det eviga väntandet vid stranden på att livets kraft skulle få fatt i mig. Var det inte en nödvändig, uppbygglig väntan? Var det inte så att jag laddade och skapade de förutsättningar som gör att jag idag kan gå omkring här och njuta fullt ut av livet utan att tycka att jag måste en massa saker?

Ilskan har en mening. En outtalad men distinkt mening. Jag måste se mig själv i backspegeln. Jag måste se vad det är jag är och har varit. Jag måste skärskåda de känslor jag haft lagrade i mig vid åsynen av mig själv.

Alla de dagar jag mått illa av att vara på väg hem till något som sög energin ur mig. På väg hem till det jag samvetslöst tog mig rätten att bedra. Åsynen av bedrägeriets fåror i mitt ansikte. Samvetet. Det blytunga samvetet som med tiden försvann i sin egen oändliga massa. Alla de skamligheter jag gjorde för att överleva.

Familjen. Den jag växte upp i och som jag lämnade i flykt alltför tidigt och som jag reste ett vattentätt skott i något slags klander gentemot. Ett klander som såsmåningom förlorade sin skala, sin mening. Kvar blev det dåliga samvetet, även där.

Jag börjar kunna se mig själv över axeln, se sambanden och händelserna rada upp sig utan att återuppleva de känslor som vid tiden åt mitt hjärta. Sambanden, metoderna och synkroniciteten. Det går varv på varv. Jag har gjort samma sak, om och om igen. Jag kunde inte se mönstret när jag var mitt i det. Jag kom hit – till den plats från vilken jag utan att ätas kan blicka tillbaka – genom att följa mönstret. Genom att fly.

Men där tog det så stopp. Ett passionerat tvärstopp i cyklonens öga. Lugn. Återhämtning. Njutning. Och nu skönjer jag andra mönster, bortom de destruktiva. Tidigare i tiden. Jag ser en familj som gav mig frihet och nyfikenhet att gå min egen väg och prova mina egna idéer. Jag ser hur den jag är formats även av så oändligt mycket positiva saker. Och jag ser att det fortsätter. Här, bland de som jag inte alls känt speciellt länge, men som ändå känns som om de varit nära i hela mitt liv.

Jag ser också det som format mina negativa sidor. De som levt av min energi och utan ett tecken på tacksamhet dränerat min glädje, livslust och kreativitet. Hur mitt ohämmade tänkande och mina vilda idéer givit mobbarna luft under vingarna. Hur innovationer stulits och hur min godtrogenhet inför människan satts på prov. Jag är inte den enda människan på jorden. Jag är lika stor del av andras processer som andra är av min. Jag har säkerligen stulit och bedragit lika mycket som jag blivit bestulen och bedragen.

Men varför just ilska?

Jag blir arg för att jag slåss med reflektionen av vad jag känt istället för att återbesöka själva förloppet. Jag blir frustrerat ilsken istället för att ta det som en man, gråta en skvätt och känna tacksamhet inför den upplevelse den utgråtna känslan har givit mig – hur den format mig och gjort mig en mer insiktsfull människa.

Jag tror egentligen inte att det är svårare än så. Detta beteende – att bli arg och söka avsättning för ilskan på sin omgivning istället för att sätta sig ner och låta det få sin reglering – är centralt bland oss människor. Det har hamrats in i oss via vår kultur och genomsyrar hela vår uppfattning om oss själva som otillräckliga veklingar istället för suveräna varmhjärtade människor.

Detta tar sig givetvis olika former för alla - jag är lite lätt förvånad över att jag faktiskt skrivit ner detta och än mer förvånad över att jag står i begrepp att klicka på Publish. Det bryter mot ganska många av mina inlärda spärrar men jag ser också att det löser en av de centrala knutarna. Den om vad det egentligen är man ser när man möter en frustrerad människa.

Men egentligen behöver vi bara kunna se oss själva utan att döma. Det är kanske inte så enkelt som det låter men det är något vi både kan göra själva och hjälpa varandra med. Utan att bita ihop. Utan att fortsätta fly. Knepigt för vissa - som mig. För andra kanske en självklarhet. Och för ytterligare några en utopi. Vem vet, kanske hjälps vi åt en dag.

Om ledsamheter

Så. Nu tänker jag bli alldeles hänsynslöst personlig för en stund och delge en reflektion av det ledsammare slaget. För ungefär en månad sedan blev jag dålig (magen). Kroppen nöjde sig inte med att fjättra mig vid toaletten några dagar utan slog därefter till med en ganska hänsynslös ledvärk. Smärta är som regel inget problem för mig men när det hindrar mig från att göra det jag vill göra, då blir jag vansinnig. Denna ledverk hindrade mig så jag knatade i väg till doktorn.

