De ytliga 5. Etableringen del ett

Tankarna vandrade. Frågorna han fått ekade runt och fortplantade sig som den där skärmsläckaren han haft på sin dator under mitten på nittiotalet. Det gick runt i huvudet, en cirkulärreferens som han hade svårt att stoppa fastän han ansåg sig vara rätt vass på att styra över sina tankar. Det var som om det fanns nergrävd räls i marken, färdiga sträckningar för tankarnas tåg att röra sig över och fastän han låtit marken återta järnvägsbanken och växa såväl gräs, mossa och träd över stambanan hittade ändå tankarna de gamla invanda tankebanorna och allt det han skapat på insidan av sitt sinne i form av insikt och verktyg – alla de dörrar han öppnat bortom vad han tidigare ansett varit möjligt – allt det fick stå tillbaka eftersom spåren fanns där och tankarna hade lärt sig de vägarna först.

Han tänkte på hur de hamnat här – hur han hamnat här. Han hade varit systemutvecklare – en mycket framgångsrik sådan. Han var en mästerlig systemarkitekt och hade åt sin internationellt baserade huvudman sedan mitten på nittiotalet skapat systemlösningar som säkerligen fortfarande var i bruk. Det hade varit oerhört kul – hela resan. Han hade fått se världen, njuta logiska triumfer och viss ryktbarhet. Han hade till och med fått äran för en del verkliga innovationer – fått stå på scen på något av företagets konvent och ta emot priser, blommor och till och med en check på 100 000 dollar. Han hade blivit utnämnd en "fellow", vilket inom hans företag var den finaste utmärkelsen man kunde få. Det hade varit första gången den tilldelats en svensk.

Den där checken hade visat sig bli lite av en vändpunkt i livet. Kvinnan han hade levt med och han hade förenats av ett mål – de skulle bygga en framtid tillsammans och de hade bägge arbetsmyrans mentalitet. Tusenlapp efter tusenlapp stoppade de in på sitt gemensamma bankkonto och kunde med belåtenhet se hur framtiden tog siffrornas form på kontoutdraget. De bodde relativt enkelt – i och för sig i innerstaden, men de hade köpt sin tvåa innan den råaste prisökningen tagit sin början och var med tanke på lägenhetens dåvarande värde redan lågt belånade till skillnad från de som just klivit in i bostadsmarknaden. De valde systematiskt att arbeta på sin semester och hittills hade de aldrig varit på någon icke-jobbrelaterad resa tillsammans. Allt investerades i framtiden.

När han så på de trettioåtta sekunder det tog att ta emot fellowskapet, blommorna och checken drog ihop mer än dubbelt så mycket som han och hans sambo lyckats jobba ihop på fem år tappade han balansen. Det var som om perspektivet blev förskjutet. Som om arbetsmyran hamnat på en affärsresenärs sko och lyckats kravla sig upp till fönstret på flygplanet och från sin eleverade position fick ett helt nytt perspektiv på vad det var han hållit på och stretat på nere på marken bland tallbarr och andra stackare. Det såg rätt meningslöst däruppifrån. Måhända var han bara en myra, men det ha funnits en anledning till att han hamnat i businessclasskabinen, tänkte han. Och den anledningen var ju rent konkret det patent hans arbetsgivare nu ägde. Ett patent som baserade sig på allt annat än arbete.

Det hade tagit honom exakt fjorton minuter att rita ner idén som var grunden till patentet. Han hade sovit gott efter en natt som börjat alltför sent efter en lite snedseglad afterwork, vaknat med en bild i huvudet som så många gånger tidigare. Detta var hans klassiska sätt att lösa problem – sova med dem, drömma om dem och på morgonen vakna med bilden av lösningen i huvudet. Det här var lite annorlunda eftersom han inte kunde minnas att han beställt fram någon problemlösning inför sänggåendet. Han kunde inte ens minnas det – sannolikt hade han varit rejält påverkad.

