Små händelser i det stora hela, kanske. Någon som förändrat sin värld genom att känna efter och tänka själv. Står i begrepp att ta livet i besittning. Vilket läckert skede det är, att stå där med insikten av att jag bestämmer själv men ännu inte ha genomfört den motoriska förändringen som består i att sätta foten utanför de självpålagda begränsningarna och ta steget ut i den värld som är min egen.
Och ön är mitt i den förändringen. Givetvis!
Läckert!
Liksom den svårplacerade accenten som frågade om ett tidigare byggprojekt av klimatpåverkande art. En man som tänkt efter ordentligt och beslutat sig för att testa själv. Lämna teorierna därhän och laborera med den påverkan han själv kan ha på sin värld. Testa lite. Experimentera.
Läckert igen!
Så ohyggligt inspirerande.
Mailboxen är kroniskt överbelamrad. Vårfloden dånar fram i alla projekt och verksamheter. Allt händer samtidigt och det hänger säkerligen ihop. Men jag kan inte se sambanden. Jag ser bara en överfull mailbox och en ohygglig massa jobb.
För att avtäcka sambanden måste jag a) se människorna bakom trådarna och b) låta det ta den tid det tar. Efter gårdagens blick på en av de mest omfattande mindmaps jag varit i närheten av (låt vara av viss fobi) slog tanken ner som ett bombnedslag:
Istället för att förgripa sig på de framväxande sambanden,
istället för att försöka tänka sig in i en framtid som ändå kommer av sig själv,
istället för att pressa universum att jobba snabbare så kan man…
[trumvirvel]
…dricka vin!
Njuta i solen, lyssna på musik, gräva, snickra och få sågspån innanför kläderna, ha sex, skratta sig fördärvad...
...och vänta tills det händer alldeles av sig själv.
Jag tror vi provar den strategin ett tag, faktiskt.
Visar inlägg med etikett Arbete. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arbete. Visa alla inlägg
torsdag 28 mars 2013
lördag 2 februari 2013
Fredagsmys med mental eftersmak
Den där extrafamiljen vi har kommit att dras med kom förbi en sväng igår kväll igen. Det var på tiden – de hade ju inte varit här sedan i tisdags. Har man väl fått hit dem är de ruskigt svåra att bli av med – tack och lov. Så länge det finns en spisfläkt så finns där också outtömligt med samtalsämnen och denna kväll – övergående i natt men blott något litet nafsande på morgon – var intet undantag. Barn tappade tålamodet, hämtade filtar och kröp in i mattan under köksbordet och somnade. Så även hunden. Diskussionen fortsatte oförtrutet.
Vad säger man?
När man sitter där – några timmar innan – och pratar om lokaler och inser att man stött på ett hinder av praktisk natur som kan vara en showstopper för en verkligt god idé. Att det kanske kan bli knepigt att hitta något som passar. Formar en tanke av att någon annan ska lösa det åt oss. Provkör insikten om livets konstruktion genom att helt enkelt formulera tanken ”jag vill att någon kommer med en lokal så att vi kan ta detta vidare”. Knappa timmen senare sitter det någon vid köksbordet som har lösningen på problemet. Helt oannonserat. Det är så jävla läckert alltihop. Tidigare kallade jag det för symmetrier – när saker bara stämmer sådär.
Nu har det fått ett annat namn. Nu kallar jag det Livet. Eftersom livet egentligen är en stor symmetri. Förefaller det fel, asymmetriskt eller kanske till och med obehagligt så är även det en formation i den perfekta symmetri som håller alltihop samman. Som ser till att allt är vad det är menat att vara, blir vad vi önskar att det ska bli och att allt det där fanns, finns och kommer att finnas i perfekt samklang med allt som alltid funnits, finns och kommer att finnas.
Det är så enastående vackert, alltihop.
Men inte nog med det. Jag fick en del att tänka på också. Riktigt tänkvärda saker. Det handlade om utveckling, programmering, att börja tidigt respektive sent, att prestera på målsnöret och till icke föraktlig andel handlade det om det där bekräftelsebehovet. Det strålar liksom samman där någonstans. Jag menar – jag har ju aldrig någonsin gjort det för pengarna. Har knappt låtsats att jag gör det.
Jag har nog mest gjort det eftersom jag tycker om att skapa saker. Och då allra helst under press. Enklaste sättet att åstadkomma den där pressen är att vänta tills det precis bara nästan är för sent. Att bevisa för mig själv att jag minsann kan. Och för andra. Varje gång. Hela tiden. Bekräftelse.
Precis bara nästan. Där har vi ett ledtema. Jag gillar precis bara nästan. Leva på kanten, på sitt eget lilla sätt. Så här sa någon om mig för många år sedan:
”I ask him every day and he tells me that it will be ready on time but he never has anything to show me. Neither does he seem worried about it. Then, when the race is almost over he starts running as the unpredictable racehorse he is and wins the race every time.”
Sagesmannen till ovanstående tyckte att det blev väldigt irriterande att jobba med mig, även om vi åstadkom mycket tillsammans. Det var spännande hela tiden. Citatet hämtat fritt ur minnet inför en av mina verkligt katastrofala uppvisningar av ett icke färdigställt system hos ett av världens största förlag en solig vårdag i Paris. Vi redde upp det, sagesmannen och jag, med en ohälsosamt stor portion charm att ge struktur till den tunna soppa vi dragit samman ett prominent gäng att förevisa. Jag kände mig som en riktig skojare. Vilket kanske inte riktigt var så skojigt som det låter.
Att börja sent som alibi för att inte riktigt behöva prestera fullt så bra som den som tagit ordentligt med tid på sig. Att kunna klappa sig själv på axeln och säga ”om jag [eller du] haft ordentligt med tid hade det varit perfekt”. Vilket utstuderat självbedrägeri det är. Att vidmakthålla bilden av att jag är lite bättre än jag är genom att lura mig själv att jag inte har tid så att jag slipper inse att det jag aldrig hann med är konsekvensen av mitt bristande intresse för detaljer.
Rätt fånigt egentligen.
Och så tänker jag på alla saker jag gjort. Alla de där grejorna som det faktiskt blivit något av. De ”hack” jag spottat ur mig som svarat upp mot ett behov och därför vunnit acceptans och användande. Jag har ju gjort dem på mitt sätt. Pressat fram dem ur luckor av komprimerad tid som jag skapat åt mig själv med det enda kravet att de egentligen inte ska finnas. Och som när de väl tagit fart måste överlåtas på andra att reda upp de av mig inbyggda misstagen.
Var har stommen till det företag jag huvudsakligen lever av uppstått egentligen? Var skaffade jag mig tiden till att bygga de där verkligt gångbara modellerna – klä dem i kod och göra dem exekverbara? Raden av arrangerat tillfälliga tidsytor blir plågsamt tydligt.
På tåget mellan Uppsala och Stockholm, inledningsvis. När SJ optimerade sin förbindelse mellan städerna och kortade restiden från 47 till 38 minuter minskade de samtidigt min produktivitet avsevärt. Jag minns att det retade mig att jag fick mycket mindre gjort.
Kastrups flygplats där jag häromkvällen jagade ätbarheter är en annan plats där mycket utveckling skett. Jag minns att jag mer eller mindre med flit ”inte hann till” direktflighten från Düsseldorf utan istället maskade mig kvar i Köln för att få ett par åtråvärda väntetimmar på Kastrup där jag satte mig i den underbart doftande rökavdelningen som då fortfarande fanns och drog kodrader ur nollpunkten eftersom jag lyckats lura mig själv att den tid jag befann mig i inte fanns och därmed var obegränsad.
Exemplen är egentligen otaliga och det gäller alls inte bara arbete. Även skrivandet är drivet ur samma nollpunkt. Samma självbedrägeri. Varför kan jag annars bli sittande en halvtimme på dass med en WC-PC eller kack-Mac och skriva fritt ur sinnet när samma ord inte kommer farande vid köksbordet?
Vem försöker jag lura?
Mig själv, förstås.
Och hur tycker jag att det går?
Jo – tackarsomfrågar – fram tills nu gick det alldeles utmärkt.
Tills han började ställa frågorna kring vad som kunde bli resultatet om jag tog lite mer tid på mig. Och tills hon förklarade vilken alldeles förträfflig självbedrägeri- och självbekräftelsemekanism det är att börja åt helvete försent. Och tills Hon började prata om hänsyn och matning av katterna och om saker som jag tycker att jag tycker att jag borde tycka att jag borde.
Men det var igår. Så jag frågar väl igen, då: hur tycker du att det går?
Nej – tackarsomfrågar – nu tror jag inte att det går alls, om sanningen ska fram.
Jag bad om att få veta det. Jag bjöd in honom i min tankemässiga sfär eftersom han utstrålade precis just det där. Eftersom han har förmågan att ta det utstuderat lugnt där jag trycker på gasen så att nacken nästan knäcks. Han är envist frågasättande där jag dras med i taktfast och överskruvad inspiration. Och sannolikt tvärtom. Det är också därför vi kommer att uträtta stordåd.
Men just idag blev det lite komplicerat.
…eller… hm…
Egentligen blev det med ens ohyggligt mycket mindre komplicerat.
Det handlar ju om att jag kan börja vara så pass ärlig med såväl mig själv som med min omgivning att jag står för vad det är. Någonstans i botten finns en känsla av stress. En otålighet inför detaljer och idéer. Jag menar – om jag på förhand vetat hur mycket tid de saker jag givit mig in i skulle komma att ta – skulle jag då ha gjort dem?
Sannolikt inte.
Varför?
Eftersom jag på förhand skulle gjort bedömningen att det inte hade varit värt arbetsinsatsen. Alltså måste jag lura mig själv att den tid jag lägger ner inte riktigt räknas. Att det är tid som jag egentligen inte hade någon annan avsättning för. Terminaltid, tågtid, flygtid - väntetid.
Dumjävel. Faktiskt.
Och så beskriver jag mitt eget projekt för mig själv – det allra senaste. Social avkastning med dess tre ingångar: 1) Småskaligt företagande med viktigare saker än finansiell avkastning som drivmedel, 2) Framvaskandet av några verkligt skalbara mönster ur det småskaliga företagandet och 3) en möjlig märkning/ certifiering för den som vill utöva konsumentmakt i småskalighetens tecken.
Det är tvåan ovan som får mig att rysa. Det är min modus operandi ”blown out of proportion”. Många små innovationer blir aldrig storskaligt exploaterade av den anledningen att gapet mellan småskaligt lekande/ experimenterande/ utforskande å ena sidan och välfinansierade expansivt laddade industrialiseringsprojekt å andra sidan är för stort. Den som har en idé som gör något rejält mycket bättre tar den sällan till en världsmarknad på grund av hur nämnda världsmarknad ser ut och dess konsekvens hur förutsättningarna för exploatering ser ut (jo, jag vet att finanslocket finns där men i det beskrivna tankeskedet är det inte den konstruktionen som är låsningen).
Vad jag vill göra är alltså att locka fram alla de brillianta småsaker som har potentiell storslagenhet under förespeglingen att det inte alls behöver bli något storslaget för att sedan ge det möjligheten att bli just storslaget om idén visar sig ha potentialen. Phu.
Exakt som när jag själv sätter mig i rökzonen på Kastrup och tillåter mig själv att dra kodrader ur stilleståndstiden utan att tänka på att det kan (eller rättare sagt ska) bli något som används av tusentals och åter tusentals slutanvändare.
Om jag vågat tänka tanken från början: om jag vågat tro på den från den absolut första kodraden; hur hade det då sett ut? Om jag varit uppriktigt med vad jag lägger min tid på och sagt till mig själv och min omgivning att ”det här kommer att bli en killer” och också låtit design och arkitektur ta höjd för det.
Jag vet inte, faktiskt. Men per gårdagens stund under fläkten har utsikterna att lura mig själv drastiskt försämrats. Parallellt har jag ju kommit att inse vad tanken faktiskt är kapabel till. Jag menar – om jag helt enkelt bestämt mig för att vissa idéer ska bli bärkraftiga och växa till den skala jag drömt om; då är det ju inte särskilt smart att försöka lura mig själv att tiden jag lägger på dem inte behöver finnas.
Nu blev jag yr i mössan. Har sovit för lite. Tror att jag bryter här och går ut och mockar i stallet istället.
Kul liv, det här. Tack. Mera, tack.
Vad säger man?
När man sitter där – några timmar innan – och pratar om lokaler och inser att man stött på ett hinder av praktisk natur som kan vara en showstopper för en verkligt god idé. Att det kanske kan bli knepigt att hitta något som passar. Formar en tanke av att någon annan ska lösa det åt oss. Provkör insikten om livets konstruktion genom att helt enkelt formulera tanken ”jag vill att någon kommer med en lokal så att vi kan ta detta vidare”. Knappa timmen senare sitter det någon vid köksbordet som har lösningen på problemet. Helt oannonserat. Det är så jävla läckert alltihop. Tidigare kallade jag det för symmetrier – när saker bara stämmer sådär.
Nu har det fått ett annat namn. Nu kallar jag det Livet. Eftersom livet egentligen är en stor symmetri. Förefaller det fel, asymmetriskt eller kanske till och med obehagligt så är även det en formation i den perfekta symmetri som håller alltihop samman. Som ser till att allt är vad det är menat att vara, blir vad vi önskar att det ska bli och att allt det där fanns, finns och kommer att finnas i perfekt samklang med allt som alltid funnits, finns och kommer att finnas.
Det är så enastående vackert, alltihop.
Men inte nog med det. Jag fick en del att tänka på också. Riktigt tänkvärda saker. Det handlade om utveckling, programmering, att börja tidigt respektive sent, att prestera på målsnöret och till icke föraktlig andel handlade det om det där bekräftelsebehovet. Det strålar liksom samman där någonstans. Jag menar – jag har ju aldrig någonsin gjort det för pengarna. Har knappt låtsats att jag gör det.
Jag har nog mest gjort det eftersom jag tycker om att skapa saker. Och då allra helst under press. Enklaste sättet att åstadkomma den där pressen är att vänta tills det precis bara nästan är för sent. Att bevisa för mig själv att jag minsann kan. Och för andra. Varje gång. Hela tiden. Bekräftelse.
Precis bara nästan. Där har vi ett ledtema. Jag gillar precis bara nästan. Leva på kanten, på sitt eget lilla sätt. Så här sa någon om mig för många år sedan:
”I ask him every day and he tells me that it will be ready on time but he never has anything to show me. Neither does he seem worried about it. Then, when the race is almost over he starts running as the unpredictable racehorse he is and wins the race every time.”
Sagesmannen till ovanstående tyckte att det blev väldigt irriterande att jobba med mig, även om vi åstadkom mycket tillsammans. Det var spännande hela tiden. Citatet hämtat fritt ur minnet inför en av mina verkligt katastrofala uppvisningar av ett icke färdigställt system hos ett av världens största förlag en solig vårdag i Paris. Vi redde upp det, sagesmannen och jag, med en ohälsosamt stor portion charm att ge struktur till den tunna soppa vi dragit samman ett prominent gäng att förevisa. Jag kände mig som en riktig skojare. Vilket kanske inte riktigt var så skojigt som det låter.
Att börja sent som alibi för att inte riktigt behöva prestera fullt så bra som den som tagit ordentligt med tid på sig. Att kunna klappa sig själv på axeln och säga ”om jag [eller du] haft ordentligt med tid hade det varit perfekt”. Vilket utstuderat självbedrägeri det är. Att vidmakthålla bilden av att jag är lite bättre än jag är genom att lura mig själv att jag inte har tid så att jag slipper inse att det jag aldrig hann med är konsekvensen av mitt bristande intresse för detaljer.
Rätt fånigt egentligen.
Och så tänker jag på alla saker jag gjort. Alla de där grejorna som det faktiskt blivit något av. De ”hack” jag spottat ur mig som svarat upp mot ett behov och därför vunnit acceptans och användande. Jag har ju gjort dem på mitt sätt. Pressat fram dem ur luckor av komprimerad tid som jag skapat åt mig själv med det enda kravet att de egentligen inte ska finnas. Och som när de väl tagit fart måste överlåtas på andra att reda upp de av mig inbyggda misstagen.
Var har stommen till det företag jag huvudsakligen lever av uppstått egentligen? Var skaffade jag mig tiden till att bygga de där verkligt gångbara modellerna – klä dem i kod och göra dem exekverbara? Raden av arrangerat tillfälliga tidsytor blir plågsamt tydligt.
På tåget mellan Uppsala och Stockholm, inledningsvis. När SJ optimerade sin förbindelse mellan städerna och kortade restiden från 47 till 38 minuter minskade de samtidigt min produktivitet avsevärt. Jag minns att det retade mig att jag fick mycket mindre gjort.
Kastrups flygplats där jag häromkvällen jagade ätbarheter är en annan plats där mycket utveckling skett. Jag minns att jag mer eller mindre med flit ”inte hann till” direktflighten från Düsseldorf utan istället maskade mig kvar i Köln för att få ett par åtråvärda väntetimmar på Kastrup där jag satte mig i den underbart doftande rökavdelningen som då fortfarande fanns och drog kodrader ur nollpunkten eftersom jag lyckats lura mig själv att den tid jag befann mig i inte fanns och därmed var obegränsad.
Exemplen är egentligen otaliga och det gäller alls inte bara arbete. Även skrivandet är drivet ur samma nollpunkt. Samma självbedrägeri. Varför kan jag annars bli sittande en halvtimme på dass med en WC-PC eller kack-Mac och skriva fritt ur sinnet när samma ord inte kommer farande vid köksbordet?
