Pollentankar

Nu ska jag vara lite rakt på sak, faktiskt. Det är ju som ni stackars läsare här inte något som händer direkt ofta. Grattis!

Slöheten. Visst är det ljuset som övermannat oss alla men en besökare här igår lade fram en annan förklaring (också); pollen. Alltså inte Pållen – den som bor i hagen – utan pollen, källan till de många mänskliga obehagen.

Jag försöker minnas hur många pollenallergiker det var i min klass i skolan. Ingen. Jo, Chrille hade lite hösnuva vilket var lite trassligt för honom eftersom hans föräldrar var bönder men eftersom han slapp jobba med höet på gården var det knappast något han direkt led av.

Jag började höra talas om pollenallergiker och astmatiker ungefär samtidigt, mot slutet av gymnasiet. Så får jag den vansinniga idén att faktiskt förkovra mig lite – även det ovanligt, grattis. Hittar en liten skrift från SCB som heter "ohälsa och sjukvård 1980-2000" där SCB korrelerat lite siffror på ämnet.

På sidan åtta kan man läsa att: "Redan under 1980-talet kunde en kraftig ökning av allergiska besvär konstateras. Denna utveckling fortsätter. Det är framförallt andelen med hösnuva som ökat, men även eksem och astma fortsätter att öka. Det är nu mellan var fjärde och var tredje person i vuxen ålder som har allergiska besvär."


Allergitabell från undersökning gjord 96-97. Prosit vad många allergiker redan då.

På sidan 34 diskuteras en undersökning från 1996-97 där man i analysen fastslår att: "Närmare 2 miljoner, 28 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år, har således allergisk astma, hösnuva eller liknande överkänslighetsreaktioner. 470 000 personer, 7 procent av befolkningen, har svåra besvär av sådan allergi. Ytterligare ett antal har annan astma och ett stort antal, drygt 1 milj. personer, svarar Ja på en direkt fråga om de har eksem11. Om även dessa inkluderas (om de inte nämnt någon av de övriga allergierna) skulle antalet allergiker vara drygt 2,5 miljoner och utgöra 39 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år."

Vad gör oss allt mer allergiska?

Är det pollen – verkligen? Jag menar – ok, låt oss för en stund anta att det är pollen vi blir allergiska mot men varför blir vi allergiska. Det är ju inte pollenets fel. Det är ju knappast något nytt som naturen nyckfullt börjat implementera i naturen på 1980-talet. I en värld där människan förs in i naturen är det ju jävligt orimligt att nästan 40 % har trassligt med denna naturliga förekomst.

Orsakerna står säkert att finna i den förgiftning som försiggår; mat, kommunalt fluorvatten, strålning und so wider. Visst. Men – efter att den besökande igår talat om pollen som möjligt trötthetsursprung började jag klura lite. Det är ju mest vi lantisar som blir trötta om våren. Vi är ute betydligt mer än våra stadsbosatta medmänniskor.

En torr vår som denna – det blåser mycket och partiklarna kommer i rörelse. Vad är det egentligen för partiklar som rör på sig? Jag har iakttagit skådespelet på himlen sedan vi flyttade hit för fyra år sedan (se kategorin "chemtrails"). Jag har sett de omärkta flygplanen lägga strängar över himlen som med tiden fäller ut till moln och inte sällan ger nederbörd.

Vädret är skapat och sannolikt började denna praktik fullskaligt under 1980-talet. Under 1990-talet när Sverige på allvar närmade sig västvärldens maktcentrum (jo, jag röstade för EU och tyckte fram till för ett fåtal år sedan att vi skulle var såväl medlem i EMU som NATO). Jag kan inte säga att jag vet. Jag bodde kring och i Uppsala och därmed Arlandas flygtrafik men var ute och reste en hel del. Sprayandet är något jag observerat först på senare år.

Jag kan gott se framför mig att de som vill stå under västerlandets beskyddarverksamhets paraply (som Sverige alltså kom att göra gradvis under 80-90-talen och vilket sannolikt kunde bli av först efter likvidering av en rätt motspänstig statsminister) också har att acceptera att vara en del i programmet för vädermanipulation.

Nu kallas det ju knappast vädermanipulation utan jag skulle tro att de som gått med på att officiellt inte se vad som pågår (statliga staber, främst militär) är väl införstådda att spraypraktiken är för allas bästa. Sannolikt har klimathotet funnits på banan sedan tidigt 90-tal (minns någon den jättelika satsningen "det naturliga steget" i skolan – andas Al Gore och klimathysteri lång väg). Man har kanske förklarat för de som ombetts blunda att vi måste ha makten över vädret - annars skenar det - men säg inget till folket för då får de tuppjuck av skräck.

Det som sprayas verkar vara mysigheter som aluminium och barium. Små, små partiklar av dessa ämnen reagerar med luften och skapar förutsättningar för att ändra vädret. Det är ingenting nytt – gamla sovjet och kina har enligt uppgifter sysslat med denna verksamhet till exempel inför olympiska spel. Det har det talats om i massmedia till och med. Den västerländska varianten är dock från officiellt håll inget man ens tar i med tång (inte ens överdragen med en foliehatt). Den finns inte. Ändå kan var och en se den om man tar sig tid att titta på himlen en timme eller två.

Jag är faktiskt rätt säker på att det inte är pollen man är allergisk mot utan mot de mängder av små, små metallpartiklar som skräpar i naturen när våren kommer. Om vi tar den här våren till exempel; i höstas var marken dränkt i vatten och under hela vintern ha det snöat. Alla ämnen som fanns i den konstligt skapade nederbörden finns ju kvar där eftersom det knappt dunstar något under vinterhalvåret. Nu när det torkar upp och vinden drar fram över landskapen kommer alla dessa partiklar i rörelse och träffar en och annan andningsväg.

Kroppen är inte naturligt van vid små metallpartiklar utan reagerar genom att bli snuvig och täppt i rent självförsvar. Där har vi säkerligen trötthetens ursprung också – kroppen jobbar med rening och rening suger kraft. Klart man blir lite stukad om man måste ta hand om en massa hotfulla partiklar i inandningsluften.

För att andas – det måste vi ju. Men att andas för att få syre så att man kan fortsätta leva är en sak. Att andas på ett medvetet sätt för att få själ, hjärta och tanke att vara i balans är något annat. Om jag hade velat regera världen med ondska och inte ville att så gott som alla de nio miljarder människorna som vandrade på planeten skulle vara skarpa och vakna nog att med sina sinnen se vad jag håller på med, då hade jag givit mig på andningsvägarna.

Då hade jag sprayat små metallflisor ut i luften så att de visserligen kunde andas men inte andas bra. Jag hade sett till att deras andningsvägar var precis lagom upptagna med att kämpa mot skiten jag förpestat deras luft med så att andningen förlorade sin andliga dimension och insikterna uteblev. Så hade jag gjort, men nu är jag ju inte som folk är mest har jag märkt.

Så. Det var tanken, det.

