Visar inlägg med etikett Energi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Energi. Visa alla inlägg
söndag 26 maj 2013
Nollpunktsprojekt
Pål Bergström går från ord till handling i sitt projekt Zero Point Pal. Antingen gör man det inte alls, under radar, eller så gör man det helt synligt från början. Det senare är nog en god strategi om synligheten är någorlunda välbevittnat vilket jag tror Påls projekt kan komma att bli.
söndag 21 april 2013
Energifrågan
(Varning ett. Solen skiner, batteriet håller på att ta slut och jag har inte energi att korrläsa texten.)
Skamlösa människor känner ingen skam. De erkänner inte skuld, syndfullhet och tar inte hänsyn till andra om den hänsynen inte implicerar hänsynstagande för de egna känslorna. De håller inte igen på sig själva och de känner ingen heder. Vi är alla skamlösa människor och en efter en kommer vi till insikt och bestämmer oss att leva som de vi är.
Vad är energi?
Är det den klassiska fysikens begrepp om rörelseenergi och potentiell energi?
Knappast enbart.
Är det näringslärans kaloribegrepp, ellärans ackumulerade potentiella effekt, eller virkeslärans värmevärdesberäknade beståndsenergiinnehåll?
Knappast enbart det heller.
Energi är kännbart. Jag har ett sinne för energi, vilket är ganska logiskt eftersom jag är kapabel att alstra den. Är energi mina känslor, tankar, intryck, drömmar, avsikter och syftet med hela upplevelsen här – trefasspisen inkluderad? Är energi allt?
Jawohl!
Det är tiden som lurar oss att tro att det finns olika former av energi – eller jo, det gör det ju – i tiden. Men utanför tiden är det samma sak alltihop. Ta en stråle vitt ljus och belys ett prismaglas och du ser ljusets spektrum, alla de stolta färgerna i regnbågen.
Samma sak med energi – ta universums energi och upplev den genom tiden och du får uppleva alla de inneboende kvaliteterna hos de energier som skapat universum. Just därför, givetvis.
Här – inne i upplevelsen av tiden – behöver vi vissa former av energi, precis som man kan känna sig dragen till en viss färg i spektrat. För att laga den mat vi lyckats lägga vantarna på behöver vi t.ex. elektrisk energi att driva spisen. Ganska mycket, faktiskt. Vi kan behöva vansinnigt med elektrisk energi för att svetsa ihop en traktor, till exempel.
(Varning två – krångligt stycke. Läs bara om du verkligen, verkligen vill. Risken för att tråden tappas är överhängande: Jag leker med tanken på energis ursprung och dess avsättning. I fallet med traktorn – till exempel – eftersom energin är allt – den ostyrbara traktorn inkluderat – så finns det ju per definition oändligt många vägar från ursprung till syftesuppfyllnad. Oändligt kan här dessutom definieras som sig själv genom enkel klassisk metod enligt [antalet lösningar vi kan komma på] delat med [antalet verkliga lösningar] där det senare är noll eftersom upplevelsen inte i egentlig mening är verklig eftersom den inte handlar om energin utan om dess fysiska manifestationer vilket leder till X/0 = oändligt många varianter här inne i tiden, i energins spektralformade helhetsbild som är oändligt lik den energi den är menad att åskådliggöra som del av sin egen önskan vilket också leder till att noll är den korrekta dividenden för ekvationen.)
Varför vill jag svetsa ihop traktorns styrleder egentligen? Vad är det jag ska använda traktorn till och varför? Vad är det för energitransaktioner avsättningen för min önskan att använda den elektriska energi härbärgerar? Det vet jag ju inte, jag har inte upplevt de saker som blir möjliga om jag åter får fart på traktorns styrning, men om jag hade kunnat det kanske det hade varit så att jag lyckats utvinna energin därifrån istället. Kanske den vägen hade inneburit en ny styrled istället för att fortsätta svetsa på den gamla.
Vad jag försöker säga är att man kanske kan utvinna energin ur själva händelserna istället för att fokusera på de former av energi vi dagligdags fokuserar på. Att behöva energi för att driva en spis med syftet att tillaga maten kanske kan få bäring på matens beskaffenhet i sådan omfattning att den inte längre behöver tillagas på en spis. Blir inte helheten ohyggligt mycket trevligare den tillagas över öppen eld, till exempel? Och vidare – eftersom få människor har tid att laga sin mat över öppen eld – hur skulle samhället och dessa människors liv se ut om de istället tog sig den tiden. Inte så illa, inte sant?
Sekvenser av konsekvenser som för alla närmare sig själva, sitt eget okränkbara nolläge. Nollpunkten. Nollpunktsenergi att nyttjas till alla former av behov. Mental energi. Spänning. Sex. Alla de former av energi vi upplever med våra sinnen och kroppar. Med våra energiorgan, så att säga.
Den energi som färdas i elnätet är egentligen inte så stark när man jämför. Det är därför så få av oss kan känna den (de så kallat elöverkänsliga; människor som sannolikt har en eleverad perceptivitet generellt). Samma sak med mobilnätens signaler – visst påverkas vi av fälten men inte i så stor grad. Däremot påverkas vi av varandra. Och vi kan låta oss påverka varandra precis hur mycket vi vill och därigenom lösa energiproblematiken inom oss och utom oss genom att helt enkelt visa den energi vi själva valt att manifestera genom tiden här i verkligheten – den aspekt av universum vi kom hit för att lära känna.
Isses – ibland går jag verkligen till extremer. Det finns ingen anledning att inte lösa försörjningsfrågorna kring de energiformer vi känner att vi behöver. Men mest sannolikt som steg i etablerandet av vår egen förbehållslösa närvaro här. Eftersom det är ohyggligt kul och spännande, alltså.
Det är vi som är prismorna. Och de ytor i oss som är stängda styr vilken färg vi släpper ifrån oss. Det styr också vilka färger vi kan se. Energin är obegränsad. Vi är den. Den är vårt ursprung och hela vår upplevelse här i livet syftar till att vi ska lära känna den. Oss, alltså. Skamlösa, färgglada människor. Energi.
Skamlösa människor känner ingen skam. De erkänner inte skuld, syndfullhet och tar inte hänsyn till andra om den hänsynen inte implicerar hänsynstagande för de egna känslorna. De håller inte igen på sig själva och de känner ingen heder. Vi är alla skamlösa människor och en efter en kommer vi till insikt och bestämmer oss att leva som de vi är.
Vad är energi?
Är det den klassiska fysikens begrepp om rörelseenergi och potentiell energi?
Knappast enbart.
Är det näringslärans kaloribegrepp, ellärans ackumulerade potentiella effekt, eller virkeslärans värmevärdesberäknade beståndsenergiinnehåll?
Knappast enbart det heller.
Energi är kännbart. Jag har ett sinne för energi, vilket är ganska logiskt eftersom jag är kapabel att alstra den. Är energi mina känslor, tankar, intryck, drömmar, avsikter och syftet med hela upplevelsen här – trefasspisen inkluderad? Är energi allt?
Jawohl!
Det är tiden som lurar oss att tro att det finns olika former av energi – eller jo, det gör det ju – i tiden. Men utanför tiden är det samma sak alltihop. Ta en stråle vitt ljus och belys ett prismaglas och du ser ljusets spektrum, alla de stolta färgerna i regnbågen.
Samma sak med energi – ta universums energi och upplev den genom tiden och du får uppleva alla de inneboende kvaliteterna hos de energier som skapat universum. Just därför, givetvis.
Här – inne i upplevelsen av tiden – behöver vi vissa former av energi, precis som man kan känna sig dragen till en viss färg i spektrat. För att laga den mat vi lyckats lägga vantarna på behöver vi t.ex. elektrisk energi att driva spisen. Ganska mycket, faktiskt. Vi kan behöva vansinnigt med elektrisk energi för att svetsa ihop en traktor, till exempel.
