Jobbat

Första skoldagen och det ena med det andra. Åkte till kontoret (eller var det scenen) strax efter skolstarten i gott sällskap och blev här tills nu. Klockan börjar närma sig fem och jag summerar arbetsdagen med ledning av post-it-lappen här bredvid. Det har varit en bra arbetsdag. Imorgon är en annan dag. Arbetsdag? Det får vi se.


Arbetsplats.

Nu - hem till skogen!

Balansen

Svårfångad var den. Som vuxen fann jag den först för några månader sedan. I en pool. I tropikerna. Trodde jag skulle få ta med den hem. Det fick jag också, men den gjorde mig sjuk. Egentligen inte själva balansen utan mitt måste i förhållandet till den. Jag hade bestämt mig att jag måste behålla den.

Istället tappade jag den. Jag tvingades att lägga den ifrån mig och sticka iväg på ett obalanserat varv, fyllt av snedbelastningar och mycket mer t.ex. jobb än balansen påbjöd. Den större rörelsen bestod av symmetriska obalanser och det kan man omöjligt se när man är inne i det. Då gäller det enbart att ha förtröstan.

Man kan inte bestämma sig för att hålla balansen. Inte med tanken. Inte med sinnet. Man kan bara ha den om man inte är rädd för att förlora den. Precis som med allt av värde. Livet. Lusten. Skapandet. Leken. Hjärtligheten. Skrattet. Kärleken. Insikterna.

Precis så enkelt är det. Släppa taget om precis allt och låta det flöda som det vill. Eftersom det är precis då det blir som allra, allra bäst.

Vi fick lära oss att det var tvärtom. Att det var viktigt att ha kontroll. Varför? Eftersom vi skulle förstå att det var fel. Eftersom vi behövde förstå det själva – var och en för sig.

Det är bara att tacka och ta emot. Fortsätta njuta färden längst den guppande floden och leka vidare med förbehållslösheten.

Ooooch - andas.

Dagen blev som ett enda långt utdraget andetag. Med tanke på tags betydelse på tyska blev ju det där ganska kul egentligen. En inandning som räckte hela förmiddagen och en utandning som spritt den varma luften under förhållandevis fåordig närvaro under eftermiddagen. Det rullar alldeles av sig själv, det mesta. Eller – inte av sig själv – men inte genom min försorg. Yrvaket känner jag hur det händer och hur jag njuter av att låta det hända utan att söka delta mer än just för den sensationen.

Balansen har varit min stora utmaning den här vintern och våren. Det började med att jag fann den. Stående i vatten en stekhet Samui-eftermiddag fann jag den och tog den med mig. Den gjorde mig sjuk, paradoxalt nog. Tvingade mig att möta mina behov av att vara överallt samtidigt, tvingade mig att svettas ut extraktet av mitt bekräftelsebehov och dess konsekvenser.

Skeendena slutade inte röra sig för det. Tvärtom – allt var redan i obeveklig rörelse. Jag fick lära mig att jag bara kan ha balansen om jag låter den vara. Så fort jag börjar söka den försvinner den. Logiskt och på sitt sätt hänsynstagande. Jag menar – hur kan balansen hjälpa mig att söka efter den? Genom att försvinna, givetvis. Annars blir det ju inte fråga om något sökande.

Om jag hade vetat hade det aldrig varit möjligt. Om jag vetat hur mycket kraft och tid det skulle ta. Om jag vetat hur ohyggligt fort det skulle kunna gå. Om jag anat att de motstånd och den frustration jag mött inte var annat än hinder lagda för att pröva min övertygelse. Nu vet jag, emellertid. Vilket förändrar perspektivet och katalyserar kommande utmaningars förslagenhet.

Verkligheten.

Det är fullt möjligt att den inte är verklig. Likväl är den djupt och sanslöst berörande. Precis som spelvärlden fångar den spelade med sensationer som inte är möjliga i den omkringliggande verkligheten så implicerar livet som sådant och den verklighet den utspelar sig i något så vackert, kittlande och ljuvligt att dess ursprung inte ens kunnat föreställa sig det.

Det är där vi har den skapande naturen. Att kunna skapa – att kunna ge upphov till något som inte finns i verkligheten. Däri bor skillnaden mot modifierandet. Jag tror att alla människor är kapabla till såväl modifikation som skapande, men att vi föds med myten om att skapandet är omöjligt och drillas i olika former av modifikation så att vi helt sonika tappar tron till skapandet. Och då blir det ju – från den på så sätt modifierade verkligheten utan skapande – mycket riktigt omöjligt också.

Skapande är något helt annat. Det är att dra upp något som aldrig fanns rätt upp ur den logiskt tillplattade asfalten och låta det resa sig mot himlen, till exempel. Sådetså. Fler och fler visar för sig själva att de kan det och det går verkligen undan. Läckert.

Och andas. Långa mjuka dyningar i kvällssol som glittrar mjukt när inspirationens vindar gått och lagt sig och kraften i vad de givit upphov till ansamlat energi för att överleva natten. Mörkret omfamnar och ger perspektiv bortom det synliga. Mörkret öppnar upp för det inre. Den taktfasta pulsen och den otänkande närvaron. Om än bara för en dag eller två så är det vansinnigt njutbart.

En dag på jobbet

Gårdagen blev sannolikt den roligaste dag på jobbet jag haft hittills. Det stämmer. Alla är på rätt ställe vid rätt tillfälle. Alla kan och vill. Alla gör det av inspiration och glädje. Måstena har försvunnit in i ett moln av skapande. Obevekligt skapande som hämtar sin energi ur den tillväxt var och en upplever som människa. Det är faktiskt riktigt, riktigt roligt att jobba under sådana förutsättningar. Framförallt eftersom jag själv insett att jag kan släppa behovet att styra varje liten detalj utan faktiskt kan ta ett par andetag och njuta av vad som växer fram istället. Coolt.

"Dela med dig!"

Funderar på tema till årets SmartAss-konferens. Förra årets konferens gick under parollen "Be Inspired". Vi visade exempel och inspirerade. Det blev väldigt lyckat i mina ögon. Lite svårt att toppa, till och med. Inspiration ligger alltid i tiden och 2012 mer än någonsin. I år tycker jag det är dags att gå ett litet steg till. Om inspirationen varit utpräglat på plats en tid så måste det ju hända något. Att inspirera till – ja, vaddå?

Människor blir allt gladare. Jag märker det inte minst bland de kunder som kör SmartAss. Glada, kunniga människor som har ett helt annat förtroende för sig själva och vad de håller på med – yrkesmässigt och förmodligen privat. Det kan vara en effekt av mitt eget sätt att leva men jag får ändå utgå ifrån vad jag ser; folk landar si sig själva – och det går undan.

Det är ingen liten förändring. Den osäkerhet, ilska och rädsla man lämnar bakom sig och gör upp med innehåller ju viss dynamik; om jag är rädd för att bli utan mat och pengar – ja då är jag inställd på att skaffa mig pengar; inställd på att förekomma den alltid stundande bristen. Av ren överlevnadsinstinkt så gör jag det kanske även på bekostnad av andra. Driften att överleva. The Survival of the fittest. Samma sak med rädsla, jag slåss för min trygghet vilket ju inte gör annat än att skrämma andra. Jag perpetuerar rädslan i min omgivning genom att låta den ta plats i mitt liv.

När det faller – då förändras levnadsvillkoren radikalt. Det märks inte på en gång, men kommer snart krypandes ikapp. Den ilska och frustration jag använt som energikälla kan jag inte hitta längre. Känner mig oinspirerad och platt. Därav inspirationen 2012, tydligen. När jag så hittar den – lite senare – vad består den i? Jo – den handlar om att det ska vara meningsfullt. Jag hör och ser det precis överallt. Man vill ägna sig åt meningsfulla saker. Och därmed är all respekt för saker som är uppbyggda kring att hålla människor fast i meningslöshetens ekorrhjul borta!

Det är ju en enorm förändring, egentligen. Det gamla paradigmet, det som utgår från att var och en ser till sitt kortsiktigt egennyttiga perspektiv av den förmodat naturlagsmässiga viljan att överleva förlorar sin kraft när det blir viktigare för människor att fylla sitt liv med mening än att göra det långt. För hur kul är det att leva ett långt meningslöst liv på andras bekostnad – egentligen? När man kan leva ett liv av obestämd längd men med total meningsfullhet.

Meningsfullheten börjar givetvis i individen – annars är den något annat. Lätt att ta miste på människor som internerar rädslan för sig själva och förvandlas till förklädd meningsfullhet i aktivistens skrud där det egentligen är flykten från jaget som är det väsentliga. Lätt att ta miste, men också lätt att känna igen om man varit där – och de har ju faktiskt de flesta. Reagensen är att man slåss mot saker. Det fungerar aldrig i det långa loppet.

Vad som är meningsfull för mig är ju meningsfullt och om jag ägnar mig åt det med fullt förtroende för mig själv kommer smittoeffekterna och spridningen av meningsfullheten inte sällan som ett brev på posten. Utmaningen är egentligen att hålla viljan och tron så stark på vad man sysslar med att de positiva bieffekterna får chans att komma ikapp och överbevisa mig.

Meningsfullhet, alltså. Vad känns då meningsfullt? I det rädda paradigmet kändes det viktigt och nödvändigt att förse sig. Det är därför vi har ett finansiellt uppbyggt system i samhället där allt går ut på att attrahera pengar från andra (eller – det är i alla fall så det är konstruerat för att se ut). Att vi konkurrerar om resurser och arbete (paradoxalt nog; hoppsan där var den igen). Det är vad vi nu lägger bakom oss, inspirerade att göra något annat. Något fyllt av mening.

Om vi tidigare konkurrerat och hamstrat (var det kanske ett hamsterhjul egentligen) så blir den nya varianten att a) inspirera andra och b) dela med sig till andra. Ganska logiskt eftersom man upptäcker att ju mer jag delar med mig desto mer blir det. För alla. Inte minst för mig själv. Egennytteperspektivet får alltså plats i det meningsfullt öppna paradigmet. Också det ganska logiskt om man tänker efter; ljus sväljer mörker, men mörker kan aldrig svälja ljus.

