Hur kan det finnas saker som inte finns? De kan ju inte gärna vara saker om de inte kan finnas – eller? Många är överens om att det till exempel inte finns eldsprutande drakar här i världen. Jag vet inte hur korrekt det påståendet är men låt oss ändå utgå från att det är så en stund.
Det finns inga eldsprutande drakar alltså. Vi kan ändå vara rädda för dem. Om man frågar någon av dessa drakfobiker följande fråga: "Nämn några saker du är rädd för" så kan man få till svar "eldsprutande drakar". Detta innebär ju att den eldsprutande draken faktiskt är en sak. Och saker finns ju, inte sant?
En sak som vi ju vet inte finns är faktiskt tid. Jag hör det i alla fall ofta "…men tiden finns inte". Det är ett ganska vanligt uttryck. Det finns de som har en del tid – de har "tidsbrist" men det verkar ändå som om det finns tid. Kanske finns den bara ibland – "när jag har tid", alltså.
Ännu mer förvirrat blir det när man börjar sätta negationer framför tidsbegreppet. "I tid och otid" – epitetet för saker som både inträffar när man har tid och när man inte har det. "Otidigheter" – är det kanske saker som inte passar sig när man har tid men som är politiskt korrekta när tiden inte finns?
"Tid är pengar" är ett annat intressant idiom. Men är pengar tid? Vad är växelkursen mellan en timme och en svensk krona? Beror i allra högsta grad på vem du frågar. Frågar du mig – professionellt – säger jag någonstans mellan 950 och 1250 kr exklusive moms. Vi talar timpenning, alltså. Kronor per timme. Om då tiden inte råkar finnas blir det oändligt dyrt. 5000 kr för noll timmars arbete = 5000 / 0 – det blir inget mindre än oändligheten. Det verkar som om det är olika för olika människors tid också. Precis som med valutor. Intrikat.
Oändligheten som motsats till ändligheten. Har tiden någon bortre gräns? Finns det en punkt i tiden då den tar slut? I så fall måste det finnas en startpunkt – en tidernas begynnelse. Är det likadant med pengarna? Eller finns det även där ingen begränsning – hur nu något sådant kunde vara möjligt. Hur kan vi tala om att det inte finns någon begränsning om det inte finns någon begränsning. I så fall borde det knappast ha funnits något ord för det.
Saker som finns har ett ord, ett namn, en Logo. Det är därför de finns. De har sitt ord, sitt namn, sin Logo inte eftersom de finns utan eftersom de har skapats. Och det är en jävla skillnad på de bägge sakerna. Eftersom vi skapar dem när vi tänker på dem, helt enkelt. Då finns de. Däremot kan de vara svåra att få syn på eftersom de inte nödvändigtvis infinner sig i tiden utan kanske hamnar någon annan stans – i otiden, till exempel.
Få nu inga idéer. Då kan det gå så här:
Så som Arthur har det i början kan vara lite kämpigt, men snart kommer sällskapet. Bland den mest fantastiska samhällskritik jag någonsin sett.
Visar inlägg med etikett Materia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Materia. Visa alla inlägg
torsdag 18 april 2013
torsdag 3 januari 2013
Slöheten
Den vill inte släppa taget och den har funnits där långt längre än den borde enligt all form av erfarenhet. Fenomenet väckte nyfikenheten till den grad att ett försök till skärskådande genom draperiet just ägde rum.
Det första jag ser efter at ha fått tyst på sinnena är mig själv. Jag vaknar segt och långsamt på vad som med viss oskärpa förefaller vara en strand. Huvudet är oändligt tungt och jag mäktar för allt i världen inte lyfta det från sitt underlag mer än någon centimeter.
Ganska snart inser jag att stranden inte heller finns utan att allt ”faller”. Alla saker, alla föremål och företeelser faller. En och en – separerade från varandra och sina sammanhang faller alla tankeformer genom ett mörkt tomrum, ehuru belysta genom åskådarens närvaro.
Vari består fallet? Så snart tanken var formad upphörde det. Det finns ingen rörelse här, alla entiteter existerar för sig själva och det ser ganska märkligt ut trots att det i någon mening är det naturliga tillståndet. En röd hushållsmaskin av samma format och utbredning som en marknad för nötkreatur, en världsomspännande konspiration eller ett barnkalas - alla tankar vi någonsin tänkt expanderade till den skala då de får plats utan att hänga samman med varandra. Fullt utbredda.
Vi finns också där, givetvis. Eftersom vi har tankar kring hur vi själva gestaltas och därigenom gestaltar oss på det sättet. Sannolikt blev det så här när vi passerade nollpunkten för några dagar sedan – att allt vi skapat samtidigt bakom det sammansatta skynket fick sin egen separata form och att den oändliga expansionen således är ett faktum.