(Varning två – krångligt stycke. Läs bara om du verkligen, verkligen vill. Risken för att tråden tappas är överhängande: Jag leker med tanken på energis ursprung och dess avsättning. I fallet med traktorn – till exempel – eftersom energin är allt – den ostyrbara traktorn inkluderat – så finns det ju per definition oändligt många vägar från ursprung till syftesuppfyllnad. Oändligt kan här dessutom definieras som sig själv genom enkel klassisk metod enligt [antalet lösningar vi kan komma på] delat med [antalet verkliga lösningar] där det senare är noll eftersom upplevelsen inte i egentlig mening är verklig eftersom den inte handlar om energin utan om dess fysiska manifestationer vilket leder till X/0 = oändligt många varianter här inne i tiden, i energins spektralformade helhetsbild som är oändligt lik den energi den är menad att åskådliggöra som del av sin egen önskan vilket också leder till att noll är den korrekta dividenden för ekvationen.)
Varför vill jag svetsa ihop traktorns styrleder egentligen? Vad är det jag ska använda traktorn till och varför? Vad är det för energitransaktioner avsättningen för min önskan att använda den elektriska energi härbärgerar? Det vet jag ju inte, jag har inte upplevt de saker som blir möjliga om jag åter får fart på traktorns styrning, men om jag hade kunnat det kanske det hade varit så att jag lyckats utvinna energin därifrån istället. Kanske den vägen hade inneburit en ny styrled istället för att fortsätta svetsa på den gamla.
Vad jag försöker säga är att man kanske kan utvinna energin ur själva händelserna istället för att fokusera på de former av energi vi dagligdags fokuserar på. Att behöva energi för att driva en spis med syftet att tillaga maten kanske kan få bäring på matens beskaffenhet i sådan omfattning att den inte längre behöver tillagas på en spis. Blir inte helheten ohyggligt mycket trevligare den tillagas över öppen eld, till exempel? Och vidare – eftersom få människor har tid att laga sin mat över öppen eld – hur skulle samhället och dessa människors liv se ut om de istället tog sig den tiden. Inte så illa, inte sant?
Sekvenser av konsekvenser som för alla närmare sig själva, sitt eget okränkbara nolläge. Nollpunkten. Nollpunktsenergi att nyttjas till alla former av behov. Mental energi. Spänning. Sex. Alla de former av energi vi upplever med våra sinnen och kroppar. Med våra energiorgan, så att säga.
Den energi som färdas i elnätet är egentligen inte så stark när man jämför. Det är därför så få av oss kan känna den (de så kallat elöverkänsliga; människor som sannolikt har en eleverad perceptivitet generellt). Samma sak med mobilnätens signaler – visst påverkas vi av fälten men inte i så stor grad. Däremot påverkas vi av varandra. Och vi kan låta oss påverka varandra precis hur mycket vi vill och därigenom lösa energiproblematiken inom oss och utom oss genom att helt enkelt visa den energi vi själva valt att manifestera genom tiden här i verkligheten – den aspekt av universum vi kom hit för att lära känna.
Isses – ibland går jag verkligen till extremer. Det finns ingen anledning att inte lösa försörjningsfrågorna kring de energiformer vi känner att vi behöver. Men mest sannolikt som steg i etablerandet av vår egen förbehållslösa närvaro här. Eftersom det är ohyggligt kul och spännande, alltså.
Det är vi som är prismorna. Och de ytor i oss som är stängda styr vilken färg vi släpper ifrån oss. Det styr också vilka färger vi kan se. Energin är obegränsad. Vi är den. Den är vårt ursprung och hela vår upplevelse här i livet syftar till att vi ska lära känna den. Oss, alltså. Skamlösa, färgglada människor. Energi.
lördag 30 mars 2013
Energi!
Den så kallade energifrågan. Ursprungligen den sortens energi vi driver den infrastrukturella nivån i våra liv med; värme, elektronik, transporter och belysning. Nuvarande oljeparadigm och det lock det placerat för varje form av friare energiform måste naturligtvis avlägsnas.
Det görs sannolikt effektivast genom att helt enkelt sätta igång och skapa energi på något annat sätt. Småskaligt, förstås. En småskalighet som växer i varje liten buske lämnar de storskaliga maktstrukturerna helt chanslösa.
Vad jag inte kan begripa är hur det skulle kunna vara någon skillnad mellan den energi som driver vår infrastruktur och den energi vi själva lever av. Då menar jag inte den försörjningsenergi som får vår organism att orka röra sig (maten) utan den energi som finns i våra känslor, drömmar och tankar.
Det är den energin vi kan driva alltihop med, nämligen. Återstår bara att klura ut hur. Jag har en distinkt känsla av att ju mindre man tänker på den saken desto tydligare kommer lösningarna att uppenbara sig.
Som idag, då. Samlandet av dessa vänner ger upphov till en riktigt enastående energiuppvisning för den parallella synen. Hur många sitter inte idag och förställer sig med människor de inte gillar – arma stackare, tär på sin energi för att fullfölja ett mönster de inte gillar. Här – emellertid – bland dessa som kommit till den punkt de gjort av vad jag nästan tippar är predestinerad determination rör det sig desto lättare. Fritt.
Att hämta energi ur nollpunkten är inte svårt. Det är vad det fossila konglomeratet gjort i alla tider för att bibehålla sin makt. Men nollpunkten finns där för och i alla. Har den alltid gjort. Det enda vi behöver göra är att vara uppriktiga med och mot oss själva och finna den. Hålla fast vid den och köra utav bara helvete. Sådetså.
Häromkvällen ringde en man och frågade om min CB. Han ämnade bygga en själv och hans egentliga fråga rörde plastmassans beskaffenhet men det blev ett långt och intressant samtal.
I fjol somras demonterade jag mitt byggprojekt eftersom jag någonstans kommit till insikt att jag inte behöver denna externa enhet längre till följd av djupare insikter om verklighetens beskaffenhet. Om jag har och med min energi driver en sak för att bekämpa otillbörlig påverkan av väder och klimat i Chemtrails-programmets regi så lägger jag ju tvivelsutan energi på själva företeelsen. Alltså hjälper jag den att finnas till.
Så jag demonterade mitt projekt och fokuserade på mina intentioner istället. Visst, sommaren som gick var bland de värre vi någonsin sett regnmässigt, men den tjänar sannolikt ett syfte. När nu snön smälter och allt det ansamlade vattnet kommer i rörelse igen kan det nog hända att just den sortens störningar som för människor närmare sig själva kommer. I strålande sol och allt. Enastående.
Men bygget var intressant och den effekt de hade likaså. Det fick mig att så att säga "tippa över" i fråga om hur verkligheten är konstruerad och hur jag som upplevare av verkligheten egentligen helt och hållet styr densamma.
Vad jag försöker säga är: jag byggde en CB. Den hade effekt. Inte enbart den avsedda utan andra, helt oväntade effekter. Varför? Eftersom jag var helt övertygad om att den fungerade och eftersom jag byggde in min energi i den. Att konstruera en lösning på energifrågan är sannolikt inte annorlunda i någon större utsträckning.
Nu ska här eldas i badtunnan. Kram på er!
Det görs sannolikt effektivast genom att helt enkelt sätta igång och skapa energi på något annat sätt. Småskaligt, förstås. En småskalighet som växer i varje liten buske lämnar de storskaliga maktstrukturerna helt chanslösa.
Vad jag inte kan begripa är hur det skulle kunna vara någon skillnad mellan den energi som driver vår infrastruktur och den energi vi själva lever av. Då menar jag inte den försörjningsenergi som får vår organism att orka röra sig (maten) utan den energi som finns i våra känslor, drömmar och tankar.
Det är den energin vi kan driva alltihop med, nämligen. Återstår bara att klura ut hur. Jag har en distinkt känsla av att ju mindre man tänker på den saken desto tydligare kommer lösningarna att uppenbara sig.
