För-tryck

Ett för-tryck skapas exempelvis av en så kallad förkompressor ("kompressor" i motorsammanhang), på engelska Supercharger. För-trycket ger motorn extra mycket syre för att kunna öka kraften högst avsevärt. Förtrycket ger därmed upphov till en krafturladdning som utan dess applikation inte varit möjlig.


Supercharger - från WP

Kanske är det så med flera former av förtryck. Och kanske har vi däri svaret på gåtan varför vi låter oss förtryckas till den grad vi faktiskt gör. Vi låter oss påverkas, indoktrineras och förtryckas under egentligen väldigt taffliga och helt flagranta lögner om vår skuld/synd/våldsamhet. Vi går med på det eftersom vi behöver laddningen. Vi tackar våra förledande herrar och tar emot förtrycket som den gåva det egentligen är.

Krassligheten, "arbetsplikten", de tunga skyarna och alla de regelmässiga absurditeter våra hjärtan beslagits med ger oss möjlighet att kliva upp inte bara ett utan flera pinnhål. Vi reser oss ur askan av vår egen litenhet med den avsevärda kraftökningen från det applicerade förtrycket att fylla vår egen gemensamma storhet.


Vapnen har egentligen varit synliga länge. Även de immateriella; innovationskontrollsprogrammet patent, resursövertagandemönstret finans, hela det immaterialrättsliga kreativitetshämmandepaketet. För att inte tala om sprayandet av allt det levande, de förmenta råden, den fyrkantsvågsinpiskande satiriska skeptikerrollen, det interpersonella uppvaknandebeskyddets logiska infästning med regelrätta skruvförband i allas våra sinnen med tydliga sociala pisksnärtar vid den fördefinierade ytans gränser.

Det går mot sista fasen på absolut sista varvet. De högst påtagliga vapnen är polerade, rengjorda och laddade. De ligger på plats i kasernerna. Arméerna är redo. Den yttersta maktens innehavare väntar otåligt frustande bakom draperiet. För i den sista akten av det mänskliga vanvettets skådespel riktas även den uttalade makten, det oförblommerade våldet - det direkta dödshotet – mot var och en av oss.

Och det är bråttom. I rasande fart stängs TV-apparater av på permanent basis. Dagstidningarnas främsta syfte blir raskt som startbränsle för vedbrasan. De som skulle hållits i sövande krasslighet vaknar på insidan upp när deras tillvaro parkeras i det för fasaden nödvändiga vänteläget. Tankar och känslor finner ömsesidighet och gravitetisk resonans i varandra med början i de digitala enheter som var tänkta att hålla oss avskärmande sovande en liten stund till.

Maskineriet tvingas att snubbla på sig själv på självaste mållinjen och vapnen riktas mot våra huvuden. Mot våra intellekt, mot våra tankar. Vapen som fångar den axel som är rädslan då den i en vortexrörelse lämnar sinnet. Utskrämt. Tillintetgjord. Av samma kraft som initierat den en gång. Organismens fokalpunkt förflyttar sig ögonblickligen till den plats den alltid befunnit sig. Ljuset lämnar tanken och fyller hjärtat.

Där faller maskineriet. Inget kan döda det ljus som bor i hjärtat. Absolut inget. Ingen fångenskap, inget tvång, ingen underkastelse, sjukdom eller rädsla. Allt det där kan skapas på mer eller mindre fiktiv basis i sinnet men det hjälps inte när var och en inser vad man är gjort av och mer eller mindre frivilligt lever konsekvenserna av insikten.

"Det spelar ingen roll om du förtrycker mig. Jag kommer ändå alltid att finnas. ". Vi genomskådar konstruktionen. Och vare sig de som håller i vapnen då är mänskliga eller inte så blir resultatet ofrånkomligen detsamma. Vi utvecklas. Vi fyller våra skålar och blir oss själva. Fullkomligt oförstörbara och suveräna var och en för sig och tillsammans.

Så. Tack på förhand, förtryck. Stort tack. Och lite senare "du kan gå nu."

Punkter

Ögonblicken. Pulserna av intensiv, präglande och utbristande energi. De som sätter sig i minnet och lever långt efter den punkt i tiden de så att säga ägt rum. Punkterna. Ögonblicken. Alla de nu som formar ett kontinuum. Den stillhet och tystnad som pulserna kräver för att kunna framträda. Fonden, nulliteten, intigheten mot vilket allt som framträder kan urskiljas. Synas. Höras. Smakas. Beröras. Doftas. Tillfinnandets motsats som är ett villkor för varje upplevelse.

Punkt. Dunk. Ljussken. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Våg. Sus. Dån. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Rätt som det är vänder det sig. Allt är i rörelse. Varje liten stillhet blir till dånande rörelse. Fonden av ingenting förvandlas till dånande intryck i en pulserande kakafoni av rytmer. Framstår tystnaden mot den dånande bakgrunden som avbrott? Ger ingentinget ur det rumsterande alltet upphov till pulser? Kontrasten är allt.