Jag brukar sällan skriva saker som tar sitt avstamp i att något är på tok nuförtiden. Har på något sätt lämnat konspirationsträsket bakom mig men ändå har jag en väldigt stark känsla för vad som är sanning och vad som pågår rent intuitivt (den som väljer att tro mig får skylla sig själv). Jag tror det är viktigt att inse att det inte är vi som är sjuka utan den storskaliga maktapparat som kallar sig får "vårt samhälle".

Nu är det ju inte enbart så eftersom det finns makthungriga kärlekslösa människor som har pretentioner att äga oss alla. Den verkliga anledningen är att vi ska förstå vår egen själsliga kapacitet och triggas av kontrasten mellan en allergisk, nedstämd människa som tackar för att förgiftas av läkemedel och den själsligt suveräna människan som lever i full frihet under skapandets oändiga ansvar.

Eftersom vi ska få möjlighet att verkligen se vad vi är kapabla till. Med start i det småskaligaste - med start i var och en. Det är ju egentligen bländande läckert, inte sant? Nu ska jag ut i den friska luften igen. Jag tror på fullaste allvar att mitt återdragande från spelet drastiskt minskar giftets verkan på min kropp.

Energi!

Den så kallade energifrågan. Ursprungligen den sortens energi vi driver den infrastrukturella nivån i våra liv med; värme, elektronik, transporter och belysning. Nuvarande oljeparadigm och det lock det placerat för varje form av friare energiform måste naturligtvis avlägsnas.

Det görs sannolikt effektivast genom att helt enkelt sätta igång och skapa energi på något annat sätt. Småskaligt, förstås. En småskalighet som växer i varje liten buske lämnar de storskaliga maktstrukturerna helt chanslösa.

Vad jag inte kan begripa är hur det skulle kunna vara någon skillnad mellan den energi som driver vår infrastruktur och den energi vi själva lever av. Då menar jag inte den försörjningsenergi som får vår organism att orka röra sig (maten) utan den energi som finns i våra känslor, drömmar och tankar.

Det är den energin vi kan driva alltihop med, nämligen. Återstår bara att klura ut hur. Jag har en distinkt känsla av att ju mindre man tänker på den saken desto tydligare kommer lösningarna att uppenbara sig.

Som idag, då. Samlandet av dessa vänner ger upphov till en riktigt enastående energiuppvisning för den parallella synen. Hur många sitter inte idag och förställer sig med människor de inte gillar – arma stackare, tär på sin energi för att fullfölja ett mönster de inte gillar. Här – emellertid – bland dessa som kommit till den punkt de gjort av vad jag nästan tippar är predestinerad determination rör det sig desto lättare. Fritt.

Att hämta energi ur nollpunkten är inte svårt. Det är vad det fossila konglomeratet gjort i alla tider för att bibehålla sin makt. Men nollpunkten finns där för och i alla. Har den alltid gjort. Det enda vi behöver göra är att vara uppriktiga med och mot oss själva och finna den. Hålla fast vid den och köra utav bara helvete. Sådetså.


Häromkvällen ringde en man och frågade om min CB. Han ämnade bygga en själv och hans egentliga fråga rörde plastmassans beskaffenhet men det blev ett långt och intressant samtal.

I fjol somras demonterade jag mitt byggprojekt eftersom jag någonstans kommit till insikt att jag inte behöver denna externa enhet längre till följd av djupare insikter om verklighetens beskaffenhet. Om jag har och med min energi driver en sak för att bekämpa otillbörlig påverkan av väder och klimat i Chemtrails-programmets regi så lägger jag ju tvivelsutan energi på själva företeelsen. Alltså hjälper jag den att finnas till.

Så jag demonterade mitt projekt och fokuserade på mina intentioner istället. Visst, sommaren som gick var bland de värre vi någonsin sett regnmässigt, men den tjänar sannolikt ett syfte. När nu snön smälter och allt det ansamlade vattnet kommer i rörelse igen kan det nog hända att just den sortens störningar som för människor närmare sig själva kommer. I strålande sol och allt. Enastående.

Men bygget var intressant och den effekt de hade likaså. Det fick mig att så att säga "tippa över" i fråga om hur verkligheten är konstruerad och hur jag som upplevare av verkligheten egentligen helt och hållet styr densamma.


Vad jag försöker säga är: jag byggde en CB. Den hade effekt. Inte enbart den avsedda utan andra, helt oväntade effekter. Varför? Eftersom jag var helt övertygad om att den fungerade och eftersom jag byggde in min energi i den. Att konstruera en lösning på energifrågan är sannolikt inte annorlunda i någon större utsträckning.


Nu ska här eldas i badtunnan. Kram på er!

Rapport från Livet

Det blir inte skrivet så ofta ett tag. Allt går i vågor – skrivandet också. Jag har provat en ny sak de senaste veckorna. En sak jag inte provat på ganska länge – jag har jobbat. Inte bara småjobbat utan faktiskt jobbat lite mer än lite ett tag. Märkligt, men det fick bli så. Av två anledningar.

Dels insåg jag att jag inte helt ville sluta och den logiska slutsatsen av det blev att föra företaget framåt en bit istället. Dels ställde jag mig den inte helt okomplicerade frågan ”vad tycker du om att göra?”. Det var hög tid att ställa frågan efter en längre tids utforskande av tilltagande medvetande och lämnade spelplaner.

För det är ju så om man är funtad på det vis jag råkat bli att man upptäcker saker. Samband. Orsaker. Och vid vad som kan verka vara slutet av dessa trådar finns ett slags slutsats. Ett slags insikt om vad det jag trott var något helt annat faktiskt inte är det. Det visar sig istället vara något helt annat än något helt annat vilket ju är något helt annat.

Jag tror det började med pengarna, näringslivet, bostadsmarknaden och patentväsendet. Sedan tog det sig vidare i vågor av avtagande blygsamhet till att gälla ”allt vad livet ger och allt vad du omkring dig ser” (jo, det där kom från Djungelboken), inklusive döden. Mer om mina tankar kring själva genomskådandeprocessen i Pyramidtankar.

Att se igenom saker blir som med så mycket annat, särskilt för en mönsterskalle som jag. Mönster på mönster på mönster. Och i många av fallen visar den nakna åsynen av det åskådade en relativt meningslös liten konstruktion skapad av helt andra anledningar än vad som svävat i eldskrift ovan fenomenets spelplan. Ekonomi, medicin, politik, journalistik, samhällsplanering, teknik – you name it. Mönster skapade för att hålla människan från sin verkliga potential. Skapade för att hon ska hålla sig själv i schack. Av henne själv, dessutom.

Det är lätt att saker känns meningslösa mot den bakgrunden, inte sant? Varför ska jag lägga tid på att till exempel jobba när utbytet på något sätt är bedrägerislantar som skapas ur ingenting mot skuld? När utveckling av programvara sker inom den så synnerligen syntetiskt begränsade tekniska utvecklingens paradigm och där de programvaror man skapar ska köras på enheter som är byggda för att gå sönder under vinstmaximerande hårdvarutillverkares finansiella styrning av beteendet hos den hypnotiserade skaran konsumenter?