Vem försöker jag lura?
Mig själv, förstås.
Och hur tycker jag att det går?
Jo – tackarsomfrågar – fram tills nu gick det alldeles utmärkt.
Tills han började ställa frågorna kring vad som kunde bli resultatet om jag tog lite mer tid på mig. Och tills hon förklarade vilken alldeles förträfflig självbedrägeri- och självbekräftelsemekanism det är att börja åt helvete försent. Och tills Hon började prata om hänsyn och matning av katterna och om saker som jag tycker att jag tycker att jag borde tycka att jag borde.
Men det var igår. Så jag frågar väl igen, då: hur tycker du att det går?
Nej – tackarsomfrågar – nu tror jag inte att det går alls, om sanningen ska fram.
Jag bad om att få veta det. Jag bjöd in honom i min tankemässiga sfär eftersom han utstrålade precis just det där. Eftersom han har förmågan att ta det utstuderat lugnt där jag trycker på gasen så att nacken nästan knäcks. Han är envist frågasättande där jag dras med i taktfast och överskruvad inspiration. Och sannolikt tvärtom. Det är också därför vi kommer att uträtta stordåd.
Men just idag blev det lite komplicerat.
…eller… hm…
Egentligen blev det med ens ohyggligt mycket mindre komplicerat.
Det handlar ju om att jag kan börja vara så pass ärlig med såväl mig själv som med min omgivning att jag står för vad det är. Någonstans i botten finns en känsla av stress. En otålighet inför detaljer och idéer. Jag menar – om jag på förhand vetat hur mycket tid de saker jag givit mig in i skulle komma att ta – skulle jag då ha gjort dem?
Sannolikt inte.
Varför?
Eftersom jag på förhand skulle gjort bedömningen att det inte hade varit värt arbetsinsatsen. Alltså måste jag lura mig själv att den tid jag lägger ner inte riktigt räknas. Att det är tid som jag egentligen inte hade någon annan avsättning för. Terminaltid, tågtid, flygtid - väntetid.
Dumjävel. Faktiskt.
Och så beskriver jag mitt eget projekt för mig själv – det allra senaste. Social avkastning med dess tre ingångar: 1) Småskaligt företagande med viktigare saker än finansiell avkastning som drivmedel, 2) Framvaskandet av några verkligt skalbara mönster ur det småskaliga företagandet och 3) en möjlig märkning/ certifiering för den som vill utöva konsumentmakt i småskalighetens tecken.
Det är tvåan ovan som får mig att rysa. Det är min modus operandi ”blown out of proportion”. Många små innovationer blir aldrig storskaligt exploaterade av den anledningen att gapet mellan småskaligt lekande/ experimenterande/ utforskande å ena sidan och välfinansierade expansivt laddade industrialiseringsprojekt å andra sidan är för stort. Den som har en idé som gör något rejält mycket bättre tar den sällan till en världsmarknad på grund av hur nämnda världsmarknad ser ut och dess konsekvens hur förutsättningarna för exploatering ser ut (jo, jag vet att finanslocket finns där men i det beskrivna tankeskedet är det inte den konstruktionen som är låsningen).
Vad jag vill göra är alltså att locka fram alla de brillianta småsaker som har potentiell storslagenhet under förespeglingen att det inte alls behöver bli något storslaget för att sedan ge det möjligheten att bli just storslaget om idén visar sig ha potentialen. Phu.
Exakt som när jag själv sätter mig i rökzonen på Kastrup och tillåter mig själv att dra kodrader ur stilleståndstiden utan att tänka på att det kan (eller rättare sagt ska) bli något som används av tusentals och åter tusentals slutanvändare.
Om jag vågat tänka tanken från början: om jag vågat tro på den från den absolut första kodraden; hur hade det då sett ut? Om jag varit uppriktigt med vad jag lägger min tid på och sagt till mig själv och min omgivning att ”det här kommer att bli en killer” och också låtit design och arkitektur ta höjd för det.
Jag vet inte, faktiskt. Men per gårdagens stund under fläkten har utsikterna att lura mig själv drastiskt försämrats. Parallellt har jag ju kommit att inse vad tanken faktiskt är kapabel till. Jag menar – om jag helt enkelt bestämt mig för att vissa idéer ska bli bärkraftiga och växa till den skala jag drömt om; då är det ju inte särskilt smart att försöka lura mig själv att tiden jag lägger på dem inte behöver finnas.
Nu blev jag yr i mössan. Har sovit för lite. Tror att jag bryter här och går ut och mockar i stallet istället.
Kul liv, det här. Tack. Mera, tack.
tisdag 15 januari 2013
Inspiration
Det var en givande och samtidigt utmattande helg det här. Fyra arbetsdagar med dagtidsjobbkollegorna här i Hemmaviken. Målsättningar – att beta av backlog och checklistor. Så fan heller. Jag visste inte att jag beslutat mig avskaffa omöjlighetsparadigmet i den omfattning jag tydligen gjort.
Under gårdagens session tog jag en luftningsrunda i grannskapet och hamnade utan att tänka på det vid den plats där Hon och jag matade ankor omedelbart i början. Hjärtat stannade nästan vid minnet och lyckan dundrade genom mitt sinne, mitt hjärta och min kropp och spred sig genom marken. Jag skälver fortfarande. På vägen tillbaka såg jag Farsan sitta i snödrivan som för tre år sedan när jag tappade mina nycklar då Hon och jag brottades i snön ut på isen. Det fanns samma spår i snön även denna dag. Såväl Farsans sittplats som våra bråkspår över isen var där.
Just här.
Vilken enastående känsla det är att vara en och samma person oavsett sammanhang. Att sitta där vid middagsbordet med kollegorna jag jobbat med i vissa fall i 16 år och göra det här hemma i Viken tillsammans med en av de allra nyaste vännerna som samtidigt haft så total effekt på själva tankeprocessen.
Idéerna får flöda fritt och jag återtar min gamla vana från tidigare passager i livet att sprida dem istället för att kämpa med att hålla dem på mattan. Jag har varit rädd. Riktigt ordentligt skitskraj faktiskt. Paniskt skräckslagen att idéerna ska äta av det liv jag älskar över allt annat. Att de ska ta tiden från den tid jag vill tillbringa med mina älskade och att idéerna ska brotta ner mig och kräva att det är jag som färdigställer dem. ”Den som kom på idén får också ansvaret att driva projektet”.
Jag har bestämt mig. Det är inte så, faktiskt.
För jag vet hur man gör. Om det är något jag är bra på så är det att 1) ha idéer och 2) att få andra att förstå dem. Det är vad jag från och med nu kommer att kalla mitt jobb, vilket i sin tur innebär att jag behöver samarbeta med flera som har ett öppet och kreativt sinne.
Så om någon där ute läser det här och känner attraktion från följande tafatt formulerade platsannons – hör av dig. Tack.
Smart webbutvecklare (klientsida) med djup och bredd i tanke samt oförvägen vilja att lära sig nytt som inte drar sig för att förändra världen på följande fyra sätt:
1) Social Avkastning – långsiktig småskalighet där ekonomi är något sunt och finans är ett grumligt minne ur en absurd komedi.
2) SmartAss – världens bästa tjänst för att visa andra hur man gör står inför en revolutionerande utveckling.
3) Projekt för lokala webb-baserade geolocationapplikationer inom ramen för Social Avkastning bortom övervakningssamhällets målsättningar.
4) Egna idéer? Förverkliga dem genom Social Avkastning.
Så om du är eller känner någon som vill jobba med något som verkligen betyder något inom nämnda område – let me know. Jag behöver nog inte ens påpeka att det knappast rör sig om 09-17 på kontor utan att vi tillämpar principen ”vi gör det roligaste först och jobbar när vi känner oss inspirerade”. Så – nu hoppas jag att det var lite tydligare. (Mer info: www.socialavkastning.se / www.olsbo-invest.com / www.smartass.se)
nej@olsbo-invest.com är adressen. Vi hörs.
Under gårdagens session tog jag en luftningsrunda i grannskapet och hamnade utan att tänka på det vid den plats där Hon och jag matade ankor omedelbart i början. Hjärtat stannade nästan vid minnet och lyckan dundrade genom mitt sinne, mitt hjärta och min kropp och spred sig genom marken. Jag skälver fortfarande. På vägen tillbaka såg jag Farsan sitta i snödrivan som för tre år sedan när jag tappade mina nycklar då Hon och jag brottades i snön ut på isen. Det fanns samma spår i snön även denna dag. Såväl Farsans sittplats som våra bråkspår över isen var där.
Just här.
Vilken enastående känsla det är att vara en och samma person oavsett sammanhang. Att sitta där vid middagsbordet med kollegorna jag jobbat med i vissa fall i 16 år och göra det här hemma i Viken tillsammans med en av de allra nyaste vännerna som samtidigt haft så total effekt på själva tankeprocessen.
Idéerna får flöda fritt och jag återtar min gamla vana från tidigare passager i livet att sprida dem istället för att kämpa med att hålla dem på mattan. Jag har varit rädd. Riktigt ordentligt skitskraj faktiskt. Paniskt skräckslagen att idéerna ska äta av det liv jag älskar över allt annat. Att de ska ta tiden från den tid jag vill tillbringa med mina älskade och att idéerna ska brotta ner mig och kräva att det är jag som färdigställer dem. ”Den som kom på idén får också ansvaret att driva projektet”.
Jag har bestämt mig. Det är inte så, faktiskt.
För jag vet hur man gör. Om det är något jag är bra på så är det att 1) ha idéer och 2) att få andra att förstå dem. Det är vad jag från och med nu kommer att kalla mitt jobb, vilket i sin tur innebär att jag behöver samarbeta med flera som har ett öppet och kreativt sinne.
Så om någon där ute läser det här och känner attraktion från följande tafatt formulerade platsannons – hör av dig. Tack.
Smart webbutvecklare (klientsida) med djup och bredd i tanke samt oförvägen vilja att lära sig nytt som inte drar sig för att förändra världen på följande fyra sätt:
1) Social Avkastning – långsiktig småskalighet där ekonomi är något sunt och finans är ett grumligt minne ur en absurd komedi.
2) SmartAss – världens bästa tjänst för att visa andra hur man gör står inför en revolutionerande utveckling.
3) Projekt för lokala webb-baserade geolocationapplikationer inom ramen för Social Avkastning bortom övervakningssamhällets målsättningar.
4) Egna idéer? Förverkliga dem genom Social Avkastning.
Så om du är eller känner någon som vill jobba med något som verkligen betyder något inom nämnda område – let me know. Jag behöver nog inte ens påpeka att det knappast rör sig om 09-17 på kontor utan att vi tillämpar principen ”vi gör det roligaste först och jobbar när vi känner oss inspirerade”. Så – nu hoppas jag att det var lite tydligare. (Mer info: www.socialavkastning.se / www.olsbo-invest.com / www.smartass.se)
nej@olsbo-invest.com är adressen. Vi hörs.
måndag 7 januari 2013
Bloss
Klart och lysande.
Områdena smälter samman.
Idéerna hänger ihop i en och samma.
Det latenta motståndet för att göra något överhuvudtaget har försvunnit.
En takt.
En vilja.
En möjlighet – sammansatt av många delmöjligheter.
De är inte möjligheter längre. De är realiteter som ännu inte inträffat.
Varför pratade jag om mitt förflutna? En så enkel fråga egentligen.
Saknade jag något?
Ja. På sitt lilla sätt. Jag saknade den drivfjäder jag hade. Den förvisso väldigt mörka kraft som jag fann i botten av min egen vanmakt men som fick mig att skapa fritt och ohämmat utan att ta något som helst hänsyn.
Det har tagit nästan fem år sedan jag tappade andan inför mörkrets kraft och efter det nyliga polskiftet inser jag att samma styrka flödar ur de ljusa idéerna. De som inte vill låta sig tystas eller kväsas utan som tar allt större plats ju mer jag lägger dem åt sidan.
Människorna. Tankarna. Möjligheterna. Historiken. Geografin. Kalenderns innehåll. Rytmen. Doften. Precis allt stämmer. Precis allt är i fas. Nu jävlar.
Områdena smälter samman.
Idéerna hänger ihop i en och samma.
Det latenta motståndet för att göra något överhuvudtaget har försvunnit.
En takt.
En vilja.
En möjlighet – sammansatt av många delmöjligheter.
De är inte möjligheter längre. De är realiteter som ännu inte inträffat.
Varför pratade jag om mitt förflutna? En så enkel fråga egentligen.
Saknade jag något?
Ja. På sitt lilla sätt. Jag saknade den drivfjäder jag hade. Den förvisso väldigt mörka kraft som jag fann i botten av min egen vanmakt men som fick mig att skapa fritt och ohämmat utan att ta något som helst hänsyn.
Det har tagit nästan fem år sedan jag tappade andan inför mörkrets kraft och efter det nyliga polskiftet inser jag att samma styrka flödar ur de ljusa idéerna. De som inte vill låta sig tystas eller kväsas utan som tar allt större plats ju mer jag lägger dem åt sidan.
Människorna. Tankarna. Möjligheterna. Historiken. Geografin. Kalenderns innehåll. Rytmen. Doften. Precis allt stämmer. Precis allt är i fas. Nu jävlar.
onsdag 8 augusti 2012
Att lämna spelet
Nu var det några år sedan jag lämnade spelet – sedan jag svarade upp mot den sökande förväntningen i en skara främlingar att visa de kort man har på hand i det sociala klätterspelet i stil med "jag jobbar som lärare på prussiluskendamsskolan och min fru hon är hypokondrist på skjutgärnsförvaltningen". Yrke, antal avkommor, bostadsförhållanden – ja allt utom årsinkomst för det vore ju vulgärt. Bättre då att ge årsinkomstens alla koordinater så att man slipper tala om den samtidigt som de övriga slipper fundera.
Så sorterar man varandra och vet grovt hur rangen ligger under den process som just tagit sin början – att gradvis bli mindre och mindre främmande för varandra. Jag nappar aldrig på krokarna längre. Att under flera timmar vid till exempel en brölloppsmiddag konsekvent uppskjuta det egna tillkännagivandet av rangindikatorerna är ett mycket tillfredsställande experiment. Att helt sonika vägra avslöja sin position och tvinga omgivningen se den människa som sitter där istället. Stackars satar. Men som regel öppnar de sig, mer än om rangen inte hade varit given – eftersom de helt enkelt måste öppna sitt fulla spektrum istället för bara den del spelet anvisar.
Frågorna kommer allt mer sällan. Beror givetvis till stor del på valet av umgänge men jag kan inte låta bli att se det som en effekt av att jag nu helt dragit mig ur rangspelet och att det sublimt uppfattas. De spel jag inte väljer att spela påverkar mig inte längre helt enkelt. Det verkar dessutom som om det gäller precis alltihopa. Jag väljer själv vilka spel jag vill vara inloggad i, vilka spel som ska få skicka pushnotifikationer – vart jag vill sända min energi och då blir det också så.
Om jag vill vara en del i avslöjandet av den mörka kabalens alla överträdelser och övergrepp och mata min energi in i deras enorma energisugartrattpyramid så gör jag det. Om jag vill oroa mig för pengar, mat, värme och överlevnad så gör jag det. Vill jag tro att jorden ska gå under och upplåta mitt sinne för oro i frågan så gör jag det. Vill jag i varje ögonblick nå framgång på andras bekostnad så gör jag det.
Annars låter jag helt enkelt bli. Och då menar jag inte att låta bli som i att låssas att jag inte bryr mig och spelar oberörd. Då menar jag att låta bli som i att verkligen släppa hela spelet, något som är allt annat än enkelt och något jag har mycket kvar att lära innan jag ens kan börja lämna fler spel än det inledningsvis beskrivna.
Så sorterar man varandra och vet grovt hur rangen ligger under den process som just tagit sin början – att gradvis bli mindre och mindre främmande för varandra. Jag nappar aldrig på krokarna längre. Att under flera timmar vid till exempel en brölloppsmiddag konsekvent uppskjuta det egna tillkännagivandet av rangindikatorerna är ett mycket tillfredsställande experiment. Att helt sonika vägra avslöja sin position och tvinga omgivningen se den människa som sitter där istället. Stackars satar. Men som regel öppnar de sig, mer än om rangen inte hade varit given – eftersom de helt enkelt måste öppna sitt fulla spektrum istället för bara den del spelet anvisar.
Frågorna kommer allt mer sällan. Beror givetvis till stor del på valet av umgänge men jag kan inte låta bli att se det som en effekt av att jag nu helt dragit mig ur rangspelet och att det sublimt uppfattas. De spel jag inte väljer att spela påverkar mig inte längre helt enkelt. Det verkar dessutom som om det gäller precis alltihopa. Jag väljer själv vilka spel jag vill vara inloggad i, vilka spel som ska få skicka pushnotifikationer – vart jag vill sända min energi och då blir det också så.
Om jag vill vara en del i avslöjandet av den mörka kabalens alla överträdelser och övergrepp och mata min energi in i deras enorma energisugartrattpyramid så gör jag det. Om jag vill oroa mig för pengar, mat, värme och överlevnad så gör jag det. Vill jag tro att jorden ska gå under och upplåta mitt sinne för oro i frågan så gör jag det. Vill jag i varje ögonblick nå framgång på andras bekostnad så gör jag det.