Bakgrundsdånet är öronbedövande. Egentligen. Men vi hör det inte längre. Tjattret. Gnabbet. De småaktiga stridigheterna i stort och i smått slutar bekomma oss. En efter en lämnar tåget och kliver ut på den glänsande, oändliga ytan av tystnad som finns där inne. Avskärmade till en början. För att så småningom låta planets lutning föra den egna tystnaden till andras så att nya pulser kan uppstå.

De allra mest tjurskalliga. De som är satta att hålla den större andelen människor inlåsta i sina tankeburar kämpar tappert. Allt ser ut att gå deras väg. I det yttre. I tjattret. I det spel miljoner och miljoner människor väljer att vända ryggen varje dag. I spelet om det hjärtlösa sinnet. I spelet om tanken, upplysningen och rövslickeriets nirvana. Doseringen av sömn- och krasslighetsmedel har blivit någon procentenhet för hög.

Vad händer när folk tvingas ner på knä inför sin egen krasslighet? Vad händer när de tappar ord, luft eller koncept? Sjukskrivning är vad som händer. Givetvis så kort som möjligt – vältajmat begränsat till den utökade meningen av epitetet sovande folk men ändå tillsynes långt ifrån tillräckligt. För gentemot det dundrande kakafoni spelet skapat krävs inte många dagars stillestånd för att få perspektiv på saken. Inte nödvändigtvis innebärande någon omedelbar förändring men tillräckligt för att ändra riktningen. Miljoner varje dag. Hela tiden.

I ett försök att ändra utvecklingen var det nödvändigt att visa hur lite vi kan lita på varandra. In träder tunnelbanerånaren, zum Beispiel. En sannolikt mer eller mindre skapad gestalt att ge luft under den interpersonellt fruktande stämning som föranleder det externa beskyddets rekursiva åkallande. Som får oss att outsourca vår makt över oss själva. Som får oss att frivilligt ge upp vår suveränitet, lämna över nycklarna till våra liv, sinnen, vår avkomma, våra tillgångar, våra idéer och önskningar – som får oss att lämna över våra liv i andras händer som respons på skapad rädsla för varandra och därigenom oss själva.

Exemplen kan staplas på hög. Media är fullt av dem och det är med glädje jag märker hur allt färre slåss mot den beljugande väderkvarnen och vänder det ryggen för att istället använda kraften till verklig utveckling av det som är alltings egentliga startpunkt. Den egna belägenheten. Om jag mår bra kan andra i min omgivning också må bra. Mår jag inte bra så kommer jag – oavsett vad jag säger – att använda andras missbelägenhet som bränsle att själv kunna fortsätta leva ouppklarad. Någon gång måste jag ju sluta slåss för att kunna definiera mig själv.

Inte bara media, förresten. Hela styrningen av den tillvaro som kallas Samhället är i de flesta stycken redan fullkomligt absurd. Några lever för att förstå monstret. Lever för att göra rätt (för sig) gentemot ett icke-existerande pappersberg av godtyckliga förordningar och ålägganden som skapats ur den historiskt religiöst betingande arvssynden och formats till en nära nog total styrning av varje människa från första dagen på dagis hela vägen ner i graven via demensboendet.

Nej, så kan vi ju inte ha det. Det förstår egentligen var och en av oss. Var för sig. På ytan sover vi sött med pekskärmen i handen, fjärren under kudden och uppgivenheten inför cirkusens alla nummer. Men därunder händer det grejor. Och det är därunder som räknas. Det finns krafter som vill kidnappa detta skeende i historien. Som vill väcka oss under en falsk himmel och fortsätta leva av vår påstådda skuld. Som vill att vi ska bli slavar under vår egen existens istället för under penningen. Som vill att vi ska fortsätta "göra rätt för oss", men inte gentemot det ekonomiska bedrägeriet (dess dagar är räknande) utan under klimathotsekologivansinnesdetaljstyrningförevändningar.

Nej, det är svårt att fortsätta gå på klimathotsskuldbeläggandet av jaget i det lite längre loppet. Hur smart är det att byta relativt rena glödlampor mot kvicksilverstavar med bakgrundsstrålning och brummande glimmrar? Hur vettigt är det att för säkerhets skull (eftersom ingen ska förse sig av svinnet och eftersom någon i en avlägsen kanskekonsekvens kan bli dålig i magen) kassera ett antal familjers totala matåtgång på grund av en trasig frys, allt i enlighet med koncernens policies. Nej, naturligtvis inte. Absolut inte. Men många har låtit sig luras att till exempel lägga 300-400 kSEK på bilar nästan utan motor. Många har känt sig ruktiga när de handlat lågenergi, sopsorterat och spänt ögonen i andras ackomplians. Dyrköpta misstag är svårare att erkänna än andra. Vi får ge oss till tåls en liten stund till.

