Mönstersyn

Det här med mönstren. Mönstersyn. Den personliga upplevelsen. Intelligens. Det sägs att intelligens är förmågan att se mönster och det sägs att människan är den mest intelligenta av varelserna som lever här på jorden. Vare sig något av de påståendena stämmer eller inte så är det en väldigt intressant tankemodell. Upptäckandet och igenkännandet av mönstren.

Låt oss säga att de saker – de former och entiteter – som rör sig omkring varandra efter gravitationens princip för oss här genom sin samverkan skapar den upplevelse vi kallar livet. Var och en har ju sitt eget liv – sin egen punkt att blicka ut ifrån. Punkten är i förflyttning genom livet och därmed förändras vad vi ser, fastän det huvudsakligen är samma saker vi ger liv åt genom att titta på dem.

Kanske är pulserna i tiden – hjärtslagen – ett stroboskop som lyser upp livet i ett specifikt ögonblick och får mig som åskådare att erhålla ett visst intryck. Kanske är det därför världen ser så olika ut beroende på vem som tittar på den. Kanske är det så jag skapar min tillvaro. Och kanske är det också därför livet tillsammans med den som har en vibration som ligger mycket nära min egen blir så vanvettigt ljuvligt. Kärlekens resonans, överensstämmelse och symmetri.

Och kanske är stjärnorna där de är – just när de är det – som en reflektion av den kropp vi befinner oss på tillsammans. Kanske speglar stjärnhimlen jordens eller rentav solens puls – intryck som kommer till oss som är en del av dess medvetande i belysningen av det stroboskop vi färdas på och därigenom är en villkorslöst bunden del av.

För ett par år sedan klurade jag på om människan skulle släppa greppet att leta efter "problemet" i sin felsökning och istället börja söka sammansatta orsaker till de verkningar man upplevde – se "Människans fortsatta utveckling". Men med insikter kring att saker egentligen aldrig är "fel" utan att det om det upplevs som felaktigt snarare handlar om en föreslagen kurskorrigering från själva meningen, framhävt i den stroboskopiska belysningens infinner sig också tankar kring vad problemlösning och därmed intelligens är för något.

Kanske handlar det snarare om att se tecknen. Läsa dem. Att tyda det universella språket. Ska klura lite på det.

Det universella bilspråket

När jag för några veckor sedan blev medbjuden att bedöma en potentiell familjebil kom jag att tänka på mitt senaste egna bilköp. Familjebilen i fråga var ganska vanlig egentligen. En mörkgrön herrgårdsvagn med dragkrok. Väldigt, väldigt praktisk. Att den dessutom var bestyckad med 4.2 liters V8, sportavgassystem och slika däckbrännardetaljer gjorde ju inte saken ett dugg sämre. Den potentielle köparen attraherades och jag får nu njuta förvarningen när någon i familjen närmar sig min egen vistelseort, avgassystemets råa och mycket suggestiva läte till tack.

Den bil som jag betraktar som min är en röd volvo. Bilens ägarskap kan ju definieras på olika sätt. Volvofinans anser säkerligen att den är till stor del deras och jag anser att den till stor del är min hustrus, till exempel. Men låt oss för resonemangets skull betrakta bilen som min för nu.

I juli 2010 firade min fru och jag bröllop. Det var den härligaste dagen i mitt liv på alla tänkbara sätt. Dryga hundratalet gäster, strålande stekhett väder för att inte tala om bruden herself. Tal och dans, you name it. Magiskt. Från kyrkan till hemmet – där partajet gick åstad – åkte vi i en hyrd cabb. Det var en röd volvocabb med ett registreringsnummer som började på GBY. Vi kallade henne Gabby.

Det var inte första gången Gabby var hos oss. Tidigare det året – i maj – hade jag krockat min svarta volvo som gick under namnet Glenn (jo, vi döper grejorna – då håller de bättre). Glenn är en historia i sig. Han var – fast det visste jag inte då – den siste svarta bilen jag ägde. För att vara exakt var han den nionde i raden. Visst experimenterade jag lite med andra färger också, jag har – vid sidan av de svarta – också haft en mörkgrå. I övrigt var det svarta bilar som gällde.

