Känslan av rörelse har funnits där en god stund nu. Den bor i maggropen och bär vissa av orons tecken men också förväntningens. Ingen oro bor i hjärtat utan kanske är suget i magen en effekt av den ökande hastigheten. Det är den känslan som brukar väcka mig lite för tidigt på morgonen och det är den som gör att jag ligger vaken en timme innan jag lyckas somna om. När jag så igår använde dörrar som metafor för ett antal generella förändringar fick jag en tydlig indikation om vad det var som väcker mig om morgonen.
Denna morgon vaknade jag av inte mindre än tre dörrar som slog i vinden, ungefär vid den tid jag vanligtvis vaknar. Draget genom de tre myggfönsterförsedda fönstren fick kraft sedan vinden vänt. Efter ett kort övervägande klev jag ur sängen och stängde dörrarna. Därefter somnade jag osedvanligt djupt i ytterligare tre timmar för att vakna elva minuter över elva. Strömmarna är många och jag förstår att det är därifrån den flygande känslan har sitt upphov. Det händer av sig själv och vad jag behöver göra är att stänga lite dörrar och fokusera istället.
Visar inlägg med etikett Drömmar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Drömmar. Visa alla inlägg
söndag 21 juli 2013
fredag 21 juni 2013
Långsamtgående fyllerister, skum dröm och förtroende
Att månen har inverkan på t.ex. drömmar och humör – det tar jag som en självklarhet. Att solen har motsvarande påverkan – ja, det är ju ännu enklare att se; jag menar – vi ändrar ju ganska mycket på oss om sommaren eftersom solen är närmare. Och per sommarsolståndet borde vi således vara komna till en extrempunkt i hur mycket vi påverkats av nämnda himlakropp. Att fira midsommar känns alltså hur logiskt som helst.
Facebook har morgonen till ära tapetserats med budskap om nykterhet till sjöss, vilket kan tyckas lite opassande en dag som denna. Dock inser jag bekymret i mer befolkade områden – visst. Stora snabba båtar kan skapa förödelse om de framförs för fort i fel vatten. Inte minst för andra. På sjön är det så att man har 0.2 promillesgräns för båtar som är längre än tio meter eller som kan röra sig snabbare än tio knop, alltså 16 km per timme.
Om man översätter detta till landförutsättningar – med vad det innebär i fråga om manöverresponsivitet (allt går mycket trögare i vatten) borde ju regelverket kunna se ut ungefär såhär: fordon som kan framföras fortare än 30 km/h eller som väger mer än fem ton har gängse regler. Övriga får framföras under epitetet långsamtgående fyllerist.
Har nog hänt att någon skylt ifrån sig på det viset.
För övrigt hade jag en verkligt skum dröm i natt. Någon närstående hade förärat oss med inbjudan till ett slags religiös megashow. Det var en helt vanlig dag i nämnda församlings värld med gästande artister på scen inklusive pyrotekniska effekter och en hel del riktigt ordentligt naket. På en vägg syntes sexreklam ”norrlands enda riktiga transa du kan hyra”. Jag formulerade en fråga till en mycket timid kyrkoarbetare som hjälpt oss tillrätta i ”observationsytan” där nya eventuella församlingsmedlemmar ägde rätt att vistas och fick inget mindre än en regelrätt skinnvinge av den under 1.50 cm korta kvinnan.
Jag orkade inte sitta inträngd i observationsytan utan smög ut och ställde mig längst bak i kyrkogången. Det var riktigt, riktigt bra musik. Suggestiv. Men eftersom jag inte litade på församlingen ville jag hålla min kropp i styr (det var skitsvårt – där fick jag, antar jag) och inte dansa eftersom jag klart och tydligt såg vilken programmering det var som försiggick i lokalen. Målningarna på väggarna var inte som vi är vana med från Albertus Pictors alster – här var det lasershow. Men det var kyrkmålningsstuk på lasershowen. Olika historier att bevittna. Att göra till sina egna.
Historier ur denna kyrkas heliga skrift förmodar jag. Sedelärande sådana. Jag kämpade med att inte se sammanhangen av nyfikenhet på precis samma sätt som jag kämpade med att inte fångas i den så uppenbart rytmiskt programmerande musiken. Och ju mer jag kämpade emot desto svårare var det. Jag hade inte hunnit göra research – inte hunnit ta reda på varför kyrkan fanns och vad dess uppsåt i sin så uppenbara programmering av församlingsmedlemmarnas sinnen hade för syfte.
Jag såg att utmaningen var att gå helt på känsla. Att i en situation som den faktiskt smaka på rytmen och historierna på väggarna och att fortsätta känna efter hela vägen istället. Att fångas och att göra det som uppriktigt ärlig mot mig själv. ”Om jag gillar det här så är det bra”.
Där vred sig perspektivet. Plötsligt bestod verkligheten enbart av sådant som någon gillat. Alltså inte som de gillat i sitt sinne utan som de gillat på facebook. Vilken sjuk värld det var! Erbjudanden om gratis kanoter, grillkorv, hotellsajter och statusuppdateringar om den ena huvudsakligen ångestladdade saken efter den andra. Världen var ”rewired”, kopplad i bästa demokratiska anda så att det som fått flest likes på FB också manifesterades direkt och omedelbart i alla andras verklighet. Kyrkan var ett projektionsrum, en virtuell verklighet som tagit över den egna - personliga - verkligheten. Jag själv bestämde inte längre vad som skulle vara verkligt i min värld utan var subjekt till alla andras tyckande och tänkande. Det hade ju varit mer OK om det inte var för de sponsrade länkarna. Att man via annonser köpte sig in i mänsklighetens newsfeed och lyckades fånga stora mängder klick på ”gilla” med finansiella medel.
Sinnet plattade till sig, gick in i ett slags uppgivet läge av undergivenhet och blev belönad för det, tillståndet kallades skolad. Jag kände hur känslan av ”jag” försvann och hur jag förvandlades till ett meningslöst ark papper på väg mot destruktion utan ett uns av möjlighet att påverka vad som fanns skrivet på mig. Ett A4 fullt av andras programkod, min yta mot omvärlden. Min identitet, stulen och förvanskad, tillplattad och tillintetgjord. Mental våldtäkt och upphörande av min personliga suveränitet. Det var allt jag någonsin drömt om – men precis tvärt om.
Jag vaknade med ordet ”förtroende” innanför sinnets ögonlock. För troende. Förtroende. I går skrev jag om hur mycket som faktiskt blir gjort när man har förmånen att arbeta tillsammans med människor man har förtroende för och att grundförutsättningarna för förtroendet är att är såväl ömsesidighet som ett gott självförtroende från respektive part.
Drömmen visade något annat. Gravitationen i förtroendet för den där kyrkan var enorm och så gott som alla som trädde in i den – vilket var en omständig process – fångades av programmeringen därinne. Att stå utanför var inte helt enkelt det heller eftersom tillvaron utanför likt artillerield besköts med budskap om dess meningslöshet. Färgglada bilder inifrån kyrkans skapade verklighet skrek ut sina budskap där ute och fick den gängse verkligheten att framstå som grå och meningslös. Upphörde de naturliga kontrasterna. Breddade spektrumet med våld och förstörde alla naturligt signalsvaga reflexer hos de som inte var fullt och fast övertygade om vilka de var – hos de som inte hade fullt förtroende för sig själva.
Jag tycker det var en intressant dröm. En vandring i och kring vår verklighet. Här kommer ett litet verktyg (tjôta). En helt osannolikt välskriven text som – för den som inte redan snappat det – handlar om hur man kan göra för att inte låta sig programmeras vidare. När media försöker tvångsmata dig med något som du ska trycka på gillaknappen för att hjälpa medias uppdragsgivare att manifestera – håll för öronen och sjung ”la la la”. Dra ner volymen när de teorierna tar eld och nyhetsbyråerna citerar varandra i den självframmanande propagandaspiralen. Behåll din suveränitet. Tro på dig själv så blir det som du vill ha det. Typ så.
Igen!
Facebook har morgonen till ära tapetserats med budskap om nykterhet till sjöss, vilket kan tyckas lite opassande en dag som denna. Dock inser jag bekymret i mer befolkade områden – visst. Stora snabba båtar kan skapa förödelse om de framförs för fort i fel vatten. Inte minst för andra. På sjön är det så att man har 0.2 promillesgräns för båtar som är längre än tio meter eller som kan röra sig snabbare än tio knop, alltså 16 km per timme.
Om man översätter detta till landförutsättningar – med vad det innebär i fråga om manöverresponsivitet (allt går mycket trögare i vatten) borde ju regelverket kunna se ut ungefär såhär: fordon som kan framföras fortare än 30 km/h eller som väger mer än fem ton har gängse regler. Övriga får framföras under epitetet långsamtgående fyllerist.
Har nog hänt att någon skylt ifrån sig på det viset.
För övrigt hade jag en verkligt skum dröm i natt. Någon närstående hade förärat oss med inbjudan till ett slags religiös megashow. Det var en helt vanlig dag i nämnda församlings värld med gästande artister på scen inklusive pyrotekniska effekter och en hel del riktigt ordentligt naket. På en vägg syntes sexreklam ”norrlands enda riktiga transa du kan hyra”. Jag formulerade en fråga till en mycket timid kyrkoarbetare som hjälpt oss tillrätta i ”observationsytan” där nya eventuella församlingsmedlemmar ägde rätt att vistas och fick inget mindre än en regelrätt skinnvinge av den under 1.50 cm korta kvinnan.
Jag orkade inte sitta inträngd i observationsytan utan smög ut och ställde mig längst bak i kyrkogången. Det var riktigt, riktigt bra musik. Suggestiv. Men eftersom jag inte litade på församlingen ville jag hålla min kropp i styr (det var skitsvårt – där fick jag, antar jag) och inte dansa eftersom jag klart och tydligt såg vilken programmering det var som försiggick i lokalen. Målningarna på väggarna var inte som vi är vana med från Albertus Pictors alster – här var det lasershow. Men det var kyrkmålningsstuk på lasershowen. Olika historier att bevittna. Att göra till sina egna.
Historier ur denna kyrkas heliga skrift förmodar jag. Sedelärande sådana. Jag kämpade med att inte se sammanhangen av nyfikenhet på precis samma sätt som jag kämpade med att inte fångas i den så uppenbart rytmiskt programmerande musiken. Och ju mer jag kämpade emot desto svårare var det. Jag hade inte hunnit göra research – inte hunnit ta reda på varför kyrkan fanns och vad dess uppsåt i sin så uppenbara programmering av församlingsmedlemmarnas sinnen hade för syfte.
Jag såg att utmaningen var att gå helt på känsla. Att i en situation som den faktiskt smaka på rytmen och historierna på väggarna och att fortsätta känna efter hela vägen istället. Att fångas och att göra det som uppriktigt ärlig mot mig själv. ”Om jag gillar det här så är det bra”.
Där vred sig perspektivet. Plötsligt bestod verkligheten enbart av sådant som någon gillat. Alltså inte som de gillat i sitt sinne utan som de gillat på facebook. Vilken sjuk värld det var! Erbjudanden om gratis kanoter, grillkorv, hotellsajter och statusuppdateringar om den ena huvudsakligen ångestladdade saken efter den andra. Världen var ”rewired”, kopplad i bästa demokratiska anda så att det som fått flest likes på FB också manifesterades direkt och omedelbart i alla andras verklighet. Kyrkan var ett projektionsrum, en virtuell verklighet som tagit över den egna - personliga - verkligheten. Jag själv bestämde inte längre vad som skulle vara verkligt i min värld utan var subjekt till alla andras tyckande och tänkande. Det hade ju varit mer OK om det inte var för de sponsrade länkarna. Att man via annonser köpte sig in i mänsklighetens newsfeed och lyckades fånga stora mängder klick på ”gilla” med finansiella medel.