Vad är poängen? Vad är poängen med att skåda igenom saker när ingen förstår vad jag menar i alla fall? När ingen ens orkar börja lyssna på mina tankar kring världen och dess riktning. När mina önskningar kring vad som kan bli av det här stället – den här planeten – den här företeelsen – svävar helt i luften och köerna ringlar långa till affärer där man kan köpa en ny, marginellt uppdaterad version av äppelmärkt elektronik att förhindra sinnet från att uppleva livet utanför pekskärmen.

Jo, jag vet att jag inte alls är ensam om mina drömmar och önskningar. Tvärtom. Jag känner pulsen och obevekligheten med vilken människan återtar sin värld. Men i det logiska, i det tänkta och i det så kallade verkliga var frustrationen stor. Riktigt stor. Den släppte för ungefär en månad sedan. Jag fick se mig själv som karikatyr och ställdes inför att vara i själva livet istället för att fortsätta iaktta det.

Sedan dess har det i och för sig hänt lite av varje. Ett annat relativt fundamentalt ställningstagande har fått sin praktiska återverkan. Med två små snitt har den egna genbanken skurits av från den fysiska framtidens vidare inverkan. Ett beslut lika lätt som ingreppet men med en så synnerligen lång mental startsträcka. Jag som var så säker på att jag aldrig ville ha barn. Som var så säker på att jag aldrig skulle få uppleva barn.

Så kom Den Lille in på arenan. Hans egen fars tilltagande frånvaro väckte tankar i mig. Väckte ett slags känsla som jag inte kan beskriva som annat än faderlig, generna obeaktat. Jag har alltid sett miljön som den i särklass viktigaste faktorn för liv. Jag är den jag är eftersom de jag mött hittills under livet varit de dom är vilket de blivit eftersom de som format dem varit de som de varit.

Det är inte det att jag inte vill påverka världen. Tvärtom, jag vill påverka. I allra högsta grad. Men jag inser också att jag inte alls måste ha köttsligt egengjord avkomma för att göra mina intryck. Tvärtom, kanske snarare. Sagt och gjort. Snipp, snipp och så vidare.


Det är som om tillvaron består av ett antal olika program. Spelprogram. Man kommer genom livet att på olika grunder gå in i ett flertal olika spel. Det kan vara spel som skola>jobb>karriär, olika former av maktspel, spel involverandes fysiskt skapande som husbygge, billjud eller båtvansinne, krigsspel, prestigespel, slå-på-käften-spel, olika former av kärleksspel och så vidare.

I takt med att jag hittat vad jag anser vara roten till många av spelen har jag valt att dra mig ur många av dem. Riktigt, riktigt många. För någon månad sedan blev det nästan lite naket i sinnet. Blankt. Nu hade jag nog någonstans hoppats att sinnets spegel skulle reflektera hela skapelsens alla hemligheter ner till varje liten molekylärnivå och att jag skulle finna något slags inre nirvanatillstånd. Men spegeln visade bara mig själv och drömmarna rev i åt mig enligt följande.

”Ok, du har rensat spegeln. Du står här och har gått ur de spel du inte finner givande. Vill du lägga av? Är det så att du inte längre vill vara kvar och se vad som händer?”. Svaret var ett rungande ”jag stannar” (mer om det i Väntrum). Jag är alldeles för nyfiken på vad det ska bli av det här stället. Och oavsett hur mycket jag än skådat igenom och tycker mig veta om sakers beskaffenhet så är det här det händer. På detta mycket älskade ställe. Verkligheten.

Jag stannar eftersom jag är nyfiken. Och fastän jag vet att kärleken går långt bortom verkligheternas gränser så stannar jag eftersom kärleken finns här. Hon, Den Lille och alla de som strömmar igenom vårt röda hus. De som betyder mer än de kan begripa. De som i många fall utan någon större tvekan spelat det här spelet i samma sällskap många, många gånger förut. Jo, vi känner igen varandra såhär på sista varvet. Kikar upp och märker att vi förstår. En och en, två och två och så vidare i obeveklig acceleration mot helhet.

Så eftersom jag är här – och eftersom jag vill stanna en god stund till – var det alltså dags att fundera ut vad det, vid sidan av kärlek, är för något jag tycker om att göra här i Verkligheten. Jag är ju den jag är och har nog i tilltagande grad alltid varit. Jag tycker om kontrast, variation, mångsidighet, men ändå är det några saker som alltid kommer tillbaka som extra underbara;

1. Kärlek. Äkta och förbehållslös.

2. Jag gillar sex, ska inte sticka under stolen med det. I kombination med 1) ovan något helt obeskrivligt. (1+2=älska)

3. Ord. Såväl andras som mina egna. Gärna sammansatta till ordvitsar.

4. Bygga. Att bygga med händerna. Givetvis utan ritning och utifrån känslan att veta att det blir bra hur det än blir. Då blir det bäst.

5. Skapa. I mitt fall inte sällan i form av programmering. Att skapa ett system som gör något. Eller utveckla det.

6. Umgås. Precis just det.

7. Vatten. Jag älskar vatten på ett nästan osunt sätt.

8. Lösa gåtor och problem. Logiska, interpersonella eller verbala – sak samma.

Det räcker en stund. Sagt och gjort – jag jobbar lite. Eftersom det kombinerar många av de saker jag ju verkligen tycker om (5, 6 och 8). Vad jag däremot gör nu till skillnad från förut är att jag är samma person när jag jobbar som när jag inte jobbar. Jag har alltså ingen yrkesroll – jag är jag. Alltid. Vilket gör det hela rätt intressant på det hela taget. Vad som gör det lite kinkigt är detta med pengar; jag tycker inte om pengar, men jobberierna har på något sätt en default utgångspunkt av att vara ekonomiskt drivet. Jag tar helt enkelt och skiter i det, jag tar betalt så länge det behövs och hoppas att hela den ekonomiska teatern kan upphävas vad det lider.


Och när vi ändå är inne på det. Ekonomin står på det signalstarka avrättningsaltaret. Snaran hänger kring halsen och ”alla” hjälps nu åt för att gemensamt sänka det ekonomiska paradigmet. Visst, yra tuppar (huvudsakligen) med kapat huvud springer runt och ska ”rädda” detsamma, men det är ju egentligen inget annat än undantaget som bekräftar regeln. De småaktigt kärleksrädda som hittat på spelet bakom spelen har beslutat att avskaffa ekonomi. Det är därför vi kan läsa om ekonomins godtycklighet i mainstreammedia, inte på grund av journalistiskt uppblossande vakenhet som man kan ledas att tro.

Spelledarna har likt de i Hungerspelen, givetvis sina nya skapelse ett knapptryck bort. In på arenan leds den globala diktaturens bandhund Klimatstyret. Vars väg breddats av lögner och impotenta miljöfordon i en värld med egentlig obegränsad tillgång på energi nedstrypt till förment brist i de kärleksfruktandes störtlöjliga spel om kontroll och makt. Patetiskt – absolut, men reellt så länge vi spelar spelet.

