Bränn fett!

Visionen var att komma dit rådjuren är. Har kikat på dem sedan vi flyttade hit och sett hur petiga de är med maten. När marken är frusen och har dragit snötäcket över sig kan rådjuret ändå låta bli vissa saker som det skulle kunna äta. Jag har beundrande följt dess styvnackade beteende då det valt att svälta istället för att stoppa i sig vadsomhelst och kommit till idén om att rådjuret vet vad som är bra för det. Och vad som är bra för rådjuret är ju inte på något sätt en statisk lista med örter, gräsarter och träd utan det beror ju i allra högsta grad på hur djuret mår.

Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen fick. Målsättningen var redan från början att kunna sluta tänka på vad det var jag åt och istället som idolen rådjuret hitta något slags känsla för vad det är jag behöver.

Det börjar kännas vettigt nu. Jag är petig med maten och jag äter mindre än någonsin i gram räknat. Fett – animaliskt, energirikt fett – är stommen i drivmedlet. Men viktigast av allt är ändå vatten. Det känns på något sätt ärligt att vatten är det primära livsmedlet. Och eftersom min kropp inte längre behöver dämpa effekterna av dåligt drivmedel har den släppt ifrån sig de inre fettreserverna och därmed den vätska de höll. Jag har bevisat att kroppen kan lita till sinnet och nu är det upp till mig att dricka vatten i tid. Tack för förtroendet.

En mängd andra saker har löst sig till det bättre. Lederna, till exempel. Den PC-skadade handen krånglar fortfarande men alla reumatiska besvär från resten av kroppen är helt borta, samma sak med värk i t.ex. rygg. Helt och hållet. Jag kan vistas i solen hela dagar utan att bli bränd. Småsår läker i ett nafs. Huden som organ mår ypperligt, faktiskt. Det är fascinerande att se det där med brännan. Jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur solen skulle kunna vara direkt farlig. Den är ju orsaken till livet – hur ska man behöva passa sig för den.

Givetvis – om den bränner och huden svider. Om den är ovan eller om jag varit dum nog att ta bort dess naturliga varningsinstinkter med hjälp av solkräm – då är det säkert inte nyttigt. Precis lika bra för kroppen som att lägga handen på en varm spisplatta – kroppen reagerar för att tala om för viljan att dra sig tillbaka.

Det är ju lite klurigt skapat detta med att vara förkroppsligad egentligen. Jag menar – i fallet med spisplattan – hettan från plattan når nerverna i handen som skickar en signal till hjärnan att berätta för själen att nu behöver du dra undan handen annars bränner du dig. I just fallet med plattan finns det dessutom en spärr, ett slags spelregel, som reflexmässigt och utan att invänta hjärnans medvetna sektions process faktiskt rycker undan handen. En instinkt.

Det förefaller som utmaningen är att hitta sin väg ut genom kroppen och vidare i den fysiska världen. Sin väg som i sin vibrations yttrande, sin själs rotbudskap, färgen hos den skärva av helheten man själv är. Att ta det från att vara en själ i en kropp – en själ i "min kropp" till att faktiskt vara även kroppen – men inte enbart den utan bägge sakerna som gestalt och reflektion av varandra. Kropp och själ i samklang. Låter som en floskel, men det kan ju faktiskt vara vettigt ändå.

Det är inte sällan man ser någon person som sliter med gångstavar, kroppsvikter och ett jävligt bistert ansiktsuttryck efter vägen. En person som lärt sig att man måste äta på ett visst sätt och att man måste ut och träna för att få kroppen att stämma överens med själen. Att man måste arbeta för att ha rätt att se ut på det sätt man drömmer om. Med risk dåligt språk men vilket jävla utstuderat bullshit det är!

Det klassiska skuldmönstret finns precis överallt. Det är cykliskt och har funnits här sedan långt innan någon av de människoinstanser som finns här just nu ens var påtänkta. Föreställningen om arvsynden. Att du föds in i livet ungefär som när du går in på en nöjespark. Att nöjesparken "bjuder dig" på inträdet men att du väl inne måste kämpa för att betala tillbaks den initiala skulden. Det må så vara att du trodde att du kommit till nöjesparken för att roa dig, njuta sensationerna i attraktionerna och utmana dina sinnen, men ack nej – på grund av den initiala skulden måste du ju först och främst göra rätt för dig. Skulden växer med tiden – räntan. Skulden kan vid behov också utökas genom godtyckliga saker som böter eller straff för förseelser av i stort sett påhittad art. Inne på nöjesfältet är det väldigt få som blir kvitt sin skuld. Sannolikt ingen. Däremot finns färgglada affischer som berättar för besökarna om hur ljuvligt livet kan bli som "skuldfri". Ja, ni fattar analogin – inte sant? Om inte – fråga.

Skulden till livet är lika verklig som finansiella skulder (se "Vi leker bank", det mest lästa inlägget på den här bloggen faktiskt) – påhittade och godtyckliga. Precis som med övervikten, alltså. Fostras man in i att äta saker som är direkt skadliga för den egna kroppen så blir det ju som det blir. Spannmålsbaserad mat och socker – inte kanske det allra bästa för åtminstone den typ av kropp jag färdas genom mitt jordeliv i. Tvärtom. Riktigt jävla skadligt, faktiskt. Bra så mycket farligare än de saker jag genom livet fått lära mig är farliga. Att kasta i nyllet på de som inte trivs med sin storlek på grund av samhällspåbjuden matförgiftning att de måste träna och förtjäna sin viktminskning är lika jävla dumt som logiken från 1600-talets häxprocesser. "Flyter hon så är hon häxa, men om hon drunknar var hon oskyldig." – skönt att höra för det genomvåta liket.

(Några ytterligare instanser av skuldmönstret: koldioxidbluffen, fildelning, sopsortering, SMS-lån, rökning, diverse härskarreligioner - you name it. Du begriper förhoppningsvis att du inte är skyldig någon något. Det handlar om den medfödda vilja att hjälpa till – det är den du känner. Det är den som gör det möjligt att utnyttja dig. Egentligen vill du göra saker för andra, men du luras att tro att du måste. Om du skulle följa instinkten och göra saker åt andra så skulle du göra dem åt sådana som förtjänade det istället. Och det vill förstås inte de som lurat dig att det ska ske för då skulle de behöva göra en hel massa saker själva istället…)

Mönster finns för att brytas. Dessa skuldmönster håller miljarder människor på behörigt avstånd från sig själva och det är så eftersom universum vill att vi ska hitta viljan att bryta dem. Ju mer vi väntar med att bryta mönstren desto absurda saker ger de upphov till. Hela skuldfrågan är en utmaning. Ser du igenom den? Kan du frigöra dig själv från det kulturella vanvettet och se dig själv för vad du egentligen är?

Maten var ett spår – inspirerat av rådjuren. Arbete och att "göra rätt för sig" (fy fan, nu kräks jag) en annan. Att man måste vara del av något jävla meningslöst ekorrhjul för att på något skumt sätt äga rätten att få något påhittat som kallas pengar för att betala hyran på en jävla grå människoförintande cell i ett människoförstörande grått bostadsområde skapat för att hålla folk isär och för att "ha råd" att kunna köpa gift i form av socker och bröd som gör att man måste gå till doktorn och ta jälva insulinsprutor innan man dör lagom på sin 65-årsdag då man ju skulle få lämna ekorrhjulet och göra allt man någonsin drömt om…

(Så jävla dumt, alltihop. Nu blev jag upprörd. Det var inte alls meningen. Jag fick höra att en granne dött i morse. Jag har inte växlat många ord med honom. Han var lite drygt 60 år och fick en infarkt när han läste tidningen. Mörkertalet vad gäller dödsfall på grund av idiotiska nyheter är nog rätt ansenligt.)