Han klev in i duschen och ökade temperaturen tills han började se röda fält för sin inre syn. Så såg han det – det diskreta, omärkbara stöldskyddet som använde befintlig teknologi på ett helt nytt och banbrytande sätt. Över morgonkaffet ritade han ner vad han just sett och letade reda på lite standardkomponentbeskrivningar som visade hur det skulle kunna fungera. Med stor försiktighet förhörde han sig om möjligheterna att det han just tänkt skulle kunna stämma hos sina mer hårdvarunära kollegor och det visade sig att vad han sett där i duschen var genomförbart.

Han tänkte på det länge, nästan ett helt år. Skulle han sluta sin anställning hos storatryggaföretagetmedkontorivarjehålaöverhelajordklotet och starta sitt eget företag eller skulle han stanna kvar och välja tryggheten? Arbetsmyran i honom sa åt honom att stanna och helt enkelt lägga undan sin idé. Men en annan sida hade fått luft. Mot våren året efter att han ritat ner sin duschidé höll han en tämligen vanlig presentation för medarbetare och kundrepresentanter kring en föreslagen arkitektur för ett ganska standardmässigt system. Någon av kundrepresentanterna verkade vara på ett strålande humör och skämten började snart ta överhanden i det lilla konferensrummet. Det var då det hände – han hade börjat lägga fram helt nya idéer och perspektiv "live" så att säga. Spottade ur sig vinklar och möjligheter i samma takt som de kom in i hans sinne. Så hade han aldrig gjort förut – han hade tänkt, analyserat, gjort riskkalkyler och UML-diagram till förbannelse innan han presenterat något för andra överhuvudtaget. Tills den dagen.

Hans kollegor började kalla honom för Kreativ. Med tiden fick han en mer framskjutande roll i arbetet gentemot kund vilket var passande eftersom ett av företagets mest betydelsefulla värdeord var just kreativitet. Han njöt av att se åhörarskaran växa. Från inte så jätteviktiga kundmöten där han fick medverka som den idéspruta han nu benämndes som till att prata inför hundratals åhörare på den årliga kundaktiviteten.

Aldrig hade han känt sig så närvarande som den gången. Tvåhundrafemtio personer hade lyssnat till hans trettio minuter långa utläggning om redundant datalagring – ett ämne som kunde få vem som helst att somna på tre minuter men som han via sina fyndiga liknelser och med sin kluriga humor lyckades förvandla till en riktig inspirerande liten nagelbitare med sina dramaturgiska rötter i den klassiska skräckfilmens omisskännliga gengrekaraktäristik. När han klev av scenen var han totalt och fullkomligt tillfredsställd.

Måndagen efter såg kontoret annorlunda ut. Han hade på något sätt varit med om något som förändrat hans synsätt arbetet. Eller var det jobbet? Och vad var skillnaden? Det handlade inte längre främst om att lösa logiska problem utan det handlade om människor. Att tala till människor så att de kunde begripa vad de annars inte hade kunnat förstå. Egentligen – tänkte han - handlade det inte om att de inte kunde förstå det. Det handlade nog mest om att de inte var intresserade; att de inte orkade ta till sig kunskapen om den inte lockade dem till det. Han hade hittat ett knep – humor – och att bit för bit flytta sig utanför normen för området man skulle presentera inom. På det sättet blev människorna som var satta att lyssna inspirerade att fortsätta lyssna och tillgodogjorde sig innehållet utan att direkt tänka på det.

"Människor är inte dumma. De är lata. Eller kanske snarare ointresserade", hade han tänkt. Jag kan ge dem av mitt intresse – min inspiration – för att få dem att förstå.

Det dagliga rutinarbetet började kännas meningslöst vid jämförelse med presentationerna. Och så när han packade sin väska för att åka till Tyskland en dag låg den där – skissen på hans uppfinning. Klockan var 14 på eftermiddagen och hans plan skulle lyfta 17.20. Han hade gott om tid. Det var nu eller aldrig. Med resoluta steg tog han sin skiss i näven och travade in till sin chef. Han tänkte säga precis som det var. Han visste att han var viktig för företaget nu. Han vågade lägga korten på bordet och ställa frågan vad han hade för möjligheter om han stannade kvar att jämföra med resan om han valde att följa sin idé.