Sinnet plattade till sig, gick in i ett slags uppgivet läge av undergivenhet och blev belönad för det, tillståndet kallades skolad. Jag kände hur känslan av ”jag” försvann och hur jag förvandlades till ett meningslöst ark papper på väg mot destruktion utan ett uns av möjlighet att påverka vad som fanns skrivet på mig. Ett A4 fullt av andras programkod, min yta mot omvärlden. Min identitet, stulen och förvanskad, tillplattad och tillintetgjord. Mental våldtäkt och upphörande av min personliga suveränitet. Det var allt jag någonsin drömt om – men precis tvärt om.
Jag vaknade med ordet ”förtroende” innanför sinnets ögonlock. För troende. Förtroende. I går skrev jag om hur mycket som faktiskt blir gjort när man har förmånen att arbeta tillsammans med människor man har förtroende för och att grundförutsättningarna för förtroendet är att är såväl ömsesidighet som ett gott självförtroende från respektive part.
Drömmen visade något annat. Gravitationen i förtroendet för den där kyrkan var enorm och så gott som alla som trädde in i den – vilket var en omständig process – fångades av programmeringen därinne. Att stå utanför var inte helt enkelt det heller eftersom tillvaron utanför likt artillerield besköts med budskap om dess meningslöshet. Färgglada bilder inifrån kyrkans skapade verklighet skrek ut sina budskap där ute och fick den gängse verkligheten att framstå som grå och meningslös. Upphörde de naturliga kontrasterna. Breddade spektrumet med våld och förstörde alla naturligt signalsvaga reflexer hos de som inte var fullt och fast övertygade om vilka de var – hos de som inte hade fullt förtroende för sig själva.
Jag tycker det var en intressant dröm. En vandring i och kring vår verklighet. Här kommer ett litet verktyg (tjôta). En helt osannolikt välskriven text som – för den som inte redan snappat det – handlar om hur man kan göra för att inte låta sig programmeras vidare. När media försöker tvångsmata dig med något som du ska trycka på gillaknappen för att hjälpa medias uppdragsgivare att manifestera – håll för öronen och sjung ”la la la”. Dra ner volymen när de teorierna tar eld och nyhetsbyråerna citerar varandra i den självframmanande propagandaspiralen. Behåll din suveränitet. Tro på dig själv så blir det som du vill ha det. Typ så.
Igen!
måndag 3 juni 2013
Måndag morgon
Nyvaken. Luften hänger tung. Full av fukt. Absolut stilla. Hästarna sover djupt. Fåglarna passar på att ta det lite lugnt. Vacuum. Absolut vacuum. Luften är full av energi. Stillastående, tung energi. Mättad och komplett ur den nollpunkt som stunden manifesterar. Allt står och väntar. Jag passar på att suga i mig av luften. Dricker lite vatten. Väcker Casper. Hör ett dån. Regnet kom plötsligt. Fåglarna och naturen visste. Regnets kraft och avsikt är otvetydig. Även denna dag ska begåvas med den varma försommardagens oemotståndliga dofter. Även denna dag ska det växa. Även denna dag kommer solen att skina och ge lyftkraft åt det vatten som fallit att stiga upp och om igen få rusa mot marken i lustfyllt livgivande.
Det regnar i femton minuter. Slutar lika tvärt som det började. Kör Casper till skolan efter en del morgonspexande. Det blir kappkörning mot grannen i hustruns hästkraftmonster. Alla blir glada. Jag tar ner taket och låter hastigheten ge mig än mer av den paradisiska luft regnet levererat. Mina lungor fylls av dess dofter och sinnet av dess syre. Solen är höljd i moln men den väntar där bakom.
Uppklarnande.
Jag kommer på mig själv med att vara klädd i träningsoverall. Kan inte dra mig till minnes när det hände sist. Som senast någon gång på högstadiet. Overallen är mjuk. Det stämmer med min kropp. Efter helgens övningar och den nyligt återställda rörligheten ovanpå balansen är kroppen mjuk. Hela min organism har börjat förstå att den (jag) inte längre behöver trycka på. Att det inte finns någon anledning att vara rastlös. Inte ens bristen på rastlöshet är anledning nog. Det håller på att bli verklighet.
Vad det är som håller på att bli verklighet kan jag inte svara på – eftersom det är en dröm. En av de där drömmarna man inte minns när man är vaken. Men jag vet likväl att det håller på att bli verklighet av den. Precis som jag efter att jag mött Kärleken och tillsammans med föremålet för den upptäcker vår nya, gemensamma värld. Precis på det sättet så tar bilden av den dröm jag drömt form i verkligheten i takt med att jag upptäcker den. Utan att jag vet vad det är den vill föreställa från början. Utan mål. Men oerhört laddat med mening.
Framme vid skolan kom jag på vad det var jag inte ville glömma bort innan jag somnade i går kväll. Jag hade ju glömt bort det eftersom jag kunde komma ihåg det igen. Det handlade om skolan. Förra veckans möte på högskolan skramlade fortfarande runt i huvudet. Diskussionerna om de bekymmer man hade på högskolan och vari dessa bekymmer hade sina rötter. Längre ”ner” i skolsystemet, givetvis.
Vi pratade mycket om matte. Om att högskoleeleverna inte kan tillräckligt med matte och att detta är ett stort problem då det förväntas att studenterna kan matte. Det är knappast något begåvningsproblem, det är snarare ett utslag av det sätt matten systematiskt görs ointressant. Jag ser det på den snart nioåriga eleven. Hur hans mapp fylls med sidor av lära-sig-gångertabellen-utantill-papper som han sitter och fyller under stor frustration samtidigt som han sneglar mot den iPhone som han vet är fullt kompetent att räkna ut talen åt honom.
Jag extrapolerar hans fundering. Vad blir hans intryck av vuxenvärldens idé att han ska lära sig gångertabellerna utantill? Kommer han att inte ha tillgång till telefonen när han går ut skolan eller varför? Nej, matte är helt enkelt skittråkigt. Där har vi nog svaret. Han har ännu inte snickrat en uteplats så han vet inte hur skönt det är att slippa ta fram telefonen för varje liten beräkning man behöver göra.
Hade man börjat i den änden – räknandets praktiska dimension – då hade det kanske funnits förutsättningar. Men risken är ju att inte alla skolbarn just triggas av att bygga uteplatser. Det finns de som vill bygga kojor helt utan beräknad symmetri också. Och de som vill spela teater, sjunga, springa fort eller skapa musik. Antalet stolar i teatersalongen, takten i sjungen eller spelad musik – visst låter det sig även det matematiskt beskrivas men det ligger utanför skopet för skolan eftersom skolan är byggt för att skola individen till vad samhället anser att individen har rätt att vara. Inte var individen är.
När skolan är en plats för individen att vara sig själv – då kan vi börja. Till dess har vi förändringsarbetet högt upp på agendan. Det rör sig fort – riktigt, riktigt fort. Och det är hemskt kul att se.
Junimorgon i Olsbo
Slår mig att mjukheten är uppriktig och hårdheten spelad. Även hårdheten är uppriktig men den uppkommer först när mjukheten inte får vara uppriktig. Skolan formar hårdhet på ett alldeles fantastiskt sätt. Sinnen som reflexmässigt vill värna sin suveränitet bygger mentalt pansar gentemot en omgivning som vill krossa dess inneboende kreativa, oförstörda kraft. Det är så vi bygger rigida tankar, prestige och interpersonella låsningar. Det är så vi säkerställer ett samhälle utan nytänkande, utan visioner och utan mänskliga mål. Finansvärldens tempel.
Dags att knata ut därifrån, således. Det lyser bortom dörren och många har redan lämnat byggnaden. We’ve had tomatch. Kom nu ketchup så går vi.
Det regnar i femton minuter. Slutar lika tvärt som det började. Kör Casper till skolan efter en del morgonspexande. Det blir kappkörning mot grannen i hustruns hästkraftmonster. Alla blir glada. Jag tar ner taket och låter hastigheten ge mig än mer av den paradisiska luft regnet levererat. Mina lungor fylls av dess dofter och sinnet av dess syre. Solen är höljd i moln men den väntar där bakom.
Uppklarnande.
Jag kommer på mig själv med att vara klädd i träningsoverall. Kan inte dra mig till minnes när det hände sist. Som senast någon gång på högstadiet. Overallen är mjuk. Det stämmer med min kropp. Efter helgens övningar och den nyligt återställda rörligheten ovanpå balansen är kroppen mjuk. Hela min organism har börjat förstå att den (jag) inte längre behöver trycka på. Att det inte finns någon anledning att vara rastlös. Inte ens bristen på rastlöshet är anledning nog. Det håller på att bli verklighet.
Vad det är som håller på att bli verklighet kan jag inte svara på – eftersom det är en dröm. En av de där drömmarna man inte minns när man är vaken. Men jag vet likväl att det håller på att bli verklighet av den. Precis som jag efter att jag mött Kärleken och tillsammans med föremålet för den upptäcker vår nya, gemensamma värld. Precis på det sättet så tar bilden av den dröm jag drömt form i verkligheten i takt med att jag upptäcker den. Utan att jag vet vad det är den vill föreställa från början. Utan mål. Men oerhört laddat med mening.
Framme vid skolan kom jag på vad det var jag inte ville glömma bort innan jag somnade i går kväll. Jag hade ju glömt bort det eftersom jag kunde komma ihåg det igen. Det handlade om skolan. Förra veckans möte på högskolan skramlade fortfarande runt i huvudet. Diskussionerna om de bekymmer man hade på högskolan och vari dessa bekymmer hade sina rötter. Längre ”ner” i skolsystemet, givetvis.
Vi pratade mycket om matte. Om att högskoleeleverna inte kan tillräckligt med matte och att detta är ett stort problem då det förväntas att studenterna kan matte. Det är knappast något begåvningsproblem, det är snarare ett utslag av det sätt matten systematiskt görs ointressant. Jag ser det på den snart nioåriga eleven. Hur hans mapp fylls med sidor av lära-sig-gångertabellen-utantill-papper som han sitter och fyller under stor frustration samtidigt som han sneglar mot den iPhone som han vet är fullt kompetent att räkna ut talen åt honom.
Jag extrapolerar hans fundering. Vad blir hans intryck av vuxenvärldens idé att han ska lära sig gångertabellerna utantill? Kommer han att inte ha tillgång till telefonen när han går ut skolan eller varför? Nej, matte är helt enkelt skittråkigt. Där har vi nog svaret. Han har ännu inte snickrat en uteplats så han vet inte hur skönt det är att slippa ta fram telefonen för varje liten beräkning man behöver göra.
Hade man börjat i den änden – räknandets praktiska dimension – då hade det kanske funnits förutsättningar. Men risken är ju att inte alla skolbarn just triggas av att bygga uteplatser. Det finns de som vill bygga kojor helt utan beräknad symmetri också. Och de som vill spela teater, sjunga, springa fort eller skapa musik. Antalet stolar i teatersalongen, takten i sjungen eller spelad musik – visst låter det sig även det matematiskt beskrivas men det ligger utanför skopet för skolan eftersom skolan är byggt för att skola individen till vad samhället anser att individen har rätt att vara. Inte var individen är.
När skolan är en plats för individen att vara sig själv – då kan vi börja. Till dess har vi förändringsarbetet högt upp på agendan. Det rör sig fort – riktigt, riktigt fort. Och det är hemskt kul att se.
Junimorgon i Olsbo
Slår mig att mjukheten är uppriktig och hårdheten spelad. Även hårdheten är uppriktig men den uppkommer först när mjukheten inte får vara uppriktig. Skolan formar hårdhet på ett alldeles fantastiskt sätt. Sinnen som reflexmässigt vill värna sin suveränitet bygger mentalt pansar gentemot en omgivning som vill krossa dess inneboende kreativa, oförstörda kraft. Det är så vi bygger rigida tankar, prestige och interpersonella låsningar. Det är så vi säkerställer ett samhälle utan nytänkande, utan visioner och utan mänskliga mål. Finansvärldens tempel.
