Lättnad

Först kom bitarna. Travade sig i en mur. En solid, färgglad mur av bitar som tillsammans föreställde något förnimbart men ej skönjbart. Ett futtigt halvår sedan. Oändligt kort lång tid - också. Där och då var det inte minde än kvävande. Det såg lika oöverstigligt som oundvikligt ut att börja riva i bitarna – var och en vägandes åtskilligt. Kände mig ordentligt trängd. Att anställa den extrahjärna universum hade godheten att presentera gav bilden av ljuset i tunneln men på grund av extrahjärnans arbetsgivares underlåtenhet att frigöra honom från sitt ämbete blev det fortsatt svårt att tänka utan att se hur muren började röra sig mot mig igen. Jag krävde av idéerna att de skulle hålla sig lugna och ju mer jag fokuserade på det desto större växte de sig – givetvis.

En tur till tropikerna gjorde susen. Jag lämnade muren bakom mig och fann balansen under palmerna i den totala luftfuktighetens och vänlighetens land. Med havet omkring och Europa på behörigt avstånd såväl i tid som mentalt pockade det på. Orden började välla fram ur balanspunkten och snart fann jag mig skrivandes på något jag burit i mig mycket länge. Det rasslade till och under mycket, mycket blygsam tid kom saker jag inte förut kunnat klä i ord på pränt i en takt jag aldrig trodde varit möjlig. Hela vägen till ombordstigning i Bangkok vara det. Smatter, smatter, på den allt mer ålderstigna Mac jag släpade omkring på.

Så snart jag satt mig tillrätta på 33C hörde det upp. Inte ett intryck, inte en tanke. Avstigen på Arlanda och hemkörd mötte jag paniken i att försöka behålla den nyvunna balansen i skuggan av muren – som ju givetvis fanns här hemma och väntade på mig. Jag blev tvungen att lösa det som man gör när man inte vet hur man ska lösa det – jag blev sjuk. Med känslan av balansen som ett vackert minne och i skuggan av muren sov jag flera veckor. Saker fick helt enkelt vänta. Och underligt nog – efter feberns långsamma avlägsnande – så levde både jag och allt som fått vänta vidare. Muren inkluderat. Fast, reslig och nu än mer stadig. Balansen – jo, känslan av den fanns där – under förutsättning att jag inte försökte beskydda den. Långsamt, långsamt letade den sig fram igen och de allt mindre utmattade andetagen kunde bli djupa och meningsfulla.

Jag slogs för att få in alla i fåran vid det här laget. Jag såg att muren enbart kunde forceras genom att ta bitarna – en efter en – och placera dem i sitt avsedda sammanhang. Detta var en uppgift som jag utan hjälp aldrig någonsin skulle kunna klara av. Jag behövde såväl alla människor omkring som de entiteter jag varit involverad i som t.ex. projekt och företag – idéer – för att ens ha en chans att få pusslet lagt. Det var som sagt en kamp här – ett övertygande. Jag tog mig an det jag skjutit upp sedan jag blev norromdalälvenbo – att överbrygga det mentala gapet mellan de verksamheter jag är med i och min egen syn på saker. Att implementera positivt tänkande på koncernnivå. Låter kanske inte så märkvärdigt, särskilt om man betänker koncernens relativa litenhet, men för mig en verklig utmaning. Många mentala barriärer att överbrygga.

Där någonstans infann sig ett slags lugn. De jag mötte – de jag tänkt att jag skulle (behöva) övertyga – de var ju där de var. Och det var ju knappast min angelägenhet mer än till en liten blygsam del. Anledningarna till att någon inte direkt vrålade ”jaaaaaaaaaa”, var ju snarare ett uttryck för att de inte riktigt begrep vad jag menade. Det var då det hände. Jag slutade att försöka övertyga, förklara eller upplysa. Slutade försöka påverka och peta på riktningen hos andra. Istället fattade jag följande beslut:

Det blir som det blir.