Så vi fortsätter att – på ytan – sova lite till. Eftersom de som försöker få oss att gå i den storskaliga fällan ska få skrika sig hesa innan vi helt enkelt reser våra sinnen och tänker den enda förbjudna tanken. Den som handlar om att vi inte måste ett endaste jävla dugg. Den som talar om för oss att vi finns här eftersom vi har valt det själva. Att vi bestämmer var och en för sig tillsammans utan skapade konflikter. Just den tanke som sänkt varje civilisation och banat väg för något enastående.

Ögonblick

Att leva i nuet är att leva, så långt är nog de flesta överens. Synnerligen väl tydliggjort av följande norbagge:


Vill man så vill man.

Hittat av Lina. Danke.

Rapport från Livet

Det blir inte skrivet så ofta ett tag. Allt går i vågor – skrivandet också. Jag har provat en ny sak de senaste veckorna. En sak jag inte provat på ganska länge – jag har jobbat. Inte bara småjobbat utan faktiskt jobbat lite mer än lite ett tag. Märkligt, men det fick bli så. Av två anledningar.

Dels insåg jag att jag inte helt ville sluta och den logiska slutsatsen av det blev att föra företaget framåt en bit istället. Dels ställde jag mig den inte helt okomplicerade frågan ”vad tycker du om att göra?”. Det var hög tid att ställa frågan efter en längre tids utforskande av tilltagande medvetande och lämnade spelplaner.

För det är ju så om man är funtad på det vis jag råkat bli att man upptäcker saker. Samband. Orsaker. Och vid vad som kan verka vara slutet av dessa trådar finns ett slags slutsats. Ett slags insikt om vad det jag trott var något helt annat faktiskt inte är det. Det visar sig istället vara något helt annat än något helt annat vilket ju är något helt annat.

Jag tror det började med pengarna, näringslivet, bostadsmarknaden och patentväsendet. Sedan tog det sig vidare i vågor av avtagande blygsamhet till att gälla ”allt vad livet ger och allt vad du omkring dig ser” (jo, det där kom från Djungelboken), inklusive döden. Mer om mina tankar kring själva genomskådandeprocessen i Pyramidtankar.

Att se igenom saker blir som med så mycket annat, särskilt för en mönsterskalle som jag. Mönster på mönster på mönster. Och i många av fallen visar den nakna åsynen av det åskådade en relativt meningslös liten konstruktion skapad av helt andra anledningar än vad som svävat i eldskrift ovan fenomenets spelplan. Ekonomi, medicin, politik, journalistik, samhällsplanering, teknik – you name it. Mönster skapade för att hålla människan från sin verkliga potential. Skapade för att hon ska hålla sig själv i schack. Av henne själv, dessutom.

Det är lätt att saker känns meningslösa mot den bakgrunden, inte sant? Varför ska jag lägga tid på att till exempel jobba när utbytet på något sätt är bedrägerislantar som skapas ur ingenting mot skuld? När utveckling av programvara sker inom den så synnerligen syntetiskt begränsade tekniska utvecklingens paradigm och där de programvaror man skapar ska köras på enheter som är byggda för att gå sönder under vinstmaximerande hårdvarutillverkares finansiella styrning av beteendet hos den hypnotiserade skaran konsumenter?

Vad är poängen? Vad är poängen med att skåda igenom saker när ingen förstår vad jag menar i alla fall? När ingen ens orkar börja lyssna på mina tankar kring världen och dess riktning. När mina önskningar kring vad som kan bli av det här stället – den här planeten – den här företeelsen – svävar helt i luften och köerna ringlar långa till affärer där man kan köpa en ny, marginellt uppdaterad version av äppelmärkt elektronik att förhindra sinnet från att uppleva livet utanför pekskärmen.

Jo, jag vet att jag inte alls är ensam om mina drömmar och önskningar. Tvärtom. Jag känner pulsen och obevekligheten med vilken människan återtar sin värld. Men i det logiska, i det tänkta och i det så kallade verkliga var frustrationen stor. Riktigt stor. Den släppte för ungefär en månad sedan. Jag fick se mig själv som karikatyr och ställdes inför att vara i själva livet istället för att fortsätta iaktta det.

Sedan dess har det i och för sig hänt lite av varje. Ett annat relativt fundamentalt ställningstagande har fått sin praktiska återverkan. Med två små snitt har den egna genbanken skurits av från den fysiska framtidens vidare inverkan. Ett beslut lika lätt som ingreppet men med en så synnerligen lång mental startsträcka. Jag som var så säker på att jag aldrig ville ha barn. Som var så säker på att jag aldrig skulle få uppleva barn.

Så kom Den Lille in på arenan. Hans egen fars tilltagande frånvaro väckte tankar i mig. Väckte ett slags känsla som jag inte kan beskriva som annat än faderlig, generna obeaktat. Jag har alltid sett miljön som den i särklass viktigaste faktorn för liv. Jag är den jag är eftersom de jag mött hittills under livet varit de dom är vilket de blivit eftersom de som format dem varit de som de varit.