Dags att knata ut därifrån, således. Det lyser bortom dörren och många har redan lämnat byggnaden. We’ve had tomatch. Kom nu ketchup så går vi.
måndag 13 maj 2013
Jobbdrömmar
Jag har haft osedvanligt starka drömmar en tid nu och trenden håller i sig. Ganska ofta är det obegripligt, ibland greppbart och vissa gånger nästan skrattretande tydligt vad drömmen vill förmedla till mitt vakna tillstånd. I natt var det av det definitivt senare slaget.
Jag hade en demo för en större mängd SmartAss-kunder där jag visade en ny funktion. Funktionen hade skapats i all hast i ett ögonblick av inspiration och den var så genialiskt enkel att göra att det var skrattretande. Alla som såg den förstod den och ville ha den.
Vad som är så trevligt är att jag faktiskt minns exakt vad det var komponenten gjorde. Och hur den var utvecklad. Hur många tror att jag kommer att kunna låta bli att lägga den i utvecklingsplan?
Jag hade en demo för en större mängd SmartAss-kunder där jag visade en ny funktion. Funktionen hade skapats i all hast i ett ögonblick av inspiration och den var så genialiskt enkel att göra att det var skrattretande. Alla som såg den förstod den och ville ha den.
Vad som är så trevligt är att jag faktiskt minns exakt vad det var komponenten gjorde. Och hur den var utvecklad. Hur många tror att jag kommer att kunna låta bli att lägga den i utvecklingsplan?
fredag 10 maj 2013
Barnsligt
I natt drömde jag något sådär lite besynnerligt men samtidigt alldeles naturligt. Jag vaknade ur sömnen – i drömmen alltså. Jag var en bäbis. Helt nyfödd. I omgång efter omgång blev jag vuxen – dessvärre bara till min nuvrande ålder. Saken var den att jag i drömmen fick behålla det jag visste i det ögonblick jag föddes. Jag fick "veta". Priset för detta var att jag fortsatte att vara bäbis hela livet – åtminstone till 38 års ålder; vilket kanske inte är lika orimligt för dem som känner mig som jag önskar att det vore.
Hursomhelst var det väldigt roande att som bäbis se allt som hände och gjordes omkring mig. Synintrycken var klarare, renare - mer äkta än jag upplevt. Det var som om man såg meningen bakom allt som skedde. De invävda energierna och leken bakom världens konstruktion.
Jag minns särskilt väl att jag under min färd i bäbiskostym skrattade åtskilligt åt till exempel uttryck som "barnsligheter" spydigt framförda av vuxna som tyckte sig veta bättre eftersom de ju – från min "vetande" synvinkel inte visste. Det de kallade barnsligt var uteslutande sanningen. De vuxna föraktade den konsekvent och taktfast. Det var inte ens frustrerande, enbart underhållande faktiskt.
Ska inte gå in på detaljer, men det blev väldigt fort väldigt absurt. Det här är en dröm jag inte kommer att glömma på länge.
Hursomhelst var det väldigt roande att som bäbis se allt som hände och gjordes omkring mig. Synintrycken var klarare, renare - mer äkta än jag upplevt. Det var som om man såg meningen bakom allt som skedde. De invävda energierna och leken bakom världens konstruktion.
Jag minns särskilt väl att jag under min färd i bäbiskostym skrattade åtskilligt åt till exempel uttryck som "barnsligheter" spydigt framförda av vuxna som tyckte sig veta bättre eftersom de ju – från min "vetande" synvinkel inte visste. Det de kallade barnsligt var uteslutande sanningen. De vuxna föraktade den konsekvent och taktfast. Det var inte ens frustrerande, enbart underhållande faktiskt.
Ska inte gå in på detaljer, men det blev väldigt fort väldigt absurt. Det här är en dröm jag inte kommer att glömma på länge.
torsdag 2 maj 2013
Sydlig dröm
Jag har väckarklockan att tacka för åtskilliga ihågkomna drömmar, denna morgon är inget undantag. Om jag vaknar och låter huvudet vara helt stilla i några minuter går det inte sällan att återvända till drömprojektionen även i vaket tillstånd.
På väg in i landet var stämningen god vid gränskontrollanterna. De röntgade allt mitt bagage och i väntan på resten av familjen pladdrade jag förstrött med röntgenmaskinens operatör. Han drog alldeles underbara ordvitsar som jag beklagligtvis inte minns.
Jag såg Henne och den inte så lille genom glaset som skärmade av de genomsökta från de ännu inte scannade. Hennes underbara ansikte och hans spexande rörelser. De närmade sig långsamt och så småningom slank även de igenom kontrollen varvid den ordvitsige utbrast:
"A complete family! Warmly welcome to Australia".
Jag blev mäkta förvånad att det var där vi var men fann mig raskt och vi gick för att fylla på våra hungriga magar. Jag är ofta här i drömmen, på en helt ihopfantiserad (om det nu finns sådant) flygplats slash disneyland som är Sydneys internationella flygplats. Den är inte helt innesluten utan där finns temahus och diverse konstruktioner av olika slag. Där finns väldigt mycket att se men ingen har tid att se det. Stressen obeaktad alltså väldigt långt från verklighetens Sydney Airport.
(I de flesta drömmar jäktar jag runt här och kan inte hitta min gate. Jag har varit mer sen på denna imaginära flygplats totalt än jag varit på någon verklig och alla som känner mitt förhållande till avgångstider vet vad det innebär. Att stressa i denna fantasiterminal är extra frustrerande eftersom det finns så mycket lockande att se. Samtidigt är jag medveten om att alltihop är en kuliss och det har kunnat vara så i alla tider eftersom ingen tar sig tiden att titta bakom kulissen. Alla är stressade. Av säkerhetsskäl. )
Vi hittar ett ställe att äta, ett asiatiskt inspirerat ställe med glasväggar från vilket man kan se ner i den närbelägna viken. Det är märkligt nog lite slaskig is på vattnet vilket är märkligt på grund av både temperatur och salthalt. Det är nog inte is när allt kommer omkring. Kanske vattnet skummar eller hålls i styvt, våglöst läge på grund av något annat. Kanske har det aldrig varit vatten utan kanske är viken snarare en kuliss.
Ur vattnet reser sig fyra master. De är 100-200 meter höga och av galvaniserad metall. De reser sig overkligt högt ovan ytan och ser ut att vara något slags radiotorn eller kanske kraftledingsstoplar. Det är svårt att beställa mat, allt innehåller kolhydrater och strunt men efter mycket dividerande med den alltmer utmattade servitrisen lyckas jag beställda stekta ägg och något slags lufttorkad skinka. Vi sätter oss vid ett av de fåtaliga borden och ska precis börja äta.
Då jag kastar en blick ut genom fönstret ser jag hur de fyra masterna faller mot oss. Mitt sinne vet bergfast att vi är utom fara och jag blir inte rädd för själva fallet, däremot blir jag rädd att mitt sällskap ska upptäcka det annalkande och genom sin reaktion påverka symmetrin i fallet. Jag fortsätter att äta under det att jag ser masterna fall mot oss, var och en med en massa på något hundratals ton som minst.
En efter en faller masterna exakt mot det bambuklädda fönstret som skiljer vårt matställe från den övriga terminalen. Folk springer undan, någon blir fast under metallen och vattnet rör sig onaturligt där nere. Masterna landade så att vi med ungefär femton centimeters marginal klarade oss och glaset krossas perfekt. Den lille tycker att vi ska lägga ut det på facebook och vill ringa sin pappa och berätta. Relativt odramatiskt, alltså.
Masterna var ockupationsmaktens verk. Folk i terminalen är förbryllade. Man kunde kanske tro att de skulle jubla eftersom dessa fyra symboler för ockupationen nu är borta och jag minns hur jag reflekterar över det i drömmen. Hon frågar mig om det och jag svarar att det nog inte är så många som begripit att ockupationsmakten ens varit där. Väldigt få av de som är i terminalen hade ens lagt märke till masterna eller viken de stod i. Det hade liksom bara alltid funnits där. Och nu var det borta. Vad var grejen? Kanske kan man få skadestånd för chocken? Hypnosen som tornen levererat släpper på några veckor. Klart folk är förvirrade.
Ut ur terminalen och dess disneylandliknande omgivningar, vidare mot staden. Ingen igenkänning alls med det upplevda Sydney. Mycket mer vind (det blåste mycket i natt) och jakten på värdig föda är svår. Finner ett ställe vid the Quay som serverar wokade grönsaker serverade i påskägg. Mest majs och strunt, men där finns lite paprika och någon löksnutt att nära sig på.
När jag petar som bäst i majsen får jag ett SMS från min morsa. Hon har läst igenom min blogg och pratat med farsan. Hon är medveten om att han inte är vid livet men likväl har de talats vid och hon har begripit vem det är jag är, nu. Varför jag envisats med mina projekt och varit sådär envis. "Jag har begripit vad din uppgift är", sa hon.
"Kul för dig då", mumlar jag ner i det flottiga påskägget som nu nästan bara innehåller majs. Jag längtar efter att få åka hem till Olsbo men min kropp är fortfarande mer eller mindre död efter flygresan ner. "Jag ville ju se det hända", tänker jag.
På väg in i landet var stämningen god vid gränskontrollanterna. De röntgade allt mitt bagage och i väntan på resten av familjen pladdrade jag förstrött med röntgenmaskinens operatör. Han drog alldeles underbara ordvitsar som jag beklagligtvis inte minns.
Jag såg Henne och den inte så lille genom glaset som skärmade av de genomsökta från de ännu inte scannade. Hennes underbara ansikte och hans spexande rörelser. De närmade sig långsamt och så småningom slank även de igenom kontrollen varvid den ordvitsige utbrast:
"A complete family! Warmly welcome to Australia".
Jag blev mäkta förvånad att det var där vi var men fann mig raskt och vi gick för att fylla på våra hungriga magar. Jag är ofta här i drömmen, på en helt ihopfantiserad (om det nu finns sådant) flygplats slash disneyland som är Sydneys internationella flygplats. Den är inte helt innesluten utan där finns temahus och diverse konstruktioner av olika slag. Där finns väldigt mycket att se men ingen har tid att se det. Stressen obeaktad alltså väldigt långt från verklighetens Sydney Airport.
(I de flesta drömmar jäktar jag runt här och kan inte hitta min gate. Jag har varit mer sen på denna imaginära flygplats totalt än jag varit på någon verklig och alla som känner mitt förhållande till avgångstider vet vad det innebär. Att stressa i denna fantasiterminal är extra frustrerande eftersom det finns så mycket lockande att se. Samtidigt är jag medveten om att alltihop är en kuliss och det har kunnat vara så i alla tider eftersom ingen tar sig tiden att titta bakom kulissen. Alla är stressade. Av säkerhetsskäl. )
Vi hittar ett ställe att äta, ett asiatiskt inspirerat ställe med glasväggar från vilket man kan se ner i den närbelägna viken. Det är märkligt nog lite slaskig is på vattnet vilket är märkligt på grund av både temperatur och salthalt. Det är nog inte is när allt kommer omkring. Kanske vattnet skummar eller hålls i styvt, våglöst läge på grund av något annat. Kanske har det aldrig varit vatten utan kanske är viken snarare en kuliss.
Ur vattnet reser sig fyra master. De är 100-200 meter höga och av galvaniserad metall. De reser sig overkligt högt ovan ytan och ser ut att vara något slags radiotorn eller kanske kraftledingsstoplar. Det är svårt att beställa mat, allt innehåller kolhydrater och strunt men efter mycket dividerande med den alltmer utmattade servitrisen lyckas jag beställda stekta ägg och något slags lufttorkad skinka. Vi sätter oss vid ett av de fåtaliga borden och ska precis börja äta.