Chefen hade stängt dörren och granskat hans alster. Hon hade tagit fram ett papper och bett honom skriva på samt själv kontrasignerat. Det var ett en månads exklusivitetsavtal för köp av patentgrundande innovation – uttryckt på för företaget sedvanligt kryptisk affärsengelska med amerikansk juristaccent. Han hade bländats och skrivit på efter att ha reflekterat över det besynnerliga i att detta företag kunde prestera ett juridiskt dokument av så ringa längd. Avtalet garanterade honom rätt att om företaget inte ville köpa hans patent så återfick han de fulla rättigheterna inom 30 dagar. Nu blev det inte så. Företaget såg möjligheter i hans idé och valde att köpa det för etthundratusen dollar. Samtidigt blev han utvald att ingå i den exklusiva skaran "Fellows" som träffades två gånger per år på företagets amerikanska huvudkontor och till tonerna av kristallglas fulla av bourbon spånade om framtidens tekniska utveckling. Han var smickrad. Lättad. Lycklig.

Det tog emellertid slut när han fick checken i handen. Knappt hade han fått det förrän perspektivet förändrades, förrän han som första arbetsmyra flög business. Ok, han såg sig själv som fripassagerare men han hade ändå sett vad han hade sett och skadan var i så mening redan skedd. Vad han hade sett var att det tagit fjorton minuter att dra ihop vad han och hans partner lyckats spara ihop på flera år. Det förstörde alla de grundvalar som hans arbetande vilat på och det tvingade honom att omvärdera varje steg han tog. Inte för att han märkt det på en gång – han hade först blivit rastlös, därefter arg och så småningom hade han isolerat sig. Han hade fått sin tilltro till pengar ifrågasatt, så han började intressera sig för vad pengar var för något. Natt efter finkammade han Internet och den litteratur som hans eftersökningar pekade vidare på.

Bilden som växte fram var tydlig men stämde dåligt med arbetsmyrans uppfattning. Åren gick och hans partner började tycka att han gled undan från verkligheten. Hon hade sagt det precis just så. Han hade försökt förklara att han funnit andra, mer fundamentala, synsätt på verkligheten – att han faktiskt hade hittat synsätt som belyste andra meningar med livet. "Du flyr", hade hon sagt. Och lämnat honom. Det var rätt ironiskt nu när han tänkte på saken – att hon varit den som flytt egentligen.

De ytliga - 4

Många trodde nog att livet för män som Mike bestod i att göra noggrann rekognoscering, smyga i buskar med specialkikare, smyga sig in i folks hem och installera buggar och annat strunt de lärt sig att tro via filmernas värld. Själv hade han aldrig upptäckt de där aspekterna. Han var utförande och som sådan utförde han helt enkelt order – inget annat. Det var inte hans jobb att tänka, planera eller reflektera överhuvudtaget. Tvärtom. Han var den sista länken i minutiöst utformade planer. Skaparens förlängda hand. Han hade varit framavlad till sitt värv – den saken visste han. Hans konception var maktens verk och han hade vid några språkstudier någonstans upptäckt att det svenska språkets ord för fruktan och befruktning var besläktade. Han var den kompromissen, maktens genetiskt säkerställda verkställare. Kanske var det på grund av den där fånigt enkla verbala anledningen som han kände sig så hemma i detta det ändlösa granskogarnas land.

Det var inte särskilt länge sedan han kom till insikt om vad det var för sorts makt hans insatser utgick ifrån. I över tio år hade de hållit på och riggat händelser som den han var i begrepp att utföra, det visste han nu. Han hade tidigare mest varit inblandad i att sopa igen spår - plocka undan de som kände till sanningen för att ge plats åt "Sanningen", den senare verifierbar via media och planens alla kausala utspel. Egentligen var det märkligt att han börjat se sambanden så sent – sanningen (med litet S) hade nog kunnat vara väl så uppenbar redan från början, men hans lojalitet hade legat i vägen för den större bilden av sammanhangen.

