Prognos

Dag ut och dag in pumpade järnvägsnätet materiel till de planlagda destinationerna. Baser byggdes, styrkor samlades och den sista, avgörande och traditionellt militära fasen riggades på sitt tröga och jordnära fysiska sätt. Ingen kunde egentligen undgå det. Allt var i rörelse och hela infrastrukturen förändrades utan att någon egentligen explicit sa något annat än hur det hela låg till.

Ovan huvuden fortsatte sprejandet. Dag ut och dag in överflögs människan av flygplan med lika diffusa syften som de skyar de efterlämnade. Ingen ljög egentligen om deras ärende eller existens. De bara fanns inte. Berördes inte. Existerade inte i det offentliga rummet – bara det ofantliga rummet varifrån det hämtade sitt syre.

I regering och riksdag undertecknades de sista handlingarna för att slutligen helt frånträda vad som en gång varit en självbestämmande nation. Mot slutet blev omröstningarna i kammaren anonyma för att försvåra för en eventuell ansvarskrävande eftervärld att utkräva personligt ansvar för de som lämnat sitt bifall på sista raden. Det stod egentligen var och en fritt att åse vad det var som försiggick. Men media och kommentatorer var skickligt fasttejpade vid sakfrågor och tilläts inte under några omständigheter kommentera helheten, helt i enlighet med deras syfte och ägarstruktur – något som inte heller var särskilt dolt.

Försörjning av vatten, mat, energi,, medicin och transporter hade länge centraliserats. Nu lades funktionerna helt i händer på privata operatörer – samtliga i sin hand knutna till storkapitalets kreditbaserade järnnäve. Ingen kunde egentligen missa vad det var som skedde – påverkan var tydlig precis överallt i samhället, men ingenstans hördes någon protest värd namnet. Istället fortsatte privatiseringens entoniga lovsång sin förinspelade slinga utan uttydbar variation. Det enda man kunde se var faktiskt tröttheten hos sångarna. De förväntade sig motstånd, men när de inte fick det somnade de nästan. Inte heller det väckte något uppseende.

Pengarna styrde världen. Framgång, välmåga och livskvalitet mättes i pengar. För ett stort antal människor utgjorde pengarna själva målsättningen med existensen. Människor lämnade sina barn på morgonen för att tjäna pengarna och hämtade inte upp dem förrän sent på kvällen, då trötta och indoktrinerade av samhällets pengakyrka dikterade pedagogiska barnförvaring. Pengarna skapades ur ingenting, men de hyrdes ändå ut mot ränta och personlig skuldsättning.

I princip allt i samhället kostade pengar. Mer och mer pengar. Hela tiden. Och för att kunna leva behövde alltfler låna pengar. Man kallade det låna, men i själva verket var det ju inget lån utan ett utbyte av pengar gentemot ett inträdande i vad man kallade för skuld. Man sålde helt enkelt sin frihet i utbyte mot pengar. Inte heller detta faktum var egentligen dolt utan fanns för var och en att ta reda på om de inte varit så hypnotiserade av sin världs komplexitet.

Människorna blev allt tröttare. Färglösare. Allt mer håglösa. De hade för längesedan slutat bry sig om andra och de senaste tio åren hade de mer eller mindre hört upp med att bry sig om sig själva. De sprang. Från punkt till punk i de signalstarka mönster de leddes i, utan att se sig som havandes tiden att reflektera över vad det var som försiggick. I dem. Hos dem. Kring dem. Människan var jagad. Konstant jagad in mot sitt eget medvetandes opaka inlärda vägg.

Anledningen var egentligen fullt synlig, precis överallt. Hur fartblindheten framtvingades genom de intryck man matats med. Hur den centraliserade matindustrin, de fluorerade kommunala vattnen och den hypnotiska underhållningsindustrin fast förankrat en ridå av bly i var och ens sinne som förhindrade människan att se, tänka på eller ens ana vad som försiggick. Fastän allting så att säga skedde precis framför deras ögon.

Det fåtal som slarvade med TV-tittandet eller bibehållit sitt barnsliga oskolade fria tänkande alienerades raskt via det offentliga mönstrets politiskt korrekta fördömande. Det såg chanslöst ut. De militära inrättningarna började samlas till den grad att den sista striden för en ofri planet kunde ta sin början. Efter ett stort antal ganska intensiva tester av människans påverkansgrad bedömdes tidpunkten mot hösten 2012 vara passande. Det var då det hela planerats.