Men OK – vad gör man då för att komma ur pusslet? Sluta göra meningslösa saker. Ät saker som är bra för dig. Tänk tankar på vad du vill och vad du önskar. Tankar blir sanning med tiden. Drömmar är sanning vid en annan tidpunkt. En vision eller dröm idag är precis lika verklig som den känns, bara det att tiden för dess förverkligande är en annan. Det gäller alltså att ha tålamod att tänka samma tanke, behålla visionen och återbesöka drömmen med sådan envishet att den får fortsätta att finnas så att tiden kan få förverkliga den.

Rent konkret (nu jävlar åkte pekpinnen fram, minsann):
1. Ät vettigt. LCHF kan nog vara en bra startpunkt, även om det aldrig kan bli lika för alla.
2. Sluta vara rädd. Se rädslan som en signal om möjlig utmaning. Leta reda på utmaningen och ta hjälp för att klara den.
3. Respektera din egen vilja.
4. Sluta oroa dig för pengar. Sluta amortera och sluta för guds skull att pensionsspara om du har det snålt. Alltihopa är en bluff från början till slut i alla fall. Dags att ta det för vad det är.
5. Res. Lägg amorteringen i reskassan istället. Ta semester så mycket det går. Besök solen när den inte är här.
6. Var uppriktig. Säg vad du tycker och se hur din uppriktighet ger dig äkta vänskap tillbaka.
7. Sluta leta. Så länge du söker kan inget hitta dig. Låt det komma till dig istället och fokusera på dina drömmar och visioner.
8. Gör meningsfulla saker. Även om jobbet kanske känns meningslöst så kan det finnas detaljer i jobbet som är meningsfulla. Fokusera där och du kommer att bli ryktbar världsmästare på just det inom kort. (Bor du i Sandviken kan du finna meningsfullt utlopp hos Social Avkastning, eller The Scape Bay också).
9. Bestäm dig för att ha tur (här på bloggen, eller via den här hos UNT.)
10. Lyssna till dina drömmar och förstaintryck. De säger dig vad du egentligen vill.
11. Ge akt på symmetrierna. Små, små "sammanträffanden". Börjar de dyka upp tätare så är du på rätt väg. Och det är du ju.
12. Tänk på hur du tänker. Negativa tankar som "det kommer aldrig att fungera" gör att inget fungerar. "Det går säkert", däremot har – som tanke – en funktionsombesörjande effekt. Vad du säger är minst lika viktigt.
13. Ta hjälp att realisera dina visioner genom att berätta om dem för andra så att de hjälper dig att tänka fram dess förverkligande. Ju fler man är som tänker på en sak desto fortare blir den verklighet.
14. Skippa media. Nyheter är skadligt - nyheter dödar. Se "Del 3 – Nyheter" från i våras. Även underhållningsmedia kan vara rätt skadligt för ditt sinne. Underhållning – skapat för att du inte ska tänka som du själv vill och därmed inte skapa det du drömmer om.
15. Sluta kolla vädret i mobilen. Det blir det väder som det blir. Och det är det väder som det är. Du kan – innan du lärt dig det – inte göra så mycket åt saken.
16. Slå av mobilen när du sover. Mobilens strålning stör din sömn.
17. Prova att tänka på ingenting två eller rentav tio minuter om dagen. Det är inte så lätt som det låter men det ger enorm effekt.
18. Tänk på hur du andas. Om du är stressad – andas långsammare en minut och du kommer att bli avslappnad. Andas lugnt när du vill vara säker på att inte göra fel.
19. Känns det rätt så är det rätt. Om det inte känns rätt så måste du inte. Och tycker du att du likväl måste så visa vad du tycker.
20. Du är inget offer. Aldrig någonsin. Om någon är taskig mot dig så är det mycket värre att vara den som är taskig än att vara den som råkar ut för det. Det verkliga offret är alltid förövaren.

OK. Vi stannar väl där då. Detta inlägg blev något annat än jag tänkt mig. Så kan det gå.Jag hade tänkt att skriva om huden, faktiskt. Om hur maten gjorde att jag klarar solen på ett helt annat sätt. Hur fettet jag äter får mig att fungera på sätt jag aldrig trodde var möjliga. Men det framgick kanske ändå.

Onsdagsdravel

(Varning för osammanhängande text)

Som jag påpekat många gånger tror jag att förståelsen ofta bor i de allra enklaste sambanden. Inspirerad av solen under gårdagens lågenergiläge lät jag det sjunka. Lät solen svara på frågan utan att blanda in mina tankar. Solen frågade vad det var jag fick av denne. Värme, ljöd det instinktiva svaret. Ok – följ den då, sa solen. Och jag lät den spelas upp och följas för den djupare synen. Jag såg hur det fungerar när vi är på Samui, där språket inte är det främsta sättet att kommunicera utan där det är just värmen som bär förståelse. Humor, där har vi det. Humor är det universella språket. Lekfullt enkel humor som alla förstår oavsett ålder, kön eller kultur. Människor emellan är det kanske där vi har minsta den gemensamma nämnaren där ordet minsta innebär att det är större än något annat.

För det var ditåt resonemanget med himlakroppen drog vidare; enkelhet. Om det är enkelt så är det i någon mån riktigt. Inte för att komplicerade saker direkt är felaktiga, men man måste ställa sig frågan varför de är komplicerade. Om saker är komplicerade så är det eftersom de inte kunnat finnas som enkla, vilket innebär att dess existensberättigande kan ifrågasättas. Det är bara enkla saker som verkligen måste finnas. Saker som skrattet, vatten och kärlek. Komplexa saker består av många enkla saker, arrangerade i en struktur för att göra det komplexa till något annat än beståndsdelarna. Strukturen är ett mönster och den vill alltid säga oss något. Först är budskapet komplext men allteftersom man plockar med delarna blir det enklare och enklare att se vad mönstret betyder. När man väl är färdig betyder det komplexa något helt annat. Det är inte längre komplext. Det förefaller som regel rätt onödigt.

Enkelheten var det ena. Det andra var en impuls kring drömmar. Jag beslutade mig att åka till Örskärs fyr. Jag har sett den under hela min uppväxt vid havet. Den har varit inget mindre än mina drömmars mål när jag lekt med båtarna i strandkanten eller i de varma vattensamlingarna uppe på hällarna. Jag vet inte riktigt exakt hur det kommer att gå till men det lutar åt att jag drar ut båten till havet och tar den långa vägen. När det blir – det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det blir. Och att solen kommer att skina, vattnet kommer att vara varmt och att det kommer att ätas middag i Öregrund efteråt. Kanske blir det besök i Gudinge. Och Ängskär. Och Gräsö. Vem vet – kanske blir det Åland på en gång. Drömmen fortsätter där inne, skvalpande av varma, salta dyningar. Jag ser Själhällarna, Mickelsgrund, Brebådan och Gåskänningens bekanta silhuetter. Drömmen gör det levande i mig utan att jag fysiskt är där. Nästan verkligare än i verkligheten. Vilket som nu är vilket. Den är helt okomplicerad. Jag behöver inte ens flytta båten till havet för att uppleva de känslor och den totala lycka de här platserna skapar i mig.