Annars låter jag helt enkelt bli. Och då menar jag inte att låta bli som i att låssas att jag inte bryr mig och spelar oberörd. Då menar jag att låta bli som i att verkligen släppa hela spelet, något som är allt annat än enkelt och något jag har mycket kvar att lära innan jag ens kan börja lämna fler spel än det inledningsvis beskrivna.
lördag 7 juli 2012
Välskrivet
Pål Bergström skriver sammanfattar sakers tillstånd på ett mycket förtjänstfullt sätt i "Sverige kommer ha ett nytt statsskick inom 2-5 år". För även om det inte kanske direkt syns för det rättrådigt faktatränade ögat så mullrar det i backen. Det är ett bra muller. Ett muller som gör att man om de där 2-5 åren Bergström pratar om inte längre kommer att behöva ställa väckarklockan på 06.45, dra ungen med skohorn ur sängen för att hamna fel i relationerna varje dag utan istället leva utifrån vad man verkligen behöver i det överflöd vi skapar åt oss själva och varandra när vi så önskar.
tisdag 22 maj 2012
”Jag klappar hästar”
Det råder egentligen inget tvivel. Folk har tröttnat på att jobba. Kanske inte ute i skalet men innerst inne. Det stora flertal som tillåtit sig själva att lätta lite på gasen och känt in vad som händer på insidan har inte fel. Känslan är alltid riktig och när den säger att det är fel så är det rätt. Relativt få har ännu tagit itu med konsekvenserna av insikten men det är egentligen inget annat än en fråga om teknisk logik.
De påtvingade plikternas paradigm är till ända och vad som nu händer är att potentialskillnaden mellan insedd belägenhet och vad som utspelar sig i ”verkligheten” laddar miljarder individer med kraft att avsluta ett oskrivet slavkontrakt. Men förändringen har egentligen redan skett. De underliggande strömmarna har redan vänt och spelet har helt bytt riktning. Först nu, ganska mycket senare ser vi det perspirera i ”verkligheten”.
Det handlar egentligen inte om att bryta sig fri, även om det kanske kan kännas så i frustrationens sömniga öga. Det handlar bara om att ikläda sig sin egen gestalt till fullo och därmed leva ut vad det är att vara en oändlig, fri och levande själ i en människas kropp här på jorden. Visst för det konsekvenser med sig, möjligtvis även av strukturell natur, men det är faktiskt inget annat än en bisak i sammanhanget. Den verkliga revolutionen sker på insidan.
De påtvingade plikternas paradigm är till ända och vad som nu händer är att potentialskillnaden mellan insedd belägenhet och vad som utspelar sig i ”verkligheten” laddar miljarder individer med kraft att avsluta ett oskrivet slavkontrakt. Men förändringen har egentligen redan skett. De underliggande strömmarna har redan vänt och spelet har helt bytt riktning. Först nu, ganska mycket senare ser vi det perspirera i ”verkligheten”.
Det handlar egentligen inte om att bryta sig fri, även om det kanske kan kännas så i frustrationens sömniga öga. Det handlar bara om att ikläda sig sin egen gestalt till fullo och därmed leva ut vad det är att vara en oändlig, fri och levande själ i en människas kropp här på jorden. Visst för det konsekvenser med sig, möjligtvis även av strukturell natur, men det är faktiskt inget annat än en bisak i sammanhanget. Den verkliga revolutionen sker på insidan.
fredag 6 april 2012
Grindar
Något slags brygga har upprättats den här gången. Vistelsen i öst drog ut en sträng av energisk koppling, något jag egentligen inte har upplevt tidigare men som jag vet drabbat många besökare av de varmare kulturerna. Att uppleva livsåskådningens praktiska effekt på liv, sinne och samhälle låter sig inre riktigt negligeras. Tvärtom, det satte sig lägligt nog i en mental brytpunkt som kanske inte fanns där utan anledning.
Det snurrar till ett varv i obalans. Ilska, rentav. För vad där det vi gjort oss själva till i denna del av världen egentligen? Hur ska jag kunna leva och trivas omgiven av så mycket rädsla, vanmakt, skolboksfaschism och monetär snikenhet? Hur ska jag kunna kliva runt i kylan och lyckas bibehålla min egen värme när vi så taktfast som kollektiv beslutat oss för att fortsätta låta diverse logiskt bakgängade tankeformer fortsätta motivera vårt interpersonella skitstövelskap?
Så länge som vi lever där i den vänstra hjärnhalvans fängelse, smitt av kallt logiskt rostfritt stål, förseglat med lås av skuld genom materia, pengar eller andra tankeformsinternerade entiteter så kommer vi inte vidare. Så länge vi inte släpper in känslan av vad livet egentligen är till för så sitter vi där i varsin kall busskur av cement och blänger på de förbipasserande samtidigt som vi knyter näven i fickan kring det käraste vi har – de varma, underbara slantar som ska betala för bussfärden från arbetet till köpcentrat.
Rättvisa. Monetär eller kosmisk? Det är en jävla skillnad. Monetär rättvisa är förlängningen av det egna direktreglerandet. Om någon gör mig orätt är det inte bara min rättighet utan förbannande skyldighet att ge igen. Om någon får av mina tillgångar förväntas jag kräva åter inte bara vad jag lånat ut utan också – givetvis – ränta. För varför ska jag hjälpa någon om jag inte vinner något på det?
Där är ju faktiskt de bägge stammarna ganska överens när det kommer till kritan. Men utövandet skiljer sig högst avsevärt. Vårt jävla sätt – för att vara uppriktig – är ju inte direkt uppbyggligt. Ett öga för ett öga, den påstådda egennyttiga naturen som ska bo i var och en av oss. Och vem gör något för någon annan utan att vinna något på det? Egentligen. Jo – riktiga människor. Av kött och blod. Med ett hjärta som inte förvägrar sig.
Men så finns de där regenterna, så att säga. De där som vill hålla oss isär för att själva vinna ett berättigande för sin priviligierade tillvaro. De har funnits här länge och de har smitt sina ränker i tusentals år. De skyr vänlighet, hjärtlighet och godhet som katten skyr badkaret, men kanske är de bara fostrade till det de stackars små liven. Eller så är de av en helt annan stam, satta här ibland oss för att provocera oss att mala ner deras småaktighet i vår stora varma kvarn av mänsklig värme.
Men låt oss kika på hur det skiljer, för det kanske har undgått någon stackare uppvuxen på skogaholmslimpa, avlad på räntesats och tillbliven genom det bankfackets givna utrymme för oss västerlänningar att leva inom. Om som väluppfostrad västerlänning, drillad i egennyttans evangelium, kanske detta med Karma inte är det allra mest självklara. Så vi tar det från början.
Om man tror på Karma, vilket en stor del av världens befolkning gör, så är det inte den som blir utsatt för saker som ytterst blir lidande. Det är den som utsätter någon som drar på sig straffet. Inte direkt genom till exempel rättsystem, hämndaktioner, social utfrysning och liknande utan genom den kosmiska rättvisans försorg. Kanske återföds man till grodslav eller något annat inte särskilt kul. I alla händelser återföds man eftersom man inte klarar examinationen och inte tillåts glida vidare till nya utmaningar i andra dimensioner. Typ så.
Så om jag smiter från notan utan att betala. Om jag våldtar någons barn. Om jag gör inbrott och plockar för mig av allt om värde – då är det mitt problem, inte den bestulna. Hos oss är offret helgat. Att vara offer för något är faktiskt vad många strävar efter. Att det ska vara synd om oss stackare och att detta är en positiv känsla finns inmurat i de mest centrala murarna av vår samhällsbildning, tydligast manifesterat genom sjukledighet och det amerikanska skadeståndssystemet.
Synsättet med Karma ger en mycket intressant och tydlig effekt på samhället. Där finns ytterst få lås, ytterst ovanligt med förskottsbetalning och vad jag kan se från min horisont finns där ytterst en mycket mindre grad av brottslighet. Däremot finns fattigdom. Rikligt med fattigdom. Och allt vad det för med sig. Jag kan inte bedöma fattigdom, däremot vet jag väldigt väl vad rikedom för med sig. Jag har inte precis bländats av de själsliga egenskaperna hos de ultraförmögna jag träffat genom livet.
Kanske är fattigdomen och det materiella icke-välmåendet bättre än dess rike broder. Kanske är bristen i överskott just vad som behövs för att bryta igenom den materiella illusionen. Kanske är slika utmaningar skapade för de verkligt meriterade, de som kvalat in för sista vändan här i jordemiljön? Att testas – kan man bibehålla vänlighet, värme och kärlek under de mest snålt tilltagna förutsättningar? Klarar man det så klarar man vad som helst och får gå vidare. Så kan det ju också vara.
Tar man oss härhemma och kikar lite på vem som får vad för vad så lutar det ju faktiskt ditåt. Om vi tar det lilla ryggdunkande gänget bedragare som styr och ställer i vårt näringsliv och tjänar minst några hundra millar per år på att – ja – plundra företag, undvika ansvar och snabbt som ögat skutta till nästa båt innan den man sitter i sjunker och så ställer vi det mot vårdbiträdena som låses in med de senila patienterna på avdelningen när vinterkräksjukan härjar som värst. (”Neeej – inte behöver nu tvätta mig – jag kan inte minnas att jag bajsat…”). Vad ser vi då?
Ser vi inte samma sak egentligen? Stereotypen västerlandet – välmatad, egennyttig och materiellt välmående gentemot österlandet, näppeligen överlevande, hjälpsam, självuppoffrande kring existensminimum. Vem mår bäst på insidan? Vem upplever livet som fyllt av mening? Klart som fan vi blivit lurade – allihopa. Och vi köper det. Varje dag i ett köpcentrum nära oss.
Nu tror jag dessbättre att det är väldigt lätt att ändra på dessa sakers tillstånd. Vi behöver bara kika lite djupare i oss själva. Se vad det är för några vi är. Vi är här av en anledning – kanske rentav samma anledning. Och när det känns som det gör för mig just nu – när vanmakten kring vad det är för en egennyttig perversion som driver vårt mönster här hemma – då blir också beslutsamheten som störst.
Hans sista ord hänger där i luften. De om att hjälpa andra är det meningsfulla. De blandas med de nyliga iakttagelserna vidare genom den nyuppvisade potentialen i vad som skapats de senaste tio åren i en helt annan arena. Jag vet inte vart det är menat att ta vägen. Inte en aning, faktiskt. Men med Henne invid och med avstamp här i den upptinande åkern håller något på att hända. Det växer och formar sig.
Så är det nog för många. För hur gärna vi än förnekar det växer vi allesammans. Hela tiden. Vi växer och inser att de tyngder som placerats på oss inte är äkta. Att den monetära skulden är en förlängning av härskarreligionens satanism och att vi i våra sinnen lätt kan upphäva dess verkan genom att se den för vad den är och börja se livet utan dess måsten.
Om jag har ett huslån på 1 MSEK så har det inte under några omständigheter kostat banken mer än 40 kSEK att skapa lånet. Så när jag betalat totalt 40 kSEK i ränta och amortering går strömmen åt det andra hållet. Den som företräder det väsendet; den som äger banken och förser sig av mina hoparbetade tillgångar för att mätta sin egen omättlighet är också den som drabbas när karmabokföringen för lämnas in för bokslut.
Jag behöver inte hämnas. Inte ge mig på de som kan tyckas ha givit mig på mig. De flesta har inte vetat om vems ärenden de sprungit och kommer förr eller senare att genomskåda skådespelet. Det ljus som bor i var och en av oss klarar sig alltid, men hur ska mörkret överleva i det ljusa rummet? Nej, det var just det.
Det snurrar till ett varv i obalans. Ilska, rentav. För vad där det vi gjort oss själva till i denna del av världen egentligen? Hur ska jag kunna leva och trivas omgiven av så mycket rädsla, vanmakt, skolboksfaschism och monetär snikenhet? Hur ska jag kunna kliva runt i kylan och lyckas bibehålla min egen värme när vi så taktfast som kollektiv beslutat oss för att fortsätta låta diverse logiskt bakgängade tankeformer fortsätta motivera vårt interpersonella skitstövelskap?
Så länge som vi lever där i den vänstra hjärnhalvans fängelse, smitt av kallt logiskt rostfritt stål, förseglat med lås av skuld genom materia, pengar eller andra tankeformsinternerade entiteter så kommer vi inte vidare. Så länge vi inte släpper in känslan av vad livet egentligen är till för så sitter vi där i varsin kall busskur av cement och blänger på de förbipasserande samtidigt som vi knyter näven i fickan kring det käraste vi har – de varma, underbara slantar som ska betala för bussfärden från arbetet till köpcentrat.
Rättvisa. Monetär eller kosmisk? Det är en jävla skillnad. Monetär rättvisa är förlängningen av det egna direktreglerandet. Om någon gör mig orätt är det inte bara min rättighet utan förbannande skyldighet att ge igen. Om någon får av mina tillgångar förväntas jag kräva åter inte bara vad jag lånat ut utan också – givetvis – ränta. För varför ska jag hjälpa någon om jag inte vinner något på det?
Där är ju faktiskt de bägge stammarna ganska överens när det kommer till kritan. Men utövandet skiljer sig högst avsevärt. Vårt jävla sätt – för att vara uppriktig – är ju inte direkt uppbyggligt. Ett öga för ett öga, den påstådda egennyttiga naturen som ska bo i var och en av oss. Och vem gör något för någon annan utan att vinna något på det? Egentligen. Jo – riktiga människor. Av kött och blod. Med ett hjärta som inte förvägrar sig.
Men så finns de där regenterna, så att säga. De där som vill hålla oss isär för att själva vinna ett berättigande för sin priviligierade tillvaro. De har funnits här länge och de har smitt sina ränker i tusentals år. De skyr vänlighet, hjärtlighet och godhet som katten skyr badkaret, men kanske är de bara fostrade till det de stackars små liven. Eller så är de av en helt annan stam, satta här ibland oss för att provocera oss att mala ner deras småaktighet i vår stora varma kvarn av mänsklig värme.
Men låt oss kika på hur det skiljer, för det kanske har undgått någon stackare uppvuxen på skogaholmslimpa, avlad på räntesats och tillbliven genom det bankfackets givna utrymme för oss västerlänningar att leva inom. Om som väluppfostrad västerlänning, drillad i egennyttans evangelium, kanske detta med Karma inte är det allra mest självklara. Så vi tar det från början.
Om man tror på Karma, vilket en stor del av världens befolkning gör, så är det inte den som blir utsatt för saker som ytterst blir lidande. Det är den som utsätter någon som drar på sig straffet. Inte direkt genom till exempel rättsystem, hämndaktioner, social utfrysning och liknande utan genom den kosmiska rättvisans försorg. Kanske återföds man till grodslav eller något annat inte särskilt kul. I alla händelser återföds man eftersom man inte klarar examinationen och inte tillåts glida vidare till nya utmaningar i andra dimensioner. Typ så.
Så om jag smiter från notan utan att betala. Om jag våldtar någons barn. Om jag gör inbrott och plockar för mig av allt om värde – då är det mitt problem, inte den bestulna. Hos oss är offret helgat. Att vara offer för något är faktiskt vad många strävar efter. Att det ska vara synd om oss stackare och att detta är en positiv känsla finns inmurat i de mest centrala murarna av vår samhällsbildning, tydligast manifesterat genom sjukledighet och det amerikanska skadeståndssystemet.
Synsättet med Karma ger en mycket intressant och tydlig effekt på samhället. Där finns ytterst få lås, ytterst ovanligt med förskottsbetalning och vad jag kan se från min horisont finns där ytterst en mycket mindre grad av brottslighet. Däremot finns fattigdom. Rikligt med fattigdom. Och allt vad det för med sig. Jag kan inte bedöma fattigdom, däremot vet jag väldigt väl vad rikedom för med sig. Jag har inte precis bländats av de själsliga egenskaperna hos de ultraförmögna jag träffat genom livet.
Kanske är fattigdomen och det materiella icke-välmåendet bättre än dess rike broder. Kanske är bristen i överskott just vad som behövs för att bryta igenom den materiella illusionen. Kanske är slika utmaningar skapade för de verkligt meriterade, de som kvalat in för sista vändan här i jordemiljön? Att testas – kan man bibehålla vänlighet, värme och kärlek under de mest snålt tilltagna förutsättningar? Klarar man det så klarar man vad som helst och får gå vidare. Så kan det ju också vara.
Tar man oss härhemma och kikar lite på vem som får vad för vad så lutar det ju faktiskt ditåt. Om vi tar det lilla ryggdunkande gänget bedragare som styr och ställer i vårt näringsliv och tjänar minst några hundra millar per år på att – ja – plundra företag, undvika ansvar och snabbt som ögat skutta till nästa båt innan den man sitter i sjunker och så ställer vi det mot vårdbiträdena som låses in med de senila patienterna på avdelningen när vinterkräksjukan härjar som värst. (”Neeej – inte behöver nu tvätta mig – jag kan inte minnas att jag bajsat…”). Vad ser vi då?
Ser vi inte samma sak egentligen? Stereotypen västerlandet – välmatad, egennyttig och materiellt välmående gentemot österlandet, näppeligen överlevande, hjälpsam, självuppoffrande kring existensminimum. Vem mår bäst på insidan? Vem upplever livet som fyllt av mening? Klart som fan vi blivit lurade – allihopa. Och vi köper det. Varje dag i ett köpcentrum nära oss.
Nu tror jag dessbättre att det är väldigt lätt att ändra på dessa sakers tillstånd. Vi behöver bara kika lite djupare i oss själva. Se vad det är för några vi är. Vi är här av en anledning – kanske rentav samma anledning. Och när det känns som det gör för mig just nu – när vanmakten kring vad det är för en egennyttig perversion som driver vårt mönster här hemma – då blir också beslutsamheten som störst.