Visst har jag lekt med tanken många gånger och utanför vad som kan kallas jobb har jag levt så ett tag. Nu blev det dags även i det näringsmässiga. Det gav ganska omedelbara resultat, huvudsakligen eftersom jag övergav idén att själv flytta pusselbitarna utan istället såg det som ett pussel som inte kan läggas om jag inte ger fan i att hålla på och styra och ställa över det. Bitarna vet ju själva var de vill ligga. Det finns inkodat i materian och tiden vet redan hur pusslet ser ut. Min utmaning var snarare att hålla mig på lagom avstånd och att inspirera bitarna att finna sin egen meningsfullhet – sin gyllene plats i helheten. Svårare än det kan låta.

Extrahjärnan fick komma igång på heltid. Vi började vår vandring genom öppna dörrar – mentalt inställda på den fight vi fått lära oss att livet är sparkade vi med full kraft ut i tomma intet med sådan kraft att vi fick ont i lederna.

Det blir som det blir.

Den gångna veckan liknar inget jag tidigare upplevt i hela mitt liv. Eller – det finns en passage. En förutsättning för det som händer nu. När jag träffade Henne. Då hände exakt samma sak, men i ett djupare och mer genomgripande mening, fastän det enbart involverade två människor. Allt förändrades – varje strå av verklighet, varje tanke och känsla bytte inriktning under loppet av en mycket kort tidsrymd. Hon stod där och visade hur underbart allt egentligen är – bara genom att existera. Och livet blev aldrig detsamma.

Ur den värld som föddes då föddes också en konflikt. Jag som alltid varit driven ur frustration – den blå lågan. Hämtat energi och inspiration ur livets upplevda tillkortakommanden och använt den kraft som gick åt att försöka forcera förtöjningarna i rekyl till att skapa. Den blå lågans tärande skapandekraft som hållit mig vaken och levande när hjärtat känts som en plågsamt bultande tagg i existensen. Den lågan slocknade när Hon och jag möttes. När livet huvudsakligen blev kärlek.

Mitt sätt att sköta det man kallar arbete stod från den dagen i direkt konflikt mot mitt sätt att leva. Och där har vi upprinnelsen till pusselbitarna. Pusselbitarna är nämligen inget jag hittat på själv – det är idéer som flutit runt i ett ännu inte isfritt hav på jakt efter sammanhang. Jag såg dem eftersom jag stod stilla, utan att tycka mig behöva söka existensberättigande. Jag stod där på stranden, fullkomligt tillfreds i kärleken och värmen och så kom de till mig. Lade sig på hög och skymde utsikten. Utgångspunkten. Att inte kunna se vattnet. Klart jag tappade balansen.

Nu flyter de där isblocken. De med intresse och villkorslös hängivelse har tagit var sitt block och äventyret i bränningen är rätt underhållande att se. Och så kommer människorna hela vägen fram, precis som jag inte längre tvivlar att visa mina färger så får jag uppleva andras villkorslösa närvaro.

Det blir som det blir.

Och det blir det ju hela tiden. Igår såg jag hur ledarskapet fungerade hos den som har det. Hur jag lyckades ingjuta inspiration på det sätt jag alltid drömt om, hur projekt flyter helt utan pekpinnar eller struktur – av den rena och fullkomliga flytkraft som bor i intresset och inspirationen. Och så kommer Redaktören in i bilden. Slår sig ner vid det svarta bordet och snor åt sig pusselbiten, stoppar den i fickan och återvänder till sin ö.

Det är helt jävla underbart.

Jag frestas att säga att det är ”galet”, ”helt sjukt” eller ”vansinnigt”. Men jag vet ju. Tårarna faller vid slutet av backen mot krönet. Vyn är andlöst betagande. Skönheten obegriplig med sinnet men går rätt in i hjärtat. Finner resonans med känslan och blott den fuktiga luften från sluttningen på andra sidan är tillräcklig för att starta skalvet. Att få vara här. Precis just nu. Med alla som är här. Det är pulsen. Nollpunkten. Meningen. Orden tar slut och jag förstår hur logiska tårarna är. Han visste. Alla visste och vet. Även jag.

Jag väger ingenting idag. Absolut ingenting. Och allt sker samtidigt.

På plats framför tystnaden

Nu är det på plats. Nu rullar tåget. The Scape Bay är – med kaffebryggare, organisationsnummer, konferensbord och ett första antal människor som bevistar dess lokaler ett faktum. En entitet att räkna med.

Vad det sedan specifikt är – ja där har vi en svårare sak att klä i ord. Det är en plats – nej, kanske inte specifikt en plats, men ändå en plats för skapande. Vad för slags skapande? Det skapande som de som kommer dit brinner för.