En fråga jag inte ställde rörde manifestation. Det var där tankarna kring orden och dess avskalade betydelse från ingressen kommer in. Jag har ju klurat en del kring det här med pengar. Money. Mani. Att penningens namn på engelska bär på just den mani den är designad att skapa hos människosläktet. Så började jag ge akt lite på vad det var för händelser jag skapade i min verklighet genom mina tankar och utsagor. En gigantisk kassakö på Konsum, till exempel. Och nu i går en elchock för den stackars hunden eftersom jag hade den dåliga smaken att påpeka att han kunde få smaka elstängslets kraft innan han lämnat hästhagen. Alla dessa saker givetvis absolut slumpvisa, men vad är det med slumpen då som envisas med att inträda i mönster med tankar och talade ord? Slumpvishet – bor det något slags visdom om slumpen i ordet? Sannolikt. Slumpen är ett mentalt glidmedel att förklara när det stämmer. För att slippa axla kraften i tankar och ord till dess man orkar ta itu med det, sannolikt. Smart.

Mani som i Money kan ju precis lika gärna stå för manifestation. Att pengar har en inneboende kraft att manifestera drömmar. I min båtåkardröm ovan kommer det att gå åt åtskilliga liter bensin om jag väljer att använda min egen båt, till exempel. Och visst är det något slags konsensus att pengar är den yttersta och viktigaste råvaran för byggen av stordåd inom ramen för vårt så kallade moderna samhälle? Moderna. Mode-rna. Lägenas samhälle. Vilka lägen? De olika lägen som man förflyttar subjekten mellan likt en Day trader att utvinna energi i de rörelser som uppstår. Modet växlar och industrin lever av intäkterna på att ingen riktigt är nöjd med det den har, men vad händer sen? Pengar är en helt fiktiv varelse, ofta komplicerat finansiell men även i sin enklaste form inte essentiell rent fysiskt. Men likväl rätt påtaglig. Bortom pengaspelet slussas energin runt, den energi som det finansiella systemet är riggat att utvinna ur mänskligheten, faktiskt.

Häromdagen försökte någon sluta att röka. Någon försökte kapa bort den makt vederbörande upplevde att toppen på pyramiden hade tagit över denne någons liv. Det såg riktigt, riktigt jobbigt ut. Abstinensen tog ut sin rätt och jag kom till slutsatsen så gott som alla trevliga människor är rökare. Vid första anblicken handlar tobaksindustrin om att tjäna pengar på att människor köper dess produkt tobaken. Men ju närmare man tittar desto fler kaskader av det komplexa ser man. Sedan ett par årtionden har det varit väldigt viktigt att tala om för rökarna att de kommer att dö i cancer. Tydligen lyckades man eftersom det nu finns en helt enastående manifesterad cancerindustri. Likaså finns det en slutarökaindustri som tillhandahåller knep som inte fungerar för att människor ska bli fast i slutarökaläget.

Den energi de individer som röker men tycker att de inte borde röka alstrar är den verkliga produkten av tobaksindustrin. Den utvinns av de som inte har makt att skapa sin egen livsenergi. Det är ren parasitism och den fortsätter i samma spår som häxprocesser, religiöst pålagd skuld, kulturella syndaok och monetära skuldfällor uppstått ur och vandrat. Om vi tar religionen som exempel, vår kristna – så säger den att du föds i skuld in i världen och inte förrän du lagt all din personliga suveränitet och makt i religionens händer är du någorlunda fri. BULLSHIT! Alla är helt och fullkomligt fria som själar och vad man än hör som inte erkänner det är lögn med avsikt att kidnappa sinnen för att sätta den i arbete i det energiproducerande slavlägret mänskligheten incorporated. Där hade vi ett annat ord. Corporation. Incorporation, det senare själva skapandet av företaget. Vad är det som det inkorporeras i? Komplexet, naturligtvis. Företag som juridiska personer med enligt common-law-ländernas sätt att se på saken mänskliga rättigheter i samhället som i allt färre kluster utvinner energi ur den där vilseledda mänskligheten.

Allt det där ser vid första anblicken väldigt komplicerat ut. Som enskild, enkel, liten människa att ha en hel värld av storföretag som är ute efter dina pengar, din manifestationsförmåga och din energi. En hel värld av inkorporerade entiteter vars tentakler slingrar sig för att komma åt din törst efter nikotin, telefoni, kläder, mat, näring, musik, sex, frihet och självförverkligande. Som formar komplexa tunnlar för dina tankar att färdas i, som tvingar dig ner på knä att bekänna den myriad av moderna gudar i form av varumärken, plastiskt skapade kändisar och trender.

Går du på det?

Inte längre, va.

Dåså. Svårare än så var det inte. Det var alltså väldigt enkelt visade det sig.

Och rökningen, då? Eller den där skulden på huset? Eller de obetalda räkningarna? Eller den där lögnen du burit på? Eller det dåliga samvetet? Den där ischokladbiten du stal när du var fem år?

Skit i det. Allt jämnar ut sig ändå. Den som du ljugit för vet att du ljugit – i sin själ – och om vederbörande älskar dig så gör han eller hon det likväl. Lögnen har du skapat själv och du kan när som helst upplösa den. Rökningen? Det är faktiskt inte ditt problem, kära rökare. Det enda du måste göra är att se till att skicka den energimässiga räkningen för ditt beroende dit den hör hemma istället för att bära runt på skuld för något någon annan planterat in i ditt liv. Energispelet är bra mycket mer verkligt än lungcancer – det är därför du så sällan hör talas om det. Det är så enkelt och okomplicerat att det inte finns plats för det i de komplexa strukturerna. Samma sak med ekonomisk eller kanske snarare finansiell skuld – låt det vara kreditorernas problem. De har skapat en skuld ur tomma intet och tycker sig äga din frihet. Gå till botten av din personlighet och säg åt dem att skärpa sig. Du kan inte ägas av någon annan än dig själv.

Sådetså.

(Det var någon som sa att jag borde bli sommarpratare. Hade varit trevligt eftersom kravet på röd tråd kanske inte är så stort. Får kliva in i ljudbåset någon dag och prova.)

Samlarbild

Från SvD näringsliv idag. Synnerligen goda nyheter.

Pengar

Det är måndag och jag har räknat pengar. Det är lätt att fastna i att räkna pengar. Märkligt med tanke på att de egentligen inte finns. Man blir manisk, vilket inte är så förvånande om man betänker ordets ursprung. Money. Mani. Givetvis.

Kanske är pengar det perfekta exemplet på att det man tänker faktiskt också blir till. Jag menar – så gott som alla pengar som är i omlopp i världen är varken sedlar, mynt eller guldtackor utan blott en notering i en databas någonstans. Av den anledningen är mängden pengar per definition oändlig och blott den mänskliga tanken sätter begränsningen.

Går vi på myten om att vi måste hushålla med pengarna och att man kan snåla sig till ekonomisk framgång så blir det ju inte direkt något överflöd. Öppnar vi slussarna och låter universum kasta den mängd tillgångar vi behöver för att leva i enlighet med våra syften så kommer det givetvis att bli på det sättet.

