Vilken underbar känsla det är att vinna en poäng. En sådan där liten, tillsynes meningslös och pluttig seger som i själva verket är skitjävla superdundermegaviktig. Det kan vara värt att påpeka att det inte var jag som vann poängen utan en påhittig person som parkerat sig och sina påhitt i den finansiella återvändsgränden en stekhet dag. I gränden fanns glassförsäljare, en vattenbar och en bärgningsbil. Glassförsäljaren sålde en glass för 20 procent av köparens all framtida intäkt. Vattenförsäljaren krävde full livegenhet och bärgningsbilen krävde full pantsättning av såväl den påhittiga personen som dess närståendekrets.
Det låg inte i dessa tre vise mäns intresse att påpeka det uppenbara – nämligen följande:
”Trampa ner kopplingen, vrid om startnyckeln och lägg i backen. Kontrollera med hjälp av backspegeln att det är fritt bakåt. Släpp sedan upp kopplingen samtidigt som du trycker ner gasen. Backa tills du kommer ut från gränden, ut på den gata där idéerna strömmade fritt innan du tvingades in i gränden på grund av den av vattenbaren, glassförsäljaren och bärgningsbilsägaren anlagda punkteringen. Du kan köra med punktering en stund. Väl ute på vägen kommer de att se dig – de som vill hjälpa dig. Som kanske lagar ditt däck och åker med en bit på vägen eftersom de ska åt samma håll.”
En efter en vaknar vi. Vi hålls lurade i massor men vaknar en efter en. Det är därför det är så skitjävla superdundermegaviktigt med händelser som denna. Där kan man tala om bekräftelse, faktiskt. Poäng till Social Avkastning – ha!
Vidare – på andra sidan skynket – drar de rädda vidare. Någon kommer hit och drar i sig nubbar för att vara sig själv genom att inte riktigt vara sig själv. Vederbörande hade att ta ut en livslängds närvarotörst på några berusade timmar i månaden eller så. Jag kan inte säga annat än att det är jävligt sorgligt att se hur rädslan äter folk. Det är inte rädslans fel. Det är inte fel över huvud taget, faktiskt. Det är bara irriterande ibland. I går var det nära att jag handgripligen satte stopp. Reflexen att ta till våld förvånade mig men samtidigt var det ett uppvaknande. En skinnvinge när inget annat hjälper. Från oväntat håll och med det distinkta syftet att stoppa den skenande räddharen från att springa ännu längre bort från sig själv. En annan gång, kanske.
Nej – fel igen. Alla kommer dit när de känner för det – bokstavligt talat. Man får välja sitt ungänge helt enkelt. Förutom skinnvingekandidaten är det i alla hänseenden utsökt, sällskapet. Som en enda stor familj, faktiskt.
Nu ska jag fixa lite bra väder. Ha det!
Visar inlägg med etikett Ekonomi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ekonomi. Visa alla inlägg
lördag 22 juni 2013
lördag 16 mars 2013
Del 5: Ekonomi, finans och pengar
Ekonomi, finans och pengar. Har du tänkt något på det? Funderat på vad de tre orden egentligen innebär? Pengar är ju ganska enkelt vid en första anblick. Hundra spänn är två paket cigg, fyra strutglassar eller 0.0006 % av en Djursholmsvilla. Alla har en idé om vad pengar är. Vi lämnar det.
Ekonomi, då? Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem. Alltså så som man föreställer sig att det gick till innan moderniseringen kom till Leem lilla by i historien.
Finans är något helt annat. Den gamle greken Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så. Du känner säkert igen det från något reklamerbjudande. Du erbjuds att finansiera ditt köp av TV:n vilket är något helt annat än att köpa den. Att finansiera är att köpa något du inte har pengar till. Finanser hämtar sin näring från skuld.
Finansieringslösningar har alltid villkor. Det vanligaste av dem är – vid sidan av återbetalning – ränta. Att man får betala ränta på de pengar man inte har. Man betalar ränta på summan för finansieringen. En del kallar det för lån. Jag tror inte att det är ett passande ord. Jag kallar det finansiering.
Historien har åtskilligt att berätta om finansiering och så gott som alla historier handlar om krig. Finanspengar och krig går hand i hand under det att ekonomi är en omistlig del i mänskliga samhällen. Bakom varje krig står någon som vill tjäna pengar på att finansiera det. Krig har egentligen aldrig berott på något annat än finanser.
Finanser är faktiskt riktigt, riktigt bad news för oss människor av en mycket enkel anledning; att man kräver den som inte hade pengar från början på ännu mer pengar än han eller hon hade från början. Det hörs ju redan här att det aldrig någonsin kan fungera. Och att det ju inte är ekonomiskt alls.
Bakom varje finansiering står någon som vill skaffa sig makt. Makt över en stat i samband med krig, makt över en konsument vid så kallad konsumentkredit, makt över ett företag vid finansieringslösningar för företag.
Avslutningsvis ett exempel: iPhone, igen. En mycket populär sak som många har i sin hand hela dagarna.
Man kunde tänka sig att de som skapat iPhone tog med just att det var en telefon i beaktande när de designade telefonen. Att de – genier som de ju faktiskt är på så mycket annat – tog hänsyn till den lilla detaljen att man lätt tappar en telefon och att den då inte sällan slår i marken.
När en telefon går i backen träffar praktiskt taget alltid en av telefonens kanter underlaget. Om då de glasskivor som utgör telefonens fram- och baksida går ut enda till kanten av telefonen så spricker de med ganska hög säkerhet.
Hur kan ett av världens bästa företag inom användbarhet med årtionde efter årtionde som det företag som kanske gjort mest för att göra teknik användbar för icke tekniskt kunnande människor förbise en sådan detalj?
Det gjorde de naturligtvis inte. Nej. Det faktum att glaset går ända ut till kanten är så långt ifrån en designmiss man kan komma. Det hade varit ekonomiskt att inte låta glaset gå ända ut- då hade användarna sparat tid, pengar och frustration och planetens resurser hade inte gått åt till att skapa en massa reservskärmar.
Men företaget bakom telefonen hade inte fått in samma mängd intäkter att mätta sina finansiella krav. Apple är ett börsnoterat, multinationellt företag och sådana bygger sällan på ekonomiska principer. Apple opererar helt finansiellt och designen med glas hela vägen ut till kanten är i allra högsta grad på finansiellt tänkande.
Gjord för att gå sönder. Det är den finansiella arenans fantastiska slagord. Vem skulle – om det fanns alternativ – köpa sådant skit? Ingen, givetvis. Det löser man genom att se till att de stora aktörerna – finansiellt drivna – har mer eller mindre total ensamrätt på marknaden.
Att hålla dig i det där tillståndet av hopplöshet är den finansiella maktens enda medel för att få dig att fortsätta att köpa skiten de vill att du ska köpa. Det är enda sättet att fortsätta förmå dig att gå till jobbet för att dra ihop pengar till vad du kallar din ekonomi. En ekonomi som från ditt perspektiv ser ekonomisk ut men som i själva verket är så finansiellt belastad att bara en bråkdel av ditt arbete egentligen går åt till det som utgör försörjning – resterande del slukas i det nu gigantiska finansmonster mänskligheten har flåsandes i nacken.
Nu lät jag lite som en nyhetsartikel där på slutet. Det var meningen. Det är på sitt sätt väldigt illa med finanserna. Och om det är illa med finanserna så är det något väldigt bra för oss människor.
Alla hittills kända civilisationer har haft finansiella system. Alla har också gjort sig av med dem. Det har varit ganska odramatiska saker och har som regel lett till perioder av fred, kulturellt uppblomstrande och andra trevligheter.
Bibeln berättar om de Jubelår man hade i den europeiska förhistorien. Var 50:e år avskrevs alla privata skulder och slavar gavs fria. Vår nuvarande civilisation har skjutit upp regleringen längre än någon annan. Förstår du vilken frihet vi har att hämta ut på banken den dagen vi väljer att sluta harva i hamsterhjulet? Aldrig tidigare har mänskligheten stått inför en så trevlig gryning.
Imorgon ska det handla om skuld - basen för alla människans pengar och under perioder hela dess värdesystem.
Ekonomi, då? Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem. Alltså så som man föreställer sig att det gick till innan moderniseringen kom till Leem lilla by i historien.
Finans är något helt annat. Den gamle greken Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så. Du känner säkert igen det från något reklamerbjudande. Du erbjuds att finansiera ditt köp av TV:n vilket är något helt annat än att köpa den. Att finansiera är att köpa något du inte har pengar till. Finanser hämtar sin näring från skuld.
Finansieringslösningar har alltid villkor. Det vanligaste av dem är – vid sidan av återbetalning – ränta. Att man får betala ränta på de pengar man inte har. Man betalar ränta på summan för finansieringen. En del kallar det för lån. Jag tror inte att det är ett passande ord. Jag kallar det finansiering.
Historien har åtskilligt att berätta om finansiering och så gott som alla historier handlar om krig. Finanspengar och krig går hand i hand under det att ekonomi är en omistlig del i mänskliga samhällen. Bakom varje krig står någon som vill tjäna pengar på att finansiera det. Krig har egentligen aldrig berott på något annat än finanser.
Finanser är faktiskt riktigt, riktigt bad news för oss människor av en mycket enkel anledning; att man kräver den som inte hade pengar från början på ännu mer pengar än han eller hon hade från början. Det hörs ju redan här att det aldrig någonsin kan fungera. Och att det ju inte är ekonomiskt alls.