Hur gör man saker som känns meningsfulla? Inte sällan skapar man saker. Ord, musik, möbler, känslor eller trygghet. Inledningsvis i sig själv, men med tiden vill de inte sällan få möjlighet att växa – de saker man skapar. Eftersom de blir större ju mer man ägnar sig åt dem. Alltså expanderar skapandet att involvera flera – andra – människor. Till en början sannolikt som åhörare eller konsumenter, men knappast för all framtid. I takt med att det egna skapandet smittar av sig kommer fler sinnen in i det skapande läget och öarna av skapande förbinds till att börja skapa saker tillsammans.

Det är precis där vi är nu. Många har inspirerats att dela med sig av skapandet. Att prestigelöst släppa in andra i sitt eget skapande av den enkla anledningen att det känns mycket mer meningsfullt. Det känns inte som någon stor förändring när det väl slår igenom. Ett litet "vupp" i sinnet utan vare sig kataklysmer eller UFO-besök. Ändå förändrar det precis allt.

Viljan att dela med sig blir större än viljan att förse sig. När vi passerade nollpunkten var det exakt det som hände för 150 dagar sedan. Vi bytte fot och började röra oss åt mot givandets attraktionskraft istället. Sådär, bara.

Detta implicerar en rad saker att ta hänsyn till i det rent fyrkantigt företagsekonomiska. Målgruppen för konferensen är ju företag. Att dela med sig ligger i tiden och de företag som vet att ändra på sig har också de en plats i framtiden. Även om det må låta långsökt och kanske absurt men även med den mest kallhamrade logik kan jag inte få det till annat än att det vi idag kallar ekonomi imorgon går åt andra hållet. Ett stort industriföretag som vill överleva i den nya epoken måste alltså kunna visa sina aktieägare att de gjort nytta, inte att de fått betalt för att göra så lite nytta som möjligt.

Väldigt många stora företag kommer att försvinna. Det är naturligt. Allt kommer sannolikt att behöva bli mindre, småskaligare, för att kunna bli meningsfullt – om inte annat för de som jobbar i verksamheterna. Men det kan nog finnas en eller annan överlevare även bland de större företagen. Företag som grundats och fortsatt drivas av viljan att åstadkomma något stort med insikten om polskiftet. Med insikten om att en vacker dag kommer verksamheten att kunna leva meningsfullt och göra nytta. Dessa verksamheter finns nog troligen inte bland de börsnoterade. Men jag är säker på att de finns.

Det här är vad jag vill säga med Social Avkastning - egentligen. Det är vad jag vill åstadkomma. The Scape Bay blir ett exempel på det. Ett företag som egentligen inte ska tjäna några pengar utan blott bära sina kostnader av den enkla anledningen att vinst i det företaget skulle vara kontraproduktivt och förhindra värdeutveckling hos uppdragsgivare och deltagare. Någonstans måste man börja sluta med procenträknandet, marginal- och räntecirkusen och vi börjar precis just där i nollpunkten The Scape Bay. Precis som ränteeffekten spridit sig kommer meningsfullhetseffektens rippeleffekter att äta upp hela näringslivet med tiden.

Det är därför jag slår ett slag för parollen "Dela med dig" som konferenstema. Är inte alls säker på att jag får övriga med på det, men jag känner ändå att det hänger i luften. Att vi med det temat kommer att fånga tidens anda och knyta ihop deltagandet med världen och med vad man kan åstadkomma med SmartAss. Vad är SmartAss om inte ett verktyg för att dela med sig av sin kunskap, sina färdigheter och sitt sätt att arbeta? Det må vara en skör tråd som håller det samman men varje tross och vajer består av mängder av tunna trådar, spunna i en obrytbar struktur.

Köpa och sälja värde

Det blev inte så mycket tid att fundera över det där med säljare och köpare. Men å andra sidan behövs det inte så mycket tid om man har en personlig assistent som kommer cyklandes med svaret. Märkligt nog eftersom det heter att vara ute och cyklade. Kanske borde jag ta mig i akt i tolkningen.

Jag hade tänkt att fara ut i en utgjutning av okväden kring hur stora företag och organisationer fungerar i fråga om processer för inköp och budget. Hur idéer som sparar pengar alltid välkomnas så länge de inte kostar pengar att genomföra. Hur det finansiellt per definition kortsiktiga perspektivet ingjutit en så till den milda grad oåterkallelig förruttnelse.

Men det där vet ju alla. Det har varit en förutsättning att se som en utmaning men frågan är om det inte är så att de organisationer som fortsätter längst den inslagna vägen är utom räddning. Jag vill jobba med kunder där det finns en framtid; alltså kan vi låta de som väljer kortsiktig finansdöd pyssla med sitt en stund.

Det är värdeskapandet det kommer an på. I stort och i smått. Dags att kliva fram och belysa värdet. Att inte längre huka för att visa vad effekterna blir med den subversiva motivationen att ingen kommer att tro mig eftersom jag är leverantör av lösningen. Om ingen annan gör det kommer det ju ändå an på mig att exemplifiera och övertyga.

Att ta det till punkten då värdet blir så tydligt att det stämmer överens med det företående fakturabeloppet. Sådetså. Nu skapar vi värde. Som vanligt, alltså. Men det handlar om att finna den där kittlande lilla punkten då alla förstår. Då det händer. Överlämningspunkten.

Köp och sälj

Jakten på människor som vill sälja produkten fortsätter. Man kallar dem säljare. Innesäljare, utesäljare, marknadsförare, pre-sales, account managers, bland annat. Men det handlar egentligen om människor. Och däri ligger problemet.

Det tycks nämligen som om ingen vill sälja längre. Och då har vi problem eftersom om ingen säljer så blir det inga intäkter och blir det inga intäkter blir det ingen tillväxt och varför ska vi hålla på att utveckla en massa produkter om det inte finns någon return of investment på den nerlagda tiden?

Visst, vi sitter inte i sjön och det säljer sig själv i stor mån, men det hade varit skoj att faktiskt vara lite offensiv och finna en skur nya kundorganisationer att börja bearbeta precis just nu. Och för att göra det måste vi ha några till som "springer" eftersom vi som varit omdömeslösa nog att syssla med detta från början faktiskt är mättade med kundrelationer att utveckla och underhålla.

När vi pratar ihop oss om vad det är vi söker – vad finner vi då? Jo, precis som inom området utveckling ser vi att vi måste söka oss nedåt i ålder. Det var en tröskel att komma över – att inse att man inte längre var jämnårig med de man behövde hjälp av; att man faktiskt blivit äldre och att det tänkande man lärt sig faktiskt inte är helt tidsenligt längre.

Insikten kring utvecklarna har vuxit fram och åtgärden blev huvudsakligen The Scape Bay, men hur ser det ut på säljsidan? Vi började för några år sedan med folk från Chalmers – från linjen industriell ekonomi. De har sitt eget bolag för att utveckla marknadsföringen – huvudsakligen relationslöst. Det har varit givande men inte givit något konkret ännu eftersom studierna tar chalmeristernas tid. Förstås.

Om vi lyfter perspektivet lite – vad är det som gör att de yngre inte vill sälja i samma omfattning som föregående generationer? Jag tror att det är rätt enkelt; det handlar om självrespekt och synen på pengar. Att pengar inte längre äger makten att låta plikten att göra rätt för sig - återbetalningen till närvaron på planeten, skulden till föräldrar och samhälle – tvinga mig att göra något jag inte kan stå för. Som att låna ut mitt namn, min uppenbarelse och mina önskningar till något så banalt som att sälja något som andra har hittat på.

Klart som fan säljepiteten – sin mångfald till trots – repellerar yngre själar med större personlig frihet och självförtroende än de som mer fyrkantigt formades att göra plikter och idag kan tänka sig att sälja eftersom man helt enkelt är satt i monetär skuld via bolån, billån, och så vidare och måste klara av amorteringar på pengar som inte fanns innan man bestämde sig för att låna dem.

Inte så konstigt, egentligen; att ingen vill sälja.

Men om vi vänder på kultingen – om vi tittar på köparna, då. Det är ju knappast så att det direkt står stilla på den fronten. Jag märker på mig själv att jag vill köpa saker utan att känna att jag blir lurad till beslut. Jag vill känna att inköpsbeslutet är mitt eget opåverkade (jo, jag vet att det är fånigt) oavsett om det handlar om ett beslut jag fattar som fysisk person eller i egenskap av något av de företag jag jobbar i. I respekt gentemot mig själv, helt enkelt.

Då vill jag ju inte bli uppringd av någon som ska försöka övertala mig till en affär. De som gör så har inte en chans. Och ändå är det ju den kanalen jag tänker primärt vid nybearbetning. Dags att tänka om.

Jag kikar på Casper och hans köp beteende. Han installerar "gratis" appar på sin impad. Först när han är fast i spelet börjar det komma propåer om att köpa nya vapen, gubbar, egenskaper eller låtsasvalutor att handla med. Är det framtiden? Att ge lite gratis och sedan börja locka in stålars när man väl är fast?

Tror inte det. Ska ägna några minuter på att tänka igenom det här. Återkommer.

Jobbdrömmar

Jag har haft osedvanligt starka drömmar en tid nu och trenden håller i sig. Ganska ofta är det obegripligt, ibland greppbart och vissa gånger nästan skrattretande tydligt vad drömmen vill förmedla till mitt vakna tillstånd. I natt var det av det definitivt senare slaget.

Jag hade en demo för en större mängd SmartAss-kunder där jag visade en ny funktion. Funktionen hade skapats i all hast i ett ögonblick av inspiration och den var så genialiskt enkel att göra att det var skrattretande. Alla som såg den förstod den och ville ha den.

Vad som är så trevligt är att jag faktiskt minns exakt vad det var komponenten gjorde. Och hur den var utvecklad. Hur många tror att jag kommer att kunna låta bli att lägga den i utvecklingsplan?

Typiskt bra

I går var en ur många synvinklar typiskt bra dag. Jag hade inte sett fram emot den eftersom den innebar att jag skulle vara borta från paradiset. Klon sitter inte sällan där. Jag är en väldigt inbiten hemmakille – inte minst på grund av sällskapet. Och nu om våren, dessutom.

Man kan tala om cirkulärreferens, faktiskt. Projektet som ska ha sitt fysiska utrymme till följd av en grannes tillsynes slumpmässiga besök en kall februarikväll högst upp i en fastighet som visade sig ägas av samma person efter vilken det ekonomiska arvet varit vad som inte bara möjliggjort utan också väckt de tankar som behövdes för att komma hit möjliga.