Dagens ord: Kärnprimärkapitalrelation

Söndag är Cervenkadag. Cervenka: Därfor borde inte banker få dela ut pengar. Jag skulle tro att han är med på tåget. Kanske på bägge. Och tiden för finansernas implosion har varit kommen i dekader. Om jag hade konstruerat den tejpfälla av konspirationer som omfamnar den västerländska popuplationen så hade jag gladeligen offrat finanskulissen för några månaders divergering av det allmänna ögat. (Carl Norberg ryter till på temat det allmänna ögats i hans mening alltför långsamma rörelser dagen till ära.) Jag menar, det är ju så mycket annat som händer. Så många sinnen som finner svar och lösningar. Då kan ett finansiellt sammanbrott kanske komma in händigt. Frågan är om det kommer i tid. Tror inte det. Tror det löser sig till det bästa alldeles runt hörnet. Fokuseringen vid pengar är en övergående mani. Money.

[Tillägg. Inte så dum krönika: En märklig värld, även den signerad Cervenka.]

Vad driver makten?

Lördagar med stadsungar i huset tar inte sällan vägen via köksfläktexistensialism, denna gång tack vare en mycket förklarande filmproduktion. Det slår mig hurpass obegripligt mitt skrivande här ändå måste ha varit. Men eftersom det snarare syftar (eller var det syftat) till att få mig själv att begripa så är det en icke-fråga.

När lördags gled över i söndag blev ämnet makt och inte vilken makt som helst utan den makt som å ena sidan tycker sig ha världen i sitt grepp(*1) och därigenom också härskar över människorna via dess motpol vanmakten(*2).

*1) Övervakningssamhället, kriminalitet, finansförtryck, nyheter, media, militär makt, religiösa härskarsystem, skuldfällor, klimathot, förgiftad mat, nerdrogning via så kallade läkemedel, förtryck av det själsliga och så vidare och så vidare.

*2) Synen att ovanstående är övermäktigt och att jag som liten betydelselös människa inte kan göra ett skit åt det utan har att inrangera mig och leva mitt liv i förtryckt betydelselöshet intill den meningslösa döden.

Den där makten, alltså. Varför finns den? Jo, eftersom all makt växer av sig själv – det är dess enda riktning och vektor. För många år sedan mappade jag och några till upp en syftesstruktur (sådant var populärt under det sena 90-talet) för ett projekt vi jobbade med. Att mappa syftesstrukturer egentligen är ganska kul. Man skriver ner saker man tycker att man behöver göra längst ner och så frågar man varför och drar pilar mellan svaren till dess man har ett enda svar högst upp dit alla pilar leder. Företaget hette M2S och ”M2S Expansion” blev det slutgiltiga svaret.

Vad makt bottnar i försökte jag beskriva häromdagen i ”självtänkeri för nybörjare, del 7: Makt”, men jag är inte säker på att jag lyckades. Jag menar – roten, anledningen – ursprunget. Vad är maktens källa? I mitt tidigare försök att beskriva det så sa jag ungefär såhär:

Någon har ansamlat välstånd. Pengar, resurser eller vad som helst av värde. För att behålla detta värdefulla och för att säkerställa att det ska komma de egna närstående tillgodo i första hand måste makt utövas. Och för att kunna behålla makten över allt som kan komma att hota rikedomen måste både rikedomen och makten helt av sig själv expandera. Eftersom makten berikar rikedomen och gör den större krävs det hela tiden mer makt för att eliminera de samtidigt framväxande hoten mot den.

Logiskt? Det tycker faktiskt jag.

Men det förklarar inte roten – inte egentligen. Det pekar bara från makt har sitt ursprung i att vilja behålla det värdefulla man har. Varifrån kommer viljan att behålla det man redan har? Där har vi kanske maktens källa.

Dags att spjälka upp:
1. Vad är rikedom?
2. Varför vill man ha den?
3. Varför vill man behålla den?

1. Vad är rikedom?
Det har varierat genom historien men ändå inte sådär vansinnigt skiftande. Valutor har varit tyglappar, spannmålstunnor, kvinnor, mynt, sedlar och nu senast saldon på digitala konton. Låt oss använda dagens mått på rikedom – hur mycket pengar man har som avstamp.

Att ha mycket pengar är alltså rikedom i vårt exempel. Men det räcker inte som definition eftersom synen på vad mycket är ganska godtycklig. En fiskarfamilj i Kambodja kanske tycker att vad Svensken betalar för ett paket kaffe är den ymnigaste rikedom, men här är det bara ett paket kaffe.

Jag skulle vilja definiera rikedom som att ha mer än man behöver. Visst, att behöva är också ett sluttande plan – att ha fyra bilar i en familj med två körkort kan ju ha sin förklaring i att man ibland behöver få köra nercabbat, bland offroad och så vidare. Låt oss dra i definitionen en bit till. Det finns en magisk gräns i det här med att ha tillgångar – det vet jag eftersom jag själv experimenterat med den och eftersom jag sett många som slagits med dess existens.

På den ena sidan gränsen har man vad man behöver och njuter av det. Kanske har man just bara lite för lite och därmed något att planera eller längta lite lätt efter. På den andra sidan gränsen har man lite mer än man behöver och det där överskottet blir med tiden till en börda. Just nu har jag en till två snöskotrar för mycket och det är faktiskt en börda. Att ha mer än det jag behöver för att vara i balans är kanske vad man kan kalla rikedom. Därav suffixet dom i ordet.

Om jag är dömd att vara rik måste jag bära bördan av att hantera saker jag inte behöver på samma sätt som den som är dömd att vara fattig – alltså den i fattigdom måste bära bördan av att alltid ha för lite av något.

Rikedom är alltså att ha för mycket. Att ha rikedomar utöver vad jag egentligen behöver eller kanske snarare utöver vad som får mig att må bra.

2. Varför vill man ha den?
Då kan man ju verkligen fråga sig varför man vill ha rikedomen – egentligen. Att alla vill ha pengar kan man ju skriva under men varför skulle man vilja ha mer pengar än vad som kan göra mig lycklig?

Du sitter vid middagsbordet och maten smakar utsökt. Du är mätt. Ändå fortsätter du att äta. Eftersom maten är så enastående välsmakande. Samma sak med rikedomen; vi är alla kulturellt betingade att söka den. Klart som fan det är svårt att sluta i tid.

Om man ätit för mycket mat blir resultatet att man får lite risig mage någon dag och det dröjer nog innan man föräter sig igen. I fallet med rikedomen kan emellertid implikationerna bli långt mer omfattande. Det ser vi i världens maktstrukturer i dag. Det kan på så lite som några tusen år dra iväg och bli helt absurt.

3. Varför vill man behålla rikedomen?
Analogin med ätandet hade varit att om jag förätit mig skulle jag vägra gå på toaletten eftersom jag ville behålla mina rikedomar till varje pris. Nu vet vi människor att allt vi äter förr eller senare förvandlas till bajs så få går och sparar på just det.

Med pengar eller rikedom är det emellertid något annat. Eftersom vi är så kulturellt fostrade att hålla hårt i våra slantar är det svårt att släppa taget om överskottet. Det finns kopplingar som ofta är ganska starka mellan att ha rikedom och den egna självkänslan. Därför är det inte ovanligt att den som har skaffat sig tillgångar bortom rikedomspunkten också gör allt i sin makt för att behålla dem.


