Matsedel

Här har vi en helt vanlig löpsedel. Den sitter vid kassan. Det händer ju att någon blir stående framför den eftersom det ju inte sällan är kö. Det är därmed oerhört svårt att inte läsa vad som står på den. Upplägget är dödsenkelt och används hela tiden. Jag vet inte hur många som ser själva mönstret så här kommer det.



Några enkla punkter:

Kraftuttrycket ”Delar Sverige” - får dig att reagera och stanna upp - konflikter är spännande. Läsaren börjar reflexmässigt fundera på i vilket läger man hör hemma. Det är meningen. Forskaren. Folkhälsan. Trygga, auktoritära ord. Detta är den balanserade och genomtänkta bilden. Fettdoktorn. Trams och lögner. Oredigt talande från en som inte ens kan argumentera. Idioternas läger. Fettdoktorn "för" sitter i osymmetrisk vinkel mot hela trycksaken, "emot" däremot är ett perfekt valt foto rent grafiskt. Harmonierar med helheten i löpsedeln. Minutiöst arrangerat, så att säga.

Löpsedeln ger dig ett val redan där. Inget som helst behov att köpa tidningen. Att tidningen omges av godis och att ICA där den sitter sedan en tid är en börsnoterad jätte som inte längre har någon direkt möjlighet att se till annat än finansiella mål är så att säga kontexten. Den som äter kolhydrater blir fort hungrig igen, själva grunden i den viktbaserade livsmedelsindustrins omsättning.

Och den här löpsedeln talar om för dig att forskaren är orolig för folkhälsan. Det är ett starkt ord. Varning. Och att fettdoktorn (skällsord) spottar och fräser. Got it – släpp det där nu. Köp potatis. Du är vaccinerad, har gjort ditt ställningstagande och kommer inte att behöva kika mer på LCHF.


Sådärså, rätt klart och tydligt – inte sant? I går fanns LCHF i så gott som alla mediakanaler, i dag är det tyst som i graven. Nu är det färdigsnackat om den saken, helt enkelt. Denna vaccinationsdos är distribuerad. Media är en noggrant planerad kanal i ett större sammanhang. En fredag i juli delade LCHF sverige, dagen därpå är det andra saker som man vill ändra på.

Ingen del av media står egentligen för en avvikande åsikt. Alla är så att säga med på det. SvD är nog den svenska mediakanal som har den friaste rapportering vilket egentligen innebär att de är ungefär lika fast i sina budskap som alla andra men också kan tänka sig att publicera sådant som ligger inom "den felaktiga åsiktens domän". Ett slags omvänd psykologi. Inte sällan tillämpas ett väldigt subjektivt bildspråk som i denna artikel med Martin Ingvar avbildad ur en vinkel som helt klart fungerar undermedvetet diskrediterande.


Ok, vi låter honom komma till tals men får honom att se opålitlig ut så har vi ändå gjort jobbet.

Bland andra SVT hade ett inslag om LCHF i går morse. Det är ju TV och morgontidningarna som så att säga startar nyhetsdygnet. Kolla gärna klippet som för övrigt visade sig bygga på rena faktafel ("slarvigt" säger Kostdoktorn, avsiktligt säger erfarenheten). Se hur det är upplagt. Det kallas inte "TV-program" för inte. Detta är programmering. Först talar man om bakgrunden. Visar sjukhusbilder i 25 sekunder – "du kan hamna här". Vid 25 sekunder precis börjar man tala om orsaker. Då ser man bilder av bacon och bubblande grädde. Så talas det om fettätning och rökning. Sedan beskrivs problemet – att många ersatt kolhydrater med smör grädde och bacon. Forskarvarningen. Och avslutningsvis vad man riskerar åka på, fett i blodkärlen, blodproppar och så vidare. Klassisk programmering. Man behöver inte ens lyssna för att förstå. Programmering.



Så, nu ska det köras hö.

Samlarbild

LCFH top of mind, minsann.

Bränn fett!

Visionen var att komma dit rådjuren är. Har kikat på dem sedan vi flyttade hit och sett hur petiga de är med maten. När marken är frusen och har dragit snötäcket över sig kan rådjuret ändå låta bli vissa saker som det skulle kunna äta. Jag har beundrande följt dess styvnackade beteende då det valt att svälta istället för att stoppa i sig vadsomhelst och kommit till idén om att rådjuret vet vad som är bra för det. Och vad som är bra för rådjuret är ju inte på något sätt en statisk lista med örter, gräsarter och träd utan det beror ju i allra högsta grad på hur djuret mår.

Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen fick. Målsättningen var redan från början att kunna sluta tänka på vad det var jag åt och istället som idolen rådjuret hitta något slags känsla för vad det är jag behöver.

Det börjar kännas vettigt nu. Jag är petig med maten och jag äter mindre än någonsin i gram räknat. Fett – animaliskt, energirikt fett – är stommen i drivmedlet. Men viktigast av allt är ändå vatten. Det känns på något sätt ärligt att vatten är det primära livsmedlet. Och eftersom min kropp inte längre behöver dämpa effekterna av dåligt drivmedel har den släppt ifrån sig de inre fettreserverna och därmed den vätska de höll. Jag har bevisat att kroppen kan lita till sinnet och nu är det upp till mig att dricka vatten i tid. Tack för förtroendet.

En mängd andra saker har löst sig till det bättre. Lederna, till exempel. Den PC-skadade handen krånglar fortfarande men alla reumatiska besvär från resten av kroppen är helt borta, samma sak med värk i t.ex. rygg. Helt och hållet. Jag kan vistas i solen hela dagar utan att bli bränd. Småsår läker i ett nafs. Huden som organ mår ypperligt, faktiskt. Det är fascinerande att se det där med brännan. Jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur solen skulle kunna vara direkt farlig. Den är ju orsaken till livet – hur ska man behöva passa sig för den.

Givetvis – om den bränner och huden svider. Om den är ovan eller om jag varit dum nog att ta bort dess naturliga varningsinstinkter med hjälp av solkräm – då är det säkert inte nyttigt. Precis lika bra för kroppen som att lägga handen på en varm spisplatta – kroppen reagerar för att tala om för viljan att dra sig tillbaka.

Det är ju lite klurigt skapat detta med att vara förkroppsligad egentligen. Jag menar – i fallet med spisplattan – hettan från plattan når nerverna i handen som skickar en signal till hjärnan att berätta för själen att nu behöver du dra undan handen annars bränner du dig. I just fallet med plattan finns det dessutom en spärr, ett slags spelregel, som reflexmässigt och utan att invänta hjärnans medvetna sektions process faktiskt rycker undan handen. En instinkt.