Då jag kastar en blick ut genom fönstret ser jag hur de fyra masterna faller mot oss. Mitt sinne vet bergfast att vi är utom fara och jag blir inte rädd för själva fallet, däremot blir jag rädd att mitt sällskap ska upptäcka det annalkande och genom sin reaktion påverka symmetrin i fallet. Jag fortsätter att äta under det att jag ser masterna fall mot oss, var och en med en massa på något hundratals ton som minst.
En efter en faller masterna exakt mot det bambuklädda fönstret som skiljer vårt matställe från den övriga terminalen. Folk springer undan, någon blir fast under metallen och vattnet rör sig onaturligt där nere. Masterna landade så att vi med ungefär femton centimeters marginal klarade oss och glaset krossas perfekt. Den lille tycker att vi ska lägga ut det på facebook och vill ringa sin pappa och berätta. Relativt odramatiskt, alltså.
Masterna var ockupationsmaktens verk. Folk i terminalen är förbryllade. Man kunde kanske tro att de skulle jubla eftersom dessa fyra symboler för ockupationen nu är borta och jag minns hur jag reflekterar över det i drömmen. Hon frågar mig om det och jag svarar att det nog inte är så många som begripit att ockupationsmakten ens varit där. Väldigt få av de som är i terminalen hade ens lagt märke till masterna eller viken de stod i. Det hade liksom bara alltid funnits där. Och nu var det borta. Vad var grejen? Kanske kan man få skadestånd för chocken? Hypnosen som tornen levererat släpper på några veckor. Klart folk är förvirrade.
Ut ur terminalen och dess disneylandliknande omgivningar, vidare mot staden. Ingen igenkänning alls med det upplevda Sydney. Mycket mer vind (det blåste mycket i natt) och jakten på värdig föda är svår. Finner ett ställe vid the Quay som serverar wokade grönsaker serverade i påskägg. Mest majs och strunt, men där finns lite paprika och någon löksnutt att nära sig på.
När jag petar som bäst i majsen får jag ett SMS från min morsa. Hon har läst igenom min blogg och pratat med farsan. Hon är medveten om att han inte är vid livet men likväl har de talats vid och hon har begripit vem det är jag är, nu. Varför jag envisats med mina projekt och varit sådär envis. "Jag har begripit vad din uppgift är", sa hon.
"Kul för dig då", mumlar jag ner i det flottiga påskägget som nu nästan bara innehåller majs. Jag längtar efter att få åka hem till Olsbo men min kropp är fortfarande mer eller mindre död efter flygresan ner. "Jag ville ju se det hända", tänker jag.
tisdag 30 april 2013
Snabbare, närmare.
Avståndet krymper.
Alla kommer närmare varandra.
Tiden går fortare och fortare.
Snart blir allt vi drömmer om sanning.
Samtidigt.
Ingenstans märker man det så väl som här, i en liten stad.
Den större staden har skapats för att maskera innevånarna till oigenkännlighet. Ett stort antal som lämnat sina rötter för att spela ett spel där alla är främlingar för varandra. Självklart kommer insikterna och den ömsesidiga förståelsen mycket senare till en sådan miljö. Och eftersom så är fallet kommer inte media (som ju är själva extraktet ur främlingsmaskineriet) att rapportera om denna fundamentala förändring som alla människor genomgår samtidigt. "The revolution will not be televised".
Snart skapar vi i vad man skulle kunna kalla realtid. Snarast ett utslag av känslan i skapandet; att den är så intensiv att det händer nästan omgående. Ibland händer till och med saker innan de skapats. Så intensiv kan känslan vara att den trotsar tiden.
Vi närmar oss varandra på samma sätt som våra tankar närmar sig förverkligande. Skeendena hänger ihop och eftersom så många vågat komma närmare inpå sig själva så har tiden plockat upp fart och skapandet kunnat träda fram från dimmorna och visa att det är alltings ursprung. Självbilden är början. Därpå vilar världsbilden.
Och den börjar ju se alldeles ohyggligt trevlig ut.
Avstånd – i tid eller i materiell bemärkelse – är ett övergående fenomen.
För det är dit det leder – hastighetsökningen. Vi upplever den så eftersom den står i relation till begreppet tid, men när vi kommer fram till nollpunkten – eller kanske snarare dess alternativa benämning – den oändligt snabba tiden – så ser vi all tid samtidigt och byter riktning i upplevelsen.
När alla våra drömmar inträffar samtidigt. Då går det inte undan längre. Då har vi klivit över.
Men frågan är om det inte är själva sträckan fram dit som räknas. Den kittlande och lekande sträckan av symmetriska upptäckter och då den hisnande känslan av att allt hänger ihop får breda ut sig över mänskligheten. Att få leva precis just nu – vilken ohygglig ynnest.
Alla kommer närmare varandra.
Tiden går fortare och fortare.
Snart blir allt vi drömmer om sanning.
Samtidigt.
Ingenstans märker man det så väl som här, i en liten stad.
Den större staden har skapats för att maskera innevånarna till oigenkännlighet. Ett stort antal som lämnat sina rötter för att spela ett spel där alla är främlingar för varandra. Självklart kommer insikterna och den ömsesidiga förståelsen mycket senare till en sådan miljö. Och eftersom så är fallet kommer inte media (som ju är själva extraktet ur främlingsmaskineriet) att rapportera om denna fundamentala förändring som alla människor genomgår samtidigt. "The revolution will not be televised".
Snart skapar vi i vad man skulle kunna kalla realtid. Snarast ett utslag av känslan i skapandet; att den är så intensiv att det händer nästan omgående. Ibland händer till och med saker innan de skapats. Så intensiv kan känslan vara att den trotsar tiden.
Vi närmar oss varandra på samma sätt som våra tankar närmar sig förverkligande. Skeendena hänger ihop och eftersom så många vågat komma närmare inpå sig själva så har tiden plockat upp fart och skapandet kunnat träda fram från dimmorna och visa att det är alltings ursprung. Självbilden är början. Därpå vilar världsbilden.
Och den börjar ju se alldeles ohyggligt trevlig ut.
Avstånd – i tid eller i materiell bemärkelse – är ett övergående fenomen.
För det är dit det leder – hastighetsökningen. Vi upplever den så eftersom den står i relation till begreppet tid, men när vi kommer fram till nollpunkten – eller kanske snarare dess alternativa benämning – den oändligt snabba tiden – så ser vi all tid samtidigt och byter riktning i upplevelsen.
När alla våra drömmar inträffar samtidigt. Då går det inte undan längre. Då har vi klivit över.
Men frågan är om det inte är själva sträckan fram dit som räknas. Den kittlande och lekande sträckan av symmetriska upptäckter och då den hisnande känslan av att allt hänger ihop får breda ut sig över mänskligheten. Att få leva precis just nu – vilken ohygglig ynnest.
söndag 28 april 2013
Inflyttning
Det såg ut som en utställningshall – en mässhall. Vita väggar överallt, möbler och det sparsamma antalet saker även de vita.
- Vi börjar bli klara här faktiskt, sa min ledsagare.
- När flyttar vi in? Frågade jag
- Så snart färgen är på plats. Som du ser är här lite färglöst.
- Men golvet då? Frågade jag och tittade på den jordbruna ytan.
- Det är samma. Vi kommer inte att byta ut golvet.
- Så vi står alltså bara kvar?
- Exakt. Allt vi behöver nu är färgerna. Släpp fram dem (hit).
Drömmar är spännande grejor.
- Vi börjar bli klara här faktiskt, sa min ledsagare.
- När flyttar vi in? Frågade jag
- Så snart färgen är på plats. Som du ser är här lite färglöst.
- Men golvet då? Frågade jag och tittade på den jordbruna ytan.
- Det är samma. Vi kommer inte att byta ut golvet.
- Så vi står alltså bara kvar?
- Exakt. Allt vi behöver nu är färgerna. Släpp fram dem (hit).
Drömmar är spännande grejor.
lördag 16 februari 2013
Bekräftelse och drömmar
Kattens intensiva jamanden trängde vanan trogen genom drömmarna. Jag har sovit lätt en period. Vaknat tidigt. Katten och idéerna står att tacka för detta. Vad var det jag drömde egentligen när Trassla jamade loss? Jo, så här var det:
Diskussionen var livlig kring huruvida man skulle låta ungarna åka förstaklass till Köpenhamn med flyget. ”Jag kan cykla så kan de åka framför skynket”, sa någon. Bussen stannade vid vägkanten. Det var slaskigt och trottoaren var inte bred. Fort in i porten så att inte de förbiflygande föremålen kunde skada oss. När vi väl fått in alla eleverna i skolan drog vi för banden som markerade gränsen. Ingen fick passera den förrän det var slut för dagen. Eller kanske terminen. Eller livet. Oklart.
Det fanns två stängsel. Det ena var av rött garn och det andra var av en lite halvdålig träimitation i plast. Den senare hade lite dålig passform i kylan och vaktmästaren beklagade sig när jag försökte hjälpa honom att låsa knutpunkterna i detta yttre skalskydd för att hålla eleverna inlåsta ”de som tillverkar de här grejorna har ingen aning om hur de ska användas, eller ens varför”. Vi fick verkligen inte ihop stängslet och eleverna tittade modstulet på våra försök.
Jag pressade vaktmästaren och frågade honom om dubbla stängsel verkligen var nödvändiga – ”kommer inte de som vill utanför stängslet dit i alla fall – det är ju bara några plastribbor det här”. Vaktmästaren tänkte en god stund, sedan gick han för att prata med säkerhetschefen om ”mitt förslag”. Han blev borta länge. Där fanns en pall och jag hade min svarta bok med mig. Så jag satte mig ner och började tänka igenom mitt ärende.
Jag skulle prata om något jag inte kunde förklara och dessutom skulle jag göra det bakom linjerna på en institution som var uppbyggd för att förhindra de tankar jag tänkte. Med ens insåg jag att stängslet var fånigt. Låsen var precisionssaker – certifierade och kodade på snilliga sätt, men de ribbor de låste samman var hur forcerbara som helst. Konstigt att jag inte sett det tidigare.
Tankarna på vad det var jag skulle prata om formades på pappret. Det handlade om vad man verkligen behöver kunna i livet och jag tog ett exempel där man får lära sig att skilja på olika typer av algoritmer och mönster för rekursivitet istället för att helt enkelt sätta sig ner och titta på användargränssnitt. Hur den relativt breda massan får lära sig avancerade matematiska och statistiska beräkningar men hur ingen någonsin får reda på hur pengar blir till. Så fortsatte det. Då jamade katten.
Jag smakar lite på mitt eget beteende. På varför jag gör det jag gör och hur jag gör det. Det har varit och fortsätter att vara några intensiva dagar innan det stora planet lyfter mot värmen och det händer att jag suckar uppgivet åt alla de saker jag också vill men som inte blir av. Men det är som det är. Jag har valt att väcka monstret och symmetrierna är åtskilliga i det jag pysslar med. Det ser ut att vara menat, helt enkelt.
”Mitt eget huvud”, det var vad jag uppgivit mig såsom varandes rädd för. Står på något sätt mitt i den smeten just nu. Inget har egentligen tornat upp sig, förändrats eller stadfästs. Allt är mjukt och möjligt. Skeendena löper samman och tvinnar sig till lianer att njuta de mest banbrytande luftfärder med. Ingenting är omöjligt i detta skede. Absolut ingenting alls.
Detta faktum orsakar den inre konflikten. Det får mig att vakna en till två timmar tidigare, klarvaken och full av saker som jag tror att jag kanske borde. Det gör mig faktiskt – jo det är sant – lite stressad. Motorn i mitt sinne går varm snart och jag kan enbart kasta snö på höljet till dess den inplanerade serviceresan tar sin början. Väl thaimat, där.
Jag tvingas tänka igenom mina bevekelsegrunder. En av dem är synlighet. Jag har alltid åtrått synlighet mer än jag erkänt för mig själv. En annan är utveckling, att få mina idéer från tankemönster till verklighet. Att få synas och att få förverkliga tankarna – där har vi mina rationella drivkrafter.
Egentligen borde jag kanske skämmas för det. Dra höljet över mig och låta de sociala koderna undertrycka dessa bägge sätt med motivationerna ”bekräftelsebehov” och ”uppmärksamhetstörstande vildhjärna”. Men varför? Varför ska jag inte söka bekräftelse och fullfyllnad om jag nu känner att jag vill?
Om jag inte sökt njutning och äventyr den där gången för snart fem år sedan hade jag aldrig träffat mitt livs älskade. Om jag respekterat de sociala normer som sa att man inte skulle – vad hade mitt liv varit då? Inte så kul. Helt klart.
Jag är ju den jag är och känner vad jag känner. Så om jag söker bekräftelse så får jag väl fortsätta med det till dess jag hittar den eller kommer fram till varför jag söker den. Det är nära nu. Jag börjar få aspekter på det. Begripa varför. Det har med idéerna att göra.
Jag har aldrig haft direkt få idéer. Egentligen vet jag inte om jag är den enda i världen som har det så eller om jag är precis som alla andra på den punkten. Det spelar egentligen inte så stor roll eftersom jag känner som jag känner. Det bor en källa med tryck där inne. Ur den springer tankar och idéer upp vare sig jag vill eller inte. Många är ”helt crazy”. En del är genomförbara. Men de är starka allihopa. Det är min förbannelse och jag tvingas helt sonika göra vad jag kan för att fördela bördan annars får jag i perioder svårt att andas.
Det förändras emellertid. Fort. Synsätt och motiv kan vara helt förbytta redan imorgon. Kanske är det därför jag känner mig lite stressad. De saker som löper samman nu och under det kommande syftar till att ta nästa steg. Jag har bara ingen aning om vad det är. Vilket kanske är väl.
Nu blir det distraktion på snöskoter i den frambrytande solen.
Diskussionen var livlig kring huruvida man skulle låta ungarna åka förstaklass till Köpenhamn med flyget. ”Jag kan cykla så kan de åka framför skynket”, sa någon. Bussen stannade vid vägkanten. Det var slaskigt och trottoaren var inte bred. Fort in i porten så att inte de förbiflygande föremålen kunde skada oss. När vi väl fått in alla eleverna i skolan drog vi för banden som markerade gränsen. Ingen fick passera den förrän det var slut för dagen. Eller kanske terminen. Eller livet. Oklart.
Det fanns två stängsel. Det ena var av rött garn och det andra var av en lite halvdålig träimitation i plast. Den senare hade lite dålig passform i kylan och vaktmästaren beklagade sig när jag försökte hjälpa honom att låsa knutpunkterna i detta yttre skalskydd för att hålla eleverna inlåsta ”de som tillverkar de här grejorna har ingen aning om hur de ska användas, eller ens varför”. Vi fick verkligen inte ihop stängslet och eleverna tittade modstulet på våra försök.
Jag pressade vaktmästaren och frågade honom om dubbla stängsel verkligen var nödvändiga – ”kommer inte de som vill utanför stängslet dit i alla fall – det är ju bara några plastribbor det här”. Vaktmästaren tänkte en god stund, sedan gick han för att prata med säkerhetschefen om ”mitt förslag”. Han blev borta länge. Där fanns en pall och jag hade min svarta bok med mig. Så jag satte mig ner och började tänka igenom mitt ärende.
Jag skulle prata om något jag inte kunde förklara och dessutom skulle jag göra det bakom linjerna på en institution som var uppbyggd för att förhindra de tankar jag tänkte. Med ens insåg jag att stängslet var fånigt. Låsen var precisionssaker – certifierade och kodade på snilliga sätt, men de ribbor de låste samman var hur forcerbara som helst. Konstigt att jag inte sett det tidigare.
Tankarna på vad det var jag skulle prata om formades på pappret. Det handlade om vad man verkligen behöver kunna i livet och jag tog ett exempel där man får lära sig att skilja på olika typer av algoritmer och mönster för rekursivitet istället för att helt enkelt sätta sig ner och titta på användargränssnitt. Hur den relativt breda massan får lära sig avancerade matematiska och statistiska beräkningar men hur ingen någonsin får reda på hur pengar blir till. Så fortsatte det. Då jamade katten.
Jag smakar lite på mitt eget beteende. På varför jag gör det jag gör och hur jag gör det. Det har varit och fortsätter att vara några intensiva dagar innan det stora planet lyfter mot värmen och det händer att jag suckar uppgivet åt alla de saker jag också vill men som inte blir av. Men det är som det är. Jag har valt att väcka monstret och symmetrierna är åtskilliga i det jag pysslar med. Det ser ut att vara menat, helt enkelt.
”Mitt eget huvud”, det var vad jag uppgivit mig såsom varandes rädd för. Står på något sätt mitt i den smeten just nu. Inget har egentligen tornat upp sig, förändrats eller stadfästs. Allt är mjukt och möjligt. Skeendena löper samman och tvinnar sig till lianer att njuta de mest banbrytande luftfärder med. Ingenting är omöjligt i detta skede. Absolut ingenting alls.
Detta faktum orsakar den inre konflikten. Det får mig att vakna en till två timmar tidigare, klarvaken och full av saker som jag tror att jag kanske borde. Det gör mig faktiskt – jo det är sant – lite stressad. Motorn i mitt sinne går varm snart och jag kan enbart kasta snö på höljet till dess den inplanerade serviceresan tar sin början. Väl thaimat, där.
Jag tvingas tänka igenom mina bevekelsegrunder. En av dem är synlighet. Jag har alltid åtrått synlighet mer än jag erkänt för mig själv. En annan är utveckling, att få mina idéer från tankemönster till verklighet. Att få synas och att få förverkliga tankarna – där har vi mina rationella drivkrafter.
Egentligen borde jag kanske skämmas för det. Dra höljet över mig och låta de sociala koderna undertrycka dessa bägge sätt med motivationerna ”bekräftelsebehov” och ”uppmärksamhetstörstande vildhjärna”. Men varför? Varför ska jag inte söka bekräftelse och fullfyllnad om jag nu känner att jag vill?
Om jag inte sökt njutning och äventyr den där gången för snart fem år sedan hade jag aldrig träffat mitt livs älskade. Om jag respekterat de sociala normer som sa att man inte skulle – vad hade mitt liv varit då? Inte så kul. Helt klart.
Jag är ju den jag är och känner vad jag känner. Så om jag söker bekräftelse så får jag väl fortsätta med det till dess jag hittar den eller kommer fram till varför jag söker den. Det är nära nu. Jag börjar få aspekter på det. Begripa varför. Det har med idéerna att göra.
Jag har aldrig haft direkt få idéer. Egentligen vet jag inte om jag är den enda i världen som har det så eller om jag är precis som alla andra på den punkten. Det spelar egentligen inte så stor roll eftersom jag känner som jag känner. Det bor en källa med tryck där inne. Ur den springer tankar och idéer upp vare sig jag vill eller inte. Många är ”helt crazy”. En del är genomförbara. Men de är starka allihopa. Det är min förbannelse och jag tvingas helt sonika göra vad jag kan för att fördela bördan annars får jag i perioder svårt att andas.
Det förändras emellertid. Fort. Synsätt och motiv kan vara helt förbytta redan imorgon. Kanske är det därför jag känner mig lite stressad. De saker som löper samman nu och under det kommande syftar till att ta nästa steg. Jag har bara ingen aning om vad det är. Vilket kanske är väl.
Nu blir det distraktion på snöskoter i den frambrytande solen.
tisdag 8 januari 2013
Start
Det forsande, varma blodet var det första som sipprade in genom vakenheten – plötsligt framhoppad ur en till lika delar utmanande, grafisk som rastlös dröm. Blev hängande där en stund med min egen puls i örat och bilderna från drömmen innanför ögonlocken. Klarvakenheten var ett faktum. Det känns annorlunda att vakna så – exakt på det klockslag jag kvällen innan beslutat mig för och just därför elva minuter innan klockan skulle ringa. Jag gick inte upp, men jag var vaken.
Det bor ett flöde här. Jag vet inte om det rör sig i själva fötterna eller om det är under dem det flyter. Varken eller, givetvis. Det flyter genom allt och allt flyter på detsamma. Från att ha gått fort mot rådande krafter går det nu ännu fortare eftersom den fundamentala kraften bakom precis allt nu är med i själva rörelsen. Det har den i och för sig varit hela tiden, men den har varit tvungen att spela sin egen motståndare för att locka fram vår beslutsamhet.
Första skoldagen för terminen sätter huvudet på spiken visar hur gränssnittet mot spelet förflyttas men ändå finns där. Snart vaknar frågorna om skolan. Först den om vad barnen äter där, givetvis. Därefter ökande till det fullständiga ifrågasättandet. Ett år. Kanske två.
På tiden.
Det bor ett flöde här. Jag vet inte om det rör sig i själva fötterna eller om det är under dem det flyter. Varken eller, givetvis. Det flyter genom allt och allt flyter på detsamma. Från att ha gått fort mot rådande krafter går det nu ännu fortare eftersom den fundamentala kraften bakom precis allt nu är med i själva rörelsen. Det har den i och för sig varit hela tiden, men den har varit tvungen att spela sin egen motståndare för att locka fram vår beslutsamhet.
Första skoldagen för terminen sätter huvudet på spiken visar hur gränssnittet mot spelet förflyttas men ändå finns där. Snart vaknar frågorna om skolan. Först den om vad barnen äter där, givetvis. Därefter ökande till det fullständiga ifrågasättandet. Ett år. Kanske två.
På tiden.
söndag 27 maj 2012
Gräva, drömma och andas
Gräva
Vart tog intellektet vägen? Jag som brukade se till att ha fötterna stadigt nerborrade i fakta och kunskap. Jag som brukade bära runt en ytterst välindexerad lunta av inlärdhet, alltid redo att slå upp den exakta sidan där ämnet för samtalet avhandlades och beskrevs i faktamässig detalj med sprängskisser och det hela.
Som jag jobbat med den där boken. Kartorna, observationerna, orden. Sammanhangen och mekanismerna. De stora osynliga entiteternas reella applikationer, styrsätt och förpliktelser. Hur allting fungerar – från teknik till juridik. Från makt till militär. Från värde till pengar. Från likviditet till resultat. Från innovation till patent, men inte tvärtom. Och så vidare i all synlig oändlighet.
Utan att direkt fråga mig varför har jag alltid grävt lite till. I backspegeln har de raka linjerna framträtt men i själva grävandets stund har det mest gått något slags impuls. Nu känner jag på något sätt att jag grävt färdigt. Alla de ytor på vilka jag härjat runt är söndergrävda och så snart jag går syn på en ny yta far jag dit och markerar lutning och nergrävda kablar.
Det har till och med gått så långt att jag drar fram slagrutan och letar reda på de underjordiska ådror som finns under ytan. Om inget inte stämmer blir jag uppriktigt förvånad. Ju större yta, desto större avvikelse från det sken den utstrålar. Ju tydligare yta desto lägre halt av egentlig sanning och så vidare – i all synlig oändlighet.
De senaste månaderna har jag försökt sluta. Vänt blicken inåt istället. Det finns något därinne – ett slags portal ut i den ännu vidare världen. Den som rinner i de underjordiska ådrorna; den som pumpar energi in i de skeenden som i skal efter skal förvandlas till vad som täcker de ytor jag så ivrigt perforerat med mitt grävande.