Som idag, då. Samlandet av dessa vänner ger upphov till en riktigt enastående energiuppvisning för den parallella synen. Hur många sitter inte idag och förställer sig med människor de inte gillar – arma stackare, tär på sin energi för att fullfölja ett mönster de inte gillar. Här – emellertid – bland dessa som kommit till den punkt de gjort av vad jag nästan tippar är predestinerad determination rör det sig desto lättare. Fritt.
Att hämta energi ur nollpunkten är inte svårt. Det är vad det fossila konglomeratet gjort i alla tider för att bibehålla sin makt. Men nollpunkten finns där för och i alla. Har den alltid gjort. Det enda vi behöver göra är att vara uppriktiga med och mot oss själva och finna den. Hålla fast vid den och köra utav bara helvete. Sådetså.
Häromkvällen ringde en man och frågade om min CB. Han ämnade bygga en själv och hans egentliga fråga rörde plastmassans beskaffenhet men det blev ett långt och intressant samtal.
I fjol somras demonterade jag mitt byggprojekt eftersom jag någonstans kommit till insikt att jag inte behöver denna externa enhet längre till följd av djupare insikter om verklighetens beskaffenhet. Om jag har och med min energi driver en sak för att bekämpa otillbörlig påverkan av väder och klimat i Chemtrails-programmets regi så lägger jag ju tvivelsutan energi på själva företeelsen. Alltså hjälper jag den att finnas till.
Så jag demonterade mitt projekt och fokuserade på mina intentioner istället. Visst, sommaren som gick var bland de värre vi någonsin sett regnmässigt, men den tjänar sannolikt ett syfte. När nu snön smälter och allt det ansamlade vattnet kommer i rörelse igen kan det nog hända att just den sortens störningar som för människor närmare sig själva kommer. I strålande sol och allt. Enastående.
Men bygget var intressant och den effekt de hade likaså. Det fick mig att så att säga "tippa över" i fråga om hur verkligheten är konstruerad och hur jag som upplevare av verkligheten egentligen helt och hållet styr densamma.
Vad jag försöker säga är: jag byggde en CB. Den hade effekt. Inte enbart den avsedda utan andra, helt oväntade effekter. Varför? Eftersom jag var helt övertygad om att den fungerade och eftersom jag byggde in min energi i den. Att konstruera en lösning på energifrågan är sannolikt inte annorlunda i någon större utsträckning.
Nu ska här eldas i badtunnan. Kram på er!
onsdag 8 augusti 2012
Att lämna spelet
Nu var det några år sedan jag lämnade spelet – sedan jag svarade upp mot den sökande förväntningen i en skara främlingar att visa de kort man har på hand i det sociala klätterspelet i stil med "jag jobbar som lärare på prussiluskendamsskolan och min fru hon är hypokondrist på skjutgärnsförvaltningen". Yrke, antal avkommor, bostadsförhållanden – ja allt utom årsinkomst för det vore ju vulgärt. Bättre då att ge årsinkomstens alla koordinater så att man slipper tala om den samtidigt som de övriga slipper fundera.
Så sorterar man varandra och vet grovt hur rangen ligger under den process som just tagit sin början – att gradvis bli mindre och mindre främmande för varandra. Jag nappar aldrig på krokarna längre. Att under flera timmar vid till exempel en brölloppsmiddag konsekvent uppskjuta det egna tillkännagivandet av rangindikatorerna är ett mycket tillfredsställande experiment. Att helt sonika vägra avslöja sin position och tvinga omgivningen se den människa som sitter där istället. Stackars satar. Men som regel öppnar de sig, mer än om rangen inte hade varit given – eftersom de helt enkelt måste öppna sitt fulla spektrum istället för bara den del spelet anvisar.
Frågorna kommer allt mer sällan. Beror givetvis till stor del på valet av umgänge men jag kan inte låta bli att se det som en effekt av att jag nu helt dragit mig ur rangspelet och att det sublimt uppfattas. De spel jag inte väljer att spela påverkar mig inte längre helt enkelt. Det verkar dessutom som om det gäller precis alltihopa. Jag väljer själv vilka spel jag vill vara inloggad i, vilka spel som ska få skicka pushnotifikationer – vart jag vill sända min energi och då blir det också så.
Om jag vill vara en del i avslöjandet av den mörka kabalens alla överträdelser och övergrepp och mata min energi in i deras enorma energisugartrattpyramid så gör jag det. Om jag vill oroa mig för pengar, mat, värme och överlevnad så gör jag det. Vill jag tro att jorden ska gå under och upplåta mitt sinne för oro i frågan så gör jag det. Vill jag i varje ögonblick nå framgång på andras bekostnad så gör jag det.
Annars låter jag helt enkelt bli. Och då menar jag inte att låta bli som i att låssas att jag inte bryr mig och spelar oberörd. Då menar jag att låta bli som i att verkligen släppa hela spelet, något som är allt annat än enkelt och något jag har mycket kvar att lära innan jag ens kan börja lämna fler spel än det inledningsvis beskrivna.
Så sorterar man varandra och vet grovt hur rangen ligger under den process som just tagit sin början – att gradvis bli mindre och mindre främmande för varandra. Jag nappar aldrig på krokarna längre. Att under flera timmar vid till exempel en brölloppsmiddag konsekvent uppskjuta det egna tillkännagivandet av rangindikatorerna är ett mycket tillfredsställande experiment. Att helt sonika vägra avslöja sin position och tvinga omgivningen se den människa som sitter där istället. Stackars satar. Men som regel öppnar de sig, mer än om rangen inte hade varit given – eftersom de helt enkelt måste öppna sitt fulla spektrum istället för bara den del spelet anvisar.
Frågorna kommer allt mer sällan. Beror givetvis till stor del på valet av umgänge men jag kan inte låta bli att se det som en effekt av att jag nu helt dragit mig ur rangspelet och att det sublimt uppfattas. De spel jag inte väljer att spela påverkar mig inte längre helt enkelt. Det verkar dessutom som om det gäller precis alltihopa. Jag väljer själv vilka spel jag vill vara inloggad i, vilka spel som ska få skicka pushnotifikationer – vart jag vill sända min energi och då blir det också så.
Om jag vill vara en del i avslöjandet av den mörka kabalens alla överträdelser och övergrepp och mata min energi in i deras enorma energisugartrattpyramid så gör jag det. Om jag vill oroa mig för pengar, mat, värme och överlevnad så gör jag det. Vill jag tro att jorden ska gå under och upplåta mitt sinne för oro i frågan så gör jag det. Vill jag i varje ögonblick nå framgång på andras bekostnad så gör jag det.
Annars låter jag helt enkelt bli. Och då menar jag inte att låta bli som i att låssas att jag inte bryr mig och spelar oberörd. Då menar jag att låta bli som i att verkligen släppa hela spelet, något som är allt annat än enkelt och något jag har mycket kvar att lära innan jag ens kan börja lämna fler spel än det inledningsvis beskrivna.
torsdag 9 juni 2011
Laddad fråga
På det stora bildelsvaruhusets batteriavdelning föddes en för platsen oväntad reflektion. Här har vi ett antal hundratal batterier. Alla med sin egen inbyggda potentialskillnad. Seriekopplade innehållandes en gigantisk spänning, men som de förpackat isolerade celler de är kommer deras användning att bli ganska likformig. Dessa batterier och deras poler ligger där och väntar på att tas i bruk.
Att göra nytta. Att given sin inneboende potential utföra de uppgifter dess industriella kreatörer specat i datablad, på orderbekräftelser och i kataloger ut till slutkund. "Detta batteri lämpar sig bra för den mindre gräsklipparen". Att det sammankopplat med resterande batterier på avdelningen räcker att driva ett ganksa stort antal cementblandare några timmar är en ofta otänkt tanke. Precis lika ovanlig som den kring vad flera människor kan åstadkomma tillsammans och inte var för sig.
Batterierna hamnar i bilar, fyrhjulingar, snöskotrar och motorcyklar. En del i gräsklippare eller båtar. De utgör sitt eget universum mellan plus och minus, gott och ont, vackert och fult, dött eller levande, på eller av – precis allihop. Men i potentialskillanden skördas något annat. Ett förlopp framtvingas. Som regel en rörelse. För att när allt jämnats ut och de bägge polerna inte längre är polariserade harmonisera i ett enda.
En tydlig känsla for genom kroppen idag, som beställda svar brukar. Som ett slags rationell validering av teorier. Platsen var inte vilken som helst. Det var den absoluta hembygdens mycket hemtama kyrkogård där en mycket viktig gammal släkting sänktes ner i jorden. Strax därpå kändes det som om just detta - den här instansen faktiskt är en massa reflektioner från andra instanser. Så klart och tydligt i en stekande solen och på just den platsen.
Marken, dofterna, ljuden. Inget har ändrats där. Tiden har stått stilla. Reflektioner från olika instanser kanske möts lättare på de platserna. Skvallrar om att alltihopa är en vad jag då upplevde vara relativt ”fjuttig” föreställning erhållen på egen begäran med möjligheten att gradvis manifestera sådant av mer bärkraftig natur. Natur varandes av yttersta vikt där. Bland batterierna blev varje instans till sitt eget batteri. Och så vidare.
När potentialskillnaden inte längre är märkbar; då det oerhört fåtaliga, men desto mer koncentrerat negativa upphävts av det överallt existerande, mänskliga kärleksfullt positiva. När denna instans inte längre bär någon laddning. Kommer man då att sakna detta "fjuttiga". Skogen, fåglarna, vattnet, solen, snön. Människorna, älskogen, dofterna, utmaningarna. Eller väntar där nya, "same but different". Sannolikt, men den som lever får se. Eller precis tvärt om. Jag tycker om att fundera på det och har därmed inget emot att i likhet med liket fortsätta njuta livet mot 93-årsdagen.
Att göra nytta. Att given sin inneboende potential utföra de uppgifter dess industriella kreatörer specat i datablad, på orderbekräftelser och i kataloger ut till slutkund. "Detta batteri lämpar sig bra för den mindre gräsklipparen". Att det sammankopplat med resterande batterier på avdelningen räcker att driva ett ganksa stort antal cementblandare några timmar är en ofta otänkt tanke. Precis lika ovanlig som den kring vad flera människor kan åstadkomma tillsammans och inte var för sig.
Batterierna hamnar i bilar, fyrhjulingar, snöskotrar och motorcyklar. En del i gräsklippare eller båtar. De utgör sitt eget universum mellan plus och minus, gott och ont, vackert och fult, dött eller levande, på eller av – precis allihop. Men i potentialskillanden skördas något annat. Ett förlopp framtvingas. Som regel en rörelse. För att när allt jämnats ut och de bägge polerna inte längre är polariserade harmonisera i ett enda.
En tydlig känsla for genom kroppen idag, som beställda svar brukar. Som ett slags rationell validering av teorier. Platsen var inte vilken som helst. Det var den absoluta hembygdens mycket hemtama kyrkogård där en mycket viktig gammal släkting sänktes ner i jorden. Strax därpå kändes det som om just detta - den här instansen faktiskt är en massa reflektioner från andra instanser. Så klart och tydligt i en stekande solen och på just den platsen.
Marken, dofterna, ljuden. Inget har ändrats där. Tiden har stått stilla. Reflektioner från olika instanser kanske möts lättare på de platserna. Skvallrar om att alltihopa är en vad jag då upplevde vara relativt ”fjuttig” föreställning erhållen på egen begäran med möjligheten att gradvis manifestera sådant av mer bärkraftig natur. Natur varandes av yttersta vikt där. Bland batterierna blev varje instans till sitt eget batteri. Och så vidare.
När potentialskillnaden inte längre är märkbar; då det oerhört fåtaliga, men desto mer koncentrerat negativa upphävts av det överallt existerande, mänskliga kärleksfullt positiva. När denna instans inte längre bär någon laddning. Kommer man då att sakna detta "fjuttiga". Skogen, fåglarna, vattnet, solen, snön. Människorna, älskogen, dofterna, utmaningarna. Eller väntar där nya, "same but different". Sannolikt, men den som lever får se. Eller precis tvärt om. Jag tycker om att fundera på det och har därmed inget emot att i likhet med liket fortsätta njuta livet mot 93-årsdagen.
tisdag 31 maj 2011
Om åskmoln
Det finns inte så värst många TV-spel som jag känner att jag i någon blygsam mån behärskar, men Mario Kart för Wii är ett av det fåtal som är två. I detta spel kan man drabbas av ”blixtarna” som den lille säger. Man får ett åskmoln svävandes över sig. Om man har kvar molnet en tid så kommer blixten att slå ner i den egna racingfiguren och tid att förloras. Vitsen i spelet är att man ska göra sig av med blixten genom att krocka med en motspelare.
Mario-molnet
Det där åskmolnet är ju en ganska exakt analogi till vad som händer när människor råkar på ett retsamt störningsmoment, vaknar på fel sida eller möter en motgång. Man drabbas av en negativ känsla. Ett åskmoln. Negativ energi. Det är en ganska distinkt känsla. Tyngd. En smygande trögrörlighet. Kanske till snabbt uppblossande ilska. Men i alla händelser en tydlig belastning och en tydlig känsla för bäraren.
När man drabbas av det negativa har man några val. Antingen kan man försöka jorda det på en gång. Slå ner det i backen och låta dess laddning försvinna i planetens enorma massa. Det måste i så fall ske fort, nästan reflexmässigt vilket olyckligtvis inte alltid är möjligt. När energin väl tagit sig in idet egna får man, precis som i Mario Kart, försöka göra sig kvitt energin på något annat sätt. Antingen tar man tag i den – tänker, vrider, reflekterar och låter en insikt växa ur negativiteten. Lägger ner lite möda på att vända dess negativa tecken till en positiv erfarenhet.
Men allt som oftast gör vi inte så. Vi är istället snabba med att ploppa över våra negativa moln på andra. Det är nästan alltid så man drabbas av något negativt ur det interpersonella. Man får klä skott för någon annans behov att lossa lite på sin last av negativ energi. Fullt begripligt, förvisso – men inte särskilt vänligt. Surluddar, gnällkärringar och andra antiglädjespridare gör det naturligtvis inte av uppsåt utan för att är den enda väg de har att bli av med skiten då mer djuplodande insiktsfullhet sannolikt är en oframkomlig väg.
Hinder på insiktsvägen kan vara till exempel att man inte har tid, att det man vet i sig att man måste inse är så tungt och att insikten kommer att föra med sig kaskader av konsekvenser – saker man kommer att tvingas ta itu med, något man enligt låsta prioriteringar vet med sig att varken tid eller energi finns för. Men det finns sätt att hantera de negativa bombardemangen, inte ett dugg svårare än att hantera potentialskillnader någon annan stans. Att vara jordad eller isolerad. Många väljer det senare som en smidig och bra lösning.
Man isolerar sig från de som bär på problem för att slippa ta skiten. Det funkar, men med tanke på att alla ju har sina issues kan det tänkas bli lite ensamt med tiden. Att jorda sig är kanske svårare. Inte i teorin, men rent praktiskt då de flesta människor är så ur balans att de inte har det lugn och den stillsamhet som behövs. Omsorgsfullt förhindrade av alltings omständigheter, tacklade ur sin lugna omloppsbana ut på snåriga grusvägar av olika uppspringande kravställningar. Som en repa i Mario Kart, ungefär.
Igår fick jag ett åskmoln på mig. En skitsak, men jag var så oförberedd och upptagen med annat att jag inte lyckades jorda skiten. Jag gjorde ett möjligtvis felaktigt val. Jag skickade vidare laddningen på den blixtrandes kollega för jag ville själv inte behålla den. Det var inte snyggt – jag borde givetvis ha reglerat den med sitt ursprung, den gormande mannen. Men han var utom räckhåll när jag hunnit reagerat och jag ville för allt i världen inte bära med sig hans energi från den plats där vi var.