Saker som den antimuslimska filmen av oklart upphov är bara små krusningar på lögnvågen. En överskruvad boll mot öppet mål, kan tyckas. Var och en som tänker efter kan se vad det är som händer. Precis var och en av oss känner i våra själar att det inte stämmer, ändå låter vi våra sinnen internerar de påstådda sanningarna. Varför? Eftersom vi är med i spelet. Eftersom vi är nyfikna och vill veta vart det tar vägen. Kanske vill vi veta hur långt vi kan uthärda. Men vi vet också att vi kan dra oss ur – vare sig vi vet det eller inte så vet vi att vi vet det. Innerst inne och under spelets nuvarande fas huvudsakligen dolt för varandra.


I natt drömde jag ovanligt många saker. Bland episoderna fanns en mycket tydlig dröm som rekapitulerar en händelse vid köksbordet dryga dygnet bort här hemma. Jag fick frågan av två nyfikna som deltog i spel jag dragit mig ur. De hade anlänt längst genetikens linjer till samma köksbord och kaffemaskinen hade just slutat surra. Det var skönt att se dem här. Se dem färdiga med sina monster. Glada, hela och äkta.

”Nu vill vi veta hur det hänger ihop”, frågade en av dem. Jag funderade en god stund. Detta var frågan jag väntat på mer än något annat. Och att få den från just dem, de två kvarlevande – här hemma i Olsbo – utan tillstymmelse till animositet – ett slags perfektion. Jag skulle precis börja tala när halsen tjocknade. Jag fick inte fram ett ord. Jag hade kommit så långt som att formulera meningen och förde handen mot fönstret för att peka mot det nylagda strecket på himlen. Jag fick fram några ord – så tog det stopp. Så fortsatte det en stund till dess att jag blev helt ursinnig.

Då hörde jag Hennes röst bakom mig. Hon som i all sin tysta effektivitet just där men i den reella tiden deklarerat att hon avslutat spelet med en linjecyniker härförleden. Hon som med sin självklart skuttande distinkta resväg genom livet klurat ut pusselbitar redan nu. Som med sin framfart genom insiktsmaterian på sitt självklara och snabbläsande sätt förstått varför akutmottagningarna är fyllda till bredden och vad det är som driver spelet. Speltjej som hon är. Naturligtvis.

Känslan av att höra Henne ta orden ur sitt sinne, in i verkligheten och vidare in i de sinnen som fanns på plats var helt underbar – i den bevittnade verkligheten liksom i den drömda. Det må vara att blåsa upp ett skeende av relativt liten omfattning men jag kan inte beskriva det som annat än ytterst befriande. Att höra någon annan ge uttryck för en verklighetsbild baserat på insikt. Att höra att rösten tillhör Henne. Sinnet gör glädjevolter.

I drömmen pratade hon en stund. Kärnfull och tydlig som hon är. De frågande förstod på en gång. Det hade de aldrig gjort om jag försökt förklara. Såsmåningom öppnade sig min hals igen. De tittade på mig alla tre. Frågande. Inte frågande som att de ville veta något jag visste – de ville bra veta hur jag mådde. ”Jag mår bra nu. Det är skönt att kunna se saker och förstå vad de är utan att behöva ifrågasätta allt hela tiden”.


Jag antar att det är där jag är. Känns bra. Känns levande på något vis. På något nytt, lite mer helgjutet vis. Vid roten av komplexiteten vilade en enkelhet så barskrapad att vad som varit komplext blev vackert från sin nya betraktelsevinkel.

OK om sjukhusen är fulla av människor som är sjuka på grund av att de förgiftats. OK om vi skjuter varandra, slåss och bråkar om brödsmulor när vi i våra sinnen har möjligheten att leva i överflöd tillsammans. Vi gör ju det här av goda anledningar. Vi gör det för att inse vad det är vi inte är. För att få perspektiv på vår egen oändlighet. För att definiera oss. Varandra. Mänskligheten.

Det här spelet innehåller så mycket lidande, så mycket lögner och bedrägerier. Det innehåller så mycket vansinne och dåraktighet. Allt det där finns där för att på något fåfängt sätt försöka balansera den obegripliga godhet och kärlek varje levande väsen kommer ur. Allt det där finns där för att i alla sina komplexa krumbukter försöka väga upp den enklaste och renaste av strukturer. Det ett som är helheten. Som är vi. Som är allt.

Livet – finns det verkligen? Ja. Här och nu. Enbart.

Om rutmönster

Dagens Medicin skriver lite om Chemtrails, på sitt eget lilla vis. Det tar kraft och kräver sin tribut på intellektet att undertrycka de symmetrier man ser ovan huvudet om när man väl slagit upp ögonen. Läs gärna kommentarerna också ;-). Hittat via folkvet.nu. Skeptiker - ett alldeles förtjusande epitet, inte sant? Skeptisk. Det är mycket nu, som sagt.


Tulle lille.

Måndagskvadruppel

I dag blir det nog sådär obegripligt. Men om man begripit att något är obegripligt, då har man i alla fall begripit det. Så får man ställa sig frågan huruvida man nöjer sig med den insikten eller inte.

IT-komplicerat om mänsklig uppgradering
Börjar kännas av nu, bägge två. Inte märkvärdigare än en orm som ömsar skinn. Den nya finns redan där, redo att användas. Fel uttryckt. Den nya finns redan där och vad som sker i den huvudsakligt upplevda sker inom den nya. Som att köra ett 16-bitarsprogram under gamla NT via NTVDM, eller lite mera nutida WOW32. Legacymiljön upplever inte några större skillnader.

Men den omgivande och i detta fall ursprungliga miljön har populerats med de attribut vi är vana med och kan nu härbärgera hela vår världsbild utan att orsaka mer än nödvändig förvirring. Vi kan kanske mjukstarta i den omgivande kontexten genom att inkludera ett manifest (á la Windows XP:s utseenderesursmanifest) för att på ytan (vilket är något djupare här) interagera gentemot användaren i enlighet med rådande miljövariabler.

I det omgivande perspektivet innebär det att sluta slåss eftersom vad som här kan mätas åtminstone nu till en början kan uppfattas som oändligt. I och med det utökade addresseringsintervallet är det inte det vi är vana att konkurrera om som kommer att vara bristvaran. I det omgivande systemet är det snarare bristen på brister som kommer att ställa till det, åtminstone för oss för denna situation relativt otränade själar.


Om evigt liv
Vad kan människan göra för att förhindra att dö? Ingenting. Går att beräkna matematiskt också. För om man gör ingenting, då lever man villkorslöst i nuet. Nuet är oändligt kort. Det har inte tidsutdräkten noll, för då skulle nuet inte finnas, men så nära noll man kan komma. Alltså är det oändligt kort.

Och om man lever sitt liv i ett oändligt kort ögonblick, hur långt blir då livet? Ögonblickets längd är i detta exempel t. Och t är ju som bekant så nära noll man kan komma. Eller uttryckt matematiskt t=(1/oändligheten), alltså en oändligt liten del tid. Om vi delar något med oändligheten så får vi en fraktion av densamma. Men eftersom en del av oändligheten ändå per definition är oändligt stor så får vi likförbaskat hela oändligheten.