Hans sista ord hänger där i luften. De om att hjälpa andra är det meningsfulla. De blandas med de nyliga iakttagelserna vidare genom den nyuppvisade potentialen i vad som skapats de senaste tio åren i en helt annan arena. Jag vet inte vart det är menat att ta vägen. Inte en aning, faktiskt. Men med Henne invid och med avstamp här i den upptinande åkern håller något på att hända. Det växer och formar sig.
Så är det nog för många. För hur gärna vi än förnekar det växer vi allesammans. Hela tiden. Vi växer och inser att de tyngder som placerats på oss inte är äkta. Att den monetära skulden är en förlängning av härskarreligionens satanism och att vi i våra sinnen lätt kan upphäva dess verkan genom att se den för vad den är och börja se livet utan dess måsten.
Om jag har ett huslån på 1 MSEK så har det inte under några omständigheter kostat banken mer än 40 kSEK att skapa lånet. Så när jag betalat totalt 40 kSEK i ränta och amortering går strömmen åt det andra hållet. Den som företräder det väsendet; den som äger banken och förser sig av mina hoparbetade tillgångar för att mätta sin egen omättlighet är också den som drabbas när karmabokföringen för lämnas in för bokslut.
Jag behöver inte hämnas. Inte ge mig på de som kan tyckas ha givit mig på mig. De flesta har inte vetat om vems ärenden de sprungit och kommer förr eller senare att genomskåda skådespelet. Det ljus som bor i var och en av oss klarar sig alltid, men hur ska mörkret överleva i det ljusa rummet? Nej, det var just det.
onsdag 8 februari 2012
Hypotetisk diskussion
”Hm. 75 år. Måste det inte vara rimligt?”.
”Nej, det är precis det som är poängen. Det är nivån vi ska mäta och nivån är hög. Högst i hela västvärlden. Hur ska vi kunna ta reda på om vi är där vi tror att vi är om vi inte vågar testa den fulla potentialen i vad vi tror oss ha åstadkommit?”
”OK. Jag köper resonemanget. Han kommer inte att bli glad, men han vet vad som gäller. Vi kör på det.”
Stadsministerns utspel häromdagen kring en pensionsålder i 75-årssnåret applåderades raskt av GD:s Daniel Nyström. Om man bor i GD:s upptagningsområde är det hans ledare som utan tvekan är det mest energibesparande sättet att se vad som är en del av den svenska psyk-operationen eller inte. Nyttigare idiot får man leta efter.
Så vi testas, vi svenska folk. För att se hur djupt vi sover i TV:ns hypnotiska sken, i kolhydraternas fördummande makt, i den intuitionsbefriade flourfloden, i den förhärskande politiskt korrekta konformiteten, i konsensustyrranins konflikträdda paradis. Här hemma i Sverige. Hämma. Ingen annan stans kan ett slikt uttalande från ett stadsöverhuvud passera utan märkbart genmäle.
Makten bak allt detta testar sovandegraden hos Svenskens medvetande och får ett absolut bländande resultat. Man vet nu att vi inte ens svarar på det mest flagranta och absurda stimuli. Att vi med undantag för lite sedvanliga polemikmatcher och ilskna facebook-kommentarer snabbt internerar de nya sysselsättningsgraden i spelet vi kallar arbetsmarknaden.
Så kan det ju verka.
Men jag tror att det är på ett helt annat sätt.
Jag tror att – under den sovande fasaden – begriper långt fler vad som försiggår. Att vi står nära kanten. Att hela spelet, arbetsmarknad, pensioner, ”göra rätt för sig”, den politiska korrektheten och alla de anomalier som konstituerar det svenska experimentet står inför ett relativt omgående avslut.
Att vi alldeles runt hörnet inte längre kommer att ha en situation som ens påminner om det absurda spel vårt samhälle av idag är utan att vi instinktivt istället stillsamt inväntar denna helt naturliga och utifrån var och ens ohämmade och tvivellösa önskan orsakade utveckling.
Ett samhälle baserat på individuell suveränitet, totalt personligt ansvarstagande, den obevekliga viljan att hjälpa andra och att växa som människor. Det är vårt naturliga tillstånd och den intellektuella dövheten inför testet med syfte att bevisa motsatsen blir i min tolkning inget annat än kvitto på att de nivåer inom medborgarskapet som faktiskt känner den större förändringen inte mer än gäspar inför småbarnens skrattretande lek med makt som uttryck för den egna osäkerheten.
Låt de små, stackars osäkra slåss. Låt de tro på sin egen storhet. Låt dem tro att vi går på det. Om de hade modet att möta vår blick, om de hade modet att tala direkt med oss istället för genom sin enkelriktade mediamegafon skulle de förstå. Megafon. Mega-fån, mycket passande tillmäle för den som tror att motpartens tysthet är ett uttryck för dess medgivande.
”Nej, det är precis det som är poängen. Det är nivån vi ska mäta och nivån är hög. Högst i hela västvärlden. Hur ska vi kunna ta reda på om vi är där vi tror att vi är om vi inte vågar testa den fulla potentialen i vad vi tror oss ha åstadkommit?”
”OK. Jag köper resonemanget. Han kommer inte att bli glad, men han vet vad som gäller. Vi kör på det.”
Stadsministerns utspel häromdagen kring en pensionsålder i 75-årssnåret applåderades raskt av GD:s Daniel Nyström. Om man bor i GD:s upptagningsområde är det hans ledare som utan tvekan är det mest energibesparande sättet att se vad som är en del av den svenska psyk-operationen eller inte. Nyttigare idiot får man leta efter.
Så vi testas, vi svenska folk. För att se hur djupt vi sover i TV:ns hypnotiska sken, i kolhydraternas fördummande makt, i den intuitionsbefriade flourfloden, i den förhärskande politiskt korrekta konformiteten, i konsensustyrranins konflikträdda paradis. Här hemma i Sverige. Hämma. Ingen annan stans kan ett slikt uttalande från ett stadsöverhuvud passera utan märkbart genmäle.
Makten bak allt detta testar sovandegraden hos Svenskens medvetande och får ett absolut bländande resultat. Man vet nu att vi inte ens svarar på det mest flagranta och absurda stimuli. Att vi med undantag för lite sedvanliga polemikmatcher och ilskna facebook-kommentarer snabbt internerar de nya sysselsättningsgraden i spelet vi kallar arbetsmarknaden.
Så kan det ju verka.
Men jag tror att det är på ett helt annat sätt.
Jag tror att – under den sovande fasaden – begriper långt fler vad som försiggår. Att vi står nära kanten. Att hela spelet, arbetsmarknad, pensioner, ”göra rätt för sig”, den politiska korrektheten och alla de anomalier som konstituerar det svenska experimentet står inför ett relativt omgående avslut.
Att vi alldeles runt hörnet inte längre kommer att ha en situation som ens påminner om det absurda spel vårt samhälle av idag är utan att vi instinktivt istället stillsamt inväntar denna helt naturliga och utifrån var och ens ohämmade och tvivellösa önskan orsakade utveckling.
Ett samhälle baserat på individuell suveränitet, totalt personligt ansvarstagande, den obevekliga viljan att hjälpa andra och att växa som människor. Det är vårt naturliga tillstånd och den intellektuella dövheten inför testet med syfte att bevisa motsatsen blir i min tolkning inget annat än kvitto på att de nivåer inom medborgarskapet som faktiskt känner den större förändringen inte mer än gäspar inför småbarnens skrattretande lek med makt som uttryck för den egna osäkerheten.
Låt de små, stackars osäkra slåss. Låt de tro på sin egen storhet. Låt dem tro att vi går på det. Om de hade modet att möta vår blick, om de hade modet att tala direkt med oss istället för genom sin enkelriktade mediamegafon skulle de förstå. Megafon. Mega-fån, mycket passande tillmäle för den som tror att motpartens tysthet är ett uttryck för dess medgivande.
måndag 5 december 2011
Om tjat
Tjat. Gnat. Petandet på andras personliga bubblor och processer utifrån vad som märkts som omtanke ”för deras (eget) bästa”. Men nu är det ju så här att vi människor vill komma på saker själva, inte sant. Och att det idoga petandet ”för deras (eget) bästa” egentligen inte är något annat än ett utlopp för den personliga flykten från de egna förestående itutagandena.
”Jag orkar inte ändra på mig själv, så jag ändrar på andra istället”.
I de flesta fall ganska harmlöst och sällan mer än lite lätt irriterande. Man väljer sitt umgänge och det tenderar bli så att man kanske spenderar mest tid med de som är ungefär som man själv är i fråga om ombudsmannapersonlighet. Vi vet ju alla vilken sagolik sammanhållning människor som går samman för att ändra på andra brukar uppbåda.
”Jag är satt att ändra världen så att den passar mig”.
Hoppsan, där hade vi en lite mer aggressiv variant på samma tema helt plötsligt. Inte direkt lika oförarglig längre och ett synsätt vi alla lever med konsekvenserna av. Bäst att ta vara på det så länge det varar ty denna lilla egensinniga iscensättning av tillkortakommandets baklängesprojektion på mänskligheten går mot sin förtjusande upplösning.
Bäst att njuta av arbetsveckan. Kanske inte är så många kvar.
”Jag orkar inte ändra på mig själv, så jag ändrar på andra istället”.
I de flesta fall ganska harmlöst och sällan mer än lite lätt irriterande. Man väljer sitt umgänge och det tenderar bli så att man kanske spenderar mest tid med de som är ungefär som man själv är i fråga om ombudsmannapersonlighet. Vi vet ju alla vilken sagolik sammanhållning människor som går samman för att ändra på andra brukar uppbåda.
”Jag är satt att ändra världen så att den passar mig”.
Hoppsan, där hade vi en lite mer aggressiv variant på samma tema helt plötsligt. Inte direkt lika oförarglig längre och ett synsätt vi alla lever med konsekvenserna av. Bäst att ta vara på det så länge det varar ty denna lilla egensinniga iscensättning av tillkortakommandets baklängesprojektion på mänskligheten går mot sin förtjusande upplösning.
Bäst att njuta av arbetsveckan. Kanske inte är så många kvar.
fredag 29 april 2011
Pengar, intentioner och avsikter
Jag inser att jag nu fundamentalt börjar drabbas av insikter kring livet och pengarna. Insikten om att man formar sitt eget liv genom sina tankar och intentioner parat med pengarnas rätt igenom fiktiva värde får högst påtagliga konsekvenser i de mer vardagliga övervägandena. För allt det där man gör för pengar blir ju ur just pengagenereringssynpunkt ointressant när man ser livets och penningens mer uppriktiga mekanismer och syften.
Däremot finns områden där meningsfullhet bor med ekonomisk avkastning som bieffekt. Dessa har kommit att accentueras. Tanken har funnits på att kapa penningens inflytande något radikalt – givetvis till materialistiskt ackompanjemang. I nuläget får det bero huvudsakligen på sociala grunder. Vår gemenskap bor i rum som kollektivt sägs kräva pengar. Därav den kvarvarande, men ytterst känsliga, tåspetsen. Eftersom dessa insikter inte på något sätt är unika för mig utan lever i en raskt växande del människosläktet börjar frågorna kring hur en värld med akterseglad penning kommer att kunna ta sig ut.
Nu är ju själva frågan egentligen fel formulerad eftersom vi istället bör fråga oss hur vi vill att den ska se ut. Många tycker sig se en ny värld med återgång till naturen i alla bemärkelser efter att de tekniska framgångar vi tycker oss skörda frukterna av visat sig vara besvikelser. Andra ser ekologiskt särpräglade stadsbildningar i futuristisk design med höggradigt granulär ekonomi. Man ser ju givetvis det man vill se, vare sig viljan har sitt ursprung i fruktan eller inneboende önskan. Och detta är sannolikt vad man får också. Det finns ju utrymme för allehanda parallella konfigurationer och de sociala omgrupperingar som pågår gör det sannolikt just för att bereda väg för var och en att kunna finnas på rätt plats.
Jag har alltid fascinerats av teknik. Med åren har insikten om att tekniken på olika grunder dekapiterats sin verkliga potential växt fram och vid inträdet i det höggradigt finansiellt styrda kommersiella spelet kring teknikens frambärande till sina brukare insåg jag att verkligt användbar teknik inte har något som helst existensberättigande i vår kommersiella värld. Precis lika lite som alla företeelser som syftar till att verkligen hjälpa människor. Marknader som bygger på ekonomi är till för att hålla människor sysselsatta, begränsade, sjuka, rädda och på ett eller annat sätt hungriga.
Det är detta vi måste lämna bakom oss. För när var och en inser att man kan ge utan att i förväg börja ställa anspråk på ersättningen utan att själva givandet är belöning nog i sig själv, då kan de som bär på idéer verkligen omsätta dem. Teknik som är skadlig (det finns ju mången sådan - vapen, WLAN, UMTS, med mera) och som värnar de centraliserade makternas bibehållenhet kan då ersättas med var och ens hjälpredor att harmonisera med den framväxande mänskliga potentialen istället för att begränsa den.
_____
Vid undersökning av diverse minnesfragment av mytologisk karaktär finner man det mytologiskt ersättande användandet av benämningar som slående. Knappt ett enda mytologiskt begrepp ger under tusentalet träffar vid sökning som gäller kommersiella produkter bärandes mytologins namn och benämningar. Det blir på detta sätt oerhört svårt att sökordsvägen förkovra sig i namn och inneboende begrepps bakgrund och historia på ett kvantitativt sätt. Ett faktum som ser ut som ett genomarbetat tankemönster vilket brukar betyda att det också är det.
_____
Avslutningsvis i denna synnerligen spretiga fredagspostning skulle jag vilja uppmana var och en att prova något verkligt banbrytande. Prova att lita på någon. Prova att lita på alla. Lås inte bilen. Ge en tiggare pengar utan att förutsätta att människotrasan ska köpa droger för dem. Hälsa på ett barn utan att förutsätta att dess föräldrar kommer att polisanmäla dig för försök till pedofili. Lämna dörren olåst och åk till affären utan att frukta att bostaden är länsad när du kommer hem. Gör det till den som möjligtvis bryter ditt förtroendes problem istället för ditt eget.
Sluta oroa dig för det som kan gå fel utan förutsätt att det kommer att gå bra istället. Spela lite högt. Våga våga, så att säga. För tillvaron blir ju vad man önskar sig att den ska bli. Och genom att spela lite högt med den bibehållna intentionen att det ska gå bra så kommer mycket riktigt det att ske. De negativa entiteter du tidigare fruktat ska plundra ditt hem eller missbruka ditt förtroende står inte ut i närheten av den positiva intentionen. De vågar sig inte i närheten. Ganska logiskt, när man tänker på saken.
Samma sak med tiden. Var och en upplever ju mer eller mindre på daglig basis att man inte har tillräckligt med tid för det man önskar göra. Men slutar man titta på klockan och istället bestämmer sig för att den tid man behöver finns så nog fan formar sig tiden efter tanken. Det är komplicerat att göra sig kvitt de omöjlighetens dogmer man fötts in i men när de väl lättar, när man väl vågar trotsa dem utan minsta spår av tvivel – då händer grejer. Gradvis, naturligtvis. Men synnerligen otvetydigt.
Däremot finns områden där meningsfullhet bor med ekonomisk avkastning som bieffekt. Dessa har kommit att accentueras. Tanken har funnits på att kapa penningens inflytande något radikalt – givetvis till materialistiskt ackompanjemang. I nuläget får det bero huvudsakligen på sociala grunder. Vår gemenskap bor i rum som kollektivt sägs kräva pengar. Därav den kvarvarande, men ytterst känsliga, tåspetsen. Eftersom dessa insikter inte på något sätt är unika för mig utan lever i en raskt växande del människosläktet börjar frågorna kring hur en värld med akterseglad penning kommer att kunna ta sig ut.
Nu är ju själva frågan egentligen fel formulerad eftersom vi istället bör fråga oss hur vi vill att den ska se ut. Många tycker sig se en ny värld med återgång till naturen i alla bemärkelser efter att de tekniska framgångar vi tycker oss skörda frukterna av visat sig vara besvikelser. Andra ser ekologiskt särpräglade stadsbildningar i futuristisk design med höggradigt granulär ekonomi. Man ser ju givetvis det man vill se, vare sig viljan har sitt ursprung i fruktan eller inneboende önskan. Och detta är sannolikt vad man får också. Det finns ju utrymme för allehanda parallella konfigurationer och de sociala omgrupperingar som pågår gör det sannolikt just för att bereda väg för var och en att kunna finnas på rätt plats.
Jag har alltid fascinerats av teknik. Med åren har insikten om att tekniken på olika grunder dekapiterats sin verkliga potential växt fram och vid inträdet i det höggradigt finansiellt styrda kommersiella spelet kring teknikens frambärande till sina brukare insåg jag att verkligt användbar teknik inte har något som helst existensberättigande i vår kommersiella värld. Precis lika lite som alla företeelser som syftar till att verkligen hjälpa människor. Marknader som bygger på ekonomi är till för att hålla människor sysselsatta, begränsade, sjuka, rädda och på ett eller annat sätt hungriga.
Det är detta vi måste lämna bakom oss. För när var och en inser att man kan ge utan att i förväg börja ställa anspråk på ersättningen utan att själva givandet är belöning nog i sig själv, då kan de som bär på idéer verkligen omsätta dem. Teknik som är skadlig (det finns ju mången sådan - vapen, WLAN, UMTS, med mera) och som värnar de centraliserade makternas bibehållenhet kan då ersättas med var och ens hjälpredor att harmonisera med den framväxande mänskliga potentialen istället för att begränsa den.