Det förefaller som utmaningen är att hitta sin väg ut genom kroppen och vidare i den fysiska världen. Sin väg som i sin vibrations yttrande, sin själs rotbudskap, färgen hos den skärva av helheten man själv är. Att ta det från att vara en själ i en kropp – en själ i "min kropp" till att faktiskt vara även kroppen – men inte enbart den utan bägge sakerna som gestalt och reflektion av varandra. Kropp och själ i samklang. Låter som en floskel, men det kan ju faktiskt vara vettigt ändå.

Det är inte sällan man ser någon person som sliter med gångstavar, kroppsvikter och ett jävligt bistert ansiktsuttryck efter vägen. En person som lärt sig att man måste äta på ett visst sätt och att man måste ut och träna för att få kroppen att stämma överens med själen. Att man måste arbeta för att ha rätt att se ut på det sätt man drömmer om. Med risk dåligt språk men vilket jävla utstuderat bullshit det är!

Det klassiska skuldmönstret finns precis överallt. Det är cykliskt och har funnits här sedan långt innan någon av de människoinstanser som finns här just nu ens var påtänkta. Föreställningen om arvsynden. Att du föds in i livet ungefär som när du går in på en nöjespark. Att nöjesparken "bjuder dig" på inträdet men att du väl inne måste kämpa för att betala tillbaks den initiala skulden. Det må så vara att du trodde att du kommit till nöjesparken för att roa dig, njuta sensationerna i attraktionerna och utmana dina sinnen, men ack nej – på grund av den initiala skulden måste du ju först och främst göra rätt för dig. Skulden växer med tiden – räntan. Skulden kan vid behov också utökas genom godtyckliga saker som böter eller straff för förseelser av i stort sett påhittad art. Inne på nöjesfältet är det väldigt få som blir kvitt sin skuld. Sannolikt ingen. Däremot finns färgglada affischer som berättar för besökarna om hur ljuvligt livet kan bli som "skuldfri". Ja, ni fattar analogin – inte sant? Om inte – fråga.

Skulden till livet är lika verklig som finansiella skulder (se "Vi leker bank", det mest lästa inlägget på den här bloggen faktiskt) – påhittade och godtyckliga. Precis som med övervikten, alltså. Fostras man in i att äta saker som är direkt skadliga för den egna kroppen så blir det ju som det blir. Spannmålsbaserad mat och socker – inte kanske det allra bästa för åtminstone den typ av kropp jag färdas genom mitt jordeliv i. Tvärtom. Riktigt jävla skadligt, faktiskt. Bra så mycket farligare än de saker jag genom livet fått lära mig är farliga. Att kasta i nyllet på de som inte trivs med sin storlek på grund av samhällspåbjuden matförgiftning att de måste träna och förtjäna sin viktminskning är lika jävla dumt som logiken från 1600-talets häxprocesser. "Flyter hon så är hon häxa, men om hon drunknar var hon oskyldig." – skönt att höra för det genomvåta liket.

(Några ytterligare instanser av skuldmönstret: koldioxidbluffen, fildelning, sopsortering, SMS-lån, rökning, diverse härskarreligioner - you name it. Du begriper förhoppningsvis att du inte är skyldig någon något. Det handlar om den medfödda vilja att hjälpa till – det är den du känner. Det är den som gör det möjligt att utnyttja dig. Egentligen vill du göra saker för andra, men du luras att tro att du måste. Om du skulle följa instinkten och göra saker åt andra så skulle du göra dem åt sådana som förtjänade det istället. Och det vill förstås inte de som lurat dig att det ska ske för då skulle de behöva göra en hel massa saker själva istället…)

Mönster finns för att brytas. Dessa skuldmönster håller miljarder människor på behörigt avstånd från sig själva och det är så eftersom universum vill att vi ska hitta viljan att bryta dem. Ju mer vi väntar med att bryta mönstren desto absurda saker ger de upphov till. Hela skuldfrågan är en utmaning. Ser du igenom den? Kan du frigöra dig själv från det kulturella vanvettet och se dig själv för vad du egentligen är?

Maten var ett spår – inspirerat av rådjuren. Arbete och att "göra rätt för sig" (fy fan, nu kräks jag) en annan. Att man måste vara del av något jävla meningslöst ekorrhjul för att på något skumt sätt äga rätten att få något påhittat som kallas pengar för att betala hyran på en jävla grå människoförintande cell i ett människoförstörande grått bostadsområde skapat för att hålla folk isär och för att "ha råd" att kunna köpa gift i form av socker och bröd som gör att man måste gå till doktorn och ta jälva insulinsprutor innan man dör lagom på sin 65-årsdag då man ju skulle få lämna ekorrhjulet och göra allt man någonsin drömt om…

(Så jävla dumt, alltihop. Nu blev jag upprörd. Det var inte alls meningen. Jag fick höra att en granne dött i morse. Jag har inte växlat många ord med honom. Han var lite drygt 60 år och fick en infarkt när han läste tidningen. Mörkertalet vad gäller dödsfall på grund av idiotiska nyheter är nog rätt ansenligt.)

Men OK – vad gör man då för att komma ur pusslet? Sluta göra meningslösa saker. Ät saker som är bra för dig. Tänk tankar på vad du vill och vad du önskar. Tankar blir sanning med tiden. Drömmar är sanning vid en annan tidpunkt. En vision eller dröm idag är precis lika verklig som den känns, bara det att tiden för dess förverkligande är en annan. Det gäller alltså att ha tålamod att tänka samma tanke, behålla visionen och återbesöka drömmen med sådan envishet att den får fortsätta att finnas så att tiden kan få förverkliga den.