Så svaret på frågan om varför skulle alltså vara något i stil med "eftersom man har fått lära sig att det är rätt". Och lagt till listan över saker vi fått lära oss att det är rätt men som inte nödvändigtvis är det framträder mönstret:

"Man får kramp och drunknar på fläcken om man badar efter maten."
"Tomten kommer med julklapparna."
"Fett är farligt att äta."
"Den arabiska våren handlar om frihet."
"Oljan kommer att ta slut."
"Koldioxid är farligt."
"Man lär sig språk genom att först lära sig grammatik."
"Bögar är farliga."
"Du ska inte tro att du är något."

Och så vidare. Det där med att man måste bibehålla sin rikedom är kanske inte hugget i sten det heller. Men precis som många uppfattningar och "sanningar" är detta icke desto mindre blott en utbredd praxis i en värld som förlorad sig i förmodade sanningar utan själslig täckning. De flesta av oss vid en eller annan tidspunkt strävat efter att berika oss själva bortom punkten till rikedom. (Om detta finns mycket skrivet i arkiven på denna blogg. Se kategorierna pengar och arbete. Min egen uppgörelse med rikedomsspöket.). Få har lyckats. Och av de få som har lyckats har ingen blivit lycklig av själva rikedomen. (Däremot har en eller annan vaknat upp och blivit lycklig av de insikter de medför vilket i sin tur beror på att man gått över gränsen för den kulturellt inducerade illusionen av rikedomens betydelse. )


Det behövs egentligen bara en enda människa som gått över rikedomströskeln och börjat skapa sig makt för att få behålla rikedomen för att hela världen ska förändras till denne människas fängelse. Om denne ende människa inte kommer på andra tankar kommer hans aspiration att rent logiskt att leda till att han blir världens härskare även om rikedomen från början inte varit större än 50 öre.

Rikedom > Makt > Världsherravälde. Logik. Det är ju därför vi har imperier i våra historierullar.

Maktens uttryck varierar liksom dess förslagenhet. Vi har precis passerat den absoluta maktens blomning och så gott som alla människor på jorden är på ett eller annat sätt insyltade i maktens bibehållande – givetvis huvudsakligen omedvetet. Icke desto mindre ser världen ut som den gör på grund av att någon fick ett överskott och valde att behålla det.

Det var egentligen fel beslut. Och underlåtenheten att inse det från alla människor som levat från då till nu har tagit sin tribut. Krig, sjukdom och en massa mänskligt lidande har sin rot i precis just detta. Sannolikt eftersom alla som har varit med på resan helt enkelt önskat lära sig om balansen över rikedomspunkten.

Och det beror i sin tur på att vi behöver kunna hantera detta om vi ska kunna skapa vår egen värld direkt med tanken utan den tröghet vi har idag. Tiden går allt fortare och med just tiden närmar vi oss den punkt där våra tankar blir till verklighet ögonblickligen – tiden för tidens upphävande. I en sådan verklighet måste man ha mognat bortom sina inlärda begär. En hunger för makt i en direktmanifesterande verklighet skulle omedelbart förinta densamma.

Vi får alltså lära oss jordens läxa. Och den läxan är – för den som inte redan tänkt ut det – att man inte blir rik av att ha mer än man behöver. Det finns en punkt där allt stämmer. En nollpunkt då balansen är perfekt. Då man varken har för mycket eller för lite av något överhuvudtaget.

Hittar man den punkten – och det är ju kanske inte det lättaste i den värld man präglas in i – då kan man hantera det. Då kommer man inte att förstöra den tidlösa världen. Då kanske man blir kallad till nästa lektion. Det är väldigt, väldigt många som anlänt eller är under inflygning till den punkten. Detta hade inte varit möjligt om inte makten och hungern efter att få behålla rikedom varit så världsomspännande och total som den var precis alldeles nyss.


Och för att vara lite tydlig för en gång skull: att välja att behålla något man inte behöver för att berika sig själv är det skadligaste man kan göra. Att vara närig och kämpa för att ansamla rikedom är vad som skapar det egna maktfängelset. Den som driver fängelset är precis lika fången som alla fångarna tillsammans. Makten är blott en bokföringsmässig teknikalitet för att försöka dölja denna enkla sanning.

Att däremot sprida överskottet, att dela med sig så snart man inser att man har mer än vad jag behöver – vad skapar det? Ringar av tacksamhet, lycka, friktionsfrihet och välmående som sprider sig som en löpeld. Generositetens löpeld som raskt slukar maktens mörker och sprider värme mellan alla oss intills dess i någon mening förledda människor.


De som håller hårdast i makten är de som har blivit mest grundligt itutade att deras främsta livsuppgift och syfte är att hålla i makten och förvalta rikedomen. Det är ett ganska ambitiöst projekt att fostra fram dessa makthavare. Det börjar sannolikt redan innan födseln – viktigt att hitta de rätta avelspersonerna. Man brukar tala om blått blod, kallt blod. Viktigt att de som avlas för att ha makt också har den erforderliga kylan och inte riskerar falla i gropar av värme. Att de kan motstå den naturliga mänskliga företeelsen kärlek.

För det är där jag hamnar hur jag än vrider och vänder på det. Hemliga sällskap, makthavarkonferenser, invidningsriter, internatskolor, mänskliga offer, depopulationsagendor – you name it. Allt det där finns för att bibehålla kylan hos makthavarna så att de inte behöver blinka till och säga "nej" när det är dags att skicka soldater till en säker död eller deploya ett långsamt verkande program för sterilisering.

Det handlar – precis som allt i världen – ytterst om kärlek. För de allra flesta av oss handlar det om att det ändå är kärleken som driver oss. Att vi gör allt det vi gör av kärlek för oss själva och varandra. Men de som avlas och fostras till att vara makthavare kastreras från kärleken. Den får inte finnas i deras liv. De formas för att gå av negativ energi, att leva av blodsoffer, slaveri och utsugandet av livskraft och därmed kärlek hos resten av befolkningen. Något som sannolikt vem som helst kan lära sig om man plockas tillräckligt tidigt.

Det är egentligen ett missförstånd, emanerande ur en säkerligen alldeles obetydlig rikedom. Men likt alla missförstånd inträffar de av en anledning och anledningen här är att vi som får uppleva det ska få möjlighet att göra oss kvitt makthungern och kliva vidare i en värld där alla önskningar införlivas omedelbart.

Del 5: Ekonomi, finans och pengar

Ekonomi, finans och pengar. Har du tänkt något på det? Funderat på vad de tre orden egentligen innebär? Pengar är ju ganska enkelt vid en första anblick. Hundra spänn är två paket cigg, fyra strutglassar eller 0.0006 % av en Djursholmsvilla. Alla har en idé om vad pengar är. Vi lämnar det.

Ekonomi, då? Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem. Alltså så som man föreställer sig att det gick till innan moderniseringen kom till Leem lilla by i historien.

Finans är något helt annat. Den gamle greken Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så. Du känner säkert igen det från något reklamerbjudande. Du erbjuds att finansiera ditt köp av TV:n vilket är något helt annat än att köpa den. Att finansiera är att köpa något du inte har pengar till. Finanser hämtar sin näring från skuld.

Finansieringslösningar har alltid villkor. Det vanligaste av dem är – vid sidan av återbetalning – ränta. Att man får betala ränta på de pengar man inte har. Man betalar ränta på summan för finansieringen. En del kallar det för lån. Jag tror inte att det är ett passande ord. Jag kallar det finansiering.

