Illusionen verkligheten

Solen håller precis på att titta fram bakom molnen. Det är absolut stilla och fåglarna sjunger på det där sättet de bara kan göra en mulen morgon i början av en varm augustidag. Jag älskar sensommaren och den har precis just börjat. Om natten ser man stjärnorna och luften är varm. Om dagarna blåser det inte lika mycket längre och luften är moget fuktig, rund och välsmakande.

Det pratades illusion och verklighet igår – eller rättare sagt, det var rollspel det pratades. Han pratade om rollspel i allmänhet och jag fastnade – givetvis – vid spelet Kult efter en snabbsynopsis på ett par meningar. Jag vet inget mer om spelet än så, ändå var ju inte tanken direkt ny – den om draperiat och vad som döljer sig på respektive sida.

Tanken att det är verkligheten som är illusion och att vice versa är ju knappast ny. En universallösning i spelet är enligt sagesmannen att träda in i vansinnet. Mången är ju den betraktare i det vi kallar verklighet som sett genom slöjan, upptäckt den underliggande existensen på vilken vår verklighet vilar och blivit skvatt galen. Åtminstone ur betraktarnas ögon.

Efter att snabbskummat lite kring scoopet i Kult framstår ett väldigt tydligt mönster kring existensialism som återberättats nästan överallt. En episk historia, så att säga. Ett ganska talande exempel är TV-spelet Epic Mickey där Trollkarlen (Skaparen/Demiurgen) skapat världen men där Musse dessvärre klantat sig lite i hans ateljé och nu är det upp till Musse själv att rädda världen, huvudsakligen genom att rätta sina fel i målningen (illusionen verkligheten) utrustad med magisk färg och thinner. Ett väl igenkänt mönster, sannolikt.

Jag har funderat mycket kring verklighetens beskaffenhet och mitt knarkande av media/nyheter har knappast hjälpt. Eller, jo kanske, men först på sikt. Först såg jag ingenting, sedan började sambanden komma och vansinnet började inträda. Vansinne som i raseri men också vansinnet som i att se saker för något annat än de utger sig för att vara. När jag läser till exempel en tidning så ser jag helt andra budskap än de som verbalt finns beskrivna där. Prefixet van- används för saker som är fel, till exempel vankant på brädor där barken kommit med vid sågningen. Vansinne är då också vanan (fniss) att se saker från en annan vinkel. Rent subjektivt känns det som om den "illusionen verkligheten" medias ord avhandlar och beskriver är fasförskjutet 90 grader mot dess egentliga betydelse och med vansinnets betraktelsevinkel ser man den symbolik och de budskap som de förmedlar. Därav ordet media som i förmedlade – inom illusionen verkligheten till det underliggande. Media är trollkarlens i vår verklighet. Trollkarlar brukar ju ha trollstavar, inte sant? Klassiskt gjorda av trä – heligt trä. Hol(l)y( )wood. (Och visst är det rätt intressant att mediafiguren Musse ställt till det för trollkarlen, förresten).

Så visst är jag drabbad av vansinnet! Absolut. Vansinnigt drabbad! Och jag kan definitivt se högst overkliga aspekter i vad vi kallar verklighet. Men vad definierar verkligheten egentligen? Det råder något slags outtalad koncensus kring att media rapporterar om verkligheten till oss. Jag tror det var radiostationen NRJ som körde med den käcka lilla slutklämmen efter nyhetspasset varje timme "du är nu uppdaterad med nyheter och väder". Rätt äckligt egentligen.

En annan sak som jag inte kan låta bli att finna lite besynnerlig är alla uppmaningar att njuta av livet som dyker upp på diverse egentligen helt meningslösa produkter. På en stekpanna från ICA står det "Love life" bland skötselanvisningarna. På ett doftljus hemma hos de bästa vännerna står det "Life is good" och på en blomkruka (!) här hemma står det "Enjoying our happy life". Ett slags konsumentproduktsaffirmation jag milt uttryckt finner besynnerlig men som på något sätt understryker hela den storskaliga ambitionen att ta greppet om själva livskänslan, tidigare via religionens försorg, nu via religionen köpagrejorismens – ja ni fattar. Rätt pikant, emellertid. Och har man väl sett det så – ja, då ser man även det mönstret. I vansinnets tecken, så att säga. Och på en mellanliggande nivå är det ju enklare än så – om du står där i affären och håller i ett doftljus eller en stekpanna som du funderar på att köpa och så står det "love life" på prylen; vad har du att välja på? Älskar du inte livet? Precis, klart du gör – köp skiten. Det finns mönster man inte kan värja sig emot.