Där satt de – farsans gamla kompisar från gymnasietiden och framåt. Med undantag för en begravning har jag inte träffat dem på väldigt, väldigt länge. De rullade ord, precis som farsan. De har det där underbara sättet att låta ord, uttryck och humor bli till bollar av glädje som man skickar runt mellan varandra inte sällan med rätt hård kraft bakom. Tryck.

Jag vet inte bättre hur jag ska beskriva det; detta bollspel; vissa är kapabla till det och andra inte. Eller kanske är det så att inte den senare kategorin fått prova. Så är det nog. För jag märker bland de jag jobbar med till vardags att acceptansen till bollrullandet ökar i omfattning ju mer jag kastar bollar på dem. De måste helt enkelt se bollarna annars drunknar de i den verbala floden.

Det var ett kort men synnerligen livgivande möte. Det var som om jag fick möta farsans kontext och för första gången på mycket länge saknade jag honom på riktigt igen. Inte på något sorgligt sätt utan på ett sätt som fick mig att spricka upp i leende och säga "nu skulle jag har ringt farsan". Underbara glada människor. Och allt jag har dem att tacka för.

Jag sprang där på kontoret som liten. Lite större än Casper är nu. De var ju i min ålder då, dessa gubbar. Agendan de hade på sina jobbdagar var nog inte alltid den roligaste men det skrattades alldeles vansinnigt mycket under takåsarna på S:t Olofsgatan i Uppsala. Jag fick en absolut underbar påminnelse om skratten som fortfarande lever i mig och inser att den personliga assistens favorit-TED-talk har en duktig klangbotten just där. Kunde till och med frammana doften från trapphuset. Lokalen är inte alls olik, faktiskt. Inte som sådan.

Lite senare under dagen tillsammans med de jag tror och hoppas vill jobba tillsammans med oss. Draftade och givna erbjudanden pratar vi om vad jobb är och att någon av dem kommit att ändra sin inställning till flyttar baserat på projektet. Och så kommer vi in på lön och arbete. Att det varken är lönen eller arbetet. Det är vad man får gjort. Att det känns meningsfullt. Det är det som är hela grejen.

Att få rullat bollar av glädje. Det är ju knappast det sämsta. Även den snart pensionerade högskoleräven rullar bollar, han på sitt lite nordligare, långsammare sätt. I en av bollarna hade han petat in ett uppdrag som tilltalar mig i den där envisa strävan att faktiskt ändra på det som jag tycker behöver ändra på. Tack, universum för den bollen. Den värmde.

Så avslutningsvis på en typiskt bra dag var det dags att ta livet av sig. En Sombie med ett oväntat diaboliskt sinne för att utsätta fysiska kroppar för sin egen viljas smärtsamma effekter. Jag hade sagt att jag var redo eftersom jag hittat balansen. Det var vansinnigt jobbigt men ändå mera roligt, knepigt nog. Och intressant att se hur man tillsammans med andra kan åstadkomma saker som jag inte själv mäktar motivera mig till i träningssammanhang.

Det där borde ju inte ha kommit som någon överraskning, men det gjorde det. Inte särskilt överraskande.

Ombyggnad pågår, kan man säga. Som alltid. Jag ställer mig inte sällan frågan varför jag håller på. Själva anledningen finns ju i den diskrepans som finns mellan det som är här – i paradiset – och det som finns en bit utanför. Jag visste inte om att skillnaden fanns innan jag träffade Sara. Hon klev in i livet med sitt lysande nystan av kärlek och lyste upp varje skrymsle.

Hon fick mig att se vad livet egentligen är och jag har inte varit annat än lycklig sedan den dagen egentligen. Klart man far upp och ner på humörsskalan men där finns en varm, lycklig puls även de jävligaste dagar och det beror på det ljuvliga faktum att kärleken bor där hela tiden. Till Sara och vidare till livet.

Kontrasten blev ju att se de saker som verkligen inte är byggda på kärlek i den del av världen som bor bortom paradiset och det vi värmer med vår närvaro. Kalla och meningslöshetsbibehållande institutionaliseringar som skapats med de egentligen vidrigaste av uppsåt – i alla fall från min nyvunnet lyckliga horisont.

Till stor del har jag vänt dessa saker ryggen. Om jag inte lägger energi på dem så växer de inte, men i vissa fall känner jag att jag har möjlighet att påverka. Förändra. Faktiskt vända generatorn i källaren till att gå i den varma riktningen. Jag är så långt ifrån ensam i denna ambition som det går att vara. Ambitionen delas av så gott som hela mänskligheten vare sig de är medvetna eller inte om den saken.

Någon gång ibland får jag förmånen att möta någon som inte vill ha den varma drivkraften i botten. Det är alltid rädda människor. De är som regel vanvettigt rädda för vad det skulle bli av dem om allt de lärt sig är deras existensberättigande i grunden förändrats. Om det de anser sig satta att bevaka upplöses och mänskligheten istället möter varandra för vilka de är. Dessa rädda tror – långt där nere – att de då inte skulle ha något att ge.

Gissa vad – de har fel. Och till allmän förtjusning ser jag hur en del även av dessa rädda själar vaknar upp och tar itu med det som gjort dem skräckslagna för sin egen natur.

Kul som fan, surru – så skulle de sagt. Gubbsen.

Roliga saker

Det börjar bli grönt. Några droppar regn i går gjorde att hästarnas hage bytte färg tills i går. Dyngstacken är på väg att tömmas efter tålmodigt uppskjutande. Casper och hans kusin är mogna grabbar som inte bara tar hand om sig själva och kan lämnas ensamma och är alldeles ljuvliga att sitta och prata om livet med över till exempel frukost.

Tankarna kring projekten och möjligheterna i jobbsfären kvillrar och inspirationen är där varje dag. Så där långt kom jag med gårdagens inlägg, därefter invaderades Olsbo av besökare och skrivandet uteblev. Frustrationen växte då värmen äntligen var på plats på det där verkliga sättet och sommaren stod att greppa för första gången detta år.

Vi fick ordning på budskapet. Lyfte det en nivå till och hade bara att inarbeta det i den digitala bildspelsvärlden. När det så visade sig aningen motsträvigt att arbeta med EPS-filer tilltog min irritation. En irritation med ursprung i solen, faktiskt. En irritation bortom vektorgrafikens utmaningar. Min PC dog två gånger under denna tid något som tydligt indikerar att jag beslutat utmana mig själv.

Vid spisfläkten fick jag så åter njuta min hustrus visdom. Hon har sett hur dubbel jag är inför att få detta projekt på plats. Hon förstår varför också. "Vad kan mäta sig med sommar i Olsbo?", frågar hon – vis som hon är. Jag tänker efter en stund men kammar noll. Klart jag blir frustrerad om jag tycker mig behöva springa på något jävla kontor halva sommaren bara för att få det på plats. Jag vill snickra (hemma), åka båt, dricka en hel massa vin, grilla stora köttbitar, skratta käken ur led och idka ymniga mängder älskog med visdomens upphov.

Hon tittar på mig en stund och ser min plåga. Så säger hon "men kan ni inte starta till hösten istället?". Banbrytande. Knappt har hon yttrat orden förrän jag börjar andas bättre.

Så här i efterhand känns det ju lite fånigt att jag tagit bort mitt eget tempo ur ekvationen så pass. Jag menar – det måste ju inte startas nu till sommaren bara för att det ser ut att vara möjligt att startas nu till sommaren. Ha! Att starta så smått över en längre tid och trycka på knappen när höstterminen är ett faktum känns verkligen tilltalande.

Nu hägrar några dagars arbete och vem vet, kanske det blir sjösättning till helgen… Jomenvisst, ja. Det var ju det jag tänkte skriva från början i går morse. Kusinen bad mig lista roliga saker. Här är listan.

1. "Pussa" på Sara
2. Kittla Casper
3. Sommar i Olsbo
4. Åka båt och vatten överhuvudtaget
5. Doften och känslan av trä. Snickra.
6. Fläskig bas på bra musik
7. Koh Samui
8. Att skriva och att prata med de som förstår
9. Kött och smör
10. Inspiration och ordvitsar

Invecklingssamtal

Så har då äntligen den personlige assistenten börjat jobba. Inte för att han kanske i första hand är avsedd att assistera utan eftersom han är synnerligen personlig. Redan efter några dagar har nämnda assistent (som är att beteckna som smart, förresten) hjälpt sin brukare till otvetydiga insikter med tämligen daterade ursprung.

Sådant är egentligen inte särskilt avlastande – inte på kort sikt. Man kanske därför inte kan tala om assistans i just den meningen utan mera assistans på det mentala planet. Om jag tänker mer får jag mer att göra. Om jag anställer en personlig assistent att hjälpa mig tänka – hur trodde jag då att jag skulle få mindre att göra?

Det var givetvis aldrig meningen. Vad jag ville var att få mer uträttat. Och om den saken råder alls inget tvivel. Tvärtom. Redan nu är vi vid en punkt där mer blir gjort. Vilket (med assistentens egna ord) ger rippeleffekter i hela boxen. Jag ser med lite lätt andfått intresse hur strukturerna för det hela väljer att börja förändras.

Förutsättningarna som stod där likt strålkastarna runt en idrottsplats om vintern – om vi inte haft dem – dessa fyra fasta källor till ljus – så hade matchen aldrig kunnat påbörjas. Och nu – helt plötsligt – lever spelet sitt eget liv. Det har egentligen varit så i flera år det är bara det att ingen sett det. Eller – det var ju inte riktigt sant.

Jag började höja blicken 2006 i och med att min kraft tog slut. Jag fortsatte att lira ett par år till eftersom jag behövde spelets sociala alibi för att slippa annat men när jag träffades av Kärleken 2008 öppnades mina ögon och jag kunde börja se vad som hänt. Spelet fortgick, som sagt, men planen lystes inte längre upp av strålkastarna.

Alla dessa år hade vi stannat på planen eftersom vi från början inte kunde spela någon annanstans. Eftersom där var mörkt. Sju år senare – när jag som första spelare blev trött och satte mig på bänken en stund – hade det förändrats. Lamporna var sedan länge utbrunna och ljuset kom istället från sommarsolen – dygnet runt. Man kunde skönja omgivningarna och började så lätt fundera kring dess möjligheter inifrån den nyvunna värmen.

