Dörrar

Dörrar som slår i vinden. Korridoren där vinden drar fram. Luften blandas, vänder, vrider sig och drömmer. Plötsligt står det helt still. Tiden väntar. Detta är tidens kopplingsplint. Det är här inne det bestäms och blir till. Strömmarna utanför har vackert att vänta på sin tur, oavsett hur väldoftande, skönsjungande eller initierade de är så kan de inte komma in om inte dörren öppnas inifrån. Regeln dras undan i låset och trycket tillåts släppa sin fördämda position. En blandning av ljud och dofter som spolar genom eonerna och skapar upplevelsen. Ger den ett virvlande förverkligande. Vindarna hade svurit sig samman och väntade på det samordnade ögonblicket. Det jämnt fördelade trycket födde rekylen och det påföljande vakuumet. Då allt sker samtidigt, samtidigt som inget sker.

Om att stå lite utanför

I taxins radio maler ekonominyheterna. Taxichauffören höjer volymen och rynkar ögonbrynen. Han lyssnar på de stigande arbetslöshetssiffrorna, han åhör tugget om eurozonens kreditkrisåtgärder och rynkar lätt på näsan innan svadan övergår i trafikrapporter om de flera kilometer långa bilköerna närmare Ruhrområdet. Någon hade visst verkligen eldat upp en bro att döma av de senare.

Taxichauffören är tysk. Inte av tysk härkomst, men ändock tysk. Det syns hur han kämpar med just sin tyskhet genom att varje timme rituellt höja volymen och lyssna på nyheterna. Hur han vrider öronen för att försöka känna att det är som de säger; att det är sant. För om det inte är så – vad gör han i sådana fall här?

Jo, jag extrapolerar. Jag vet ju inte alls hur det förhåller sig. Men att stå lite utanför, som man ju gör när man är i ett annat land, kan vara intressant. Jag har varit mycket i mycket i Tyskland och jag känner mig relativt hemma. Jag förstår det mesta som sägs om det inte sägs alltför fort. Men det är inte mina hemmatongångar.

Man brukar ju tala om hemmamiljö. Det finns ju en informations-hemmamiljö också. I mitt fall är det de bloggar jag följer, vaken.se, folkvet.nu, dn.se, e24.se, svd.se och en GD (gävle dagblad) samt någon gång en snabb glutt genom facktidningen Computer Sweden. Och, i förekommande fall – likt taxichauffören ovan - dagens eko i bilen.

Man kanske inte kan säga att jag direkt isolerat mig från media. Vad jag däremot helt slutat med är att titta på Tv-nyheter, men det är en annan historia. När jag är ute och reser så följer jag inte dessa kanaler mer än sporadiskt. De känns ovidkommande och irrelevanta för den kontext jag befinner mig i. Verkligheten förändras alltså när jag förflyttar mig. Den blir det som finns i min närhet – en närhet jag alltså tar med mig men vars innehåll förändras.

Kanske är det så att jag följer mina hemma-informations-kanaler eftersom jag redan tycker mig veta hur det ser ut i vardagen i min hemmamiljö. Jag stimuleras inte av att lyssna på tjattret på gatan mellan folk eftersom hur de pratar och vad de pratar om är så bekant. Jag söker något att hålla mitt sinne stimulerat. Något som inte riktigt passar in i min verklighet…

Den Kölnbo som får ett par dagar i Sandviken skulle säkerligen uppleva samma mediala avslappning. För i dennes ögon skulle inte rubrikerna på GD:s förstasida särskilt spännande, mer intressant är att försöka begripa vad folk egentligen säger till varandra, hur de bemöter en främling eller varför de säger att man måste ha badkläder på sig i bassängen.

Sinnet är genom sitt uttryck tanken en otålig och volatil entitet. I tanken samlas alla våra intryck, de sensoriska och tankemässiga. Sinnet blir uttråkat om inget händer. Sinnet tjattrar och bråkar för att få min uppmärksamhet. Men om sinnet vill ha min uppmärksamhet, vem är då jag? Jag skulle tro att jag är känslan. Själen. Och att tanken är ett slags virtuell maskin inom själen med ett chipsett som gör att den kan köra det operativsystem vi kallar verkligheten.

Inom detta operativsystem rullar att antal tjänster. Sensoriska tjänster som de fem klassiska sinnena. Där finns otaliga informationskällor, samtliga tillgängliga genom operativets standardiserade kommunikationsprotokoll. Det finns också odokumenterade flöden att hitta för den som är lite mera nyfiken av sig. Flöden som gör det möjligt att kommunicera med den virtuella maskinens värdoperativ – själen – och vidare ut i nästa nivå.

Om vi ser saker med våra sinnen som vi inte känner igen; nya dofter språk, smaker och andra ”borta hemifrån-sensationer” – då är sinnet sysselsatt med att uppleva. Lära, kanske man kan säga – nyfikna som vi är. Men om vi redan känner oss hemma och bekanta med vad som är runtomkring så söker vi förkovra oss. Och finns inget annat tillgängligt så griper vi till media av olika slag för att släcka vår nyhetstörst.

