Otrohetshets

Vår huvudstad pryds med tjusiga reklambudskap uppmanandes läsaren att ”ha en affär”. Det är dejtingsajten victoriamilan som kommit på detta synnerligen iögonfallande knep. Jag trodde först att det var ett skämt, men enligt en artikel i SvD så har reklamombudsmannen mottagit ett 80-tal anmälningar mot sajten, varvid sajtens Europachef Constantin Dietrich kommenterat anmälningen med den helt oväntat upplysta frasen ”Jag har hört att svenskar blir mer öppna i maj”.

Här har vi alltså vad som verkar vara en sajt som ger möjlighet för var och en som vill vara otrogen att vara just detsamma under tydliga, ordnade och öppna vederbörligen diskreta former. Första tanken är att en liten trevlig systersajt för utpressning nog kunde vara lönsam, men oaktat denna reflektion har jag svårt att störas av denna ganska ofarliga företeelse. Jag tror – nej, jag vet – att otrohet är mer än källan till den hysteriskt gråtande familjetragedin. Otrohet kan bli själars räddning.

Vad är det han säger? Så får man ju inte tycka. Är han dum i hela huvudet?

Jo. Förvisso. Men – det finns så mycket folk som lever i riktigt pissiga förhållanden och som försöker härda ut och leva upp till de orimliga bilder av vad ett förhållande ska vara. Bilder som sprids av allsköns människohatare som genom att ge alla andra komplex själva vill kunna må lite bättre. Grundtanken varandes att man i ett förhållande eller äktenskap faktiskt äger varandra. Jag tänker ta detta med versaler eftersom det fortfarande finns människor som tror motsatsen: MAN KAN INTE ÄGA EN ANNAN MÄNNISKA. Det är fullkomligt omöjligt.

Om man försöker äga någon annan så kväver man den möjlighet till äkta, förbehållslös kärlek som kanske fanns på ett kort, syrefattigt ögonblick. Kärlek är starka grejor. Själar som finner varandra och drar med sinnen, kroppar och hela familjer på hisnande resor genom livets stora och små äventyr. Kärlek är trygghet. Mycket trygghet. Men inte trygghet som i att kunna se att man har sin partner tryggt tjudrad vid pålen med en två meter lång kedja utan som i att kunna veta att ens partner väljer att älska mig eftersom denne vill det och eftersom jag är den jag är.

Att via en otrohetssajt eller genom andra vägar till otrohet (jo, det är fasligt, men otrohet förekommer faktiskt) låta människor finna varandra med köttets och själens lust som bärande medium ökar sannolikt chanserna för att fler och fler ska ta sig ur gamla dåliga förhållanden byggda på krav och korsvis kompensation för oförrätter eller uteblivenheter till förmån för nya konstellationer med sitt ursprung i lust och njutning. De som till följd av detta blir vad man kallar brädade kan ju antingen njuta all den ömkan försmåddheten medger alternativt från resterna av det som var samla själslig styrka.

Den som söker en affär gör det av en anledning. Det är inte nödvändigtvis enbart den sökandes fel utan kan även bero på att det förhållande den otrohetstörstande individen lever i innehåller något slags skevhet eller otillfredsställelse. Med rätt partner kan dessa saker säkerligen redas ut eller rentav låtas vara tillåtna men med framförallt paniskt rädda människor blir ju detta som regel ganska svårt.

Jag vet vad jag talar om. Efter alldeles för många år i ett förhållande som byggde på kompensation för oförrätter och en lufttät inlåsthet å ena sidan och en vidlyftig otrohet å den andra fann jag någon som jag på det diskreta vis förutsättningarna medgav bara skulle ligga med lite. Det visade sig att hon var svaret på varje önskan och fantasi jag någonsin närt. Och att hela världen snurrade 180 grader till att bli ett paradis av möjligheter istället för en frustrerad flykt från saker som aldrig hade fungerat. Vidare in i ett liv av fullkomlighet och kravlöshet varvid varje otrohetsbegär raskt släppte taget.