Vid undersökning av diverse minnesfragment av mytologisk karaktär finner man det mytologiskt ersättande användandet av benämningar som slående. Knappt ett enda mytologiskt begrepp ger under tusentalet träffar vid sökning som gäller kommersiella produkter bärandes mytologins namn och benämningar. Det blir på detta sätt oerhört svårt att sökordsvägen förkovra sig i namn och inneboende begrepps bakgrund och historia på ett kvantitativt sätt. Ett faktum som ser ut som ett genomarbetat tankemönster vilket brukar betyda att det också är det.
Avslutningsvis i denna synnerligen spretiga fredagspostning skulle jag vilja uppmana var och en att prova något verkligt banbrytande. Prova att lita på någon. Prova att lita på alla. Lås inte bilen. Ge en tiggare pengar utan att förutsätta att människotrasan ska köpa droger för dem. Hälsa på ett barn utan att förutsätta att dess föräldrar kommer att polisanmäla dig för försök till pedofili. Lämna dörren olåst och åk till affären utan att frukta att bostaden är länsad när du kommer hem. Gör det till den som möjligtvis bryter ditt förtroendes problem istället för ditt eget.
Sluta oroa dig för det som kan gå fel utan förutsätt att det kommer att gå bra istället. Spela lite högt. Våga våga, så att säga. För tillvaron blir ju vad man önskar sig att den ska bli. Och genom att spela lite högt med den bibehållna intentionen att det ska gå bra så kommer mycket riktigt det att ske. De negativa entiteter du tidigare fruktat ska plundra ditt hem eller missbruka ditt förtroende står inte ut i närheten av den positiva intentionen. De vågar sig inte i närheten. Ganska logiskt, när man tänker på saken.
Samma sak med tiden. Var och en upplever ju mer eller mindre på daglig basis att man inte har tillräckligt med tid för det man önskar göra. Men slutar man titta på klockan och istället bestämmer sig för att den tid man behöver finns så nog fan formar sig tiden efter tanken. Det är komplicerat att göra sig kvitt de omöjlighetens dogmer man fötts in i men när de väl lättar, när man väl vågar trotsa dem utan minsta spår av tvivel – då händer grejer. Gradvis, naturligtvis. Men synnerligen otvetydigt.
tisdag 26 april 2011
Jobbiga tankar
Det må kännas som måndag, men det är faktiskt tisdag idag. Den här arbetsveckan kommer att kännas kort och lätt. Klockan ringer. Ungefär mitt i den där skönaste sömnen. Den tunga, drömrika sömnen. Den då där drömmarna får sina mest utbroderande former och är vad man skulle kunna kalla som mest fantasirik. Då ringer klockan. Varför?
Jo, barn ska till skolor eller dagis. Vuxna ska till jobb. En solig morgon i april efter en påskhelg vars väder inte liknar någonting. En påskhelg då sommaren kom. Då solen lyste ner på våra nu lite lätt svidande ansikten. Då vi kanske påtade i våra trädgårdar, söp oss fulla vid grillen, degade framför TV:n, vallfärdade till kyrkan eller shoppingcentra. De flesta av oss jobbade inte. Även om det är en rejäl och inte alls betydelselös generalisering.
Jag skulle nog vilja säga att bland de som jobbade den gångna påskhelgen har vi dem som egentligen sysslar med omistliga saker. Sådant vi bevisligen inte kan vara utan fyra och en halv dag. Alltifrån brandbekämpare till säljare i butik. I det senare fallet kan man naturligtvis sätta ett litet frågetecken inför omistligheten eftersom butiker för sådant med en mer obeveklig beroendebild ju faktiskt hållit stängt.
De som inte jobbat i helgen är sannolikt mer umbärliga för livets fortsatta gång. Deras insats är inte lika akut trängande eller relevant för samhället. De kan i grodan ro vila ut några dagar från sitt betydelselösa, kanske till och med ansvarskrävande arbete. Låt oss säga att man likt mig driver ett litet företag där kunderna inte jobbar över påskhelgen. Att man skickar fakturor, betalar ut löner och pratar i telefon. Man kanske räknar pengar. Skriver rapporter. Gör utredningar.
För när det kommer till kritan – hur vettigt känns det egentligen när arbetsdagen kommer igen? Att lämna hemmet till förmån för arbetet. Att gå till jobbet för att ”göra rätt för sig”. För att jag, som född in i denna värld, inte äger rätten till min egen existens om jag inte ägnar minst 40 timmar i veckan till att jobba åt någon annan. Att överlåta större delen av min vakna tid till en juridisk person. Min arbetsgivare. Min huvudman.
Nu är det ju så i mitt fall att huvudmannen till stor del är jag själv. Jag jobbar för att tjäna mina och mina kompanjoners egna pengar. Jag kan i varje ögonblick se hur vi ligger till och kan till följd av detta tydligt se vilka insatser som krävs för att möta de mål som är lagda i nivå med en ekonomisk fortlevnad med viss utveckling av produkt och kundkrets. Om jag ska vara helt ärlig skulle jag helst skippa den monetära biten av det hela.
Jag tänker ofta bort den. Ser det som den sociala sak det egentligen är. Jag får träffa människor, höra deras tankar och idéer. Deras skämt och inslag från deras liv. Jag får tänka tillsammans med dem, förda fram gemensamma tankefoster och leka det fascinerande spel som kallas politisk acceptans och skapandet av produkter som är ekonomiskt bärkraftiga. Men det är inte pengarna det handlar om – det är bara anledningen till leken. Istället är själva meningen just leken.
Jag har tur, det erkänner jag beredvilligt. Många år 100-timmarsveckor gjorde detta möjligt. År som inte berodde på tvång till arbete utan som kom sig ur viljan att fly ett i övrigt inte fungerande liv. Arbetsnarkomanin blev räddningen. Uttryckssättet. Förutsättningen. Att den givit den hävstång och frihet som behövdes för att vara herre i sitt eget huvud visade sig bli en ytterst välkommen bonus i det ögonblick livet vändes till en behagfull kärleksyttring.
Jo, jag har jobbat som anställd också. Och så gott som alla mina bekanta gör det. För egen del var det snart tio år sedan. Jag kan inte låta bli att slås av det vansinniga i att arbetsgivaren äger din tid. Att du går till jobbet för att tjäna pengarna. Pengar ju per definition är helt värdelösa eftersom de som skapar pengarna har möjlighet att helt styra deras värde i varje enskilt ögonblick. Att du söker ett jobb som du sedan ansöker om ledighet ifrån.
Grundläget är att du tillhör en arbetsgivare. Arbetsgivaren äger dig och din tid. Om du mot förmodan vill göra något annat än att ge din tid åt arbetsgivaren måste du ansöka om semester eller tjänstledighet. Ansökningar som det står arbetsgivaren fritt att bevilja. Det är fan ta mig helt sjukt! Men där finns ett kryphål, apropå det. Man kan bli sjuk; eller drabbas av ett sjukt barn. Då får man vara hemma. Jo, minsann – då går det bra.
Och när man går därhemma och skrotar i sitt hem om dagen. Då kan den där rastlösheten komma över en. Den som bygger på att (jo - jag har faktiskt upplevt det själv, även om det var längesedan) jag går här i mitt hem men jag känner mig dålig. Jag känner mig för långt bort från min verkliga hemmiljö. Jag är inte på jobbet utan jag går här och trampar. En skolkare. En svikare. En oduglig person som har den dåliga smaken att bli sjuk. En vekling.
Det finns ju de som tar vara på sin sjuktid också. De som faktiskt trivs i sina hem, eller rättare sagt kanske inte placeras själens hem på jobbet. Många av dessa vill väldigt gärna vara hemma. De är absolut arbetsmoraliskt förfallna. Rutten frukt. Det händer att dessa människor går omkring och önskar sig sjuka. För att få vara hemma. Hur sjukt är inte det? Man inser lätt att om man går runt och önskar sig sjuk så blir man det mycket riktigt.
Sjukt. Rätt igenom helt sjukt! Och lätt insett för den som befinner sig utanför hamsterhjulet men i den arbetande masshypnotiska skaran sannolikt väldigt svårt att se eftersom man då blir tvungen till en massa uppvaknande aktiviteter. Ju viktigare jobb desto lägre lön. Desto fler jobb krävs för att klara den ekonomiska livhanken. De som redan är tillräckligt indoktrinerade för att inneha ett fejkat ämbete belönas rikligen. Allt för att hålla farsen levande. Inga glipor till att inte längre erkänna den påhittade lönens värde. Och alla de härskartekniska moraliska ramverk vi matas med från de tidiga skolåren.
Varför jobbar man? För att göra rätt för sig? Nej, knappast. För att hållas upptagen med en massa på hittad dynga som förhindrar att man faktiskt inser vad som är viktigt i livet. De flesta av oss jobbar till ingen eller blygsam nytta för människor i stort. För om vi inte hölls i detta moraliska grepp utan gavs några månader att fundera över livet; skulle vi då vara rädda för varandra? Skulle vi fortsatt jaga pengar, prylar och prestige? Skulle vi känna behovet av en övermakt att säkerställa vår undergivenhet? Skulle vi må dåligt och behöva vård i samma utstäckning som i vår sjukönskande arbetsvardag?
Jo. Arbete är viktigt. Man måste ju äta något. Och man vill ju inte frysa ihjäl. Det kan vara trevligt att resa. Men om man tar bort alla konstruerade arbeten behöver var och en inte arbeta mer än en bråkdel av vad man idag gör för att livet ska kunna bibehålla sitt rika innehåll. Däremot kan man ju få tid att njuta av livet vilket är en sanslöst banbrytande nyhet i sig.
Hinnan är tunn. Ytterst, ytterst tunn. Mänskligheten står inför att bryta igenom den yta av hypnos som i västvärlden tillsjungs det förhärligade arbetandet. Hur kan vi lyda väckarklockans bestialiska uppmaning att gå ur sängen, mata monstret med våra barns oförstörda sinnen och själva frivilligt och glatt infinna oss till på utsatt tid i koncentrationslägret? Idag hade varit den perfekta dagen att sluta upp med detta. Men det kommer en morgondag också.
Själv sitter jag på tåget på väg till jobbet idag. Det händer inte så ofta längre. Jag ser fram emot att träffa mina kompanjoner. Jag trivs med dem och det vi skapat tillsammans. Med våra kunder och de småskaligheter som blivit vårt företag. Vi har inget riskkapital, inga externa hökar som piskar oss med finansiell furiositet. Vi har våra idéer även om vi under stundom anfäktas av den synliga ambitionens spöke.
Det blev ingen helomvändning idag, men den kommer. Den kommer gradvis i takt med var och ens övertygelse. Det går undan. Bakom den tunna hinnan arrangerar sig våra insikter utna att störa oss i våra dagliga sömngångarrutiner. När den kollektiva insikten sedan kommer har vi det redan i oss och kan ändra tillvaron så snabbt att ingen motreaktion äger verkan.
Andra världskriget var i mångt och mycket en generalrepetition inför vad vi ser i världen idag. Ovan en entré i Theresienstadt. Ett koncentrationsläger med en lite mjukare framtoning. Modellen för det arbetsmyremyllrande konsumtionssamhället, kan tyckas. [bildinfo].
Jo, barn ska till skolor eller dagis. Vuxna ska till jobb. En solig morgon i april efter en påskhelg vars väder inte liknar någonting. En påskhelg då sommaren kom. Då solen lyste ner på våra nu lite lätt svidande ansikten. Då vi kanske påtade i våra trädgårdar, söp oss fulla vid grillen, degade framför TV:n, vallfärdade till kyrkan eller shoppingcentra. De flesta av oss jobbade inte. Även om det är en rejäl och inte alls betydelselös generalisering.
Jag skulle nog vilja säga att bland de som jobbade den gångna påskhelgen har vi dem som egentligen sysslar med omistliga saker. Sådant vi bevisligen inte kan vara utan fyra och en halv dag. Alltifrån brandbekämpare till säljare i butik. I det senare fallet kan man naturligtvis sätta ett litet frågetecken inför omistligheten eftersom butiker för sådant med en mer obeveklig beroendebild ju faktiskt hållit stängt.
De som inte jobbat i helgen är sannolikt mer umbärliga för livets fortsatta gång. Deras insats är inte lika akut trängande eller relevant för samhället. De kan i grodan ro vila ut några dagar från sitt betydelselösa, kanske till och med ansvarskrävande arbete. Låt oss säga att man likt mig driver ett litet företag där kunderna inte jobbar över påskhelgen. Att man skickar fakturor, betalar ut löner och pratar i telefon. Man kanske räknar pengar. Skriver rapporter. Gör utredningar.
För när det kommer till kritan – hur vettigt känns det egentligen när arbetsdagen kommer igen? Att lämna hemmet till förmån för arbetet. Att gå till jobbet för att ”göra rätt för sig”. För att jag, som född in i denna värld, inte äger rätten till min egen existens om jag inte ägnar minst 40 timmar i veckan till att jobba åt någon annan. Att överlåta större delen av min vakna tid till en juridisk person. Min arbetsgivare. Min huvudman.
Nu är det ju så i mitt fall att huvudmannen till stor del är jag själv. Jag jobbar för att tjäna mina och mina kompanjoners egna pengar. Jag kan i varje ögonblick se hur vi ligger till och kan till följd av detta tydligt se vilka insatser som krävs för att möta de mål som är lagda i nivå med en ekonomisk fortlevnad med viss utveckling av produkt och kundkrets. Om jag ska vara helt ärlig skulle jag helst skippa den monetära biten av det hela.
Jag tänker ofta bort den. Ser det som den sociala sak det egentligen är. Jag får träffa människor, höra deras tankar och idéer. Deras skämt och inslag från deras liv. Jag får tänka tillsammans med dem, förda fram gemensamma tankefoster och leka det fascinerande spel som kallas politisk acceptans och skapandet av produkter som är ekonomiskt bärkraftiga. Men det är inte pengarna det handlar om – det är bara anledningen till leken. Istället är själva meningen just leken.
Jag har tur, det erkänner jag beredvilligt. Många år 100-timmarsveckor gjorde detta möjligt. År som inte berodde på tvång till arbete utan som kom sig ur viljan att fly ett i övrigt inte fungerande liv. Arbetsnarkomanin blev räddningen. Uttryckssättet. Förutsättningen. Att den givit den hävstång och frihet som behövdes för att vara herre i sitt eget huvud visade sig bli en ytterst välkommen bonus i det ögonblick livet vändes till en behagfull kärleksyttring.
Jo, jag har jobbat som anställd också. Och så gott som alla mina bekanta gör det. För egen del var det snart tio år sedan. Jag kan inte låta bli att slås av det vansinniga i att arbetsgivaren äger din tid. Att du går till jobbet för att tjäna pengarna. Pengar ju per definition är helt värdelösa eftersom de som skapar pengarna har möjlighet att helt styra deras värde i varje enskilt ögonblick. Att du söker ett jobb som du sedan ansöker om ledighet ifrån.
Grundläget är att du tillhör en arbetsgivare. Arbetsgivaren äger dig och din tid. Om du mot förmodan vill göra något annat än att ge din tid åt arbetsgivaren måste du ansöka om semester eller tjänstledighet. Ansökningar som det står arbetsgivaren fritt att bevilja. Det är fan ta mig helt sjukt! Men där finns ett kryphål, apropå det. Man kan bli sjuk; eller drabbas av ett sjukt barn. Då får man vara hemma. Jo, minsann – då går det bra.
Och när man går därhemma och skrotar i sitt hem om dagen. Då kan den där rastlösheten komma över en. Den som bygger på att (jo - jag har faktiskt upplevt det själv, även om det var längesedan) jag går här i mitt hem men jag känner mig dålig. Jag känner mig för långt bort från min verkliga hemmiljö. Jag är inte på jobbet utan jag går här och trampar. En skolkare. En svikare. En oduglig person som har den dåliga smaken att bli sjuk. En vekling.
Det finns ju de som tar vara på sin sjuktid också. De som faktiskt trivs i sina hem, eller rättare sagt kanske inte placeras själens hem på jobbet. Många av dessa vill väldigt gärna vara hemma. De är absolut arbetsmoraliskt förfallna. Rutten frukt. Det händer att dessa människor går omkring och önskar sig sjuka. För att få vara hemma. Hur sjukt är inte det? Man inser lätt att om man går runt och önskar sig sjuk så blir man det mycket riktigt.
Sjukt. Rätt igenom helt sjukt! Och lätt insett för den som befinner sig utanför hamsterhjulet men i den arbetande masshypnotiska skaran sannolikt väldigt svårt att se eftersom man då blir tvungen till en massa uppvaknande aktiviteter. Ju viktigare jobb desto lägre lön. Desto fler jobb krävs för att klara den ekonomiska livhanken. De som redan är tillräckligt indoktrinerade för att inneha ett fejkat ämbete belönas rikligen. Allt för att hålla farsen levande. Inga glipor till att inte längre erkänna den påhittade lönens värde. Och alla de härskartekniska moraliska ramverk vi matas med från de tidiga skolåren.
Varför jobbar man? För att göra rätt för sig? Nej, knappast. För att hållas upptagen med en massa på hittad dynga som förhindrar att man faktiskt inser vad som är viktigt i livet. De flesta av oss jobbar till ingen eller blygsam nytta för människor i stort. För om vi inte hölls i detta moraliska grepp utan gavs några månader att fundera över livet; skulle vi då vara rädda för varandra? Skulle vi fortsatt jaga pengar, prylar och prestige? Skulle vi känna behovet av en övermakt att säkerställa vår undergivenhet? Skulle vi må dåligt och behöva vård i samma utstäckning som i vår sjukönskande arbetsvardag?