Historien har åtskilligt att berätta om finansiering och så gott som alla historier handlar om krig. Finanspengar och krig går hand i hand under det att ekonomi är en omistlig del i mänskliga samhällen. Bakom varje krig står någon som vill tjäna pengar på att finansiera det. Krig har egentligen aldrig berott på något annat än finanser.


Finanser är faktiskt riktigt, riktigt bad news för oss människor av en mycket enkel anledning; att man kräver den som inte hade pengar från början på ännu mer pengar än han eller hon hade från början. Det hörs ju redan här att det aldrig någonsin kan fungera. Och att det ju inte är ekonomiskt alls.

Bakom varje finansiering står någon som vill skaffa sig makt. Makt över en stat i samband med krig, makt över en konsument vid så kallad konsumentkredit, makt över ett företag vid finansieringslösningar för företag.

Avslutningsvis ett exempel: iPhone, igen. En mycket populär sak som många har i sin hand hela dagarna.

Man kunde tänka sig att de som skapat iPhone tog med just att det var en telefon i beaktande när de designade telefonen. Att de – genier som de ju faktiskt är på så mycket annat – tog hänsyn till den lilla detaljen att man lätt tappar en telefon och att den då inte sällan slår i marken.

När en telefon går i backen träffar praktiskt taget alltid en av telefonens kanter underlaget. Om då de glasskivor som utgör telefonens fram- och baksida går ut enda till kanten av telefonen så spricker de med ganska hög säkerhet.

Hur kan ett av världens bästa företag inom användbarhet med årtionde efter årtionde som det företag som kanske gjort mest för att göra teknik användbar för icke tekniskt kunnande människor förbise en sådan detalj?

Det gjorde de naturligtvis inte. Nej. Det faktum att glaset går ända ut till kanten är så långt ifrån en designmiss man kan komma. Det hade varit ekonomiskt att inte låta glaset gå ända ut- då hade användarna sparat tid, pengar och frustration och planetens resurser hade inte gått åt till att skapa en massa reservskärmar.

Men företaget bakom telefonen hade inte fått in samma mängd intäkter att mätta sina finansiella krav. Apple är ett börsnoterat, multinationellt företag och sådana bygger sällan på ekonomiska principer. Apple opererar helt finansiellt och designen med glas hela vägen ut till kanten är i allra högsta grad på finansiellt tänkande.

Gjord för att gå sönder. Det är den finansiella arenans fantastiska slagord. Vem skulle – om det fanns alternativ – köpa sådant skit? Ingen, givetvis. Det löser man genom att se till att de stora aktörerna – finansiellt drivna – har mer eller mindre total ensamrätt på marknaden.

Att hålla dig i det där tillståndet av hopplöshet är den finansiella maktens enda medel för att få dig att fortsätta att köpa skiten de vill att du ska köpa. Det är enda sättet att fortsätta förmå dig att gå till jobbet för att dra ihop pengar till vad du kallar din ekonomi. En ekonomi som från ditt perspektiv ser ekonomisk ut men som i själva verket är så finansiellt belastad att bara en bråkdel av ditt arbete egentligen går åt till det som utgör försörjning – resterande del slukas i det nu gigantiska finansmonster mänskligheten har flåsandes i nacken.


Nu lät jag lite som en nyhetsartikel där på slutet. Det var meningen. Det är på sitt sätt väldigt illa med finanserna. Och om det är illa med finanserna så är det något väldigt bra för oss människor.


Alla hittills kända civilisationer har haft finansiella system. Alla har också gjort sig av med dem. Det har varit ganska odramatiska saker och har som regel lett till perioder av fred, kulturellt uppblomstrande och andra trevligheter.

Bibeln berättar om de Jubelår man hade i den europeiska förhistorien. Var 50:e år avskrevs alla privata skulder och slavar gavs fria. Vår nuvarande civilisation har skjutit upp regleringen längre än någon annan. Förstår du vilken frihet vi har att hämta ut på banken den dagen vi väljer att sluta harva i hamsterhjulet? Aldrig tidigare har mänskligheten stått inför en så trevlig gryning.

Imorgon ska det handla om skuld - basen för alla människans pengar och under perioder hela dess värdesystem.

Del 4: En gång i Asien

Byn där Leem växte upp i en av de nordöstra bördiga provinserna var en av tusentals i landet. För trettio år sedan såg de likadana ut allihop för det otränade ögat. Man hade sina höns, sina risfält och sina dagliga sysslor. Var och en hade på sitt sätt sin plats i byn. För några var det inga problem och för andra var det värre. Alla var på något outtalat sätt ändå överens om att det var Buddhas vilja att det skulle vara på det här sättet och dog någon av undernäring eller blev det mat över så var det menat att det skulle vara så.

På tidiga -80-talet kom en delegation från Regeringen på besök i byn. Det var en stor händelse. Byborna bjöd av det bästa de hade att bjuda och gästfriheten var oinskränkt. En Mr. Peng, bördig från ett grannland, var med på besöket och det talades om nya metoder att bruka marken och effektivisera det traditionella jordbruket. Regeringen hade medel att förfoga över och med stöd från både Världsbanken och IMF var saker i görningen.

Få bybor blev inte bländade av uppvisningen. Många var skeptiska, men auktoriteten för Regeringsmännen var stor eftersom ju självaste Kungen uttryckt sitt stöd för dem. By äldsterådet var inte helt överens men det blev beslutat att – som i de flesta andra byar runtomkring – moderniseringen skulle inledas. Inte minst eftersom alla runtomkring tänkte göra samma sak.

Några år senare kom representanter från Mr. Pengs företag till byn med maskiner och material. Det byggdes maskinhallar och en del av lokalbefolkningen lärde sig snabbt av de ditresta. En del blev sittandes utanför och inte få av dem började ta för sig av de starka drycker som fraktades med varubilarna som nu kunde ta sig fram till byn på de nybyggda vägarna över fälten.

Moderniseringen kostade pengar och de statliga programmen erbjöd finansieringsstöd. Det gick ut på de som valde att bygga maskinhallar och investerade i maskiner och utrustning fick mycket förmånliga (jo, det försäkrade MR Pengs företrädare) lån som skulle betalas tillbaka på så kort tid som tio år baserat på de uppskattningar man gjorde på avkastningen från det moderniserade jordbruket.

Tio år senare var inget lån ens delbetalt. Eftersom så gott som alla byar i alla de norra provinserna moderniserat sina jordbruk och verkligen behövde få in pengar till avbetalningar och ränta för de kanske inte rätt igenom förmånliga lånen så sänkte många byar priserna. Marknaden för ris var minst sagt körd i botten. Det började bli bekymmersamt på landsbygden och vad som tidigare varit en självförsörjande ort var idag helt beroende av att kunna betala varubilarna från landsvägen eftersom man fokuserat på just ris och därför inte hade allt man behövde för att vara självförsörjande.

Lånen skulle betalas och hushållen i byn saknade pengar. Till all lycka ägde MR Peng numera också en semesterö i en av de södra provinserna. Han hade köpt ön av en staten ganska billigt eftersom det fanns en försvarsanläggning på den och eftersom han lovat att bidra med infrastruktur.
Mr. Pengs medarbetare erbjöd byborna att ge de mest lovande av sina barn chansen att jobba med uppbyggnaden av hans projekt semesterparadiset. Eftersom många inte hade något jobb var erbjudandet uppskattat. Nästan etthundra unga vuxna mellan 16 och 25 år följde med på den första bussen som i nästan två dagar skumpade runt på den så bekanta landsbygden för att så småningom nå färjeläget i söder.