Det är en smältpunkt. En plats där det skapas värde. Äkta värde. Sådant som är lika tillfredsställande att ge som att ta emot. Det är ju det som är skapandet. Skapandets tjusning.

Allt är skapande när det kommer omkring. Klart att en punkt som denna utstrålar gravitationskraft för sådana som fattat beslutet att låta skapandets kraft komma in i världen genom den.

Allt annat vore faktiskt lite märkligt. Det börjar bli allt klarare hur det hänger ihop. Hur människans kraft att skapa är lika obönhörligt aktiv som grundlurat kapad.

Vad tänker du lägga din skapandekraft på? Tänker du ge dig fan på att skapa något du verkligen drömmer om eller tänker du lägga ditt liv på att skapa vad andra försöker få dig att skapa?

Tänker du låna ut din själsliga suveränitet till att bygga upp och vidmakthålla de strukturer som lever av att utnyttja det mänskliga skapandet? Det kan du i så fall göra både genom att kämpa för eller emot människofientliga instanser.

Spelar ingen roll om du tänker på det för att du inte tycker om det eller för att du är förespråkare. Tänker du på det så skapar du det. Du är personligt ansvarig för alla saker som finns i ditt liv, vare sig du tycker om dem eller inte. Och alldeles oavsett hur långsökt din koppling till vad det nu är kan tyckas vara.

Det är tankarna som räknas. Det är de som bygger vår verklighet. Sådetså.

Så om du till exempel inte vill se mer brottslighet, brist på t.ex. pengar, avlyssning eller ekorrhjulsbaserad tillvaro – då är mitt tips att du inte kämpar emot dessa saker. Det är inte alls att ge upp.

Istället fokuserar du på vad du vill se istället. Brottslighet, pengar, avlyssning och ekorrhjul är icke-företeelser i en sådan värld, inte sant? Att dela med sig, att få tala till punkt och att göra meningsfulla saker – that might be more like it. Eller vad det nu är du önskar. Det är så det funkar, sörru.

Det är också därför The Scape Bay drar till sig så många människor – både i form av uppdragsgivare som deltagare. Människor som brinner för att skapa saker på alla det sätt, för oavsett hur man kommer till TSB så är det skapandet som fört den anlände dit. (Och samtidigt - resolut och tvivellöst, släpper storstaden kraften - dess gravitation faller i småbitar. Äntligen. En fälla försvinner.)

Det blir några intensiva dagar såhär i början. Det finns massor av andra saker jag kan få för mig att jag borde göra men jag låter dem vara. Detta skeende är större. Det är mer synkront och menat än något jag tidigare varit i närheten av som kan anstrykas jobbrelaterat.

Jag har lagt ifrån mig de digitala utvecklingsverktygen nu. Min nya dator har dem inte ens installerade. Nu är det en annan form av utveckling som gäller och hela ledarskapsfrågan är omvänd. Det var den här punkten jag sökte. Tills jag slutade söka den. Då fanns den ju där, logiskt nog.

Det finns nästan hur mycket som helst att skriva precis just nu, men jag låter det vara. Det tar några dagar till. Kanske en vecka. Eller till och med två. Det flyter. Utvecklas. Jag ser hur det kommer att bli tysta veckor, rent skriftligt. Hur jag låter det komma den andra vägen istället och hur det därefter får ansamlas.

Återkommer.

Tankar och fantasier

Det var svårt att somna om den här morgonen. Tankarna var många och intensiva och jag lyckades till och med dra mig till minnes en dröm. Inte så långsökt som vanligt utan med rötterna i den gångna dagens tema. Ett tema som visade sig vara kreativitet och öppna dörrar.

Jag stod på tredje våningen. Som brukligt är. Där härskade innovationen. En trappa ner huserade produktion och på bottenvåningen hade administrationen slagit rot. På skylten i entrén fanns så väl själva buktens stämpel som uppdragsgivarna klistrade på den vita väggen. Trädet belystes underifrån men också från fasaden.