Lyckan i den villkorslösa kärleken är nog väldigt många knutars lösning. Att moraliskt förfasa sig över att lyckan kan komma vägen över otrohetens vindlande spång är lika trångsynt som att hävda att barn mår bäst av att växa upp i ett hem där locket ligger tight på för att mamma och pappa slutat älska varandra för hundra år sedan eller att man blir lyckligare om man bara köper rätt veckotidning.

Och avslutningsvis: Nej, jag tittar inte på solsidan. Vilket sannolikt gör mig till en samhällsfara.

Om otrohet

Detta har varit ett centralt ämne i mitt liv i många år. Man kan säga att jag varit lite av en expert på temat. Ändå förstod jag det av en iakttagelse bättre än någonsin häromdagen. Jag trodde faktiskt inte att det var så illa. Inte på det lilla stora viset, alltså.

När jag klev ur den onda cirkels arena för två år sedan blev lättnaden enorm.

Den som är otrogen fastnar i ett mönster av kompensation av den drabbade. Detta kan ta sig precis vilka former som helst och används nog mer ofta än inte som motivation för de saker den otrogne behöver för att kunna fly (standarlösning: jobb).

Den bedragne fastnar i ett mönster av att vilja ge igen. Medvetet eller inte förvandlas lycka hos den otrogne till något som måste bestraffas. Varje liten flik till möjlighet att ge igen tas tillvara. Standardlösningen är gnällighet.

Min partner vid tillfället visste att jag var otrogen redan innan jag var det. Hon hade bestämt sig och vidmakthöll detta trots mina bedyranden. Hon lade sig också till med den bedragnas alla mönster gentemot mig. Jag gick inte min väg.

Jag tänkte att om hon ändå låter mig leva under sina kompensationskrav så kan jag ju lika gärna vara otrogen också - så att jag får något för det, så att säga. Så var den saken i rullning. Jag hade, även jag, lagt mig till med den otrognes mönster. Det blev en intressant tid. En toklång tid. En tid jag aldrig vill återuppleva. Men inget jag ångrar, eftersom det förde mig till den underbara punkt i livet där jag är nu.

Men om jag nu ska vara fullkomligt ärlig. Hade hon inte rätt ändå, när hon hävdade att jag var otrogen den där första gången? Inte i fysisk bemärkelse. Den var aldrig inne. Men själsligt hade hon rätt. Och det hade inget med någon tredje person att göra.

Hennes själ kände att min själ hade slutat älska henne. Eller snarare, att förälskelsen aldrig övergått i villkorslös kärlek. Att jag inte älskade henne. Hon var definitivt inte medvetande om detta, men rimligtvis var det så. För det var så det var.

Hon sökte kompensation för känslan av att inte vara älskad. Hon sökte den i den fyrkantiga, tänkande världen som svar på de ensliga ekona från själen. Kompensationen var en föränderlig organism med rötter i själen.

Och min själ visste precis detsamma men försökte i den fysiska världen finna källor och motivation inför och till hennes kompensation samt olika sorters tillfredsställelse till kompensation för den uteblivna möjligheten att få dela den villkorslösa kärleken med någon.

Så här i efterhand står det emellertid klart. Kärleken är en villkorslös, gemensam kraft. Den har ingenting med tanken att göra över huvud taget. Villkorslös betyder precis just villkorslös. Kärleken äger de som älskar men de äger varken den eller varandra. De är en del av den. Och om det ändras, då går det sannolikt inte att göra något åt saken.

Man kan säkert hamna snett. Livet är konstruerat för att jävlas med oss ibland. Kanske för att vi ska lära oss att lyssna till själen och sluta göra det så svår för varandra och oss själva. De som kommer vidare efter otrohet kan göra det haltandes, nötandes och kompenserandes. Eller så kan de göra det med återställd klarsyn kring sin gemensamma, villkorslösa kärlek.

Jag tror att kärlek är enkelt, annars är det inte kärlek utan olika former av kompensation. Kärlek är svaga impulser som i vibration och resonans kan förändra precis vad som helst. Det är det som är så vansinnigt komplicerat enkelt.