Det var när han börjat röra sig lite utanför stängslet som bilden kommit till liv. Mer specifikt - när han slutade att ta sina mediciner. Han hade sedan så länge han kunde minnas ätit två av de orangefärgade pillren varje dag. Han mindes att hans mamma talat om vad som skulle hända annars – hjärtat skulle börja slå oregelbundet och så småningom skulle han helt enkelt dö. Hon hade visat honom bilder av människor med hans sjukdom som dött. Det var inga vackra syner och Mike hade knaprat i sig sina piller med punktlighet på minuten oavsett tidszon tills för ett par år sedan då han helt enkelt tröttnat på att leva. I det ljuset insåg att han hade begåvats med en för människor ovanligt enkel väg ut – det enda han behövde göra för att lämna livet var att låta bli. I sju dagar lät han bli att äta medicinen och var beredd på att dö varje sekund som gick. Det blev en lika spännande som utmattande vecka.

Inget hände dessvärre – vilket på sitt sätt var mer dramatiskt än det dödsfall han förväntat sig. Men han fortsatte likväl att låta bli – eftersom han ändå bestämt sig för att dö. Månaderna gick och Mike började inse att hans väntan på döden var fruktlös. Den händelse som lett fram till hans dödsökan hade han begravt så djupt inne i sig själv så djupt att han inte ens kunde dra sig till minnes, men han insåg att det funnits en mening med händelsen eftersom den gradvis fick honom att se på livet med andra ögon. Känslan på insidan av hans sinne var en annan – som om han såg en större bild av den verklighet han befann sig i. Han hörde fler nyanser, såg fler färger och kände dofter på ett annat sätt. För första gången i sitt liv hade han känt hur lusten till kvinnor gjort entré i hans sinne - något som både fascinerade och skrämde honom.

Såhär med några år mellan händelsen och nuet hade han kommit att förstå att det inte var själva händelsen och dess avtryck som förändrat hans syn på sin del i livet utan att det snarare var frånvaron av medicinen. Han hade hållits kemiskt nedsövd för att vara en bra utförare och även om det inte var något man pratade om så såg han i sina namnlösa kollegors ögon att de gick runt i det tillstånd han tidigare befunnit sig i. De fungerade som människor i allt väsentligt. Åt, drack, uträttade sina behov och gjorde som de blev tillsagda – men de hade inte den där nyfikenheten, den där mönstersynen, som Mike upplevde sig ha.

Han kämpade med att dölja sitt uppvaknade och han undvek metodiskt läkarundersökningarna då han visste att hans brott mot sitt livs regissörer knappast skulle passera obemärkt vid till exempel ett blodprov. Den senaste tiden hade han dessutom börjat drömma. Det föreföll som om det hade med det här landet att göra – det var som om skogarna talade till honom. Vad de sa och varför hade han ingen aning om men han hade de senaste nätterna jagat ett ljus bland trädstammarna och vaknat abrupt när han i drömmen fått en barrlös, torr gren rätt i ögat. Det högra. Varje natt de tre dagar han nu vistats i Sverige.

De ytliga - 3

Vägen tillbaka var precis lagom lång för att hinna bottna och därför valde de flesta av dem att vandra. Env lät tankarna flyta undan från vad han sett och vidare hem till flocken. Han funderade över de ytliga och den förklaring han fått av den gråskäggiga mannen:

"De lever i vattenytan. Jag och alla andra långa personer här har gjort det och de ytliga är de som fortfarande gör det. Förutom det är vi precis likadana. När ett barn kommer till livet hos de ytliga lär man dem att allt är en del av ytan. Att allt de ser på ytan tror de kan förklaras med ytans hjälp. Det tar tid - ungefär tills man blir i din ålder – innan man kan lära sig att tänka och se saker på det sättet och det krävs mycket jobb från de som lär ut och förespråkar synsättet. Man har ändrat på hur man äter, vad man tittar på, hur man umgås med andra och framförallt hur man andas för att göra det lättare för de som kommer in i livet där att anpassa sig till den platta, ytliga bilden av världen. Men många lyckas ändå inte se livet inifrån ytan. De får olika sorters gift – de kallar dem mediciner – för att få det lite lättare. Ändå är det många som helt enkelt tar livet av sig eller som frikopplar själen från sin kropp och beslutar genomlida livet likväl.", hade han sagt

"Men vad är det de ser i själva ytan – den har ju inget djup, missar de inte allt som händer?", undrade Env.