Man brukar kunna isolera sig i ögonblicket också, om man hunnit få upp doften av den negativa laddningen och är något förvarnad. Då kan man lyssna på laddningens muller men låta solen fortsätta skina. Kanske hjälpa den drabbade med att se något muntert i det negativa. Påbörja en process som leder till vändandet av laddningens polaritet. För om jag bär på ett stort plus kan jag få det futtiga negativa hos någon annan att försvinna, som en förlängning av min egen intention.
Det är tråkigt att se människor som går runt och nöter på varandra eftersom de inte vill ta itu med sina egna bekymmer. Väljer att slita på andras livskraft i respons till egna motgångar. Som sitter fast i ett konsumerandet av energi. Vi fostras kanske från den mörka sidan i detta; att se energi som en konsumtionsvara vilket får sin förlängning till synen på mänsklig energi. Om det nu finns någon skillnad alls, egentligen.
Hur kan man tycka sig ha rätt till någon annans tid, tankar, tålamod eller värme? Hur kan man gå omkring och dra ner andra för att klara sin egen energimässiga livhanke? Det är inte vackert. Men vänder man på kultingen så blir det ändå nästan samma sak – när vi tittar på det frivilliga givandet, hjälpandet eller vad man väljer att kalla det. Trots den inpräntade oginheten vi har i strukturerna så har vi någonstans allihopa en genuin vilja att hjälpa andra inom oss. Vi mår bra av att hjälpa andra. Det finns ju en mening med allt. Åskmolnen inkluderade.
Det är därför husdjur och barn vänder människor från negativa till positiva. Man får fokusera på något som behöver. Ösa in energi i tillsynes hjälplösa noder. Det känns bra. Genuint bra. Och i fallet med barnen och husdjuren också förbehållslöst eftersom man inte behöver skanna sin energiavsättning för dolda agendor, försök att erhålla förmåner eller andra reflexmässiga illdåd vi av någon anledning lagt oss till med att misstänka vår omgivning för.
Om jag får tillfälle att hjälpa någon; den känsla det ger mig och all den positiva energi som kommer ur det – vem är det egentligen som hjälper vem? Den som ger mig tillfälle att hjälpa till hjälper ju mig att samla positiv energi. Alltså hjälps vi åt – helt oavsett vem som var i behov av hjälp från början, just den specifika gången. Vi är ju satta på det här klotet tillsammans. Klotet som förefaller vara en skola av något slag. Klart som fan vi måste hjälpa varandra. Inte av externt tvång utan för att må bra, helt enkelt.
Härskarreligionerna har definierat saken lite annorlunda, givet sina agendor. De anser att man ska tjäna den store guden och endast indirekt andra och sig själva. Att man ska göra en massa goda saker (vilka huvudsakligen består i att lyda religionens diktat) för att komma till en bättre plats när livet är slut. Det är egentligen oerhört inskränkt, men det spelar på den inneboende känslan av att positiva insatser är meningsfulla. I själva verket behöver man ju inte vänta tills livet är slut för att få uppleva den där förbättringen. Den börjar med en enkel tanke och en varm syn på det man har här och växer med varje tanke och intention från den punkten. Åtminstone i min värld.
Så möter man människor som sitter lite hårdare fast; de där det inte hjälper med att bara hjälpa för stunden utan som fastnat i mönster. De (eller kanske snarare vi) är oerhört många. Hela vårt bedrägliga samhällsformat är ett sådant mönster. Vi pockar på att bli omhändertagna av den anonyma handen som i själva verket stryper tillförseln av luft. Tar vår energi och använder den till sina egna perversa syften. Vad gör man för människor som sitter fast i mönster? Samma sak, egentligen. Bara det att hjälpande måste utformas på samma komplexitetsnivå som mönstret.
Och är det inte därför alla de anomalier vi ser, allt det bedrägeri, alla de svinaktigheter, uppdiktade krig, de fysiska, psykiska och monetära lidanden som vi själva omger oss med faktiskt finns? För att hjälpa oss till insikter. Att se igenom slöjor av energi och bedrägligheter. Se verkligheten för vad den är bortom de saker som auktoritärt dikterats för oss såsom varandes allt? Hur skulle världen egentligen enbart kunna vara fysisk? Varifrån kommer då den där känslan när man drabbas av negativ energi?
Hur kan kärleken, ilskan och lyckan överhuvudtaget existera i det fysiska planet? Visst, många försöker förklara det via biologiska modeller. Alla smider sin bild av verkligheten. Vill man att det ska vara strikt materiellt kan det väl få vara det. Själv upplever jag det som gravt otillräckligt - det materiella som en snäv återvändsgränd skapad för att få oss som är här att se bortom. Vidare ner i alltings energiska sammanhang och sannolikt vidare därifrån också. Men det är givetvis bara min högst ödmjuka åsikt. Därav åskmolnen.
Mario-molnet
Det där åskmolnet är ju en ganska exakt analogi till vad som händer när människor råkar på ett retsamt störningsmoment, vaknar på fel sida eller möter en motgång. Man drabbas av en negativ känsla. Ett åskmoln. Negativ energi. Det är en ganska distinkt känsla. Tyngd. En smygande trögrörlighet. Kanske till snabbt uppblossande ilska. Men i alla händelser en tydlig belastning och en tydlig känsla för bäraren.
När man drabbas av det negativa har man några val. Antingen kan man försöka jorda det på en gång. Slå ner det i backen och låta dess laddning försvinna i planetens enorma massa. Det måste i så fall ske fort, nästan reflexmässigt vilket olyckligtvis inte alltid är möjligt. När energin väl tagit sig in idet egna får man, precis som i Mario Kart, försöka göra sig kvitt energin på något annat sätt. Antingen tar man tag i den – tänker, vrider, reflekterar och låter en insikt växa ur negativiteten. Lägger ner lite möda på att vända dess negativa tecken till en positiv erfarenhet.
Men allt som oftast gör vi inte så. Vi är istället snabba med att ploppa över våra negativa moln på andra. Det är nästan alltid så man drabbas av något negativt ur det interpersonella. Man får klä skott för någon annans behov att lossa lite på sin last av negativ energi. Fullt begripligt, förvisso – men inte särskilt vänligt. Surluddar, gnällkärringar och andra antiglädjespridare gör det naturligtvis inte av uppsåt utan för att är den enda väg de har att bli av med skiten då mer djuplodande insiktsfullhet sannolikt är en oframkomlig väg.
Hinder på insiktsvägen kan vara till exempel att man inte har tid, att det man vet i sig att man måste inse är så tungt och att insikten kommer att föra med sig kaskader av konsekvenser – saker man kommer att tvingas ta itu med, något man enligt låsta prioriteringar vet med sig att varken tid eller energi finns för. Men det finns sätt att hantera de negativa bombardemangen, inte ett dugg svårare än att hantera potentialskillnader någon annan stans. Att vara jordad eller isolerad. Många väljer det senare som en smidig och bra lösning.
Man isolerar sig från de som bär på problem för att slippa ta skiten. Det funkar, men med tanke på att alla ju har sina issues kan det tänkas bli lite ensamt med tiden. Att jorda sig är kanske svårare. Inte i teorin, men rent praktiskt då de flesta människor är så ur balans att de inte har det lugn och den stillsamhet som behövs. Omsorgsfullt förhindrade av alltings omständigheter, tacklade ur sin lugna omloppsbana ut på snåriga grusvägar av olika uppspringande kravställningar. Som en repa i Mario Kart, ungefär.
Igår fick jag ett åskmoln på mig. En skitsak, men jag var så oförberedd och upptagen med annat att jag inte lyckades jorda skiten. Jag gjorde ett möjligtvis felaktigt val. Jag skickade vidare laddningen på den blixtrandes kollega för jag ville själv inte behålla den. Det var inte snyggt – jag borde givetvis ha reglerat den med sitt ursprung, den gormande mannen. Men han var utom räckhåll när jag hunnit reagerat och jag ville för allt i världen inte bära med sig hans energi från den plats där vi var.