Rent konkret (nu jävlar åkte pekpinnen fram, minsann):
1. Ät vettigt. LCHF kan nog vara en bra startpunkt, även om det aldrig kan bli lika för alla.
2. Sluta vara rädd. Se rädslan som en signal om möjlig utmaning. Leta reda på utmaningen och ta hjälp för att klara den.
3. Respektera din egen vilja.
4. Sluta oroa dig för pengar. Sluta amortera och sluta för guds skull att pensionsspara om du har det snålt. Alltihopa är en bluff från början till slut i alla fall. Dags att ta det för vad det är.
5. Res. Lägg amorteringen i reskassan istället. Ta semester så mycket det går. Besök solen när den inte är här.
6. Var uppriktig. Säg vad du tycker och se hur din uppriktighet ger dig äkta vänskap tillbaka.
7. Sluta leta. Så länge du söker kan inget hitta dig. Låt det komma till dig istället och fokusera på dina drömmar och visioner.
8. Gör meningsfulla saker. Även om jobbet kanske känns meningslöst så kan det finnas detaljer i jobbet som är meningsfulla. Fokusera där och du kommer att bli ryktbar världsmästare på just det inom kort. (Bor du i Sandviken kan du finna meningsfullt utlopp hos Social Avkastning, eller The Scape Bay också).
9. Bestäm dig för att ha tur (här på bloggen, eller via den här hos UNT.)
10. Lyssna till dina drömmar och förstaintryck. De säger dig vad du egentligen vill.
11. Ge akt på symmetrierna. Små, små "sammanträffanden". Börjar de dyka upp tätare så är du på rätt väg. Och det är du ju.
12. Tänk på hur du tänker. Negativa tankar som "det kommer aldrig att fungera" gör att inget fungerar. "Det går säkert", däremot har – som tanke – en funktionsombesörjande effekt. Vad du säger är minst lika viktigt.
13. Ta hjälp att realisera dina visioner genom att berätta om dem för andra så att de hjälper dig att tänka fram dess förverkligande. Ju fler man är som tänker på en sak desto fortare blir den verklighet.
14. Skippa media. Nyheter är skadligt - nyheter dödar. Se "Del 3 – Nyheter" från i våras. Även underhållningsmedia kan vara rätt skadligt för ditt sinne. Underhållning – skapat för att du inte ska tänka som du själv vill och därmed inte skapa det du drömmer om.
15. Sluta kolla vädret i mobilen. Det blir det väder som det blir. Och det är det väder som det är. Du kan – innan du lärt dig det – inte göra så mycket åt saken.
16. Slå av mobilen när du sover. Mobilens strålning stör din sömn.
17. Prova att tänka på ingenting två eller rentav tio minuter om dagen. Det är inte så lätt som det låter men det ger enorm effekt.
18. Tänk på hur du andas. Om du är stressad – andas långsammare en minut och du kommer att bli avslappnad. Andas lugnt när du vill vara säker på att inte göra fel.
19. Känns det rätt så är det rätt. Om det inte känns rätt så måste du inte. Och tycker du att du likväl måste så visa vad du tycker.
20. Du är inget offer. Aldrig någonsin. Om någon är taskig mot dig så är det mycket värre att vara den som är taskig än att vara den som råkar ut för det. Det verkliga offret är alltid förövaren.

OK. Vi stannar väl där då. Detta inlägg blev något annat än jag tänkt mig. Så kan det gå.Jag hade tänkt att skriva om huden, faktiskt. Om hur maten gjorde att jag klarar solen på ett helt annat sätt. Hur fettet jag äter får mig att fungera på sätt jag aldrig trodde var möjliga. Men det framgick kanske ändå.

Smörja

Föreställ dig en komplicerad, gärna midjestyrd traktorgrävare. Föreställ dig dess ägare; en person som vill sköta sin investering och ögonsten så att den får många sköna gångtimmar på mätaren utan stora bekymmer. Vad är det viktigaste en maskinägare kan göra för att få den att leva väl? Vad är den absolut enskilt viktigaste saken att göra då man har att göra med en maskin byggd på starka krafter i rörelse?

Tvivelsutan är det att smörja.

Föreställ dig att vi inte smörjer. Vad händer? Jo, det börjar knäppa och knaka. Den starka hydraulikens tryck är lika starkt som tidigare men rörelserna blir ryckiga eftersom det uppstår friktion i leder och infästningar. Maskinen är byggd för ett visst rörelsemönster men eftersom inte smörjschemat följs börjar maskinen att rycka och skador uppstår över tid.

Det handlar om sprickor i metall, nersatt lyftförmåga och kanske en eller annan följdskada från ryckigheten. Kraften letar sig nya vägar genom maskinens balkar och del efter del tar stryk i takt med att funktioner ger upp.

Föreställ dig maskinens ägare igen. Föreställ dig att någon säger åt honom att "du måste sluta smörja maskinen – det är skadligt". Vad vill denne rådgivare åstadkomma, tror du? Precis – rådgivaren äger en verkstad.

Traktorgrävaren är givetvis kroppen och smörjfettet det fett vi behöver för att vi ska fungera som vi är skapade att fungera. Verkstadsägaren – ja, det där har ni ju kläm på själva.

Om vad man stoppar i sig

[Varning: dåligt språk. Men eftersom innehållet kunde varit mer utförligt låter jag det vara som det är - så att det håller samma nivå, så att säga]

Som LCHF-ätare sticker man ut en smula i Sverige. Förvisso har LCHF blivit en trend och har därmed fått synlighet. Men på våra breddgrader upplever jag egentligen inte att detta är något nytt utan snarare då en återgång till något vi för en tid provat att vara utan.

Jag märker direkt att jag får ett sämre allmäntillstånd – även här i tropikerna – om jag råkar sätta i mig av en omelett som måste ha varit gjord på mjöl och margarin. Med socker på. Jag märker att jag är funtad att gå på fett, helt enkelt. Min kropp säger det till mig med all sin makt och jag kan inte riktigt ta miste på dess uttryck.

Så ser man sig om och inser hur jävla annorlunda man äter. Ingenstans i världen finns mat som överensstämmer med min kropps behov. Vid första anblicken kan man då tvingas in i tankefällan att det 1) är mig det är fel på eller att det 2) är fel på alla andra. Allt jag vet om livet har fått mig att förstå att det är rätt om det känns rätt så ettan kan det ju inte vara.

Men kan det verkligen vara fel på alla andra? Asiaterna har ju inte bekymmer i den omfattning vi har med övervikt och de kaskader med sjukdomar – åtminstone inte i de tropiska trakterna. Kanske är det kokosnötternas, men det förefaller som om man helt enkelt mår bra av det man äter. Det verkar som om man inte hamnar i insulinbergochdalbanan och överäter – må det bero på tillgången på mat eller må det bero på genetiska faktorer.

Och vidare – om man tänker sig att denna del av världen skulle börja gå över på LCHF – hur skulle det fungera? Var skulle alla kossorna få bete? Vi talar myriarders kossor för att producera astronomiska mängder grädde och smör. Tror det blir svårt att få det att fungera. Att leva av kolhydratkost känns naturligt här och kanske är också den människa som skapats för denna plats född med insikten och den därmed förenliga ”fabriksinställningen”.

(Här kan man givetvis börja tänka i tankegångar som ”OK – så vi fläskiga västerlänningar ska minsann ha grädde och smör men asiaterna får nöja sig med innehållslösa kolhydrater. Visst, tänk som om man vill. Alltid roar det någon. Men jag tror man missar poängen när man fastnar i slika mönster…)

Rimligtvis har då även vi nordbor en fabriksinställning som passar vårt klimat. För att överleva kylan behöver vår hud mer fett, våra leder mer smörjning (på grund av temperaturskiftningarna om inte annat) och hela vår organism behöver elda med olja för att hålla värmen.