Min första färd med Glenn var en rymning. Jag färdades på måfå (vilket är ödet och inte slumpen, btw) norrut och hamnade med ödets händer på ratten vid den Statoilmack där jag visste att mina drömmars kvinna jobbade den dagen. Vi möttes för första gången där och det var Glenn som tog mig dit. Han hette inte Glenn då i och för sig, han kallades bara "bilen". Men han gjorde jobbet och jag älskade honom för det. Så till den grad att han fick såväl trimningssats som baslåda monterad.

Jag backade in Glenn i en stolpe i ett underjordiskt garage på grund av baslådan. Eftersom jag trodde att jag skulle höra backradarn, men inte gjorde det på grund av den höga musiken. Förstörde inte bara kofångaren bak utan lyckades till och med backa med sådan kraft att själva balken böjdes under plasten. Bra jobbat, baslådan.

När så Glenn bodde på verkstad i en vecka hyrde vi en bil. Jag frestades att hyra något roligt (vilket fortfarande var lite nytt för mig på den tiden) så vi hyrde en cabb. Röd och förtjusande hämtade vi den från Hertz biluthyrning en klar och frisk morgon i maj. Det var en nästan religiös upplevelse att åka "bil med utan tak", som den då fortfarande lille uttryckte saken. Vädret var perfekt den veckan. Själen började krampa efter att åka utan tak mera.

Så när det var dags att gifta sig föll det sig naturligt att försöka hyra Gabby igen. Och när hon efter den där juliveckan med sorg i hjärtat skulle lämnas tillbaka till bilhandlaren/uthyraren i Gävle spatserade vi runt i bilhallen en stund. Det var svårt att skiljas från den bil som burit oss från altaret.

I bilhallen stod en alldeles fabriksny, väldoftande, blank och resligt röd skapelse. Den hade allt. Taklucka, vita lädersäten, all upptänklig och oupptänklig utrustning och den tilltalade varje del av sinnet. Tanken var född – visst, den avfärdades direkt, men likt alla saker som måste ske så måste tanken vandra genom ett bad av avfärdande för att man som verkställare av beslutet ska kunna känna sig helt säker på att det är rätt sak.

Sommaren blev till vinter. Vägarna snöade över. Driften att byta till fyrhjulsdrift tilltog. Mot våren hade jag till och med börjat fantisera om en bil som inte var svart längre. Jag kände att jag var en färgstarkare person än tidigare och att den svarta bilen inte längre klädde mig. Dessutom flirtade jag med tanken på att för första gången på många år skaffa en bil som inte var fabriksny. Blocket blev dagligen genomsökt och så småningom dök det upp en sådan där röd sak med glastak och hela faderullan på just hos den bilhandlare i Uppsala som kände hela mitts bilmässiga brottsregister.

Vi åkte förbi och tittade på den, min fru och jag. Den var perfekt. Sånär som på prislappen. Vansinnigt dyrt. Åter stoppades tanken undan och pressades ner i vänteläge. Bilen blev emellertid inte såld. Förstås – den väntade ju på oss. Så föll jag för impulsen och vi provkörde den. Jag var fast. Jag visste att det var vansinnigt för mycket pengar för något så basalt för en bil men jag visste samtidigt att jag måste ha den. Att den var vad jag passade i. Att den kunde föra mig vidare på min väg. Tittade i de papper som låg i handskfacket. Där stod att den var besiktigad den tionde maj strax före lunch. Exakt på minuten den tidpunkt min farsa slutit sina ögon och dragit vidare efter jordelivet.

Jag bestämde mig. Det var ett av de där tecknen. Bilen blev min.

Merkostnaden för den nya bilen var ett par tusen i månaden, pengar jag inte riktigt visste hur vi skulle få in. En månad senare säger en av mina kompanjoner att han tycker att vi ska höja lönen med ett par tusen. Så var den saken ordnad.

En morgon i vintras var yrsnön lurig längst motorvägen mot Stockholm. Jag hade bråttom och körde något fortare än jag borde. Eftersom Gabbe är utrustad med radar som är kopplad till såväl farthållare som broms kan han ingripa om han upptäcker föremål framför mig som jag inte kan se. När jag så denna morgon låg i omkörningsfilen och skulle ta mig förbi en snörykande lastbil hade jag inte skuggan av en chans att se den bill som valde att mitt framför mig byta fil för att påbörja samma omkörning. Gabbes radar såg bilen och med minimal marginal bromsade bilen av sig själv för att efter en sekund i andlöshet rädda mig undan vad som annars varit en kollision mellan två andra bilar, en långtradare och mitträcket. Om inte Gabbe varit bestyckad med den utrustning han haft – vilket han inte hade varit om jag beställt honom som ny, om jag inte hade kört in i den där pelaren på grund av baslådan, om jag inte fallit för frestelsen och låtit dödsdatumet spela en roll i bilköpet – då hade jag blivit mos den där morgonen.

