Om godhet

Jag har skrivit om detta förut – om vad godhet är för något. Egentligen håller själva godhetsbegreppet på att lösas upp i det myckna regnandet och sippra ner i grunden precis som mörker och ljus tillsammans bildar helheten. Godheten ställt vid sidan av ondskan är ju ondskans förutsättning och tvärtom.

Jag klurar lite på vad jag ska bli när jag blir stor. På det här med hur man tar företagandet vidare till en utökad meningsfullhet. Inte så komplicerat som det låter men ändå intrikata passager att promenera igenom under tiden omvärlden fortsätter följa förändringens mönster. Jag söker efter genuint goda initiativ och nätverk och finner hela tiden samma sak.

Samma gamla mossiga godhet som kontrast till en ondska. En ondska som ibland knappt funnits utan som tvångsmässigt skapat för att ge utrymme åt den godhet man av olika anledningar vill påskina sig själv som tillskyndare av. Det är ju så här den konstruerade världen skapas, i ett fält mellan två poler – även de skapade. Und so weiter, und so weiter…

För ett par år sedan satt min fru och hennes son på ett tåg och överhörde två synfonimusikanter på väg från Gävle till Stockholm. De pratade om en ny tidning som kommit ut. "Good News Magazine" heter den, sa den ene. "Men det kan väl inte vara nyheter", svarade den andre instinktivt. "Hur menar du", frågade den andre. "Jo, jag menar – nyheter kan ju inte vara goda – då är de ju inte nyheter". Ungefär så återgav hon episoden och jag blev naturligtvis intresserad.

Så till den milda grad intresserad att jag omgående beställde en prenumeration på kvartalstidningen. En liten pocketbok med en del tänkvärda citat och några djuplodande reportage om människor som uträttar goda saker i världen. De slåss mot orättvisa, tar de svagas parti, bjuder in hemlösa främlingar på middag i sitt parisiska hem och kämpar för att förhindra utrotning av sällsynta djur, språk och andra goda företeelser.

Goda människor. Hm. Sug på den gott folk.

Om jag ska vara uppriktig måste jag nog säga att jag insett att det är uppriktiga människor som lockar. Och då menar jag inte uppriktiga som i att låta sin inlärda åsikt segla så långt som möjligt över den sociala oceanen. Då menar jag uppriktig som i att vara lika fullkomligt uppriktig gentemot sig själv och därmed mot andra. Något som inte är tillnärmelsevis så lätt som det låter.

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte är där ännu. Inte på långa vägar.

Den stora frågan

Ondskan. Smärtan. Finns den där för att lära oss eller finns den där som en utmaning för oss att besegra? Det är ju sant att smärtan är det som lär oss mest. Och eftersom vi är här för att lära är ju smärtan och den ondska som bygger den av någon slags vikt.

Mest sannolikt finns inget universellt svar. Kanske är det olika för var och en. Kanske ändrar sig svaret med tiden. Och relativt sannolikt innebär antagandet av utmaningen att bekämpa det man för tillfället betraktar som ondska någon form av återkoppling i form av smärta. Kanske med syfte att lära och se andra former av ondska.

Gott och ont. Höger och vänster. Smärta och njutning. Visst, de finns här. De är vad vår värld är skapade av. Men samtidigt finns ju inget av dem utan sin motpol i detta utrymme mellan de poler vi skapat för att få möjlighet att lära oss vad det nu är vi beslutat lära oss.

Och vidare; om ondskan och dess smärta inte längre erkänns - vad händer med njutningen och glädjen? Slukas de bägge i det villkorslösa ljuset ut i ett slags skapande vibration istället för det pulserande utbytet av laddning mellan polerna? Eller finns det också en möjlighet att slipa sina färdigheter i en tripolär instans?


Det kanske är där man bör börja, snarare. Börja från slutet och vända den kulturellt betingade oförklarligheten ryggen och med avstamp i det som inte äger den minsta lilla komplexitet ta sig an komplexitetens tentakler.