Så tror jag bestämt att det är.

Learning by doing

Tittar man alldeles i början av kundregistret i det företag som är stommen i min försörjning så ser man följande: Kundnummer 0001: Learning by Doing ApS. Letar man efter en numera nerlagd blogg vars upphovskvinna fullkomligt förändrat mitt liv till det utopiskt underbara så bär den samma namn. Även företaget är nerlagt. Men ändå.

Tittar man vid en godtycklig tidpunkt i min karriär så hittar man samma och åter samma gamla gnat; informellt lärande, upplevelsebaserat lärande, användarstöd, EPSS, just-in-time training – you name it. Det är vad jag pysslat med så gott som sedan jag lämnade det formella lärandet bakom mig – skolan alltså.

Kan det vara så att jag har lite av en fetisch? Eller att jag kanske inte älskade skolan av hela mitt hjärta? Universitetet vet inte hur jag ser ut. De tio poäng matte och statistik jag faktiskt lyckades ta mig igenom får utgöra det glänsande undantaget. Just den gången blev det nästan lite fånigt.

Jag fick jobb direkt efter gymnasiet. Min farsa fixade in mig vid institutionen för Virkeslära vid SLU (Lantbruksuniversitetet) knappa 50 minuters cykeltur från norra Uppsala där jag bodde. Jag fick jobbet eftersom farsan kände en inte direkt vanligt professor där och eftersom jag kunde programmera. Institutionen behövde en del hjälp med vad som då kallades ”datan”- alltså vad som idag är IT.

Till en början handlade det om att ta hand om alla frågor (vad som idag kallas support) som de anställda hade kring sina datorer och hur man fick det man ville att hända i dem. Parallellt med detta gled jag även in i ett projekt för statistisk analys av utfall kontra attribut på inkommande råvara i sågverk. Det är fortfarande det mest spännande jag någonsin jobbat med. Oslagbart, faktiskt.

Idén var att mäta inkommande stockars bulighet, avsmalning, barktyp och så vidare och mappa det mot vad som kom ur sågverket – d.v.s. kvaliteten på plankorna. Med en modell för detta på plats skulle man kunna välja timmer som lämpade sig för den sorts utbyte man ville ha och tvärtom. Idén var djärv 1994. Idag är den verklighet – inte tack vare mig, men ändå.


För att göra beräkningarna användes den inte helt okomplicerade metoden multivariant analys – ett statistiskt tillvägagångssätt ombesörjt av den redan då väldigt komplicerade analysprogramvaran SAS. Jag minns det lilla röda häfte jag lite skämtsamt fick låna av en doktorand jag glömt namnet på med orden ”här står hur multivariant analys fungerar”. Det var då jag anmälde mig till tiopoängskursen. Boken var i det närmaste oläslig.

Men skam den som ger sig – jag plöjde boken och även om jag inte förstod allt så fick jag ett mönster klart för mig. Ett mönster som jag kunde para med en annan tanke som härjat sedan det tidigare gymnasieåret – den om neurala nätverk. För den som inte vet vad neurala nätverk är så ska jag i korthet introducera ämnet. Det är inte helt säkert att läsaren kommer att vara ointresserad så var varnad.

Neurala nätverk är en statistisk modell som försöker efterlikna hjärnans arbetssätt för att fatta beslut utifrån en stor mängd data. Lät det konstigt, det där? Något som verkar underligt eller ringer en varningsklocka?

Va?

Var det någon som påpekade att vetenskapen faktiskt inte riktigt vet hur hjärnan fungerar ännu? Var det någon som kommenterade att detta med synapser och signalsubstanser kanske inte ens är en fraktion av sanningen? Så är det säkert men det gör ju knappast neurala närverk mindre spännande. Jag menar – om man lyckas simulera hur man tror hjärnan fungerar så vet man ju hur nära sanningen det är…

Hursomhelst. Man tar input, lägger den över ett antal noder och kopplar man den via ett nätverk av noder till en output. De mellanliggande noderna har var sin koefficient – alltså ett värde med vilket det ingående värdet multipliceras för att ge det utgående. Det resulterande värdet jämförs med önskad output och en skillnad mellan vad det neurala nätverket räknade fram och vad som var det rätta svaret räknas ut.

Skillnaden mellan rätt svar och det givna svaret räknas fram för nätverket som helhet och koefficienterna uppdateras var och en i förhållande till den ”träff-procent” som hela nätet hade. Låter det komplicerat? Lite osmidigt? Jo, det må vara hänt. Och i fallet med stockanalysen gav det inte heller några direkt häpnadsväckande resultat.

En enda gång har jag lyckats få ett neuralt nätverk att prestera. Känslan var magnifik. Jag byggde en enkel modell med hjälp av en kamera till min gamla Atari ST. Monokromerade bilden (gjorde den svartvit) och delade upp den i 32 stora fläskiga punkter som jag matade in i ett neuralt nät. Tanken var att systemet skulle kunna mappa en grafisk bokstav mot dess position i ASCII-tabellen – nära nog ett skolboksexempel. (Detta var mitt specialarbete på gymnasiets sista år. Det var inte särskilt tråkigt.) Nätverket skilde inte på alla bokstäver utan lyckades bara skilja grupper av tecken –det kunde se att ett tecken var T, Y eller P visavi B, D och R, men jag lyckades aldrig få det att lära sig hela alfabetet.

Jag menar – vad kan vara mer lärandeorinenterat än att försöka skapa syntetiskt lärande i en statistisk modell? Jag hade varken tålamodet eller tiden att slipa på nätverken till den grad som behövdes. Som det såg ut 1994 käbblade de lärde om huruvida man fick ingripa och peta på de individuella noderna/synapserna i nätverket för att få inlärningen att ”dra åt rätt håll”. Det fanns funktioner i verktygslådan att ”slumpa om” koefficienterna så att man kunde börja om ifall inlärningen låst sig i ett felaktigt läge.

Och det hände ofta. För om det är något jag lärt mig av pysslet med de neurala näten så är det hur lätt det är att lära sig fel. Jag tror att det har att göra med återkopplingen till koefficienterna (kallat ”back-propagation”, förresten – coolt ord, inte sant?). Att man hela tiden baklängesmatade nätverket med rätt svar. Detta är ju exakt vad man gör när man belönar elever som lär sig och inte belönar de som inte lär sig i ett klassrum.