"De ser samma saker som vi gör. Om vi tittar på en sjö så ser vi dess blänkande vattenyta. Vi ser stenarna strax ytan och vi ser fisken leka där nere. Om dagen ser vi molnen och himlen spegla sig i ytan och om natten ser vi stjärnorna. Vad de gör är att se molnens reflektion, stjärnornas lysande punkter och bilden av stenarna som om det istället vore en del av själva vattenytan. Deras sätt att leva ger dem inte möjlighet att leva i annat än själva ytan där de kan dricka vattnet och andas luften men aldrig simma i djupet eller vistas i luften ovanför. Deras korta andetag håller dem fast vid ytan. De förundras över stjärnorna och stenarna och deras lärda förklarar för dem att allt de ser är en del av ytan – att ytan förändras av orsaker som bor i den och att alla saker som syns på den också är verkningar av själva ytan."

"Men tror de verkligen på det?", undrade Env.

"Inte till en början. Det är därför det behövs så mycket ansträngning för att få tankesättet att fästa i de som kommer till livet där. Men med tiden och en hel del ganska avancerade samband lyckas man få det stora flertalet av dem att tro på det. Vet du vad vattnets ytspänning är för något"?

"Ja, det är vad som får skräddarna att inte falla genom ytan."

"Precis. De som vaktar ytans gräns hårdast använder sig hos dem av ett annat slags ytspänning. De ser till att de som riskerar att lämna ytan hålls kvar där. Om någon börjar prata om stjärnorna som separat från ytan säger man att denna person är ett hot mot ytan och att ytan är den enda förutsättningen för livet. Många av de ytliga är väldigt rädda för att lämna ytan. De kan inte se i mörkret, till exempel. Och de har väldigs svårt att se De Symmetriska Budskapen. Därför är det väldigt få som vågar fråga saker även om de har funderingar."

"Men blir inte deras liv väldigt innehållslöst?"

"Nej, det är inte alls säkert. För mig var det fullt av innehåll, med saker som finns i själva ytan. Däremot visade det sig med tiden sakna egentlig mening. Vi som lever hela vägen från sjöns djup till himlens övre rand får se saker med djupare samband– det är nog sant, men för de som lever i ytan är ju ytan allt. De kan se små, små saker där inne i ytan som vi aldrig skulle få syn på eftersom vi lever mycket djupare och högre. De flesta av de här människorna andas väldigt kort och grunt – annars skulle de aldrig få plats i ytan. De gör det eftersom deras själar inte ska prata för mycket till dem och eftersom de kanske vill få vara i fred från universum när de är där. Kanske är det därför de valt att komma till ytan från början – för att få uppleva hur det känns att vara frånkopplad och att jobba med ett litet, distinkt problem. De flesta av de som bor där ser aldrig sig själva – inte på ett helt liv. Det beror på att man inte kan spegla sig i ytan om man befinner sig i den. Man måste ner i djupet eller upp i luften för att kunna se sin egen sanna spegelbild i ytan. Och eftersom de inte kan se sig själva som de är så jagar de flesta sin identitet genom hela livet. De speglar sig i ögonen på sina medmänniskor i brist på avstånd till ytan och vad de ser är en reflektion som baseras på vad de tror att den som tittar på dem ser. Som du hör blir det ganska komplicerat. Här hos oss är att se sig själv på vilket sätt livet börjar. Hos dem händer det mycket sällan."

"Har du levt sådär?", frågade Env häpet.