Bakom varje finansiering står någon som vill skaffa sig makt. Makt över en stat i samband med krig, makt över en konsument vid så kallad konsumentkredit, makt över ett företag vid finansieringslösningar för företag.
Avslutningsvis ett exempel: iPhone, igen. En mycket populär sak som många har i sin hand hela dagarna.
Man kunde tänka sig att de som skapat iPhone tog med just att det var en telefon i beaktande när de designade telefonen. Att de – genier som de ju faktiskt är på så mycket annat – tog hänsyn till den lilla detaljen att man lätt tappar en telefon och att den då inte sällan slår i marken.
När en telefon går i backen träffar praktiskt taget alltid en av telefonens kanter underlaget. Om då de glasskivor som utgör telefonens fram- och baksida går ut enda till kanten av telefonen så spricker de med ganska hög säkerhet.
Hur kan ett av världens bästa företag inom användbarhet med årtionde efter årtionde som det företag som kanske gjort mest för att göra teknik användbar för icke tekniskt kunnande människor förbise en sådan detalj?
Det gjorde de naturligtvis inte. Nej. Det faktum att glaset går ända ut till kanten är så långt ifrån en designmiss man kan komma. Det hade varit ekonomiskt att inte låta glaset gå ända ut- då hade användarna sparat tid, pengar och frustration och planetens resurser hade inte gått åt till att skapa en massa reservskärmar.
Men företaget bakom telefonen hade inte fått in samma mängd intäkter att mätta sina finansiella krav. Apple är ett börsnoterat, multinationellt företag och sådana bygger sällan på ekonomiska principer. Apple opererar helt finansiellt och designen med glas hela vägen ut till kanten är i allra högsta grad på finansiellt tänkande.
Gjord för att gå sönder. Det är den finansiella arenans fantastiska slagord. Vem skulle – om det fanns alternativ – köpa sådant skit? Ingen, givetvis. Det löser man genom att se till att de stora aktörerna – finansiellt drivna – har mer eller mindre total ensamrätt på marknaden.
Att hålla dig i det där tillståndet av hopplöshet är den finansiella maktens enda medel för att få dig att fortsätta att köpa skiten de vill att du ska köpa. Det är enda sättet att fortsätta förmå dig att gå till jobbet för att dra ihop pengar till vad du kallar din ekonomi. En ekonomi som från ditt perspektiv ser ekonomisk ut men som i själva verket är så finansiellt belastad att bara en bråkdel av ditt arbete egentligen går åt till det som utgör försörjning – resterande del slukas i det nu gigantiska finansmonster mänskligheten har flåsandes i nacken.
Nu lät jag lite som en nyhetsartikel där på slutet. Det var meningen. Det är på sitt sätt väldigt illa med finanserna. Och om det är illa med finanserna så är det något väldigt bra för oss människor.
Alla hittills kända civilisationer har haft finansiella system. Alla har också gjort sig av med dem. Det har varit ganska odramatiska saker och har som regel lett till perioder av fred, kulturellt uppblomstrande och andra trevligheter.
Bibeln berättar om de Jubelår man hade i den europeiska förhistorien. Var 50:e år avskrevs alla privata skulder och slavar gavs fria. Vår nuvarande civilisation har skjutit upp regleringen längre än någon annan. Förstår du vilken frihet vi har att hämta ut på banken den dagen vi väljer att sluta harva i hamsterhjulet? Aldrig tidigare har mänskligheten stått inför en så trevlig gryning.
Imorgon ska det handla om skuld - basen för alla människans pengar och under perioder hela dess värdesystem.
lördag 23 februari 2013
Att sitta en bit bort
Vi är duktiga på att bestämma oss, min hustru och jag. Först bestämmer vi oss för en sak och sedan är vi jätteduktiga på att bestämma oss för att vi ska ändra oss. Enhälligt bägge gångerna. Smidigt, inte sant?
Kanske det den senaste grejen i vårt semestrande är att flyttar vi andra dagen. Tror att den kan ackompanjeras och potentiellt ersättas med en vana att under semestern ta en titt på kommande möjliga boenden redan innan hemresan. Det skulle i så fall innebära ett visst mått av långsiktighet. Även det en märkbar trend.
För en sak är säker; hit kommer vi alltid att komma tillbaka. Det här stället är hemma, det också. Till och med sinnet är med i matchen och kan på något sätt se den parallella tidslinjen under de elva månader som vi varit härifrån. Vi har sisådär tio år på oss att hitta vinterboendet och fan vet om det inte är i år vi ska börja leta. Per vessla, helst. Lite fartvind har aldrig skadat.
Och när vi ändå är inne på det där med långsiktighet. Under årets hittills avklarade dagar är det var jag ägnat mig åt yrkesmässigt. Efter att ha sammanstrålat med mina kollegor på gästrikemark beslutades att jobba långsiktigt med det gemensamma företagets ambitioner. Och jag – för min del – beslutade att sätta fart på de aktiviteter som leder fram till långsiktigt säkerställd inspiration och utveckling i form av (trumvirvel) – människor!
Jojomensan. Ingen liten ambition där inte och inte heller dess kontext – ett spridande av budskapet om den icke-finansiella rent ekonomiska epokens inledning. En inledning som vi egentligen passerat men insikten om vars förekomst nu måste sjunka till botten i sinnen och organisationer innevarande år för att nästa år sätta jordens fart på det mänskliga företagandet särskilt i vårt förledda västerland.
Långsiktighet. It’s the shit. Verkligen. Vilket underbart sinnestillstånd att befinna sig i. Inte på det där sättet att man sätter sig och planerar inför de kommande fem åren, gör upp en detaljerad budget för varje kvartal och fördelar ut ansvaret för den finansiella måluppfyllnaden. Nej inte så. Det är bara en förstorad form av dumhet.
Jag menar långsiktighet i formen av att låta visionerna bli verklighet även om det tar en stund. Även om det kräver något som inte finns i dag och om detta något som inte finns i dag även det kräver något som inte finns i dag. Att tro på, driva och njuta av att i den takt det vill skapa, förverkliga och forma det man drömmer om är en ren njutning. Att leva i nuet och njuta av att färdas mot någontings fullbordan genom alla dess nyanser och förändringar.
Att vara mitt i metamorfosen. Det är därför vi har tiden. För att få känna hur det hänns. Annars hade vi bara upplevt de två tillstånden. Men de finns ju egentligen inte. Det är förändringen vi är ute efter, inte sant?
Hela vår del av världen har varit så vansinnigt stressad. Det är ingen slump. Sättet vi låtit oss styras av pengar och sättet vi tvingat vad vi kallat pengar piska in oss i mentala hörn har gjort oss stressade, kortsiktiga och monumentalt dumma i huvudet. Men det håller på att släppa och vi vaknar, en efter en tillsammans. Människan och företagandet är två sidor på samma mynt och myntet är – i det fallet – ekonomiskt och påtagligt. Om myntet är en självutnämnd skuggmakt som inte finns är det något lurt. Därav det finansiella paradigmets hädangång.
Att sitta här borta och kolla lite jobbmail ger ett bra perspektiv. Alla de aktiviteter som är igång är just igång. Och när jag är här borta har jag dem på visst avstånd även om de fortfarande pågår. De pågår även inuti mig. Stället jag är på är Buddhas land och sättet man här hanterar saker och ting påminner på många sätt om det vi är på väg att implementera även på den västra delen av klotet.
Så. Nu ska här flyttas lite. Och sedan ska jag bada i havet. Sådetså.
Kanske det den senaste grejen i vårt semestrande är att flyttar vi andra dagen. Tror att den kan ackompanjeras och potentiellt ersättas med en vana att under semestern ta en titt på kommande möjliga boenden redan innan hemresan. Det skulle i så fall innebära ett visst mått av långsiktighet. Även det en märkbar trend.
För en sak är säker; hit kommer vi alltid att komma tillbaka. Det här stället är hemma, det också. Till och med sinnet är med i matchen och kan på något sätt se den parallella tidslinjen under de elva månader som vi varit härifrån. Vi har sisådär tio år på oss att hitta vinterboendet och fan vet om det inte är i år vi ska börja leta. Per vessla, helst. Lite fartvind har aldrig skadat.
Och när vi ändå är inne på det där med långsiktighet. Under årets hittills avklarade dagar är det var jag ägnat mig åt yrkesmässigt. Efter att ha sammanstrålat med mina kollegor på gästrikemark beslutades att jobba långsiktigt med det gemensamma företagets ambitioner. Och jag – för min del – beslutade att sätta fart på de aktiviteter som leder fram till långsiktigt säkerställd inspiration och utveckling i form av (trumvirvel) – människor!
Jojomensan. Ingen liten ambition där inte och inte heller dess kontext – ett spridande av budskapet om den icke-finansiella rent ekonomiska epokens inledning. En inledning som vi egentligen passerat men insikten om vars förekomst nu måste sjunka till botten i sinnen och organisationer innevarande år för att nästa år sätta jordens fart på det mänskliga företagandet särskilt i vårt förledda västerland.
Långsiktighet. It’s the shit. Verkligen. Vilket underbart sinnestillstånd att befinna sig i. Inte på det där sättet att man sätter sig och planerar inför de kommande fem åren, gör upp en detaljerad budget för varje kvartal och fördelar ut ansvaret för den finansiella måluppfyllnaden. Nej inte så. Det är bara en förstorad form av dumhet.