Nu vet jag ju att mycket, mycket litet av det man får reda på via vad vi kallar media är särskilt tillförlitligt. Men det kanske saknar relevans egentligen, för om vi utgår från den konkreta tanke att vi ändå i sinnevärlden befinner oss i den virtuella miljön – vad är skillnaden. Sanning och lögn är kanske färskvaror på vägen till något slags syftesfullfyllande aktivitet – en utbildning, här i vad vi kallar världen. Inbillning.

För när det kommer till kritan – vad är det som berör oss? I verkligheten är det andra människor eller djur vi älskar. Det kan vara rytmer, målningar, grafik, dans, erotik, ord eller vyer. Saker som förmedlar mer än vad de ser ut att vara. Saker som tilltalar själen. Vars mönster vinner gensvar på utsidan av den virtuella maskinen.

Kanske värdoperativet övervakar den virtuella maskinens RAM och genomsöker det efter repetitioner och fraktalkodade tankemönster. Kanske bidrar den virtuella miljön långt mer till värdoperativets syftesfullfyllande än vad vi ens skulle kunna föreställa oss. Kanske är relevansordningen den motsatta – eller varför inte – paradoxal?

Nu kanske någon får intrycket att jag försöker minska livet och världens betydelse ner till något overkligt och negligerbart. I själva verket är det precis tvärtom. Jag har alltid upplevt att de mest betydelselösa sakerna senare visar sig ha en största betydelsen. Den iakttagelsen kan verka betydelselös men jag tänker inte låta mig luras.


Det går längre tid mellan mina inlägg här. Jag har hittat en bra bok att läsa. Jag har hittat en massa intressanta projekt inom det jag jobbar med. Jag börjar ana att det där byggprojektet faktiskt kan komma att resultera i ett användbart stall och jag slukar i gott sällskap avsnitt efter avsnitt av ypperlig fiktion. Men framförallt känns det som om jag har allt mindre att säga som saker ligger till i nuläget.

Vi står nu i ett slags vakuum. Lögnerna håller på att ta död på sig själva. Om jag skriker och gapar om den och den nyheten, den och den artikeln eller den och den nyttiga idioten till lögnare hjälper jag ingen. Om jag agerar motpol till vad som ju inte med bästa vilja i världen faktiskt kan vara sant så ger jag lögnen vad den behöver – ett existensberättigande och någon att angripa. Så jag är lite tystare en stund. Finns annat att plocka med.

Och när svadan tilltar ordentligt igen, då är vi inne i en annan värld. Många är redan där men de flesta är inte medvetna om det och det är nog så av en anledning. Hur jobbigt skulle det inte vara att veta att man står med själen i en värld och tanken i en annan. Nej, det gapet låter sig inte överbryggas förrän man själv och på egen hand låter det ske. Vi ses förhoppningsvis där om inte förr!

Tanken

Känslan, eller kanske snarare sinnet, är öppet. Sinnet kan inte i egentlig mening begränsas, hållas åter eller styras. Sinnets nycker, känslor och idéer äger fritt flöde i gravitationslöshet. Det är tanken som infekterar begränsningarna. Om vi ser tanken som en tank. En tank med genomskinliga väggar, golv och tak. En tank förankrad i det tredimensionella rummet som vi kan fylla och tömma själva.

Från början är tanken fylld med klart vatten. Vi fyller tanken med lärdom, kunskap och värderingar. Vi häller ner sådant vi möter efter livets stig i tanken. Vi lär oss. Vi formar tankens innehåll. I livet kan inte sinnet nås utan att blicka igenom tanken. Vad vi har i tanken begränsar hur vi kan se sinnets projektioner. Ju kunnigare vi är i tanken desto mindre ser vi av sinnet. Om vi till exempel lärt oss att saker är omöjliga så skymmer detta sikten och begränsar vad sinnet kan förmedla till det tredimensionella medvetandet.

Det fanns där vid uppvaknandet. En tydlig bild, beställt och levererat med den stora vattenmassans vederbörliga tydlighet. Ganska naturligt att rensa tanken genom att fylla den med rörligt, levande, oändligt och välmenande vatten. Genomskinligt men fullt av energi och rörelse. En annan lite mer munvig iakttagare av samma fenomen ses nedan. Jimpa med de banbrytande ansiktsmusklerna.


Jim sammanfattar en tanke på tankens utsida. Hittad hos Seilon.

Så, var noga med vad du häller i tanken. För hur det är så formar vi ju vår värld med tankens hjälp. Vi använder den att mejsla ut den värld vi vill ha, när vi väl begripit att bara jag själv äger min egen tankes skaparkraft. Kanske är det så att det även fungerar åt det motsatta hållet. Att sinnet blickar genom tanken åter på mig och att vad jag häller i tanken således formar inte bara formar min världsbild utan också vad bilden av världen reflekterar - själva världen, alltså.