"Ja, för inte så länge sedan, faktiskt. Eftersom vi inte räknar tiden hos oss vet jag inte exakt men jag skulle tro att det bara är tjugo vintrar sedan. Jag var väldigt fast i ytan innan jag började andas och kom hit. Jag vet att det låter svårt att förstå men jag byggde saker för att människor skulle kunna prata med varandra utan att vara på samma plats. Här tänker vi till varandra, men i ytan finns inte den sortens kommunikation – man måste prata för att göra sig förstådd. Vad jag gjorde var att spendera en massa tid på att skapa en liten sak man höll i handen mot örat för att prata med andra oavsett var de befann sig. Du kan höra surret från det – man kallar det telefoner – du har säkert sett masten nere vid det underliga. Den skickar ut signaler som påminner om de vi skickar när vi tänker till varandra, men miljoner gånger starkare. De måste ha sina telefoner för att kunna tro att de kan tänka till varandra, fastän det egentligen är vad de gör likväl."

Han hade sett dem med något i handen mot örat. Han hade sett telefonen. De ytliga människornas länk tillvarandra. De flesta av de Env umgicks med var noga med att inte närma sig de ytliga för mycket. Env däremot blev bara mer och mer nyfiken på hur det var att leva i ytan. De äldre i flocken hade lagt det bakom sig. Han fick inte svar på sina frågor eftersom han märkte att de stängt en dörr kring sina erfarenheter när de kom hit. Det gjorde knappast hans nyfikenhet mindre.

Sista etappen på vandringen var den vackraste. Grusåsen som genomkorsades av en å. Här nere bland stenarna i slänten fanns ett gammalt brofäste från tiden då de ytliga använt hästar för sina transporter, det hade han hört. Det var inte alls svårt att få reda på hur det sett ut innan de äldre levat. Det var detaljerna från deras levnadstid han inte fick reda på. Tanken att närma sig den dånande staden i söder hade funnits där en tid. Upplevelsen nere vid det underliga hade spätt på nyfikenheten. Han kände mer än bara nyfikenhet, förresten. Han kände att han hade en roll i ett skeende. Ett mönster. Han ställde några frågor till sitt djup och visste att han efter nattens sömn skulle ha ett antal svar att förhålla sig till.

De ytliga - 2. Mike

Mike hette egentligen inte Mike. Givetvis. Det var en outtalad regel att man aldrig kallades vad man hette. Det enda den som mötte Mike kunde vara säker på var att han under inga omständigheter hette Mike. Det kunde gå dagar, veckor – ja ibland månader – utan att han någonsin reflekterade över det namn som hans mamma en gång givit honom. Han var en man av många dunkla hemligheter. Han hade tagit liv, hemsökt människor, utfört saker som den vanliga människan aldrig ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tänka sig ens inträffade. Och ändå var hans eget namn den största hemligheten av dem alla.

Friedrich.

Så hade hon kallat honom. Friedrich. Hon hade haft tysk brytning, det mindes han. Och hon brukade titta på honom med den där speciella blicken ibland. Han hade aldrig förlåtit henne för vad hon gjort – det visste han att han aldrig skulle kunna, men han kände ändå ett sting av värme i sin varelse när han tänkte på hennes blick, hennes beröring och närhet. Han visste inte hur gammal han var. Världen runtomkring honom mätte tiden med minutiös precision och i sina uppdrag var han klanderfritt noga med tiden. I början av ett lite längre uppdrag, som det här – var det OK med några timmars avvikelse, men allteftersom han närmade sig fullbordan snävade han av toleransen. Med elva dagar kvar var toleransen elva minuter. Det visste han. Men inte hur gammal han var.

Han tittade på kartan i sin fältdator. Den visade att han hade fyra minuter till nästa paus. Enligt schemat skulle han ha varit där nu. Han trampade lite hårdare på gasen. Det krampade till i sinnet när vågen sköljde över honom. Den brukade komma när han kände att det var bråttom – vågen. Bilder från hans liv – som ett timelapsfoto av hans karriär. Det var en mycket framgångsrik sådan. Han hade erhållit åtskilliga utmärkelser genom åren, vilket var rätt underligt eftersom allt det han gjort för att förtjäna utmärkelserna var sådant man under inga omständigheter fick tala om. Ändå var han vad man kallade väldekorerad.