Insikterna kring det där har kommit de senaste åren – sedan vi flyttat ut i skogen. Och tur är väl det. Här finns motpolen. För den verklighet jag lever i här känns helt genuint verklig. Familjen, träden, hästarna, gräset, katterna och byggnaderna. Och de människor som har ärenden hit är också ytterst verkliga. Det känns som om man verkligen lever här – på ett helt annat sätt än inne i staden. Och då är det här ändå en mycket liten och sannolikt ganska "verklig" stad jämfört med de som finns utefter motorvägen bortöver. Den här platsen är vad som håller vansinnet stången genom att vara exakt den verklighet jag älskar. Där vad som sker inte är fasförskjutet visavi något slags annan verklighet utan faktiskt är vad det utger sig för att vara, även ur ett symboliskt betraktelsesätt. Det känns oantastligt och även om vi naturligtvis är länkade till storskaligheten och omvärlden så känns det ändå som att den inte nödvändigtvis är verklig.

Visst finns det en underliggande verklighet, ett slags spelbräde där grundförutsättningarna för vår världsliga existens är lika rationellt kristallklara som schackspelet är hos oss här, den saken hyser jag inget tvivel om. Men det betyder ju inte på något sätt att den verklighet vi delar här är en illusion. Känslorna här är nog mer äkta och påtagliga än i den omgivande matrisen och tankarna också för den delen, eftersom vi får uppleva dem genom tiden – känna dem och oss själva utvecklas i en helt fantastisk mer eller mindre virtuell verklighet. För att inte tala om kärleken. Med risk för att citera en (ö)känd skånsk skriftställare – vilket mirakel det är egentligen! Kanske är det vad den omgivande kontexten är skapad av, kanske är allt kärlek där och vi är här för att lära oss leka med den. Inte omöjligt.

Visst är "världen" i händer på mörka makter – absolut. Hur kul vore det annars? Hur många vill spela spelet som går ut på att alla går runt i ljusa kläder, drar ordvitsar och nyper varandra i stjärten? Den mörka och ondskefulla kabalen som inte vill annat än ont för oss stackars små människor måste vara sådan annars köper ingen spelet. Det blir inte realistiskt. Det måste se mörkt ut, riggat inför den stora apokalypsen och det ena med det andra. Den episka utmaningen vi ser i varje utmanande TV-spel eller kanske rollspel för den delen. Som han sa, sagesmannen (ungefär): "det måste ju vara en fråga om något slags postapokalyptisk värld eller kamp mot ondska i botten – hur utmanande hade spelet annars varit?" Att livet och den där verkligheten vi är och har omkring oss är en utmaning med samma storyboard som Super Mario har jag ingen som helst tvekan om. Men det gör inte känslorna, tankarna och kärleken ett dugg mindre verkliga. Tvärtom. Det är verkligare här än. Bara att njuta.

Den gigantiska hästen i hagen drar en djup suck och universum med den. Morgonen övergår i förmiddag. Uppe i husets gavlar sitter fågelungar som rastlöst fladdrar med sina vingar. Snart ska de flyga för första gången och den skräckblandade förtjusning de små huvudena förmedlar genom sin blick på den stora verkligheten utanför boet förmedlar säger allt om densamma. Det här är äventyret. Livet.

Den sista måndagen i juli

Armarna känns idag. Dess muskler har jobbat med att hålla i en pinne. Likaledes har ryggen jobbat för att hålla gestalten stel som en pinne. Att återstå på vattenskidor är inte det sämsta. Det är helt enkelt väldigt roligt. Och den muskulära stelheten ett trevligt, närvarande minne i kroppen. (Muskelminne, mus-kel-minne – minne av älskog, dessutom. )

Bortom orden bor andra uttryck. Utbytet av känslan. Momentan reglering. I det salta vattnets form i gråtens terrasserade energireglering liksom än mer i den förbehållslösa hettans sammansmältning. Det salta vattnet tog mig med sitt ymniga flöde. Det var länge sedan. Det var också med viss mental förvåning jag upplevde att min förmåga att själv producera det saltvatten jag någonstans kände att kroppen skrek efter var så invävd i vad som skapat såväl behovet av detsamma som dess utsöndrande. Fantastiskt, faktiskt.