Doktorn sa efter ett sänkaprov med klingande tyschk brütning att jag fått en reaktiv artrit, d.v.s. en reaktion från immunförsvaret på bakterier och att det schkülle kunna ta schirka tre monante för dethela att ge med sig. Om tre månader hade jag bland annat tänkt att ha stallet klart ute i ladan så det var ju en ganska stor besvikelse, men den vita rocken vidmakthöll att det låg till så men att jag kunde få schmertzschtillande om jag ville.

Men tjurig surbonde som man ju faktiskt är så tycker jag inte om smärtstillande. De kraftigare varianterna påverkar humöret och de mildare gör att det efter några dagar blir värre eftersom jag ju bryter mot kroppens signaler genom att bekämpa just desamma. Nej, dags för andra upplägg. Homeopati, för att vara specifik.

Nu är ju homeopaterna att ganska upptaget släkte då många lägger ner verksamheten på grund av den relativt utstuderade fackmässiga förföljelse de utsätts för under det att intresset vaknar lavinartat till följd av samma förföljelse. Man måste ha tur i form av ett ”oväntat” återbud för att få komma nästa dag. Tur är bra saker.

Nämnda homeopat ställde några frågor om livet. Några få frågor med väldigt långa svar. Man kan säga att hon lockade det ur mig, allt det där som jag ju alltid vetat men som jag inte så ofta plockat med. Hur jag hanterar smärta. Hur jag hanterar ledsamheter. Att ledsamheter ofta blir till fysisk smärta. Att jag låter sorg och elände ta sig ut genom kroppen istället. Att jag alltid varit sådan.

På vägen hem från ”genomgången” med en liten flaska i passagerarsätet smällde det till på det där för mig ovanliga sättet. Det bara rann. En god stund. Där fanns ju en del oreglerat om man ska vara helt uppriktig. Finns, rättare sagt. Så grubblar jag över hur det kan förhålla sig på det sättet. Jag tror ju knappast att det kan finnas någon som är lika lycklig med sitt liv som jag är.

Men vägen hit har ju varit lite svinglig, det är klart. Och precis som alla andra har jag upplevt en del saker som inte varit direkt hur kul som helst. Skolan var ett helvete och jag själv var det givna mobbingoffret nummer ett. En flykt hemifrån som motreaktion och därpå många år av ett verkligt nedbrytande förhållande. När jag tittar tillbaka så ser jag att jag tryckt undan ganska mycket av sådant som skulle kunnat orsaka en regnskur.

Jag är inte på något sätt ensam om att göra så, jag tror det åtminstone är sant för hälften av oss. Och någonstans så känns det väldigt fel att skriva om dessa saker. Vem är jag att belasta andra med mina ledsamheter när andra sannolikt bär på mycket, mycket värre bördor? En grundinställning som jag vet finns hos många av oss förhärdade som kan ta smärta och sorg utan att bryta ihop just där och då.

Men jag knackar på ändå eftersom det enda ärliga exemplet måste vara jag själv. Jag är ju den enda jag känner helt och hållet (med reservation för navelskåderi) och att jag tror att jag i denna blogg generaliserat för en hel livslängd för att undgå att ta avstamp i mig själv. Det är bara att beklaga om någon stackare inte slutat läsa här.

Jo. Detta med ledsamheter. Efter den ganska oväntade genomgången hos homeopaten var mönstret ohyggligt klart. Tråkiga händelser hängde väl ihop med fysisk smärta. Drog mig till minnes åren då jag knarkade Treo; ett antal om dagen. För att kunna prestera, motiverade jag det inför mig själv, men det är klart; det gjorde ju ont i kroppen också. Det var den fysiska smärtans nedsättande effekt jag ville göra mig fri.

Smärtan - såväl den fysiska som den nu senare insedda mentala – blev till ett slags eld. En plågande men inspirerande eld. Den födde min omsorgsfullt utstuderade flykt. Den födde kreativitet för att kunna hålla mig flytande trots tyngden, trots smärtan och trots alla de saker som var fullkomligt uppåt väggarna. Tvingade mig att accelerera; att skapa mer och mer för att inte bli infångad av insiktens tenakler.

Det fungerade utmärkt ganska många år. Mitt jobb gav mig goda möjligheter att agera ut accelerationen via såväl kreativt som regelmässigt stigande i karriärsgraderna. De för oss 70-talister så självförnekande romantiska IT-åren. 2006 bar det av rakt in i den beryktade väggen. Jag var nog en halvmeter in i väggen när det började smaka murbruk. Då var det dags att dra ner på Treo-ransonen.

Men nu då. När allt är så absolut underbart omkring mig och när stillheten inombords ibland rentav kan tysta det tjattrande tankesorlet. Jo, jag fann kärleken och den fann mig. Och mitt i allt det underbara händer tråkiga saker. De två viktigaste människorna under större delen av mitt liv dör på mindre än ett år. Men jag hade så kul och njöt så av värmen i mitt nya liv att jag aldrig riktigt mäktade med att bli lessen.