De knappa hundra andades ny, exotisk luft och njöt av båtresan. De visste att de skulle rädda sin hemort och att de skulle få jobba hårt. De skulle få jobba för pengar av vilket den största delen skulle skickas hem till byn för att betala för varor som medicin och mat – och för att betala skulderna som fanns i de flesta lite större familjer. Huvudsakligen det sistnämnda.

Arton år senare insåg Leem att hon spenderat halva sitt liv på ön. Hon kom hit som artonåring och hade hittat sin make här. Med undantag för slutet av de tre graviditeter hon varit igenom så hade hon i genomsnitt varit på ön elva månader om året – hon och hennes make. Barnen hon fött hade vuxit upp under morföräldrarnas försorg hemma i byn i norr och hon träffade dem en månad om året, kanske någon gång till om hon tjänade lite mer än vanligt och kunde köpa bussbiljetter åt dem att komma ner till ön.

Hon jobbade från klockan nio på morgonen till klockan 20 på kvällen, sju dagar i veckan, elva månader om året. Så hade det varit sedan hon kom till ön. Av allt hon drog in gick ungefär hälften till hennes familj hemma i byn och hälften täckte hennes kostnader på ön.

Någon som hört termen slaveri?

Historien är någotsånär påhittad men har sina rötter i verkligheten. Jag tyckte den behövdes om vi ska ta och angripa det här med pengar, ekonomi och finans. Vi hintade ju om att det kanske kunde vara pengar som den drivande kraften bakom att försöka hålla dig i ett slags tillstånd av hopplöshet så att du lättare köper det som reklamen säger åt dig att köpa.

Människohandel har förekommit i alla tider och av alla sorters pengar människan har haft så är ändå pengar (och framförallt kvinnor) den genom tiderna mest använda valutan. Det halvfiktiva exemplet ovan visar hur det kan gå till och mönstret syns om och om genom historien.

Det påhittade exemplet är givetvis inspirerat av Thailand och där blir detta med kvinnor som valuta extra tydligt. När det kommer nya barn till världen i någon av de byar där de som jobbar elva månader om året åt Mr. Peng så jublar byn. Man har blivit rik – man har fått en ny människa som kan dra in pengar till byn och på sikt göra dem fria. Givetvis kommer de aldrig att kunna jobba sig kvitt sin skuld men man lever på hoppet, inte sant?

Thailand har av många skäl tydligen mer användning för kvinnliga arbetare än manliga. Vore det inte så skulle man inte se den enorma konverteringen av män till kvinnor – (ladyboys) just där. Marknadskrafterna kräver fler kvinnligt attribuerade arbetare och då ser marknaden också till att få människor att inte bara överge sina byar och barn utan även att lämna sitt kön för ett nytt liv som ladyboy.


Nu kanske allt det där låter hemskt och avskyvärt. Det behöver det ju inte nödvändigtvis vara. Man får ta en titt på vad livet är – i det lite större perspektivet. Thailändarna är världsledande på den punkten. Deras sätt att se på vad livet är, varför och hur gör att de fortsätter att vara världens gladaste och trevligaste folkslag trots att många av dem en vanlig arbetsdag har häcken full på ett helt annat sätt än vad vi menar hemma i våra Svenska kontorslandskap.

Utan att gå in alltför djupt (!) på detta med Buddhismen så kommer ändå en kort introduktion. För det första är Buddhismen inte en religion. Jag vet att du fått lära dig att det är så, men det är fel. Buddhismen är ett sätt att se på livet. En handfast verktygslåda för den som är här på jorden och ett sätt att se meningen i alltihopa.

I korthet: Allt mänskligt lidande beror på begär. Begär kan vara allt från hunger till maktbegär. Begär – i sin tur – beror på att man inte ser ordentligt, alltså att det är något man missat i varför saker och ting ser ut som de gör. För att se rätt finns det en snitslad bana – Tao – en väg man kan färdas efter men som man måste finna själv. Det hela är både mycket enkelt och mycket komplicerat, men det är väldigt genomtänkt.

Så om vi svenskar mår dåligt på grund av låt oss säga huvudvärk – vari bottnar denna huvudvärk? Att vi suttit framför våra iPaddor och fått en kombination av fyrkantiga ögon och paddnacke. Varför satt vi där? Eftersom vi ville se om någon tryckt på Gilla för våra statusuppdateringar. Varför gjorde vi det? Eftersom vi vill ha bekräftelse? Varför vill vi ha bekräftelse? Eftersom vi känner oss otillräckliga och obetydliga men att få Gillningar på Facebook får oss att känna oss lite bättre. Det är ju inte riktig sunt, eller hur? Vad är det vi inte ser som får oss att göra på det sättet? Har vi hamnat lite i diket – alltså utanför vägen? Är det inte så att det finns en väg där du (jag) hör hemma, vår väg i livet. Det finns något som jag mår bra av att göra, uttrycka och känna. Kanske söker jag bekräftelse på facebook eftersom något annat drar mig ner i diket. Kanske trivs jag inte på jobbet. Kanske suger mina kollegor eller min partner all min energi. Meningen med mitt liv är ju att jag ska finna vägen och jag kommer att reinkarneras till dess jag gjort det. Varför inte börja på en gång och försöka nysta i vad det är som står i vägen för att se min väg?

Ett vanligt problem som står i vägen för oss svenskar är pengar. Vi har inte råd med de saker vi önskar oss i livet och om det är något bekymmer någonstans så är det nästan alltid på grund av att det saknas pengar. Det är egentligen rätt märkligt eftersom mängden pengar är helt obegränsad. Finansiella pengar. Det blir morgondagens ämne.

Otidighet istället för senskräck

Fortsätter det fullskaliga experimentet att komma i tid med alla dess bakåtpropagerande presekvenser i dagligt tal kallat förberedelser. Att vara ute i tid, helt enkelt. Det må låta som en banal sak men för mig är det i stort sett outforskade domäner. Att experimentera med detta är lika delar spännande som skrämmande. Dels tvingas jag möta mitt eget agerande och konfrontera mig själv med frågor kring varför jag aldrig tidigare varit ute i tid. Och dels får jag njuta tjusningen i att ha gott om tid, slippa jäkta och istället komma fram strax innan och hinna hitta såväl parkering som en genomarbetad andhämtning.

I går var jag i väldigt god tid. Lite drygt ett dygn i förtid till ett lunchmöte, visade det sig. Eller – vid genomläsning av den inför mötet föregående mailkorrespondensen – jag var faktiskt på utsatt tid, det var min mötespart som missat en dag. Hallå där – det är ju precis så där jag brukar göra. Smaka på min egen medicin, tvivelsutan. En eller annan tanke kring karma letade sig in under pannbenet då jag istället för att äta valde att knata till den frisör där jag aldrig någonsin behövt vänta mer än 60 sekunder för att få håret klippt.

Jag fick vänta en kvart. Jag som varit ute i så god tid. Skumt.