Man brukar kunna isolera sig i ögonblicket också, om man hunnit få upp doften av den negativa laddningen och är något förvarnad. Då kan man lyssna på laddningens muller men låta solen fortsätta skina. Kanske hjälpa den drabbade med att se något muntert i det negativa. Påbörja en process som leder till vändandet av laddningens polaritet. För om jag bär på ett stort plus kan jag få det futtiga negativa hos någon annan att försvinna, som en förlängning av min egen intention.
Det är tråkigt att se människor som går runt och nöter på varandra eftersom de inte vill ta itu med sina egna bekymmer. Väljer att slita på andras livskraft i respons till egna motgångar. Som sitter fast i ett konsumerandet av energi. Vi fostras kanske från den mörka sidan i detta; att se energi som en konsumtionsvara vilket får sin förlängning till synen på mänsklig energi. Om det nu finns någon skillnad alls, egentligen.
Hur kan man tycka sig ha rätt till någon annans tid, tankar, tålamod eller värme? Hur kan man gå omkring och dra ner andra för att klara sin egen energimässiga livhanke? Det är inte vackert. Men vänder man på kultingen så blir det ändå nästan samma sak – när vi tittar på det frivilliga givandet, hjälpandet eller vad man väljer att kalla det. Trots den inpräntade oginheten vi har i strukturerna så har vi någonstans allihopa en genuin vilja att hjälpa andra inom oss. Vi mår bra av att hjälpa andra. Det finns ju en mening med allt. Åskmolnen inkluderade.
Det är därför husdjur och barn vänder människor från negativa till positiva. Man får fokusera på något som behöver. Ösa in energi i tillsynes hjälplösa noder. Det känns bra. Genuint bra. Och i fallet med barnen och husdjuren också förbehållslöst eftersom man inte behöver skanna sin energiavsättning för dolda agendor, försök att erhålla förmåner eller andra reflexmässiga illdåd vi av någon anledning lagt oss till med att misstänka vår omgivning för.
Om jag får tillfälle att hjälpa någon; den känsla det ger mig och all den positiva energi som kommer ur det – vem är det egentligen som hjälper vem? Den som ger mig tillfälle att hjälpa till hjälper ju mig att samla positiv energi. Alltså hjälps vi åt – helt oavsett vem som var i behov av hjälp från början, just den specifika gången. Vi är ju satta på det här klotet tillsammans. Klotet som förefaller vara en skola av något slag. Klart som fan vi måste hjälpa varandra. Inte av externt tvång utan för att må bra, helt enkelt.
Härskarreligionerna har definierat saken lite annorlunda, givet sina agendor. De anser att man ska tjäna den store guden och endast indirekt andra och sig själva. Att man ska göra en massa goda saker (vilka huvudsakligen består i att lyda religionens diktat) för att komma till en bättre plats när livet är slut. Det är egentligen oerhört inskränkt, men det spelar på den inneboende känslan av att positiva insatser är meningsfulla. I själva verket behöver man ju inte vänta tills livet är slut för att få uppleva den där förbättringen. Den börjar med en enkel tanke och en varm syn på det man har här och växer med varje tanke och intention från den punkten. Åtminstone i min värld.
Så möter man människor som sitter lite hårdare fast; de där det inte hjälper med att bara hjälpa för stunden utan som fastnat i mönster. De (eller kanske snarare vi) är oerhört många. Hela vårt bedrägliga samhällsformat är ett sådant mönster. Vi pockar på att bli omhändertagna av den anonyma handen som i själva verket stryper tillförseln av luft. Tar vår energi och använder den till sina egna perversa syften. Vad gör man för människor som sitter fast i mönster? Samma sak, egentligen. Bara det att hjälpande måste utformas på samma komplexitetsnivå som mönstret.
Och är det inte därför alla de anomalier vi ser, allt det bedrägeri, alla de svinaktigheter, uppdiktade krig, de fysiska, psykiska och monetära lidanden som vi själva omger oss med faktiskt finns? För att hjälpa oss till insikter. Att se igenom slöjor av energi och bedrägligheter. Se verkligheten för vad den är bortom de saker som auktoritärt dikterats för oss såsom varandes allt? Hur skulle världen egentligen enbart kunna vara fysisk? Varifrån kommer då den där känslan när man drabbas av negativ energi?
Hur kan kärleken, ilskan och lyckan överhuvudtaget existera i det fysiska planet? Visst, många försöker förklara det via biologiska modeller. Alla smider sin bild av verkligheten. Vill man att det ska vara strikt materiellt kan det väl få vara det. Själv upplever jag det som gravt otillräckligt - det materiella som en snäv återvändsgränd skapad för att få oss som är här att se bortom. Vidare ner i alltings energiska sammanhang och sannolikt vidare därifrån också. Men det är givetvis bara min högst ödmjuka åsikt. Därav åskmolnen.
måndag 11 april 2011
Despicable Me
Det är något alldeles ohyggligt. Hur kan någon tappa nycklar som jag? Det fullständigt dräller nycklar om mig. Jag som aldrig tappat en nyckel tills för två år sedan är nu den mest gedigne nyckeltappare. Det är jävligt irriterande. Och det finns absolut ingen annan att skylla än mig själv. Den ende person i hela världen jag verkligen kan bli riktigt arg på.
Det har varit några stormiga dagar på loftet. Börjar närma sig årsdagen. Naturens mönster krusar sig i sin hågkomst. Och det fridfulla frånfälle som nyligen förseglades av dess föregående generations efterföljande. Helgens havsnära rensning bar sin parallella insiktsförflyttning. Bananlåda efter bananlåda. Sedan jag kom hit har jag grubblat över det tidiga uppbrottets bakgrund. Att frågor och förebråelser inte missade sitt uttryck i utrymmet mellan den desperata gråten eller den gränslösa optimismen. Att tystnaden och den inre oron blev tillflykten, vilket sannolikt är precis vad de flesta gör.
Jag flydde eftersom jag inte hade tillräckligt energi att dela med mig av den gången. Först var det rädslan för att lämna hemmet. Sedan var det rädslan varje timme i skolan. När sedan energin återkom tappades den på daglig basis. Jag behövde därifrån. Det smärtade mig att lämna de nu avlidna, men med jordfelsbrytarens ofelbarhet var flykten en nödvändighet. Jag har grubblat mycket. Jag har fått höra att jag gjort så fel, så fel. Och att jag lämnat dem utan att kunna förstå. Men jag tvivlar.
Där bor inget klander. Inte mot någon annan. Och nu inte heller gentemot mig själv. Konsekvensen blir emellertid att jag nog relativt omgående kommer att upphöra med hänsyn gentemot de som gång på gång stjäl energi utan att ens fundera över handlingen. De som lägger sitt liv i andras händer utan ömsesidigt samförstånd och fullt förtroende vet att de antingen lurar sig själva eller försöker lura den de i ett anfall av bekväm övergivenhet överlåter sig på. Kanske bägge.
Ilskan gentemot mig själv inskränker sig nu till förtret att ännu en gång ha förlorat en nyckel. Något som – med lite perspektiv på saken, kanske ändå kom att visa sig ha en mening. För utan förtretens lätta tryck mot sinnet hade dessa saker aldrig någonsin blivit formulerade. Skrivandet är min nerv. Min puls. Energin i ytterligare ett varv förlöst tanke.
Eftersom alla har sina saker och av den enkla anledning att jag är min egen målgrupp.
Det har varit några stormiga dagar på loftet. Börjar närma sig årsdagen. Naturens mönster krusar sig i sin hågkomst. Och det fridfulla frånfälle som nyligen förseglades av dess föregående generations efterföljande. Helgens havsnära rensning bar sin parallella insiktsförflyttning. Bananlåda efter bananlåda. Sedan jag kom hit har jag grubblat över det tidiga uppbrottets bakgrund. Att frågor och förebråelser inte missade sitt uttryck i utrymmet mellan den desperata gråten eller den gränslösa optimismen. Att tystnaden och den inre oron blev tillflykten, vilket sannolikt är precis vad de flesta gör.