In genom det kronologiska nålsögat där alla de grundläggande mönstren inträffade exakt samtidigt och vips har vi en situation där alla trådar kapats. Inte minst gäller det oss människor sinsemellan – de karmiska böckerna är rensade och vi inser att kvarvarande balans inte är något annat än de inre obalanser de hela tiden manifesterat.
Upp genom nollpunkten till den andra riktningens rotation med den brutala effekten att allt och alla är fullkomligt frikopplade i ett ytterst glest universum som med ens expanderar snabbare än vi hinner med att fylla det. En stor del av det vi hittills ägnat oss åt att skapa genom våra tankar kommer att slukas av det allt större tomrummet. Alla de saker vi manifesterat eftersom vi känt oss rädda till exempel.
Där finns per definition oändligt med utrymme för nya skapelser och när vi väl inser att vi kan och att vi har plats för dem i det nya, lösare, mer utbredda universum kommer det sannolikt att bli ytterst underhållande.
Ännu så länge står vi där och hämtar andan för att såsmåningom kunna inse vad det är som inträffat och hur de nya förutsättningarna ser ut. Det kan nog ta en god stund.
Det första jag ser efter at ha fått tyst på sinnena är mig själv. Jag vaknar segt och långsamt på vad som med viss oskärpa förefaller vara en strand. Huvudet är oändligt tungt och jag mäktar för allt i världen inte lyfta det från sitt underlag mer än någon centimeter.
Ganska snart inser jag att stranden inte heller finns utan att allt ”faller”. Alla saker, alla föremål och företeelser faller. En och en – separerade från varandra och sina sammanhang faller alla tankeformer genom ett mörkt tomrum, ehuru belysta genom åskådarens närvaro.
Vari består fallet? Så snart tanken var formad upphörde det. Det finns ingen rörelse här, alla entiteter existerar för sig själva och det ser ganska märkligt ut trots att det i någon mening är det naturliga tillståndet. En röd hushållsmaskin av samma format och utbredning som en marknad för nötkreatur, en världsomspännande konspiration eller ett barnkalas - alla tankar vi någonsin tänkt expanderade till den skala då de får plats utan att hänga samman med varandra. Fullt utbredda.
Vi finns också där, givetvis. Eftersom vi har tankar kring hur vi själva gestaltas och därigenom gestaltar oss på det sättet. Sannolikt blev det så här när vi passerade nollpunkten för några dagar sedan – att allt vi skapat samtidigt bakom det sammansatta skynket fick sin egen separata form och att den oändliga expansionen således är ett faktum.
In genom det kronologiska nålsögat där alla de grundläggande mönstren inträffade exakt samtidigt och vips har vi en situation där alla trådar kapats. Inte minst gäller det oss människor sinsemellan – de karmiska böckerna är rensade och vi inser att kvarvarande balans inte är något annat än de inre obalanser de hela tiden manifesterat.
Upp genom nollpunkten till den andra riktningens rotation med den brutala effekten att allt och alla är fullkomligt frikopplade i ett ytterst glest universum som med ens expanderar snabbare än vi hinner med att fylla det. En stor del av det vi hittills ägnat oss åt att skapa genom våra tankar kommer att slukas av det allt större tomrummet. Alla de saker vi manifesterat eftersom vi känt oss rädda till exempel.
Där finns per definition oändligt med utrymme för nya skapelser och när vi väl inser att vi kan och att vi har plats för dem i det nya, lösare, mer utbredda universum kommer det sannolikt att bli ytterst underhållande.
Ännu så länge står vi där och hämtar andan för att såsmåningom kunna inse vad det är som inträffat och hur de nya förutsättningarna ser ut. Det kan nog ta en god stund.
söndag 1 juli 2012
Samtal med en kaffekopp
E: Ska vi leka?
K: Absolut!
E: OK, jag tänker förändra din form. Trycka här lite och göra dig lite oval i öppningen. Går det för sig.
K: Javisst, det är bara att trycka till, det. Kul att sticka ut lite i skåpet. Men kan du böja verkligen mig? Kan du påverka min form med bara din vilja och dina händer?
E: Jag vet att jag kan. Jag känner lite av den egentliga fysikens lagar – universums lagar och har ett hum om hur alltihop hänger samman, men jag har spärrar i min tanke som ännu så länge förhindrar mig från att bryta den inlärda konventionen om materian och dess natur.
K: Är det inte lite komiskt hur alla de saker du lärt dig – alla de saker du kan – hindrar dig från att handgripligen testa vad du vet? Att kunnandet ligger i vägen för vetandet.
E: Det är därför vi alla är i lådan. Och vi får lära oss att stanna där. Kraften att upphäva kunnandet är sannolikt densamma som åtgick till lärandet. Jag är glad att jag inte blev en universitetsinventarie, då hade jag kanske varit chanslös.
K: Prova igen när du slipat bort lite mer av kunnandet. Ta en klunk så länge.
E: Tack. Det ska jag göra.
K: Absolut!