På vägen till frisören tog jag ut kontanter. Lämpligt placerad invid bankomaten satt en kvinna som såg ut att vara i behov av en slant. Jag beslöt ge henne en men eftersom jag var okontant inför bankomatbesöket och eftersom bankomaten envisades med att enbart ge mig jämna femhundringar blev gåvan redig. Inte för att hon märkte det, direkt. Hon pratade i sin mobil. Men i alla fall. Någonstans ska jag väl ändå erkänna att jag när jag gör sådana där saker gör det av flera anledningar varav en är att allt jag ger kommer tillbaka i Universums flöde.

En timme senare stod jag på tapetaffären och blev rånad. Sex tusen spänn för tapeter till den lilles rum. Det visade sig att jag glömt att fråga vad tapeterna kostade som beställdes härförleden. Jag skulle verkligen ha frågat, faktiskt. Universums flöde blev med ens aningen längre och det har säkert sina anledningar.

Men jag kan inte riktigt ducka för tanken på Karma visavi lagen om attraktion. Jag menar – i det första fallet, det med tiden, var det så att jag tänkte att jag nu ska vara i tid och bota alla mina sena ankomster? Var det så att jag i själva verket gick där och tänkte på mina sena ankomster och därmed frammanade väntetid ur universums flöde? Och samma sak med slantarna – var det kanske så att jag gick är och tänkte på alla gånger jag inte skänkt en slant som spökade bakom min axel i tapetaffären?

Vem vet. Jag kan i alla händelser inte ducka för en del ganska jobbiga insikter kring min fobi för att vara i tid – den fobi jag nu alltså söker möta. Det är ju faktiskt så att jag är en rätt stor energitjuv när jag kommer sent. Jag menar, när jag kommer sent och alla väntar på mig – gör jag det som en ren energistöld eller är det uppmärksamheten och bekräftelsebehovet jag söker? Fjantigt i alla händelser men jag får en krypande känsla av att mitt bekräftelsebehov är eller i lindrigaste fall har varit något mycket större än jag faktiskt insett och att detta med att ha svårt att vara i tid är en del av det.

Hm.

Det finns hur mycket pengar som helst

Jag har ju skrivit en hel del om pengar, jag. Ämnet har intresserat mig eftersom pengar styr så mycket av hur vi västerländska människor tänker. Pengar genomsyrar allt överallt och ändå finns de ju inte. Jag menar – visst kan man höra klirret från mynten eller prasslet från sedlarna men den kontanta andelen av penningmängden är ju försumbar och eftersom pengar faktiskt skapas ur tomma intet av våra kära banker dagarna i ända kan man väl ändå få tvivla lite.

Det är ju så att jag sagt det ganska ofta: "Pengar finns inte". Och tjurskalligt har jag skrivit om mina egna motiv så att jag ska kunna lura i mig själv att jag inte gör saker för pengar utan att jag gör dem eftersom jag verkligen vill dem. Ofta är det så, men det är klart – jag sätter mig till exempel och fakturerar på grund av att jag behöver pengar. Det kan jag inte neka till. Samma sak när jag knatar in på banken för att låna lite till huset. Jag kan ju inte förneka att jag gör det. Alltså finns pengarna även i min värld.

De senaste veckornas pyssel med projektet Social avkastning har emellertid givit ännu en upptäckt på området och kanske är det med den i bagaget jag nu vågar revidera min ståndpunkt. Pengar finns. Och det finns absolut hur mycket pengar som helst. Vi människor fås att tro att det råder brist på än det ena och än det andra. Olja. Arbetstillfällen. Kärlek. Förståelse. God vilja. Idéer – ja, ni fattar. Allsköns i min mening uppdiktade brister på saker som det i själva verket förefaller finnas hur mycket som helst av.

Man kan ju fråga sig varför. Varför pratas det om ekonomiska kriser, krig och konflikter (brist på kärlek och förståelse) i den omfattning det gör? Varför är tidningarna fulla av rapporter om saker som är fel? Varför pratar TV om konflikter och kriser? Jo, mina kära medmänniskor – det ska jag tala om för er en gång för alla.

De vill att du ska tro att det är så. Återigen kan man fråga sig varför. Jo, sörru. Det är ju på det lilla viset att de vår värld formas utifrån hur vi tänker att den är och om man verkligen vill leva gott på andra så ska man se till att de där människorna som man vill leva gott på tänker fram det som krävs för att de ska fortsätta att serva den som anser sig ska servas.

Det är därför ordningsmakten vill ha brott, brandkåren bränder, banken skulder, media sensationer, vården krasslighet, läkemedelsindustrin precis bara nästan obotliga sjukdomar och det är också därför som livsmedelsindustrin vill att du ska klubba i dig mat som gör att du fort som ögat blir hungrig igen. Allt finansiellt gångbart är byggt för att snabbt omsättas och gå sönder och det ska ske genom ditt omedvetna bifall.

Det där var säkerligen inget nytt för dig, kära läsare. Jag ville bara få det sagt. Har spenderat dagen med lite fackfolk som bestämt sig för att deras okunnighet alls inte ska få påverka deras fortsatta utsikter att få härska över sin omvärld. Det är parodiskt och löjeväckande att se dem sprattla på sin kognitiva krok av vek ståltråd. Kan inte vara särskilt kul. Frustrationen hoppade över i mig – därav utfallet mot världens tillstånd. Slut parantes.

Jag lyssnade på ett föredrag i morse på rekommendation av en mycket, mycket skärpt person jag jobbar med. Det var precis vad jag behövde höra. Styrkte all min tro och gav mig enastående inblickar i sambanden. Det är så vackert att det inte går att beskriva, egentligen. Det är där någonstans den sitter – själva proppen, pluggen som håller allt samman. Den där som Jack drog ur botten på livets källa mot slutet av Lost. Hennes skönhet. Hennes absoluta och totala skönhet. Hennes visdom och närvaro. Hennes kärleks dundrande obeveklighet. Hennes sätt att veta allt, känna allt, leva med visdomen utan att låta det ens rubba hennes randvärden. Så absolut i sin fullkomlighet, alltihopa (och nu är det för den som inte redan begripit det inte denna där utvecklerskan som pratar i filmen jag menar utan min fru jag menar).

Tackar, Dag. Med undantag för de där thinktankexperimenten på slutet och deras skenheliga finansiärer måste jag säga att det var den absolut mest lysande analys jag någonsin hört.

Men det var ju pengar jag började sladdra om. Pengarna, ja. Och – dessförinnan – de brister de som lever av din och min energi (lurad – jag ger min till de som förtjänar den; och sannolikt är det ju precis likadant med läsaren [tack, förresten]). Bristerna som inte är annat än jävla lögn. Den som säger att det finns för lite pengar är den absolut i särklass fånigaste.

Det finns precis hur mycket pengar som helst. Det finansiella system vi lever under må vara skapat för att förslava allmänheten och suga musten ur gemene man (vad är det för erbarmligt uttryck, förresten – gemene man – bah) men i sak är det inget annat än en fantasifabrik där allt som finns i världen kan erhållas för absolut ingenting. En sanning några få självutnämnda levt högt på i årtusenden.

Nu förefaller det emellertid vara bråttom att återställa den karmiska ordningen. Kapitalet har fått bråttom att vända riktning för att inte försvinna ner över universums slurpande kant. Kapitalet och dess stackars ägare sitter där och gör ingen nytta. De får inte vara med och leka när mänskligheten i övrigt börjar klä upp sig för tidsåldrarnas mest bombastiska party.

Det är därför strömmarna nu har vänt. