Det blev liksom lite erbarmligt alltihop. Jag har skrivit ohyggliga mängder ord och ändå vet jag inte vad det är för något jag vill få sagt. Eller – jo, kanske. Men jag vet inte riktigt varför. Eller – jo, till viss del, men jag underlåter konsekvent att säga precis det som jag vill ha sagt. Istället låter jag orden skvala runt omkring den tänkta innebörden. Egentligen tycker jag att det är roligt – att leka med ord, alltså. Vända och vrida på dem och se vad det är får finurligheter man hittar. Samma sak när jag läser – en fantasifull ordkomposition kan vara mycket mer intressant än faktaspäckat eller sensationellt innehåll. Det är något med melodin. Det jävliga är att jag ältar och jag gör det med metaforer som inte bara visar det fåniga i själva ältandet (vilket ju kan vara nyttigt) utan också skapar grogrund för missförstånd som i sin tur kan ställa till det. Inte så smart. Men så med den klokaste av alla människor invid mig (fastän hon styvnackat motsätter sig benämningen, vilket bevisar tesen) så börjar det gå upp vad det är jag pysslar med och varför jag känner mig trängd.
Den långa versionen är fyra punkter. Den korta versionen är en enda iakttagelse.
Vi börjar med den korta. "Lev istället". När jag formulerar tankar kring vad det är jag känner så tar jag till orden och beskriver det hela utifrån. Det gäller inte alls bara vad som händer i och med mig utan som uppfattad helhet. När jag läser mina egna ord känner jag att det är som att jag är något slags reporter som kommit till livet och skriver några rader (ibland pliktskyldigt) till hemmaredaktionen och dess förmodade läsare. Så om jag rapporterar om livet – inifrån, till de som inte är här - vilka är då mina tänkta läsare, som inte finns här? Skriver jag för de döda, månne? Tål att tänka på. För beskrivandet utgör ju definitivt ett slags begränsning i själva levandet.
Sannolikt eftersom jag är lite feg, och eftersom jag gillar att beskriva med ord. Men när jag ser livet tala till mig så talar det inte genom ord. Livets och min egen världs språk är ett annat. Det är känslor och formationer. Det är sådana saker som att vakna – loksom denna morgon – 11 minuter efter 11 med en ny, bekymmerslös känsla i maggropen. Det är meningen (alltså inte meningarna) i själva verkligheten som är språket. Symbolerna och synkroniciteterna. Och mer än något annat är det kärleken. Så jag kan skriva och dokumentera bäst fan jag vill, jag kommer ändå inte kunna få beskrivet vad det är jag vill ha sagt. Däremot kan jag kanske skapa det inom min verklighet.
Det var den korta versionen. Inte så kort, kanske. Den långa är att jag är arg och jag är, visar det sig, arg på fyra (grund av) bestämda saker – nämligen:
1. Världen. Eller kanske snarare min bild av världen. Jag blir arg när jag går in på ICA och ser hur färgglada förpackningar med röda prislappar lockar folk att förgifta sig själva. Jag blir arg när jag ser löpsedlarna stoppa in tankar kring dolda sjukdomar i människors huvuden så att de förr eller senare tänker sig sjuka. Jag blir arg när jag ser rädda människor slåss för att försvara de lögner de blivit itutade. Jag blir arg när jag ser tidningarnas nätupplagor slå på trummor för att skapa acceptans att ta än mer makt från den enskilda människan. Jag blir arg när jag ser alla de där tydliga ikoniska tecknen bakom allt som rapporteras i media och känner igen dess människofientliga agenda och ser de ockulta tecken det är skrivet med bakom orden. Jag blir arg och ledsen. Och jag ser bilden av andra människor som går där, nedbrutna av energidränage, förgiftade i kropp och sinne, lärda av Media att inte tro på den förbehållslösa kärleken och det ena och det andra. Det gör mig arg och ledsen ända in i själen. Jag vill gapa och skrika på dem att de missar hela poängen, att det visst finns kärlek och att de är okränkbara själsliga mästare som kan åstadkomma precis vad de vill med sina liv. Men jag vet att de skulle tycka att jag var helt knäpp så jag skriver en massa obegripligt istället. (Men – det är klart – de närmaste. De som finns här invid. Dem kan jag tala med. Och förstå. Och de kan förstå mig om jag ger dem chansen. Tål att tänka på.)
2. Att farsan är död. Det var tre år sedan han dog nu, men jag gav mig av redan vid 15. Sommaren 1990 var den sista tiden vi hade tillsammans på det där riktiga sättet. Det var helt underbart vad jag kan minnas. Vi fiskade och åkte vattenskidor. De skränande offren lämnade vi i land och upptäckte skärgården utanför sommarstället. Vi gjorde drömmar om att skaffa en större båt (kanske rentav en Bayliner på lite sikt – om jag fick bestämma), åka till Örskär och en hel massa andra mer avlägsna resmål. Sommaren därefter var relationen förändrad. Jag hade givit upp och påbörjat min flykt. Det gjorde honom redigt ledsen. Mitt svek är oförlåtligt fastän jag tror att jag kanske förlåtit mig själv nu. Och det gjorde mig också ledsen mitt i ilskan för det var inte honom jag ville lämna, det var resten.
Under åren som kom att gå längtade jag tillbaka någonstans efter att få fortsätta vårt äventyr - jag hade bilderna inom mig när jag längtade som mest. Det var som om det satts på paus och inget mer. Efter åren av tystnad så återknöts kontakten allteftersom och sedan jag träffade kärleken slog pulsen återigen mellan oss, tack vare Hennes värme och kärlek. När vi väl återfick kontakten och jag började känna hans värme igen så var det alltför kort tid kvar. Fastän jag försöker övertala mig själv om att döden har en mening och att hans frånfälle var en signal till mig att växla upp så får jag ändå erkänna att jag är oerhört ledsen att han inte finns här längre. Det finns tusen och tusen saker jag fortfarande vill göra med honom – som blev hängandes så att säga. Drömmar som jag blev kvar med. Det finns frågor att ställa, ordvitsar att leka med och det finns båt att åka. Båten har jag ju skaffat, så att säga. Men farsan får vet jag ju att han inte kommer att åka med, även om jag av någon anledning inte ännu erkänner det för mig själv.
För när jag får ont i båthjärtat så får jag nog egentligen mest ont i farsanhjärtat. Det är därför det känns så oerhört starkt. Det är de där oljiga dyningarna och den lågt stående solen i Öregrundsgrepen som jag längtar efter egentligen – men, inte så mycket vattnet och ljuset som det sällskap jag planerat drömmen med. Och så får jag för mig att jag inte borde känna sådär eftersom sorgen är olika och eftersom jag tänker att jag blivit starkare än så. Jag jämför och dömer. Tänker att jag inte borde sakna så jävla mycket eftersom det ju var jag som stack och höll mig borta. Att jag kanske borde tänkt på de under de åtskilliga år vi knappt hade med varandra att göra. Men så är det ju inte, dessvärre – eller kanske snarare dessbättre. Jag har haft världens bästa farsa. Jag lämnade honom för att jag tyckte att jag måste, inte för att jag ville. När vi väl återfick kontakten hann vi precis återfå rytmen. Inget mer. Den saken är jag mycket ledsen för. Oerhört, faktiskt.
3. Smärtan. Jag blir arg på den kropp jag färdas i när den ger mig smärta då jag badat lite för länge, lite för kallt. Jag älskar att bada och tycker inte att vatten på 17-18 grader utgör något hinder, sommaruppvuxen vid kalla havet och så vidare. Jag tycker det känns som ett straff att behöva få ont i kroppen och dess leder när jag varit i några minuter för länge. (Smärtan uppstod i spåren efter farsans död. Kanske när jag försökte spela überstarkt och svälja dethela. Det är allt jag vet. Arg gör det mig i alla händelser.)
4. Att Den Lille ska börja skolan igen. Det är med tungt hjärta jag vet att han ska börja igen till hösten. Det är synen på världen som gör det, att se hur de formar och maler ner barnen till liktänkande köttfärs. Jag tänker fortsätta blänga på skolan och tänka åt hela pyramiden att dess mamma borde skämmas. Den Lille har bra integritet. Han är varm och fantasifull. Jag är egentligen inte oroad för att skolan ska ta det ifrån honom. Jag tycker bara att det är så jävla onödigt.
I övrigt är livet helt genomunderbart. Och jag är genomlycklig. Oavsett.
Ok. Om jag ska samla ihop den nattliga cykelpromenadsvistomen för mig själv en stund och skriva ner råd på vägen till undertecknad blir det att 1) det är OK att vara ledsen över farsan, 2) världen är vad jag upplever den som att vara. De närmaste, Olsbo, Sandviken och de liv som finns i närheten gör mig glada och jag vet att jag gör många glada – samt att det ju bevisligen sprider sig. Att jag inte kan ändra på hela världen i ett nafs får jag helt enkelt försöka leva med. Det är att vara mänsklig. Att vara levande. Och försöker jag ge mig på den gränsen kommer jag att förlora allt som gör mitt liv värt att leva. 3) En vacker dag går Den Lille ut skolan med lärdomar för livet. Med sin integritet kommer han att spänna ögonen i institutionen och få dess mamma att skämmas. Det skulle inte förvåna mig om hans barn kommer att slippa den stora indoktrinerineringen.
OK. Nu börjar vi om med ett lite mindre offerkoftemässigt blogginlägg.
Hej, bloggen! I dag skulle jag göra iordning traktorn för morgondagens transport de tio ton hö som utgör årsförbrukningen härhemma. När jag höll på att plocka av bakvikten kom grannen förbi och såg att det läckte diesel från ett bränslerör. Det visade sig att en gasdetalj skavt hål i bränsleröret, något som skulle kunna ställt till med väldiga problem framöver. Grannen tog emellertid med sig röret till sin hemmaverkstad och lödde det – läckaget botat. Vi har världens bästa granne, vi!
Uppmuntrad av detta avhjälpande och den generositet som visats gjorde jag oljebyte på traktorn av bara farten. Den är fortfarande ingen skönhet på ytan men hon börjar må allt bättre på insidan, Fergie. Imorgon ska hon få göra något meningsfullt och det gör ju inte saken sämre.
Så. Jag tänker försöka hålla mig ifrån att skriva så väldigt mycket ett tag. Det finns roliga saker att göra i värmen. Som att flytta tio ton hö två gånger, till exempel. Och en massa annat. Även inom jobbet finns det jätteroliga saker att göra. Plus att det återstår en veckas barnledighet och ett bröllop av sommaren.
Med fokus på den verklighet som jag hör hemma i blir livet väldigt tillfredsställande. Jag vet att jag är en skapande människa och att mitt huvud inte kommer att stanna, men det är dags för meningsfullheten att blanda sig i matchen igen och den bor i det småskaliga.
Visar inlägg med etikett Världen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Världen. Visa alla inlägg
fredag 2 augusti 2013
söndag 2 december 2012
Det är inte hela världen...
Nej, det är inte hela världen som behöver förändras. Världen består av miljoner och åter miljoner småskaligheter. Du är en av dem. Jag en annan. Din närmaste vänkrets en tredje och min en fjärde. Och så vidare och så vidare. Hur jag uppfattar världen formar den. Hur jag uppfattar din värld är egentligen inte så viktigt eftersom det är hur du uppfattar den som formar den.
Det börjar ju där för alla. I alla. I den egna världen utifrån den egna uppfattningen.
Vidare från den punkten skapas världen genom olika samsyner. Om vi är fem-sex personer som ser det på samma sätt och verkligen känner oss i synk – ja då blir det så. Lite starkare, kanske dessutom. Vem vet, vi kanske drar till oss flera som känner likadant och vill ha samma sorts värld?
Så formas världen. Så förändras den. Styrelseproffsen har länge pratat om "Circle of influence" och "Circle of concern", alltså "Vad jag kan påverka" visavi "vad som påverkar mig". I en väl fungerande organisation (i teorin) ska dessa saker överlappa varandra exakt. Och vi kan alla åstadkomma det. Omedelbart. Genom att stänga ventilen och börja skita i det som vi inte kan påverka. Och vips har vi skapat oss verktygen att förändra världen. Obevekligt och snabbare än någon annan social rörelse vi sett.
Det börjar ju där för alla. I alla. I den egna världen utifrån den egna uppfattningen.
Vidare från den punkten skapas världen genom olika samsyner. Om vi är fem-sex personer som ser det på samma sätt och verkligen känner oss i synk – ja då blir det så. Lite starkare, kanske dessutom. Vem vet, vi kanske drar till oss flera som känner likadant och vill ha samma sorts värld?
Så formas världen. Så förändras den. Styrelseproffsen har länge pratat om "Circle of influence" och "Circle of concern", alltså "Vad jag kan påverka" visavi "vad som påverkar mig". I en väl fungerande organisation (i teorin) ska dessa saker överlappa varandra exakt. Och vi kan alla åstadkomma det. Omedelbart. Genom att stänga ventilen och börja skita i det som vi inte kan påverka. Och vips har vi skapat oss verktygen att förändra världen. Obevekligt och snabbare än någon annan social rörelse vi sett.
måndag 11 juni 2012
Lådan
När jag kliver ut ur den tunna papperslådan av logik är världen där. Den vibrerar av liv, dofter, ljud som är lika symfoniskt och samstämt som det reg helheten frammanar ur sitt totala mönster. Ett regn som kommer att piska allt levande med sina droppar och fukta det att lämna än djupare avtryck i åskådaren när det väl dragit förbi.
Det är oktober för 16 år sedan. Tiden är knapp, lanseringen ska ske inom ett par veckor och vi har jobbat dag och natt i fem dygn. Jag började det här jobbet i huvudstaden för några månader sedan, har precis fått fast anställning och njuter i fulla drag av framgången, känslan av den i mina ögon svindlande lönen, den nya stadens lockelser och alla de okända avenyer som hela tiden öppnar sig.
Den tunna papplådan är konstruerad mitt i livet. Logiken ligger i en rätlinjig men inte symmetriskt konstruerad låda mitt på ett prunkande fält. I dess omvärld rör sig tusentals organismer av alla format och det liv de ger upphov till. Lådan finns där. En kärlekslöst underhållsfri betongkonstruktion anstruken av förbipasserande väder och med någon enträgen växt som beslutsamt söker rota bygga liv i dess predestinerat livlösa yta.
Källkoden är robust i grunden men strukturen är omständlig. Jag vet att jag inte riktigt behärskar de uppgifter som ligger framför mig men jag lockas att lära mig samtidigt som jag kodar. Logiken är allt. Vartenda steg, varje andetag, varje hjärtslag andas kodbasens struktur och varje fiber i min organism står till problemlösandets förfogande. Jag är inne i ett flyt. Det är som om min ande lämnat kroppen och förenats med logiken.
Logiken är det levandes kontrast. Jag har bott inne i den där lådan av betong. Jag har levt mina dagar i dess på förhand framtagna planlösningar, labyrinter och pyramider. Jag har sett världen inifrån dem och trott att livet varit på lådans villkor så som det illustreras genom de polariserade fönstren och genom de på insidan av lådan projicerade analyserna av det som lever på utsidan.
Det var längesedan jag var hemma. Hon som jag lever med har tröttnat. Jag tog bilen i måndags och åkte till den stora jobbstaden. När jag var hemma och vände i tisdags natt hade hon klippt mina saker i småbitar och sa att det var slut. Jag tog det som en lättnad, packade lite grejor och återvände så snart som möjligt till logiken och dess omgivning.
Livet i lådan är på sitt sätt tryggt. Jag behöver aldrig helt bära ansvaret för min egen existens. Jag får delegerat till mig vissa saker som jag måste sköta. Jag måste sköta mina åtaganden på jobbet. Och jag måste sköta mina åtaganden i förhållandet. Om jag då definierar mina åtaganden i förhållandet som att dra in pengar behöver jag bara sköta mina åtaganden i jobbet förutsatt att det ger tillräckligt med intäkt. Ohyggligt smidigt.
Klockan börjar närma sig midnatt och antalet kollegor på kontoret är försumbart. Bilen står parkerad på gatan utanför och jag funderar över den mörka motorvägens inverkan på den kortlista av problem jag har framför mig. Sinnet konkluderar att jag inte har något jag egentligen borde återvända till men likväl har jag ju mina kläder där. Och min tandborste. Men nej. Inte idag. Istället lämnar jag skrivbordslampan bakom glasdörren tänd och vandrar ut i det absoluta storstadsmörkret för några timmar.
Jag valde att göra logiken till mitt liv. I år efter år lämnade jag åt min hjärna att lösa problem och lät mitt hjärta guppa efter i svallvågorna som det ville. Med kraften ur riktigt dåliga relationer och en ovilja att ta itu med de saker jag verkligen behövde lösa så löste jag logiska problem, skapade rationella mönster i form av kod och levde genom jobbsociala och tillfälliga förbindelser i ett slags helsyntetisk värld. Inom lådan. Inom logiken.
När jag återvänder till kontoret är jag ensam. Kroppen värker av fysiskt tillfredsställd trötthet. Stadens mörker hade distraktion att bjuda mig och sinnet kan nu skörda frukterna av den fysiska tillfredsställelsen. Någon timme senare är den meddelandebaserade grafiska anpassningen av listboxarna klara och ögonlocken färdas mot bordet. Jag tar en timmes sömn på soffan och hinner ut i bilen innan den första kollegan anländer för morgonen.
I lådans absoluta mitt är trycket som allra störst. Där är logiken så kompakt att den trycker samman sig själv till ett ljus. Jag hade dragits dit av dess blotta massa men upptäckte en helt ny värld av möjligheter i dess mittpunkt. Logiken hade nu förflyttats från kodbasen till organisationen och dess pyramidformade människomassa. Resorna innebar gnistor och inom mig tändes nya ljus.
Jag möter den första morgontrafiken längst motorvägen norrut och kör utan att tänka på till vad. Hon vill prata. Jag har inga ord. Någon dag måste jag se till att få ett slut på det här mönstret. Någon dag måste jag säga henne som det är och vad jag känner. Hon talar om för mig vad min närvaro betyder. Hon ber mig att inte lämna henne just precis nu. Jag säger att jag inte ska det och vänder söderut mot ett nytt pass bakom skärmen.
Blossen från resorna räckte länge, men krävde mer. Den frihet och otvungenhet det innebar att försvinna in logikens centrum och leva i det ljus som bodde där i totalt avskildhet och utan någons kännedom krävde mer av sig själv hela tiden. Jag började konstruera tid. Skapa en pseudokuliss för att nyttja centrumpunktsenergin alltmera.
Uppspeltheten tilltar för varje kilometer. Känslan av frihet växer. De logiska bekymren når full arbetstemperatur och bakom dem spelas en mörk, suggestiv ton av de avbrottsnöjen som finns att tillgå. Jag utforskar mitt sinne, min problemlösningsförmåga, min förmåga att lära mig nya saker, min omgivning och min sexualitet på samma gång. Det händer kraftfulla saker. Överallt.
Såsmåningom fanns där en hel värld. Ett liv med förvisso fåtaliga och inte sådär vansinnigt givande relationer, men ändock ett liv i vilket jag på något sätt kunde känna mig som en kravlös instans av mig själv. Jag upptäckte sidor hos mig själv som jag inte varit medveten om och byggde upp ett slags grundton jag dittills saknat.
Klockan närmar sig 22-snåret. CD-skivan som snurrar i den redan då antika CD-spelaren är Mike and the Mechanics Beagar on a Beach of Gold. Låten är ”The Ghost of Sex and You”. Dess obestämt lustfullt vemodiga ton genomsyrar logiken och får mig att titta ut genom fönstret mot en öde Linnégata. Bilderna syns på fönstret. Bilder som visar den jag alltid drömt om. Min fåniga lite lätt romantiska men ändå vibrerande köttsliga dröm. Jag ska bara göra klart det här projektet, sedan ska jag ta itu med mitt liv.
Så en dag för snart fyra år sedan klev hon in genom ljuset i det förbjuda rummet i lådans centrum och jag fick upptäcka vad kärlek är för något. Det som kommit ur det absoluta mörkret på logikens insida växte på kort tid att bli hela den värld av liv som omger den och omfamnar nu logiken med lätt lekfullhet varje ögonblick.
Lanseringsdagen. Industrihuset är halvfullt. Jag har inte hunnit byta om utan bär en mycket välbegagnad stickad tröja och jeans efter nattens kodningspass. Presentatörerna tar plats på podiet och jag inser att jag vill stå där nästa gång. Ögat scannar publiken och inser att denna värld har att ge lika mycket som jag har att ge den bara jag förstår vad det är jag ger mig in på. Jag beslutar mig för att fortsätta.
Jag var på återbesök i kodbasernas land idag och det stod klart var alltihopa tog sin början. Det stod också klart att logiken är en liten låda på livets oändliga blomstrande äng samtidigt som livet kan öppna sig och blomstra ur logikens totala tyngdpunkt. Och eftersom man inte sällan snubblar över logikbunkrar här ute i livet så finns det nog ganska precis hur många världar som helst för allt liv som någonsin kunnat tänkas. JAg lever nu i vad jag drömde om när jag klev in i lådan. I dess mittpunkt. I dess omgivning.
Det är oktober för 16 år sedan. Tiden är knapp, lanseringen ska ske inom ett par veckor och vi har jobbat dag och natt i fem dygn. Jag började det här jobbet i huvudstaden för några månader sedan, har precis fått fast anställning och njuter i fulla drag av framgången, känslan av den i mina ögon svindlande lönen, den nya stadens lockelser och alla de okända avenyer som hela tiden öppnar sig.
Den tunna papplådan är konstruerad mitt i livet. Logiken ligger i en rätlinjig men inte symmetriskt konstruerad låda mitt på ett prunkande fält. I dess omvärld rör sig tusentals organismer av alla format och det liv de ger upphov till. Lådan finns där. En kärlekslöst underhållsfri betongkonstruktion anstruken av förbipasserande väder och med någon enträgen växt som beslutsamt söker rota bygga liv i dess predestinerat livlösa yta.
Källkoden är robust i grunden men strukturen är omständlig. Jag vet att jag inte riktigt behärskar de uppgifter som ligger framför mig men jag lockas att lära mig samtidigt som jag kodar. Logiken är allt. Vartenda steg, varje andetag, varje hjärtslag andas kodbasens struktur och varje fiber i min organism står till problemlösandets förfogande. Jag är inne i ett flyt. Det är som om min ande lämnat kroppen och förenats med logiken.
Logiken är det levandes kontrast. Jag har bott inne i den där lådan av betong. Jag har levt mina dagar i dess på förhand framtagna planlösningar, labyrinter och pyramider. Jag har sett världen inifrån dem och trott att livet varit på lådans villkor så som det illustreras genom de polariserade fönstren och genom de på insidan av lådan projicerade analyserna av det som lever på utsidan.
Det var längesedan jag var hemma. Hon som jag lever med har tröttnat. Jag tog bilen i måndags och åkte till den stora jobbstaden. När jag var hemma och vände i tisdags natt hade hon klippt mina saker i småbitar och sa att det var slut. Jag tog det som en lättnad, packade lite grejor och återvände så snart som möjligt till logiken och dess omgivning.
Livet i lådan är på sitt sätt tryggt. Jag behöver aldrig helt bära ansvaret för min egen existens. Jag får delegerat till mig vissa saker som jag måste sköta. Jag måste sköta mina åtaganden på jobbet. Och jag måste sköta mina åtaganden i förhållandet. Om jag då definierar mina åtaganden i förhållandet som att dra in pengar behöver jag bara sköta mina åtaganden i jobbet förutsatt att det ger tillräckligt med intäkt. Ohyggligt smidigt.
Klockan börjar närma sig midnatt och antalet kollegor på kontoret är försumbart. Bilen står parkerad på gatan utanför och jag funderar över den mörka motorvägens inverkan på den kortlista av problem jag har framför mig. Sinnet konkluderar att jag inte har något jag egentligen borde återvända till men likväl har jag ju mina kläder där. Och min tandborste. Men nej. Inte idag. Istället lämnar jag skrivbordslampan bakom glasdörren tänd och vandrar ut i det absoluta storstadsmörkret för några timmar.
Jag valde att göra logiken till mitt liv. I år efter år lämnade jag åt min hjärna att lösa problem och lät mitt hjärta guppa efter i svallvågorna som det ville. Med kraften ur riktigt dåliga relationer och en ovilja att ta itu med de saker jag verkligen behövde lösa så löste jag logiska problem, skapade rationella mönster i form av kod och levde genom jobbsociala och tillfälliga förbindelser i ett slags helsyntetisk värld. Inom lådan. Inom logiken.
När jag återvänder till kontoret är jag ensam. Kroppen värker av fysiskt tillfredsställd trötthet. Stadens mörker hade distraktion att bjuda mig och sinnet kan nu skörda frukterna av den fysiska tillfredsställelsen. Någon timme senare är den meddelandebaserade grafiska anpassningen av listboxarna klara och ögonlocken färdas mot bordet. Jag tar en timmes sömn på soffan och hinner ut i bilen innan den första kollegan anländer för morgonen.
I lådans absoluta mitt är trycket som allra störst. Där är logiken så kompakt att den trycker samman sig själv till ett ljus. Jag hade dragits dit av dess blotta massa men upptäckte en helt ny värld av möjligheter i dess mittpunkt. Logiken hade nu förflyttats från kodbasen till organisationen och dess pyramidformade människomassa. Resorna innebar gnistor och inom mig tändes nya ljus.
Jag möter den första morgontrafiken längst motorvägen norrut och kör utan att tänka på till vad. Hon vill prata. Jag har inga ord. Någon dag måste jag se till att få ett slut på det här mönstret. Någon dag måste jag säga henne som det är och vad jag känner. Hon talar om för mig vad min närvaro betyder. Hon ber mig att inte lämna henne just precis nu. Jag säger att jag inte ska det och vänder söderut mot ett nytt pass bakom skärmen.
Blossen från resorna räckte länge, men krävde mer. Den frihet och otvungenhet det innebar att försvinna in logikens centrum och leva i det ljus som bodde där i totalt avskildhet och utan någons kännedom krävde mer av sig själv hela tiden. Jag började konstruera tid. Skapa en pseudokuliss för att nyttja centrumpunktsenergin alltmera.
Uppspeltheten tilltar för varje kilometer. Känslan av frihet växer. De logiska bekymren når full arbetstemperatur och bakom dem spelas en mörk, suggestiv ton av de avbrottsnöjen som finns att tillgå. Jag utforskar mitt sinne, min problemlösningsförmåga, min förmåga att lära mig nya saker, min omgivning och min sexualitet på samma gång. Det händer kraftfulla saker. Överallt.
Såsmåningom fanns där en hel värld. Ett liv med förvisso fåtaliga och inte sådär vansinnigt givande relationer, men ändock ett liv i vilket jag på något sätt kunde känna mig som en kravlös instans av mig själv. Jag upptäckte sidor hos mig själv som jag inte varit medveten om och byggde upp ett slags grundton jag dittills saknat.
Klockan närmar sig 22-snåret. CD-skivan som snurrar i den redan då antika CD-spelaren är Mike and the Mechanics Beagar on a Beach of Gold. Låten är ”The Ghost of Sex and You”. Dess obestämt lustfullt vemodiga ton genomsyrar logiken och får mig att titta ut genom fönstret mot en öde Linnégata. Bilderna syns på fönstret. Bilder som visar den jag alltid drömt om. Min fåniga lite lätt romantiska men ändå vibrerande köttsliga dröm. Jag ska bara göra klart det här projektet, sedan ska jag ta itu med mitt liv.
Så en dag för snart fyra år sedan klev hon in genom ljuset i det förbjuda rummet i lådans centrum och jag fick upptäcka vad kärlek är för något. Det som kommit ur det absoluta mörkret på logikens insida växte på kort tid att bli hela den värld av liv som omger den och omfamnar nu logiken med lätt lekfullhet varje ögonblick.
Lanseringsdagen. Industrihuset är halvfullt. Jag har inte hunnit byta om utan bär en mycket välbegagnad stickad tröja och jeans efter nattens kodningspass. Presentatörerna tar plats på podiet och jag inser att jag vill stå där nästa gång. Ögat scannar publiken och inser att denna värld har att ge lika mycket som jag har att ge den bara jag förstår vad det är jag ger mig in på. Jag beslutar mig för att fortsätta.
Jag var på återbesök i kodbasernas land idag och det stod klart var alltihopa tog sin början. Det stod också klart att logiken är en liten låda på livets oändliga blomstrande äng samtidigt som livet kan öppna sig och blomstra ur logikens totala tyngdpunkt. Och eftersom man inte sällan snubblar över logikbunkrar här ute i livet så finns det nog ganska precis hur många världar som helst för allt liv som någonsin kunnat tänkas. JAg lever nu i vad jag drömde om när jag klev in i lådan. I dess mittpunkt. I dess omgivning.
onsdag 8 februari 2012
Dammigt fönster utan glas
Slut ögonen. Låt tankarna tystna. Ta ett steg tillbaka och titta på dem när de skuttar runt för din inre syn. Fråga dig med hjärtat varför de gör som de gör. Vart de är på väg. Och varför. Det kan ta en stund, men så småningom börjar de lugna ner sig. Finn den svarta ytan. Ingentinget.
Det surrar säkert av strömningar, störningar och förbiflygande tankar. Det är OK. Det måste inte vara helt rent. Det räcker med att tycka sig skönja den svarta ytan bakom åratal av damm och bråte som lagrats på din själs botten. Efterhand kommer bilderna. I små, korta impulser. Allt starkare för varje gång under förutsättning att man inte pressar sig. Det enda man måste är att låta det ske.
Att låta hjärtat ta kommandot. Att låta bilderna som i utbrott efter utbrott spelar få föreställa vad de föreställer utan att med tanken tolka fram dem. Det är som med ögat och orden. Att se på något är inte detsamma som att läsa något. Att följa bokstävernas form är inte att tolka deras sammansatta innebörd. Att studera och att uppleva är två helt olika saker. Sannolikt helt motsatta.
Vad som dyker upp? Vitt skilda saker. Vad som behöver synas, mest sannolikt. Från döda människor som talar om hur det gick till i ögonblicket till strömningar som inte kan uttolkas till den dag de behöver kunna uttolkas. Och besked om syftet. Om oändligheten som faktum i skalet runt vad vi kallar för verklighet – här begränsat av vårt högst lokala fenomen tid. Svar på de frågor man verkligen har, men inte de man tror sig ha.
För tiden finns ju inte. Inte i vad som är vår verklighets omgivning. Det finns bara bortom. Utom. Runtomkring. Men också, på grund av alltings konstruktion invävt i allt som är här. Ingentinget verkar vara ett fönster till det bortom limitationen av det vi är i här. Det verkar som om man genom dess försorg kan observera åt det andra hållet. Ut genom vad som per definition i denna värld blir oändligheten.
Läge att ta en provtur, kanske?
Det surrar säkert av strömningar, störningar och förbiflygande tankar. Det är OK. Det måste inte vara helt rent. Det räcker med att tycka sig skönja den svarta ytan bakom åratal av damm och bråte som lagrats på din själs botten. Efterhand kommer bilderna. I små, korta impulser. Allt starkare för varje gång under förutsättning att man inte pressar sig. Det enda man måste är att låta det ske.
Att låta hjärtat ta kommandot. Att låta bilderna som i utbrott efter utbrott spelar få föreställa vad de föreställer utan att med tanken tolka fram dem. Det är som med ögat och orden. Att se på något är inte detsamma som att läsa något. Att följa bokstävernas form är inte att tolka deras sammansatta innebörd. Att studera och att uppleva är två helt olika saker. Sannolikt helt motsatta.
Vad som dyker upp? Vitt skilda saker. Vad som behöver synas, mest sannolikt. Från döda människor som talar om hur det gick till i ögonblicket till strömningar som inte kan uttolkas till den dag de behöver kunna uttolkas. Och besked om syftet. Om oändligheten som faktum i skalet runt vad vi kallar för verklighet – här begränsat av vårt högst lokala fenomen tid. Svar på de frågor man verkligen har, men inte de man tror sig ha.
För tiden finns ju inte. Inte i vad som är vår verklighets omgivning. Det finns bara bortom. Utom. Runtomkring. Men också, på grund av alltings konstruktion invävt i allt som är här. Ingentinget verkar vara ett fönster till det bortom limitationen av det vi är i här. Det verkar som om man genom dess försorg kan observera åt det andra hållet. Ut genom vad som per definition i denna värld blir oändligheten.
Läge att ta en provtur, kanske?
tisdag 10 januari 2012
Om att växa
Gårdagens tanke levde vidare i sinnet. Vad är att växa? Som människa. Som själ. Eller som träd, grönsak eller tanke för den delen. Det finns en mekanism inom oss, ett slags attraktion eller rentav romantik.
Dragningskraften till det nya. Från det gamla, komplicerade, felaktiga – till det nya, riktiga, obesudlade. Att gå vidare in i ett nytt, rent rum för tankar utan ifrågasättanden och inneboende motsägelser.
Är vi det vi är just nu eller är vi allt vi någonsin varit till och med nu? Är trädet den yttersta årsringen och det nyaste skottet eller är det en sagolik fraktal skapelse med solid stam?
Ungefär samma hänförande känsla som att kliva in i ett helt nybyggt hus och slå sig ner på toaletten med vetskap av att ingen lagt en kabel där förut. För att inte tala om att sätta sig bakom ratten på en helt ny bil. Andas in lackångorna och glida fram mot den första repan i glänsande, obesudlad lackskrud.
Nya saker är alltid enklare. Lätta att hantera. Den nya bilen har inga fel. Huset likaså – och de kommer med garantier utifallatt. Den nya tanken är som ett nyfött barn – oskyldigt, ovetande och helt utan dömande kring sin egen genomförbarhet. För att inte tala om nya människor – då kan jag själv också förnyas.
Kanske är det därför vi så gärna vill ha nytt. För att vi upplever att det vi har är för krångligt. Bromsarna gnisslar. Vännerna vet att man inte är så skarp som man vill att de ska tro. Ungen har växt upp och lärt sig att svära. Fasaden behöver målas om. Inget enkelt alls. Inget orört tillstånd av möjlig jungfrulig förälskelse.
Den där romantiken är nog ganska viktig. Hur många förälskelser är just bara förälskelser och när den väl faller står parterna öga mot öga med sådana de i sin spirande romantik målat om till någon helt annan? Det kan kanske inte alltid bli rätt från början, givetvis. Men det hindrar oss inte från att hoppas, tro och kanske till och med intala oss det.
Och där någonstans finns vi ju själva hela tiden. Jaget. Jag är sådan och sådan. Ser mig själv men kanske främst mina spegelbilder. I andras omdömen, hantering och upplevda attraktion. Jag ser mig själv genom andra, precis som alla andra. Jag behöver andra för att inse vem jag är – åtminstone till en viss nästan magisk gräns, men det är en annan historia.
För när jag växer, erövrar en ny färdighet, tänker en ny tanke, utvecklas eller vinner framgångar – är jag då den jag var strax innan också eller är jag en helt ny person. Jag har upplevt det många gånger – det att jag vill gå vidare från vad jag var och bli någon helt ny. Jag har försökt, men efter en stund kommer ändå gamla delar tillbaka.
Jag är ju den jag är. Och den jag har varit. På en och samma gång. Hela tiden densamma och hela tiden i utveckling. Försöker jag stå still och hävda att ”jag ändras inte”, då förändras jag ögonblickligen. Mitt vaktande på förändringarna och mitt bekämpande av utvecklingen blir så småningom allt jag är – total förändring istället, således.
Och så är det ju många gånger – vi bestämmer oss för att inte ändra på saker. Nu jävlar är det så här. Och vips bygger vi något utanpåverk för att bevara vad som är. Förhållanden som inte fungerar är ett bra exempel – jag har lång varig erfarenhet av den saken (avsiktlig felskrivning).
Det är långtifrån ovanligt att företag som kommer ur fritt, kreativt tänkande och i det närmaste obegränsad tillväxtpotential tar död på alla sina möjligheter i ett nafs genom att söka bringa ordning i det fruktbärande kaoset. Man organiserar bort den direkt livsuppehållande dynamiken av rädsla för att saker ska förändras.
Inte minst samhällen lider av samma fenomen. Tydligast är kanske det relativt unga nybyggarlandet USA där idealister för inte mer än ett par historiska ögonblick sedan skapade en fri stat bortom storfinansens och de europeiska stormakternas räckvidd. Trodde man, i alla fall. Eller trodde i alla fall några…
Nu, ett par hundra år senare är nämnda nation världsmästare i att avskaffa fri- och rättigheter för att slå vakt om den demokrati, de fri- och rättigheter på vars grundval nationen bildades. Ett praktexempel på vad som händer när man bestämmer sig för att beskydda något istället för att utveckla det.
Ju mer vi kämpar för att konservera sakers tillstånd desto värre blir det. Ganska naturligt egentligen. Livet är så underbart konstruerat att det hjälper oss tillrätta i varje ögonblick. Om vi slåss för att bibehålla och konservera sådant som är menat för ett större öde då slår livet tillbaka. Tills vi förstår.
Och med oss själva, då. När vi växer. När vi utvecklas från ett stadium till ett annat – i stort och smått. När man till exempel åkte upp ett pinnhål på jobbet. Var det inte väldigt frestande att dagen efter haka på sig en snygg sidenslirre och kostym för att visa att man inte längre var samma människa?
Jag har gjort misstaget om och om igen. Jag har trott att jag kan gå vidare ifrån mig själv utan att ta i beaktande vem jag var och vart jag kom ifrån. Den mest smärtsamma episoden var när jag lämnade min familj som 15-åring. Jag skyllde dem för allt som var fel och försvann.