Detta är det universella språket – så som jag ser på saken.

Tack

Jag vet inte riktigt mot vem eller vad jag egentligen borde rikta min tacksamhet, så jag tar och riktar den mot Universum. Inte för att jag på något sätt tror att Universum utgör helheten men jag tror att det är ungefär den skala man måste upp i om man inte ska missa galoppen, så att säga.

Tack, Universum – således.

Nu senast är det de nya jag vill tacka för. De där med sinne för utveckling som du såg till att jag fick korsa vägar med. Eller korsa och korsa. Plötsligt stod de där. Om det var en konsekvens av att a) min egen väg ändrats, b) universum behagat kröka (sig), eller c) att nämnda människor hamnat där av egen vilja (eller kanske en kombination) har jag inte lagt något krut på att försöka klura ut.

Men man kan nog inte tala om att vägarna korsas, egentligen. Det var som att de löpte samman. Jag såg människor som kan utveckla saker och de kommer givetvis att utvecklas på vägen. Den i många meningar nu gemensamma vägen. Den är spännande, den där vägen och jag har i fantasin vandrat den många, många gånger. Där finns en upptrampad stig där visionen farit fram, men själva vandringen har varit imaginär eftersom jag saknat ”resurser”.

Det var så jag kallade dem innan jag kände dem. Resurser. Alltså, kapacitet att förverkliga visionen. Visionen är långt ifrån min egen – den är resultatet av det gäng som nu gjort detta i över tio år och våra gemensamma manifesteringar. Det är till stor del en gemensam dröm som jag tillåtit mig visionera utifrån. Om jag hittat resurser hade den aldrig kunnat bli av.

Jag behövde dessa människor och deras utvecklingsorienterade sinnen. Det är inte en resurs, det är en ventil för kreativitet rakt in i verkligheten. Faktiskt. Så nu blir det åka av även på den här fronten. Tackar så mycket, universum. Mera, tack.

Det är inte enbart där det skräller till. Lite tidigare kom Assistenten in i bilden. Den personlige, alltså. Hans sätt att kliva fram och göra projekten till verklighet saknar motstycke. Saker bara händer – med exakt den framvällande kapacitet jag kunde skönja vid diskussionerna kring meningsfullhet och arbete vid slutet av föregående sommar. Ett viljestarkt lokomotiv att dra verkligheten fram längst visionens väg. Att få det att hända.

Och det bara de senaste månaderna. Läckert. Tack – mera tack, som sagt.

Tillägg: Jo - det där med sann kreativitet. Jag läste för en massa år sedan att det berodde på en enda sak i grunden. Det hade inget med coola kontor, filpperspel, förmåner, kläder eller hårdvara att göra - det hade enligt uppgiftslämnaren enbart att göra med förtroende. Jag kan skriva under på det. Och förtroende kräver i sin tur en enda sak av de man ska ha förtroende för. Att de har förtroende för sig själva. Förtroende för sig själva och sin känsla att lita på mig, på samma sätt som jag har förtroende för mig själv och min känsla att det är rätt att lita på de jag har förtroende på. Då funkar det, sådär bara.

Att låta det ta den tid det tar

Om jag ska få någon ordning själv på de processer jag ju bevisligen startat så måste jag fokusera på människorna och inte på det som förutsatts åstadkommas. Att uppfylla tankemässiga konstruktioner utan fokus på de människor som ingår i förändrandet och uppfyllandet är lika meningslöst som omöjligt.

Så. Då var det gjort. Tack.

Jag såg formerna igen. I natt och i morse. De multiversa geometriska mönster som utgör själva spelet bakom verklighetens kuliss. Jag kan inte säga att det var vackert, men det var symmetriskt. Det var långt mer perfekt än vi kan föreställa oss här. En perfektion som kommer på bekostnad av skönhet.