Det kan faktiskt ha varit lite av en vändpunkt det här. Vi får se. Att leka med tanken istället för att låta den bestämma. Den starkaste muskeln är ju hjärtat. Dess frekvens är världens och därigenom även sannolikt vad som styr hastigheten i skådandet av densamma via perceptionen (hjärnan - tanken?). Vad frasen kring det hjärtat klappar för stipulerar är ju således inte så mycket att tänka på utan lämpar sig istället att anamma likaledes fraserad gympaskotagline i fråga om.

Finns mycket mer där – kring hjärtmuskulaturen och dess möjligheter. Otaliga spår att sticka iväg på, spaningar och spårningar. Men det får vara. Idag är det ju nämligen måndag och jag står i begrepp att åka till jobbet. Ska bli kul. Hjärtat klappar för jobbet – om måndagarna. Och så har jag en död ren att skriva om. Renskriva ; ) Imorgon står annat på programmet igen. Men med tiden kommer jobbet åter och då kommer jag åter till jobbet. Fastän allt är helt nytt och förutsättningarna egentligen aldrig varit mer annorlunda.

Fördämning

Kanske är det så. Dagar av intryckt tystnad. Uttryck i självarrest. Satta där av egen vilja. Att stillsamt vredgas sin uteblivenhet. Ett flöde som frusit till is i sin egen mening. Som tvingar kristallen att skåda sig själv istället för att beskriva vad den är den reflekterar. Vem är jag? Varför gör jag ingenting? Vad är att göra för något egentligen? Är det det som är meningsfullt? Knappast särskilt. Men vad är meningen? Att jag ska söka meningen? Att jag ska befinna mig utanför skeendet för att kunna hitta dess avsikter? Att jag ska hitta en väg som vi alla redan känner.

Boken jag började läsa gjorde mig spyfärdig och samtidigt osedvanligt lockad att läsa vidare. Bottnarna, mönstren, de mörka symmetrierna. För mig är de omöjliga att inte se. De tär på mig. Äter. Och jag kan inte lägga ifrån mig bokfan, precis lika lite som jag kan fortsätta läsa den. Ögonen bränner alltför nära orden och det stockar sig på insidan. Återigen. Helvete.

Fördämningar. Som stenar i den flod där det flyter fram, formar virvlarna och ger det livfull mening. Svårt att se lutningen men själva flödet bevisar ju förekomsten. Flödet rinner ut och förenar sig med vattenytan, där finns fortfarande en strömning, men den är svårare att upptäcka i sjöarna. Istället blir det vindens rörelser ur ytan som går att iaktta. Vindens riktning påverkar navigationen och stenarna finns långt, långt under farlederna utan att påverka ytvattnet nämnvärt, likväl är det här flodens energi passerar. Ur alla sina källor, vidare genom den föränderliga sjön för att fortsätta sin vandring mot havet genom frånflödena.

Det naturliga målet för allt vatten är havet, men mycket dunstar på vägen. Fördämningen i sjöns östra ände är kanske en sådan här stilleståndspunkt. En andäktig andlös plats när rörelsen upphört och energierna är ansamlade för det fria fall som när som helst kan inträffa men som också kan avgå som avdunstning från det varma ytvattnet.

Jag är mest vatten, därför är kanske inte drömmen om havet så långsökt. Visst finns där åtskilliga andra klangbottnar också, men eftersom jag mest är vatten så är det ju egentligen ganska logiskt. Där har vi en strimma logik, fysisk logik. Innerst inne är jag ändå rätt övertygad om att resan skulle bli ganska enslig och kanske är det för att under så ohyggligt varma och kärleksfulla betingelser som jag lever så att det potentiella vemodet behövs som energikälla. Som ett slags sent omställningsbesvär, så att säga.

Det ger sig.

(And also: Relativistisk tidssyn. Före i tiden står främst på tur att möta mig. Att göra något tidigare blir alltså att flytta fram tiden – gentemot mig i nuet.)

Glad midsommar!

Exakt nu är det midsommar. Solen är som närmast oss på norra halvan. Så när du läser detta har det vänt. Det är bara att gratulera - ljus och mörker har alla sina förtjänster. Nu kommer den mogna, varma sommaren...