Jo. Arbete är viktigt. Man måste ju äta något. Och man vill ju inte frysa ihjäl. Det kan vara trevligt att resa. Men om man tar bort alla konstruerade arbeten behöver var och en inte arbeta mer än en bråkdel av vad man idag gör för att livet ska kunna bibehålla sitt rika innehåll. Däremot kan man ju få tid att njuta av livet vilket är en sanslöst banbrytande nyhet i sig.
Hinnan är tunn. Ytterst, ytterst tunn. Mänskligheten står inför att bryta igenom den yta av hypnos som i västvärlden tillsjungs det förhärligade arbetandet. Hur kan vi lyda väckarklockans bestialiska uppmaning att gå ur sängen, mata monstret med våra barns oförstörda sinnen och själva frivilligt och glatt infinna oss till på utsatt tid i koncentrationslägret? Idag hade varit den perfekta dagen att sluta upp med detta. Men det kommer en morgondag också.
Själv sitter jag på tåget på väg till jobbet idag. Det händer inte så ofta längre. Jag ser fram emot att träffa mina kompanjoner. Jag trivs med dem och det vi skapat tillsammans. Med våra kunder och de småskaligheter som blivit vårt företag. Vi har inget riskkapital, inga externa hökar som piskar oss med finansiell furiositet. Vi har våra idéer även om vi under stundom anfäktas av den synliga ambitionens spöke.
Det blev ingen helomvändning idag, men den kommer. Den kommer gradvis i takt med var och ens övertygelse. Det går undan. Bakom den tunna hinnan arrangerar sig våra insikter utna att störa oss i våra dagliga sömngångarrutiner. När den kollektiva insikten sedan kommer har vi det redan i oss och kan ändra tillvaron så snabbt att ingen motreaktion äger verkan.
Andra världskriget var i mångt och mycket en generalrepetition inför vad vi ser i världen idag. Ovan en entré i Theresienstadt. Ett koncentrationsläger med en lite mjukare framtoning. Modellen för det arbetsmyremyllrande konsumtionssamhället, kan tyckas. [bildinfo].
lördag 16 april 2011
Om arbetslöshet
Den arbetslösa människan förefaller vara den kanske farligaste av alla vårt samhälles fiender. Den arbetslösa människan förskjuts, försätts i slaveri, kölhalas äreligen och den goda medborgaren uppmuntras på det karaktäristiskt lite stillsamt subtila sättet att förskjuta de som inte gör rätt för sig. De som inte låter sig förslavas under penningens imaginära makt. De som inte ges tillfälle att arbeta. The outcast.
De krumbukter samhället tar till för att få människor i sysselsättning utan något som helst egentligt krav på produktivitet tar sig de mest absurda uttryck. Vid den officiella anblicken handlar det om att människan ska förtjäna sitt uppehälle. Man har tagit småbrukarens paradigm av att odla marken och kreaturen för att genom sitt värv få detta på tallriken och till det existentiellt tvingande bränslet. Maten. Värmen. Vattnet. Livets förutsättningar.
Men relativt få av de som arbetar idag gör det med något slags synlig koppling till den egna överlevnaden. Faktum är att de flesta egentligen sysslar med rent nonsens. Det kanske mest vansinniga är alla de människor som går till jobbet minst 40 timmar i veckan för att räkna pengar. Pengar, något fullkomligt uppdiktat och helt utan eget värde men som mänskligheten bestämt sig för varandes det mest värdefulla av allt. Något som i vår cybervärld per definition inte tillnärmelsevis existerar.
Den fysiskt betingande arbetsinsatsen för den egna överlevnaden har bytts mot en insats för psykisk överlevnad i en konturerad snårskog av karriärvägar och jagets i självförverkligande förledda utblommande. Där man tidigare hjälpts åt i småskaliga samarbeten för lite mer redundant överlevnad handlar det nu om att i rakbladsprydda stuprör själv nå maximal framgång på andras bekostnad. Att vara någon och att vara det genom att vara framgångsrik.
Att hjälpa andra utan att för egen del nå framgång eller personlig vinning på kuppen har till följd av detta blivit lika urbota ologiskt som att reflektera över varför man egentligen lägger all den tid man gör på det som kallas arbete. Och det är därför dessa arbetslösa satar måste bekämpas med näbbar och klor. Alla ska ha klart för sig att de som inte arbetar inte gör rätt för sig utan är parasiter som lever på andras surt arbetade arbetstimmar.
I går såg jag ett gäng från Samhall. De gick och plockade skräp. En bilägare stannade vid trottoaren och skulle byta däck på sin bil. Samhallskillarna hjälpte bilägaren tillrätta. En gest av vänlig mänsklig värme. En gest som kunde fullbordas eftersom de samhallsanställda ju inte tvingas till produktivitet som övriga arbetare i samhället gör. De anses redan vara förpassade till den arbetsmoraliska soptippen.
Mänsklig hjälpsamhet och värme av detta slag måste motarbetas. Gud förbjude att människor dessutom får tid att reflektera över livet, dess innebörd och samhällets konstruktion. Alla ska hållas sysselsatta. Fullt sysselsatta. Tid för barn, kärlek, själsliga uttryck och reflektion är evil som fan. Och som yttersta hot måste fattigdomen finnas där. Den fattiga avgrund i vilken de utförsäkrade dväljes.
IMF och världsbanken uttalar sig om hur sunda ekonomier ser ut. Sunda ekonomier har ett inte försvinnande mått av fattigdom. Utan denna fattigdom är inte den arbetsföra befolkningen tillräckligt rädda för motsatsen. Sverige har sannolikt haft lite för låg fattigdom, något som nu åtgärdas med all önskvärd resolution. IMF och världsbanken konstituerar mänsklighetens fiender.
Emfasen på jaget och dess utveckling är numera helt pengasystemes förtjänst. Jagets jagande är ett slags mentalt fängelse där var och en sitter i sin egen isoleringscell stångandes pannan mot gallret i sina ansträngningar att nå längre, högre, bättre. Fångvaktarna delar ut belöning genom luckan den 25:e varje månad i vad som ser ut att vara efter förtjänst men istället bevisar vilken grad av förleddhet fången uppnått. Cellens vägg är helt självpåtagen. Vi kan när som helst lösa oss ur knuten och byta jagets fruktlösa jakt mot den gemensamma småskaligheten at large.
De krumbukter samhället tar till för att få människor i sysselsättning utan något som helst egentligt krav på produktivitet tar sig de mest absurda uttryck. Vid den officiella anblicken handlar det om att människan ska förtjäna sitt uppehälle. Man har tagit småbrukarens paradigm av att odla marken och kreaturen för att genom sitt värv få detta på tallriken och till det existentiellt tvingande bränslet. Maten. Värmen. Vattnet. Livets förutsättningar.
Men relativt få av de som arbetar idag gör det med något slags synlig koppling till den egna överlevnaden. Faktum är att de flesta egentligen sysslar med rent nonsens. Det kanske mest vansinniga är alla de människor som går till jobbet minst 40 timmar i veckan för att räkna pengar. Pengar, något fullkomligt uppdiktat och helt utan eget värde men som mänskligheten bestämt sig för varandes det mest värdefulla av allt. Något som i vår cybervärld per definition inte tillnärmelsevis existerar.
Den fysiskt betingande arbetsinsatsen för den egna överlevnaden har bytts mot en insats för psykisk överlevnad i en konturerad snårskog av karriärvägar och jagets i självförverkligande förledda utblommande. Där man tidigare hjälpts åt i småskaliga samarbeten för lite mer redundant överlevnad handlar det nu om att i rakbladsprydda stuprör själv nå maximal framgång på andras bekostnad. Att vara någon och att vara det genom att vara framgångsrik.
Att hjälpa andra utan att för egen del nå framgång eller personlig vinning på kuppen har till följd av detta blivit lika urbota ologiskt som att reflektera över varför man egentligen lägger all den tid man gör på det som kallas arbete. Och det är därför dessa arbetslösa satar måste bekämpas med näbbar och klor. Alla ska ha klart för sig att de som inte arbetar inte gör rätt för sig utan är parasiter som lever på andras surt arbetade arbetstimmar.
I går såg jag ett gäng från Samhall. De gick och plockade skräp. En bilägare stannade vid trottoaren och skulle byta däck på sin bil. Samhallskillarna hjälpte bilägaren tillrätta. En gest av vänlig mänsklig värme. En gest som kunde fullbordas eftersom de samhallsanställda ju inte tvingas till produktivitet som övriga arbetare i samhället gör. De anses redan vara förpassade till den arbetsmoraliska soptippen.
Mänsklig hjälpsamhet och värme av detta slag måste motarbetas. Gud förbjude att människor dessutom får tid att reflektera över livet, dess innebörd och samhällets konstruktion. Alla ska hållas sysselsatta. Fullt sysselsatta. Tid för barn, kärlek, själsliga uttryck och reflektion är evil som fan. Och som yttersta hot måste fattigdomen finnas där. Den fattiga avgrund i vilken de utförsäkrade dväljes.
IMF och världsbanken uttalar sig om hur sunda ekonomier ser ut. Sunda ekonomier har ett inte försvinnande mått av fattigdom. Utan denna fattigdom är inte den arbetsföra befolkningen tillräckligt rädda för motsatsen. Sverige har sannolikt haft lite för låg fattigdom, något som nu åtgärdas med all önskvärd resolution. IMF och världsbanken konstituerar mänsklighetens fiender.
Emfasen på jaget och dess utveckling är numera helt pengasystemes förtjänst. Jagets jagande är ett slags mentalt fängelse där var och en sitter i sin egen isoleringscell stångandes pannan mot gallret i sina ansträngningar att nå längre, högre, bättre. Fångvaktarna delar ut belöning genom luckan den 25:e varje månad i vad som ser ut att vara efter förtjänst men istället bevisar vilken grad av förleddhet fången uppnått. Cellens vägg är helt självpåtagen. Vi kan när som helst lösa oss ur knuten och byta jagets fruktlösa jakt mot den gemensamma småskaligheten at large.
måndag 6 september 2010
Arbete
Som ”ren” arbetsnarkoman känner jag kanske alltför många av arbetets dimensioner. Arbetet kan bli borgen att fly in i för den som inte orkar med det som finns hemma. Men arbetet kan också vara det som bakbinder individen från att leva. Två sidor av samma mynt, egentligen.
Att a) jobba lite mindre och b) få en tydlig länk från det man faktiskt gör till meningsfullheter i sitt eget liv är nog inte så dumt. Mycket av de frustrationer som bor i arbete gör det eftersom man någonstans vet att större delen av den tid man lägger ner går upp i rök på grund av dåligt ledarskap, sjuka företagskulturer eller ur en mänsklig synvinkel onödiga eller direkt skadliga verksamheter.
Dagens önskan är att fler skulle få känna på frikopplingen och den i själslig mening frivilliga arbetsmoralen. Där man inte måste måsta utan bara måste för sin egen skull. Inte sin egen skull som i egotrippens utan utifrån det egna och de närmastes behov via den egna meningsfullheten. Vilken som regel stortrivs av att hjälpa andra.
Att a) jobba lite mindre och b) få en tydlig länk från det man faktiskt gör till meningsfullheter i sitt eget liv är nog inte så dumt. Mycket av de frustrationer som bor i arbete gör det eftersom man någonstans vet att större delen av den tid man lägger ner går upp i rök på grund av dåligt ledarskap, sjuka företagskulturer eller ur en mänsklig synvinkel onödiga eller direkt skadliga verksamheter.
Dagens önskan är att fler skulle få känna på frikopplingen och den i själslig mening frivilliga arbetsmoralen. Där man inte måste måsta utan bara måste för sin egen skull. Inte sin egen skull som i egotrippens utan utifrån det egna och de närmastes behov via den egna meningsfullheten. Vilken som regel stortrivs av att hjälpa andra.
tisdag 24 augusti 2010
Yenom eht Wollof
Det sägs att om man ska finna de verkliga sambanden i vår värld så ska man nysta i det med ledning av pengaströmmarna. Follow the Money.
Sagt och gjort. För inte så länge sedan kom jag till följd av detta nystande till insikten att pengar mest är (snarare blivit) en fantasiprodukt. Att bankerna skapar nya pengar i samma takt som befolkningen lånar dem. De privata bankerna, alltså. Med privata ägare - ett relativt fåtal sådana.
Flöde och motflöde
Om pengarna flödar i en viss riktning måste väl rimligtvis något annat flöda i den motsatta riktningen. Allt som kan köpas för pengar även kan ju köpas även för lånade pengar - vare sig det rör sig om ett företag som investerar i utökad produktion, en familj som köper en bostad eller bil, en ”privat operatör” som ämnar köpa loss tidigare kommunal verksamhet, eller en bonde som skaffar sig virke till sin nya lada så är ju principen densamma. Eller ett land som behöver återuppbygga en stad efter ett jordskalv, alternativt hela sin infrastruktur efter en invasion av en slumpvist vald supermakt för den delen.
Man köper exempelvis en villa för två miljoner, varav 1.5 lånas i bank. Kravet för att få skapa dessa pengar är att banken måste ha ett värde på mellan fyra till tio procent av beloppet i sin reserv. De 1.5 MSEK som lånas ut uppstår alltså ur ett bokfört värde om maximalt 150 kSEK. Via lånehandlingarna erkänner låntagaren emellertid hela den finansiella skulden. Låntagaren blir alltså skyldig banken 1.5 verkliga MSEK som skapats ur maximalt 150 lika verkliga kSEK och är skyldig dessa pengar personligen. Säkerheten – villans värde – den begränsar inte skulden utan används för att ge banken ytterligare trygghet vilket ger låntagaren en något lägre ränta.
Åren går och alltfler lånar till sina bostäder, bilar, expansioner, lador, återuppbyggda länder och privatiseringsprojekt. Banken erhåller en ränteintäkt som kan bokföras som tillgång och utgöra grund för ytterligare utlåning enligt ovan.
Så händer det hemska att vi ”råkar ut för” en finanskris alias bankkris. Räntorna drivs upp. Kostnaderna för räntan skenar och många med krediter klarar inte av att slanta upp. Om vi är ett land eller företag räcker det med att ett kreditinstitut ändrar vår "rating" varvid räntorna som regel höjs för låntagaren i fråga.
När man inte kan betala äger banken rätt att mäta ut sin pant, något som för att kunna genomföras kräver att den belånade bostaden säljs. För exempelvillan ovan blir det bostadsmarknaden, förstås. Och där har priserna sjunkit ihop som en fransk efterrätt eftersom ytterst få kan kan låna pengar, alternativt prestera kontanta medel i den omfattning som gällde vid köpetillfället. Låt oss säga att vi klämmer iväg kåken för en miljon. Vi står sedan där med en skuld på en halv miljon och beklagligtvis även utan bostad.
Likadant med de ”privatiserade” tidigare kommunala eller statliga verksamheterna. Efter en (om nödvändigt framtvingad) konkurs faller de under konkursförvaltarens kontroll och kan köpas av intressebolag, lämpligtvis drivna av riskkapitalister inom den finansiella Elitens sfär.
På de gamla Vallonbruken var brukspatronen som regel noggrann med att äga handelsboden och var ytterst givmild med krediter. När en generation lyckats bygga upp en försvarlig skuld i nämnda handelsbod fick nästa vid en sådär 10-12 års ålder börja jobba av den. För att naturligtvis öka densamma under sin levnadstid och överlämna den till sina lyckligt lottade arvingar.
Allt detta skulle kanske möjligen kunna vara logiskt någonstans om det inte var för att bankerna själva får utfärda ny valuta. Men eftersom de lyckats förse sig med den makten kan de lägga under sig alla former av reella värden och samtidigt förslava hela befolkningar under ekonomisk skuld.
Det är Vallonbrukets feodala mekanismer uppskalat till en värld där allt av värde i praktiken ägs av ett mycket litet fåtal. En Elit.
Ganska dystert. Eller?
Regera-världen-mentaliteten
Jag har genom min karriär mött många personer med ”jag-ska-regera-världen-mentalitet”. Sådana som tänker offensivt och aggressivt i det mesta och vars drivkraft är att dominera andra människor. Det lever i stort och smått, alltifrån den myndige lille småpåven via den glupske finansmannen som inte tvekar inför ett ”tufft beslut” till den erövringsorienterade kejsaren. För den som är sugen på att lära sig några knep finns en passande bok - Makt som hobby, ISBN 9789174510638.
I min värld finns det finns tre saker som väger upp möjligen lite dystra scenariet. Tre oerhört viktiga saker. Och det är just på grund av detta som Elitens sannolikt planerade världsherravälde inte riktigt är sådär supergångbart i det långa loppet. Jag menar, mycket är ju redan på plats, men eftersom expansion och ökad dominans så att säga är inbyggt i designen så måste det komma till direkt förtryck av varenda sate förr eller senare. Och den gubben går nog inte riktigt ändå.
För det första. Eliten är ett begränsat antal människor. De äter ett begränsat antal mål mat, får plats med ett begränsat antal Rolexklockor på sina armar, och behöver ett begränsat antal kvadratmeter att röra sig på. Om man skjuter ett för stort antal låntagare i sank för att plocka av dem sina tillgångar tappar saker och ting värde även roffarna emellan. Och mot sig får man en fördriven mobb utan något att förlora. Det gäller att reglera processen så att det pyser ihop långsamt och försiktigt och till en vettig nivå för att spelet inte ska spricka. Och här finns en uppenbar utmaning då vi sannolikt redan passerat punkten då världens alla pengar inte klarar av att betala ens räntan på världens alla skulder.
För det andra. Skuldsättandet av människor förser dem med ett ekonomiskt tunnelseende. De får möjlighet att sväva/leva ut med lånade medel men som ett brev på posten kommer också kraven att tjäna pengar via arbete. Arbete som tar allt större del av människans tid och gör att man inte hinner njuta av natur, barn, skåda stjärnor, fiska och må gott. Vilket i sin tur får människor ur balans och gör medelsvensson till en mer lätthanterlig entitet att skyffla runt och dominera. Det är kanske planen. Men någonstans finns en själ också och den sätter emot på en eller annan punkt. Börjar söka vägar runt mönstret och finner bit för bit en integritet som inte kan köpas för pengar (eller skulder). Man slutar så småningom frukta den ekonomiska lien och inser kanske att ”ok, ge mig betalningsanmärkningar då – jag får väl plocka svamp och odla potatis istället”.
Det var inte så länge sedan som jag på fullt allvar tyckte att personer som lånar och far runt är oansvariga och föraktliga. Att de faktiskt borde ha vett att inse att man måste sköta sin ekonomi först och främst och att man faktiskt inte kan leva för lånade pengar.
Men kanske är det så att de som lever upp lånade slantar har hittat ett sätt att bli kvitt den osynliga bojan? För de bevisar ju faktiskt på ett bakvänt sätt att bankerna kan skapa de pengar de behöver för att överleva och surfar därigenom på kreditvågen istället för att simma mot den obevekliga strömmen.
För det tredje. Den dominerande naturen bland de som kan tänkas vilja förtrycka den stora massan biter sig själv i svansen då den tvingas att uteslutande umgås med sig själv. Många i denna lilla klick är fostrade till att vara vad de är men inför valet att festa loss bland slavarna eller att gå på Elitens skryteribankett kan det nog hända att en och annan faktiskt finner sin själsliga orientering såsom ledandes dem bort från hånskratten och mot den rytmiska dansen. Dessa är inflytelserika agenter och jag anar att dess numerär kommer att stiga markant framöver.
Hur det ekonomiska pyramidspelet ska övergå i något mer hanterbart, det klarar jag inte av att ens gissa. Men jag har en distinkt känsla av att moder jord kommer att hjälpa oss att klara ut den här soppan, även om det kanske blir lite röjigt mellan varven.
Yenom eht Wollof blir Follow the money baklänges (och tvärtom) för den som inte räknat ut det vid det här laget. Alltså vad den här övningen ursprungligen gick ut på. Sedan spårade det ur en smula, det medges.
Sagt och gjort. För inte så länge sedan kom jag till följd av detta nystande till insikten att pengar mest är (snarare blivit) en fantasiprodukt. Att bankerna skapar nya pengar i samma takt som befolkningen lånar dem. De privata bankerna, alltså. Med privata ägare - ett relativt fåtal sådana.
Flöde och motflöde
Om pengarna flödar i en viss riktning måste väl rimligtvis något annat flöda i den motsatta riktningen. Allt som kan köpas för pengar även kan ju köpas även för lånade pengar - vare sig det rör sig om ett företag som investerar i utökad produktion, en familj som köper en bostad eller bil, en ”privat operatör” som ämnar köpa loss tidigare kommunal verksamhet, eller en bonde som skaffar sig virke till sin nya lada så är ju principen densamma. Eller ett land som behöver återuppbygga en stad efter ett jordskalv, alternativt hela sin infrastruktur efter en invasion av en slumpvist vald supermakt för den delen.
Man köper exempelvis en villa för två miljoner, varav 1.5 lånas i bank. Kravet för att få skapa dessa pengar är att banken måste ha ett värde på mellan fyra till tio procent av beloppet i sin reserv. De 1.5 MSEK som lånas ut uppstår alltså ur ett bokfört värde om maximalt 150 kSEK. Via lånehandlingarna erkänner låntagaren emellertid hela den finansiella skulden. Låntagaren blir alltså skyldig banken 1.5 verkliga MSEK som skapats ur maximalt 150 lika verkliga kSEK och är skyldig dessa pengar personligen. Säkerheten – villans värde – den begränsar inte skulden utan används för att ge banken ytterligare trygghet vilket ger låntagaren en något lägre ränta.
Åren går och alltfler lånar till sina bostäder, bilar, expansioner, lador, återuppbyggda länder och privatiseringsprojekt. Banken erhåller en ränteintäkt som kan bokföras som tillgång och utgöra grund för ytterligare utlåning enligt ovan.
Så händer det hemska att vi ”råkar ut för” en finanskris alias bankkris. Räntorna drivs upp. Kostnaderna för räntan skenar och många med krediter klarar inte av att slanta upp. Om vi är ett land eller företag räcker det med att ett kreditinstitut ändrar vår "rating" varvid räntorna som regel höjs för låntagaren i fråga.
När man inte kan betala äger banken rätt att mäta ut sin pant, något som för att kunna genomföras kräver att den belånade bostaden säljs. För exempelvillan ovan blir det bostadsmarknaden, förstås. Och där har priserna sjunkit ihop som en fransk efterrätt eftersom ytterst få kan kan låna pengar, alternativt prestera kontanta medel i den omfattning som gällde vid köpetillfället. Låt oss säga att vi klämmer iväg kåken för en miljon. Vi står sedan där med en skuld på en halv miljon och beklagligtvis även utan bostad.
Likadant med de ”privatiserade” tidigare kommunala eller statliga verksamheterna. Efter en (om nödvändigt framtvingad) konkurs faller de under konkursförvaltarens kontroll och kan köpas av intressebolag, lämpligtvis drivna av riskkapitalister inom den finansiella Elitens sfär.
På de gamla Vallonbruken var brukspatronen som regel noggrann med att äga handelsboden och var ytterst givmild med krediter. När en generation lyckats bygga upp en försvarlig skuld i nämnda handelsbod fick nästa vid en sådär 10-12 års ålder börja jobba av den. För att naturligtvis öka densamma under sin levnadstid och överlämna den till sina lyckligt lottade arvingar.
Allt detta skulle kanske möjligen kunna vara logiskt någonstans om det inte var för att bankerna själva får utfärda ny valuta. Men eftersom de lyckats förse sig med den makten kan de lägga under sig alla former av reella värden och samtidigt förslava hela befolkningar under ekonomisk skuld.
Det är Vallonbrukets feodala mekanismer uppskalat till en värld där allt av värde i praktiken ägs av ett mycket litet fåtal. En Elit.
Ganska dystert. Eller?
Regera-världen-mentaliteten
Jag har genom min karriär mött många personer med ”jag-ska-regera-världen-mentalitet”. Sådana som tänker offensivt och aggressivt i det mesta och vars drivkraft är att dominera andra människor. Det lever i stort och smått, alltifrån den myndige lille småpåven via den glupske finansmannen som inte tvekar inför ett ”tufft beslut” till den erövringsorienterade kejsaren. För den som är sugen på att lära sig några knep finns en passande bok - Makt som hobby, ISBN 9789174510638.
I min värld finns det finns tre saker som väger upp möjligen lite dystra scenariet. Tre oerhört viktiga saker. Och det är just på grund av detta som Elitens sannolikt planerade världsherravälde inte riktigt är sådär supergångbart i det långa loppet. Jag menar, mycket är ju redan på plats, men eftersom expansion och ökad dominans så att säga är inbyggt i designen så måste det komma till direkt förtryck av varenda sate förr eller senare. Och den gubben går nog inte riktigt ändå.
För det första. Eliten är ett begränsat antal människor. De äter ett begränsat antal mål mat, får plats med ett begränsat antal Rolexklockor på sina armar, och behöver ett begränsat antal kvadratmeter att röra sig på. Om man skjuter ett för stort antal låntagare i sank för att plocka av dem sina tillgångar tappar saker och ting värde även roffarna emellan. Och mot sig får man en fördriven mobb utan något att förlora. Det gäller att reglera processen så att det pyser ihop långsamt och försiktigt och till en vettig nivå för att spelet inte ska spricka. Och här finns en uppenbar utmaning då vi sannolikt redan passerat punkten då världens alla pengar inte klarar av att betala ens räntan på världens alla skulder.
För det andra. Skuldsättandet av människor förser dem med ett ekonomiskt tunnelseende. De får möjlighet att sväva/leva ut med lånade medel men som ett brev på posten kommer också kraven att tjäna pengar via arbete. Arbete som tar allt större del av människans tid och gör att man inte hinner njuta av natur, barn, skåda stjärnor, fiska och må gott. Vilket i sin tur får människor ur balans och gör medelsvensson till en mer lätthanterlig entitet att skyffla runt och dominera. Det är kanske planen. Men någonstans finns en själ också och den sätter emot på en eller annan punkt. Börjar söka vägar runt mönstret och finner bit för bit en integritet som inte kan köpas för pengar (eller skulder). Man slutar så småningom frukta den ekonomiska lien och inser kanske att ”ok, ge mig betalningsanmärkningar då – jag får väl plocka svamp och odla potatis istället”.
Det var inte så länge sedan som jag på fullt allvar tyckte att personer som lånar och far runt är oansvariga och föraktliga. Att de faktiskt borde ha vett att inse att man måste sköta sin ekonomi först och främst och att man faktiskt inte kan leva för lånade pengar.
Men kanske är det så att de som lever upp lånade slantar har hittat ett sätt att bli kvitt den osynliga bojan? För de bevisar ju faktiskt på ett bakvänt sätt att bankerna kan skapa de pengar de behöver för att överleva och surfar därigenom på kreditvågen istället för att simma mot den obevekliga strömmen.
För det tredje. Den dominerande naturen bland de som kan tänkas vilja förtrycka den stora massan biter sig själv i svansen då den tvingas att uteslutande umgås med sig själv. Många i denna lilla klick är fostrade till att vara vad de är men inför valet att festa loss bland slavarna eller att gå på Elitens skryteribankett kan det nog hända att en och annan faktiskt finner sin själsliga orientering såsom ledandes dem bort från hånskratten och mot den rytmiska dansen. Dessa är inflytelserika agenter och jag anar att dess numerär kommer att stiga markant framöver.
Hur det ekonomiska pyramidspelet ska övergå i något mer hanterbart, det klarar jag inte av att ens gissa. Men jag har en distinkt känsla av att moder jord kommer att hjälpa oss att klara ut den här soppan, även om det kanske blir lite röjigt mellan varven.
Yenom eht Wollof blir Follow the money baklänges (och tvärtom) för den som inte räknat ut det vid det här laget. Alltså vad den här övningen ursprungligen gick ut på. Sedan spårade det ur en smula, det medges.
torsdag 19 augusti 2010
Jensens finger
I slutet av 90-talets IT-era jobbade jag för ett börsnoterat tämligen glassigt företag. Då grundaren klev åt sidan anställdes en stor, gemytlig och lite bullrig och synnerligen dansk VD.
Han råkade ut för en olycka under en teambuildingövning, denne VD. Hans ena pekfinger hamnade mellan en segelbåt och en brygga. Det gick sönder. Och fick stelopereras.
Pekfingret var därefter helt stelt.
Detta tillstånd var tydligen smittsamt; några månader senare hade pekfingrarna i stor omfattning stelnat även hos övriga medarbetare, åtminstone ner till mellanchefsnivå där jag chelv befann mig. Med stelt pekfinger som brukligt var. När det skulle sägas något som inte var menat att ifrågasättas – då åkte pekfingret ut.
Det var ganska underhållande att se, är man väl börjat lägga märket till det.
Och fortfarande finns reflexen där att fälla ut Jensenfingret till låst läge mellan varven, även om dess praktiska tillämplighet för länge sedan passerat bäst-före-datum.
Han råkade ut för en olycka under en teambuildingövning, denne VD. Hans ena pekfinger hamnade mellan en segelbåt och en brygga. Det gick sönder. Och fick stelopereras.
Pekfingret var därefter helt stelt.
Detta tillstånd var tydligen smittsamt; några månader senare hade pekfingrarna i stor omfattning stelnat även hos övriga medarbetare, åtminstone ner till mellanchefsnivå där jag chelv befann mig. Med stelt pekfinger som brukligt var. När det skulle sägas något som inte var menat att ifrågasättas – då åkte pekfingret ut.
Det var ganska underhållande att se, är man väl börjat lägga märket till det.
Och fortfarande finns reflexen där att fälla ut Jensenfingret till låst läge mellan varven, även om dess praktiska tillämplighet för länge sedan passerat bäst-före-datum.
måndag 16 augusti 2010
Välkommen tillbaka
Hoppas att du haft en härlig semester och att du har många bra minnen att ta med dig ombord på hamsterhjulet som för många rullar igång just idag.
Semesterns slut innebär återgången från ett relativt naturligt tillstånd till en den inlärda verkligheten. In i en onaturlig värld byggt på falska friheter och meningslösa val. Klart det kan vara svårt att återanpassa sig – det är ett verkligt sundhetstecken. SvD har en programmeringsartikel på ämnet – kan vara bra om du känner dig avprogrammerad.
Eller ta en rejäl funderare. Studera vad det är som händer. Och varför. ”Follow the money” är en mycket god utgångspunkt. Eller Jules Verne [SvD]. Och börja gärna nu. Det är inte vad du ”borde” göra utan snarare vad du borde.
Semesterns slut innebär återgången från ett relativt naturligt tillstånd till en den inlärda verkligheten. In i en onaturlig värld byggt på falska friheter och meningslösa val. Klart det kan vara svårt att återanpassa sig – det är ett verkligt sundhetstecken. SvD har en programmeringsartikel på ämnet – kan vara bra om du känner dig avprogrammerad.
Eller ta en rejäl funderare. Studera vad det är som händer. Och varför. ”Follow the money” är en mycket god utgångspunkt. Eller Jules Verne [SvD]. Och börja gärna nu. Det är inte vad du ”borde” göra utan snarare vad du borde.
tisdag 3 augusti 2010
Hamsterhjulet
Varning: Innehållet i detta inlägg kan verka demoraliserande på den som tycker att meningen med livet är att gå till jobbet. Läses helt på egen risk.
Väldigt många jobbar för mycket. Och sannolikt finns det en eller annan som jobbar för lite. Det finns en konstruerad konflikt där de som tycker sig jobba för mycket matas med åsikten av att de föder de som jobbar för lite. En av många konstruerade konflikter med syfte att hålla dig i schack och att rättfärdiga det faktum att du blir bedragen.
Men de allra flesta jobbar trots allt för mycket. 8x5 = 40 timmar av veckans 168, varav ungefär 50-60 timmar går till sömn. Om man räknar med resor till och från arbetet lägger många alltså lika mycket tid på sömn som på arbete. Meningsfullt?
Stenåldersmänniskan jobbade cirka 3-5 timmar per dag. Alltså ungefär hälften av den moderna människans arbetstid. Utan en endaste liten maskin till sin hjälp och dessutom med ett rejält mycket kortare liv att förverkliga sig själv under.
Värdeskapande
Man brukar ju prata om ”värdeskapande arbete”, ”produktivt arbete” som det verkligt centrala i företag och organisationer. Alltså att jobba på golvet eller att jobba med utveckling. Och så finns det ”administrativa uppgifter” eller ”stabsfunktioner” vilka sällan benämns vara värdeskapande men ytterst nödvändiga för att hålla ordning. Och viktigast av allt – för att räkna pengar.
Alla verksamheter bedöms idag utifrån en ekonomisk måttstock. Pengar är alltså måttet på värdeskapandet. De som jobbar gör det för att företaget ska tjäna pengar och för att själv få en del av denna förtjänst i lön. Lön som spenderas i det ekonomiska systemet och blir till någon annans intäkt. Beskattning inräknat eftersom det är den offentliga världens intäkt.
Pengar
Men var kommer pengar ifrån egentligen? De flesta tror att de utfärdas av staten via riksbanken och att våra politiker har hand om skapandet av pengar. I själva verket är det inte alls så. Bankerna skapar nya pengar kontinuerligt. För varje krona de lyckas ha på ett konto eller ta som ränta får de låna ut nio nya kronor. Bankerna är alltså högpresterande sedelpressar. [Wikipedia: Fractional Reserve Banking] .
Pengar finns ursprungligen för att det var enklare att byta guld än att byta saker mot varandra. Men under medeltiden kom bankväsendet att successivt ta över makten över pengarna och började sedan skapa egna pengar helt frikopplat från något slags verkligt värde. Pengarna skapas genom att någon tar ett lån. Pengar skapas ur skuld. Det är där vi är idag.
Faktum är att världen är idag skyldig bankerna så mycket pengar att alla pengar i världen inte ens täcker upp för räntan på världens sammanlagda skulder. Denna prekära situation får dagligen sin lösning genom lån så att flera nya pengar kan skapas för att betala räntorna på de pengar som världen är skyldig bankerna.
Om du tjänar 200 kr i timmen kan du ändå aldrig slå banken som kan skaffa sig ett skuldtillgodohavande på 2 000 000 helt nya kronor på bara någon timme när en ny husköpare vandrar in på bankkontoret. Du behöver jobba 10 000 timmar för att komma upp i motsvarande summa - fem års heltid med två veckors semester per år.
Värdeförstörande marknad
Om alla jobbar för att skapa värde, vart vart tar detta värde vägen sedan? Någonstans måste värdet ju ätas upp i ett slags värdeförstörande. När man lägger pengar på mat är det ju enkelt. Efter att maten passerat tarmen (eller bäst-före-datum) är den inte värd ett skit. Maten är då inte mat längre utan omvandlad till energi i kroppen.