Under den föregående vintern och sommaren började människan vrida på sig. De interpersonella frustrationerna blev allt mer intensiva då människornas själar av naturens egen själ(v)bevarelsedrift ingöts med universell visdom och ärlig välmening. Individen erfor ett nästan paniskt tryck att å ena sidan leva upp till den skeva världens alla vanvettigheter och å den andra sidan leva i enlighet med själens inneboende enkelhet.

Sommaren 2012 blev den verkliga vändpunkten för de allra flesta. Helt plötsligt kändes andra människor nära. Där förut prestige, rädsla och skuld härskat började man nu kunna skratta åt vansinnet och finna varandra i stunden. Man fann det vansinnigt underhållande att man faktiskt köpt ett stort, världsomspännande bedrägeri men den absurda bilden gjorde att man inte reagerade med ilska utan inte kunde annat än skratta åt eländet.

Makten - vi kallar dem så. Makten hade sitt mål klart för sig. Det var slutet på en mångtusenårig plan, så djärv och så tålmodigt utförd att den i sig knappt var greppbar. Det var däremot dess mål – ett fullkomligt världsherravälde där människor, natur och andlighet var noggrant inlåsta och hållna i schack av de som själva kallat sig universums härskare i generation efter generation.

Makten visste att mänskligheten vaknade. Det var alls inget nytt, utan en utveckling de känt till sedan spelets begynnelse. De kände till det cykliska i mänsklighetens andlighet och visdom. De kände tidens förutsättningar och hade kännedom och visst handlag med fysiska dimensioner bortom vår gängse världs. De hade noggrant kultiverat vad vi kallar vetenskap för att stödja den kraftigt beskurna världsbild som möjliggjorde förnekandet av de krafter som med obeveklig kraft kastade sig över var och en på planeten i syfte att få dem att anträda vägen till en värld bortom bedrägeriets grepp.

Makten gick en balansgång. Alltför intensiva manövrer för att beskära människan riskerade att väcka den samlade massans uttalade misstänksamhet. För små framryckningar riskerade göra avancemangen resultatlösa. Det var inget lätt spel och dess svårighetsgrad ökade exponentiellt allteftersom tiden gick. Man hade mätmekanismer på plats. Internet och övervakningen av densamma var den kanske mest utvecklade. Även spridningen av information som riskerade att få människor att vakna upp var ur den aspekten användbara. Man såg tydligt vart människorna stod. Vad de stod för, vad de trodde och inte trodde på – egentligen. Och kunde styra sin mediala propagandapparat för att forma perceptionen till önskad världsbild.

Vintern 2011/2012 ökade glappet på ett tidigare aldrig skådat sätt. Mänskligheten höll på att vakna upp – det rådde inte längre något tvivel. Till och med i Sverige – detta annars så föredömliga land inom den mjukare linjens så kallade fullskaleskendemokratiska välfärdssamhälle – stod det klart att var och en mer eller mindre hade i sig vad det var som var rätt och vad de matades med. Det var tydligt att de bägge bilderna skilde avsevärt. De förstod, men visste inte riktigt vad de skulle göra med känslan. Den fick bida sin tid i djupet och vann sina uttryck på de mest skruvade sätt.

Eftersom generation efter generation av Svenskar fostrats i det tysta fördömandet av inte bara andras utan i allra högsta grad även den egna tanken stämde inte webbtrenderna riktigt. Vi ville inte veta, därför letade vi inte. Vi avhöll oss aktivt att bekräfta våra värsta farhågor eftersom vi inom oss visste precis hur det låg till. Vi avvaktade. Bidade vår tid. Fortsatte att blunda och kände hur värmen växte inom oss istället. Paradoxalt nog var det offermentaliteten som gjorde oss så framgångsrika i slutskedet.

Den moderne Svensken var ett socialt experiment med rötter i efterkrigstiden. En produkt av den psykologiska krigföring mot framtiden andra världskriget egentligen varit buret på ett selektivt psykoekonomiskt spel i fyra faser hade Svensken formats utifrån offerrollen. Man brukade säga att Svensken var världens mest avundsjuka och gnälliga folk, trots att man på pappret hade världens högsta levnadsstandard i årtionden. Det var ett gott betyg åt de som skapat Svensken.

Detta var exakt den design man önskad när man under trettiotalet drog upp riktlinjerna för efterkrigets Europa. Centralt för just Sverige var att man skulle hålla nere möjligheterna till andlig tillväxt genom större upplevelser eller sinnesrörelser. Död, fattigdom, utsatthet, våld och andra liknande företeelser bekämpades därför här på ett annat sätt än på andra håll. Den som ändå råkade ut för något lyftes fram, värmdes och gjordes effektivt liten. Offerrollen var Svenskens trygghet. Och med den kom rädslan för allt. Till en början med rötter i folktro, senare uppblåst till en samhällelig panisk rädsla för allt och alla.