Så även om vi tar en oändligt liten del av tiden och gör den till vårt nu så blir den – rent matematiskt – exakt lika stor som hela oändligheten. t=(1/oändligheten), vilket ju faktiskt är detsamma som t=oändligheten eftersom (1/oändligheten)=oändligheten. Oändligheten är ju beskaffad med just den oändligt lilla egenheten att vara oändlig.

Så vad var det vi kunde göra för att förhindra döden? Ingenting. Och om vi gör det kan ju vi inte hålla på att kika på klockan, för då gör vi någonting. Så om vi gör absolut ingenting – noll – då försvinner tiden i det nu i vilket vi gör absolut ingenting. Ett ögonblick som alltså är oändligt enligt ovan. Rätt läckert, inte sant?


Mikrovågsvärlden
Att vågor studsar mot atmosfären är ju en helt ny iakttagelse. Så om de på senare år kraftigt tilltagande radiovågor vi i stort och smått alstrar här under solen till viss del blir kvar – vad har vi då under den molniga himlen? Varför blir planeten allt varmare som det påstås med signalstark övertygelse? Viljan finns där nog – att mikra världen. Varför? För att få bort den där lilla envisa gruppen människor som väljer att bo på stranden.

För har inte varje land i världen snart utrett hur en temperaturhöjning kommer att slå mot befolkningen? Har man inte gladeligt framlagt vilken effekt klimatvapnet kommer att ha? Jo. Precis. Det verkar emellertid inte riktigt som om vapnet funkar. Inte för att det spelar någon större roll – snart dags att uppgradera enligt ovan. Men det är likväl underhållande att se de småskuttande självparalyserade som tror de vet vad de håller på med.


Om ändpunkter
Jag ser att jag har en tendens att beskriva – och därmed se – nulägen av iakttagelser som om de vore ändpunkten för insikter, skeenden eller synsätt. Som om de funnits för att gå vidare ur det ena in i nästa. Men precis som Alltet så bor de där nog snarare där samtidigt. Att själv påkalla ombytet när insikten om de bägges närvaro vuxit sig tillräckligt stark. Jag kan inte kliva ur och lämna vad som var med mindre än att jag sett vad det varit. Eftersom fortsättningen tar avstamp i dess konturer. Alltså fortsätter jag i en serie av oändligt korta nulägen att mer eller mindre motsträvigt lära vad som finns att lära av.

Tecken i skyn

Jag har de senaste åren iakttagit flygtrafiken ovanför mitt huvud med tilltagande fascination. Tidigare, när jag bodde i Uppsala och nästan aldrig var hemma, var det inte så märkligt. Uppsala ligger granne med Arlanda och är således en del av korridorsystemet. Men så flyttade jag till Viken. Och ut på landet. Jag kunde följa utvecklingen på himlen under dagen och det var inget snack om vad det var jag såg.

Inget uppseendeväckande. Det är just det som är uppseendeväckande.

Flygplan. Uppemot fyra fem i timmen. Vita. Helt omärkta (dock ej obemärkta). Flyger förbi och efterlämnar kondensstrimmor. En halvtimme till timme senare har kondensstrimmorna fällt ut till moln. Ytterligare en timme senare är himlen helt molnig. Det blev omöjligt att inte försöka nysta reda på vad det var som försiggick. Via de offentliga databaser som finns framgick att hundratalet reguljärflygsrörelser över området var uteslutet.

Klara dagar med stillastående luft ser jag att det är många som vänt blicken uppåt. Som ser de symmetriska linjerna forma mönster av blivande molnighet. Som i väntan på bussen spanar in formationerna och funderar över vad det är som försiggår. Det mest fascinerande med denna företeelse är emellertid inte själva sprejandet. Det är faktiskt på hur många nivåer fullgoda förklaringar till dess existens faktiskt återfinns.

Ett fenomen – många förklaringar.

Fenomenet kallas chemtrails eftersom en av de gängse förklaringarna är att de sprejade spåren innehåller kemikalier med olika verkan och syfte. Allt det där finns att läsa sig fördärvad kring så jag tänker inte gå in på det. Jag är inte heller helt säker på att jag kan rekommendera någon annan att gå in på det. Lätt att fastna och därmed lätt att förlora riktning och överblick.

Tecknen i skyn kan tolkas som normalt bildande av iskristaller efter reguljärflyg. Men när man ser att planen är omärkta och på andra ställen än där reguljärflyg huserar (reguljärflyg får bara flyga i förutbestämda så kallade flygkorridorer) kan man ju drista sig att det är militära flygningar det handlar om. Sedan ser man att de håller sig till symmetriska mönster och faktiskt skapar mönster på himlen, då finner man snart indikationer på att det är klimatåtgärder som försiggår.


Ingen ovanlig syn. Endast i undantagsfall spårlösa.

Just där lämpar det sig tämligen bra att exemplifiera denna företeelse, för kring klimatfrågan råder många vitt skilda meningar. Man kan ju tänka sig att det sprutas substanser ut i atmosfären för att bromsa den förfärliga globala uppvärmningen. Partiklar som reflekterar ut solljus och dämpar temperaturökningen. Men man kan precis lika gärna tänka sig att partiklarna reflekterar den värme och strålning som har sitt ursprung på planeten och på så sätt förvandlar atmosfären till något av en mikrovågsugn.

Vidare längst de möjliga förklaringarna finner man rapporter om att människor och djur blivit sjuka av besprutningen. Korskopplar man så den iakttagelsen med de officiellt uttalade men inte så där vansinnigt ofta återgivna ambitionerna hos en stor del av världens elit att minska jordens befolkning snurrar det kanske ett varv eller två i magen. Men det är helt OK. Det är ju bättre att faktiskt tillåta sig leka med tanken på vad det är som händer än att fortsätta blunda.

Hur kul är livet om man inte tillåter sig själv att leka med tanken på hur saker förhåller sig? Vad lär man sig genom att fortsätta blunda och bita hårt i bitringen samtidigt som man med drypande sarkasmer försvarar en världsbild som kanske är utformad för att ta kål på sig själv och en närmaste? Exemplet med Chemtrails är signifikant för det visar på hur många nivåer en del i den omänskliga planen kan ha. Samtidigt.

Och det är sällan på ett enda sätt. Istället brukar det förhålla sig på alla sätten samtidigt. Detta med att söka en förklaring på de oförklarligheter vi ser är inte möjligt förrän vi funnit något som på individuell basis konstituerar en sanning. Jag börjar närma mig min. Det är en hisnande känsla och det ger en sådan frid åt sinnet att världen börjar förändras precis som man önskar.

Jag tror (på fullaste allvar, så bit hårt i ringen ni som kämpar under parollen "jävla foliehattar") att fenomenet chemtrails syftar till samtliga saker beskrivna i pyramiden. I fråga om global uppvärmning tror jag att chemtrails-fenomenet är en viktig beståndstel i att åstadkomma just densamma och att global uppvärmning inte är något fenomen vi med vårt koldioxidutsläpp orsakar utan att det är ett vapen för att minska befolkningen på planeten.