Jag flydde eftersom jag inte hade tillräckligt energi att dela med mig av den gången. Först var det rädslan för att lämna hemmet. Sedan var det rädslan varje timme i skolan. När sedan energin återkom tappades den på daglig basis. Jag behövde därifrån. Det smärtade mig att lämna de nu avlidna, men med jordfelsbrytarens ofelbarhet var flykten en nödvändighet. Jag har grubblat mycket. Jag har fått höra att jag gjort så fel, så fel. Och att jag lämnat dem utan att kunna förstå. Men jag tvivlar.
Där bor inget klander. Inte mot någon annan. Och nu inte heller gentemot mig själv. Konsekvensen blir emellertid att jag nog relativt omgående kommer att upphöra med hänsyn gentemot de som gång på gång stjäl energi utan att ens fundera över handlingen. De som lägger sitt liv i andras händer utan ömsesidigt samförstånd och fullt förtroende vet att de antingen lurar sig själva eller försöker lura den de i ett anfall av bekväm övergivenhet överlåter sig på. Kanske bägge.
Ilskan gentemot mig själv inskränker sig nu till förtret att ännu en gång ha förlorat en nyckel. Något som – med lite perspektiv på saken, kanske ändå kom att visa sig ha en mening. För utan förtretens lätta tryck mot sinnet hade dessa saker aldrig någonsin blivit formulerade. Skrivandet är min nerv. Min puls. Energin i ytterligare ett varv förlöst tanke.
Eftersom alla har sina saker och av den enkla anledning att jag är min egen målgrupp.
onsdag 12 januari 2011
Re-volt?
Den ultimata kontrollvaran - elen. Omöjlig att hålla i lager och med en inbyggt nästan tvingande storskalighet. El har blivit en självklarhet och elbrukarna är stadigt i beroende av elleveransen. Detta kan analyseras in i det oändliga. Hur energi som kan lagras t.ex. ved eller olja byts ut mot el. Hursomhelst. Dessa två inlägg i debatten känns på något sätt relaterade:
E24 är lite busiga
Ekfors kraf är mycket busiga enligt Nyheter 24 (SvD).
E24 är lite busiga
Ekfors kraf är mycket busiga enligt Nyheter 24 (SvD).
torsdag 23 december 2010
Det kan vara bra när det går dåligt
Det blev visst lite trassligt i trafiken – ungefär som det träget förutspåtts, fast när snön åtminstone så här inledningsvis uteblev runt huvudstaden så blev man tvungen att leverera störningarna på annat – mer spänningslöst sätt. Krånglande infrastruktur är en av många källor till oro, frustration och rentav rädsla. Tänk om elen lägger av. Om värmegolvet fryser. Om vi inte kan duscha, se på TV eller griljera skinkan. Tänk om det slutar fungera… Alltihop. Vad gör vi då?
Kanske är det all denna fruktan som gör att saker verkligen går sönder. Själv skulle jag inte bli förvånad om det hänger ihop så. Att vi styr vår verklighet med våra avsikter, våra tankar och förväntningar. Hoppas vi att det ska gå bra så går det bra. Fruktar vi att det ska gå dåligt så går det dåligt.
Kanske är det rentav så att det finns de som hoppas att saker inte ska fungera. Att man på grund av sviktande infrastruktur ska tillåtas stanna hemma från jobbet, slippa åka till avlägsna släktingar eller andra likaledes absolut vansinniga önskningar. Där finns nog en och annan som önskar att de slapp fira jul med familjen och blev strandade på tjänsteresans destinationsort, dessutom. Man kanske rent av drivs till sin reaktionära anti-infrastrukturfunktionella tanke eftersom man önskar en bjärt förändring i ett formstöpt och inrutat liv utan nämnbar mening.
Skulle inte heller bli särskilt förvånad om den senaste tidens infrastrukturstörningar vilka kommer efter åratal av beslutsam och väl planlagd försvagning av densamma är delmål i en planlagd förändringsprocess av någorlunda stora proportioner med samhälleliga mått mätt.
Men till gäck för denna sinistra plan ingår densamma med all sannolikhet i ett större sammanhang där just dessa tydliga ”glitchar” i vår strömlinjeformade zombietillvaro får var och en att vakna upp. Att inse att det inte är rimligt att någon annan är ansvarig för att jag på exakt tiden T ska kunna ta mig från punkt A till punkt B utan att precis allt är var och ens eget ansvar.
Det, om inte annat.
Kanske är det all denna fruktan som gör att saker verkligen går sönder. Själv skulle jag inte bli förvånad om det hänger ihop så. Att vi styr vår verklighet med våra avsikter, våra tankar och förväntningar. Hoppas vi att det ska gå bra så går det bra. Fruktar vi att det ska gå dåligt så går det dåligt.
Kanske är det rentav så att det finns de som hoppas att saker inte ska fungera. Att man på grund av sviktande infrastruktur ska tillåtas stanna hemma från jobbet, slippa åka till avlägsna släktingar eller andra likaledes absolut vansinniga önskningar. Där finns nog en och annan som önskar att de slapp fira jul med familjen och blev strandade på tjänsteresans destinationsort, dessutom. Man kanske rent av drivs till sin reaktionära anti-infrastrukturfunktionella tanke eftersom man önskar en bjärt förändring i ett formstöpt och inrutat liv utan nämnbar mening.
Skulle inte heller bli särskilt förvånad om den senaste tidens infrastrukturstörningar vilka kommer efter åratal av beslutsam och väl planlagd försvagning av densamma är delmål i en planlagd förändringsprocess av någorlunda stora proportioner med samhälleliga mått mätt.
Men till gäck för denna sinistra plan ingår densamma med all sannolikhet i ett större sammanhang där just dessa tydliga ”glitchar” i vår strömlinjeformade zombietillvaro får var och en att vakna upp. Att inse att det inte är rimligt att någon annan är ansvarig för att jag på exakt tiden T ska kunna ta mig från punkt A till punkt B utan att precis allt är var och ens eget ansvar.
Det, om inte annat.
lördag 25 september 2010
Hellraiser
Kristoffer Hells reflektioner rekommenderas varmt som tankevrickare. Om Aboriginerna och om oljan..
fredag 20 augusti 2010
Tillfälligt avbrott
Tänk om ett tillfälligt avbrott av en tillfällighet inte blir så tillfälligt utan om det kanske blir tillfället då ett annat skeende tar tillfället i akt och koppla ur det mesta.
Avbrott = nattsvart?
Efter en dag blir det svårt med matlagning. Efter två med sysselsättning. Efter tre med pengar. Efter någon vecka blir det svårt att åka bil. Efter en månad har ekonomin slutat vara en storhet. Efter ett år är inget sig likt.
Leker med tanken. Och hur katastrofal denna eventuella händelse än skulle kunna beskrivas så är det nog så att det bor ett ganska obevekligt ljus i det långvariga avbrottets mörker.
Men först ska Internet, eller delar av det, stängas ner "av säkerhetsskäl". Det dröjer nog inte så länge.
Avbrott = nattsvart?
Efter en dag blir det svårt med matlagning. Efter två med sysselsättning. Efter tre med pengar. Efter någon vecka blir det svårt att åka bil. Efter en månad har ekonomin slutat vara en storhet. Efter ett år är inget sig likt.
Leker med tanken. Och hur katastrofal denna eventuella händelse än skulle kunna beskrivas så är det nog så att det bor ett ganska obevekligt ljus i det långvariga avbrottets mörker.
Men först ska Internet, eller delar av det, stängas ner "av säkerhetsskäl". Det dröjer nog inte så länge.
onsdag 26 maj 2010
Patentfråga
I energi- och fordonssammanhang brukar man ofta använda sig av uttryck som ”när utvecklingen av batterier nått dit”. Det är oerhört naivt.