Jag har haft svårt att komma in i spelet ordentligt sedan den där upplevelsen på bänken. Jag menar – spelet är ju enligt de som spelar det detsamma – en uppsättning konventioner och rutiner. En processtruktur som binder samman spelarna i en syftesstruktur och ger dem ett (antal) tydlig(a) gränssnitt visavi omvärlden.

Det var bara det att omvärlden inte var så som den såg ut att vara när vi började. Dels eftersom vi inte såg den, dels eftersom den förändrats avsevärt på lite drygt tio år. Planen har inte längre någon gräns – inte egentligen. Det enda som begränsar spelet är spelarnas syn på detsamma. Det spelarna sinsemellan nått konsensusbeslut kring varandes möjligt är möjligt. Samma sak med omöjligheterna.

"Makten är där folket tror att den är. En liten man kan kasta en stor skugga. " (Game of Thrones)

Det är ju så livet fungerar, inte sant? Vi har det i oss att skapa våra egna begränsningar och att sedan sätta oss att övervinna dem. Livet är utveckling. Det är därför det (åtminstone till en början) är så invecklat. Väljer vi att inte utveckla oss själva förblir livet invecklat.

Åter till spelplanen.

Tio år har gått. Spelet som sådant har instutionaliserats. Drömmen om att nya spelare ska ta över när benen inte längre bär har kommit och gått. Och frustrationen över de där sakerna man aldrig hunnit med har vuxit för varje år. Jag menar – om man vill göra etthundra saker per år och bara hinner med tio. Då har man efter tio år inte mindre än 900 oavklarade saker som i kvantitativ jämförelse med de hundra utföra kan kännas som en mycket tung belastning. Helt oaktat bragden avklarandet av de 100 sakerna faktiskt utgör.

Alla behöver perspektiv och jag hade förmånen att gå av plan först. Inte för att någon bad mig utan eftersom jag själv fattade beslutet - jag kunde inte annat. Kärleken hade vridit min värld totalt och kastat om polerna. Att stanna i spelet gick över en natt emot min natur och jag var tvungen att gå därifrån. Nu ser jag helheten på ett annat sätt eftersom den nya placeringen av polerna stämmer betydligt bättre överens med min natur än den tidigare.

Från den punkten har fasförskjutningen varit ett faktum. Jag har varit i ofas med spelet och under stundom frustrerats av den konflikt detta givit upphov till i mig. Jag menar – jag har ju varit med att skapa spelet – jag är i någon mening dess upphovsman. Men på grund av min egen utveckling har jag inte kunnat delta. Jag har svårt att spela att spel som är konstruerat av den jag inte längre är. Att vandra i sin egen skugga är ju som bekant omöjligt.

(Det stör mig för övrigt att jag börjat begagna mig av idrottsmetaforer. Skulle inte förvåna mig om jag snart börjar med idrott som en följd av detta. Det skulle i så fall förvåna mig avsevärt.)

Frustrationen kom till en brytpunkt i vintermörkret då jag skrek den rätt ut på det snöiga universum och sa till på skarpen. Jag begärde fram resurser och vad jag hade i åtanke var nya människor att involvera i spelet. Inte enbart för att avlasta de med trötta ben utan också för att utveckla spelet. Ta det från ett spel som var begränsat till planens yta till att vara ett härjande i omgivningarna, ett äventyrsspel med utmaningar långt bortom lagsportens. Ett spel som var konstruerat av den jag är nu och som jag kan delta i utan att snubbla på mina egna skuggor.

Och mycket riktigt tränger de fram genom materian. Begåvade, tilltalande sinnen som mycket väl kan spela spelet – det uppgraderade. Jag ventilerar mina avsikter utan att förstå dem. Inte förrän min personliga assistent pressar mig på vad det är jag tänkt åstadkomma. Då fick jag det tydligt för mig vad det var jag ville ha gjort. Hur det var jag tänkte mig att spelet skulle se ut i sin andra version. En variant att spela de kommande tio åren framöver med stöd för spelarnas egna moddar och så vidare.

Det blev inte ett dugg mindre jobb – tvärtom. Men nu vet jag varifrån rastlösheten kom. Återstår att konstruera om strukturen så att den kan komma att föda det nya spelet och att härbärgera vad som kommer ur det. Det kommer att bli en hisnande resa.

I dag beslutade jag att ge mitt huvud en ledig dag. Därför slutar jag skriva här. Ha det.

Programmering

Jag har programmerat en del igen. Det tar sin tribbelibut på sinnet men med tiden lär jag mig kanske att hålla mina löften i nivå med min kapacitet. Apropå programmering / Programming. Television Programming - omnämns i ett inte ointressant inlägg om Star Trek.

That’s why it’s called
Television “PROGRAMMING”.

Who’s getting programmed?

Det är frågan jag ställer mig efter några dagar i kodträsket - Who's getting programmed?

Tankat

Jobbat några dagar. Jag menar jobbat som på det där sättet då tankarna inte går och sover mellan arbetsdagarna utan fortsätter mala på. Då enbart kroppen vilar en stund under det att själen är sysselsatt att vrida tankeformerna även under natten. Många faktorer föranleder eftertanken och de har samlats här i tiden för att åstadkomma något slags förändring.

Som blinkande markörer.

En av dem blinkar efter en osammanhängande och till stor del felstavad text. Denna mening kräver min akuta inblandning. Jag kan inte låta det vara felstavat. Där finns grammatiska felaktigheter också. Och faktafel! Jag bara måste stoppa fingrarna i texten och låta meningen äga mig, mala ner mina ben till en del av sitt verbala pulver ur vilket meningens konstruktion utvinner sitt potensmedel. Den här meningen är en fälla.

En annan lyder "Jag är rädd – kan du ta bort min rädsla?". Den är i alla fall ärlig.

"Säg bara åt mig hur jag ska tänka", säger en annan. Visst, det låter ju okomplicerat nog men ingen kan lära någon annan att tänka. Det måste man tänka ut själv. Själva situationen är svår, det är därför frågan glidit fram under markören och där står den nu och blinkar utan att ens ha tryckt dit en punkt, eller skulle det kanske ha varit ett utropstecken. Sannolikt var det svårt att bestämma sig.

Det handlar om design, arkitektur och strategi. Men mest av allt handlar det om människor. Sammanflätat och utformat till en väldigt intressant utmaning som faktiskt – som sådan – hänger ihop. De stirrar på mig och följer blicken. "Det var den här situationen du ville ha, inte sant?" säger en röst bakom mig. Jo, det stämmer väl. Att landa alla de uppkastade bollarna blir en intressant övning.

Svaren på alla frågor är ja, dessutom. Som om restriktionernas närvaro upphäfts och omöjligheternas blockad är avblåst. I teorin, i alla fall. Står mig fritt att sätta foten där jag anser att jag vågar sätta den och helt plötsligt återvänder faktorn risk till arenan. Intressant.

Det är ju en reflektion, alltihop. Markörerna blinkar eftersom de vill säga mig något – de vill ge mig möjligheten att svara på frågor jag ställt men som jag inte är medveten om förrän jag svarat på dem. När det är utklarat kommer jag att se de raka linjerna mellan sambanden och utbrista "aha!".

Men där är jag inte ännu.

Och eftersom jag sitter fast i den första fällan några dagar till så sker själva tankearbetet på frustrerad övertid. Vilket mycket väl skulle kunna vara meningen. Hur skulle något annat ens kunna vara möjligt?

En annan sorts fredag

Ingen dag är den andra lik. Det gäller även fredagar. Den här fredagen var lite mer olik än andra. Det hänger samman med gårdagens mötesräcka då jag tillsammans med en långvarig och en blivande kollega träffade de som uttryckt intresse för att jobba med de utvecklingsprojekt som finns inom ramen för den etablerade produkten, Social Avkastning och The Scape Bay, men i ärlighetens namn i dagsläget mest handlar om det förstnämnda.

Utbytet var högt. Mycket över förväntan. Visst, själva urvalsmetoden var den att jag först drog alla projekten i min sedvanligt osammanhängande form för ett stort antal (stackars) åhörare och att jag lämnade dem med inget annat än de osammanhängande tankemönstren och min e-postadress. Lite hafsigt sådär så att bara de som verkligen attraherades av tankesättet och idéerna skulle höra av sig.

Det här är ett intressant läge. Det finns möjlighet att uträtta stordåd – framförallt på den etablerade arenan men även i förlängningen inom de nyare projekten. I dag är det mest att kunna utveckla mer kring den etablerade produkten som kittlar vid sidan av det uppenbara – att lära känna nya människor och sinnen innanför arenans gräns. Det har varit något av en frustration genom åren att inte riktigt kunna bränna på i den omfattning jag har haft ambitionen att göra. En frustration som tagit sin tribut på kreativiteten och ledarskapet.


Men det är klart. Takten avgörs ju inte alls enbart av hur många som kan realisera tankar och idéer jag själv bär på – vare sig jag är dess uppkomst eller har övertagit den bärande rollen av en annan påhittare. Förverligande av idéer handlar kanske i större omfattning om att dess omvärld – hela universum faktiskt – ska hamna i det läge då det är menat att det ska bli av. Och för det kringliggande är det viktigt att först belysa detaljerna. Att belöna genom att belysa möjligheten att klara av små saker så att stora saker kan växa utan att någon behöver lägga märket till det. Det är ju bara så stora saker kan byggas egentligen – på gott och ont.


Nu står jag alltså där med en knippa möjligheter igen och får ta och bestämma mig för i vilken omfattning foten ska pressas mot gaspedalen. Det hänger helt och hållet samman med vilken insats jag själv är beredd att göra. Sommaren är till för att dricka vin – den saken har redan konstaterats. Vin och bilkörning hör inte ihop.

Samtidigt är det uppstådda läget ett jag efterlyst under lång tid. Ett läge ur vilket ett nytt läge lätt kan uppstå – det av mig så hett eftersträvade läget där vi revolverat ett varv och där mönstren är det som utvecklas och inte det som realiserar dem. Att lyfta nivån i utvecklingen är vad som skulle kunna få mig att på sikt bibehålla intresset för det jag kallar jobb.

Det ska tänkas, således. Tänkas igenom. Men kanske mest av allt ska magkänslan få säga sitt om det hela. Jag ber att få gratulera mig själv till att ännu en gång ha hamnat i en situation som precis överensstämmer med vad jag önskat. En situation som gör det möjligt att – om jag blundar – se linjerna mellan de granulat av sammanhang som aggregerats utefter verklighetens yta.