Jag menar långsiktighet i formen av att låta visionerna bli verklighet även om det tar en stund. Även om det kräver något som inte finns i dag och om detta något som inte finns i dag även det kräver något som inte finns i dag. Att tro på, driva och njuta av att i den takt det vill skapa, förverkliga och forma det man drömmer om är en ren njutning. Att leva i nuet och njuta av att färdas mot någontings fullbordan genom alla dess nyanser och förändringar.
Att vara mitt i metamorfosen. Det är därför vi har tiden. För att få känna hur det hänns. Annars hade vi bara upplevt de två tillstånden. Men de finns ju egentligen inte. Det är förändringen vi är ute efter, inte sant?
Hela vår del av världen har varit så vansinnigt stressad. Det är ingen slump. Sättet vi låtit oss styras av pengar och sättet vi tvingat vad vi kallat pengar piska in oss i mentala hörn har gjort oss stressade, kortsiktiga och monumentalt dumma i huvudet. Men det håller på att släppa och vi vaknar, en efter en tillsammans. Människan och företagandet är två sidor på samma mynt och myntet är – i det fallet – ekonomiskt och påtagligt. Om myntet är en självutnämnd skuggmakt som inte finns är det något lurt. Därav det finansiella paradigmets hädangång.
Att sitta här borta och kolla lite jobbmail ger ett bra perspektiv. Alla de aktiviteter som är igång är just igång. Och när jag är här borta har jag dem på visst avstånd även om de fortfarande pågår. De pågår även inuti mig. Stället jag är på är Buddhas land och sättet man här hanterar saker och ting påminner på många sätt om det vi är på väg att implementera även på den västra delen av klotet.
Så. Nu ska här flyttas lite. Och sedan ska jag bada i havet. Sådetså.
onsdag 20 februari 2013
Högskoleprovet
I går var sista stationen på den mellansemeseriala kompressionen. En dragning av Social Avkastning, SmartAss och [med betoning på] The Scape Bay på högskolan i Gävle. Det var lite av ett högskoleprov, första gången de aggregerade projekten i sitt sammanhang och i full längt fick träffa mer än en eller två trumhinnor samtidigt. Jag gick intrycket att det gick väldigt bra och ser fram emot en fortsättning.
Samtidigt får jag tydligt illustrerat för mig hur kul jag tycker det är att prata inför folk. Att hänga sin kavaj på lärarstolens ryggstöd i lektionssalen och skapa kontakt för att sedan plöja på genom den förutbestämda materian var på många sätt en ny upplevelse. Dels eftersom dessa var vana med lektioner (vilket ju kan vara dubbelriktat) och dels eftersom de var på väg ut i ett yrkesliv och en bransch som jag varit i väldigt länge. Jag fick känslan att jag hade mer att säga dessa än jag brukar ha att säga.
Ganska intressant eftersom jag så mycket slagits mot olika former av utbildning själv. Med undantag för en avhoppad kurs i UML 1998 har jag inte vistats i ett klassrum sedan 1994 – tills i går. Men under över alla under blev jag riktigt sugen att återvända efter gårdagens dragning. Eftersom jag kände att jag helt enkelt hade mycket att säga och eftersom jag tror att det finns de som verkligen bestämt sig för att gå i en riktning där det jag har att säga kan vara intressant.
(Kommer att tänka på den där professorn. Han var sällan särskilt nöjd med livet, men några gånger på året sken han upp. I början av terminen, närmare bestämt – då han körde inledningen till läkarlinjen under någon vecka.)
Syret håller på att återvända till hjärnbarken efter en intensiv period. Nu återstår bara att invänta reaktioner och resultat. Jag vet att det kommer att ta en stund; det gör det alltid – särskilt när man vänder och vrider på referensramar på det sätt jag gör. Väntan kommer inte att bli särskilt plågsam. Den avtjänas i ett litet hus med pool invid en sandstrand och vad som kan vara världens ljuvligaste dansgolv.
Men först en liten tur till huvudstaden med en blivande mästerfotograf. Eller – rättare sagt – hon är det redan. Nu påbörjar hon sin mentala resa mot det tillståndet. Det räcker ju som bekant med att tänka tanken - egentligen. Sedan ska man bara pallra sig dit också. Ska bli riktigt spännande att se.
Samtidigt får jag tydligt illustrerat för mig hur kul jag tycker det är att prata inför folk. Att hänga sin kavaj på lärarstolens ryggstöd i lektionssalen och skapa kontakt för att sedan plöja på genom den förutbestämda materian var på många sätt en ny upplevelse. Dels eftersom dessa var vana med lektioner (vilket ju kan vara dubbelriktat) och dels eftersom de var på väg ut i ett yrkesliv och en bransch som jag varit i väldigt länge. Jag fick känslan att jag hade mer att säga dessa än jag brukar ha att säga.
Ganska intressant eftersom jag så mycket slagits mot olika former av utbildning själv. Med undantag för en avhoppad kurs i UML 1998 har jag inte vistats i ett klassrum sedan 1994 – tills i går. Men under över alla under blev jag riktigt sugen att återvända efter gårdagens dragning. Eftersom jag kände att jag helt enkelt hade mycket att säga och eftersom jag tror att det finns de som verkligen bestämt sig för att gå i en riktning där det jag har att säga kan vara intressant.
(Kommer att tänka på den där professorn. Han var sällan särskilt nöjd med livet, men några gånger på året sken han upp. I början av terminen, närmare bestämt – då han körde inledningen till läkarlinjen under någon vecka.)
Syret håller på att återvända till hjärnbarken efter en intensiv period. Nu återstår bara att invänta reaktioner och resultat. Jag vet att det kommer att ta en stund; det gör det alltid – särskilt när man vänder och vrider på referensramar på det sätt jag gör. Väntan kommer inte att bli särskilt plågsam. Den avtjänas i ett litet hus med pool invid en sandstrand och vad som kan vara världens ljuvligaste dansgolv.
Men först en liten tur till huvudstaden med en blivande mästerfotograf. Eller – rättare sagt – hon är det redan. Nu påbörjar hon sin mentala resa mot det tillståndet. Det räcker ju som bekant med att tänka tanken - egentligen. Sedan ska man bara pallra sig dit också. Ska bli riktigt spännande att se.
söndag 10 februari 2013
Finans
Skillnaden mellan ekonomi och finans är nog nyckeln till förståelsen av vad som behövs innanför boxen. Jag citerar mig själv, faktiskt:
”Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem.
I en ekonomisk värld skulle alltså pengar vara ett sätt att fördela sysslor och tillgångar mellan människor. Låter inte så dumt. Men varför har det blivit så snett? Varför har pengarna som sådana blivit viktigare än sysslorna och tillgångarna?
Svaret finns i det lilla och svårdefinierade ordet finans. Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så.”
Finans behöver en tydligare definition, faktiskt. Ett sätt att benämna tejpfällan för vad den egentligen är. Från gårdagens kökssoffesamtal kommer här en ny definition:
”Finansiell verksamhet går ut på att skörda så stor del av frukten av andras ansträngningar med så liten arbetsinsats som möjligt – helst ingen alls.”
Vi får slipa på den, men jag tycker att den redan nu säger mycket mer än Aristoteles tidigare version. All förändring måste ju börja från den egna utgångspunkten och därför tar vi väl och börjar med IT-världen. Även den mycket präglad av ”finansiellt” tänkande.
Det går åtskilliga okunniga och milt uttryckt onödiga projektledare, chefer och vad man nu kan kalla det per kunnig och intresserad IT-människa. Det ska vi ändra på. Förstår ni hur underbart det kommer att bli för dem som går till jobbet och låtsas förstå något som de inte har den blekaste aning om att faktiskt få säga som det är och istället göra något som de brinner för? Som ett första steg, sådär.
”Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem.
I en ekonomisk värld skulle alltså pengar vara ett sätt att fördela sysslor och tillgångar mellan människor. Låter inte så dumt. Men varför har det blivit så snett? Varför har pengarna som sådana blivit viktigare än sysslorna och tillgångarna?
Svaret finns i det lilla och svårdefinierade ordet finans. Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så.”
Finans behöver en tydligare definition, faktiskt. Ett sätt att benämna tejpfällan för vad den egentligen är. Från gårdagens kökssoffesamtal kommer här en ny definition:
”Finansiell verksamhet går ut på att skörda så stor del av frukten av andras ansträngningar med så liten arbetsinsats som möjligt – helst ingen alls.”
Vi får slipa på den, men jag tycker att den redan nu säger mycket mer än Aristoteles tidigare version. All förändring måste ju börja från den egna utgångspunkten och därför tar vi väl och börjar med IT-världen. Även den mycket präglad av ”finansiellt” tänkande.
Det går åtskilliga okunniga och milt uttryckt onödiga projektledare, chefer och vad man nu kan kalla det per kunnig och intresserad IT-människa. Det ska vi ändra på. Förstår ni hur underbart det kommer att bli för dem som går till jobbet och låtsas förstå något som de inte har den blekaste aning om att faktiskt få säga som det är och istället göra något som de brinner för? Som ett första steg, sådär.
lördag 26 januari 2013
Normaltillståndet
Veckans LCHF-föredrag väckte ett antal tankar. Jag har egentligen aldrig satt mig in i varför maten jag äter gjort mig så väl utan på något sätt relativt tanklöst accepterat att den gör det och fortsatt att njuta av effekten. Jag är inte ensam, visar det sig. Det förefaller vara många som provar, erfar och fortsätter. Kanske långt fler än de som sätter sig in i varför det fungerar. Kanske är det till och med så att de som inte ännu börjat intresserar sig mer för varför det fungerar än de som gått igång och knaprar fett.
Det är ju i och för sig inte så konstigt. Den som står i begrepp att göra en förändring tänker framåt och analyserar vad som ska bli. Tänker igenom det, så att säga. Och skapar därmed den upplevelse man vill ha för att snart därefter kliva in och bli en del av den.
Intresset för LCHF är enormt och snöbollseffekten påtaglig. Jag såg det som ett första steg (se skattkarta från förra året) till ett bredare uppvaknande. Att den som ifrågasatte det man lärt sig om mat och gick utanför den fastlagda ramen belönades på alla de sätt LCHF:are beskriver. Efter denna belöning faller det sig ofta naturligt att ta ifrågasättandet vidare till andra arenor. Att tänka själv.
Så när man talar om och med LCHF:are blir det ganska kraftfulla saker som kommer i rörelse. Jag menar – det finns ju långt mycket mer än mat att utmana med oförväget eget tänkande. Medicin och sjukvård, ekonomi och finans, utbildningssystem och arbetsliv, religion och livsåskådning, klimat och människoförakt, självbild och skuld, media och krig – listan är lika ändlös som samhällets krumbukter för att hålla oss från att tänka själva.
Kanske är det på grund av detta som stämningen bland LCHF:are är så god. Man mår bättre och man gör det eftersom man vågat kliva över staketet. Man har gjort sig själv fri från kognitiva bojor och börjar inse att man är en suverän, ostoppbar varelse med all rätt i världen att leva här – på det sätt man önskar – och att det egentligen inte finns något att vara rädd för. Allra minst sig själv och varandra.
Det blir nästan lite sektlikt ibland och för en utomstående kan det nog kännas rejält alienerande att se de där gräddslurkarna sitta och prata om hur det var på den gamla onda tiden när de käkade potatis och godis. Självgoda jävlar som ondgör sig över ens passioner i livet och dunkar en lite fånigt i ryggen och frågar ”när börjar du, då”? Får åskådaren att sluta sig ytterligare i sin åsikt eftersom 99 av 100 människor egentligen inte vill att någon ska tala om för dem vad de ska göra. Av den paradoxala anledningen att man är fullt upptagen att utföra vad andra (med hela handen) talat om för sig att man ska ägna sig åt hela vägen via traditioner, skola, arbetsliv och social kontroll.
”Frukta Gud, lilla oviktiga människa! Du har inget att bidra med – dina tankar är syndfulla och fel! Du kommer att hamna i helvetet!”
”Arbeta! Gör rätt för dig! Var en kugge i samhällets maskineri, var inte andra till last. Arbeta. Mera!”
”Träna, slappa jävla fetknopp! Klart som fan du ser ut som en säck potatis om du aldrig rör på fläsket. Kom igen!”
”Lilla skamfulla människa – andas du? Spyr du ut koldioxid över världen? Är det du, din lilla skamfläck, som gör att vi får översvämningar och kriser i kaskader? Bäst för dig att du tar dig i akt och hoppar in i ledet innan du offras på det altare de och dina syndfulla anfäder konstruerat.”
Sådär kan det låta. Klart som fan det blir annorlunda när man upptäcker att det inte är riktigt sådär utan att man själv – genom sitt sätt att se på saker och genom sitt eget tänkande – egentligen bestämmer helt själv.
Det är lätt att hamna där när man inser att en förändring av maten utanför de inlärda ramarna gav ymnig belöning och det var också därför jag valde att ”lansera” tanken med Social avkastning just för den skara som haft modet att smaka på LCHF-tanken. Bland dessa finns troligen ett öppnare sinne än hos befolkningen som helhet vilket i sin tur ökar sannolikheten för verkligt intressanta idéer.
Det tillstånd det jag äter försätter mig i nu för tiden kan egentligen inte beskrivas som sådant. Det känns som om det är det tillstånd jag är menad att befinna mig i. Normaltillståndet. Frånvaron av krämpor och symptom upplevs inte alls som något magiskt utan snarare ett vagt minne från en tid som blir alltmer diffus för varje dag som går.
Att vara sjuk, krasslig, kraftnedsatt och knapra mediciner, spreja sig i näsan och knalla till doktorn då och nu är inte ett normaltillstånd. Det är ett felaktigt tillstånd som många människor i ett kort ögonblick av historia befinner sig i men det är något som snart är förbi och vi kommer raskt att ha glömt alltihopa.
Förändringen är en återgång till vår avsedda och rätta natur. Den är – på grund av sakers tillstånd – ganska stor, men den är naturlig vilket leder till att den kan ske utan någon direkt dramatik. Det handlar om att våga släppa taget om det som inte fungerar. Att släppa den falska tryggheten och lita på den egna känslan, tanken och pulsen.
Och nu är vi där. Precis just där. Läckert!
Vad jag egentligen ville säga var att det inte är LCHF-maten eller liknande som är något fenomen eller någon ny inriktning (den nyfikne kan vilja läsa boken ”Skymningssång över kalahari” har jag förstått). Det är vad vi stoppat i oss innan och hur det fått oss att må som är avsteget från vårt naturliga leverne. Därför har jag lust att benämna de bägge företeelserna på så sätt som bättre återspeglar deras inbördes förhållande, typ – ickemat och människoföda.
Vad gäller t.ex. pengarna är det ju lättare med namnen. Vi har alltid haft ekonomi (ätit fett och proteiner). Så fick vi finanserna (bröd och likande) och sabbade med tiden vår syn på vad som är ekonomiskt (mat) genom att rubba balansen.
Klurar på saken en stund.
Det är ju i och för sig inte så konstigt. Den som står i begrepp att göra en förändring tänker framåt och analyserar vad som ska bli. Tänker igenom det, så att säga. Och skapar därmed den upplevelse man vill ha för att snart därefter kliva in och bli en del av den.
Intresset för LCHF är enormt och snöbollseffekten påtaglig. Jag såg det som ett första steg (se skattkarta från förra året) till ett bredare uppvaknande. Att den som ifrågasatte det man lärt sig om mat och gick utanför den fastlagda ramen belönades på alla de sätt LCHF:are beskriver. Efter denna belöning faller det sig ofta naturligt att ta ifrågasättandet vidare till andra arenor. Att tänka själv.
Så när man talar om och med LCHF:are blir det ganska kraftfulla saker som kommer i rörelse. Jag menar – det finns ju långt mycket mer än mat att utmana med oförväget eget tänkande. Medicin och sjukvård, ekonomi och finans, utbildningssystem och arbetsliv, religion och livsåskådning, klimat och människoförakt, självbild och skuld, media och krig – listan är lika ändlös som samhällets krumbukter för att hålla oss från att tänka själva.
Kanske är det på grund av detta som stämningen bland LCHF:are är så god. Man mår bättre och man gör det eftersom man vågat kliva över staketet. Man har gjort sig själv fri från kognitiva bojor och börjar inse att man är en suverän, ostoppbar varelse med all rätt i världen att leva här – på det sätt man önskar – och att det egentligen inte finns något att vara rädd för. Allra minst sig själv och varandra.
Det blir nästan lite sektlikt ibland och för en utomstående kan det nog kännas rejält alienerande att se de där gräddslurkarna sitta och prata om hur det var på den gamla onda tiden när de käkade potatis och godis. Självgoda jävlar som ondgör sig över ens passioner i livet och dunkar en lite fånigt i ryggen och frågar ”när börjar du, då”? Får åskådaren att sluta sig ytterligare i sin åsikt eftersom 99 av 100 människor egentligen inte vill att någon ska tala om för dem vad de ska göra. Av den paradoxala anledningen att man är fullt upptagen att utföra vad andra (med hela handen) talat om för sig att man ska ägna sig åt hela vägen via traditioner, skola, arbetsliv och social kontroll.
”Frukta Gud, lilla oviktiga människa! Du har inget att bidra med – dina tankar är syndfulla och fel! Du kommer att hamna i helvetet!”
”Arbeta! Gör rätt för dig! Var en kugge i samhällets maskineri, var inte andra till last. Arbeta. Mera!”
”Träna, slappa jävla fetknopp! Klart som fan du ser ut som en säck potatis om du aldrig rör på fläsket. Kom igen!”
”Lilla skamfulla människa – andas du? Spyr du ut koldioxid över världen? Är det du, din lilla skamfläck, som gör att vi får översvämningar och kriser i kaskader? Bäst för dig att du tar dig i akt och hoppar in i ledet innan du offras på det altare de och dina syndfulla anfäder konstruerat.”
Sådär kan det låta. Klart som fan det blir annorlunda när man upptäcker att det inte är riktigt sådär utan att man själv – genom sitt sätt att se på saker och genom sitt eget tänkande – egentligen bestämmer helt själv.
Det är lätt att hamna där när man inser att en förändring av maten utanför de inlärda ramarna gav ymnig belöning och det var också därför jag valde att ”lansera” tanken med Social avkastning just för den skara som haft modet att smaka på LCHF-tanken. Bland dessa finns troligen ett öppnare sinne än hos befolkningen som helhet vilket i sin tur ökar sannolikheten för verkligt intressanta idéer.