Det är inte utan att jag ställer mig frågan om varför. Varför söker jag den begravna hunden? Varför vet jag när en stor nyhetsstory är något annat än den utger sig för att vara (motsatsen är ju i det närmaste obefintlig)? Varför hör jag när reportern för någon månad sedan pliktskyldigt diktade ihop en lögn om värdlandets beskaffenhet och varför kan jag inte bara släppa sökandet efter roten.
Jag tröttar ut såväl mig själv som min omgivning och helt i onödan. Ingen vinner på att energin läggs på att gräva ut vad som knappt bemödats döljas. Alla vinner däremot på att det helt och hållet får fullfölja sitt långt gångna självdöende. Men frågan biter mig i örsnibben: ”Varför kan det aldrig få vara enkelt? Kan det inte helt enkelt vara som det framställs?”
Får mig att vända tanken ett par varv till. Har jag fått alltihopa om bakfoten? Är det jag som ser alltihopa från helt fel håll och som i jakten på sensationen, jakten på mina mentala troféer att genomskåda gått alltför långt och ser saker som inte finns i snart sagt varje skeende? Eller är det så att ingen annan riktigt orkar tränga igenom det.
Jag kan inte vara objektiv, givetvis. Jag kan bara vara den jag är och allt mitt samlande har lett mig dit jag är. Men vad kan jag göra med det? Ingenting, faktiskt. Sökandet efter vad det nu är jag sökt har fört mig inåt för djupare sökande inombords. Det bor något slags sanningspuls där inne, djupt under intellektets grävande härjningar.
Des uttryck blir allt tystare. Dels eftersom de inte direkt stämmer med de inlärda världsbilderna, dels eftersom det ligger i det egna upptäckandets natur att låta alla bilda sin egen verklighet genom den bild av den man faktiskt lever inom. Men avgörande är emellertid att vad som framkommer inte låter sig beskrivas med ord i någon större omfattning. Det pärlband av känslor som nystar sig till insikter är något annat.
Drömma
Drömmen hittade en slarvigt uppknuten knut och drog åt den för att sedan se till att den blev uppknuten på allvar. Platsen var bekant. ”Inte här, vi sätter oss i biblioteket”. Hon var argt lessen. Bad mig att vända om och att återvända till den jag en gång varit. För att hon och flera med henne behövde mig – på det sättet, utifrån de villkor de stipulerat och inte som vad jag bestämt mig för att bli. Jag reste mig upp och gick. Det gjorde ont. Jag tappade luften en stund. Men den luft jag sedan andades var frisk av syre. En dröm dragen rakt ur verktygslådan. Tack!
Andas
Det bara blev så, egentligen. Jag finner mig där allt oftare. Enklaste sak i världen om sinnet är tyst, vilket det ju med anledning av grävandets nya avenyer med drömmarna att tacka kommit att bli. Andas in det som önskas kvar och andas ut det som därför ska ut. Själva formuleringen av ämnena styr andetagens längd. Gör märkbar skillnad. Och är milt uttryckt beroendeframkallande.
Jag tror att jag laddar känslan där. Och att känslan ju är vad jag är. Det fungerar så länge som jag inte tappar bort känslan, det vill säga så länge jag inte tappar bort mig själv. Jag har säkert mina känslor av goda anledningar. Jag har att bära dem på det sätt jag kan, inklusive försök att slänga över dem på andra om de är tunga. Det är ju därför vi ibland inte kan släppa folk vidare – de bär våra känslor åt oss. Eller så försöker jag undertrycka dem, men då kommer de bara åter med den styrka som krävs för att jag ska möta dem.
Laddningen ger något bortom själva energin. Kanske är det ett slags samspel, där jag får möjlighet att få syn på mig själv, greppa mina känslor i ett slags pseudoverklighet och lära mig känslan av att hålla i dem, leka med dem och uppleva dem. Och med den erfarenheten blir det ohyggligt mycket lättare att undvika att tappa bort sig själv. Puls. Närvaro. Upplevelse. Någonstans börjar själva epitetet Livet att kännas lite trångt. Den här känslan är så mycket större än så.
Den skönhet jag får se. Den smäktande närhet jag vår uppleva. De äkta, levande och skuttiga känslorna som leker i min närhet. Vad det än är så är det större och uppriktigare än vad vi kallar livet. Här manifesterat i Hennes, naturens och helhetens smäktande komposition. I en helhet som får min nerv att svänga i något slags kittlande harmoni.
Vart tog intellektet vägen? Jag som brukade se till att ha fötterna stadigt nerborrade i fakta och kunskap. Jag som brukade bära runt en ytterst välindexerad lunta av inlärdhet, alltid redo att slå upp den exakta sidan där ämnet för samtalet avhandlades och beskrevs i faktamässig detalj med sprängskisser och det hela.
Som jag jobbat med den där boken. Kartorna, observationerna, orden. Sammanhangen och mekanismerna. De stora osynliga entiteternas reella applikationer, styrsätt och förpliktelser. Hur allting fungerar – från teknik till juridik. Från makt till militär. Från värde till pengar. Från likviditet till resultat. Från innovation till patent, men inte tvärtom. Och så vidare i all synlig oändlighet.
Utan att direkt fråga mig varför har jag alltid grävt lite till. I backspegeln har de raka linjerna framträtt men i själva grävandets stund har det mest gått något slags impuls. Nu känner jag på något sätt att jag grävt färdigt. Alla de ytor på vilka jag härjat runt är söndergrävda och så snart jag går syn på en ny yta far jag dit och markerar lutning och nergrävda kablar.
Det har till och med gått så långt att jag drar fram slagrutan och letar reda på de underjordiska ådror som finns under ytan. Om inget inte stämmer blir jag uppriktigt förvånad. Ju större yta, desto större avvikelse från det sken den utstrålar. Ju tydligare yta desto lägre halt av egentlig sanning och så vidare – i all synlig oändlighet.
De senaste månaderna har jag försökt sluta. Vänt blicken inåt istället. Det finns något därinne – ett slags portal ut i den ännu vidare världen. Den som rinner i de underjordiska ådrorna; den som pumpar energi in i de skeenden som i skal efter skal förvandlas till vad som täcker de ytor jag så ivrigt perforerat med mitt grävande.
Det är inte utan att jag ställer mig frågan om varför. Varför söker jag den begravna hunden? Varför vet jag när en stor nyhetsstory är något annat än den utger sig för att vara (motsatsen är ju i det närmaste obefintlig)? Varför hör jag när reportern för någon månad sedan pliktskyldigt diktade ihop en lögn om värdlandets beskaffenhet och varför kan jag inte bara släppa sökandet efter roten.
Jag tröttar ut såväl mig själv som min omgivning och helt i onödan. Ingen vinner på att energin läggs på att gräva ut vad som knappt bemödats döljas. Alla vinner däremot på att det helt och hållet får fullfölja sitt långt gångna självdöende. Men frågan biter mig i örsnibben: ”Varför kan det aldrig få vara enkelt? Kan det inte helt enkelt vara som det framställs?”
Får mig att vända tanken ett par varv till. Har jag fått alltihopa om bakfoten? Är det jag som ser alltihopa från helt fel håll och som i jakten på sensationen, jakten på mina mentala troféer att genomskåda gått alltför långt och ser saker som inte finns i snart sagt varje skeende? Eller är det så att ingen annan riktigt orkar tränga igenom det.
Jag kan inte vara objektiv, givetvis. Jag kan bara vara den jag är och allt mitt samlande har lett mig dit jag är. Men vad kan jag göra med det? Ingenting, faktiskt. Sökandet efter vad det nu är jag sökt har fört mig inåt för djupare sökande inombords. Det bor något slags sanningspuls där inne, djupt under intellektets grävande härjningar.
Des uttryck blir allt tystare. Dels eftersom de inte direkt stämmer med de inlärda världsbilderna, dels eftersom det ligger i det egna upptäckandets natur att låta alla bilda sin egen verklighet genom den bild av den man faktiskt lever inom. Men avgörande är emellertid att vad som framkommer inte låter sig beskrivas med ord i någon större omfattning. Det pärlband av känslor som nystar sig till insikter är något annat.
Drömma
Drömmen hittade en slarvigt uppknuten knut och drog åt den för att sedan se till att den blev uppknuten på allvar. Platsen var bekant. ”Inte här, vi sätter oss i biblioteket”. Hon var argt lessen. Bad mig att vända om och att återvända till den jag en gång varit. För att hon och flera med henne behövde mig – på det sättet, utifrån de villkor de stipulerat och inte som vad jag bestämt mig för att bli. Jag reste mig upp och gick. Det gjorde ont. Jag tappade luften en stund. Men den luft jag sedan andades var frisk av syre. En dröm dragen rakt ur verktygslådan. Tack!
Andas
Det bara blev så, egentligen. Jag finner mig där allt oftare. Enklaste sak i världen om sinnet är tyst, vilket det ju med anledning av grävandets nya avenyer med drömmarna att tacka kommit att bli. Andas in det som önskas kvar och andas ut det som därför ska ut. Själva formuleringen av ämnena styr andetagens längd. Gör märkbar skillnad. Och är milt uttryckt beroendeframkallande.
Jag tror att jag laddar känslan där. Och att känslan ju är vad jag är. Det fungerar så länge som jag inte tappar bort känslan, det vill säga så länge jag inte tappar bort mig själv. Jag har säkert mina känslor av goda anledningar. Jag har att bära dem på det sätt jag kan, inklusive försök att slänga över dem på andra om de är tunga. Det är ju därför vi ibland inte kan släppa folk vidare – de bär våra känslor åt oss. Eller så försöker jag undertrycka dem, men då kommer de bara åter med den styrka som krävs för att jag ska möta dem.
Laddningen ger något bortom själva energin. Kanske är det ett slags samspel, där jag får möjlighet att få syn på mig själv, greppa mina känslor i ett slags pseudoverklighet och lära mig känslan av att hålla i dem, leka med dem och uppleva dem. Och med den erfarenheten blir det ohyggligt mycket lättare att undvika att tappa bort sig själv. Puls. Närvaro. Upplevelse. Någonstans börjar själva epitetet Livet att kännas lite trångt. Den här känslan är så mycket större än så.
Den skönhet jag får se. Den smäktande närhet jag vår uppleva. De äkta, levande och skuttiga känslorna som leker i min närhet. Vad det än är så är det större och uppriktigare än vad vi kallar livet. Här manifesterat i Hennes, naturens och helhetens smäktande komposition. I en helhet som får min nerv att svänga i något slags kittlande harmoni.
onsdag 15 februari 2012
Drömsvar
Drömmarna börjar bli alltmer samspelta. Ställ en fråga, få ett svar eller två. Givetvis inga enkla, platta, svartpåvitt-här-har-du-ett-officiellt-faktablad-svar, utan mönster. Vågor. Ibland knappt uttydbara, men med tiden nästan alltid meningsfulla.
Den första frågeställningen handlade om mardrömmar. Om mördarjakt, mörkrädsla och drömmar i mörka källargångar. Varför? Och varför inte för mig? Är det förebud eller reglering? Svaret var reglering. Rensning och då i drömmens bredare spektrum. Behöver vi bearbeta så gör vi det. Och då snackar vi bearbetning oaktat vilket liv vi råkar befinna oss i. Har vi blivit jagade och uppskrämda någon gång, i något liv så ska det ut. Mardrömmar är en smidig lösning. Sannolikt eftersom den som drömmer står på tröskeln. Står i begrepp att inse sin egentliga potential och suveränitet även mentalt.
Den andra frågeställningen handlade om livets kontext. Scenariot jag fick se var faktiskt riktigt tydligt. En grupp män stod och diskuterade något slags uppdrag. De var i skogen. En väldoftande, sommarvarm tallskog. De höll i verktyg och jag fick intrycket att de gallrade för att få skogen att växa bättre.