Hur smidigt som helst! Man skrämmer skiten ur människor och makthavare och pekar med hela handen och får dem att frivilligt producera till exempel detaljerade rapporter kring vad som händer om polarisarna smälter och havsnivåerna stiger. Sedan startar man den globala mikrovågsugnen i läge defrost för att åstadkomma den befolkningsminskning man ju fått verifierat att det kommer att ge. Samtidigt som allt detta sker håller man mänskligheten i schack genom att begränsa deras livsföring under förevändning att de själva orsakar den globala uppvärmningen genom att andas, åka bil, äta nötkött och andra syndfullheter. Det är vad jag tror.

Vad ska vi göra åt det, då? Jo, på den punkten så är jag ännu mer säker. Om du sitter mittemot en människa som blåljuger dig rätt upp i ansiktet. Om du bara fast och orubbligt stirrar denne i ögonen utan att säga ett ord, utan att röra en min. Vad händer? Personen i fråga kommer förr eller senare att anförtro sig åt dig eller någon annan. Trollet spricker. Du kan bli den som ger denna människa en ny start bortom lögnen. Vi ska över tröskeln en och en. Såsmåningom finns ingen kvar att vidmakthålla dessa mycket avancerade planer för mänskligeten. Istället sitter vi och drar dåliga ordvitsar och grillar korv en bit bort...

Livkvotszoner under fas fyra

"OK. Orange zon på kartan innebär kontrollerad avbefolkning. Under fas fyra betyder det att viss klimatpåverkan men framförallt fokus på de respiratoriska effekterna.

Under kampanjens första halvår kommer främst redan svaga individer att påverkas men under det ljusnande andra halvåret kommer vi att möta upp med ökade koncentrationer för att bibehålla mottagligheten hos resterande befolkning.

Mot slutet av fas fyra kommer opinionen att börja uppmärksamma vad som sker och media kommer att tvingas skära bland sin personal för att bibehålla de lojalas stadga in i fas fem då media i klartext lämnar instruktion till kvarvarande befolkning.

Under fas fem avslutas så gott som all livsuppehållande och vårdande funktion i alla zoner utan grön zon, även om verkningsgraden hos såväl preparat som organisation kraftigt decimeras under fas fyra.

Röd zon slås ut under inledningen av fas fem genom innehållande av nödvändiga leveranser och konventionella vapen. Ingen karensperiod för röda områden behövs således. För orange zon kommer en treårig karenstid att krävas av på hygienmässiga grunder.

Röd zon har definierats som glesbygd och finns i stort sett bara i Norden inom det europeiska projektet. Orange zon är relativt glesbefolkat men har stadsbildning upp till 50 000 innevånare.

I orange zon finns även produktionskapacitet och infrastruktur, jordbrukskultur och oinitierat kunnande som kräver dämpande åtgärder snarare än införlivande i livdelen av kvarvarandekvoten.

Resterande gul zon kommer huvudsakligen att utgöra livdelen i fas fem för mer selektiv depopulation under fas sex och grön zon undantas som tidigare meddelat helt under förutsättning att specialkost intas enligt instrukion."

Krigets tyskland var en liten övning, bara. Vi är mitt uppe i det. Precis just nu. Men ändå inte riktigt på dendär vanvettiga punkten som framtvingar resningen. Till våren, skulle jag tro. Det måste kännas oändligt frustrerande att inte kunna skynda på åtgärderna för att möta den ansamlade uppvaknandevågen med mindre än att hjälpa den. Stackars satar...

Occupy the Skies

Svårt att avbilda, visade det sig. Mönstret bör på lite håll rimligen ha bildat repetitioner av femuddigheter. Kanske är det intensivare längst kusten. Kanske kuststaden har en knutpunkt över sig, vem vet. Men omfattningen var i går anmärkningsvärd.

Här hemma ser jag människor som beskådar linjerna när de dyker upp. Det är nog så att allt fler inser det orimliga i att det skulle kunna röra sig om någon slags ordinarie flygtrafik vi. Magkänslan säger mig att det huvudsakligen handlar om att hålla de uppvaknande frekvenserna utestängda. Till den där förtjänstfulla ackumulationens gagn.

Tillägg: Just fredagen den 14:e verkade vara rent allmänt sprayaktiv - se Chemtrails-Sverige.

Järngympa

Det lossnar järn. Som aldrig förr. Visst har det - sedan CB:n installation - kommit att framträda ett samband mellan besprutningens omfattning och graden av järnutfällning i vatten, men nu är det i det närmaste absurt. Kan inte förklara, bara iaktta. Reflektera. Teoretisera. Magnetiska förändringar. Energi som jordas här genom organit. Vad vet jag? Värt att korsrefereras med andra källor. Knappast något helt nytt påfund - detta med vatten som färgas rött.

Gott att dricka, inte särskilt snällt mot maskinerna, men ohyggligt intressant.

Chembusterluftning

I höstas byggde jag mig en CB – Chembuster. I korthet kan man säga att det är en tjofräs som gör absolut ingenting eller som hjälper vädret att vara sig själv, lite beroende på hur man väljer att se på saken. Om den fungerar som det är tänkt gör den också en massa andra saker – huvudsakligen genererar den positiv energi till förmån för människorna i dess omgivning. Om man är disponerad att tro på det givetvis. För den som vill ha koll på de underliggande teorierna kring vad detta är föreslås vidare förkovran utefter söktermerna ”Wilhelm Reich”, ”organite”, ”Don Croft” och ”Orgone Energy”.

Anledningen till att jag byggde en CB var huvudsakligen för att bota den intills dess växande vanmakt jag kommit att känna inför chemtrails-fenomenet. Sprayningarna blir så mycket tydligare när man bor bortom flygkorridorerna och umgås med den blå himlen den större delen av tiden. Att då se hur ett par flygplan i timmen placerar ut slöjor som framåt kvällskvisten helt skymmer solen tar sin tribut rent humörsmässigt. Då jag själv efter en lunginflammation och ett avlidet får inte helt kunde slå det ur hågen att dessa sprayningar verkligen påverkade allas vår hälsa började jag söka lösningar.

Det var inte så mycket sakernas fysiska verkan utan snarare den där ilsknande vanmakten som gjorde det nödvändigt att prova lösningar. Att vara fysiskt dämpad gör väl inte så där vansinnigt mycket men att gå omkring och vara arg är skadligt. Sökandet ledde mig i riktning mot Reichs teorier vilka testades av mot diverse reagenser. Byggandet av en Croft-chembuster var en impulshandling. Jag vet fortfarande inte hur den fungerar och alla har sina teorier. Vad jag däremot vet är:

• Min chembuster har föranlett åtskilliga ”avmätningar” per flyg och helikopter
  Området häromkring har som regel mer snö, mer sol och intensivare regn är omgivningarna
• Chemtrails löser som regel upp sig ytterst snabbt – ytterst sällan blir slöjorna kvar
• Människorna i närheten är mycket gladare än genomsnittet och grannsämjan har ökat exponentiellt sedan i höstas
• Blåmesen är numera överrepresenterad i den lokala fågelfaunan – innan CB-bygget fanns de knappt här
• Dagarna efter ibruktagandet släppte enorma mängder järn ur vattensystemet. Andra som tagit med organitklumpar hem verkar uppleva samma fenomen
• Dricksvattnet har blivit mycket bättre överlag

Jag blev milt uttryckt förvånad när jag bara någon timme efter färdigställandet av min CB blev överflugen av signalspaningsplan och helikopter. Det kändes nästan surrealistiskt och jag skulle ljuga om jag inte medgav att pulsen vid det tillfället var hög. Om jag till exempel flyttar CB:n eller någon organitklump låter ommätningen som regel inte dröja mer än några timmar. Någonstans finns alltså entiteter som håller koll på den sorts energifält som dessa föremål ger sig i kast med. Entiteter som förfogar över fysiska och verkliga ting.