Det tillstånd det jag äter försätter mig i nu för tiden kan egentligen inte beskrivas som sådant. Det känns som om det är det tillstånd jag är menad att befinna mig i. Normaltillståndet. Frånvaron av krämpor och symptom upplevs inte alls som något magiskt utan snarare ett vagt minne från en tid som blir alltmer diffus för varje dag som går.
Att vara sjuk, krasslig, kraftnedsatt och knapra mediciner, spreja sig i näsan och knalla till doktorn då och nu är inte ett normaltillstånd. Det är ett felaktigt tillstånd som många människor i ett kort ögonblick av historia befinner sig i men det är något som snart är förbi och vi kommer raskt att ha glömt alltihopa.
Förändringen är en återgång till vår avsedda och rätta natur. Den är – på grund av sakers tillstånd – ganska stor, men den är naturlig vilket leder till att den kan ske utan någon direkt dramatik. Det handlar om att våga släppa taget om det som inte fungerar. Att släppa den falska tryggheten och lita på den egna känslan, tanken och pulsen.
Och nu är vi där. Precis just där. Läckert!
Vad jag egentligen ville säga var att det inte är LCHF-maten eller liknande som är något fenomen eller någon ny inriktning (den nyfikne kan vilja läsa boken ”Skymningssång över kalahari” har jag förstått). Det är vad vi stoppat i oss innan och hur det fått oss att må som är avsteget från vårt naturliga leverne. Därför har jag lust att benämna de bägge företeelserna på så sätt som bättre återspeglar deras inbördes förhållande, typ – ickemat och människoföda.
Vad gäller t.ex. pengarna är det ju lättare med namnen. Vi har alltid haft ekonomi (ätit fett och proteiner). Så fick vi finanserna (bröd och likande) och sabbade med tiden vår syn på vad som är ekonomiskt (mat) genom att rubba balansen.
Klurar på saken en stund.
fredag 11 januari 2013
Överseende
Jag har nog gått omkring och tänkt att det måste gå till så här:
1. Ett fåtal förstår
2. Flera förstår
3. Ett fåtal förstår inte
4. Alla förstår
Men jag tror att jag har ändrat uppfattning. Det handlar om ekonomi/finans och behovet av att tänka annorlunda. Eftersom de absolut flesta egentligen inte tänker på saken överhuvudtaget utan spelar spelet inifrån de givna ramarna är en förändring väldigt lätt att få till stånd. De allra flesta behöver inte ens förstå vad det är som varit fel. Faktiskt är det ju så att ju färre som investerar sin kraft och sina tankar i det finansiella systemfelet desto mindre finns det och desto lättare blir det att byta ut det. Allt som behöver göras är att släppa taget om det vi lärt oss fel i fråga om pengar, skuld, arbetsmoral och att ”göra rätt för sig” för att få finnas till och istället följa hjärtat i jakten på meningsfullhet så löser sig helheten till det bästa.
Ha!
1. Ett fåtal förstår
2. Flera förstår
3. Ett fåtal förstår inte
4. Alla förstår
Men jag tror att jag har ändrat uppfattning. Det handlar om ekonomi/finans och behovet av att tänka annorlunda. Eftersom de absolut flesta egentligen inte tänker på saken överhuvudtaget utan spelar spelet inifrån de givna ramarna är en förändring väldigt lätt att få till stånd. De allra flesta behöver inte ens förstå vad det är som varit fel. Faktiskt är det ju så att ju färre som investerar sin kraft och sina tankar i det finansiella systemfelet desto mindre finns det och desto lättare blir det att byta ut det. Allt som behöver göras är att släppa taget om det vi lärt oss fel i fråga om pengar, skuld, arbetsmoral och att ”göra rätt för sig” för att få finnas till och istället följa hjärtat i jakten på meningsfullhet så löser sig helheten till det bästa.
Ha!
fredag 2 december 2011
Linjen
Linjen hade blivit rikedomens deskriptorspråk. Ju längre linje, desto större rikedom. Byar tände ljus längst linjen om natten och bevakade den från intrång. Den befriades från löv, snö och den som lämnade spillning efter sin hund eller till och med parkerade sin bil på linjen blev varse konsekvenserna i form av dryga böter. Böter som givetvis snoppades från den personliga linjens längd.
På personlig nivå var linjen ofta hanterbar. En välbeställd person hade en linje på omkring trettio centimeter på sig som mest, resterande längd var som regel intecknad i byns stolta sträckning. Det hände att byar drog på sig rikedom i den omfattning att andra byars linjer korsades. Detta brukade leda till sammanslagning av byarnas linjer och det följdriktiga etablerandet av ekonomiska zoner.
Det var inte heller ovanligt att byar delade sig då man inte kunde komma överens om hur linjen skulle förvaltas. Man bröt då linjen på en geografiskt lämplig plats och lät den växa vidare åt andra hållet. Linjesystemet var sedan länge etablerat och hur absurt det kan verkar för den som nu hör talas om den så var linjerna allt av värde för dåtidens människor.
Men det fanns sammanslutningar som tog linjerna bortom det lokala. Grupper av ytterst välbeställda människor i många byar hade tillsammans fattat ett avgörande beslut. De skulle dra en linje som räckte runt hela jorden. De tog därför sin längd från de lokala linjerna och fjärmade sig därmed från de lokala ekosystemen och drog tillbaka den nytta deras tillgångar gjort i det småskaliga.
De förde med sig sin längd till elitens förbund. En i det närmaste ockult sammanslutning som under mystiska former mottog de uppburnas gåvor mot inträde i den inre cirkeln. Cirkeln med ambitionen att omsluta hela värden och därmed också allt som fanns i den. Meter efter meter blev till kilometer. Kilometer blev till mil. Man såg sig tvungen att överbrygga hav och sjöar.
Någon måste vakta linjen till havs. Hålla den rak. Försvara den. De allra fattigaste från byarna vars tillgångar blivit uttagna av dess elit värvades för ändamålet. De blev sjömän. Legoknektar. Linjens köpta försvarare i utbyte mot livets nödtorft men också ett slags erkännande i skuggan av den mystiska elitens självpåtagna skimmer. Prestigen i att vara den nya världens väktare.
Linjen erövrade jordklotet med rask takt. Cirkeln kring planeten var i det närmaste sluten när frågan dröp ner i knäet på den församlade eliten. ”Men – vänta nu ett spadtag. Vår linje är ju inte rak!”, ”Den är visst rak, det ser ju alla”, ”Men hur kan den i så fall gå runt jorden? Jorden är ju rund, inte sant?”.
En lång tystnad infann sig. Rikedomslinjer måste vara raka, sådant var bruket. Hela projektet hade hamnat i ett prekärt antiklimax. Den utnämnde ledaren sökte sina närmaste mäns blickar. Tystnaden var påtaglig. Så tog han till orda. ”Linjen är rak, mina herrar. Vi ska aldrig medge något annat. Vi – eliten – beslutar att linjen är rak och det är vårt kall att slå vakt om denna bild. Vi förfogar över all världens makt, all världens tyckande och tänkande. Säger vi att linjen är rak så är den också rak. Var och en som ifrågasätter linjens rakhet ska få smaka på konsekvenserna av sin uppstudsighet. Att uttala sig om linjens krökning är ett hot mot lag och ordning. Ett brott mot mänskligheten. Och vi är satta av ödet att bevaka denna ordningens sista bastion.”.
På personlig nivå var linjen ofta hanterbar. En välbeställd person hade en linje på omkring trettio centimeter på sig som mest, resterande längd var som regel intecknad i byns stolta sträckning. Det hände att byar drog på sig rikedom i den omfattning att andra byars linjer korsades. Detta brukade leda till sammanslagning av byarnas linjer och det följdriktiga etablerandet av ekonomiska zoner.
Det var inte heller ovanligt att byar delade sig då man inte kunde komma överens om hur linjen skulle förvaltas. Man bröt då linjen på en geografiskt lämplig plats och lät den växa vidare åt andra hållet. Linjesystemet var sedan länge etablerat och hur absurt det kan verkar för den som nu hör talas om den så var linjerna allt av värde för dåtidens människor.
Men det fanns sammanslutningar som tog linjerna bortom det lokala. Grupper av ytterst välbeställda människor i många byar hade tillsammans fattat ett avgörande beslut. De skulle dra en linje som räckte runt hela jorden. De tog därför sin längd från de lokala linjerna och fjärmade sig därmed från de lokala ekosystemen och drog tillbaka den nytta deras tillgångar gjort i det småskaliga.
De förde med sig sin längd till elitens förbund. En i det närmaste ockult sammanslutning som under mystiska former mottog de uppburnas gåvor mot inträde i den inre cirkeln. Cirkeln med ambitionen att omsluta hela värden och därmed också allt som fanns i den. Meter efter meter blev till kilometer. Kilometer blev till mil. Man såg sig tvungen att överbrygga hav och sjöar.
Någon måste vakta linjen till havs. Hålla den rak. Försvara den. De allra fattigaste från byarna vars tillgångar blivit uttagna av dess elit värvades för ändamålet. De blev sjömän. Legoknektar. Linjens köpta försvarare i utbyte mot livets nödtorft men också ett slags erkännande i skuggan av den mystiska elitens självpåtagna skimmer. Prestigen i att vara den nya världens väktare.