Svensken blev lättregerad. Sverige likaså. Offermentaliteten gjorde oss emellertid ytterst effektiva i fråga om att uthärda bedrägeriet. Vi lät smärtan bli till värme, allt med hjälp av offermentalitetens bakvända reaktion. Hur? Jo, genom att använda sig av det alibi offret alltid hade. Den som hade ont, mådde illa eller upplevde stress slapp delta en stund. Kunde stanna hemma från jobbet och få lite andrum. Samma sak, men i annan tappning. Vad som kanske kan se ut som en hoper oengagerade zombies är i själva verket människor med högt utvecklad känsla för ansvar. Svensken visste att de inte var ansvariga för bedrägeriet. De spelade med eftersom det var vad som behövdes. Men nekade – på goda grunder – ansvar för helheten. Vi visste att det var fel, men vi tillät oss njuta av smärtan istället för att slå tillbaka. Något som i det långa loppet skulle visa sig ytterst avgörande.

När värmen började flytta sig mellan människor gick det fort för Svensken att släppa offerrollen och snabbt växa till naturlig storlek. Med ett litet, väl etablerat språk, naturliga småskaligheter och en förtjänstfull inblandning av religion och kultur från andra länder erövrade värmen snabbt den så kalla andliga scenen här i norr. Den totala frånvaron av livsåskådning hos det stora flertalet gjorde att känslan av närvaro drog fram som en löpeld och tände sinne efter sinne på bara några månader. Den andliga utsvultenhet som rått i världens mest rationella land gjorde att vi sög åt oss av våra nya förmågor och insikter som kraftigt uttorkade svampar i en öken som just välsignats med regn.

Tunga sjok av bedrägeri föll av människor som reste sig tillsammans och helt sonika vände bedrägeriet ryggen. I och med att man levt så nära naturen rent fysiskt och eftersom landet ännu var relativt glest befolkat fann man sätt att möta de konstlade bristattackerna. Nästan alla var mer eller mindre belånade till tänderna vilket gjorde skulder i bank till den absurda företeelse de faktiskt var. Pengasystemet avskaffades i praktiken långt innan det gått upp för de som trodde säg äga tillgångar av monetärt värde.

När det verkliga mullret började mot hösten stämde inte insatsstyrkornas kartor med verkligheten. Och vad värre var – militären infann sig inte längre. Hela detta gigantiska streck i räkningen för makten berodde på en enda liten detalj. En liten, men viktig missräkning. Den om Svenskens beskaffenhet. Svensken verkade inte förstå vad som hände. Svensken gav inget uttryck för att ha avslöjat bedrägeriet.

Men i sig själva visste de flesta mer eller mindre medvetet vad som försiggick och var också mentalt rustade för att möta såväl känslan av bedrägeriets faktum som det samhälleliga sönderfall man planerat. Det kom som en befrielse, faktiskt. För den grad man pressat offerkoftan, den press var och en kände på sina axlar att gå till sitt jobb och åsidosätta sin inre röst, den var så hög att vad som helst som bröt rutinen var välkommet.

Så kom det sig att när snön åter föll hösten 2012 var Sverige inte längre ett land. Det var i och för säg exakt vad makten planerat. Men i maktens plan stod att Sverige som helhet med natur, människor och rubbet skulle vara helt överlåtit i Maktens våld och ingenting kunde visa sig stämma sämre då så gott som varje ort vid det laget mer eller mindre i praktiken själva kunde fungera oavhängligt. Inte som tidigare – inte alls, och det var just det som var själva meningen. Med precis alltihop.

Vi kommer att vilja tacka de som förrådde oss för de kommer att ha visat oss hur viktiga vi är för oss själva och för varandra.

Om ytlighet

Jag har i större delen av mitt liv på ett eller annat sätt föraktat ytlighet och sett det som uttryck för något negativt. Varför förställa sig, klä upp sig, sminka sig eller på andra sätt impersonera något som inte fysiskt tillskrivit den kropp man tilldelats att genomleva livet i?

Jag har sökt skönhet. Naken skönhet - och, jo det var ju sant. Den var naken när jag fann den. Men i den upptäckten bor också en annan insikt. En av de där läckra korsbefruktande insikterna som så underbart vänder möjlighetens tanke. Den om att man inte bara är den man är utan man är den man vill vara.