Tiden vet ju redan vad det ska bli av det här och jag upptäcker tjusningen i att helt enkelt sluta förekomma den. Inte för att det är särskilt lätt att låta bli - tvärtom. Klart och tydligt är att det är avsett att inträffa och jag kan inte annat än att låta det ske. Då jag trycker på och söker tankemässigt se in i det oskedda skapar jag förväntningar som ställer till det. Förväntningar som mer begränsar än möjliggör. Eftersom jag – om jag har dem – låter min fantasi sätta gränserna. Och det är att vingklippa universum i detta fall.

Så guppade tankarna vidare. De handlade om tankar. Försökte hitta meningen med ordet tanke/thougt/denken. Jag brukar finna meningen i orden om jag försöker men kunde inte. Klurade på om det är så att orden för tankar uppkommit när vi som européer beslutade att vända andligheten ryggen och leva i nedtonad rationalitet istället. Den så kallade renässansen.

Vad är skillnaden på tanke och fantasi – egentligen?

Vi skapar ju med bägge. Fantiserar gör vi på fritiden och tänker gör vi på jobbet – eller? Där någonstans tröttnade jag på att tänka på tankar, kapitulerade inför min vakenhet och beslutade att inleda en dag som nog kan komma att bli ganska självgående.

En dag på kontoret

Dagen blev den första på kontoret. Det ljusa. Sparsamt med möbler men en kaffebryggare och en kollega – vad mer behöver man? Jo – det var så sant – idéer. Några sådana fick vi också. Och ytterligare en kollega dagen till ära vill jag minnas. Sådärså. Inte det sämsta, faktiskt. The Scape Bay är på något sätt igång nu. Faktiskt. Grattis, världen!

Typiskt bra

I går var en ur många synvinklar typiskt bra dag. Jag hade inte sett fram emot den eftersom den innebar att jag skulle vara borta från paradiset. Klon sitter inte sällan där. Jag är en väldigt inbiten hemmakille – inte minst på grund av sällskapet. Och nu om våren, dessutom.

Man kan tala om cirkulärreferens, faktiskt. Projektet som ska ha sitt fysiska utrymme till följd av en grannes tillsynes slumpmässiga besök en kall februarikväll högst upp i en fastighet som visade sig ägas av samma person efter vilken det ekonomiska arvet varit vad som inte bara möjliggjort utan också väckt de tankar som behövdes för att komma hit möjliga.

Där satt de – farsans gamla kompisar från gymnasietiden och framåt. Med undantag för en begravning har jag inte träffat dem på väldigt, väldigt länge. De rullade ord, precis som farsan. De har det där underbara sättet att låta ord, uttryck och humor bli till bollar av glädje som man skickar runt mellan varandra inte sällan med rätt hård kraft bakom. Tryck.

Jag vet inte bättre hur jag ska beskriva det; detta bollspel; vissa är kapabla till det och andra inte. Eller kanske är det så att inte den senare kategorin fått prova. Så är det nog. För jag märker bland de jag jobbar med till vardags att acceptansen till bollrullandet ökar i omfattning ju mer jag kastar bollar på dem. De måste helt enkelt se bollarna annars drunknar de i den verbala floden.

Det var ett kort men synnerligen livgivande möte. Det var som om jag fick möta farsans kontext och för första gången på mycket länge saknade jag honom på riktigt igen. Inte på något sorgligt sätt utan på ett sätt som fick mig att spricka upp i leende och säga "nu skulle jag har ringt farsan". Underbara glada människor. Och allt jag har dem att tacka för.

Jag sprang där på kontoret som liten. Lite större än Casper är nu. De var ju i min ålder då, dessa gubbar. Agendan de hade på sina jobbdagar var nog inte alltid den roligaste men det skrattades alldeles vansinnigt mycket under takåsarna på S:t Olofsgatan i Uppsala. Jag fick en absolut underbar påminnelse om skratten som fortfarande lever i mig och inser att den personliga assistens favorit-TED-talk har en duktig klangbotten just där. Kunde till och med frammana doften från trapphuset. Lokalen är inte alls olik, faktiskt. Inte som sådan.

Lite senare under dagen tillsammans med de jag tror och hoppas vill jobba tillsammans med oss. Draftade och givna erbjudanden pratar vi om vad jobb är och att någon av dem kommit att ändra sin inställning till flyttar baserat på projektet. Och så kommer vi in på lön och arbete. Att det varken är lönen eller arbetet. Det är vad man får gjort. Att det känns meningsfullt. Det är det som är hela grejen.

Att få rullat bollar av glädje. Det är ju knappast det sämsta. Även den snart pensionerade högskoleräven rullar bollar, han på sitt lite nordligare, långsammare sätt. I en av bollarna hade han petat in ett uppdrag som tilltalar mig i den där envisa strävan att faktiskt ändra på det som jag tycker behöver ändra på. Tack, universum för den bollen. Den värmde.

Så avslutningsvis på en typiskt bra dag var det dags att ta livet av sig. En Sombie med ett oväntat diaboliskt sinne för att utsätta fysiska kroppar för sin egen viljas smärtsamma effekter. Jag hade sagt att jag var redo eftersom jag hittat balansen. Det var vansinnigt jobbigt men ändå mera roligt, knepigt nog. Och intressant att se hur man tillsammans med andra kan åstadkomma saker som jag inte själv mäktar motivera mig till i träningssammanhang.

Det där borde ju inte ha kommit som någon överraskning, men det gjorde det. Inte särskilt överraskande.

Ombyggnad pågår, kan man säga. Som alltid. Jag ställer mig inte sällan frågan varför jag håller på. Själva anledningen finns ju i den diskrepans som finns mellan det som är här – i paradiset – och det som finns en bit utanför. Jag visste inte om att skillnaden fanns innan jag träffade Sara. Hon klev in i livet med sitt lysande nystan av kärlek och lyste upp varje skrymsle.

Hon fick mig att se vad livet egentligen är och jag har inte varit annat än lycklig sedan den dagen egentligen. Klart man far upp och ner på humörsskalan men där finns en varm, lycklig puls även de jävligaste dagar och det beror på det ljuvliga faktum att kärleken bor där hela tiden. Till Sara och vidare till livet.

Kontrasten blev ju att se de saker som verkligen inte är byggda på kärlek i den del av världen som bor bortom paradiset och det vi värmer med vår närvaro. Kalla och meningslöshetsbibehållande institutionaliseringar som skapats med de egentligen vidrigaste av uppsåt – i alla fall från min nyvunnet lyckliga horisont.

Till stor del har jag vänt dessa saker ryggen. Om jag inte lägger energi på dem så växer de inte, men i vissa fall känner jag att jag har möjlighet att påverka. Förändra. Faktiskt vända generatorn i källaren till att gå i den varma riktningen. Jag är så långt ifrån ensam i denna ambition som det går att vara. Ambitionen delas av så gott som hela mänskligheten vare sig de är medvetna eller inte om den saken.

Någon gång ibland får jag förmånen att möta någon som inte vill ha den varma drivkraften i botten. Det är alltid rädda människor. De är som regel vanvettigt rädda för vad det skulle bli av dem om allt de lärt sig är deras existensberättigande i grunden förändrats. Om det de anser sig satta att bevaka upplöses och mänskligheten istället möter varandra för vilka de är. Dessa rädda tror – långt där nere – att de då inte skulle ha något att ge.

Gissa vad – de har fel. Och till allmän förtjusning ser jag hur en del även av dessa rädda själar vaknar upp och tar itu med det som gjort dem skräckslagna för sin egen natur.

Kul som fan, surru – så skulle de sagt. Gubbsen.

Att gå genom öppna dörrar

Projektet The Scape Bay föddes ur en okonventionell idé i parningsakten mellan ett skriande behov och en stor, tom och luftig lokal. Just där – i lokalen – kändes den lika orealistisk som tilltalande. Jag var ganska säker på att jag aldrig skulle vara inblandad i att förverkliga visionen. För det var precis vad det var – en vision. Där och då fick jag en vision och det är den vi nu rör oss mot.

Jag har aldrig jagat en vision förut yrkesmässigt; det har varit idéer jag försökt fullborda. De vägarna har varit slitsamma och inneburit trösklar på ett sätt jag gått och blivit van med. När jag nu tillsammans med min mycket personlige assistent börjar lyfta budskapet kring The Scape Bay är det som att sparka in öppna dörrar.

Det finns inte ens några dörrar, egentligen. Precis som i verkligheten är det bara fantasin som sätter gränserna och jag börjar förstå att detta inte är ett slag att utkämpa, en match att spela eller en seger att hämta hem. Det här är bara en meningsfull aktivitet i livets ström och den ligger så fint arrangerad längst livslinjen att den inte kommer att kräva någon fight. Den är menad att hända, helt enkelt.

Jag får väl helt enkelt acceptera det.

The Great Escape

I går morse hade jag beslutat mig att dra ihop säcken kring projektet som numera heter The Scape Bay (se Learning by Doing) och få på plats ett slags övergripande presentationsformat. Det gick sådär. På agendan fanns också en hel del pyssel av administrativ art och eftersom morgonen den genomtrevliga lördagkvällen till tack startade ungefär klockan 13 var det hela lite av en utmaning.

Jag vaknade med en tydlig bild av vad jag ville åstadkomma. Men likförbannat satt jag och började känna hur jag krympte mitt eget sinne eftersom jag ”ville få ut något”. In i tunneln, alltså. Där blir inget bra så jag gjorde något jag väldigt sällan har gjort förut. Jag bad om hjälp. Min blivande kollega och i nästan löjligt hög hastighet närmande vän fick inte helt oväntat min förfrågan.

Knappt hade jag upplevt hans mottagande av förfrågan förrän jag kände hur trycket släppte och jag kunde hänge mig åt de administrativa sakerna. Energin för detta var god och det hade säkerligen sin anledning i att nämnda vän tagit över det tankemoln jag slagits med och tog saken vidare på egen hand utan att jag egentligen ”visste om det”. Jag bara kände att det drevs framåt och att jag inte behövde bekymra mig. Trevligt.

Framåt kvällen började jag bli klar med det administrativa och hann tänka en halv tanke på mitt tankemoln. Givetvis ringde telifånen i det ögonblicket och tankebäraren förhörde sig om tillgänglig kaffemängd. Någon stund senare fick jag en knivskarp bild av tankeområdet, systematiskt genomtänkt och vi kunde tillsammans slipa fram huvuddragen i det budskap som ska förmedlas.

Det är vad jag kallar samarbete. Att kunna ta tankemolnet framåt tillsammans och dessutom kunna i diskussionsformat spalta upp saker med ett gott mått inspiration men utan att låta inspirationen hänföra och skena utan att faktiskt få något ut av diskussionen genom att hålla ett vettigt tempo och ett klädsamt fåtal ord. Ja, jävlar. Det här kommer att bli så mycket bättre än vad jag har kunnat begripa.


Så inför själva byggandet av budskapet funderar jag på namnet The Scape Bay. TheScapeBay. thESCAPEbay. Ordet flykt finns med där avsiktligen. Jag känner inte riktigt att jag kan förklara varför. Men kanske är det så att jag önskar att de som deltar i projektet faktiskt ska vilja fly in i det.

Det är lätt att fly. Att lämna något man inte vet fungerar utan att riktigt veta vart man tar vägen – för det får väl ändå vara så man definierar flykten. Att gå från något känt till något okänt under parollen ”vad som helst är bättre”.

Jag har flytt ganska mycket i mitt liv. Systematiskt, rentav. Inte sällan har jag fått höra hur fel det varit av mig att fly. Och inte bara jag – alla får vi lära oss hur fel det är att överge saker vi inte trivs med för att helt enkelt låta ödet föra oss dit vi vill. Ordstävet ”bättre fly än illa fäkta” verkar inte kulturellt applicerbart på till exempel dåliga relationer, jobbiga projekt, trasiga tankemoln och så vidare. ”Bättre illa fäkta än fly” gäller där. Annars är man en quitter.

Vi måste nog tänka ett varv till på det där. Är det inte ganska bra att ta en liten rast från saker som inte fungerar? Att rentav be om hjälp istället för att envist dunka vidare själv? Jag har hamrat sönder åtskilliga programvaror när jag i min envishet inte har kunnat släppa dess källkod med blicken än mindre be någon annan hjälpa mig.


”Jag vill inte att ni tycker synd om mig!”. Orden kom innan gråten från någon som låter sitt sinne vistas i gränslandet mellan att bryta sina mönster eller låta dem fortsätta ta för sig av henne. Valet är helt och hållet hennes. Livet har placerat henne där hon är för att hon ska ta ställning och ingen kan hjälpa henne utom hon själv. Det handlar egentligen inte om att någon tycker synd om, det handlar om att många vill hjälpa till. Och många kommer också att göra det när hon väl hjälpt sig själv. Hon behöver bara sluta slåss. Sluta fäkta. Sluta tänka att andra ska tycka synd om henne och ta hjälp istället. Hon behöver ge upp. Hon behöver fly. Kasta sig ut utan att veta vad som händer men ändå göra det. Ett styrkeprov, helt enkelt. Alla som klarat den övningen - att visa att man står upp för sig själv - har fått ett helt nytt liv. En ymnig belöning för sin flykt. Och inte sällan kaskader av insikter om meningen med det sin inte fungerat.


Kanske är det så det fungerar – att man låser sig mot en utmaning så att man nästan blir ett med den tillsynes ogenomträngliga tegelvägg man bankar huvudet mot. Om och om igen för att såsmåningom antingen falla död till marken eller ha skallat hål i väggen och se ljuset på andra sidan. När det egentligen är så enkelt att vi kan passera helt smärtfritt genom väggarna om vi bara lär oss bemästra vår egen materia. Tittar man på avstånden mellan de subatomära partiklarna är det ju egentligen helt obegripligt att vi inte kan gå genom väggar. Det sitter ju inte i materian utan i vårt sätt att se på saken. Det är vårt sätt att se på saken som formar materian eftersom den inte är något annat än vad vi upplever att den är vilket i sin tur till helt och hållet styrs av vad vi tänker att den är*.

*)Jo, jag inser att den där meningen var lite svårsmält. Men smält den. Ta dig tiden. Stoppa in den i tanken och låt den sjunka genom kroppen så ska du se att du begriper något som i alla fall jag anser vara ovärderligt. Kanske är det värt en tio-15 minuter, vem vet?

Vi skapar vår egen upplevelse här i livet. Genom att tänka. Och vi känner eftersom det är vår kompass på hur vi mår bra av att tänka. Meningen med livet är att vi ska uppleva hur energier känns. Vi har tanken som styrmedel för att skapa precis de upplevelser vi vill för att kunna känna på energierna på mest uttryckligt möjliga sätt. Det är därför alltihop det här finns. Man kan säga att livet är en skola för utforskande av nyanserna av det vi verkligen är. Att skapa med vår egen energi. Att se hur det som verkligen, verkligen är vi kan materialiseras.

Där kom det, också. Hoppsan. Lite klartext bland allt dravel.

Att inte tillåta sig att fly ger en viss typ av upplevelser. Om och om igen får man uppleva hur man fastnar i saker och slår sin panna blodig utan att ändra mönstret. Samma sak för den som flyr vid minsta motgång – ett tilltagande mått av otillfredsställelse för varje iteration uppstart-flykt man går igenom. Där är ju själva vitsen – att man ska lära sig något. Man får hålla på tills man gör det, helt enkelt.

Vad jag tror att jag menade med thESCAPEbay och dess inneboende flykt är att de jag söker som deltagare i projektet faktiskt ska vara redo att fly som kontrast till sitt nuvarande stångande mot tegelväggen. Jag tror att man kan och brinner för en massa saker och att man vill bort från det dödläge väggen ställt till med. Kanske lever man för en sak och tvingas leva av en annan. Spel- och utvecklingshjälte privat men arbetslös fas-3-are till yrket.

Det bor enorma krafter i att få vara sitt sanna jag oavsett sammanhang. Det är det här vi vill släppa fram med thescapebay. Att tillhandahålla en plats dit man kan fly in i sitt brinnande intresse och se hela sitt liv omformas för att kliva ut som den glänsande, suveräna stjärna man är och fortsätta skapa utav all sin kraft.

Jag vet att vi kommer att få se det. Det finns inga begränsningar. Inga alls. Det finns precis hur mycket pengar som helst. Hur mycket verktyg, idéer och energi som helst. Det enda som krävs för att vi ska nå vår sanna potential är att vi tror på vad vi gör. För att göra det måste vi tro på oss själva. Och för att kunna göra det måste vi vara oss själva. Tillsammans med varandra, oavsett vilka de är eller varför. Vi är en. Var och en. Och behöver man fly för att finna denna enhet så må det väl vara hänt. Påbjudet, rentav.

Därför escape, visade det sig. Inte så dumt i alla fall, kanske.