Överhuvudtaget är likheterna mellan neurala nätverk och den klassiska klassrumsbaserade utbildningen inte direkt små. Och nu till det verkligt spännande för den som orkat hänga kvar så här länge. Finns du ens? Ge dig gärna tillkänna i kommentarsfältet så kommer biobiljetter med posten (maila din snigelpostadress till nej@olsbo-invest.com också, tack).

Jo. Vad är det som styr denna klassiska utbildningssituation, vare sig det handlar om att lära påhittade statistiska noder rätt koefficient eller om det handlar om multiplikationstabellen? Precis – det finns ett rätt och ett fel svar (eller flera). Och inlärningen förhåller sig till att mata tillbaka in i det lärande subjektet belöningen ”plingeling” för rätt och ”bööö” för fel. Med tiden reflexmässigt betingat och alltmer kultiverat för snabbare och snabbare inlärning hela vägen upp på Universitetet där så kallat fritt tänkande inom de av plingeling och böö markerade ramarna belönas med diverse titlar och ärbarhet så att hela detta system med back-propagation av små betydelselösa synapser kan fortsätta i generation efter generation.

Märks det att jag inte är imponerad?

Det är precis som med maten, faktiskt. Ingen andragångsbesökare på denna blogg har nog missat att jag glidit in i den kosttrend som kallas LCHF, ett naturligare sätt att äta om ni frågar mig. Jag har aldrig mått bättre och i likhet med många andra som äter på samma sätt är krämpor, sjukdomar och trötthet huvudsakligen ett minne från en svunnen tid fylld av kolhydrater och socker. (Mer om det i normaltillståndet.)

Jag är inte imponerad av ”den vanliga maten” eller livsmedelsverkets rekommendationer. Exakt lika lite imponerad som jag är av det system för utbildning vi har i vår del av världen faktiskt.

En god lärare – en god pedagog – vad utmärker denna? Att hon eller han förmår facilitera personlig utveckling trots det ramverk han eller hon befinner sig i – inte genom. Jag har mött kadrar av lärare som lämnat skolan bakom sig eftersom de inte mäktar med att slåss mot den väderkvarn som är byggd för att mala alla korn till exakt likadana små anonyma granulat av vitt kontraproduktivt mjöl så att vi kan fortsätta förneka oss vår potential genom inmundigandet av det dagliga brödet.

Modellen med synapser i de neurala nätverken är knapphändig och lämnar mycket oförklarat. Men det är en modell. Och jag tycker att den visar att människan har något som inte låter sig inarbetas i den statistiska konstruktionen. Detta något stavas inspiration.

Hur i helvete inspirerar man ett nätverk koefficienter? (Här finns utrymme för en djupare diskussion om livsåskådning och andlighet men eftersom jag inte har någon att diskutera detta med rekommenderar jag den som blir nyfiken att hitta mig och en dunk vin för att ta det vidare). Det gör man inte.

Människor är mycket, mycket mera än koefficienter i en statistisk modell. Människor är så oändligt mycket mer än vad som attribueras rollen ”elev”. Människor lär sig på helt andra sätt än de som stipuleras genom utbildningsväsendets försorg.


När jag förstod att det inte fanns någon framtid inom skogsforskningen för den som inte hade den akademiska titeln jägmästare funderade jag en stund på att söka utbildningen. Jag hade inte betyg nog, men högskoleprovet gav mig möjligheten. Utbildningen var fem år och endast en mycket liten del av innehållet tilltalade mig. Jag hittade en platsannons i DN istället.

”M2S – Multimedia Software Scandinavia AB söker programmerare”. Det lät intressant och jag skickade iväg en ansökan och blev kallad på intervju. Köpte mig en slips och drog till Stockholm. Det visade sig att jag råkade kunna precis rätt programmeringsspråk och jag hamnade ganska snart i en hetluft som på fem år tog företaget från 17 till flera hundra anställda via börsen och företagsförvärv i Tyskland.

Vad företaget sysslade med? Vad tror du? Inlärning, förstås. M2S hade en revolutionerande produkt kallad Wit (Windows Interactive Tutor) där en animerad pingvin (jo, det är sant) och ett bibliotek av pilar och ringar på ett mycket pedagogiskt sätt förklarade för användaren hur man gör när man till exempel skapar tabeller i Word.

Det där var ju jätteintressant eftersom det var precis den sortens frågor jag fick när jag var ”datahjälp” på SLU och för övrigt den typen av frågor jag fått alltsedan min omgivning begripit att jag begripit ”det här med data”. Efter några månader satt jag med kodfingrarna i syltburken och fick av bolagets grundare ta över rollen som utvecklare av den komponent i systemet som serverade kunskapen till slutanvändarna. Då från CD, med proffsljud pålagt i studio och med åtskilliga producenter som skrev manus, synkade ljud och skärmdumpar och lade in pingviner.

Dessa Wit-kurser var uppemot åtta timmar långa och sålde som smör. Utbildningsavdelningar köpte in kurserna på CD och gav till sina anställda istället för att skicka dem på kurser. Begreppet e-learning var fött och det frodades. Företaget växte och siktade på börsen, hamnade där, växte ännu mer, förlorade fokus på att leverera och bytte från ekonomiskt till finansiellt belöningssystem för att snart därpå hamna i ett så pass förvirrat tillstånd att en relativt spektakulär börskonkurs inte stod att undvika.

Hoppsan. Där blev det visst lite ”back-propagation”.

Yrkesmässigt var åren på M2S nästan obegripligt utvecklande. Det gav mig möjlighet att prova nästan vad jag ville och blanda mig i vad än för slags projekt och eller aktiviteter man kan tänka sig i ett tillväxtföretag som har tillgång till oändliga mängder riskkapital. Att det slutade som det gjorde var egentligen det kanske mest lärorika. (Här bor roten till mina tankar om ekonomi visavi finans. Ta det med en dunk vin också, tack.)

Under åren med M2S växte ett koncept fram – ett koncept som gick ut på att istället för att låta ett gäng konsulter skapa utbildningspaket på åtta timmar om populära standardprogram eller system som användes av tusentals människor (annars lönade det sig inte) så kunde man låta den som vet hur man gör spela in en kort film och skicka den direkt till de som behöver veta.

Sagt och gjort – ur konkursens aska uppstod SmartAss – produkten vars kundregister inleds med 0001: Learning by Doing ApS. Det är ju nästan symfoniskt vackert eftersom det också är exakt vad produkten gör – den ger någon möjlighet att visa någon annan hur man gör. Och den som får det visat för sig kan lära sig direkt genom att följa guiden. Att lära sig genom att göra.

Det där har jag pysslat med i elva år i fredags. Och eftersom allt i mitt liv varit en symfoni av 11, 22 och 33 så är det kanske inte så konstigt att det rister till lite i mitt universum vid passagen av elvaårsdagen – vem vet.