Strategi

Små händelser i det stora hela, kanske. Någon som förändrat sin värld genom att känna efter och tänka själv. Står i begrepp att ta livet i besittning. Vilket läckert skede det är, att stå där med insikten av att jag bestämmer själv men ännu inte ha genomfört den motoriska förändringen som består i att sätta foten utanför de självpålagda begränsningarna och ta steget ut i den värld som är min egen.

Och ön är mitt i den förändringen. Givetvis!

Läckert!

Liksom den svårplacerade accenten som frågade om ett tidigare byggprojekt av klimatpåverkande art. En man som tänkt efter ordentligt och beslutat sig för att testa själv. Lämna teorierna därhän och laborera med den påverkan han själv kan ha på sin värld. Testa lite. Experimentera.

Läckert igen!

Så ohyggligt inspirerande.

Mailboxen är kroniskt överbelamrad. Vårfloden dånar fram i alla projekt och verksamheter. Allt händer samtidigt och det hänger säkerligen ihop. Men jag kan inte se sambanden. Jag ser bara en överfull mailbox och en ohygglig massa jobb.

För att avtäcka sambanden måste jag a) se människorna bakom trådarna och b) låta det ta den tid det tar. Efter gårdagens blick på en av de mest omfattande mindmaps jag varit i närheten av (låt vara av viss fobi) slog tanken ner som ett bombnedslag:

Istället för att förgripa sig på de framväxande sambanden,

istället för att försöka tänka sig in i en framtid som ändå kommer av sig själv,

istället för att pressa universum att jobba snabbare så kan man…

[trumvirvel]

…dricka vin!

Njuta i solen, lyssna på musik, gräva, snickra och få sågspån innanför kläderna, ha sex, skratta sig fördärvad...

...och vänta tills det händer alldeles av sig själv.

Jag tror vi provar den strategin ett tag, faktiskt.

Att sitta en bit bort

Vi är duktiga på att bestämma oss, min hustru och jag. Först bestämmer vi oss för en sak och sedan är vi jätteduktiga på att bestämma oss för att vi ska ändra oss. Enhälligt bägge gångerna. Smidigt, inte sant?

Kanske det den senaste grejen i vårt semestrande är att flyttar vi andra dagen. Tror att den kan ackompanjeras och potentiellt ersättas med en vana att under semestern ta en titt på kommande möjliga boenden redan innan hemresan. Det skulle i så fall innebära ett visst mått av långsiktighet. Även det en märkbar trend.

För en sak är säker; hit kommer vi alltid att komma tillbaka. Det här stället är hemma, det också. Till och med sinnet är med i matchen och kan på något sätt se den parallella tidslinjen under de elva månader som vi varit härifrån. Vi har sisådär tio år på oss att hitta vinterboendet och fan vet om det inte är i år vi ska börja leta. Per vessla, helst. Lite fartvind har aldrig skadat.

Och när vi ändå är inne på det där med långsiktighet. Under årets hittills avklarade dagar är det var jag ägnat mig åt yrkesmässigt. Efter att ha sammanstrålat med mina kollegor på gästrikemark beslutades att jobba långsiktigt med det gemensamma företagets ambitioner. Och jag – för min del – beslutade att sätta fart på de aktiviteter som leder fram till långsiktigt säkerställd inspiration och utveckling i form av (trumvirvel) – människor!

Jojomensan. Ingen liten ambition där inte och inte heller dess kontext – ett spridande av budskapet om den icke-finansiella rent ekonomiska epokens inledning. En inledning som vi egentligen passerat men insikten om vars förekomst nu måste sjunka till botten i sinnen och organisationer innevarande år för att nästa år sätta jordens fart på det mänskliga företagandet särskilt i vårt förledda västerland.

Långsiktighet. It’s the shit. Verkligen. Vilket underbart sinnestillstånd att befinna sig i. Inte på det där sättet att man sätter sig och planerar inför de kommande fem åren, gör upp en detaljerad budget för varje kvartal och fördelar ut ansvaret för den finansiella måluppfyllnaden. Nej inte så. Det är bara en förstorad form av dumhet.

Jag menar långsiktighet i formen av att låta visionerna bli verklighet även om det tar en stund. Även om det kräver något som inte finns i dag och om detta något som inte finns i dag även det kräver något som inte finns i dag. Att tro på, driva och njuta av att i den takt det vill skapa, förverkliga och forma det man drömmer om är en ren njutning. Att leva i nuet och njuta av att färdas mot någontings fullbordan genom alla dess nyanser och förändringar.

Att vara mitt i metamorfosen. Det är därför vi har tiden. För att få känna hur det hänns. Annars hade vi bara upplevt de två tillstånden. Men de finns ju egentligen inte. Det är förändringen vi är ute efter, inte sant?

Hela vår del av världen har varit så vansinnigt stressad. Det är ingen slump. Sättet vi låtit oss styras av pengar och sättet vi tvingat vad vi kallat pengar piska in oss i mentala hörn har gjort oss stressade, kortsiktiga och monumentalt dumma i huvudet. Men det håller på att släppa och vi vaknar, en efter en tillsammans. Människan och företagandet är två sidor på samma mynt och myntet är – i det fallet – ekonomiskt och påtagligt. Om myntet är en självutnämnd skuggmakt som inte finns är det något lurt. Därav det finansiella paradigmets hädangång.

Att sitta här borta och kolla lite jobbmail ger ett bra perspektiv. Alla de aktiviteter som är igång är just igång. Och när jag är här borta har jag dem på visst avstånd även om de fortfarande pågår. De pågår även inuti mig. Stället jag är på är Buddhas land och sättet man här hanterar saker och ting påminner på många sätt om det vi är på väg att implementera även på den västra delen av klotet.

Så. Nu ska här flyttas lite. Och sedan ska jag bada i havet. Sådetså.

Många hövdingar och få indianer

Jag skrev 1222 ord på planet mot Luleå igår kväll på temat att gräva där man står. Det blev inte helt lyckat inser jag när jag nu i väntan på planet hem igen skummade texten. Men jag ritade ett par bilder i går som jag är väldigt nöjd med. Inte så mycket för dess artisiska fulländning utan eftersom de är användbara.

Bild ett:

Visar hur stora organisationer kapslar in och ökar avståndet mellan de som verkligen begriper vad de sysslar med.

Bild två:

Visar hur man med några enkla förändringar skulle kunna öka effekten ohyggligt avsevärt men inte utan att trampa mången okunnig tjänsteman på foten.

(Men visst ser det egentligen ut som något hemstickat och varmt?)

I övrigt har dagen varit intressantare än väntat. Inte helt oväntat har den givit upphov till nya infallsvinklar och kontakter som med all sannolikhet blir till gagn för det projekt som infunnit sig i den absoluta fokalpunkten för samtliga hittills pågående inriktningar.

Finans

Skillnaden mellan ekonomi och finans är nog nyckeln till förståelsen av vad som behövs innanför boxen. Jag citerar mig själv, faktiskt:

”Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem.

I en ekonomisk värld skulle alltså pengar vara ett sätt att fördela sysslor och tillgångar mellan människor. Låter inte så dumt. Men varför har det blivit så snett? Varför har pengarna som sådana blivit viktigare än sysslorna och tillgångarna?

Svaret finns i det lilla och svårdefinierade ordet finans. Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så.”

Finans behöver en tydligare definition, faktiskt. Ett sätt att benämna tejpfällan för vad den egentligen är. Från gårdagens kökssoffesamtal kommer här en ny definition:

”Finansiell verksamhet går ut på att skörda så stor del av frukten av andras ansträngningar med så liten arbetsinsats som möjligt – helst ingen alls.”

Vi får slipa på den, men jag tycker att den redan nu säger mycket mer än Aristoteles tidigare version. All förändring måste ju börja från den egna utgångspunkten och därför tar vi väl och börjar med IT-världen. Även den mycket präglad av ”finansiellt” tänkande.

Det går åtskilliga okunniga och milt uttryckt onödiga projektledare, chefer och vad man nu kan kalla det per kunnig och intresserad IT-människa. Det ska vi ändra på. Förstår ni hur underbart det kommer att bli för dem som går till jobbet och låtsas förstå något som de inte har den blekaste aning om att faktiskt få säga som det är och istället göra något som de brinner för? Som ett första steg, sådär.

Learning by doing

Tittar man alldeles i början av kundregistret i det företag som är stommen i min försörjning så ser man följande: Kundnummer 0001: Learning by Doing ApS. Letar man efter en numera nerlagd blogg vars upphovskvinna fullkomligt förändrat mitt liv till det utopiskt underbara så bär den samma namn. Även företaget är nerlagt. Men ändå.

Tittar man vid en godtycklig tidpunkt i min karriär så hittar man samma och åter samma gamla gnat; informellt lärande, upplevelsebaserat lärande, användarstöd, EPSS, just-in-time training – you name it. Det är vad jag pysslat med så gott som sedan jag lämnade det formella lärandet bakom mig – skolan alltså.

Kan det vara så att jag har lite av en fetisch? Eller att jag kanske inte älskade skolan av hela mitt hjärta? Universitetet vet inte hur jag ser ut. De tio poäng matte och statistik jag faktiskt lyckades ta mig igenom får utgöra det glänsande undantaget. Just den gången blev det nästan lite fånigt.

Jag fick jobb direkt efter gymnasiet. Min farsa fixade in mig vid institutionen för Virkeslära vid SLU (Lantbruksuniversitetet) knappa 50 minuters cykeltur från norra Uppsala där jag bodde. Jag fick jobbet eftersom farsan kände en inte direkt vanligt professor där och eftersom jag kunde programmera. Institutionen behövde en del hjälp med vad som då kallades ”datan”- alltså vad som idag är IT.

Till en början handlade det om att ta hand om alla frågor (vad som idag kallas support) som de anställda hade kring sina datorer och hur man fick det man ville att hända i dem. Parallellt med detta gled jag även in i ett projekt för statistisk analys av utfall kontra attribut på inkommande råvara i sågverk. Det är fortfarande det mest spännande jag någonsin jobbat med. Oslagbart, faktiskt.

Idén var att mäta inkommande stockars bulighet, avsmalning, barktyp och så vidare och mappa det mot vad som kom ur sågverket – d.v.s. kvaliteten på plankorna. Med en modell för detta på plats skulle man kunna välja timmer som lämpade sig för den sorts utbyte man ville ha och tvärtom. Idén var djärv 1994. Idag är den verklighet – inte tack vare mig, men ändå.


