I ett liv där jaget är ett subjekt - ett utsatt offer, en stackars liten en som inte kan, får eller törs, som gör sitt bästa för att lyda, smälta in och bli accepterad. Som sköter sig, gör rätt för sig och inte ligger någon till last. Som inte kan beskyllas för något. I ett sådant liv måste man vända det utåt. Ge det åt andra; det man inte själv äger styrka att processa.
Men ändå bor den där - en känsla av att jaget i själva verket är bedraget. Att jaget – som inte duger något till och som enbart blygsamt kan motivera sin koldioxidförgiftande existens – kanske har något att ge. En ohyggligt irriterande, närmast infekterande känsla. En känsla som också den måste kräkas ut över de som finns inom vederbörligt avstånd.
För när jag springer där. Sprang. När jag sprang mot min egen motivation, min egen betydelselöshets världsliga upphävande. Fortare, högre. Mer lyckat och framgångsrikt. När jag kämpade mig över andra för att omvandla mitt ingentingskap till att i självförverkligande samhälleligen bli någon kände jag hela tiden hur den jagade mig. Insikten. Flåsade mig i nacken. Störde mig. Punkterade.
Motkraften. Missförståndets obevekliga motkraft. Det är egentligen inget fel på mig. Jag får sova så länge jag vill. Jag måste inte vara framgångsrik för att få finnas. Min medfödda syndfullhet, lättja och vilja till reflektion är inte smutsig, lat eller flummig. Jag har svaren i mig och ju mindre jag springer desto lättare ser jag dem. Ju tystare jag är desto mer kan jag lyssna till min och andras tystnader och insidor.
Jag är ju människa för fan. Och det är inte alla andras fel att jag inte tillåter mig själv att leva som en, det är mitt eget. Mitt eget jävla ansvar att leva. Mitt enda verkliga ansvar. Jo, jag har varit där. Jag har varit instängd i en självkonstruerad bubbla av omänsklighet. Kämpat mot mig själv på det sätt vi alla kanske måste. Och jag hittade en väg ut - precis just där jag visste att jag inte fick leta.
Nu ser jag de som äts av den inre skärseld som innan den omfamnas är ohyggligt plågsam. De som kämpar med andra för att slippa kämpa med sig själva. De som spottar, fräser och lever om för att slippa ta itu med det som kommer att vända hela deras liv tillrätta. De bekämpar insikterna, den varma, totala uppgivenheten inför att livet är livet och inget annat. Av rädsla eller kanske snarare eftersom man måste igenom det på just det sättet. Mänsklighetens gåta.
Först lura honom med en vacker gardin av sakta fallande snöflingor, och sen kasta all den vackra snön i ansiktet på honom i en storm.
Just då, när han trodde att han började tycka om vintern.
Småningom blev Mumintrollet arg.
Han reste sig upp och försökte skrika mot stormen. Han slog efter snön och gnällde lite, eftersom ingen ändå kunde höra honom
Och så blev han trött.
Han vände ryggen åt snöstormen och lät bli att slåss.
Först då märkte Mumintrollet att vinden var varm. Den förde honom med sig in i yrsnön, den gjorde honom lätt och gav honom en känsla av att flyga.
Jag är ingenting annat än väder och vind, jag är en bit av snöstormen, tänkte Mumintrollet och släppte taget.
//
Mumintrollet bredde ut armarna och flög. Skräms du bäst du vill, tänkte han förtjust. Nu jag har jag kommit underfund med dig. Du är inte värre än allt annat bara man kommer underfund med dig. Nu kan du inte lura mig längre.
Och vintern dansade vidare med honom över hela den långa stranden, tills han stod på nosen över den insnöade bryggan och såg ett svagt varmt ljus genom badhusets fönster.
Ur Tove Janssons Trollvinter
