Pusslet

I så gott som var diskussion kring yrkesliv, utbildning och västerlands framgångsmänsklighet komma man vid en eller annan tidpunkt till ungefär den här frasen:

”Nuförtiden är det extra viktigt att man jobbar effektivt eftersom vi har så mycket att göra – inte bara på jobbet, utan även privat. Vi förväntas hinna med allt mer – överallt”.

Jag hör det sägas om och om igen, men det är rätt svårt att få någon att dyka djupare än så. Fråga sig a) varför det är så, samt kanske än mer viktigt b) om det är så det ska vara. Så jag tänkte att jag denna morgon skulle skriva ner de där bägge svaren.

a) Eftersom det är meningen att vi ska ändra på det.
b) Naturligtvis inte.

Om vi förväntar oss av oss själva och varandra att vi ska få alltmer gjort för att fortsätta snurra ekorrhjulet allt snabbare – ja då förtjänar vi utbrändhet och att befinna oss ett par decimeter in i väggen. Eftersom det är den sortens upplevelser vi mer eller mindre medvetet jagar. Egentligen handlar det om meningsfullhet. Att vi fått för oss att det är meningsfullt att mäta livet genom accelerationstalet för ekorrhjulet.

Och det är ju egentligen sant. Eftersom det kanske är det enklaste sättet att inse hur meningslöst det är och därigenom komma till djupare insikter om vad som är meningsfullt. Vilket ju är själva meningen, faktiskt.

Om man vill effektivisera på riktigt – vilket väldigt få verkligen vill – måste man vara beredd att först och främst kliva ut ur ekorrhjulet och betrakta systemet. Då ser man ganska omedelbart vad som är att förbättra. Om man inte måste försvara sin position och dessutom ser mening i att effektivisera sin vardag är det inga problem.

Man måste emellertid låta följande fråga få ett svar: Om den som arbetar åt ett företag effektiviserar sitt jobb – hur då denne någon då del av effektiviseringen. Ska vederbörande fortsätta jobba åtta timmar om dagen efter att ha vågat effektivisera sin arbetsdag till tre timmar. De flesta skulle aldrig våga effektivisera sådär av rädsla för arbetsbristen. Jävla vansinne. Bättring, tack!


En helg i storstaden, faktiskt. Det var verkligen länge sedan och det är rätt ovant. Märkligt nog och ganska intressant att jag reagerar över folkmängden och bibehåller det låga tempot istället för att öka takten för att smälta in. Progression!

De som finns här – är de inte här eftersom alla andra är här? Hur fel kan det vara att bo i staden där det bor som flest? Alla andra borde ju veta något som gör det värt uppoffringen. Och så är missförståndet i rullning. Fascinerande!

Effektivitet och innanförskap

I två årtionden har jag jobbat under effektivitetens flagg. Det är ju där IT ska betyda som allra mest, inte sant? Tekniskt stöd för att höja produktiviteten från det personliga planet hela vägen till det multinationella företagets alla affärskritiska processer. Och inte sällan har jag sett verkligt effektivitetshöjande programvaror med potentialen att revolutionera branscher och arbetssätt.

Når dessa marknaden? Nej, givetvis inte. Ty effektivitet är inte vad marknaden söker. Låt oss begrunda vad effektivitet egentligen skulle innebära. Om samma mängd människor skulle kunna producera vad de producerar på en bråkdel av tiden – vad händer då? Jo – alla som lever av ersättning för nerlagd tid drabbas. Får minskade intäkter. Samhället stagnerar. Människor hamnar i utanförskap.

Och så kan vi inte ha det. Effektivitet är enbart önskvärt som en målsättning, och som ett slagträ. Man kan säga att hotet om effektivisering är vad som räknas. Själva den inneboende potentialen. Ty inför hotet att bli bortrationaliserade kan människor fortsätta vandra över varandras döda kroppar för att bibehålla det egna innanförskapet.

Innanförskap? Jo, vi får väl kalla det så. Föreställ dig ett lägenhetshus. Tre våningar, fyra uppgångar. Tre lägenheter per våningsplan. 36 lägenheter inalles. I snitt 1.5 person per lägenhet. 54 människor. Hur många av dessa människor känner varandra? Hur ofta gör de något tillsammans? Hur många av dem har ett jobb? Hur många lever under pengarnas makt? Och hur många är tillfreds med livet och sig själva?

Vad jag försöker säga är att innanförskapet – utanförskapets motsats – innebär att man är en miserabel slav under penningen, främjad från mänsklig kontakt, fast i rädslor och injicerade aggressioner i en miljö skapad för att främja människor från varandra i små celler, staplade på varandra med maximal ljudisolering och strategiskt placerade konflikthärdar.

Ett mycket effektivt sätt att bygga bostäder, förresten.

Nej, gott folk. Vi kan bättre än så här. Det vet vi – allihop. Det är därför innanförskapet är så smärtsamt. Smärtan har ett syfte - att bulta människan gul och blå med självinsikt. Inte förrän man accepterar sig själv kan man lämna spelet. Och då är inte utanförskap längre ett begrepp. Då kallas det suveränitet. Personlig suveränitet. Återerövrad och obeveklig.

Hur? Berör andra så berör de dig tillbaka. Dra en vits i ICA-kassan. Den som blänger på dig och inte vågar svara på din lekinvit dömer inte dig, han dömer sig själv. Åt den som lyser upp och svarar har du givit en gåva. En gåva av mänsklig närvaro och lekfullhet som sprider sig som en löpeld. Vår utmaning. Vår uppgift. Och - vårt förbannade ansvar.