Det är inte det att jag inte vill påverka världen. Tvärtom, jag vill påverka. I allra högsta grad. Men jag inser också att jag inte alls måste ha köttsligt egengjord avkomma för att göra mina intryck. Tvärtom, kanske snarare. Sagt och gjort. Snipp, snipp och så vidare.


Det är som om tillvaron består av ett antal olika program. Spelprogram. Man kommer genom livet att på olika grunder gå in i ett flertal olika spel. Det kan vara spel som skola>jobb>karriär, olika former av maktspel, spel involverandes fysiskt skapande som husbygge, billjud eller båtvansinne, krigsspel, prestigespel, slå-på-käften-spel, olika former av kärleksspel och så vidare.

I takt med att jag hittat vad jag anser vara roten till många av spelen har jag valt att dra mig ur många av dem. Riktigt, riktigt många. För någon månad sedan blev det nästan lite naket i sinnet. Blankt. Nu hade jag nog någonstans hoppats att sinnets spegel skulle reflektera hela skapelsens alla hemligheter ner till varje liten molekylärnivå och att jag skulle finna något slags inre nirvanatillstånd. Men spegeln visade bara mig själv och drömmarna rev i åt mig enligt följande.

”Ok, du har rensat spegeln. Du står här och har gått ur de spel du inte finner givande. Vill du lägga av? Är det så att du inte längre vill vara kvar och se vad som händer?”. Svaret var ett rungande ”jag stannar” (mer om det i Väntrum). Jag är alldeles för nyfiken på vad det ska bli av det här stället. Och oavsett hur mycket jag än skådat igenom och tycker mig veta om sakers beskaffenhet så är det här det händer. På detta mycket älskade ställe. Verkligheten.

Jag stannar eftersom jag är nyfiken. Och fastän jag vet att kärleken går långt bortom verkligheternas gränser så stannar jag eftersom kärleken finns här. Hon, Den Lille och alla de som strömmar igenom vårt röda hus. De som betyder mer än de kan begripa. De som i många fall utan någon större tvekan spelat det här spelet i samma sällskap många, många gånger förut. Jo, vi känner igen varandra såhär på sista varvet. Kikar upp och märker att vi förstår. En och en, två och två och så vidare i obeveklig acceleration mot helhet.

Så eftersom jag är här – och eftersom jag vill stanna en god stund till – var det alltså dags att fundera ut vad det, vid sidan av kärlek, är för något jag tycker om att göra här i Verkligheten. Jag är ju den jag är och har nog i tilltagande grad alltid varit. Jag tycker om kontrast, variation, mångsidighet, men ändå är det några saker som alltid kommer tillbaka som extra underbara;

1. Kärlek. Äkta och förbehållslös.

2. Jag gillar sex, ska inte sticka under stolen med det. I kombination med 1) ovan något helt obeskrivligt. (1+2=älska)

3. Ord. Såväl andras som mina egna. Gärna sammansatta till ordvitsar.

4. Bygga. Att bygga med händerna. Givetvis utan ritning och utifrån känslan att veta att det blir bra hur det än blir. Då blir det bäst.

5. Skapa. I mitt fall inte sällan i form av programmering. Att skapa ett system som gör något. Eller utveckla det.

6. Umgås. Precis just det.

7. Vatten. Jag älskar vatten på ett nästan osunt sätt.

8. Lösa gåtor och problem. Logiska, interpersonella eller verbala – sak samma.

Det räcker en stund. Sagt och gjort – jag jobbar lite. Eftersom det kombinerar många av de saker jag ju verkligen tycker om (5, 6 och 8). Vad jag däremot gör nu till skillnad från förut är att jag är samma person när jag jobbar som när jag inte jobbar. Jag har alltså ingen yrkesroll – jag är jag. Alltid. Vilket gör det hela rätt intressant på det hela taget. Vad som gör det lite kinkigt är detta med pengar; jag tycker inte om pengar, men jobberierna har på något sätt en default utgångspunkt av att vara ekonomiskt drivet. Jag tar helt enkelt och skiter i det, jag tar betalt så länge det behövs och hoppas att hela den ekonomiska teatern kan upphävas vad det lider.


Och när vi ändå är inne på det. Ekonomin står på det signalstarka avrättningsaltaret. Snaran hänger kring halsen och ”alla” hjälps nu åt för att gemensamt sänka det ekonomiska paradigmet. Visst, yra tuppar (huvudsakligen) med kapat huvud springer runt och ska ”rädda” detsamma, men det är ju egentligen inget annat än undantaget som bekräftar regeln. De småaktigt kärleksrädda som hittat på spelet bakom spelen har beslutat att avskaffa ekonomi. Det är därför vi kan läsa om ekonomins godtycklighet i mainstreammedia, inte på grund av journalistiskt uppblossande vakenhet som man kan ledas att tro.

Spelledarna har likt de i Hungerspelen, givetvis sina nya skapelse ett knapptryck bort. In på arenan leds den globala diktaturens bandhund Klimatstyret. Vars väg breddats av lögner och impotenta miljöfordon i en värld med egentlig obegränsad tillgång på energi nedstrypt till förment brist i de kärleksfruktandes störtlöjliga spel om kontroll och makt. Patetiskt – absolut, men reellt så länge vi spelar spelet.