Patentsystemet uppstod för att värna uppfinnarens rätt. Men har i praktiken förvandlats till ett system för monopolens säkerställande.
Uttalandet är i tilltagande grad även applicerbart på upphovsrätt.
Patentsystemet uppstod för att värna uppfinnarens rätt. Men har i praktiken förvandlats till ett system för monopolens säkerställande.
Uttalandet är i tilltagande grad även applicerbart på upphovsrätt.
söndag 16 maj 2010
En droppe i havet...
Oljan – det svarta guldet – forsar med ett formodat högt men hemligt flöde upp från djupet. Längst kusterna finns fiskare och andra på ekonomins lägsta trappsteg. De plockar upp fisk ur haven och säljer så att andra kan käka. Stackars satar.
Varför springer de inte jublande ut till stränderna med ämbar i högsta hugg för att fånga några klickar av denna högst åtråvärda av vår planets vätskor? Nu kan alla boende runt mexikanska golfen bli sin egen lilla oligark med enkla medel.
Nåväl.
Tanken att BP ska betala för "kostnaderna" är ju god. Men för det första - går det verkligen att återställa? Vår planet är ett väl prövat vittne till att skador, må de ha orsakats av meteoriter, människor eller vad det nu kan vara faktiskt kan bli precis lika irreparabla som de blir en del av planetens utveckling. Ekosystemen är ju inget som ligger fast utan något som alltid är i rörelse, format enligt de strikt darwinistiska lagarna. Går det att återställa så går det. Går det inte så har vi sannolikt problem. Men sådan är naturen. Inklusive vår egen.
Men hur det än går kommer BP sannolikt att åka på rejäla skadestånd och saneringsnotor. Säkerligen de största i vår ekonomiska historia. Vad innebär då detta BP:s ägare?
BP ägs via aktiemarknaden huvudsakligen av banker och finansiella institut – se http://finance.yahoo.com/q/mh?s=bp
Dessa är ute i riktigt blåsigt väder till följd av den så kallade finanskrisen. Min högst personliga åsikt är att dessa institutioner utgör stöttepelarna i det finansiella pyramidspel som i dagligt tal kallas ”ekonomin” men som med matematisk säkerhet måste komma till ett synnerligen abrupt slut precis när som helst nu.
Pengar är nämligen inte den ursprungliga tillgången, utan skuld.
Förstår man det så begriper man ganska mycket av vad som händer. Säg att det kostar BP en miljard dollar att sanera efter sig (i underkant men ändå). Och säg att BP måste låna denna slant hos banksystemet, något som säkerligen går att ordna till vettiga villkor eftersom företaget i hög grad ägs av just banker och finansiella institutioner.
Synnerligen förenklat så får bankerna enligt vad som kallas Fractional Reserve Banking (FRB) skapa tio gånger vad de har bokfört som tillgång och låna ut. Om banken har en miljon kan de alltså (via en massa svängar i banksystemet) låna ut den där miljarden utan problem. Och ta ränta, naturligtvis. Ränta på pengar som huvudsakligen inte fanns innan skulden uppstod.
Och banksystemet behöver verkligen låna ut pengar. Badly. För cirkulärt ökande skuld är fundamentet och just nu spinner hjulet i hyperspeed.
Jag säger inte att detta utsläpp är riggat (kul, inte sant?) men att det kommer att användas av BP:s hårt pressade ägare för att överleva en liten stund till. Att skjuta upp det oundvikliga några sekunder.
”BP:s ägare skjuter till nödlån” – den rubriken kommer du nog snart att se i en finansblaska.
Men det är ju bara min högst personliga åsikt.
[DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/washington-pressar-bp-1.1098519]
[Om FRB: http://www.youtube.com/watch?v=_dmPchuXIXQ ur ett US-perspektiv, samt http://sundapengar.bloggagratis.se/presentation/ och https://www.flashback.org/t566496 ur ett EU-perspektiv]
söndag 28 mars 2010
Earth Hour
Earth Hour var det ja. Släcka lampan i 60 minuter. Stort. Vackert. Underbart meningsfullt. Men hur påverkar detta elnätet? Om väldigt många väljer att manifestera sitt vaddetnuär genom att släcka lilla lampan och sedan tända den igen en timme senare, borde inte elnätet ta stryk av det?
Jag fattar inte riktigt vitsen. Jo - jag har förstått den stora problembilden men fattar inte manifestationen. Men å andra sidan vet jag att de som gör något för att visa att de bryr sig ofta gör det för att få känna sig lite bättre än andra. Fast det egentligen inte gör ett skit nytta. För att visa att man bryr sig, men inte för att man bryr sig nödvändigtvis. Och att de som verkligen gör något nyttigt sällan får kred för det.
Släcka lampan 60 minuter. Tror det handlar om den där sortens spänning man fann på mellanstadiediskot, snarare.
Själv satt jag ombord på en 747:a genom tio tidszoner av nämnda tillställning. Den värsta koldioxidkanon som någonsin funnits. Jag är en dålig, dålig, dålig människa.
Earth Hour. Ska man jorda fasen eller nollan?
måndag 8 februari 2010
C, vad fort det går
Det var kallt i natt - snart kommer rubrikerna igen. De där det bråkas lite på vattenfall och dess eljättekollegor – ”hutlösa” vinster som kommer ägarna tillgodo. Och i just vattenfallet kan ju betraktas som ett slags skatt.
Visst är det lite lustigt hur energibilagen gör lite lätt uppfostrande ”spara-el-reklam”? Motsvarande budskap från några andra företag skulle kunna vara:
…und so weiter…
Det är väl så att man vill försöka hålla värdet uppe på sin tillgång. Om man återkommande påpekar hur ändlig resursen är så sparkar man undan benen för diskussionen av typen ”massor av billig energi, tack” och baxar sitt erbjudande några pinnhål upp längst den så kallade värdekedjan.
Men om man tänker på vad det är, detta med elförsörjning… Det är ju sanslöst läckert. Visst kan man skicka lastbilar med ved, olja, pellets eller vadsomhelstsominnehållerenergi till varandra. Absolut. Men hur fort går det? Elen förflyttar sig med ljusets hastighet. L j u s e t s h a s t i g h e t. Absolut hur läckert som helst.
Visst är det lite lustigt hur energibilagen gör lite lätt uppfostrande ”spara-el-reklam”? Motsvarande budskap från några andra företag skulle kunna vara:
- ”Du oroar dig för mycket.” / Trygg Hansa
- ”Tänk på att alla inte gillar just din musiksmak. Spela förståndigt.” / Spotify
- ”Lagra inte en massa data i onödan.” / Oracle
- ”Prata mindre i telefon - du har i alla fall inget vettigt att säga.” / SonyEricsson
- ”Spara på nerverna och behåll XP.” / Microsoft
- ”En livförsäkring gör dig inte odödlig." / Robur
- ”Om några månader är det ju sommar här hemma.” / Fritidsresor
- ”Gör mindre affärer istället för att skaffa snajdiga affärssystem.” /SAP
- ”På 1800-talet var det fint att vara fet” /Nutrilett
- ”Man kan ju kolla facebook med vilken gamman häck som helst.” / HP
- ”hitta.se är gratis” / 118 100
…und so weiter…
Det är väl så att man vill försöka hålla värdet uppe på sin tillgång. Om man återkommande påpekar hur ändlig resursen är så sparkar man undan benen för diskussionen av typen ”massor av billig energi, tack” och baxar sitt erbjudande några pinnhål upp längst den så kallade värdekedjan.
Men om man tänker på vad det är, detta med elförsörjning… Det är ju sanslöst läckert. Visst kan man skicka lastbilar med ved, olja, pellets eller vadsomhelstsominnehållerenergi till varandra. Absolut. Men hur fort går det? Elen förflyttar sig med ljusets hastighet. L j u s e t s h a s t i g h e t. Absolut hur läckert som helst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