Det är aktuellare än någonsin, nämligen.

Jag och mina kollegor har beslutat att utveckla SmartAss ordentligt. Att göra det till ett verktyg inte bara för de större organisationerna utan att också ge möjligheten för en hel värld att visa andra hur man gör. Denna ambition kräver ett visst mått av utveckling och den utveckling som krävs är av en mycket speciell art, nämligen klientsidebaserad webbutveckling. Det handlar om att göra responsiva, snygga och användbara gränssnitt med hjälp av de bibliotek som finns för ändamålet.

Allt vi behöver är att hitta någon eller några utvecklare som kan göra det. Prototyper och specar är klara. Bara att tuta och köra. Trodde jag i min enfald.

Utvecklare av nämnda slag växer inte på träd, direkt. Den typ av kunnande (ursäkta ordvalet, förklarar sedan) som behövs är ganska precis samma som krävs för att skapa mobilappar till populära plattformar. Det är dessutom saker man inte får lära sig på t.ex. högskolan eller universitetet utan saker som enbart kan finnas, utvecklas och bibehållas i ett sinne som präglas av brinnande nyfikenhet.

Man finner sällan den sortens nyfikenhet hos utvecklare som gått den formella vägen och lärt sig allt om hur man skapar komplexa system och arkitekturer. Man finner den sällan hos konsultföretag som har mesta möjliga debitering som mål och gör man det sitter vederbörande instängd i en glasbur eftersom denne eller denna någon är för duktig för företagets bästa eftersom denna eller denne kan skapa gränssnitt som ramponerar en stor del av det underhållsbehov som gängse och mer traditionell webbteknik medför.

Detta är ju ett problem. Jag vill ta SmartAss till nästa nivå och det är något som egentligen kan gå ganska fort, men jag finner inte de där nyfikna sinnena, de där brinnande intressena. Inte ännu, men jag tror att vi är något på spåren. Visst - vi är ett glatt och kunnigt gäng som utvecklar systemet idag. Ingen av oss är direkt rädd för att lära sig nytt och jag får nog skryta med att vi lyckas hålla oss bra fast i framkanten men vi har ändå denna produkt att bära på och vi måste visa historiska hänsyn i vår utveckling vilket gör att vi helt enkelt behöver bli fler.

Det finns folk som är intresserade. De sysslar med open source-projekt eller skriver moddar till sina spel. Det är precis den sortens inställning vi behöver. När jag så hör Hennes moster prata om att det är svårt att få ut slika personer i arbete eftersom de saknar formella meriter tar det eld i bakhuvudet på undertecknad.

Att inte ha några formella meriter är – för det vi söker – den absolut bästa tänkbara meriten. Med risk för att trampa en och annan välutbildad tå samt att bi lite väl radikal i mina uttryck har vi närmat oss den fluffiga pudelns varma kärna med detta inlägg:

Det är lättare att lära sig om man inte vet en massa redan.

Det är jobbigare att ändra vad man lärt sig än att lära sig helt nytt.

Detta blir ju väldigt tydligt när man pratar mat. Vi har fått lära oss att vi måste motionera och käka en sunt varierad kost för att må bra. Så kommer det någon jävel och påstår att vi skulle må fan så mycket bättre av att inte alls äta särskilt varierat och att det här med motionen egentligen inte är något annat än valfritt tidsfördriv.

Vad fan säger människan? Dumjävel.

Jag menar – här har jag ansträngt mig. Jag har verkligen slitit med min mat för att inte tala om motionen. Jag är faktiskt duktig, jag. Har gott samvete gentemot mig själv för jag äger minsann ett gymkort jag och dessutom äter jag massor av potatis och det är nyttigt. Sådetså. Kom inte här och kom din lata fläsksmaskare.

För oavsett vad vi lärt oss är det svårt att släppa taget om det vi jobbat hårt med att omfamna som vårt eget vetande. I de neurala nätverken fanns verktyg för att slumpa om grundinställningarna när man kört fast i lärandet men vi människor – vi har ingen sådan funktion (annat än att förvirra varandra då förstås och där är vi inte tillräckligt förslagna tycker jag det verkar som).

Men vi har en annan sak som är mycket mer användbar. Vi kan inspireras - jajamensan, det kan vi. Och vi kan inspirera varandra. Och inspirationen fortplantar sig och sprider sig med varje sinne som dras med i vågen. Inspirationens kraft är vad som för oss ur de skålar av kontraproduktivt inlärda saker vi fastnar i ibland. Inspirationen är nyckeln till hur människor kan lära sig saker på ett naturligt och otvunget sätt.

Jag brukar inte sällan använda följande metod när man ställs i en situation där man måste prioritera: ”Vi gör det roligaste först”. Varför? Eftersom det går fortast. Varför? Eftersom vi är inspirerade. Saker går väldigt mycket fortare då, det tror jag inte att någon direkt har några invändningar emot.

Formellt lärande – det brukar kallas så. När man drar ihop människor att relativt passivt konsumera rätt svar för att i en stelbent och inte sällan socialt ganska baklänges situation försöka göra detta rätta svar till sin egen insikt och kunskap. Man lär sig att det är rätt så att man förhoppningsvis också tror på det och i sin tur kan sprida den rätta kunskapen. (Nu sken det igenom igen, inte sant?)

Informellt lärande – det kallas faktiskt så. Det är när man låter den som vill lära sig något följa sin inspiration. (Jag har från initierad källa fått höra att det var så Montessoripedagogiken startade men att det numera är lite svårt på grund av läroplanerna.)

Att göra det som är roligast först och att i ett slag lära sig det man behöver kunna för att göra det. Då går inlärningen som absolut snabbast och resultatet låter knappast vänta på sig. Att följa inspirationen, att ta fasta på vad som skiljer människan från en tvärdum statistisk modell.

Learning by doing. It’s the shit om man frågar mig. Allt jag verkligen kan och haft nytta av har jag lärt mig på det sättet. Och jag är långtifrån ensam.



Det där behovet av utvecklingskapacitet jag surrade om – jag vill lösa det på det sättet. Jag vill hitta de som är intresserade - inte kvalificerade. Jag vill inte ha de som redan kan det utan de som är villiga att lära sig. För om de inte redan kan har de en mycket bättre utgångspunkt. Jag vill samla dem och se till att de får lära sig samtidigt som de skördar frukten av sitt kunnande. Det enda de behöver lära sig är att inget är omöjligt och att alla svar finns där för den som är tålmodig att söka dem. Det är allt. Belöningen kommer inte från en extern lärare, coach eller motivator utan för den som är tillräckligt intresserad kommer det inifrån i den fantastiska känsla det är att se hur det man skapar växer fram.