Linjen erövrade jordklotet med rask takt. Cirkeln kring planeten var i det närmaste sluten när frågan dröp ner i knäet på den församlade eliten. ”Men – vänta nu ett spadtag. Vår linje är ju inte rak!”, ”Den är visst rak, det ser ju alla”, ”Men hur kan den i så fall gå runt jorden? Jorden är ju rund, inte sant?”.
En lång tystnad infann sig. Rikedomslinjer måste vara raka, sådant var bruket. Hela projektet hade hamnat i ett prekärt antiklimax. Den utnämnde ledaren sökte sina närmaste mäns blickar. Tystnaden var påtaglig. Så tog han till orda. ”Linjen är rak, mina herrar. Vi ska aldrig medge något annat. Vi – eliten – beslutar att linjen är rak och det är vårt kall att slå vakt om denna bild. Vi förfogar över all världens makt, all världens tyckande och tänkande. Säger vi att linjen är rak så är den också rak. Var och en som ifrågasätter linjens rakhet ska få smaka på konsekvenserna av sin uppstudsighet. Att uttala sig om linjens krökning är ett hot mot lag och ordning. Ett brott mot mänskligheten. Och vi är satta av ödet att bevaka denna ordningens sista bastion.”.
fredag 11 november 2011
Standardfattiga Frankrike
Jag tyckte den här händelsen var ganska underhållande, faktiskt. Särskilt mot bakgrund av gårdagens inlägg om finansiell marknadsraseringsturordning å denna blogg.
Provtryckning. Från SvD.se i vanlig ordning.
Provtryckning. Från SvD.se i vanlig ordning.
onsdag 9 november 2011
Rakningsprocedursekvensialitet #2
Och i den så kallade fredsunionen står fordom romare inför rakhyvelns oöma hudvårdsbehandling.
Nästa!
I övrigt detsamma som tidigare inlägg.
Nästa!
I övrigt detsamma som tidigare inlägg.
fredag 24 juni 2011
Kärleken till föremålen
Om man skådat igenom den särintressebaserade ekonomiska styrningen av precis allt, det ekonomiska systemets egentliga motivation som slaveribibehållande storhet och konsumtionen som konstruerad villfaren tillfredsställelsemekanism för en förledd mänsklighet. Om man ser det, då kan det hända att man börjar rynka på näsan åt människor som lever för sina saker, sina inköp och sina kommande amorteringar.
Men själva köpandet, spenderandet av penningen och dess väl infostrande uppbärande av utgiften i form av fastslagen låtsasskuld vilken konsumenten tillåter sig tynga trots att den är rent imaginär. Är inte köpandet egentligen en kärlekshandling, när allt kommer omkring? Oavsett om inköpen sker med redan insparade pengar eller via kommande sparande i form av vad som slarvigt brukar kallas för lån så bär handlingen detsamma.
Den bär intjänandet av så kallade pengar, historiskt eller framtida – balanserat och ingjutet i själva transaktionen. Vi köper något för sådant som i de flesta fall är resultatet av nerlagd tid i det arbetsekonomiska systemet, även känt som slavsystemet. Då är det väl egentligen ganska självklart att vi måste känna kärlek inför våra inköp då det är med vår tid, vår frihet och allt det vi annars skulle kunna gjort vi betalar.
Vi köper t.ex. en TV för femtusen. Timlön på 200 före ger 140 kr/timme, d.v.s. nästan en veckas jobb. En vecka av tankar, funderingar, reflektioner och känslor hållet i schack av åtta timmars arbete varje vardag. En vecka av kronologiskt styrda rutnät, konflikter på grund av trötthet och saker viljan suktar efter men den rationella arbetsmänniskan avfärdar som orimligt att hinna med.
Föremålen vi köper är givetvis omsorgsfullt konstruerade att möta vår önskan att få älska dem. Försedda med egenskaper, val och olika produktpaketeringstekniska abrovinker som tillåter dem att i ännu högre grad bli just ”våra”, med möjligheten att (med den säljande partens terminologi) skräddarsys i enlighet med våra önskemål och våra plånböcker.
Samtliga objekt har sina väl konstruerade inbyggda brister. Noggrant utformade för att på sikt föda nya förväntningar – det nyinförskaffades brister till tack. Att slängas eller avyttras med förlust, till skuldens bibehållande och uppbyggande. För när objektet är ointressant, bortglömt eller utbytt så finns skulden kvar. Så som det omsorgsfullt konstruerats.
Men även om diversionen är gigantiskt, inkapslande hela vårt västerländska paradigm, så är det en diversion. En själslig fälla. Och vändningen är inte svårare än en enda enkel tanke. Se på oss som hamstrar i ett hjul. Givna just den för ändamålet avvägda friheten, möjligheten till reflektion och den nödvändiga dosen fruktan. Förledda i grupp, springandes i hjulet kopplat till en generator.
Vad genererar vi? Vad är det som utvinns ur denna förledenhet? Är det fruktan – den negativa energi vi utsöndrar ur allt vi oroar oss för? Terrorism, krig, brister på det ena och det andra, alla typer av kriser, ekonomiska hot mot oss själva, andra människors påstådda farlighet, hot mot vår hälsa, gifter i mat och dryck, jordens nycker, farligt väder, trafikfaror – you name it. Är det rädslan som skördas i vår massproducerande fabrik?
Eller är det bara så att vi är satta på paus. Ledda av mänsklighetens kosmiska motorväg till ytterligare en lektions avklarande ner i en liten lufttät glasburk. Avsedda att inte hjälpa världens meningsfulla skeenden utan tänkta att utgöra motpol mot andras positiva tänkande och mer utvecklande levnadsföring? Kanske står vi i fållan avvaktandes vår termination. Decimerade till lagom antal för att driva generatorn.
Skevheter. Obalans. Det blir ju alltid resultatet av undertryckthet eller bedrägeri. Obalanser tar ut varandra över tiden och finner sin egen balans. För de ledder till kraftansamling. Stordåd. Helt av sig själv och invävt i skeenden oavsett om de vid en anblick förefaller obetydliga. Skevheter som att fira något så knivskarpt fastställt i tiden som sommarsolståndet flera dagar senare. Sådan obalans är naturligtvis inte uppkommen av en slump.
Ohyggligt spännande. Den som Lever får se. Och då menar jag Lever, inte lever.
Men själva köpandet, spenderandet av penningen och dess väl infostrande uppbärande av utgiften i form av fastslagen låtsasskuld vilken konsumenten tillåter sig tynga trots att den är rent imaginär. Är inte köpandet egentligen en kärlekshandling, när allt kommer omkring? Oavsett om inköpen sker med redan insparade pengar eller via kommande sparande i form av vad som slarvigt brukar kallas för lån så bär handlingen detsamma.
Den bär intjänandet av så kallade pengar, historiskt eller framtida – balanserat och ingjutet i själva transaktionen. Vi köper något för sådant som i de flesta fall är resultatet av nerlagd tid i det arbetsekonomiska systemet, även känt som slavsystemet. Då är det väl egentligen ganska självklart att vi måste känna kärlek inför våra inköp då det är med vår tid, vår frihet och allt det vi annars skulle kunna gjort vi betalar.
Vi köper t.ex. en TV för femtusen. Timlön på 200 före ger 140 kr/timme, d.v.s. nästan en veckas jobb. En vecka av tankar, funderingar, reflektioner och känslor hållet i schack av åtta timmars arbete varje vardag. En vecka av kronologiskt styrda rutnät, konflikter på grund av trötthet och saker viljan suktar efter men den rationella arbetsmänniskan avfärdar som orimligt att hinna med.
Föremålen vi köper är givetvis omsorgsfullt konstruerade att möta vår önskan att få älska dem. Försedda med egenskaper, val och olika produktpaketeringstekniska abrovinker som tillåter dem att i ännu högre grad bli just ”våra”, med möjligheten att (med den säljande partens terminologi) skräddarsys i enlighet med våra önskemål och våra plånböcker.
Samtliga objekt har sina väl konstruerade inbyggda brister. Noggrant utformade för att på sikt föda nya förväntningar – det nyinförskaffades brister till tack. Att slängas eller avyttras med förlust, till skuldens bibehållande och uppbyggande. För när objektet är ointressant, bortglömt eller utbytt så finns skulden kvar. Så som det omsorgsfullt konstruerats.
Men även om diversionen är gigantiskt, inkapslande hela vårt västerländska paradigm, så är det en diversion. En själslig fälla. Och vändningen är inte svårare än en enda enkel tanke. Se på oss som hamstrar i ett hjul. Givna just den för ändamålet avvägda friheten, möjligheten till reflektion och den nödvändiga dosen fruktan. Förledda i grupp, springandes i hjulet kopplat till en generator.
Vad genererar vi? Vad är det som utvinns ur denna förledenhet? Är det fruktan – den negativa energi vi utsöndrar ur allt vi oroar oss för? Terrorism, krig, brister på det ena och det andra, alla typer av kriser, ekonomiska hot mot oss själva, andra människors påstådda farlighet, hot mot vår hälsa, gifter i mat och dryck, jordens nycker, farligt väder, trafikfaror – you name it. Är det rädslan som skördas i vår massproducerande fabrik?