Det skulle ha kunnat ge perspektiv. Istället gav det den brännande formen av energi som snabbt drog iväg åt olika håll och lämnade mig i tvungen reflektion. Imorgon får jag chansen igen. Att fokusera intentionen, släppa spärren och låta det ta den tid det tar.

Vad?

Det visar sig. När det tagit den tid det tagit.

Framvällning

Om man ställer sig och gapar in i snöstormen. Skriker åt universum med bestämd röst: "ge mig resurser". Och med resurser avsågs denna januarimåndag personer med maniskt intresse att utveckla system och att utvecklas. Om man gör så kanske inte universum känner för att ge mig dessa så kallade resurser med en gång.

Hur skulle det se ut? Femton stackare som kastas ur ett moln ner över en isig bil. Vi skulle nog bli rätt förvånade allihop. Nej, universum måste ta hänsyn till den illusoriska verkligheten och får faktiskt ta det lite lugnare. Fast egentligen, när man kikar på det i efterhand, går det ju verkligen undan.

Det går faktiskt i exakt rätt hastighet eftersom anledningarna bakom resursönskan måste få tid att möta sin verklighet, även de. Att låta det ta den tid det tar är det snabbaste sättet. Men jag är interiktigtvan vid att det ska gå så inihelvete fort. Faktiskt.

Tack då. Mera tack.

Jag tänkte en liten bit till i går, faktiskt. Fram genom de tre projekten. En liten, liten bit. Funderade över om det smalnar av. Om det kanske är så att två av dem ska skalas ner för att bli så vassa som de kan vara – precis samtidigt som det tredje istället väljer en mer framvällande och expansiv väg. Det tål att tänka lite, lite till på. Och så visar det ju naturligtvis sig.

Det bor en paradox i att det stora projektet helt och hållet handlar om människor, trots att det faktiskt ser ut att till och med använda sig av ett visst mått av finanser. Under det att de andra två i dagsläget inte är lika människoorienterade. Men det är nog snarare så att människorna kommer strax innan det blir åka av och att det först är när man kan se hur de inblandade kan växa genom de förändringar projekten avser som saker börjar hända eftersom alltihop - hela Universum - handlar om att få de själar kommit hit i människornas form att uppleva det de önskar, att lära sig. Att växa.

Människotillväxt™

[Googla ordet och du finner hemskheter om den syndfullt ohämmat reproducerande, resursslösande, koldioxidförgiftande människans framfart över planeten - en framfart som "måste hejdas". Jag menar precis tvärt om. ]

Tankeformationer

Tankar som bärande formation, som den bärande formationen. Tankar som alltets uppkomst, vidmakthållande och potentiella avslut. I ett oändligt antal skikt utan gräns. I varje händelse oändligt många händelser, budskap och alternativ, men samtidigt sprunget ur oändlig enkelhet. Sprunget ur universums geniala konstruktion vars källa och helhet finns i varje puls av dess manifestation.

Bortom materia, bortom temperatur, hunger, byggnader, stordåd, stridigheter, ekonomier, brister, tillgångar, natur, fysisk njutning och smärta – bortom allt detta manifesterade rör sig känslan. Den är verkligare än universum och mer äkta än simulationen vi befinner oss i. Jo, det är nog så det är. Vi lever denna simulation för att vi valt det. För att vi ville lära oss innan vi trädde in i simulatorn.

Jag börjar bli klar med den saken, men det förändrar inte någonting i sak. Jag älskar fortfarande livet. Jag älskar de möjligheter jag får här, de upplevelser och sensationer jag får vara med om. Jag älskar trögheten i skeendena. Att få se hur saker växer fram ur tankeformen genom den illusoriska tiden. Älskar utmaningen, närheten och handgripligheten. Och framförallt kontrasten.

Civilisationer har kapsejsat inför insikten om världens beskaffenhet. Om och om igen. Vår civilisation är sannolikt inget undantag. Vetenskapen lyckas inte längre undertrycka sina upptäckter och kopplingen till de stora frågorna är ovedersäglig. Var och en kan med några enkla experiment komma till insikt om att tid och materia är något helt annat än vad man lärt sig att de är.