Kvar lämnade jag föräldrar och syster. De tyckte ju om mig precis som jag var. Det var bara det att jag inte gjorde det. Varför? Eftersom jag tolkade mig genom andras reaktioner på mig och eftersom de tidiga skolårens mobbing inte riktigt kunde släppa taget om mig i den lilla orten. Så jag drog.
Och hur många gånger drar vi inte? Det är nog sunt – just då. Men vi kommer alltid tillbaka på något sätt. Och i mitt fall tog det i runda slängar 20 år den där gången. En lång gång, men en mycket lärorik sådan. Det kallas floskelmässigt att hitta sig själv men det är faktiskt ett ganska träffande uttryck. Ibland får man leta ordentligt.
Jag försökte verkligen den där gången att lämna mig själv och träda in i ett nytt liv. Att tänka rätt. Att leva logiskt och kallt. Mitt liv förvandlades till ett känslokallt fängelse fyllt at ytterst få människor. Kalla, omogna och mycket små människor – det ser jag nu. Men då lockade de med sitt annorlunda och i min mening nyktra sätt att se på saker.
Allteftersom tiden gick började jag emellertid känna att det inte riktigt var så där hundraprocentigt. Jag kom med en massa galna idéer och fick känna på hur det var att vara oliktänkande bland de djupast indoktrinerade – de som lever i panisk rädsla för fritt tänkande och förbehållslös kärlek. De som är utbildade ända in i själen. Sovande.
Jag fann snart sätt att kompensera dessa tillkortakommanden. Sakta men säkert byggde jag upp små, hanterliga dubbelliv. Affär efter affär. Lögn efter lögn. Jag blev expert på att ljuga och skakade på något sätt fram tid som inte fanns att ha som mina egna små oaser i en känslomässig öken. Tankemässigt jobbade jag. Gav den fria tanken utlopp i karriärens form. Brände mig för att sälja röken och dess hallucinogena egenskaper under benämningen kreativitet.
När så kapitlet så småningom närmade sig sitt slut var jag precis som minestronesoppa kokad på tretumsspik. Rörig, kokande, men också väldigt hård. Jag hade bestämt mig för att inte ändra på något. Det skulle vara att se alltihop vara förgäves. Jag ville inte ompröva det ställningstagande jag gjort i att bli någon annan för då mycket länge sedan.
Så jag kämpade. Och såg ju vad jag höll på med. Jag gjorde så mycket dumt att jag började förakta mig själv. Men det fick mig samtidigt att känna mig levande och äkta. Närvarande. För i mina små bubblor kunde jag ju vara mig själv. Och utvecklas. De små bubblorna fylldes av min luft och började trycka på.
Det är först i efterhand som jag kan se att jag inuti det liv jag skapade för att ta avstånd från mig själv baserat på vad jag trodde att andra trodde om mig skapade små isolerade celler där jag kunde vara mig själv och inget annat. Man kan nog säga att jag hittade mig själv just där – i en bubbla inuti en bubbla. Knappt hade jag hunnit begripa det så stod hon där, den jag alltid drömt om.
Och i och med henne förändrades allt raskt. Bubblor sprack och ramar förlorade all relevans. Lögnen nedmonterades och källsorterades. Nu, med lite perspektiv på vad som hände och på vad de nästan 20 årens läroperiod innebar måste jag säga att alltihop verkligen var oerhört nödvändigt. Men jag kan inte förneka att det har hänt. Och att det var jag inuti såväl den stora som de små bubblorna.
Jag ser ju hur jag försökt vara någon annan än jag är med sådan obotlig målmedvetenhet. Jag ser hur det skadat mig och mina närmaste. Men jag ser med knivskarp tydlighet att det varit absolut nödvändigt för att jag ska förstå vem jag själv är.
För jag är ju den jag är inklusive allt jag gjort oavsett om jag gjort det för att definiera min motpol eller som uttryck för mina drömmar, tankar eller önskningar. Jag formas hela tiden och kanske är det så att jag – precis som alla andra – formar mig själv.
För när vi hävdar att andra formar oss – är det inte så att vi i själva verket låter dem forma oss? Att vi upplåter oss själva som del i någon annans spel för att vi vill vara med och spela. För att vi behöver det, helt enkelt. Och för att vi inte på egen hand kan arrangera den skala spelet kräver.
Om vi lär nytt på bekostnad av det vi redan visste – om vi av nyhetsromantiska skäl kastar ut vad vi hade med oss till förmån för det nya, förbättrade – vad blir vi då? Rotlösa löv för vinden att så småningom förmultna och bli en del av jordens näring, kanske.
Om vi vore träd och bara låter det som är nytt vara en del av oss, då blir trädet aldrig större än ett litet skott. Men om vi lär oss att se relevansen i det som redan fanns. I stammen, grenverket, löven och de döende grenarna. Då blir vi hela, mäktiga, imponerande organismer.
För nyckeln till att leva ett meningsfullt liv är att kunna hjälpa andra, den saken tvivlar jag inte ett ögonblick på, även om jag hela tiden ser att utgångspunkten får nya dimensioner. Och precis som att hjälpa andra också är att hjälpa sig själv så är det omistligt viktigt att man behöver känna sig själv för att kunna hjälpa andra.
Varför? Eftersom annars blir hjälpandet av andra inget annat än en flykt – ett projicerande. Det kan vara en väg till självkännedom givetvis. Men det kan också vara ett rättfärdigande till att slippa växa själv. Faktiskt. Hur politiskt korrekt slagordet för flykten än må vara.
Och nyckeln för att hitta sig själv är att acceptera sig själv. Nyckeln till att acceptera den man är att acceptera den man varit i en enda obruten cykel. Förnekar man att nuläget är summan av konsekvenserna och deras uppkomst kommer man aldrig någon stans utan får smaka på livets ibland ganska hårdhänta korrigeringsmetoder. (Vilket ju också kan vara en del av dess mening.)
Och det gäller inte bara individen - det gäller familjer, grupper, företag, samhällen, länder, kontinenter, unioner och världar. Den inneboende drivkraften är att finna sig själv, hjälpa andra och finna frid med allt som är. Och hur långt därifrån man än kan tycka att världen är så är den ju det av en anledning.
Vi – världen – vet vad vi strävar efter. Men vi kan inte se magnituden av det underbara i vad det är vi strävar efter utan att ha sett dess motsats. Så bildas denna motbild, denna värld vi lever i, enbart med syftet att vi ska förstå. Att vi ska få klarhet och motivation genom att skåda vad vi är i motsatsens skepnad. Och precis närsomhelst nu bestämmer vi oss – tillsammans – för att vi tittat färdigt på den bilden. Ohyggligt läckert.
OK. Det blev ett lite väl långt inlägg detta. Och kanske inte så där vansinnigt begripligt eller givande för ögonblicket. Men det har varit dagens tanke och jag skulle tro att den både som läst och skriven kan mogna över tiden. För förändringen är det enda vi kan vara helt säkra på. Jag hade förutsatt mig att inte skriva komplicerat eller långt i år. Men jag är lång och ibland lite invecklad och jag antar att det inte går att göra så mycket åt ;-)
Dragningskraften till det nya. Från det gamla, komplicerade, felaktiga – till det nya, riktiga, obesudlade. Att gå vidare in i ett nytt, rent rum för tankar utan ifrågasättanden och inneboende motsägelser.
Är vi det vi är just nu eller är vi allt vi någonsin varit till och med nu? Är trädet den yttersta årsringen och det nyaste skottet eller är det en sagolik fraktal skapelse med solid stam?
Ungefär samma hänförande känsla som att kliva in i ett helt nybyggt hus och slå sig ner på toaletten med vetskap av att ingen lagt en kabel där förut. För att inte tala om att sätta sig bakom ratten på en helt ny bil. Andas in lackångorna och glida fram mot den första repan i glänsande, obesudlad lackskrud.