Laddad fråga

På det stora bildelsvaruhusets batteriavdelning föddes en för platsen oväntad reflektion. Här har vi ett antal hundratal batterier. Alla med sin egen inbyggda potentialskillnad. Seriekopplade innehållandes en gigantisk spänning, men som de förpackat isolerade celler de är kommer deras användning att bli ganska likformig. Dessa batterier och deras poler ligger där och väntar på att tas i bruk.

Att göra nytta. Att given sin inneboende potential utföra de uppgifter dess industriella kreatörer specat i datablad, på orderbekräftelser och i kataloger ut till slutkund. "Detta batteri lämpar sig bra för den mindre gräsklipparen". Att det sammankopplat med resterande batterier på avdelningen räcker att driva ett ganksa stort antal cementblandare några timmar är en ofta otänkt tanke. Precis lika ovanlig som den kring vad flera människor kan åstadkomma tillsammans och inte var för sig.

Batterierna hamnar i bilar, fyrhjulingar, snöskotrar och motorcyklar. En del i gräsklippare eller båtar. De utgör sitt eget universum mellan plus och minus, gott och ont, vackert och fult, dött eller levande, på eller av – precis allihop. Men i potentialskillanden skördas något annat. Ett förlopp framtvingas. Som regel en rörelse. För att när allt jämnats ut och de bägge polerna inte längre är polariserade harmonisera i ett enda.


En tydlig känsla for genom kroppen idag, som beställda svar brukar. Som ett slags rationell validering av teorier. Platsen var inte vilken som helst. Det var den absoluta hembygdens mycket hemtama kyrkogård där en mycket viktig gammal släkting sänktes ner i jorden. Strax därpå kändes det som om just detta - den här instansen faktiskt är en massa reflektioner från andra instanser. Så klart och tydligt i en stekande solen och på just den platsen.

Marken, dofterna, ljuden. Inget har ändrats där. Tiden har stått stilla. Reflektioner från olika instanser kanske möts lättare på de platserna. Skvallrar om att alltihopa är en vad jag då upplevde vara relativt ”fjuttig” föreställning erhållen på egen begäran med möjligheten att gradvis manifestera sådant av mer bärkraftig natur. Natur varandes av yttersta vikt där. Bland batterierna blev varje instans till sitt eget batteri. Och så vidare.


När potentialskillnaden inte längre är märkbar; då det oerhört fåtaliga, men desto mer koncentrerat negativa upphävts av det överallt existerande, mänskliga kärleksfullt positiva. När denna instans inte längre bär någon laddning. Kommer man då att sakna detta "fjuttiga". Skogen, fåglarna, vattnet, solen, snön. Människorna, älskogen, dofterna, utmaningarna. Eller väntar där nya, "same but different". Sannolikt, men den som lever får se. Eller precis tvärt om. Jag tycker om att fundera på det och har därmed inget emot att i likhet med liket fortsätta njuta livet mot 93-årsdagen.

Om reaktiv och proaktiv godhet

Skänka pengar till välgörenhet eller forskning. Hjälpa hungriga och sjuka människor i ett u-land. Goda handlingar.

Men.

Är inte dessa motreaktioner på saker som inte är gott? Reaktioner, alltså. Inte handlingar.

Så.

Det borde finnas en proaktiv form av godhet också. Den som bor i avsikten, tanken och sättet man ser på sin värld. Denna proaktiva godhet förfaller vara satt ur spel och borttappad, ersatt av den lite lätt vanmäktiga reaktiva varianten.

Alltså.

Proaktiv godhet är bakbundet, fängslat, gömt, nergrävt, förlöjligat och hånat. Proaktiv godhet är själslig och tankemässig råstyrka. Proaktiv godhet är tålamod, övertygelse och gränslös kärlek vars avsikt äger makten att manifesteras.

Eller.

Relativ och absolut godhet. Att vara bättre än visavi att bara mena gott. Så kan man också se på saken.