För att göra beräkningarna användes den inte helt okomplicerade metoden multivariant analys – ett statistiskt tillvägagångssätt ombesörjt av den redan då väldigt komplicerade analysprogramvaran SAS. Jag minns det lilla röda häfte jag lite skämtsamt fick låna av en doktorand jag glömt namnet på med orden ”här står hur multivariant analys fungerar”. Det var då jag anmälde mig till tiopoängskursen. Boken var i det närmaste oläslig.

Men skam den som ger sig – jag plöjde boken och även om jag inte förstod allt så fick jag ett mönster klart för mig. Ett mönster som jag kunde para med en annan tanke som härjat sedan det tidigare gymnasieåret – den om neurala nätverk. För den som inte vet vad neurala nätverk är så ska jag i korthet introducera ämnet. Det är inte helt säkert att läsaren kommer att vara ointresserad så var varnad.

Neurala nätverk är en statistisk modell som försöker efterlikna hjärnans arbetssätt för att fatta beslut utifrån en stor mängd data. Lät det konstigt, det där? Något som verkar underligt eller ringer en varningsklocka?

Va?

Var det någon som påpekade att vetenskapen faktiskt inte riktigt vet hur hjärnan fungerar ännu? Var det någon som kommenterade att detta med synapser och signalsubstanser kanske inte ens är en fraktion av sanningen? Så är det säkert men det gör ju knappast neurala närverk mindre spännande. Jag menar – om man lyckas simulera hur man tror hjärnan fungerar så vet man ju hur nära sanningen det är…

Hursomhelst. Man tar input, lägger den över ett antal noder och kopplar man den via ett nätverk av noder till en output. De mellanliggande noderna har var sin koefficient – alltså ett värde med vilket det ingående värdet multipliceras för att ge det utgående. Det resulterande värdet jämförs med önskad output och en skillnad mellan vad det neurala nätverket räknade fram och vad som var det rätta svaret räknas ut.

Skillnaden mellan rätt svar och det givna svaret räknas fram för nätverket som helhet och koefficienterna uppdateras var och en i förhållande till den ”träff-procent” som hela nätet hade. Låter det komplicerat? Lite osmidigt? Jo, det må vara hänt. Och i fallet med stockanalysen gav det inte heller några direkt häpnadsväckande resultat.

En enda gång har jag lyckats få ett neuralt nätverk att prestera. Känslan var magnifik. Jag byggde en enkel modell med hjälp av en kamera till min gamla Atari ST. Monokromerade bilden (gjorde den svartvit) och delade upp den i 32 stora fläskiga punkter som jag matade in i ett neuralt nät. Tanken var att systemet skulle kunna mappa en grafisk bokstav mot dess position i ASCII-tabellen – nära nog ett skolboksexempel. (Detta var mitt specialarbete på gymnasiets sista år. Det var inte särskilt tråkigt.) Nätverket skilde inte på alla bokstäver utan lyckades bara skilja grupper av tecken –det kunde se att ett tecken var T, Y eller P visavi B, D och R, men jag lyckades aldrig få det att lära sig hela alfabetet.

Jag menar – vad kan vara mer lärandeorinenterat än att försöka skapa syntetiskt lärande i en statistisk modell? Jag hade varken tålamodet eller tiden att slipa på nätverken till den grad som behövdes. Som det såg ut 1994 käbblade de lärde om huruvida man fick ingripa och peta på de individuella noderna/synapserna i nätverket för att få inlärningen att ”dra åt rätt håll”. Det fanns funktioner i verktygslådan att ”slumpa om” koefficienterna så att man kunde börja om ifall inlärningen låst sig i ett felaktigt läge.

Och det hände ofta. För om det är något jag lärt mig av pysslet med de neurala näten så är det hur lätt det är att lära sig fel. Jag tror att det har att göra med återkopplingen till koefficienterna (kallat ”back-propagation”, förresten – coolt ord, inte sant?). Att man hela tiden baklängesmatade nätverket med rätt svar. Detta är ju exakt vad man gör när man belönar elever som lär sig och inte belönar de som inte lär sig i ett klassrum.

Överhuvudtaget är likheterna mellan neurala nätverk och den klassiska klassrumsbaserade utbildningen inte direkt små. Och nu till det verkligt spännande för den som orkat hänga kvar så här länge. Finns du ens? Ge dig gärna tillkänna i kommentarsfältet så kommer biobiljetter med posten (maila din snigelpostadress till nej@olsbo-invest.com också, tack).

Jo. Vad är det som styr denna klassiska utbildningssituation, vare sig det handlar om att lära påhittade statistiska noder rätt koefficient eller om det handlar om multiplikationstabellen? Precis – det finns ett rätt och ett fel svar (eller flera). Och inlärningen förhåller sig till att mata tillbaka in i det lärande subjektet belöningen ”plingeling” för rätt och ”bööö” för fel. Med tiden reflexmässigt betingat och alltmer kultiverat för snabbare och snabbare inlärning hela vägen upp på Universitetet där så kallat fritt tänkande inom de av plingeling och böö markerade ramarna belönas med diverse titlar och ärbarhet så att hela detta system med back-propagation av små betydelselösa synapser kan fortsätta i generation efter generation.

Märks det att jag inte är imponerad?

Det är precis som med maten, faktiskt. Ingen andragångsbesökare på denna blogg har nog missat att jag glidit in i den kosttrend som kallas LCHF, ett naturligare sätt att äta om ni frågar mig. Jag har aldrig mått bättre och i likhet med många andra som äter på samma sätt är krämpor, sjukdomar och trötthet huvudsakligen ett minne från en svunnen tid fylld av kolhydrater och socker. (Mer om det i normaltillståndet.)

Jag är inte imponerad av ”den vanliga maten” eller livsmedelsverkets rekommendationer. Exakt lika lite imponerad som jag är av det system för utbildning vi har i vår del av världen faktiskt.

En god lärare – en god pedagog – vad utmärker denna? Att hon eller han förmår facilitera personlig utveckling trots det ramverk han eller hon befinner sig i – inte genom. Jag har mött kadrar av lärare som lämnat skolan bakom sig eftersom de inte mäktar med att slåss mot den väderkvarn som är byggd för att mala alla korn till exakt likadana små anonyma granulat av vitt kontraproduktivt mjöl så att vi kan fortsätta förneka oss vår potential genom inmundigandet av det dagliga brödet.

Modellen med synapser i de neurala nätverken är knapphändig och lämnar mycket oförklarat. Men det är en modell. Och jag tycker att den visar att människan har något som inte låter sig inarbetas i den statistiska konstruktionen. Detta något stavas inspiration.

Hur i helvete inspirerar man ett nätverk koefficienter? (Här finns utrymme för en djupare diskussion om livsåskådning och andlighet men eftersom jag inte har någon att diskutera detta med rekommenderar jag den som blir nyfiken att hitta mig och en dunk vin för att ta det vidare). Det gör man inte.

Människor är mycket, mycket mera än koefficienter i en statistisk modell. Människor är så oändligt mycket mer än vad som attribueras rollen ”elev”. Människor lär sig på helt andra sätt än de som stipuleras genom utbildningsväsendets försorg.


När jag förstod att det inte fanns någon framtid inom skogsforskningen för den som inte hade den akademiska titeln jägmästare funderade jag en stund på att söka utbildningen. Jag hade inte betyg nog, men högskoleprovet gav mig möjligheten. Utbildningen var fem år och endast en mycket liten del av innehållet tilltalade mig. Jag hittade en platsannons i DN istället.

”M2S – Multimedia Software Scandinavia AB söker programmerare”. Det lät intressant och jag skickade iväg en ansökan och blev kallad på intervju. Köpte mig en slips och drog till Stockholm. Det visade sig att jag råkade kunna precis rätt programmeringsspråk och jag hamnade ganska snart i en hetluft som på fem år tog företaget från 17 till flera hundra anställda via börsen och företagsförvärv i Tyskland.

Vad företaget sysslade med? Vad tror du? Inlärning, förstås. M2S hade en revolutionerande produkt kallad Wit (Windows Interactive Tutor) där en animerad pingvin (jo, det är sant) och ett bibliotek av pilar och ringar på ett mycket pedagogiskt sätt förklarade för användaren hur man gör när man till exempel skapar tabeller i Word.

Det där var ju jätteintressant eftersom det var precis den sortens frågor jag fick när jag var ”datahjälp” på SLU och för övrigt den typen av frågor jag fått alltsedan min omgivning begripit att jag begripit ”det här med data”. Efter några månader satt jag med kodfingrarna i syltburken och fick av bolagets grundare ta över rollen som utvecklare av den komponent i systemet som serverade kunskapen till slutanvändarna. Då från CD, med proffsljud pålagt i studio och med åtskilliga producenter som skrev manus, synkade ljud och skärmdumpar och lade in pingviner.

Dessa Wit-kurser var uppemot åtta timmar långa och sålde som smör. Utbildningsavdelningar köpte in kurserna på CD och gav till sina anställda istället för att skicka dem på kurser. Begreppet e-learning var fött och det frodades. Företaget växte och siktade på börsen, hamnade där, växte ännu mer, förlorade fokus på att leverera och bytte från ekonomiskt till finansiellt belöningssystem för att snart därpå hamna i ett så pass förvirrat tillstånd att en relativt spektakulär börskonkurs inte stod att undvika.

Hoppsan. Där blev det visst lite ”back-propagation”.

Yrkesmässigt var åren på M2S nästan obegripligt utvecklande. Det gav mig möjlighet att prova nästan vad jag ville och blanda mig i vad än för slags projekt och eller aktiviteter man kan tänka sig i ett tillväxtföretag som har tillgång till oändliga mängder riskkapital. Att det slutade som det gjorde var egentligen det kanske mest lärorika. (Här bor roten till mina tankar om ekonomi visavi finans. Ta det med en dunk vin också, tack.)

Under åren med M2S växte ett koncept fram – ett koncept som gick ut på att istället för att låta ett gäng konsulter skapa utbildningspaket på åtta timmar om populära standardprogram eller system som användes av tusentals människor (annars lönade det sig inte) så kunde man låta den som vet hur man gör spela in en kort film och skicka den direkt till de som behöver veta.

Sagt och gjort – ur konkursens aska uppstod SmartAss – produkten vars kundregister inleds med 0001: Learning by Doing ApS. Det är ju nästan symfoniskt vackert eftersom det också är exakt vad produkten gör – den ger någon möjlighet att visa någon annan hur man gör. Och den som får det visat för sig kan lära sig direkt genom att följa guiden. Att lära sig genom att göra.

Det där har jag pysslat med i elva år i fredags. Och eftersom allt i mitt liv varit en symfoni av 11, 22 och 33 så är det kanske inte så konstigt att det rister till lite i mitt universum vid passagen av elvaårsdagen – vem vet.

Det är aktuellare än någonsin, nämligen.

Jag och mina kollegor har beslutat att utveckla SmartAss ordentligt. Att göra det till ett verktyg inte bara för de större organisationerna utan att också ge möjligheten för en hel värld att visa andra hur man gör. Denna ambition kräver ett visst mått av utveckling och den utveckling som krävs är av en mycket speciell art, nämligen klientsidebaserad webbutveckling. Det handlar om att göra responsiva, snygga och användbara gränssnitt med hjälp av de bibliotek som finns för ändamålet.

Allt vi behöver är att hitta någon eller några utvecklare som kan göra det. Prototyper och specar är klara. Bara att tuta och köra. Trodde jag i min enfald.

Utvecklare av nämnda slag växer inte på träd, direkt. Den typ av kunnande (ursäkta ordvalet, förklarar sedan) som behövs är ganska precis samma som krävs för att skapa mobilappar till populära plattformar. Det är dessutom saker man inte får lära sig på t.ex. högskolan eller universitetet utan saker som enbart kan finnas, utvecklas och bibehållas i ett sinne som präglas av brinnande nyfikenhet.

Man finner sällan den sortens nyfikenhet hos utvecklare som gått den formella vägen och lärt sig allt om hur man skapar komplexa system och arkitekturer. Man finner den sällan hos konsultföretag som har mesta möjliga debitering som mål och gör man det sitter vederbörande instängd i en glasbur eftersom denne eller denna någon är för duktig för företagets bästa eftersom denna eller denne kan skapa gränssnitt som ramponerar en stor del av det underhållsbehov som gängse och mer traditionell webbteknik medför.

Detta är ju ett problem. Jag vill ta SmartAss till nästa nivå och det är något som egentligen kan gå ganska fort, men jag finner inte de där nyfikna sinnena, de där brinnande intressena. Inte ännu, men jag tror att vi är något på spåren. Visst - vi är ett glatt och kunnigt gäng som utvecklar systemet idag. Ingen av oss är direkt rädd för att lära sig nytt och jag får nog skryta med att vi lyckas hålla oss bra fast i framkanten men vi har ändå denna produkt att bära på och vi måste visa historiska hänsyn i vår utveckling vilket gör att vi helt enkelt behöver bli fler.

Det finns folk som är intresserade. De sysslar med open source-projekt eller skriver moddar till sina spel. Det är precis den sortens inställning vi behöver. När jag så hör Hennes moster prata om att det är svårt att få ut slika personer i arbete eftersom de saknar formella meriter tar det eld i bakhuvudet på undertecknad.

Att inte ha några formella meriter är – för det vi söker – den absolut bästa tänkbara meriten. Med risk för att trampa en och annan välutbildad tå samt att bi lite väl radikal i mina uttryck har vi närmat oss den fluffiga pudelns varma kärna med detta inlägg:

Det är lättare att lära sig om man inte vet en massa redan.

Det är jobbigare att ändra vad man lärt sig än att lära sig helt nytt.

Detta blir ju väldigt tydligt när man pratar mat. Vi har fått lära oss att vi måste motionera och käka en sunt varierad kost för att må bra. Så kommer det någon jävel och påstår att vi skulle må fan så mycket bättre av att inte alls äta särskilt varierat och att det här med motionen egentligen inte är något annat än valfritt tidsfördriv.

Vad fan säger människan? Dumjävel.

Jag menar – här har jag ansträngt mig. Jag har verkligen slitit med min mat för att inte tala om motionen. Jag är faktiskt duktig, jag. Har gott samvete gentemot mig själv för jag äger minsann ett gymkort jag och dessutom äter jag massor av potatis och det är nyttigt. Sådetså. Kom inte här och kom din lata fläsksmaskare.

För oavsett vad vi lärt oss är det svårt att släppa taget om det vi jobbat hårt med att omfamna som vårt eget vetande. I de neurala nätverken fanns verktyg för att slumpa om grundinställningarna när man kört fast i lärandet men vi människor – vi har ingen sådan funktion (annat än att förvirra varandra då förstås och där är vi inte tillräckligt förslagna tycker jag det verkar som).

Men vi har en annan sak som är mycket mer användbar. Vi kan inspireras - jajamensan, det kan vi. Och vi kan inspirera varandra. Och inspirationen fortplantar sig och sprider sig med varje sinne som dras med i vågen. Inspirationens kraft är vad som för oss ur de skålar av kontraproduktivt inlärda saker vi fastnar i ibland. Inspirationen är nyckeln till hur människor kan lära sig saker på ett naturligt och otvunget sätt.

Jag brukar inte sällan använda följande metod när man ställs i en situation där man måste prioritera: ”Vi gör det roligaste först”. Varför? Eftersom det går fortast. Varför? Eftersom vi är inspirerade. Saker går väldigt mycket fortare då, det tror jag inte att någon direkt har några invändningar emot.

Formellt lärande – det brukar kallas så. När man drar ihop människor att relativt passivt konsumera rätt svar för att i en stelbent och inte sällan socialt ganska baklänges situation försöka göra detta rätta svar till sin egen insikt och kunskap. Man lär sig att det är rätt så att man förhoppningsvis också tror på det och i sin tur kan sprida den rätta kunskapen. (Nu sken det igenom igen, inte sant?)

Informellt lärande – det kallas faktiskt så. Det är när man låter den som vill lära sig något följa sin inspiration. (Jag har från initierad källa fått höra att det var så Montessoripedagogiken startade men att det numera är lite svårt på grund av läroplanerna.)

Att göra det som är roligast först och att i ett slag lära sig det man behöver kunna för att göra det. Då går inlärningen som absolut snabbast och resultatet låter knappast vänta på sig. Att följa inspirationen, att ta fasta på vad som skiljer människan från en tvärdum statistisk modell.

Learning by doing. It’s the shit om man frågar mig. Allt jag verkligen kan och haft nytta av har jag lärt mig på det sättet. Och jag är långtifrån ensam.



Det där behovet av utvecklingskapacitet jag surrade om – jag vill lösa det på det sättet. Jag vill hitta de som är intresserade - inte kvalificerade. Jag vill inte ha de som redan kan det utan de som är villiga att lära sig. För om de inte redan kan har de en mycket bättre utgångspunkt. Jag vill samla dem och se till att de får lära sig samtidigt som de skördar frukten av sitt kunnande. Det enda de behöver lära sig är att inget är omöjligt och att alla svar finns där för den som är tålmodig att söka dem. Det är allt. Belöningen kommer inte från en extern lärare, coach eller motivator utan för den som är tillräckligt intresserad kommer det inifrån i den fantastiska känsla det är att se hur det man skapar växer fram.

Det är vad jag vill göra och det storskaliga experimentet verkar ha rätt förutsättningar precis här i Viken. Här finns precis lagom med människor för att få det rätt. Det verkar finnas initiativ som lagt en fantastisk grund och det finns nu en perfekt tidspunkt att starta upp ett fullskaligt experiment med informellt lärande som utgångspunkt och produktivitet bortom det förmodade som egentligen enda tänkbar konsekvens.

Trådarna kommer samman och jag ser det framför mig. Ett luftigt kontorslandskap. Det står ett biljardbord i ett hörn. Här finns inga skrivbord utan fyra stora konferensbord. Runt några av dem sitter några och pysslar med sitt. En del med lurar. De med lurar ”pluggar”. De följer en av de miljoner och åter miljoner guider som finns på YouTube och som visar dem hur man gör. De testar och labbar tills de får det rätt. De skickar in någon guide de själva skapat för kvalitetsgranskning och uppbär den vägen viss lön. Eller så plockar de ett projekt för fullbordan från ärendehanteringssystemets lista på uppgifter.

Några år senare är de förberedda för en arbetsmarknad som inte längre ens påminner om den arbetsmarknad de fick lära sig om innan de klev in i Projektets lokaler. Då – innan – pratade man om formella kompetenskrav. De som pratade om detta var rädda för att göra fel. De var rädda att anställa fel person med fel kompetens och blev inte mindre rädda då de ju visste att de inte visste vad det var de letade efter. På den tiden hade man ännu inte begripit varför det var så svårt att rekrytera säljare och chefer. Meningsfullhet hade ännu inte kommit upp på HR-avdelningarnas agendor – än mindre inspiration. I slutet av den hierarkiska epoken slog förvirringen till och inte ens lönen verkade ha någon effekt som belöning.

"Nu" – senare – är det lättare att se vad som hände. Ett generationsskifte inträffade och de som kom att bli de mest skickliga och ryktbara utvecklarna var de som lyckades sprida sin inspiration vidare till andra. Eftersom Sandviken begrep detta tidigt och startade konceptet BayInspired är man med i matchen i allra högsta grad. Inte nog med att Sandviken är en hubb för Open Source-utveckling – företag i och kring orten har tillgång till världsledande kunnande inom klientsideapplikationer.

Detta har fört med sig att flera företag nu nått avsevärda exportframgångar tack vara kund- och användarnära integration av själva inköpsförfarandet. För precis som med användarstöd ut till dåtidens stackars hunsade systemanvändare i storföretagen så är det ju så att ju enklare en sak är att beställa desto mer troligt är det att den blir beställd. Därför blomstrar Sandvikens exporterande företag i denna framtid.

Så. Det får vara bra där sålänge. Jag har mina betänkligheter om det verkligen är jag som ska dra i detta. Där finns mycket kul i livet. Mycket, mycket – och jag kan inte ens lura i mig själv att detta inte kommer att ta tid. Den saken får jag ta att fundera igenom, tror jag. För jag vet att det kommer att bli succé om det blir av. Alla gånger.

Det slår mig så här på sluttampen att det där med att prata inför folk kanske är kul av en anledning. Det handlar om att inspirera. Kanske är jag i grund och botten en lärare. Ja, jävlar.

För det är så jag vet att man lär sig.