Nya saker är alltid enklare. Lätta att hantera. Den nya bilen har inga fel. Huset likaså – och de kommer med garantier utifallatt. Den nya tanken är som ett nyfött barn – oskyldigt, ovetande och helt utan dömande kring sin egen genomförbarhet. För att inte tala om nya människor – då kan jag själv också förnyas.
Kanske är det därför vi så gärna vill ha nytt. För att vi upplever att det vi har är för krångligt. Bromsarna gnisslar. Vännerna vet att man inte är så skarp som man vill att de ska tro. Ungen har växt upp och lärt sig att svära. Fasaden behöver målas om. Inget enkelt alls. Inget orört tillstånd av möjlig jungfrulig förälskelse.
Den där romantiken är nog ganska viktig. Hur många förälskelser är just bara förälskelser och när den väl faller står parterna öga mot öga med sådana de i sin spirande romantik målat om till någon helt annan? Det kan kanske inte alltid bli rätt från början, givetvis. Men det hindrar oss inte från att hoppas, tro och kanske till och med intala oss det.
Och där någonstans finns vi ju själva hela tiden. Jaget. Jag är sådan och sådan. Ser mig själv men kanske främst mina spegelbilder. I andras omdömen, hantering och upplevda attraktion. Jag ser mig själv genom andra, precis som alla andra. Jag behöver andra för att inse vem jag är – åtminstone till en viss nästan magisk gräns, men det är en annan historia.
För när jag växer, erövrar en ny färdighet, tänker en ny tanke, utvecklas eller vinner framgångar – är jag då den jag var strax innan också eller är jag en helt ny person. Jag har upplevt det många gånger – det att jag vill gå vidare från vad jag var och bli någon helt ny. Jag har försökt, men efter en stund kommer ändå gamla delar tillbaka.
Jag är ju den jag är. Och den jag har varit. På en och samma gång. Hela tiden densamma och hela tiden i utveckling. Försöker jag stå still och hävda att ”jag ändras inte”, då förändras jag ögonblickligen. Mitt vaktande på förändringarna och mitt bekämpande av utvecklingen blir så småningom allt jag är – total förändring istället, således.
Och så är det ju många gånger – vi bestämmer oss för att inte ändra på saker. Nu jävlar är det så här. Och vips bygger vi något utanpåverk för att bevara vad som är. Förhållanden som inte fungerar är ett bra exempel – jag har lång varig erfarenhet av den saken (avsiktlig felskrivning).
Det är långtifrån ovanligt att företag som kommer ur fritt, kreativt tänkande och i det närmaste obegränsad tillväxtpotential tar död på alla sina möjligheter i ett nafs genom att söka bringa ordning i det fruktbärande kaoset. Man organiserar bort den direkt livsuppehållande dynamiken av rädsla för att saker ska förändras.
Inte minst samhällen lider av samma fenomen. Tydligast är kanske det relativt unga nybyggarlandet USA där idealister för inte mer än ett par historiska ögonblick sedan skapade en fri stat bortom storfinansens och de europeiska stormakternas räckvidd. Trodde man, i alla fall. Eller trodde i alla fall några…
Nu, ett par hundra år senare är nämnda nation världsmästare i att avskaffa fri- och rättigheter för att slå vakt om den demokrati, de fri- och rättigheter på vars grundval nationen bildades. Ett praktexempel på vad som händer när man bestämmer sig för att beskydda något istället för att utveckla det.
Ju mer vi kämpar för att konservera sakers tillstånd desto värre blir det. Ganska naturligt egentligen. Livet är så underbart konstruerat att det hjälper oss tillrätta i varje ögonblick. Om vi slåss för att bibehålla och konservera sådant som är menat för ett större öde då slår livet tillbaka. Tills vi förstår.
Och med oss själva, då. När vi växer. När vi utvecklas från ett stadium till ett annat – i stort och smått. När man till exempel åkte upp ett pinnhål på jobbet. Var det inte väldigt frestande att dagen efter haka på sig en snygg sidenslirre och kostym för att visa att man inte längre var samma människa?
Jag har gjort misstaget om och om igen. Jag har trott att jag kan gå vidare ifrån mig själv utan att ta i beaktande vem jag var och vart jag kom ifrån. Den mest smärtsamma episoden var när jag lämnade min familj som 15-åring. Jag skyllde dem för allt som var fel och försvann.
Kvar lämnade jag föräldrar och syster. De tyckte ju om mig precis som jag var. Det var bara det att jag inte gjorde det. Varför? Eftersom jag tolkade mig genom andras reaktioner på mig och eftersom de tidiga skolårens mobbing inte riktigt kunde släppa taget om mig i den lilla orten. Så jag drog.
Och hur många gånger drar vi inte? Det är nog sunt – just då. Men vi kommer alltid tillbaka på något sätt. Och i mitt fall tog det i runda slängar 20 år den där gången. En lång gång, men en mycket lärorik sådan. Det kallas floskelmässigt att hitta sig själv men det är faktiskt ett ganska träffande uttryck. Ibland får man leta ordentligt.
Jag försökte verkligen den där gången att lämna mig själv och träda in i ett nytt liv. Att tänka rätt. Att leva logiskt och kallt. Mitt liv förvandlades till ett känslokallt fängelse fyllt at ytterst få människor. Kalla, omogna och mycket små människor – det ser jag nu. Men då lockade de med sitt annorlunda och i min mening nyktra sätt att se på saker.
Allteftersom tiden gick började jag emellertid känna att det inte riktigt var så där hundraprocentigt. Jag kom med en massa galna idéer och fick känna på hur det var att vara oliktänkande bland de djupast indoktrinerade – de som lever i panisk rädsla för fritt tänkande och förbehållslös kärlek. De som är utbildade ända in i själen. Sovande.
Jag fann snart sätt att kompensera dessa tillkortakommanden. Sakta men säkert byggde jag upp små, hanterliga dubbelliv. Affär efter affär. Lögn efter lögn. Jag blev expert på att ljuga och skakade på något sätt fram tid som inte fanns att ha som mina egna små oaser i en känslomässig öken. Tankemässigt jobbade jag. Gav den fria tanken utlopp i karriärens form. Brände mig för att sälja röken och dess hallucinogena egenskaper under benämningen kreativitet.
När så kapitlet så småningom närmade sig sitt slut var jag precis som minestronesoppa kokad på tretumsspik. Rörig, kokande, men också väldigt hård. Jag hade bestämt mig för att inte ändra på något. Det skulle vara att se alltihop vara förgäves. Jag ville inte ompröva det ställningstagande jag gjort i att bli någon annan för då mycket länge sedan.
Så jag kämpade. Och såg ju vad jag höll på med. Jag gjorde så mycket dumt att jag började förakta mig själv. Men det fick mig samtidigt att känna mig levande och äkta. Närvarande. För i mina små bubblor kunde jag ju vara mig själv. Och utvecklas. De små bubblorna fylldes av min luft och började trycka på.
Det är först i efterhand som jag kan se att jag inuti det liv jag skapade för att ta avstånd från mig själv baserat på vad jag trodde att andra trodde om mig skapade små isolerade celler där jag kunde vara mig själv och inget annat. Man kan nog säga att jag hittade mig själv just där – i en bubbla inuti en bubbla. Knappt hade jag hunnit begripa det så stod hon där, den jag alltid drömt om.
Och i och med henne förändrades allt raskt. Bubblor sprack och ramar förlorade all relevans. Lögnen nedmonterades och källsorterades. Nu, med lite perspektiv på vad som hände och på vad de nästan 20 årens läroperiod innebar måste jag säga att alltihop verkligen var oerhört nödvändigt. Men jag kan inte förneka att det har hänt. Och att det var jag inuti såväl den stora som de små bubblorna.
Jag ser ju hur jag försökt vara någon annan än jag är med sådan obotlig målmedvetenhet. Jag ser hur det skadat mig och mina närmaste. Men jag ser med knivskarp tydlighet att det varit absolut nödvändigt för att jag ska förstå vem jag själv är.
För jag är ju den jag är inklusive allt jag gjort oavsett om jag gjort det för att definiera min motpol eller som uttryck för mina drömmar, tankar eller önskningar. Jag formas hela tiden och kanske är det så att jag – precis som alla andra – formar mig själv.
För när vi hävdar att andra formar oss – är det inte så att vi i själva verket låter dem forma oss? Att vi upplåter oss själva som del i någon annans spel för att vi vill vara med och spela. För att vi behöver det, helt enkelt. Och för att vi inte på egen hand kan arrangera den skala spelet kräver.
Om vi lär nytt på bekostnad av det vi redan visste – om vi av nyhetsromantiska skäl kastar ut vad vi hade med oss till förmån för det nya, förbättrade – vad blir vi då? Rotlösa löv för vinden att så småningom förmultna och bli en del av jordens näring, kanske.
Om vi vore träd och bara låter det som är nytt vara en del av oss, då blir trädet aldrig större än ett litet skott. Men om vi lär oss att se relevansen i det som redan fanns. I stammen, grenverket, löven och de döende grenarna. Då blir vi hela, mäktiga, imponerande organismer.
För nyckeln till att leva ett meningsfullt liv är att kunna hjälpa andra, den saken tvivlar jag inte ett ögonblick på, även om jag hela tiden ser att utgångspunkten får nya dimensioner. Och precis som att hjälpa andra också är att hjälpa sig själv så är det omistligt viktigt att man behöver känna sig själv för att kunna hjälpa andra.
Varför? Eftersom annars blir hjälpandet av andra inget annat än en flykt – ett projicerande. Det kan vara en väg till självkännedom givetvis. Men det kan också vara ett rättfärdigande till att slippa växa själv. Faktiskt. Hur politiskt korrekt slagordet för flykten än må vara.
Och nyckeln för att hitta sig själv är att acceptera sig själv. Nyckeln till att acceptera den man är att acceptera den man varit i en enda obruten cykel. Förnekar man att nuläget är summan av konsekvenserna och deras uppkomst kommer man aldrig någon stans utan får smaka på livets ibland ganska hårdhänta korrigeringsmetoder. (Vilket ju också kan vara en del av dess mening.)
Och det gäller inte bara individen - det gäller familjer, grupper, företag, samhällen, länder, kontinenter, unioner och världar. Den inneboende drivkraften är att finna sig själv, hjälpa andra och finna frid med allt som är. Och hur långt därifrån man än kan tycka att världen är så är den ju det av en anledning.
Vi – världen – vet vad vi strävar efter. Men vi kan inte se magnituden av det underbara i vad det är vi strävar efter utan att ha sett dess motsats. Så bildas denna motbild, denna värld vi lever i, enbart med syftet att vi ska förstå. Att vi ska få klarhet och motivation genom att skåda vad vi är i motsatsens skepnad. Och precis närsomhelst nu bestämmer vi oss – tillsammans – för att vi tittat färdigt på den bilden. Ohyggligt läckert.
OK. Det blev ett lite väl långt inlägg detta. Och kanske inte så där vansinnigt begripligt eller givande för ögonblicket. Men det har varit dagens tanke och jag skulle tro att den både som läst och skriven kan mogna över tiden. För förändringen är det enda vi kan vara helt säkra på. Jag hade förutsatt mig att inte skriva komplicerat eller långt i år. Men jag är lång och ibland lite invecklad och jag antar att det inte går att göra så mycket åt ;-)
torsdag 24 november 2011
Kompression
När jag var i moppeåldern satt jag framför min gamla Spectravideo 328(forntida dator) – något som fört mycket gott med sig men som dessvärre gjort mig till något av en analfabet vad gäller förbränningsmotorteknik. De senaste åren har jag gjort mitt bästa för att om inte annat skaffa mig anledningar att reda upp situationen. I god konkurrens bör jag nog nu kunna titulera mig ledare i glöd- och tändstiftsligan här i Olsbo. Med det följer ett nästan tvångsmässigt serviceåtagande och bit för bit blir jag nu tvungen att lära mig hur dessa maskiner fungerar.
Och en sak har jag begripit – bensinmotorn fungerar enligt principen om kompression. Bränsle och luft förs in i cylindern och kolven komprimerar på den lättantändliga gasen. Så – bang – antänds gasen i det för kolvens tillbakapressande mest gynnsamma ögonblicket. Man tillför alltså antändlig gas, kompression och ser till att tända gnistan i just det rätta ögonblicket för att få ut den kraft man vill ha ur motorn.
Någonstans är det där väldig bekant. Jag menar, är det inte just precis det vår skruvade tid egentligen gör?
Antändlig gas = Sociala och ekonomiska anomalier
Kompression = Förtryck
Gnista = Ja, just gnista
Som världen ser ut just nu kontrolleras gnistbildningen. Det är därför det är så in i vassen viktigt för de som står i änden av vevstaken och slipar sina knivar att kontrollera den information som når den antändliga massan. Medias rubriksättning är punkten för gnistans uppkomst. Nyhetsbyråer och tyckare är tändkablar som lydigt hämtar sin input från fördelardosans och dess mörka magnet.
Varför just en knivslip, förresten? För att bättre kunna hugga ihjäl oss, förståss. Men inte som externt uttryck för det faktum att det enligt knivsliparna finns för många slavar i den värld de håller på att ge form till utan rakt i allas våras ansikten som vederbörligt försvar inför den explosion av ilska vi lydigt skapar inne i cylindern varje varv motorn snurrar.
Förbränningsmotor. Detonationsmotor? Detronationsmotor?
Men vad är det jag anar? Ett bränsleläckage. Det luktar bensin, grabbar. Och gnistorna från er segdragna knivslipning antänder gasen. Ni är rostbröd ;-)
Och en sak har jag begripit – bensinmotorn fungerar enligt principen om kompression. Bränsle och luft förs in i cylindern och kolven komprimerar på den lättantändliga gasen. Så – bang – antänds gasen i det för kolvens tillbakapressande mest gynnsamma ögonblicket. Man tillför alltså antändlig gas, kompression och ser till att tända gnistan i just det rätta ögonblicket för att få ut den kraft man vill ha ur motorn.
Någonstans är det där väldig bekant. Jag menar, är det inte just precis det vår skruvade tid egentligen gör?
Antändlig gas = Sociala och ekonomiska anomalier
Kompression = Förtryck
Gnista = Ja, just gnista
Som världen ser ut just nu kontrolleras gnistbildningen. Det är därför det är så in i vassen viktigt för de som står i änden av vevstaken och slipar sina knivar att kontrollera den information som når den antändliga massan. Medias rubriksättning är punkten för gnistans uppkomst. Nyhetsbyråer och tyckare är tändkablar som lydigt hämtar sin input från fördelardosans och dess mörka magnet.
Varför just en knivslip, förresten? För att bättre kunna hugga ihjäl oss, förståss. Men inte som externt uttryck för det faktum att det enligt knivsliparna finns för många slavar i den värld de håller på att ge form till utan rakt i allas våras ansikten som vederbörligt försvar inför den explosion av ilska vi lydigt skapar inne i cylindern varje varv motorn snurrar.
Förbränningsmotor. Detonationsmotor? Detronationsmotor?
Men vad är det jag anar? Ett bränsleläckage. Det luktar bensin, grabbar. Och gnistorna från er segdragna knivslipning antänder gasen. Ni är rostbröd ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