"Ju mindre man frågar desto mer får man veta", hade hans mentor sagt. Det tog många år innan han förstod vad han hade menat. Han hade faktiskt glömt bort orden tills dragningen inför ett uppdrag var slut och några av de andra agenterna i rummet ställde var sin följdfråga. Efter mötet kallade föredragaren till sig Mike och de bägge andra agenter som inte ställt några frågor för en ytterligare genomgång. De fick kompletterande instruktioner och dessutom ökade befogenheter som bidrog till en bild av vad uppdraget egentligen syftade till. Deras tystnad hade renderat dem ytterligare svar.

Vägen kastade sig emot honom och han ändrade med gasfoten den hastighet med vilken jorden rörde sig under hans fot. Hjulen var verktygen som från hans perspektiv flyttade jorden och gaspedalen var via drivlinan vad som styrde dessa verktygs påverkan på subjektet. Han hade förstått att han var däcket i sin profession, den som frontade världen. Att det fanns en mycket komplex drivlina och att där någonstans fanns någon som hade foten på gasen. Om hanaldrig frågade kanske han skulle få veta en dag.

Han skulle komma fram till rastplatsen om två minuter enligt utrustningen i bilen. Han kände sig lättad och påbörjade ett djupt andetag samtidigt som han lät bilderna från det resterande uppdraget skölja igenom honom för att känna att han var i fas med sitt syfte. En bit in i bildkaskaden kände han sig emellertid iakttagen. Han kunde inte hindra bildsekvensen utan kände hur han tvingades prestera bilderna för någon annans skull. Som om någon annan tagit sig in i sitt inre synfält. Ungefär som när han orutinerat stannat för en oplanerad kisspaus och precis när han påbörjat sitt ärende fått sällskap av en tjoande familj på den annars - enligt hans bedömning - öde parkeringsfickan. Han fick så lov att avsluta det han påbörjat, titta igenom bildspelet, dra upp gylfen och fortsätta därifrån.

För han var alltid på väg ifrån något. Den saken hade han förstått. Han var mer på väg ifrån sitt förflutna än till på väg till sin framtid. Det skänkte honom mening, trygghet och något slags vemodig njutning att vara på flykt. Det var hans naturliga tillstånd och den egenskap som i eget tycke var det vad som gjort honom så ovärderlig för sin uppdragsgivare. Nu kände han sig emellertid iakttagen. Instrumenten visade inga spår av anomal aktivitet i radiotrafiken runtomkring. Ändå visste han att någon sett vad han skulle göra och att denne någon nu funderade över vad det betydde.

Inte bra alls. Det åt av hans koncentration och han visste från sina träningssessioner på Centret att detta subtila intryck mycket väl kunde ha varit en psykologisk attack av det klassiska slaget. Det fanns teorier om att en fiendemakt skulle kunna iscensätta slika angrepp men efter alla år i den här branschen så visste han att det egentligen inte fanns någon egentlig fiendemakt. Han visste det eftersom han inte ställt särskilt många frågor. Men han visste att han på något sätt var genomskådad - på ett sätt han aldrig tidigare känt.

De ytliga - 1. Förbipasserande

Det var första gången Env hade fått följa med ner till det besynnerliga. Han hade hört ljuden från det och sett bilderna i sitt sinne men inte förrän nu hade han fått följa med och se det med sina egna ögon. Rep i hårt material som löpte igenom blänkande pinnar. Det var ganska vackert för repen korsade varandra och bildade vågmönster. Han tog i ett av dem. De var sträva och kalla. Något sådant hade han aldrig känt förut. Lamk visade att de kallade det för metall. Metall. Det kändes som metall. Ordet stämde med upplevelsen. De andra kanske hade känsla för orden ändå, tänkte han.