Fredagsmys med mental eftersmak

Den där extrafamiljen vi har kommit att dras med kom förbi en sväng igår kväll igen. Det var på tiden – de hade ju inte varit här sedan i tisdags. Har man väl fått hit dem är de ruskigt svåra att bli av med – tack och lov. Så länge det finns en spisfläkt så finns där också outtömligt med samtalsämnen och denna kväll – övergående i natt men blott något litet nafsande på morgon – var intet undantag. Barn tappade tålamodet, hämtade filtar och kröp in i mattan under köksbordet och somnade. Så även hunden. Diskussionen fortsatte oförtrutet.

Vad säger man?

När man sitter där – några timmar innan – och pratar om lokaler och inser att man stött på ett hinder av praktisk natur som kan vara en showstopper för en verkligt god idé. Att det kanske kan bli knepigt att hitta något som passar. Formar en tanke av att någon annan ska lösa det åt oss. Provkör insikten om livets konstruktion genom att helt enkelt formulera tanken ”jag vill att någon kommer med en lokal så att vi kan ta detta vidare”. Knappa timmen senare sitter det någon vid köksbordet som har lösningen på problemet. Helt oannonserat. Det är så jävla läckert alltihop. Tidigare kallade jag det för symmetrier – när saker bara stämmer sådär.


Nu har det fått ett annat namn. Nu kallar jag det Livet. Eftersom livet egentligen är en stor symmetri. Förefaller det fel, asymmetriskt eller kanske till och med obehagligt så är även det en formation i den perfekta symmetri som håller alltihop samman. Som ser till att allt är vad det är menat att vara, blir vad vi önskar att det ska bli och att allt det där fanns, finns och kommer att finnas i perfekt samklang med allt som alltid funnits, finns och kommer att finnas.

Det är så enastående vackert, alltihop.

Men inte nog med det. Jag fick en del att tänka på också. Riktigt tänkvärda saker. Det handlade om utveckling, programmering, att börja tidigt respektive sent, att prestera på målsnöret och till icke föraktlig andel handlade det om det där bekräftelsebehovet. Det strålar liksom samman där någonstans. Jag menar – jag har ju aldrig någonsin gjort det för pengarna. Har knappt låtsats att jag gör det.

Jag har nog mest gjort det eftersom jag tycker om att skapa saker. Och då allra helst under press. Enklaste sättet att åstadkomma den där pressen är att vänta tills det precis bara nästan är för sent. Att bevisa för mig själv att jag minsann kan. Och för andra. Varje gång. Hela tiden. Bekräftelse.

Precis bara nästan. Där har vi ett ledtema. Jag gillar precis bara nästan. Leva på kanten, på sitt eget lilla sätt. Så här sa någon om mig för många år sedan:

”I ask him every day and he tells me that it will be ready on time but he never has anything to show me. Neither does he seem worried about it. Then, when the race is almost over he starts running as the unpredictable racehorse he is and wins the race every time.”

Sagesmannen till ovanstående tyckte att det blev väldigt irriterande att jobba med mig, även om vi åstadkom mycket tillsammans. Det var spännande hela tiden. Citatet hämtat fritt ur minnet inför en av mina verkligt katastrofala uppvisningar av ett icke färdigställt system hos ett av världens största förlag en solig vårdag i Paris. Vi redde upp det, sagesmannen och jag, med en ohälsosamt stor portion charm att ge struktur till den tunna soppa vi dragit samman ett prominent gäng att förevisa. Jag kände mig som en riktig skojare. Vilket kanske inte riktigt var så skojigt som det låter.

Att börja sent som alibi för att inte riktigt behöva prestera fullt så bra som den som tagit ordentligt med tid på sig. Att kunna klappa sig själv på axeln och säga ”om jag [eller du] haft ordentligt med tid hade det varit perfekt”. Vilket utstuderat självbedrägeri det är. Att vidmakthålla bilden av att jag är lite bättre än jag är genom att lura mig själv att jag inte har tid så att jag slipper inse att det jag aldrig hann med är konsekvensen av mitt bristande intresse för detaljer.

Rätt fånigt egentligen.

Och så tänker jag på alla saker jag gjort. Alla de där grejorna som det faktiskt blivit något av. De ”hack” jag spottat ur mig som svarat upp mot ett behov och därför vunnit acceptans och användande. Jag har ju gjort dem på mitt sätt. Pressat fram dem ur luckor av komprimerad tid som jag skapat åt mig själv med det enda kravet att de egentligen inte ska finnas. Och som när de väl tagit fart måste överlåtas på andra att reda upp de av mig inbyggda misstagen.

Var har stommen till det företag jag huvudsakligen lever av uppstått egentligen? Var skaffade jag mig tiden till att bygga de där verkligt gångbara modellerna – klä dem i kod och göra dem exekverbara? Raden av arrangerat tillfälliga tidsytor blir plågsamt tydligt.

På tåget mellan Uppsala och Stockholm, inledningsvis. När SJ optimerade sin förbindelse mellan städerna och kortade restiden från 47 till 38 minuter minskade de samtidigt min produktivitet avsevärt. Jag minns att det retade mig att jag fick mycket mindre gjort.

Kastrups flygplats där jag häromkvällen jagade ätbarheter är en annan plats där mycket utveckling skett. Jag minns att jag mer eller mindre med flit ”inte hann till” direktflighten från Düsseldorf utan istället maskade mig kvar i Köln för att få ett par åtråvärda väntetimmar på Kastrup där jag satte mig i den underbart doftande rökavdelningen som då fortfarande fanns och drog kodrader ur nollpunkten eftersom jag lyckats lura mig själv att den tid jag befann mig i inte fanns och därmed var obegränsad.

Exemplen är egentligen otaliga och det gäller alls inte bara arbete. Även skrivandet är drivet ur samma nollpunkt. Samma självbedrägeri. Varför kan jag annars bli sittande en halvtimme på dass med en WC-PC eller kack-Mac och skriva fritt ur sinnet när samma ord inte kommer farande vid köksbordet?

Vem försöker jag lura?

Mig själv, förstås.

Och hur tycker jag att det går?

Jo – tackarsomfrågar – fram tills nu gick det alldeles utmärkt.

Tills han började ställa frågorna kring vad som kunde bli resultatet om jag tog lite mer tid på mig. Och tills hon förklarade vilken alldeles förträfflig självbedrägeri- och självbekräftelsemekanism det är att börja åt helvete försent. Och tills Hon började prata om hänsyn och matning av katterna och om saker som jag tycker att jag tycker att jag borde tycka att jag borde.

Men det var igår. Så jag frågar väl igen, då: hur tycker du att det går?

Nej – tackarsomfrågar – nu tror jag inte att det går alls, om sanningen ska fram.

Jag bad om att få veta det. Jag bjöd in honom i min tankemässiga sfär eftersom han utstrålade precis just det där. Eftersom han har förmågan att ta det utstuderat lugnt där jag trycker på gasen så att nacken nästan knäcks. Han är envist frågasättande där jag dras med i taktfast och överskruvad inspiration. Och sannolikt tvärtom. Det är också därför vi kommer att uträtta stordåd.

Men just idag blev det lite komplicerat.

…eller… hm…

Egentligen blev det med ens ohyggligt mycket mindre komplicerat.

Det handlar ju om att jag kan börja vara så pass ärlig med såväl mig själv som med min omgivning att jag står för vad det är. Någonstans i botten finns en känsla av stress. En otålighet inför detaljer och idéer. Jag menar – om jag på förhand vetat hur mycket tid de saker jag givit mig in i skulle komma att ta – skulle jag då ha gjort dem?

Sannolikt inte.

Varför?

Eftersom jag på förhand skulle gjort bedömningen att det inte hade varit värt arbetsinsatsen. Alltså måste jag lura mig själv att den tid jag lägger ner inte riktigt räknas. Att det är tid som jag egentligen inte hade någon annan avsättning för. Terminaltid, tågtid, flygtid - väntetid.

Dumjävel. Faktiskt.

Och så beskriver jag mitt eget projekt för mig själv – det allra senaste. Social avkastning med dess tre ingångar: 1) Småskaligt företagande med viktigare saker än finansiell avkastning som drivmedel, 2) Framvaskandet av några verkligt skalbara mönster ur det småskaliga företagandet och 3) en möjlig märkning/ certifiering för den som vill utöva konsumentmakt i småskalighetens tecken.

Det är tvåan ovan som får mig att rysa. Det är min modus operandi ”blown out of proportion”. Många små innovationer blir aldrig storskaligt exploaterade av den anledningen att gapet mellan småskaligt lekande/ experimenterande/ utforskande å ena sidan och välfinansierade expansivt laddade industrialiseringsprojekt å andra sidan är för stort. Den som har en idé som gör något rejält mycket bättre tar den sällan till en världsmarknad på grund av hur nämnda världsmarknad ser ut och dess konsekvens hur förutsättningarna för exploatering ser ut (jo, jag vet att finanslocket finns där men i det beskrivna tankeskedet är det inte den konstruktionen som är låsningen).

Vad jag vill göra är alltså att locka fram alla de brillianta småsaker som har potentiell storslagenhet under förespeglingen att det inte alls behöver bli något storslaget för att sedan ge det möjligheten att bli just storslaget om idén visar sig ha potentialen. Phu.

Exakt som när jag själv sätter mig i rökzonen på Kastrup och tillåter mig själv att dra kodrader ur stilleståndstiden utan att tänka på att det kan (eller rättare sagt ska) bli något som används av tusentals och åter tusentals slutanvändare.

Om jag vågat tänka tanken från början: om jag vågat tro på den från den absolut första kodraden; hur hade det då sett ut? Om jag varit uppriktigt med vad jag lägger min tid på och sagt till mig själv och min omgivning att ”det här kommer att bli en killer” och också låtit design och arkitektur ta höjd för det.

Jag vet inte, faktiskt. Men per gårdagens stund under fläkten har utsikterna att lura mig själv drastiskt försämrats. Parallellt har jag ju kommit att inse vad tanken faktiskt är kapabel till. Jag menar – om jag helt enkelt bestämt mig för att vissa idéer ska bli bärkraftiga och växa till den skala jag drömt om; då är det ju inte särskilt smart att försöka lura mig själv att tiden jag lägger på dem inte behöver finnas.

Nu blev jag yr i mössan. Har sovit för lite. Tror att jag bryter här och går ut och mockar i stallet istället.



Kul liv, det här. Tack. Mera, tack.