Saker som den antimuslimska filmen av oklart upphov är bara små krusningar på lögnvågen. En överskruvad boll mot öppet mål, kan tyckas. Var och en som tänker efter kan se vad det är som händer. Precis var och en av oss känner i våra själar att det inte stämmer, ändå låter vi våra sinnen internerar de påstådda sanningarna. Varför? Eftersom vi är med i spelet. Eftersom vi är nyfikna och vill veta vart det tar vägen. Kanske vill vi veta hur långt vi kan uthärda. Men vi vet också att vi kan dra oss ur – vare sig vi vet det eller inte så vet vi att vi vet det. Innerst inne och under spelets nuvarande fas huvudsakligen dolt för varandra.


I natt drömde jag ovanligt många saker. Bland episoderna fanns en mycket tydlig dröm som rekapitulerar en händelse vid köksbordet dryga dygnet bort här hemma. Jag fick frågan av två nyfikna som deltog i spel jag dragit mig ur. De hade anlänt längst genetikens linjer till samma köksbord och kaffemaskinen hade just slutat surra. Det var skönt att se dem här. Se dem färdiga med sina monster. Glada, hela och äkta.

”Nu vill vi veta hur det hänger ihop”, frågade en av dem. Jag funderade en god stund. Detta var frågan jag väntat på mer än något annat. Och att få den från just dem, de två kvarlevande – här hemma i Olsbo – utan tillstymmelse till animositet – ett slags perfektion. Jag skulle precis börja tala när halsen tjocknade. Jag fick inte fram ett ord. Jag hade kommit så långt som att formulera meningen och förde handen mot fönstret för att peka mot det nylagda strecket på himlen. Jag fick fram några ord – så tog det stopp. Så fortsatte det en stund till dess att jag blev helt ursinnig.

Då hörde jag Hennes röst bakom mig. Hon som i all sin tysta effektivitet just där men i den reella tiden deklarerat att hon avslutat spelet med en linjecyniker härförleden. Hon som med sin självklart skuttande distinkta resväg genom livet klurat ut pusselbitar redan nu. Som med sin framfart genom insiktsmaterian på sitt självklara och snabbläsande sätt förstått varför akutmottagningarna är fyllda till bredden och vad det är som driver spelet. Speltjej som hon är. Naturligtvis.

Känslan av att höra Henne ta orden ur sitt sinne, in i verkligheten och vidare in i de sinnen som fanns på plats var helt underbar – i den bevittnade verkligheten liksom i den drömda. Det må vara att blåsa upp ett skeende av relativt liten omfattning men jag kan inte beskriva det som annat än ytterst befriande. Att höra någon annan ge uttryck för en verklighetsbild baserat på insikt. Att höra att rösten tillhör Henne. Sinnet gör glädjevolter.

I drömmen pratade hon en stund. Kärnfull och tydlig som hon är. De frågande förstod på en gång. Det hade de aldrig gjort om jag försökt förklara. Såsmåningom öppnade sig min hals igen. De tittade på mig alla tre. Frågande. Inte frågande som att de ville veta något jag visste – de ville bra veta hur jag mådde. ”Jag mår bra nu. Det är skönt att kunna se saker och förstå vad de är utan att behöva ifrågasätta allt hela tiden”.


Jag antar att det är där jag är. Känns bra. Känns levande på något vis. På något nytt, lite mer helgjutet vis. Vid roten av komplexiteten vilade en enkelhet så barskrapad att vad som varit komplext blev vackert från sin nya betraktelsevinkel.

OK om sjukhusen är fulla av människor som är sjuka på grund av att de förgiftats. OK om vi skjuter varandra, slåss och bråkar om brödsmulor när vi i våra sinnen har möjligheten att leva i överflöd tillsammans. Vi gör ju det här av goda anledningar. Vi gör det för att inse vad det är vi inte är. För att få perspektiv på vår egen oändlighet. För att definiera oss. Varandra. Mänskligheten.

Det här spelet innehåller så mycket lidande, så mycket lögner och bedrägerier. Det innehåller så mycket vansinne och dåraktighet. Allt det där finns där för att på något fåfängt sätt försöka balansera den obegripliga godhet och kärlek varje levande väsen kommer ur. Allt det där finns där för att i alla sina komplexa krumbukter försöka väga upp den enklaste och renaste av strukturer. Det ett som är helheten. Som är vi. Som är allt.

Livet – finns det verkligen? Ja. Här och nu. Enbart.

Svart rök

Att vi, här, håller den svarta röken på plats. Att vi, här, som sista bastion håller ondskan vid liv men samtidigt inlåst. En mycket intressant tanke, vid sidan av allt det andra. Vid sidan av all den klarsikt och begriplighet av det obegripliga ger den ytterligare en svängande dimension åt helheten. En helhet som naturligtvis är obegripbar men som ändå i alla sina tidlösa paralleller hänger samman utan minsta glapp eller brist på synkronicitet.