E: OK, jag tänker förändra din form. Trycka här lite och göra dig lite oval i öppningen. Går det för sig.
K: Javisst, det är bara att trycka till, det. Kul att sticka ut lite i skåpet. Men kan du böja verkligen mig? Kan du påverka min form med bara din vilja och dina händer?
E: Jag vet att jag kan. Jag känner lite av den egentliga fysikens lagar – universums lagar och har ett hum om hur alltihop hänger samman, men jag har spärrar i min tanke som ännu så länge förhindrar mig från att bryta den inlärda konventionen om materian och dess natur.
K: Är det inte lite komiskt hur alla de saker du lärt dig – alla de saker du kan – hindrar dig från att handgripligen testa vad du vet? Att kunnandet ligger i vägen för vetandet.
E: Det är därför vi alla är i lådan. Och vi får lära oss att stanna där. Kraften att upphäva kunnandet är sannolikt densamma som åtgick till lärandet. Jag är glad att jag inte blev en universitetsinventarie, då hade jag kanske varit chanslös.
K: Prova igen när du slipat bort lite mer av kunnandet. Ta en klunk så länge.
E: Tack. Det ska jag göra.
tisdag 31 januari 2012
Tankeformationer
Tankar som bärande formation, som den bärande formationen. Tankar som alltets uppkomst, vidmakthållande och potentiella avslut. I ett oändligt antal skikt utan gräns. I varje händelse oändligt många händelser, budskap och alternativ, men samtidigt sprunget ur oändlig enkelhet. Sprunget ur universums geniala konstruktion vars källa och helhet finns i varje puls av dess manifestation.
Bortom materia, bortom temperatur, hunger, byggnader, stordåd, stridigheter, ekonomier, brister, tillgångar, natur, fysisk njutning och smärta – bortom allt detta manifesterade rör sig känslan. Den är verkligare än universum och mer äkta än simulationen vi befinner oss i. Jo, det är nog så det är. Vi lever denna simulation för att vi valt det. För att vi ville lära oss innan vi trädde in i simulatorn.
Jag börjar bli klar med den saken, men det förändrar inte någonting i sak. Jag älskar fortfarande livet. Jag älskar de möjligheter jag får här, de upplevelser och sensationer jag får vara med om. Jag älskar trögheten i skeendena. Att få se hur saker växer fram ur tankeformen genom den illusoriska tiden. Älskar utmaningen, närheten och handgripligheten. Och framförallt kontrasten.
Civilisationer har kapsejsat inför insikten om världens beskaffenhet. Om och om igen. Vår civilisation är sannolikt inget undantag. Vetenskapen lyckas inte längre undertrycka sina upptäckter och kopplingen till de stora frågorna är ovedersäglig. Var och en kan med några enkla experiment komma till insikt om att tid och materia är något helt annat än vad man lärt sig att de är.
Det händer kanske inte så ofta, men det händer nu. Vi som är här precis nu kommer kanske att få vara med om det. Hur vi avslutar ett civilisationskapitel. Det tar tid innan det händer, men när det väl händer då går det ganska fort. Vi kommer att vara de som vandrar runt och leker med vad vi en gång trott varit orubbligheter. Leker med illusionen och väljer vad vi vill skapa av våra iakttagelser. Ett minne för livet. Det oändliga.
Bortom materia, bortom temperatur, hunger, byggnader, stordåd, stridigheter, ekonomier, brister, tillgångar, natur, fysisk njutning och smärta – bortom allt detta manifesterade rör sig känslan. Den är verkligare än universum och mer äkta än simulationen vi befinner oss i. Jo, det är nog så det är. Vi lever denna simulation för att vi valt det. För att vi ville lära oss innan vi trädde in i simulatorn.
Jag börjar bli klar med den saken, men det förändrar inte någonting i sak. Jag älskar fortfarande livet. Jag älskar de möjligheter jag får här, de upplevelser och sensationer jag får vara med om. Jag älskar trögheten i skeendena. Att få se hur saker växer fram ur tankeformen genom den illusoriska tiden. Älskar utmaningen, närheten och handgripligheten. Och framförallt kontrasten.
Civilisationer har kapsejsat inför insikten om världens beskaffenhet. Om och om igen. Vår civilisation är sannolikt inget undantag. Vetenskapen lyckas inte längre undertrycka sina upptäckter och kopplingen till de stora frågorna är ovedersäglig. Var och en kan med några enkla experiment komma till insikt om att tid och materia är något helt annat än vad man lärt sig att de är.
Det händer kanske inte så ofta, men det händer nu. Vi som är här precis nu kommer kanske att få vara med om det. Hur vi avslutar ett civilisationskapitel. Det tar tid innan det händer, men när det väl händer då går det ganska fort. Vi kommer att vara de som vandrar runt och leker med vad vi en gång trott varit orubbligheter. Leker med illusionen och väljer vad vi vill skapa av våra iakttagelser. Ett minne för livet. Det oändliga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