Inte för att någon räknade, men själv hade han försökt tänka efter och han borde vara ungefär tolv år nu och han började betraktas som pålitlig och ansvarstagande. Det var till exempel längesedan han pratade, vilket hos hans folk var något slags kvitto på att man behärskade språket. För några år sedan hade han lyckats förflytta sig med tanken och för ytterligare någon tid innan hade han lärt sig att försvinna ur synfältet fastän han var kvar.

De äldre hade förmanat dem att inte uppehålla sig vid det besynnerliga för mycket, men det kittlande skrämmande man kunde få bevittna här och sägnerna kring det överträffade vida innehållet i de diffusa varningarna. På den håra ytan mellan de tvinnade trådarna rörde sig olikfärgade vagnar med hög hastighet. Lamk sa att de kallades bilar. Det stämde inte alls med deras känsla, tänkte Env. Besynnerligt. De såg också ut att vara gjorda av metall, men det gick inte att känna på dem - de rörde sig för fort.

De brukade uppehålla sig här utan att synas och skulle man råka bli observerbar fick man fort hoppa ner i slänten igen. Vid något tillfälle hade en av de som satt i bilarna fått syn på dem. Hans bil hade kört rätt in i repen och börjat brinna. Det var många år sedan men mannens ande fanns fortfarande kvar på platsen. De hade pratat med honom. Han var inte arg för vad som hänt utan snarare befriad, men han behövde tid på sig att förstå saker innan han fortsatte. Så han hade bestämt sig för att stanna här en stund.

Nu började bilderna komma i Envs huvud. En efter en for de förbi och man kunde börja skönja formerna. De var väldigt olika. En grön bil med starkt motorljud for förbi och i den satt tre män, samtliga med huvudet fullt av något slags musik och bilder av en stor folksamling och vackra, lekande ljus. En svart tystgående liten bil for förbi med en ensam kvinna i sig. Hon hade ont av längtan. Hennes hjärta skrek så att det säkerligen räckte långt upp i skogen bakom den. Hon blödde inom sig och längtade efter en annan människa. Env såg honom framför sig – mannen hon längtade efter, alltså. Han längtade även han efter henne. Men det visste de inte, därför var de bägge olyckliga och blödde. Det var ofta så de hade det, de andra. Env förstod inte varför men han såg det ofta i sina drömmar. Han kunde höra längtan från de som längtade efter varandra om nätterna. Han hörde hur de skrek efter varandra så att de inte hörde den andres rop.

Efter en stund kom det en svart stor bil med en ensam man i. Han formerade en tanke som var så skrämmande att de iakttagande omedelbart ryggade tillbaka. Det var den kallaste form någon av dem någonsin sett, långt mer verklig och isande än de sparsamma historier de fått berättat för sig från de som levt i det ytliga. Vad de hade sett nu var så hemskt att ingen av dem ens hade begrepp att se vad det var han egentligen menade. Visst, de saknade begreppsvärlden och bilden av hur det såg ut, men det var själva känslan i tanken som var ogreppbar. Djupet och kylan. De hade hört talas om hat - kanske var det vad han tänkte på, mannen i bilen. Hat.

I bilen medförde han något slags sak som var byggd för att kunna döda andra människor med. Döden var inte något problem men den rädsla den skulle sprida var vad de iakttagande reagerade på. De såg varifrån han fått den och de kunde se att den flugit från en annan del av världen och hamnat här. Mannen mådde mycket, mycket dåligt. De såg hur han slagits som liten och hur hans sinne förstörts mycket målmedvetet under hela hans liv. Han hade fått veta att om han spred skräck så skulle han såsmåningom bli fri, men för varje gång han spridit skräck så skulle han bli lite mer beroende av de som gav honom uppdragen.

Det här var mer skrämmande än vad Env tänkt sig och han hade svårt att inte synas längre. Lamk och de andra tänkte att de skulle vandra hemåt igen. Vad de sett var svårt nog att förklara för de andra. De måste hem och tänka igenom saken med sina medmänniskor. Fundera över om det här var det där ingripandet man pratat om. Någon skulle nog kunna följa mannen och se mer tydligt vad det var han hade i sinnet.