Det har blivit lite tyst. Jag har blivit lite tyst. I det stora runtomkring anläggs bränder att motivera rökens så kallade slutstrid mot oss som bor här. Den vill kanske slutligen expandera i den vidare bemärkelsen. Med en promilles medvetandegrad hos oss övriga har den svårigheter. I takt med att vi höjer den andelen – vilket vi knappas kan undgå att göra – är rökens chanser som bortblåsta. Och det vet den.

Men det här spelet vi spelar är ju givande ändå. Annars hade vi aldrig varit här – annars hade vi aldrig valt upplevelsen från början. De sista stegen innan insikten är en ynnest. Att få vara här och ta del av känslan. Att se hur källorna tunnas ur och se hur den tillsynes fria informationen via Internet faktiskt är så selektivt beskuren att den intuitivt måste hämtas från andra – per definition tanklösa – källor inom sökaren istället.

Livet. Det är grejor, det.

Livet som demokrati

Demokrati – vilket absolut söndertjatat och luggslitet stackars ord. Folkstyre - ett styre har ju två betraktelsevinklar - hjulets och förarens. Numera ett kasta-in-där-det-behöver-låta-lite-bättre-ord i stil med ekologisk, empatisk, fri, enkel – ja. Demokrati har i allmänt språkbruk blivit en del av dum-vokabulären, kan man säga. Den som använder fraser i stil med "det ska vara enkelt", "valet är ditt", eller "det kanske bara är maskindisk, men du förtjänar ett perfekt resultat".

Men livet då? Självaste livet - och då menar jag inte styret av kommuner, landsting, länder, världsdelar, ekonomin eller de krigsbevarande globala insatserna utan då menar jag livet. Den här upplevelsen vi har här – allt och undantagslöst allt inkluderat. Hur styrs den egentligen? Här är ett par tankar i all ödmjukhet på ämnet...

Livet blir som vi tänker oss. Jo, jag vet att livet inte alltid blir som vi tänkt oss, men det blir även då precis som vi tänker oss att det ska bli. Går det inte som jag vill så berodde det sannolikt på att jag oroade mig för att det inte skulle gå som jag ville mer än jag var övertygad om att det skulle gå som jag förutsatt mig. Men dessa upplevelser – de så kallade nederlagen eller misslyckandena – är det inte de som får oss att utvecklas mer än något annat? Kanske är det därför man tvivlar mycket ibland – för att få genomgå härdningen av intentionen till dess man uthärdar testet och verkligen lyckas. Ljuva ögonblick.

Men om jag nu skapar min egen värld med mina egna tankar som stoff i den livliga upplevelsen här – varifrån kommer alla de saker jag inte själv uttryckligen tänkt fram? Varför föddes jag inte in i ett mörkt rum av ingenting och skapade själv allt och alla som finns här som del i min upplevelse? Varifrån kommer de färgfattiga gråsuggorna vid den avstängda vägens slut? Hur kan musiken vara så medryckande? Varför är lyktstolparna så tråkiga? Varför smakar maten så ljuvligt? Så hade det inte blivit ut om jag fantiserat fram dem… Jo, gott folk – det är här vi snackar demokrati i ordets übervässade och alldeles enastående bemärkelse. Jag vet inte om det är någon som har tänkt på det, men vi är inte ensamma i vår upplevelse av livet.

Vi är ju här tillsammans, allesammans, flytande fram längst livets flod i nu-båten. Passagerare stiger på och av, byter båt, byter flod i den multidimensionellt böjda tiden som i sin ur vår synvinkel oändliga fraktal av oändliga utfallsmöjligheter för oss runt i den hisnande bergochdalbana där vi i varje knutpunkt själva väljer vart vi vill ta vägen. En fantastisk upplevelse, tvivelsutan och i allra högsta grad självvald men per definition obegriplig för oss väl inne i den – annars hade ju hela konstruktionen förfelat sitt syfte. Jag tror att om jag begriper att jag inte kan begripa den saken har jag begripit något verkligt viktigt. Jag kan då släppa den intellektuella jakten på insikt och istället tillåta mig att genomsköljas av hela det universella. Något jag aldrig kan förklara men vars känsla jag kan njuta av.

Tillsammans, alltså. Mina tankar skapar saker i min värld men även i andras. Andras tankar skapar element i min värld. Som ett gigantiskt onlinespel där alla möter alla på ett eller annat sätt. Sakerna vi ser och upplever finns egentligen inte någon annan stans än i våra sinnen. Jag sätter en femtiolapp på att om alla som någonsin sett ICA Maxi i Sandviken absolut och tvivellöst beslutade sig för att det inte skulle finnas längre så skulle affären försvinna. Från den närbelägna Willysladan skulle ett gränslöst jubel höras för att bekräfta det inträffade.