Eller är det bara så att vi är satta på paus. Ledda av mänsklighetens kosmiska motorväg till ytterligare en lektions avklarande ner i en liten lufttät glasburk. Avsedda att inte hjälpa världens meningsfulla skeenden utan tänkta att utgöra motpol mot andras positiva tänkande och mer utvecklande levnadsföring? Kanske står vi i fållan avvaktandes vår termination. Decimerade till lagom antal för att driva generatorn.
Skevheter. Obalans. Det blir ju alltid resultatet av undertryckthet eller bedrägeri. Obalanser tar ut varandra över tiden och finner sin egen balans. För de ledder till kraftansamling. Stordåd. Helt av sig själv och invävt i skeenden oavsett om de vid en anblick förefaller obetydliga. Skevheter som att fira något så knivskarpt fastställt i tiden som sommarsolståndet flera dagar senare. Sådan obalans är naturligtvis inte uppkommen av en slump.
Ohyggligt spännande. Den som Lever får se. Och då menar jag Lever, inte lever.
lördag 18 juni 2011
Baktivisten
Världen är full av aktivister. Människor som engagerar sig i en eller ett par frågor av hela sin hjärna och ägnar så gott som all energi åt att hata de som begår en viss sorts övergrepp, bedriver en viss sorts näringsverksamhet, har en viss sorts sexuell läggning, håller på ett visst fotbollslag, har en viss hudfärg, talar ett visst språk, är av en viss politisk inriktning eller bekänner sig till en viss religion. Nobla tankebärare som lägger alla andra möjligheter i livet åt sidan för att engagera sig i den stora saken. Man kanske kan kalla det kallet. Kanske.
Den mest utbredda av denna art i vårt sekulariserade Sverige är nog de så kallade klimatkämparna. Jag förstår precis hur de tänker; hur de känner att allt är fel och att de genom noggrann, lydig och enligt skolboken alldeles korrekt informationsinhämtning kommit till insikt om vad det är vi människor måste ändra på för att höra upp med vår våldtäkt av moder jord. Var och en begriper ju att gifter, radioaktivitet knappast kan vara sunt för någon och att hamstra mat för att sedan slänga den känns knappast heller så begåvat.
Men den verkligt upplysta och välinformerade klimatkämpen har gått ett steg längre. Denne kämpar för att mänskligheten - mer än något annat – ska dämpa sitt så kallade koldioxidfotavtryck. Klimatkämpen kan här tillåtas fortsätta sitt kognitiva briljerande genom att likt vilken börsnoterad finanschef som helst hänryckas av komparativa beräkningar i fråga om olika föremåls, beteendens och befolkningars i utförarens indoktrinerade ögons belastande avtryck på planeten i form av utsöndrad koldioxid.
Nu är det väl bara den lilla småsaken att koldioxid istället kanske är den naturligaste av alla gaser och att de så kallade skräckscenarier i fråga om den alldeles häpnadsväckande stupida växthuseffekten och en rad godtyckligt hoprafsade naturkatastrofaliteter inte har ett skit med vårt utsöndrande av koldioxid att göra. Det förefaller snarare som om det militära komplexet fått i uppgift att under stor värpnöd leverera den temperaturhöjning och de så lösligen härledda jordliga skakningar som krävs för att upprätthålla diversionen - men det är en annan historia. Men varför får man då – som renhjärtad och väl påläst miljökämpe lära sig att koldioxidfotavtrycket är det yttersta nyckeltalet?
Eftersom man blivit lurad. Riktigt djävla prakgrundlurad så enda inihelvete för att vara lite mer specifik. Grundlurad av ett litet gäng knäppgökar som spelar det gamla vanliga skuldtricket. Det religioner gjort så länge vi har dem dokumenterade genom att framhärda att vår egen syndfyllda existens är en följd av vår egen syndfullhet och att vi knappast kan förvänta oss bättre så länge vi inte kastar oss till backen och äter den store gud allsmäktiges (och därmed, märkväl) dennes jorderliga företrädares smutsiga shorts.
Det faktum att de som levererat nämnda syndfulla skuldbeläggning till de troende råkar vara samma känslomässigt ramsneda stackare som åtnjuter lättjefulla förmåner i få sina shorts uppätna (när de fortfarande sitter på, antar jag) har naturligtvis inte någonting med saken att göra. Nejnej. Inte ett dugg, naturligtvis. Bara en fallen, förtappad och ytterst syndfull människa långt bortom den härskande religionens ofrivilliga kovärmes bås kan påpeka en sådan sak. Kättare! Antikrist! Förvillare!
I lite mer modern tid har skuldsättningen via det system vi kallar det ekonomiska varit en annan variant på samma gamla vedertagna tema. Pengar finns inte, har aldrig funnits, men på ett mycket taktfast sätt har det genom historien inarbetats i varje fiber av våra huvudsakligen västliga samhällen och vare sig man vill det eller inte kan man idag knappast leva utan att ge penningen något slags litet erkännande. Inte kan det väl ha att göra med Mammons lärjungar, de generationer och åter generationer av så kallade ”bankirer”.
De där som ser till att dina pengar sover gott om natten. Vakar över dina tillgångar och ger dig möjligheter i livet genom att erbjuda dig att låna av pengar de generöst och skrupelfritt skapar exakt när du behöver dem i utbyte mot något så obetydligt som din (ekonomiska) frihet. Ett fullkomligt klockrent bedrägeri kallat samhällsekonomi baserat på tagandet av hyra för ingenting och på illusionen av att det värsta som kan hända är av ekonomisk art, tvingandes ner pantsatta objekt i fruktan när det egentligen borde vara precis tvärtom. Vik hädan du ekonomiske tvivlarmustafal och giv plats för en ny centralbank. Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!
Så anländer vi då till klimatologernas hemvist. När kontrollen över mänskligheten baserat på den ekonomiska villfarelsens dödsgrepp börjar glida den samma gamla självutnämnda överhet ur handen likt en oljad kofot i handen på en tjuv var det dags för nästa illusoriskt fängslande etapp. Även denna gång med avstamp i livets nödtorft och förutsättningar. Den så välbyggda industrialismens baksida. Den naturliga känslan av att det kanske inte är sådär helt rätt att spruta gift ut i floder och vattendrag. Den om att det kanske inte är helt korrekt att slänga tonvis av mat bara för att bibehålla Afrikas folk fattigt visavi den givetvis mycket högre stående västerlänningen (även om det där sista inte riktigt kanske... Hm... Belyses...).
Med fotavtrycket i den känslan odlades myten om koldioxidens fara fram efter testskott med mer påtagliga gifter. En fantastisk godtycklighet och något som fick de uppväxande miljövännerna att skutta ombord på tåget i rasande fart. Touche! Vi måste minska våra koldioxidavtryck! Lägg ner det där med att andas, äta kossor och fjärta. ”Klimatsvart”, ”Använd ditt hjärta och sluta fjärta”. ”Earth hour”, ”Vartannat andetag var” - den kollektiva förledenheten har ingen intellektuell skam och redovisar inget inför själens revisor. Allt baserat på det väl inlärda och fastlagda mönstret kring inhämtande och användande av kunskap. Tvivlar du? Jävla SUV-ägare! Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!
Men om man tillåter sig att se genom strukturen en stund så känns den ju igen. Samma gamla visa om och om igen. Ner på knä, syndfulla mänsklighet (utom de vi dessvärre inte lyckats lura, de ska vi kriga ner istället – ehrm; jag menar – de är ett hot mot vårt sätt att leva…)! Tänk inte på att oljebolagen äger alla patent i världen kring fri eller förnyelsebar energi! Tänk inte på att batterier och energigeneratorer långt bortom den nästan löjeväckande tekniska nivå vi säger oss befinna oss på omsorgsfullt patenterats bort från marknaden för att inte hota det befintliga monopolet och de maktstrukturer det möjliggör.
Tänk inte på att allihop jobbar tillsammans – politiker, bankirer, kyrkor, militär, media och de inledningsvis tongivande klimatkämparna. Att de samlas i slutna sällskap, totar ihop sina agendor och målsättningar. Att en stor del av dem på fullaste allvar tycker att väldens befolkning ska decimeras till en bråkdel, för deras bibehållna shortsätande slavskaras styrbarhet och egna lättjefulla jordelivs bibehållenhet, huvudsakligen. En liten klick stackars människor, förledda av sina egna framgångar och utan någon egentlig erfarenhet av kärlek och positiva tankar annat än som ett fjärran hot mot deras egen framgång. Det uppochnervända folket, utkämpnandes de mest ohyggliga strider för att bibehålla jorden uppochner för sin egen komforts skull. Man kan inte annat än beundra deras målmedvetenhet. Stackars missförstådda individer. De är ju bara rädda för stora stygga kärleken. Tulle lille.
För om man känner efter lite och släpper det paniska greppet om den enda sak man tillåter sig tycka vara viktig. Om man låter den spärrande magkänslan ge vika och släpper fram hela bilden. Låter den sjunka in och bli till insikt. Då framstår klimathysterins ivrare som den yttersta gradens bärare av den nyttiga idiotin. I skuggan av en totalt snedvriden ekonomi, berg av kasserade livsmedel på marknadsekonomins offeraltare, historiens envist repetitiva blindgångar och den bedrägliga kunskapsfällan ser de rätt löjliga ut. Stackars grundlurade människor. Inte dömda som grundlurade, för vem har inte blivit grundlurad? Men att - tills de vaknar - kanske lyssna lite mindre på.