Det är vad jag vill göra och det storskaliga experimentet verkar ha rätt förutsättningar precis här i Viken. Här finns precis lagom med människor för att få det rätt. Det verkar finnas initiativ som lagt en fantastisk grund och det finns nu en perfekt tidspunkt att starta upp ett fullskaligt experiment med informellt lärande som utgångspunkt och produktivitet bortom det förmodade som egentligen enda tänkbar konsekvens.

Trådarna kommer samman och jag ser det framför mig. Ett luftigt kontorslandskap. Det står ett biljardbord i ett hörn. Här finns inga skrivbord utan fyra stora konferensbord. Runt några av dem sitter några och pysslar med sitt. En del med lurar. De med lurar ”pluggar”. De följer en av de miljoner och åter miljoner guider som finns på YouTube och som visar dem hur man gör. De testar och labbar tills de får det rätt. De skickar in någon guide de själva skapat för kvalitetsgranskning och uppbär den vägen viss lön. Eller så plockar de ett projekt för fullbordan från ärendehanteringssystemets lista på uppgifter.

Några år senare är de förberedda för en arbetsmarknad som inte längre ens påminner om den arbetsmarknad de fick lära sig om innan de klev in i Projektets lokaler. Då – innan – pratade man om formella kompetenskrav. De som pratade om detta var rädda för att göra fel. De var rädda att anställa fel person med fel kompetens och blev inte mindre rädda då de ju visste att de inte visste vad det var de letade efter. På den tiden hade man ännu inte begripit varför det var så svårt att rekrytera säljare och chefer. Meningsfullhet hade ännu inte kommit upp på HR-avdelningarnas agendor – än mindre inspiration. I slutet av den hierarkiska epoken slog förvirringen till och inte ens lönen verkade ha någon effekt som belöning.

"Nu" – senare – är det lättare att se vad som hände. Ett generationsskifte inträffade och de som kom att bli de mest skickliga och ryktbara utvecklarna var de som lyckades sprida sin inspiration vidare till andra. Eftersom Sandviken begrep detta tidigt och startade konceptet BayInspired är man med i matchen i allra högsta grad. Inte nog med att Sandviken är en hubb för Open Source-utveckling – företag i och kring orten har tillgång till världsledande kunnande inom klientsideapplikationer.

Detta har fört med sig att flera företag nu nått avsevärda exportframgångar tack vara kund- och användarnära integration av själva inköpsförfarandet. För precis som med användarstöd ut till dåtidens stackars hunsade systemanvändare i storföretagen så är det ju så att ju enklare en sak är att beställa desto mer troligt är det att den blir beställd. Därför blomstrar Sandvikens exporterande företag i denna framtid.

Så. Det får vara bra där sålänge. Jag har mina betänkligheter om det verkligen är jag som ska dra i detta. Där finns mycket kul i livet. Mycket, mycket – och jag kan inte ens lura i mig själv att detta inte kommer att ta tid. Den saken får jag ta att fundera igenom, tror jag. För jag vet att det kommer att bli succé om det blir av. Alla gånger.

Det slår mig så här på sluttampen att det där med att prata inför folk kanske är kul av en anledning. Det handlar om att inspirera. Kanske är jag i grund och botten en lärare. Ja, jävlar.

För det är så jag vet att man lär sig.

Normaltillståndet

Veckans LCHF-föredrag väckte ett antal tankar. Jag har egentligen aldrig satt mig in i varför maten jag äter gjort mig så väl utan på något sätt relativt tanklöst accepterat att den gör det och fortsatt att njuta av effekten. Jag är inte ensam, visar det sig. Det förefaller vara många som provar, erfar och fortsätter. Kanske långt fler än de som sätter sig in i varför det fungerar. Kanske är det till och med så att de som inte ännu börjat intresserar sig mer för varför det fungerar än de som gått igång och knaprar fett.

Det är ju i och för sig inte så konstigt. Den som står i begrepp att göra en förändring tänker framåt och analyserar vad som ska bli. Tänker igenom det, så att säga. Och skapar därmed den upplevelse man vill ha för att snart därefter kliva in och bli en del av den.

Intresset för LCHF är enormt och snöbollseffekten påtaglig. Jag såg det som ett första steg (se skattkarta från förra året) till ett bredare uppvaknande. Att den som ifrågasatte det man lärt sig om mat och gick utanför den fastlagda ramen belönades på alla de sätt LCHF:are beskriver. Efter denna belöning faller det sig ofta naturligt att ta ifrågasättandet vidare till andra arenor. Att tänka själv.

Så när man talar om och med LCHF:are blir det ganska kraftfulla saker som kommer i rörelse. Jag menar – det finns ju långt mycket mer än mat att utmana med oförväget eget tänkande. Medicin och sjukvård, ekonomi och finans, utbildningssystem och arbetsliv, religion och livsåskådning, klimat och människoförakt, självbild och skuld, media och krig – listan är lika ändlös som samhällets krumbukter för att hålla oss från att tänka själva.

Kanske är det på grund av detta som stämningen bland LCHF:are är så god. Man mår bättre och man gör det eftersom man vågat kliva över staketet. Man har gjort sig själv fri från kognitiva bojor och börjar inse att man är en suverän, ostoppbar varelse med all rätt i världen att leva här – på det sätt man önskar – och att det egentligen inte finns något att vara rädd för. Allra minst sig själv och varandra.

Det blir nästan lite sektlikt ibland och för en utomstående kan det nog kännas rejält alienerande att se de där gräddslurkarna sitta och prata om hur det var på den gamla onda tiden när de käkade potatis och godis. Självgoda jävlar som ondgör sig över ens passioner i livet och dunkar en lite fånigt i ryggen och frågar ”när börjar du, då”? Får åskådaren att sluta sig ytterligare i sin åsikt eftersom 99 av 100 människor egentligen inte vill att någon ska tala om för dem vad de ska göra. Av den paradoxala anledningen att man är fullt upptagen att utföra vad andra (med hela handen) talat om för sig att man ska ägna sig åt hela vägen via traditioner, skola, arbetsliv och social kontroll.

”Frukta Gud, lilla oviktiga människa! Du har inget att bidra med – dina tankar är syndfulla och fel! Du kommer att hamna i helvetet!”

”Arbeta! Gör rätt för dig! Var en kugge i samhällets maskineri, var inte andra till last. Arbeta. Mera!”

”Träna, slappa jävla fetknopp! Klart som fan du ser ut som en säck potatis om du aldrig rör på fläsket. Kom igen!”

”Lilla skamfulla människa – andas du? Spyr du ut koldioxid över världen? Är det du, din lilla skamfläck, som gör att vi får översvämningar och kriser i kaskader? Bäst för dig att du tar dig i akt och hoppar in i ledet innan du offras på det altare de och dina syndfulla anfäder konstruerat.”

Sådär kan det låta. Klart som fan det blir annorlunda när man upptäcker att det inte är riktigt sådär utan att man själv – genom sitt sätt att se på saker och genom sitt eget tänkande – egentligen bestämmer helt själv.

Det är lätt att hamna där när man inser att en förändring av maten utanför de inlärda ramarna gav ymnig belöning och det var också därför jag valde att ”lansera” tanken med Social avkastning just för den skara som haft modet att smaka på LCHF-tanken. Bland dessa finns troligen ett öppnare sinne än hos befolkningen som helhet vilket i sin tur ökar sannolikheten för verkligt intressanta idéer.


Det tillstånd det jag äter försätter mig i nu för tiden kan egentligen inte beskrivas som sådant. Det känns som om det är det tillstånd jag är menad att befinna mig i. Normaltillståndet. Frånvaron av krämpor och symptom upplevs inte alls som något magiskt utan snarare ett vagt minne från en tid som blir alltmer diffus för varje dag som går.

Att vara sjuk, krasslig, kraftnedsatt och knapra mediciner, spreja sig i näsan och knalla till doktorn då och nu är inte ett normaltillstånd. Det är ett felaktigt tillstånd som många människor i ett kort ögonblick av historia befinner sig i men det är något som snart är förbi och vi kommer raskt att ha glömt alltihopa.

Förändringen är en återgång till vår avsedda och rätta natur. Den är – på grund av sakers tillstånd – ganska stor, men den är naturlig vilket leder till att den kan ske utan någon direkt dramatik. Det handlar om att våga släppa taget om det som inte fungerar. Att släppa den falska tryggheten och lita på den egna känslan, tanken och pulsen.

Och nu är vi där. Precis just där. Läckert!

Vad jag egentligen ville säga var att det inte är LCHF-maten eller liknande som är något fenomen eller någon ny inriktning (den nyfikne kan vilja läsa boken ”Skymningssång över kalahari” har jag förstått). Det är vad vi stoppat i oss innan och hur det fått oss att må som är avsteget från vårt naturliga leverne. Därför har jag lust att benämna de bägge företeelserna på så sätt som bättre återspeglar deras inbördes förhållande, typ – ickemat och människoföda.

Vad gäller t.ex. pengarna är det ju lättare med namnen. Vi har alltid haft ekonomi (ätit fett och proteiner). Så fick vi finanserna (bröd och likande) och sabbade med tiden vår syn på vad som är ekonomiskt (mat) genom att rubba balansen.

Klurar på saken en stund.

Idéer

I går var det dags för Social avkastnings första riktiga milstolpe – ett seminarium om LCHF med en namnkunnig pionjär på området (Lars-Erik Litsfeldt). Själva seminariet inleddes med en kort introduktion om tankarna bakom Social Avkastning. Inte direkt några stående ovationer men i all ödmjukhet begriper jag att det inte är direkt lätt att begripa.

Jag har tänkt på det i åtskilliga år. Dessa stackar fick tre och en halv minut på sig att begripa och riktigt så fort går det inte. Däremot är jag säker på att många mentala bollar satts i rörelse. En obeveklig och ganska stor rörelse, faktiskt.

Att frikänna sig själv i målet mot systemet och säga att ”mina idéer är inte så jävla dumma”, ”jag kan” och ”jag vet vad jag vill” är vad som väntar en bit ner längst vägen. Det kommer att bli alldeles ohyggligt spännande. Milt uttryckt.

Det kommer sannolikt inte att gå fort – det gör det inte med verkligt fundamentala förändringar. Att låta det ta sin tid är det snabbaste sättet och denna totala förändring från vanvett till sundhet måste få verka genom sin egen oundviklighet.

Och varför stressa? Saker och ting är ju alldeles underbara som de är.

Satt på ett flygplan från Barcelona för en herrans massa år sedan. Killen bredvid hade flyttat ner från Stockholm för några år sedan och saknade våren. ”Här nere är det vinter en dag och sommar nästa – i Sverige tar det ett par månader. Då hinner man uppleva varje litet steg framåt och glädjas åt alla de där nyanserna som här nere bara ändras över en dag i vårens första värmebölja”. Så sa han. Jag tycker att det var en väldigt klok iakttagelse, faktiskt.

Idéer som får träffas och umgås är som vilka levande väsen som helst – finner de varandra attraktiva så fortplantar de sig. Växer och väller fram i kreativa vågor.

Tjusigt.

LCHF

Vi kommer att hålla ett litet föredrag lite senare i januari:


Väl mött! Mer om Lars-Erik på denna länk.

Duracell

Jag har varit på jobbläger med några kolhydratsknaprande kollegor ett par dagar och det är bara att lämna ödmjukheten därhän och kapitulera inför det faktum att den kost jag äter får mig att orka betydligt mer. Betydligt. Det blev på något sätt tydligt.

Det var allt för idag.

Tid och fett

Lite upptagen. Dels på grund av att tiden obevekligen går fortare och att man därmed hinner med allt mindre per tidsenhet. Kan nog vara så att vi lämnat fisken till förmån för vattumannen. Ohyggligt spännande.

Min fru och jag har börjat äta fetdieten. För egen del får det inte bli någon viktminskning - jag har redan skalat ner tre garderober de senaste tre åren. Men en lite mer närvarande och snabbare hjärna skulle passa fint.

När man så kliver in 05.40 på Statoil och ber att få fyra grillkorvar i en papplåda kikar de lite underligt på mig. "Körv är sjukt gött" säger jag och de skrattar. Och även om huvudet snurrar lite mer än vanligt och kroppen erfar allehanda underliga sensationer vill jag verkligen testa detta.

Sedan Lars-Erik första gången berättade om sina upplevelser och de smörstekta baconen till frukost för knappa tio år sedan har idén funnits där. Behövdes en fru med ambitioner för att verkligen ta steget ut i det okända. Mitt första försök till något som får kallas diet. Även om jag för att den ska fungera måste göra den till min egen. Mina undantag. Lyssna till känslan för maten, så att säga. Utveckla den.

Detta i kombination med några dagars utbildning (vilket i mitt fall uteslutande betyder att jag håller i utbildningen; är alltför rastlös för att sitta och lyssna) i den konungsliga och intensivt besprutade huvudstaden utgör en kraftfull men sannolikt nödvändig spark från höger mot det egna huvudet.


Tre och fyra på samma gång som utgångspunkt. Kanske en ny tidsålder innebär att man blir en bättre tecknare?