De talade om träden. Vad som fick dem att må bra och växa på ett sunt sätt. ”Det är inte säkert”, sa en av dem, ”att gallringen gör det bättre för de stora träden. De kanske behöver känna de omognas närvaro för att kunna växa själva. Kanske behöver de kunna hjälpa dem på något sätt. Vi ska inte tro att vi vet allt. Att vi ser allt. Dessa träd är komplexa varelser.”
Lite senare talades det om deras uppdrag. Någon hade ganska nyligen lämnat dem. Han hade dött. ”Han fick den ultimata belöningen”, sa en av dem – resten skrattade hjärtligt. Så tog drömmen slut. Jag fick se dödsögonblicket. Och så ett till. Inte så dramatiskt som jag hade trott. Hans gestalt visade att han såg det som en belöning och att han visste precis vad som hände. Och lät det hända.
Den första frågeställningen handlade om mardrömmar. Om mördarjakt, mörkrädsla och drömmar i mörka källargångar. Varför? Och varför inte för mig? Är det förebud eller reglering? Svaret var reglering. Rensning och då i drömmens bredare spektrum. Behöver vi bearbeta så gör vi det. Och då snackar vi bearbetning oaktat vilket liv vi råkar befinna oss i. Har vi blivit jagade och uppskrämda någon gång, i något liv så ska det ut. Mardrömmar är en smidig lösning. Sannolikt eftersom den som drömmer står på tröskeln. Står i begrepp att inse sin egentliga potential och suveränitet även mentalt.
Den andra frågeställningen handlade om livets kontext. Scenariot jag fick se var faktiskt riktigt tydligt. En grupp män stod och diskuterade något slags uppdrag. De var i skogen. En väldoftande, sommarvarm tallskog. De höll i verktyg och jag fick intrycket att de gallrade för att få skogen att växa bättre.
De talade om träden. Vad som fick dem att må bra och växa på ett sunt sätt. ”Det är inte säkert”, sa en av dem, ”att gallringen gör det bättre för de stora träden. De kanske behöver känna de omognas närvaro för att kunna växa själva. Kanske behöver de kunna hjälpa dem på något sätt. Vi ska inte tro att vi vet allt. Att vi ser allt. Dessa träd är komplexa varelser.”
Lite senare talades det om deras uppdrag. Någon hade ganska nyligen lämnat dem. Han hade dött. ”Han fick den ultimata belöningen”, sa en av dem – resten skrattade hjärtligt. Så tog drömmen slut. Jag fick se dödsögonblicket. Och så ett till. Inte så dramatiskt som jag hade trott. Hans gestalt visade att han såg det som en belöning och att han visste precis vad som hände. Och lät det hända.
söndag 4 december 2011
Resesinnet
Det har alltid funnits där på något vis – resesinnet. Den där unionen mellan tanke och känsla som givit sig själv mental frisedel att sticka iväg på rotmos från vad det än må vara. Känslan svävar iväg över gränslöst land och ackompanjeras av tanken som fyller i med hågkomster att färglägga vad som skapas i känslans linjer.
Jag sover på tiotusen meters höjd. Rörlighet. Bevegelse. Denna konstanta sysselsättning under lång tid. På väg till eller från? Varken eller. Både och. Tydligt gestaltat med sådan detaljrikedom i hågkomsten att det tomma sinnet vänder dit per automatik.
Stillestånd visavi rörlighet – totalt bofast i sin rörlighet. Orubblig i sitt rastlösa utkrävande av kontinuitet för föränderligheten. Men inte som något nödvändigtvis negativt. Inte som ett av sig själv definierat motstånd eller bristfinnande i utgångspunkten utan med ett annat syfte, egentligen. Att leva sina drömmar – är det i varje ögonblick att förverkliga dem?
Naturligtvis inte. För den fysiska verklighet vi lever i är ännu för trög för att i tillräcklig hastighet hinna forma sig efter de drömmar vi besitter. Istället laddas drömmarna. Var och en av de känslor och tankar som rör saker vi inte för stunden upplever renderar en ackumulation över tid. Ett associerande via längtan och åtrå som vid drömmens eventuella uppfyllande omvandlas till ren njutning.
Vi är sådana eftersom vi aldrig annars skulle kunna åstadkomma något som inte gav åter till oss just i detta nu. Vi ser det bland de små som växer upp, hur tålamodet växer till sig. Hur mönstersynen och analyserandet skärps och hur vi blir benägna att forma serier av ögonblick till större skeenden. På gott och ont, givetivis. Lever vi i skräck och rädsla besannas våra farhågor. Drömmer vi om värme smälter isen såsmåningom. Allt som resultatet av den rekursiva metadrömmen verktyget.
Vi drivs av att snabba på skeendet. Vi skapar verktyg. Hjälpmedel. Fantasier och teorier. Vi formar sakerna i våra sinnen och därefter formar vi saker som ska låta förverkligandet av dessa drömmar ske snabbare. Vi slår upp nya hus på någon månad. Etablerar kontakt på sekunder och skaffar oss visshet på några minuter.
Vi förkortar tiden det tar. Eller tiden själv, rentav. Vi skapar snabbare och snabbare kopplingspunkter mellan grynen i verklighetens framväxt och trots idogt motstånd från de som önskar hålla oss samtliga kvar i vissa fastlagda tanke- och känslomönster så accelererar vi alltet precis som vi själva önskar. Tillsammans. Snabbare och snabbare i varje givet ögonblick. I enlighet med tidens egen predestinerade hastighetskurva.
Jag sover på tiotusen meters höjd. Rörlighet. Bevegelse. Denna konstanta sysselsättning under lång tid. På väg till eller från? Varken eller. Både och. Tydligt gestaltat med sådan detaljrikedom i hågkomsten att det tomma sinnet vänder dit per automatik.
Stillestånd visavi rörlighet – totalt bofast i sin rörlighet. Orubblig i sitt rastlösa utkrävande av kontinuitet för föränderligheten. Men inte som något nödvändigtvis negativt. Inte som ett av sig själv definierat motstånd eller bristfinnande i utgångspunkten utan med ett annat syfte, egentligen. Att leva sina drömmar – är det i varje ögonblick att förverkliga dem?
Naturligtvis inte. För den fysiska verklighet vi lever i är ännu för trög för att i tillräcklig hastighet hinna forma sig efter de drömmar vi besitter. Istället laddas drömmarna. Var och en av de känslor och tankar som rör saker vi inte för stunden upplever renderar en ackumulation över tid. Ett associerande via längtan och åtrå som vid drömmens eventuella uppfyllande omvandlas till ren njutning.
Vi är sådana eftersom vi aldrig annars skulle kunna åstadkomma något som inte gav åter till oss just i detta nu. Vi ser det bland de små som växer upp, hur tålamodet växer till sig. Hur mönstersynen och analyserandet skärps och hur vi blir benägna att forma serier av ögonblick till större skeenden. På gott och ont, givetivis. Lever vi i skräck och rädsla besannas våra farhågor. Drömmer vi om värme smälter isen såsmåningom. Allt som resultatet av den rekursiva metadrömmen verktyget.
Vi drivs av att snabba på skeendet. Vi skapar verktyg. Hjälpmedel. Fantasier och teorier. Vi formar sakerna i våra sinnen och därefter formar vi saker som ska låta förverkligandet av dessa drömmar ske snabbare. Vi slår upp nya hus på någon månad. Etablerar kontakt på sekunder och skaffar oss visshet på några minuter.
Vi förkortar tiden det tar. Eller tiden själv, rentav. Vi skapar snabbare och snabbare kopplingspunkter mellan grynen i verklighetens framväxt och trots idogt motstånd från de som önskar hålla oss samtliga kvar i vissa fastlagda tanke- och känslomönster så accelererar vi alltet precis som vi själva önskar. Tillsammans. Snabbare och snabbare i varje givet ögonblick. I enlighet med tidens egen predestinerade hastighetskurva.
måndag 14 november 2011
Annorlunda uppvaknande
”Du kan somna nu”, jag sjönk ner på de tre svala, svarta köksstolarna, invid varandra, inbjudande i sitt uppfångande av min trötta kropp. ”Du blir tröttare och tröttare, låt dina ögon slutas, låt kroppen bli tung”. Jag kände mig lätt, flyktig, erfor sensationen av att äntligen få somna. Och så somnade jag. Exakt i det ögonblicket vaknade jag. Av klockan och in i den vakna instansen av samma värld jag i drömmen befann mig i.
Känslan var mycket underlig. Det var som att ha simmat upp genom ytan och vidare upp i luften. Intrycket växte med kilometerräknarens framfart. Egentligen är det ju kanske inte så konstigt. Livets reflektion på andra sidan är alltid där, oavsett på vilken sida man för tillfället råkar befinna sig. Den livslånga drömsträckan närmar sig den verkligheten in i minsta detalj. Vad händer när de är helt identiska?
Känslan var mycket underlig. Det var som att ha simmat upp genom ytan och vidare upp i luften. Intrycket växte med kilometerräknarens framfart. Egentligen är det ju kanske inte så konstigt. Livets reflektion på andra sidan är alltid där, oavsett på vilken sida man för tillfället råkar befinna sig. Den livslånga drömsträckan närmar sig den verkligheten in i minsta detalj. Vad händer när de är helt identiska?
lördag 17 september 2011
Ärlighet vs. öppenhet
I videoaffären såg det ut som ett lysande uppslag. "The Invention of Lying". En film som tog sitt avstamp i en parallell värld där lögnen inte fanns och där mediakonsumenten skulle få följa det sannolikt absurda i att lögnen gör sitt inträde i en lögnfri värld.
Nu behövdes det inte så många bildrutor för att begripa att just denna rulle inte ens skulle kunna snudda vid den enastående möjlighet till skratt som faktiskt gavs i upplägget. Avbruten mediakonsumtion, således. Men med en i och för sig ganska självklar men icke desto mindre distinktion noterad.
Att inte ljuga och att inte säga vad man tycker är två väldigt olika saker. Exakt lika olika som att vara ärlig eller låta varje tanke formas som ord. Det var just där filmmakaren i detta fall gått bet, beklagligtvis.
Drömmen var lite speciell i natt. Jag stod i kassan på en okänd ICA-butik. Jag skulle köpa en skinkstek (fråga mig inte varför). När det blev min tur kände den mycket androgyna kassören igen personen bakom mig och plockade dennes skinkstek ur vagnen med orden "den här ska du inte betala för", packade den i en VIP-påse och lade den åt sidan utan att ens titta på mig.
När det så blev min tur betalade jag min skinkstek och påpekade: "Du - det där var inte särskilt snyggt. Det är precis sådana saker som får mig att sluta handla på ett ställe". "Vaddå?". "Att du inte ens tittade på mig utan tog killen bakoms skinkstek först". "Men vaffan". "Ok, ok. Om jag hade varit du så hade jag velat veta. Nu är jag ju inte du, så du får göra vad du vill med min anmärkning".
Därefter fick jag vidare ut från ICA, genom Högbo Brukshotell som denna dag mer eller mindre tillfälligtvis inrymts i cityterminalen. Ut genom dess mediacenter ("sponsored by Sony") vidare till den enorma hangar där kändisars hundar kunde få gratis tvättning och där någon terrierartad kändishund som faktiskt så exakt ut som en liten drake med spetsig svans och allt som bäst ruskade av sig under en handduk.
Vidare ut genom uppgången mot Klarabergsviadukten. Där träffade jag en gammal klasskompis. Han var helt insvept i grått tyg och förklarade att helkroppsstickningstältet till höger runt hörnet var det senaste. Jag beslutade att sticka (obs, ordvits) dit. Och vaknade med en mycket förvirrad tanke i huvudet. Drömmen som gick i något slags Michael Mann-stämning fastnade lite på tvären. Så varför jag beskriver denna nonsensdröm? Eftersom jag dagen till ära inte hade något vettigt att skriva.