För egentligen är det ju så vanvettigt enkelt. Det handlar om hur vi tänker. Om de mönster våra tankar och känslor målar. Om de vibrationer vi därigenom sänder ut. Vi får det precis som vi vill ha det, bara vi tillåter oss att önska det utan förbehåll och utan tvivel. Utifrån och in; inifrån och ut. Och dessa saker vi lurats in i är inget annat än kidnappandet av det som formar våra vibrationer. Bra jobbat, alla verkliga förvillare. Var och en sin egen aktivist. Och det är tanken som räknas. "Vad gör du för att skapa en bättre värld?" frågar kanske den dömande gammelvärldens pekfinger. "Tyst, jag tänker". Så tänker i alla fall jag göra.
Den mest utbredda av denna art i vårt sekulariserade Sverige är nog de så kallade klimatkämparna. Jag förstår precis hur de tänker; hur de känner att allt är fel och att de genom noggrann, lydig och enligt skolboken alldeles korrekt informationsinhämtning kommit till insikt om vad det är vi människor måste ändra på för att höra upp med vår våldtäkt av moder jord. Var och en begriper ju att gifter, radioaktivitet knappast kan vara sunt för någon och att hamstra mat för att sedan slänga den känns knappast heller så begåvat.
Men den verkligt upplysta och välinformerade klimatkämpen har gått ett steg längre. Denne kämpar för att mänskligheten - mer än något annat – ska dämpa sitt så kallade koldioxidfotavtryck. Klimatkämpen kan här tillåtas fortsätta sitt kognitiva briljerande genom att likt vilken börsnoterad finanschef som helst hänryckas av komparativa beräkningar i fråga om olika föremåls, beteendens och befolkningars i utförarens indoktrinerade ögons belastande avtryck på planeten i form av utsöndrad koldioxid.
Nu är det väl bara den lilla småsaken att koldioxid istället kanske är den naturligaste av alla gaser och att de så kallade skräckscenarier i fråga om den alldeles häpnadsväckande stupida växthuseffekten och en rad godtyckligt hoprafsade naturkatastrofaliteter inte har ett skit med vårt utsöndrande av koldioxid att göra. Det förefaller snarare som om det militära komplexet fått i uppgift att under stor värpnöd leverera den temperaturhöjning och de så lösligen härledda jordliga skakningar som krävs för att upprätthålla diversionen - men det är en annan historia. Men varför får man då – som renhjärtad och väl påläst miljökämpe lära sig att koldioxidfotavtrycket är det yttersta nyckeltalet?
Eftersom man blivit lurad. Riktigt djävla prakgrundlurad så enda inihelvete för att vara lite mer specifik. Grundlurad av ett litet gäng knäppgökar som spelar det gamla vanliga skuldtricket. Det religioner gjort så länge vi har dem dokumenterade genom att framhärda att vår egen syndfyllda existens är en följd av vår egen syndfullhet och att vi knappast kan förvänta oss bättre så länge vi inte kastar oss till backen och äter den store gud allsmäktiges (och därmed, märkväl) dennes jorderliga företrädares smutsiga shorts.
Det faktum att de som levererat nämnda syndfulla skuldbeläggning till de troende råkar vara samma känslomässigt ramsneda stackare som åtnjuter lättjefulla förmåner i få sina shorts uppätna (när de fortfarande sitter på, antar jag) har naturligtvis inte någonting med saken att göra. Nejnej. Inte ett dugg, naturligtvis. Bara en fallen, förtappad och ytterst syndfull människa långt bortom den härskande religionens ofrivilliga kovärmes bås kan påpeka en sådan sak. Kättare! Antikrist! Förvillare!
I lite mer modern tid har skuldsättningen via det system vi kallar det ekonomiska varit en annan variant på samma gamla vedertagna tema. Pengar finns inte, har aldrig funnits, men på ett mycket taktfast sätt har det genom historien inarbetats i varje fiber av våra huvudsakligen västliga samhällen och vare sig man vill det eller inte kan man idag knappast leva utan att ge penningen något slags litet erkännande. Inte kan det väl ha att göra med Mammons lärjungar, de generationer och åter generationer av så kallade ”bankirer”.
De där som ser till att dina pengar sover gott om natten. Vakar över dina tillgångar och ger dig möjligheter i livet genom att erbjuda dig att låna av pengar de generöst och skrupelfritt skapar exakt när du behöver dem i utbyte mot något så obetydligt som din (ekonomiska) frihet. Ett fullkomligt klockrent bedrägeri kallat samhällsekonomi baserat på tagandet av hyra för ingenting och på illusionen av att det värsta som kan hända är av ekonomisk art, tvingandes ner pantsatta objekt i fruktan när det egentligen borde vara precis tvärtom. Vik hädan du ekonomiske tvivlarmustafal och giv plats för en ny centralbank. Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!
Så anländer vi då till klimatologernas hemvist. När kontrollen över mänskligheten baserat på den ekonomiska villfarelsens dödsgrepp börjar glida den samma gamla självutnämnda överhet ur handen likt en oljad kofot i handen på en tjuv var det dags för nästa illusoriskt fängslande etapp. Även denna gång med avstamp i livets nödtorft och förutsättningar. Den så välbyggda industrialismens baksida. Den naturliga känslan av att det kanske inte är sådär helt rätt att spruta gift ut i floder och vattendrag. Den om att det kanske inte är helt korrekt att slänga tonvis av mat bara för att bibehålla Afrikas folk fattigt visavi den givetvis mycket högre stående västerlänningen (även om det där sista inte riktigt kanske... Hm... Belyses...).
Med fotavtrycket i den känslan odlades myten om koldioxidens fara fram efter testskott med mer påtagliga gifter. En fantastisk godtycklighet och något som fick de uppväxande miljövännerna att skutta ombord på tåget i rasande fart. Touche! Vi måste minska våra koldioxidavtryck! Lägg ner det där med att andas, äta kossor och fjärta. ”Klimatsvart”, ”Använd ditt hjärta och sluta fjärta”. ”Earth hour”, ”Vartannat andetag var” - den kollektiva förledenheten har ingen intellektuell skam och redovisar inget inför själens revisor. Allt baserat på det väl inlärda och fastlagda mönstret kring inhämtande och användande av kunskap. Tvivlar du? Jävla SUV-ägare! Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!
Men om man tillåter sig att se genom strukturen en stund så känns den ju igen. Samma gamla visa om och om igen. Ner på knä, syndfulla mänsklighet (utom de vi dessvärre inte lyckats lura, de ska vi kriga ner istället – ehrm; jag menar – de är ett hot mot vårt sätt att leva…)! Tänk inte på att oljebolagen äger alla patent i världen kring fri eller förnyelsebar energi! Tänk inte på att batterier och energigeneratorer långt bortom den nästan löjeväckande tekniska nivå vi säger oss befinna oss på omsorgsfullt patenterats bort från marknaden för att inte hota det befintliga monopolet och de maktstrukturer det möjliggör.
Tänk inte på att allihop jobbar tillsammans – politiker, bankirer, kyrkor, militär, media och de inledningsvis tongivande klimatkämparna. Att de samlas i slutna sällskap, totar ihop sina agendor och målsättningar. Att en stor del av dem på fullaste allvar tycker att väldens befolkning ska decimeras till en bråkdel, för deras bibehållna shortsätande slavskaras styrbarhet och egna lättjefulla jordelivs bibehållenhet, huvudsakligen. En liten klick stackars människor, förledda av sina egna framgångar och utan någon egentlig erfarenhet av kärlek och positiva tankar annat än som ett fjärran hot mot deras egen framgång. Det uppochnervända folket, utkämpnandes de mest ohyggliga strider för att bibehålla jorden uppochner för sin egen komforts skull. Man kan inte annat än beundra deras målmedvetenhet. Stackars missförstådda individer. De är ju bara rädda för stora stygga kärleken. Tulle lille.
För om man känner efter lite och släpper det paniska greppet om den enda sak man tillåter sig tycka vara viktig. Om man låter den spärrande magkänslan ge vika och släpper fram hela bilden. Låter den sjunka in och bli till insikt. Då framstår klimathysterins ivrare som den yttersta gradens bärare av den nyttiga idiotin. I skuggan av en totalt snedvriden ekonomi, berg av kasserade livsmedel på marknadsekonomins offeraltare, historiens envist repetitiva blindgångar och den bedrägliga kunskapsfällan ser de rätt löjliga ut. Stackars grundlurade människor. Inte dömda som grundlurade, för vem har inte blivit grundlurad? Men att - tills de vaknar - kanske lyssna lite mindre på.
För egentligen är det ju så vanvettigt enkelt. Det handlar om hur vi tänker. Om de mönster våra tankar och känslor målar. Om de vibrationer vi därigenom sänder ut. Vi får det precis som vi vill ha det, bara vi tillåter oss att önska det utan förbehåll och utan tvivel. Utifrån och in; inifrån och ut. Och dessa saker vi lurats in i är inget annat än kidnappandet av det som formar våra vibrationer. Bra jobbat, alla verkliga förvillare. Var och en sin egen aktivist. Och det är tanken som räknas. "Vad gör du för att skapa en bättre värld?" frågar kanske den dömande gammelvärldens pekfinger. "Tyst, jag tänker". Så tänker i alla fall jag göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