Om jag däremot lägger en halv miljon på att köpa en bil så är den efter tre år värd knappa hälften. Hur kommer det sig – bilen finns ju kvar. Beror det på att de i bilen ingående komponenterna har slitits och förstörts och att det kostar 250 000 att lacka om och renovera den till nyskick? Nej, knappast. Det beror på att bilens marknadsvärde har minskat. Alltså det antal pengar någon annan skulle vilja betala för min förhållandevis nya bil efter jämförelse med andra bilar på marknaden.
Med undantag för mat och bränsle är det alltså marknaden som är ansvarig för att förstöra de värden som byggs upp. Det finns ett undantag – och det är bostadsmarknaden. Som av en händelse utgör grunden för det mesta av utlåningen och bankens värdeskapande.
Icke-värdeskapande
Äldreomsorgen är ett exempel på något som så i så gott som varje kommun har riktigt taskigt med pengar och som har ett mer eller mindre stående besparingskrav på sig. Att ta hand om de som levt ett helt liv, har en massa erfarenheter och iakttagelser att dela med sig av samt ofta är upphovet till ett eller flera barn måste väl ändå vara det meningslösa av allt meningslöst. Och allt annat än värdeskapande eftersom den vårdade (”brukaren”) konstituerar ju knappast någon form av intäkt.
Idrott är inte heller värdeskapande, annat än på proffsnivå då förståss. Och vad gäller musik, teater, film så är det ju bara de handplockade artisterna, regissörerna eller filmmakarna som skapar sådant som faktiskt ”får pengar” någonstans ifrån som når den breda massan. Som blir värdeskapande. Resten betraktas som värdelöst.
Att vistas i naturen är inte värdeskapande. Att frivilligt hjälpa någon annan är inte värdeskapande. Att sova är inte värdeskapande – om du inte sover för att orka prestera på jobbet förstås. Att älska är inte värdeskapande. Att sitta vid matbordet en timme och sladdra är inte värdeskapande. Att laga mat istället för att köpa färdiglagat är inte värdeskapande.
Att vara kreativ är sällan värdeskapande. Om du skulle uppfinna något som till exempel gör att man skulle kunna jobba mindre eller må bättre innebär ju detta bara bekymmer för marknaden. För om du lyckas få detta värdeskapande monster att bli verklighet måste motsvarande värdeförstörande också skapas någonstans. Du hotar alltså att förstöra för det känsliga värdeförstörande systemet.
Nog med exempel här tror jag.
Hamsterhjul
Jag tycker att man ser det meningslösa i detta med pengar och arbete om man tittar på lite avstånd. Som ett hamsterhjul med konstruerat värdeskapande och värdeförstörande och nästan helt och hållet frikopplat från livets realiteter. Vars yttersta syfte är att hålla alla i samhället i värdeskapande arbete (”produktiva”) och borta från tankar kring varför. Hamsterhjulet är en bur där du inte ser väggarna eftersom du själv springer så fort att du inte ser nätet. Om du stannar i hamsterhjulet springer de andra hamstrarna över dig.
Hamsterhjulet driver en generator. Och om vi följer kabeldragningen från generatorn hamnar vi hos bankerna. Och dess ägare. Energin från generatorn genererar ström till deras glassmaskin. Glass som serveras av handplockade hamstrar som under pompa och ståt upplyfts till finanssektorn för att hjälpa sina ägare.
Allt detta är lätt att säga för den som inte direkt jobbar ihjäl sig och som för tillfället tycker sig ha tillräckligt med pengar för att klara livhanken ändå. Men det kanske är vad som krävs för att kunna fullfölja denna tankebana utan att bli avbruten av att gå till sitt värdeskapande arbete.
Jag är ett stort misslyckande för hela hamstersjulssystemet. Sådana som jag borde inte finnas. Nu är jag inte så farlig, kanske. Jag utmanar bara hamsterhjulssystemet i tanken – ett slags mental aktivism. Det finns de som givit sig på att angripa systemet mer handgripligen via de ekonomiska och samhälleliga grenarna. Många av dem har dött under besynnerliga omständigheter. Dag Hammarskjöld är en intressant figur i det sammanhanget. En av besynnerligt många.
So?
Men finns hamsterhjulssystemet bara för att ett fåtal ska åtnjuta nyttan av den stora massans insatser eller finns det ytterligare orsaker till att hålla den breda massan i schack?
Jag tror det gör det och jag tror att det finns väldigt många sådana grunder. I grund och botten tror jag att människan är ett oerhört fredligt djur med enastående själsliga möjligheter. Jag tror, och har under åratal av meningslöst faktasamlande kommit att begripa, att så gott som alla konflikter – speciellt de verkligt stora tilldragelserna – har konstruerats. För vi är lättlurade, vi människor. Och vi är oerhört lätta att provocera till att bråka med varandra. Något som även det regelmässigt utnyttjas.
Men vad är det vi hålls i schack ifrån – egentligen? Det måste nog var och en svara på själv. Vad mig anbelangar börjar jag ana vad det är men ber att få återkomma i ämnet vid ett senare tillfälle (mönstret finner du ehuru bland tidigare inlägg här). Sug på den här till att börja med: vem sjunger vackert? Vem skriver bra? Vem kan skapa ljuvlig musik? Vem målar uttrycksfullt? Vem är bra på att snickra? Vem tycker om att hjälpa andra? Vem har kluriga uppfinningar i huvudet? Vem kan få andra att skratta? Vem tycker om att jobba i skogen? Vem har god hand med djur? Ok. Och vem har tid till just det där den är bra på eller tycker om att göra?
Nej, precis.
Så har vi den blekaste aning om vad vi egentligen är kapabla till?
Nej precis.
Och kanske det är precis det där vi är kapabla till som vi till varje pris måste hållas ifrån med hjälp av hamsterhjulet.
Jag vet inte vad du som till äventyrs haft tålamodet och det morbida intresset att faktiskt läsa hela vägen hit tycker, men jag tycker inte att det är helt sjysst att springa i hamsterturbin. Och så tycker jag att det skulle vara oerhört spännande att veta hur världen skulle se ut om vi inte gjorde det.
Hittade en intressant artikel på ämnet - om en kommande avhandling i det omoraliska i att arbeta - se [DN].
Väldigt många jobbar för mycket. Och sannolikt finns det en eller annan som jobbar för lite. Det finns en konstruerad konflikt där de som tycker sig jobba för mycket matas med åsikten av att de föder de som jobbar för lite. En av många konstruerade konflikter med syfte att hålla dig i schack och att rättfärdiga det faktum att du blir bedragen.
Men de allra flesta jobbar trots allt för mycket. 8x5 = 40 timmar av veckans 168, varav ungefär 50-60 timmar går till sömn. Om man räknar med resor till och från arbetet lägger många alltså lika mycket tid på sömn som på arbete. Meningsfullt?
Stenåldersmänniskan jobbade cirka 3-5 timmar per dag. Alltså ungefär hälften av den moderna människans arbetstid. Utan en endaste liten maskin till sin hjälp och dessutom med ett rejält mycket kortare liv att förverkliga sig själv under.
Värdeskapande
Man brukar ju prata om ”värdeskapande arbete”, ”produktivt arbete” som det verkligt centrala i företag och organisationer. Alltså att jobba på golvet eller att jobba med utveckling. Och så finns det ”administrativa uppgifter” eller ”stabsfunktioner” vilka sällan benämns vara värdeskapande men ytterst nödvändiga för att hålla ordning. Och viktigast av allt – för att räkna pengar.
Alla verksamheter bedöms idag utifrån en ekonomisk måttstock. Pengar är alltså måttet på värdeskapandet. De som jobbar gör det för att företaget ska tjäna pengar och för att själv få en del av denna förtjänst i lön. Lön som spenderas i det ekonomiska systemet och blir till någon annans intäkt. Beskattning inräknat eftersom det är den offentliga världens intäkt.
Pengar
Men var kommer pengar ifrån egentligen? De flesta tror att de utfärdas av staten via riksbanken och att våra politiker har hand om skapandet av pengar. I själva verket är det inte alls så. Bankerna skapar nya pengar kontinuerligt. För varje krona de lyckas ha på ett konto eller ta som ränta får de låna ut nio nya kronor. Bankerna är alltså högpresterande sedelpressar. [Wikipedia: Fractional Reserve Banking] .
Pengar finns ursprungligen för att det var enklare att byta guld än att byta saker mot varandra. Men under medeltiden kom bankväsendet att successivt ta över makten över pengarna och började sedan skapa egna pengar helt frikopplat från något slags verkligt värde. Pengarna skapas genom att någon tar ett lån. Pengar skapas ur skuld. Det är där vi är idag.
Faktum är att världen är idag skyldig bankerna så mycket pengar att alla pengar i världen inte ens täcker upp för räntan på världens sammanlagda skulder. Denna prekära situation får dagligen sin lösning genom lån så att flera nya pengar kan skapas för att betala räntorna på de pengar som världen är skyldig bankerna.
Om du tjänar 200 kr i timmen kan du ändå aldrig slå banken som kan skaffa sig ett skuldtillgodohavande på 2 000 000 helt nya kronor på bara någon timme när en ny husköpare vandrar in på bankkontoret. Du behöver jobba 10 000 timmar för att komma upp i motsvarande summa - fem års heltid med två veckors semester per år.
Värdeförstörande marknad
Om alla jobbar för att skapa värde, vart vart tar detta värde vägen sedan? Någonstans måste värdet ju ätas upp i ett slags värdeförstörande. När man lägger pengar på mat är det ju enkelt. Efter att maten passerat tarmen (eller bäst-före-datum) är den inte värd ett skit. Maten är då inte mat längre utan omvandlad till energi i kroppen.
Om jag däremot lägger en halv miljon på att köpa en bil så är den efter tre år värd knappa hälften. Hur kommer det sig – bilen finns ju kvar. Beror det på att de i bilen ingående komponenterna har slitits och förstörts och att det kostar 250 000 att lacka om och renovera den till nyskick? Nej, knappast. Det beror på att bilens marknadsvärde har minskat. Alltså det antal pengar någon annan skulle vilja betala för min förhållandevis nya bil efter jämförelse med andra bilar på marknaden.
Med undantag för mat och bränsle är det alltså marknaden som är ansvarig för att förstöra de värden som byggs upp. Det finns ett undantag – och det är bostadsmarknaden. Som av en händelse utgör grunden för det mesta av utlåningen och bankens värdeskapande.
Icke-värdeskapande
Äldreomsorgen är ett exempel på något som så i så gott som varje kommun har riktigt taskigt med pengar och som har ett mer eller mindre stående besparingskrav på sig. Att ta hand om de som levt ett helt liv, har en massa erfarenheter och iakttagelser att dela med sig av samt ofta är upphovet till ett eller flera barn måste väl ändå vara det meningslösa av allt meningslöst. Och allt annat än värdeskapande eftersom den vårdade (”brukaren”) konstituerar ju knappast någon form av intäkt.
Idrott är inte heller värdeskapande, annat än på proffsnivå då förståss. Och vad gäller musik, teater, film så är det ju bara de handplockade artisterna, regissörerna eller filmmakarna som skapar sådant som faktiskt ”får pengar” någonstans ifrån som når den breda massan. Som blir värdeskapande. Resten betraktas som värdelöst.
Att vistas i naturen är inte värdeskapande. Att frivilligt hjälpa någon annan är inte värdeskapande. Att sova är inte värdeskapande – om du inte sover för att orka prestera på jobbet förstås. Att älska är inte värdeskapande. Att sitta vid matbordet en timme och sladdra är inte värdeskapande. Att laga mat istället för att köpa färdiglagat är inte värdeskapande.
Att vara kreativ är sällan värdeskapande. Om du skulle uppfinna något som till exempel gör att man skulle kunna jobba mindre eller må bättre innebär ju detta bara bekymmer för marknaden. För om du lyckas få detta värdeskapande monster att bli verklighet måste motsvarande värdeförstörande också skapas någonstans. Du hotar alltså att förstöra för det känsliga värdeförstörande systemet.
Nog med exempel här tror jag.
Hamsterhjul
Jag tycker att man ser det meningslösa i detta med pengar och arbete om man tittar på lite avstånd. Som ett hamsterhjul med konstruerat värdeskapande och värdeförstörande och nästan helt och hållet frikopplat från livets realiteter. Vars yttersta syfte är att hålla alla i samhället i värdeskapande arbete (”produktiva”) och borta från tankar kring varför. Hamsterhjulet är en bur där du inte ser väggarna eftersom du själv springer så fort att du inte ser nätet. Om du stannar i hamsterhjulet springer de andra hamstrarna över dig.
Hamsterhjulet driver en generator. Och om vi följer kabeldragningen från generatorn hamnar vi hos bankerna. Och dess ägare. Energin från generatorn genererar ström till deras glassmaskin. Glass som serveras av handplockade hamstrar som under pompa och ståt upplyfts till finanssektorn för att hjälpa sina ägare.
Allt detta är lätt att säga för den som inte direkt jobbar ihjäl sig och som för tillfället tycker sig ha tillräckligt med pengar för att klara livhanken ändå. Men det kanske är vad som krävs för att kunna fullfölja denna tankebana utan att bli avbruten av att gå till sitt värdeskapande arbete.
Jag är ett stort misslyckande för hela hamstersjulssystemet. Sådana som jag borde inte finnas. Nu är jag inte så farlig, kanske. Jag utmanar bara hamsterhjulssystemet i tanken – ett slags mental aktivism. Det finns de som givit sig på att angripa systemet mer handgripligen via de ekonomiska och samhälleliga grenarna. Många av dem har dött under besynnerliga omständigheter. Dag Hammarskjöld är en intressant figur i det sammanhanget. En av besynnerligt många.
So?
Men finns hamsterhjulssystemet bara för att ett fåtal ska åtnjuta nyttan av den stora massans insatser eller finns det ytterligare orsaker till att hålla den breda massan i schack?
Jag tror det gör det och jag tror att det finns väldigt många sådana grunder. I grund och botten tror jag att människan är ett oerhört fredligt djur med enastående själsliga möjligheter. Jag tror, och har under åratal av meningslöst faktasamlande kommit att begripa, att så gott som alla konflikter – speciellt de verkligt stora tilldragelserna – har konstruerats. För vi är lättlurade, vi människor. Och vi är oerhört lätta att provocera till att bråka med varandra. Något som även det regelmässigt utnyttjas.
Men vad är det vi hålls i schack ifrån – egentligen? Det måste nog var och en svara på själv. Vad mig anbelangar börjar jag ana vad det är men ber att få återkomma i ämnet vid ett senare tillfälle (mönstret finner du ehuru bland tidigare inlägg här). Sug på den här till att börja med: vem sjunger vackert? Vem skriver bra? Vem kan skapa ljuvlig musik? Vem målar uttrycksfullt? Vem är bra på att snickra? Vem tycker om att hjälpa andra? Vem har kluriga uppfinningar i huvudet? Vem kan få andra att skratta? Vem tycker om att jobba i skogen? Vem har god hand med djur? Ok. Och vem har tid till just det där den är bra på eller tycker om att göra?
Nej, precis.
Så har vi den blekaste aning om vad vi egentligen är kapabla till?
Nej precis.
Och kanske det är precis det där vi är kapabla till som vi till varje pris måste hållas ifrån med hjälp av hamsterhjulet.
Jag vet inte vad du som till äventyrs haft tålamodet och det morbida intresset att faktiskt läsa hela vägen hit tycker, men jag tycker inte att det är helt sjysst att springa i hamsterturbin. Och så tycker jag att det skulle vara oerhört spännande att veta hur världen skulle se ut om vi inte gjorde det.
Hittade en intressant artikel på ämnet - om en kommande avhandling i det omoraliska i att arbeta - se [DN].
måndag 26 april 2010
Måndag - inte meningen
Nu är det måndag igen. En helt vanlig måndag. Denna måndag är det inte meningen att du ska förstå att det banklån du amorterar och betalar ränta på, sannolikt idag, består av pengar som huvudsakligen skapades ur tomma luften den dag du skrev på lånehandlingarna.
Enligt principerna för vad som kallas ”Fractional Reserve Banking” reglerat enligt regelverket Basel II får banken skapa över 90 % av det kapital du lånar till din bostad. Oftast 96%.
Men – borde det inte bli en djävulsk inflation då? Borde inte KPI rasa i höjden? Jo, så skulle det kanske varit men om bostadspriser fanns med i beräkningen av KPI. Men det gör de inte.
Konstigt att man inte kan läsa om det i Aftonbladet, DN eller DI? Egentligen inte för hur skulle det gå om detta kom till var mans och kvinnas kännedom? Skulle inte detta med valutor och bankväsende te sig lite urvattnat?
När vi inte har tid att hjälpa varandra, föda barn eller hälsa på gamla släktingar för att vi måste jobba för att få ihop till ränta och amortering på pengar som inte fanns förrän vi kom på att vi behövde dem, då tycker jag att det är dags att ta en liten funderare.
Så kan man ju tycka. Men skit i det. Det är ju måndag!
P.S. Om du mot förmodan skulle vilja förkovra dig:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Finanskrisen_2008–2009
http://www.centralbanksguide.com/fractional+reserve+banking/
https://www.flashback.org/t566496 (lång men ytterst intressant)
D.S.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
![[bildinfo]](http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Arbeitmachtfrei_01.jpg?uselang=sv){kind=link}