Jo, en sak av relevans blir det faktiskt. Noterat inombords men också bara där. Den lilles ord om den eviga kärleken. Jag skulle ha kunna skriva en hel avhandling utan att få till det. Han sammanfattade det i en enda mening och en handgriplighet. När han blir vuxen får han beskriva det själv, men jag kan glatt notera att vad jag så utförligen fått beskrivit för mig just via drömmar också sammanfattas av föremålets för nämnda kärleks avkomma. Läckert!
Nu behövdes det inte så många bildrutor för att begripa att just denna rulle inte ens skulle kunna snudda vid den enastående möjlighet till skratt som faktiskt gavs i upplägget. Avbruten mediakonsumtion, således. Men med en i och för sig ganska självklar men icke desto mindre distinktion noterad.
Att inte ljuga och att inte säga vad man tycker är två väldigt olika saker. Exakt lika olika som att vara ärlig eller låta varje tanke formas som ord. Det var just där filmmakaren i detta fall gått bet, beklagligtvis.
Drömmen var lite speciell i natt. Jag stod i kassan på en okänd ICA-butik. Jag skulle köpa en skinkstek (fråga mig inte varför). När det blev min tur kände den mycket androgyna kassören igen personen bakom mig och plockade dennes skinkstek ur vagnen med orden "den här ska du inte betala för", packade den i en VIP-påse och lade den åt sidan utan att ens titta på mig.
När det så blev min tur betalade jag min skinkstek och påpekade: "Du - det där var inte särskilt snyggt. Det är precis sådana saker som får mig att sluta handla på ett ställe". "Vaddå?". "Att du inte ens tittade på mig utan tog killen bakoms skinkstek först". "Men vaffan". "Ok, ok. Om jag hade varit du så hade jag velat veta. Nu är jag ju inte du, så du får göra vad du vill med min anmärkning".
Därefter fick jag vidare ut från ICA, genom Högbo Brukshotell som denna dag mer eller mindre tillfälligtvis inrymts i cityterminalen. Ut genom dess mediacenter ("sponsored by Sony") vidare till den enorma hangar där kändisars hundar kunde få gratis tvättning och där någon terrierartad kändishund som faktiskt så exakt ut som en liten drake med spetsig svans och allt som bäst ruskade av sig under en handduk.
Vidare ut genom uppgången mot Klarabergsviadukten. Där träffade jag en gammal klasskompis. Han var helt insvept i grått tyg och förklarade att helkroppsstickningstältet till höger runt hörnet var det senaste. Jag beslutade att sticka (obs, ordvits) dit. Och vaknade med en mycket förvirrad tanke i huvudet. Drömmen som gick i något slags Michael Mann-stämning fastnade lite på tvären. Så varför jag beskriver denna nonsensdröm? Eftersom jag dagen till ära inte hade något vettigt att skriva.
Jo, en sak av relevans blir det faktiskt. Noterat inombords men också bara där. Den lilles ord om den eviga kärleken. Jag skulle ha kunna skriva en hel avhandling utan att få till det. Han sammanfattade det i en enda mening och en handgriplighet. När han blir vuxen får han beskriva det själv, men jag kan glatt notera att vad jag så utförligen fått beskrivit för mig just via drömmar också sammanfattas av föremålets för nämnda kärleks avkomma. Läckert!
tisdag 19 april 2011
Förmånsfundering
Så här om våren är det lätt att trilla dit på en ny bil. Alltför lätt, faktiskt. Bilen är sannolikt den ultimata produkten. Den heliga graalen för oss väl fostrade konsumenter. Den har mätbar prestanda, en uppsjö finesser och koncept lång bortom ”dragkrok” eller ”stor baklucka”. Den finns i olika paket och editioner. Den går att få i olika färger med läckra namn långt bortom ”röd” och ”svart”.
Och framförallt – bilen är bärare av viss prestige. Vilket märke man väljer avspeglar sig inte enbart i bilens komfort, prestanda och utseende. Märket är också en social bärare av ett budskap. Hur mycket pengar man betalat. Alltså underligt nog omvänt hur mycket pengar man förväntas ha. Men nu är det egentligen tvärtom. Nära nog alla som köper (eller leasar sig) en bil i dagsläget gör det på kredit. Om det finansiella har jag för mig att jag skrivit förut så jag släpper det för nu.
Vad jag däremot började fundera över (eftersom det ju faktiskt är vår) var detta med förmånsvärden på bilar. Om man som svensk skaffar sig en tjänstebil (något som jag faktiskt aldrig haft) så får man betala skatt på värdet av den förmån man anser att bilen utgör. Man anser det vara en sorts lön. Logiskt. Men om bilens pris är trillar över den magiska nivån på lite drygt 200 000 kr så betraktas förmånen med ens som mycket större.
Det så kallade förmånsvärdet rusar iväg. Varför? Vad är det för mekanism som byggts in i systemet som straffar de som skaffar sig lite roligare, snyggare och mer väl utrustade tjänstebilar? Och när man tänker på saken – är det inte precis detsamma vad gäller lön? Den progressiva beskattningen slår till vid lite drygt ”lagom” och gör det under ett ganska långt spann rätt ointressant att tjäna mera pengar då en stor del av löneökningen försvinner i skatt.
Det är ju inte speciellt svårt att inse att det rör sig om ett ”lagomlock”. Att man vill vara säker på att ingen förser sig för mycket utan att alla hålls i det så kallat rättvisa intervallet. Men varför – egentligen? Sverige har en historia av att vara en stor bilproducent. I till exempel Tyskland är en tjänstebil en tjänstebil utan denna normaliserande effekt, något som tillsammans med fri hastighet på autobahn sannolikt gjort den tyska bilindustrin till världsledande. Att inte straffa ut läckrare bilar borde väl gagna Volvo och Saab. Eller?
Nej, det måste vara något annat. Hela experimentet Sverige. Hela det koncensussökande och lagomeftertraktande. Allt det där med jantelagen, det försiktigt föraktande avundsjuka och det näsrynkade föraktet men samtidiga dyrkandet av pengen. Svensken hålls i en liten i det närmaste lufttät låda. Svensken ska jobba, vara miljövänlig, sopsortera och tänka på saker som är farliga.
Om svensken inte tjänar pengar är svensken värdelös, eller – förlåt. Hrm... Arbetslös. Sysslolöshet är det skadligaste av ting, såsom tidigare beskrivet. Men vänta ett spadtag. Det finns ju två former av sysslolöshet. De som inte har något jobb och inte får jobba, samt de som klarar sig utan att behöva jobba. Det senare sannolikt mycket farligare än det förra. Om folk i allmänhet skulle tjäna tillräckligt med pengar för att inse dess värdelöshet? Nej, hujeda oss. Sådant måste förhindras.
För om folk skulle kunna skaffa sig sin drömbil och få behålla tillräckligt mycket av sin lön för att köpa allt de ville så skulle de på något år inse hur jävla sjukt systemet med pengar och konsumtion är. Man skulle sluta dyrka penningen, arbetet och hela den sociala köttkvarn vi kallar vårt samhälle. Man skulle bli en själslig frifräsare utan respekt för det som kräver respekt utan att ge ett endaste pillinuck tillbaka.
Avslutningsvis. En obskyr dröm i natt:
Någon höll i gammalt engelskt mynt. Det var värt lika mycket som en 2p, men hette något annat. Myntet var i koppar. ”This rather old coin may seem worthless – however the real value of this coin has been inflated over and over throughout the banking system to currently constitute a value higher than this building”. Mannen höll I myntet och pekade på en nybyggd kontorsbyggnad som inhyste den lilla stadens administration. Och han fortsatte: ”This building was built using money borrowed by the municipality. Banks can provide money to municipalities by just creating them. This this building was actually created by means less worth than this old coin. Now what does this tell you about money?”
Och framförallt – bilen är bärare av viss prestige. Vilket märke man väljer avspeglar sig inte enbart i bilens komfort, prestanda och utseende. Märket är också en social bärare av ett budskap. Hur mycket pengar man betalat. Alltså underligt nog omvänt hur mycket pengar man förväntas ha. Men nu är det egentligen tvärtom. Nära nog alla som köper (eller leasar sig) en bil i dagsläget gör det på kredit. Om det finansiella har jag för mig att jag skrivit förut så jag släpper det för nu.
Vad jag däremot började fundera över (eftersom det ju faktiskt är vår) var detta med förmånsvärden på bilar. Om man som svensk skaffar sig en tjänstebil (något som jag faktiskt aldrig haft) så får man betala skatt på värdet av den förmån man anser att bilen utgör. Man anser det vara en sorts lön. Logiskt. Men om bilens pris är trillar över den magiska nivån på lite drygt 200 000 kr så betraktas förmånen med ens som mycket större.
Det så kallade förmånsvärdet rusar iväg. Varför? Vad är det för mekanism som byggts in i systemet som straffar de som skaffar sig lite roligare, snyggare och mer väl utrustade tjänstebilar? Och när man tänker på saken – är det inte precis detsamma vad gäller lön? Den progressiva beskattningen slår till vid lite drygt ”lagom” och gör det under ett ganska långt spann rätt ointressant att tjäna mera pengar då en stor del av löneökningen försvinner i skatt.
Det är ju inte speciellt svårt att inse att det rör sig om ett ”lagomlock”. Att man vill vara säker på att ingen förser sig för mycket utan att alla hålls i det så kallat rättvisa intervallet. Men varför – egentligen? Sverige har en historia av att vara en stor bilproducent. I till exempel Tyskland är en tjänstebil en tjänstebil utan denna normaliserande effekt, något som tillsammans med fri hastighet på autobahn sannolikt gjort den tyska bilindustrin till världsledande. Att inte straffa ut läckrare bilar borde väl gagna Volvo och Saab. Eller?
Nej, det måste vara något annat. Hela experimentet Sverige. Hela det koncensussökande och lagomeftertraktande. Allt det där med jantelagen, det försiktigt föraktande avundsjuka och det näsrynkade föraktet men samtidiga dyrkandet av pengen. Svensken hålls i en liten i det närmaste lufttät låda. Svensken ska jobba, vara miljövänlig, sopsortera och tänka på saker som är farliga.
Om svensken inte tjänar pengar är svensken värdelös, eller – förlåt. Hrm... Arbetslös. Sysslolöshet är det skadligaste av ting, såsom tidigare beskrivet. Men vänta ett spadtag. Det finns ju två former av sysslolöshet. De som inte har något jobb och inte får jobba, samt de som klarar sig utan att behöva jobba. Det senare sannolikt mycket farligare än det förra. Om folk i allmänhet skulle tjäna tillräckligt med pengar för att inse dess värdelöshet? Nej, hujeda oss. Sådant måste förhindras.
För om folk skulle kunna skaffa sig sin drömbil och få behålla tillräckligt mycket av sin lön för att köpa allt de ville så skulle de på något år inse hur jävla sjukt systemet med pengar och konsumtion är. Man skulle sluta dyrka penningen, arbetet och hela den sociala köttkvarn vi kallar vårt samhälle. Man skulle bli en själslig frifräsare utan respekt för det som kräver respekt utan att ge ett endaste pillinuck tillbaka.
Avslutningsvis. En obskyr dröm i natt:
Någon höll i gammalt engelskt mynt. Det var värt lika mycket som en 2p, men hette något annat. Myntet var i koppar. ”This rather old coin may seem worthless – however the real value of this coin has been inflated over and over throughout the banking system to currently constitute a value higher than this building”. Mannen höll I myntet och pekade på en nybyggd kontorsbyggnad som inhyste den lilla stadens administration. Och han fortsatte: ”This building was built using money borrowed by the municipality. Banks can provide money to municipalities by just creating them. This this building was actually created by means less worth than this old coin. Now what does this tell you about money?”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