I var och en av oss bor en stjärna. I var och en bor ett geni. Var och en av oss är en mästare på sitt eget sätt. Jag tror på fullaste allvar inte att någon av oss hade varit på denna plats i denna tid om inte så var fallet. vi bär på fantasier, sånger, tankar, känslor och bilder som vi söker att ge uttryck för.

Vi har alla vår egen saga. Och för att kunna berätta våra sagor för andra måste vi kanske kunna använda lite av teaterns redskap. Kanske behöver vi skapa oss en kuliss. Kanske måste vi sitta i sminklogen en stund och låta rekvisitan spöka ut oss till relativ oigenkännlighet.

Kanske måste vi göra precis just det för att kunna se oss själva precis som vi är. För att kunna berätta vår egen saga. Och kanske behöver vi berätta den sagan för oss själva. För gentemot den kuliss vi skapat tar vi ton, i en utstyrsel vi själva med avklingande nödtorftighet utformar och med tonerna direkt ur vår vibrerande själ så stämmer vi upp. Somliga sjunger acapella, andra i grupp.

Världens skramlande dunder. Kanonerna, de hungriga skriken och ångestropen är de rensjungandes ackompanjemang. Allt samstämmigare formas den symfoni som lyfter den gemensamma vibrationen till den nivå då vi ser och hör varandra utan förbehåll och kan fortsätta in vår gemensamma saga utan att låtsas längre.

Peak gnäll

Alla människor bär ju på ouppklarade saker. Vissa mer än andra, precis som alla andra. Dessa issues kan antingen nå in i individens mentala processer och leda till insikt, avklaranden och något slags ”tillfrisknande”. Alternativt kan de – om det tillåts härja fritt och ohämmat – sprida sin frätande kraft över omgivningen.

För det är ju så att det vi har i oss och inte tar itu med blir omgivningens bekymmer. Och om det nu är som det rent instinktivt träffande så ofta beskrivs – att vi genomgår ett slags kollektivt mentalt reningspass – så är det kanske så att vi måste nå ”peak gnäll” innan vi kan ta oss vidare som gemensam enhet.

Svenska gnällinstitutet skriver i sin rapport att världens gnällreservoarer nu är mindre än någonsin samtidigt som gnällkonsumtionen slår nya rekord. ”Gnäll har blivit en integrerad del av vår livsstil” säger Arne Tjurig, utredare på gnällinstitutet. Han pekar på särskilt rapportens slutsats och uppmaning till samhället som helhet. ”Vi måste bredda basen för en sund och stark gnälltillväxt i samhället. Här måste regering och riksdag ta sitt ansvar och visa politiskt mod för att reformera vår infrastrutur och skapa hållbara, förnyelsebara källor till gnäll och gnällrelaterad gemenskap”.

Finns det något bättre än att få gnälla loss på SJ, försenade flygplan, gropiga vägar, hotfulla rovdjursstammar, fjolliga fjärran makthavare, chefers eländiga ledarstil, TV:s urusla utbud, skatt, moms, arbetsgivaravgift, hastighetsbegränsningar, överkokt pasta, byråkrati, förra veckans Idol, araber, religiösa - you name it! Va? Fanns det något bättre? I DON'T HEAR YOU! Allt jag hör är ett instämmande sorl. En massa myshatande små sammansvurna gnällkärringar av alla kön som älskar att hata i grupp.

Vet ni va, gnällkärringar? Jag hatar er inte tillbaka. Ha! Där fick ni! Era dagar är räknade och det på goda grunder. Men ni behöver inte oroa er. Ert jobb är faktiskt viktigt. Mycket viktigare än ni tror. För ju mer ni gnäller desto längre bort från källan för gnället kommer ni. Faktiskt.

För i allt skarpare kontrast till det djupt negativt förankrade gnällandet står den växande skara stabila och resklara individer som kommit till något slags balans och inte längre behöver projicera eller sprida sina utmaningar på sin omgivning. Gnällandet är ett sundhetstecken. Mycket ska rensas ut och när det gnälls som värst är vi som snabbast på väg bort från plågsamheterna.

Men visst är det tråkigt att behöva isolera från gnället. Det blir lite tyst och lite tråkigt en stund, kanske. För de som gnällt klart orkar inte höra andras gnäll - det ligger i sakens natur. Och tills dess lejonparten kilat över gnällkrönet blir det lite tyst på de lite mer avklarades sida. Senare börjar festen. Den kommer inte att påminna om något vi ens fantiserat om.