Jag ville nog bli det. Ville känna hur den där klumpen som fanns skulle få rinna ur, men det gick inte. Jag var för glad, för lycklig. Ledsamhetens storhet lyckades inte ens sticka upp över glädjens vattenyta. Jag lät det bero, vad annars kunde jag göra. Det får komma när det vill. Och istället rann energier av nya proportioner i gamla kanaler. Insikter strömmade. Hastigheten i läggandet av det stora pusslet mångfaldigades. Där fanns andra som hjälpte till. Sådana jag inte riktigt tagit farväl av ännu.

Det handlar inte om att jag till varje pris måste upprätthålla en fasad. Jag är nog förbi den passagen i livet – gudarna ska veta att jag gjort det med besked. Men å andra sidan finns där något som förhindrar mig att bara bryta ihop och låta all ledsamhet rinna ur mig. En reflex som jag nu ser är ytterst omsorgsfullt invävd i mitt och andras liv. Ett sätt att hantera det som den andra halvan kallar att inte hantera det.

Varför är det så?

Om man kikar på vad som hände häromveckan i vårt grannland. Norgehistorien, kallar vi det. Vad som hände och vilka reaktioner det fick. Jag kan inte låta bli att bli gediget arg inför vad jag ser. Människor som ändrar sina profilbilder på facebook till att inkludera en norsk flagga för att ”visa att de bryr sig”. Människor som följer rapporteringen av varje detalj kring dåden till punkt och pricka och som inte gör annat än att diskutera det hemska i vad som hänt.

Som girigt suger i sig av eländet, som vill veta mer. MER. MEEEER. Som nästan vill känna hur det kändes att stå där på ön och höra Anders BB komma smygande kring stenblocken. Höra kulorna smattra i vattnet. Alla dessa detaljer, intagna via intellektets kakhål, men sättandes själen i orolig gungning. Vad ska det tjäna till? Offren för händelsen blir inte mindre döda och skadade för det. Det enda vi får är en värld som baklängesdyrkar våldet mer än någonsin genom sina manifestationer och tomma symbolhandlingar.

Men det kanske känns bra att känna att andra är lika ledsen som jag. Att andra också känner sorg över denna hemska händelse. Att andra delar mitt elände. Och visst är det väl så att vi egentligen får åka snålskjuts på norgehistoriens elände. Vi får trycka ur oss lite av våra egna ledsamheter fast utan att röja vad vi själva är ledsna för. Kanske utan att ens behöva inse vad det är vi själva är ledsna för.

Jag var nog ledsen och rädd ganska ofta under mina första år. Sociala aspekter i samband med min sorgsna läggning gjorde mig till en passande mobboferkandidat när så skolan började. Men så insåg jag att om jag var tyst istället blev det enklare. Inte lika tacksamt att ge sig på mig. En vinnande taktik. Min farsa var tidernas största optimist, i övrigt fanns det nog med ledsna själar hemma ändå. Det fanns så att säga inget utrymme för mer ledsamheter. Min tystnad var en mycket bra lösning.

Jag klandrade dem för att det blivit som det blivit i skolan. Att optimismen å ena sidan och den värmande offerkoftans ymniga gråt å andra sidan tvingat mig till underkastelse i den förhatliga skolkontexten. Tystnaden gav mig styrka och jag använde den till att fly till rationellare jaktmarker. Jag flydde dit allt kunde förklaras. Till den akademiska världens holistiskt dömande domän.

Ingen plats kan väl egentligen vara mindre passande för mig, men jag lydde en nyck av att söka det omvända och hamnade i vad jag för sent skulle inse vara ett slags tankemässigt fängelse. Mja, resten känner de som känner mig till. Och de som läst mellan raderna på denna blogg har nog förstått det mesta också vid det här laget.

Målet med denna ofrivilligt långa text var just detta med hur man hanterar ledsamheter. Jag såg ett mönster i hur jag själv gjort och fick möjlighet att jämföra det med norgehistorians efterföljande psykoser. Det finns faktiskt människor som älskar när det händer något hemskt. Som dyrkar naturkatastrofer och lidande. För att det på något sätt antingen lindrar men mer sannolikt ger utlopp för deras eget. Att få något att ge utlopp gentemot.

Vi har nog skapat detta liv för att själva ge oss en lektion. Känner jag mig själv rätt så har jag haft riktigt kul när jag formulerat min stig i livet. Jag har nog skrattat åt alla de invävda ironier och motsägelser jag lyckats få till. Och nu, långt senare, kan jag inte annat än instämma i min egen otidsbundna munterhet. Det är faktiskt ganska skrattretande, alltihopa.