Hur förklarar man det faktum att dessa föremål faktiskt ger något slags verkan över huvud taget i ett paradigm som inte rymmer mer än den självfullkomliga materialistiska världsbilden? I min värld är det vi kallar vetenskap en välbyggd skuggridå med syfte att förhindra den breda massan insikt i världens, materians och sinnets verkliga syfte och struktur. De verkligt kraftfulla strömmarna – obundna av materian – används av de som sedan urminnes tider beslutat att själva bibehålla kontrollen över världen genom detta kunskapsmässiga övertag.

Min teori är att dessa föremål fungerar som en förlängning av den egna intentionen. Om jag vill att mina organitpjäser ska rena luften, vattnet och sprida positiv energi – då gör de också det. Men jag måste vilja det. Reser jag bort så verkar deras verkan avta. Blir jag på dåligt humör och fastnar i negativa tankar likaså. Om man tar i beaktande kvantfysikens överväganden och teorierna kring mörk materia så är det kanske inte så konstigt. Om våra intentioner och tankar är vad som formar allt vi upplever som fysiskt borde kanske en ”fasförskjutning” mellan verklighetens lameller ge möjlighet att påverka skeenden lite bortom vad det rent holistiskt fysiska medger.

Men - som allt - en fråga om tro. Allting kan ju tolkas såsom varande precis vad som helst. Man väljer själv.

Ett par anomalier

Det sprejas som aldrig förr. Här och vad jag förstår också annorstädes. Jag ser ett nytt fenomen i vårsolen. Jag ser småstadsbor på vårpromenad. Det i sig är inget nytt om man ser det över en tolvmånadersperiod eller längre. Men denna dag såg jag inte mindre än fem småstadsbor som tittade mot himlen och pekade på de rutnät som just sprejats över deras huvuden. Rutnät som var i det välkända upplösningstillståndet.

Rutnät som några minuter senare skulle kunna vara borta, kanske på grund av en jordavtappning. Var och en som känner denna bygd och reguljärflygets förutsättningar vet att den reguljära trafiken är högst begränsad. Kanske diskuterade några av dessa små pekande församlingar detta faktum. Kanske funderade de över varför himlen vid varje given tidpunkt innehåller minst två fullstora jetplan utan att de enligt trafikflygets informationsdatabaser tillhör just detsamma. Vem vet.

Ett besök i videoaffären för inhyrning av underhållning till sjuk sexåring väckte de klockor som klämtar för katastroffilmer. De senaste åren har varit allt annat än katastrofala för den som hänger sig åt nämnda genre. Man kan filosofera lite över varför. Det tycks som om människans passivt inmundigande perceptions manusförfattare söker använda den naturliga uppfattning om något slags slut eller paradigmskifte som lever i de flesta. De kanske använder det för att forma bilden av ett skräckblandat inferno och inte ett kärleksfullt uppvaknande.

För det är ju så den ser ut – Hollywoodframtidsvisionen. Spinnandes på eller av det garn av teorier, observationer, desinformationsorgan, vetenskaper, fakta, sanningar och lögner där bland annat den om Niburu/ Planet X, mayakalendern, Terrance McKennas novely-analyser, diverse kanaliserade budskap och mycket, mycket mer utgör fiktionsjuicens baklängesvända fruktkött av trovärdighet. Fruktans kött. Jag påstår ingenting i fråga om nämnda eller onämnda teorier, observationer eller liknande. Jag är inte rätt person att bedöma sanningshalt. Sådant är ju dessutom alltid en diskussionsfråga.

Däremot tror jag mig vara ganska säker på att något händer i fibrerna av den verklighet vi vandrar omkring i. Att något sker med själva villkoren för materian och de osynliga storheter vi sekulariserade människor sliter skägget av oss för att slippa erkänna men som ändå obevekligen kontrollerar sakers tillstånd inuti vår välpolerade materiallåda. Det händer med materian, med oss människor, med djuren och med hur alltihopa hänger samman. Fan vet om det inte är så att vi ändrar frekvens. Det vore ju ganska logiskt.

Kanske är sprejandet vid sidan av otaliga andra komponenter och förevändningar till syvende och sist ett storskaligt försök att bromsa denna sannolikt genetiskt manifesterade förändring av allt som lever. Kanske är katastroffilmerna ett sätt att storskaligt påverka människans uppfattning av skeendena för att få livet att manifestera uppbromsandet av det pågående uppvaknandet. Att via det storskaliga med bas i gammal hederlig fruktan förhindra det enorma som bor i allt småskaligt.

Påtryckning uppifrån?

Det har som sagt varit en oerhört intensiv dag i luften ovanför mig idag. Det intentensivaste sprejandet på länge. Sedan valet i höstas närmare bestämt. Är det så att det är något av folklig opinionsart som ligger på allmänhetens bord? Hm.


CB:n har fått jobba idag. Omjordad.


Denna helikopter tog ett inte så diskret varv här vid 17.30-tiden. Hej på dig också. Kom ner på kaffe nästa gång. Denna verkar reggad. Och sedd annorstädes, (gånger två) också i de mest oskyldiga sammanhang. Kanske bara ett sammanträffande. I annat fall ber jag i sedvanlig ordning att avmätt få tacka för potentiell reagens mot jord.


Jodå. Viktigt att Svensken tycker rätt, alternativ visar ett öronbedövande sovande ointresse om detta tills dess att ett skyndsamt och från den punkten oåterkalleligt deltagande i arrangerad konflikt med mångbottnade målsättningar är ett faktum. Från SvD idag.

Det spreJAS

Osedvanligt intensiv sprejaktivitet sedan i går eftermiddags. Svenska stridsplan är inte längre sällsynta ovan våra huvuden här, men de lämnar sällan spår med samma karaktär som de linjeflyg som annars passerar.

Till och med CB blev lite trött och behövde tömmas. Bra indikation. Tack i vanlig ordning.


Snabbstrimmor


Modellidentifikation. JASså, den var det.

Strax därpå kom denna gynnare. Har aldrig sett den förut.

Fram(t)vingad variant. Stigning?

Nya klumpar

Nya klumpar tillverkade. Avmätning per omärkt helikopter utförd inom 30 minuter. Vet inte riktigt vem jag ska tacka men i alla händelser - tack för otvetydig reagens.


Föremål för mätning (trallen är 125 mm ;-).