Det händer kanske inte så ofta, men det händer nu. Vi som är här precis nu kommer kanske att få vara med om det. Hur vi avslutar ett civilisationskapitel. Det tar tid innan det händer, men när det väl händer då går det ganska fort. Vi kommer att vara de som vandrar runt och leker med vad vi en gång trott varit orubbligheter. Leker med illusionen och väljer vad vi vill skapa av våra iakttagelser. Ett minne för livet. Det oändliga.

Mitt i apokalypsplaneten

Den apokalyptiska historieformen har accelererats en tid. Om än inte officiellt stämplat i alla sina framlagda visioner så har vi matats med åtskilliga undergångsscenarier i form av fiktion, desinformation och via mainstreamrapportering om t.ex. klimathot kombinerat med diverse "shortages".

Gliese 581g är en upptäckt i rätt tid och passar kommunikationspusslet fint [SvD], [space.com]. Några saker som faschinerar mig i rapporteringen om denna planet:

• Den här tre gånger jordens massa men är bra "något större". Det innebär en viktökning med knappt en faktor tre för eventuella immigranter.


• SvD rapporterar att "chanserna för liv på den här planeten är 100 procent". 100 procentiga chanser - då handlar det väl knappast om chanser längre?


• Själva transportfrågan kan nog komma att lösas snarare än vi har anledning att tro.

Stjärnor som fyllekör

I går såg jag två stjärnor som var ute och fyllekörde. Mäktigt. Riktigt, riktigt mäktigt. Den ena försvann i söder och den andra i nordväst efter att ha helljustutat.

Tjusigt!

Dagens bild

Nerifrån och upp. Från vänster till höger.

Dagens bild - igår, idag och imorgon

Högst påtagligt, men så länge som feedbacken är artificiellt blockerad får man treva sig fram.

Vattenkraft

Havet. Det lugn, de insikter och den kraft det ger. Jag är mest vatten. Hela min värld är mest vatten. Två väte en syre. Den heliga treenigheten som hela vår verklighet vilar på. Havet är en stor, stor samling vatten. Kanske är det därför det känns magiskt att stå vid havets rand. Ju större hav, desto starkare magi. Det vågar jag påstå.


Gudinge

Finns i sjön

Ett gäng Uppsalaforskare har kommit fram till att när norra halvklotets insjöar blir varmare släpper de ifrån sig större mängder koldioxid [DN]. Ganz Richtig!

Men varför blir sjöarna varmare? Universellt, min bäste Watson. Universellt. Jorden är en himla varm kropp.

Solfeggio

Asgrymt. Solfeggio, alltså.

Faschinating History

History Channel kör en serie om att, hur och varför jorden besökts av andra civilisationer under åren. History Channel ägs huvudsakligen av General Electric. Det enda som är orimligare än orimligheten i att utomjordiskt liv skulle vara orimligt är detta tabu kring ämnet. Men utomjordiskt liv är ett av många tabu under upplösning.

Att just History Channel gör detta är oerhört intressant mot bakgrund av det ökande antal flikar som blottats av det glapp som finns i kännedomen kring dessa saker. Mellan de som har kännedom, vet vad som är under uppsegling och nu alldeles snart säkrat sin förmodade överlevnad såväl holistiskt som genom en gediget byggd pseudoverklighet och väl inprogrammerade antisjälvbevarelsebeteenden hos de som inte är menade att överleva.

Jag var galen i Erik Von Dänikens böcker när jag gick på högstadiet. I ettan på gymnasiet skrev jag en samhällsvetenskapsuppsats om kopplingen mellan hypnos och EMU. Nu har det gått upp att alltihop är mycket väl länkat till varandra.

History Channel-inslag.

Jag hade tänkt vara tyst en stund, men det kändes inte riktigt sjysst. Känn efter – är det en solstorm som NASA framhärdar? Klimathotet – är det egentligen speciellt sannolikt? Vad händer med gravitationen, polerna och kompassriktningen? Och varför tog den långsiktiga planen för samhällsbyggande slut precis just här? Vad är Nibiru för något och varför är den här? Är det därför det kännts lite onaturligt med snö och vinter de senaste åren? Varför är inte månen där den brukar? Varför kan man inte täta oljeläckorna i Atlanten? Varför är "etablissimanget" så blankt och tyst? Ta en funderare på det så kan vi diskutera sakerna på sydkusten av en ö strax söder om ekvatorn lite senare.

Såja, nu känns det lite bättre.