Däri det demokratiska. Vi är helt och hållet avhängda varandra i vår upplevelse här, åtminstone till den grad där våra världar tangerar varandra. Människor som lever sina liv mer isolerat från andra uppfattas ofta som udda och inte sällan såsom levandes i en värld olik den breda massan. Inte så konstigt, då kanske. Jag kan absolut förstå den som väljer att isolera sig från en värld som inte tycks göra annat än att gå på de mest triviala finter och svälja någon annans prefabricerade tankemönster till uppbyggnad och vidmakthållande av konstruktioner som knappas är sådär ohyggligt rosenskimrande – långt bortom tråkiga gråsuggor vid vägens ände eller grådaskiga lyktstolpar.

Där någonstans bor själva kopplingen mellan den i dagligt tal kallade demokratin (eg. dumokrati) och livets demokratiska fundament. De som tänker på likartade konstruktioner tillser att de också blir till alternativt består. Om de flesta av de som bor runt en sjö internerar och fullt och fast tror på att där bor ett sjöodjur – då finns det givetvis också med tiden ett djur i sjöns djup; inget konstigt med det. Och om de flesta på en viss geografisk yta anser att de inte helt och hållet kan ta ansvar för sina egna liv – ja då får man en nationsbildning med ett slags regim som man själv låter styra och ställa över allt och alla istället. Så att man till exempel kan sitta och roa sig med att gnälla över vanvettigheten i regimens beslut. Inget fel i det, egentligen. En omistlig upplevelse full av lärdomsnektar.

Om vi tänker oss alla tänkbara tankar som ett tvådimensionellt koordinatsystem en stund. I mitten har vi de allra mest utbredda tankarna och ute i hörnen de minst vanliga. I centrum finner vi tankar som "man måste andas, dricka och äta för att kunna leva" och längst upp till vänster har vi exempelvis "gredelina elefanter som flyger har intagit riksdagshuset". I detta koordinatsystem kan man också rita in några relativt fastlagda ytor, från centrum och utåt – tankemönster som så att säga kommer i paket.


Min tankevärld, till exempel.

Utifrån och in kan sådana tankepaket röra livets absoluta fundamenta (mat, luft, vatten, fortplantning osv), därefter saker vi lär oss i skolan till exempel geografi, matematik och diverse mer basala samband. Utanför dessa finner man till exempel den kognitiva konventionen om lagom yttre upplysning vetenskap och därutöver till exempel andlighet för att fortsätta ut i det odefinierade obegränsade möjligheternas land. Som exempel, alltså. I detta diagram ritar vi in var och ens personliga tankevärld i et givet ögonblick. Gör vi det för allt och alla så har vi en komplett bild av vår värld och dess nuvarande möjligheter.


En något mer sammansatt tankevärld baserat på flera individers tankar. Observera snubben märkt "OBS" som inte accepterar livets fundamenta. Den killen behöver nog inte gå till affären så ofta. Han är nog ganska ensam, den stackarn.

Om jag vill åstadkomma något här i livet – bortom vad mina egna tankar förmår konstruera – vad ska jag göra då? Jo, jag ska givetvis se till att plantera mina tankekonstruktioner i andra så att de omfamnar dem, tar dem till sitt intellektuella hjärta och förespråkar dem som vore det deras egna. Det kan ju faktiskt vara så världen, sambanden och det vi kallar verkligheten blir till. Och i en sådan konstruktion är det ju kanske inte så konstigt att mycket krut läggs på att valla den verkligt stora skocken i massmediala fåror av tankegods. Fåror som flyter till "höger" och "vänster" som uppehåller sig vid glänsande fixpunkter av ideologiskt utan egentlig substans för att lämna åskådaren lite lätt frågande inför vad som ju inte är annat än teater för tankens kidnappande.

Jag tror jag slutar där, faktiskt. Ha den trevlig lördag.

Zeitgeist igen

Någon som sett Zeitgeistfilmerna? Tre filmer av full längd undertecknade den anonyme Peter Joseph i respektmässig skugga av den futuristiska samhällsarkitekten Jacques Fresno. Filmerna är mycket välgjorda och synnerligen genomtänkta. Uppehåller sig i intellektet, tanken och de fastlagda naturlagsmässiga möjlig- och omöjligheterna. Exponerar mer än gärna de religiösa och ekonomiska anomalier västvärlden vilar på.

I sista delen – Moving Forward – landar i en ståndpunkt som går rätt emot min instinkt. Man pekar med intellektuellt välvässad hand – i till ödmjukhet maskerad frivillighet – på en resursbaserad ekonomi med totalt planerade samhällen där produktion och tilldelning av förnödenheter sker helt utifrån ett datoriserat, centralt, globalt system. "Nature is a dictatorship" är slutklämmen efter en genomgång av den finansiella ekonomin visavi naturens beskaffenhet. Allt med utgångspunkt i den heliga gralen vetenskap.


Jag håller verkligen, verkligen inte med. Den enda diktatorn i naturen är jaget. Att följa sig själv, sin instinkt, sin känsla, sin kärlek och inte låta sig påverkas av inplanterade tankemönster är svårt. Mycket svårt. Men det är på det sätt världen stämmer överens med människan. Som ju egentligen är en och samma när det kommer till kritan.