Gårdagen var den mest tydliga spraydagen på länge - kanske kopplat till omnämnandet om uppvaknanden ("oh no!") eller bara en vanlig dag på jobbet för någon. Tackar hursomhelst även för motivation och bränsle till eventuellt intuitiv design. Även om tacket i vanlig ordning är lite svårt att rikta.

Ovanlig iakttagelse

Uppväxt inom F16:s övningsområde norr om Uppsala så är jaktplan ingen ovanlighet. Och som läsare av denna blogg ju känner till är inte heller omärkta plan av typen ”linjeflyg” inte heller något som höjer ögonbrynen hos undertecknad.

Men när två exemplar av den förra typen förefaller ge sig efter ett par exemplar av den senare typen i vad som inte såg ut att vara något annat än en markering eller rentav ett bortmotande - ja då blev det hela lite märkbart i alla fall. Strax därpå var himlen tom på ”linjeflyg” och har så varit timmarna sedan dess.

Alls ingen säker iakttagelse – alltför många möjligheter till misstolkning. Men skulle det vara korrekt uppfattat så är det en alldeles synnerligt lovande indikation. En indikation på att vissa saker står långt bättre till än vad man haft anledning att tro samt att uppvaknandet nått försvarliga höjder.

Vintergolftankar

Det ser ut att bli en mycket kall vinter. Denna sedan sommaren latenta bubblare nådde idag vidare spridning via det gängse nyhetsflödet. Bubblandet gick ut på att vi kommande vinter skulle få erfara något kallat tusenårsvinter. Alltså inte tusen år av bestående vinter utan en vinter så bister att dess bisterhet blott kan iakttagas vart tusende år.

Nu kan man ju tycka att detta rimmar ganska illa med pratet om global uppvärmning, men kan även användas som det undantag som bekräftar regeln - helt efter tycke och övertygelse i klimatfrågan.

Det läckte ju ut en massa olja i Mexikanska Golfen tidigare i år och den Italienske fysikern Gianluigi Zangari såg redan i slutet av juli ett samband mellan förändringar i Atlantens vattenflöden och BP-utsläppet. Det bubblade om att golfströmmen skulle ha mer eller mindre tacklat av. Golfströmmens nordliga gren är milt uttryckt viktig för vårt nordiska klimat Se vidare Wikipedia för den som söker förkovran. (Skrev själv några kryptiska rader i augusti, inspirerat av detta.)


Vargavinter - i år igen. Drivor ni med oss?

Det hävdades i somras att kemikalien Corexit skulle vara boven i dramat. Corexit användes för att spjälka isär oljan vid BP-utsläppet förhindra den från att stiga till ytan. Zangari med flera hävdar att Corexit påverkar vattnets viskositet (rörlighet) eftersom det tillåter oljan att stanna kvar i vattnet. Man kan alltså tala om att gjuta olja i vågorna istället för på dem. Här finns många frågetecken och öppningar för vidare förkovran.

Dagens sanning i media (vilken regelbundna läsare av denna blogg hoppeligen emellanåt ifrågasätter) är emellertid att den åstundade vargavintern inte har sitt ursprung direkt ur havets beteenden utan att det är atmosfäriska parametrar som styr. Som en möjligtvis relaterad parentes har jag iakttagit en i det närmaste absurd chemtrails-aktivitet, åtminstone här hemma i södra Gästrikland detta år.

Mer på ämnet: Nerikes Allehanda, The Climate Scam, Sydsvenskan och sist men inte minst SMHI. För den som ställer den inte helt obefogade frågan vad man eventuellt bör tänka på inför en slik vinter ger Cournucopia en i vanlig ordning mycket handgriplig vinkel på tusenårsvinterfenomenet.

Jag har en flyktplan för det fall vintern skulle bli så svår att elen sinar och vattenrören fryser. Att tillsammans med min familj fly till Drängstugan, belägen hela 15 meter från vår ytterdörr. Drängstugan saknar bekvämligheter som (fruset) vatten men har en eldstad i varje rum samt en vedspis som borde kunna gå att laga mat på.

Det finns ehuru ett eventuellt långsökt men ändå i juridisk mening reellt aber med den flyktplanen. Fastigheten är till viss mån belånad och även den blygsammaste belåningsgrad kan under en snabbt accelererande kreditkris raskt åsamka låntagaren sådana fiskala krav att den på amerikanskt "foreclosure"-manér i en ondskefull värld tvångsinlöses av banken. Vad nu det skulle leda till. Men det kändes tankemässigt korrekt att avsluta resonemanget där, även om mycket finns att tillägga.


Destination för klimatflyktingar.

Börjar bli dags

Ok, jag vet. Det är förbaskat obekvämt. Det rubbar den invanda verklighetsbilden en smula. Och så finns det naturligtvis inte. Kanske just därför. Nej, nu får vi skärpa oss. Faktiskt.


Konspiratoriskt? Som fan! Vad betyder det för innehållet?

Bisak

Flera amerikanska forskargäng, däribland militära, har funnit att de svårförklarliga kollapserna av bisamhällen beror på en kombination av virus- och svampangrepp hävdar DN.

"Men arméns experter tillsammans med forskarlaget i Montana kunde dra nytta av en ny militär programvara, som utvecklats för att analysera proteiner. Och tack vare denna nya metod kunde forskarlagen gemensamt upptäcka en ny typ av DNA-baserade virus och etablerade en koppling till svampen som kallas Nosema ceranae."
Den springande punkten - ur DN:s artikel

En klurig man vid namn Len Horowitz har skrivit en del på ämnet. Det vill säga hur svamp (fungi) på plats i organismer utgör utgångspunkt för påverkan av hälsotillståndet till exempel via virus. Ett mer eller mindre ultimat vapen.

Hursomhelst kan man med rätta tala om biverkningar.

Veckoutvärdering, CB

I dag fyllde min Chembuster en vecka. Jag byggde den dels eftersom jag tröttnat på det artificiella väder vi upplevt sedan slutet av juli och dels på skoj för att få se om en så märklig pryl verkligen kan fungera. Jag gjöt även en organitsten för inomhusbruk.

Efter en vecka med CB:n kan jag enkelt konstatera att himlen inte längre har linjära moln med tilltagande symmetri framåt kvällsvisten. Chemtrail-planen forstätter med uppehåll i början av veckan att frekventera området men sprayningarna ser ut att vara verkningslösa inom en varierande radie runtomkring.

Efter att det kommit rost och avlagringar ur rören några dagar har nu vattnet blivit betydligt klarare, med såväl mindre doft som smak av järn - en fullkomligt oväntad men välkommen bieffekt.

De spaningsplan och helikoptrar som frekventerade oss i början av veckan har nu dragit vidare till andra uppdrag. Jag har absolut inget fog för det och det kan mycket väl vara slumpens verkningar men jag upplever det som om vi fått en blåare himmel och ett mer omanipulerat väder. Till ett pris av ungefär 5 kSEK och cirka fem timmars arbete.

Klarare

Det tycks klarna kring frånvaron av den inrutade tillvaron. Strimmorna är försvinnande och molnen hopar sig inte såsom tidigare. Bra så.


Livet känns inte längre lika inrutat. Men man lär prova.