Man studsar mot gränslandet till oljetillgång, koldioxidutsläpp och icke uttalad befolkningsminskning. Man kikar på hela pyramiden – utom toppen. Joseph gör – med all nödvändig hollowoodeffektualitet – storskaligheternas storskalighet, globalismens globalism, till mänsklighetens långsiktiga lösning. Hand i hand vandrar mänskligheten vidare in under nästa totalitära paradigm. Bort från pengarna. Bort från religionen. Bort från egennyttan och slöseriet.

Full fart in i den nya tidsåldern med centralt planerad produktion och konsumtion för en hel planet. Ingen direkt långväga gissning är att alla spåras in i minsta detalj för att inte kunna göra av med mer än den tilldelade mängden resurser. Visst, det är en lösning på påtagliga problem. Tanken är god. Men man missar en viktig poäng. Man missar människans sanna natur. Man missar vad människan är och varför. Förutom att predika religiositetens tärande verkan på mänskligheten berörs inte andlighet nämnvärd. Alltihop utspelar sig i intellektet och det är vetenskapens svar som är mänsklighetens svar. Utan att reflektera över vad vetenskap är.

Jag tror det innebär att man blir lurad. I min värld är småskalighet lösningen på de storskaliga problemen. Min värld blir sådär utopiskt perfekt först när var och en följer sitt eget hjärta under ett minimum av central organisation (ni vet sådana där som lätt kan kidnappas när tiden är mogen). Det är dags att släppa oss själva fria och släppa taget om tanken att någon måste styra oss. Vi kan bara göra det själva och låter vi bara det ske så blir det alldeles utmärkt på den här platsen.

Zeitgeistfilmerna är bra. Riktigt, riktigt bra. Men med tiden duckar de för de i min mening egentliga svaren. De stannar på den intellektuella arenan i en inte särskilt blygsam flirt med de som lever i den rationella tankens hänförande värld och lämnar känslan bakom att surfa på de ytor som blir över. Jag är inte bländad. Men jag inser att det är mycket lätt att bländas och fångas i tankens blänkande tempel. Och inget fel med det – alla har vi ju våra egna idéer om vad världen har för beskaffenhet och syfte. Vi är kanske inte här av exakt samma anledning och kanske är vi också på väg åt olika håll.

I mitt jobb har jag ofta slagits med oförmågan till att göra stora förändringar. Jag jobbar med organisationer som skulle kunna bli grymt mycket mer effektiva om de vågade ändra lite mera. Och jag har funderat åtskilligt på varför man inte gör det. Nu sitter jag där själv och sätter mig på tvären mot en imaginär världsomspännande förändring in i ett tvivelsutan mycket effektivare och sundare system. Varför? Eftersom jag vill se mig själv blomma utanför något system. Jag vill se ängar av blommande individer som tillsammans helt frivilligt, helt spontant och eftersom man helt enkelt önskar det skapar storverk lekande lätt i enlighet med de egna önskningarna.


Filmerna finns att se på www.zeitgeistmovie.com/. I alla händelser mycket sevärda.

Kontrast

Jag har alltid tyckt om kontraster. Att ena stunden stå med motorsågen i ett gammalt hus som ska få nya fönster för att ett par timmar senare sitta på ett plan någonstans med sågspånet kliandes under skjortan är en oförglömlighet. I mitt gamla liv var kontrasterna allt. Det var ur dem jag hämtade energi och inspiration och själva sporten dubbelliv är ju i sig en kontrastövning utan några direkta förbehåll.

Sedan jag mötte Henne och kom hit så har kontrasterna förlorat sin tjusning en aning. Jag tycker fortfarande om dem men de är inte vad jag lever av. Jag flyter i understundom alltför många tankar fram i en kärleksvarm flod och försöker lyssna på pulsen och dess impulser. I en utbildning att låta känslan styra skutan och att låta det bli som det vill bli utan alltför hög grad av analys och tanke – det sistnämnda varandes ohyggligt mycket svårare än det låter för undertecknad.

Kanske är det så att man väljer. I mitt fall kom kontrasterna som ett svar på en känsla av instängdhet. Efter att ha studsat mellan dess ytterligheter i många år fann öppnade sig en ny värld i dess kraftfält och ett slags balans inträdde. Kontrasternas kryssning ersattes av en lite mjukare mer harmonisk väg framåt.


Kontrast

Gul bil!

Visst blir de gula bilarna fler när man väl börjat? Om det beror på att de faktiskt blir fler, att de dras till ens vistelseort, eller att man helt enkelt bara ser dem till skillnad från tidigare är egentligen egalt. För subjektet händer det likväl och frågan är om det inte är den allra verkligaste iakttagelsenav dem alla. För om vi inte tillåter oss att kalla min egen observation av min verklighet för verklig då har vi inget annat val än att kapitulera inför att det inte finns någon endaste verklighet värd namnet.


OK, ok. Den ser man inte så ofta...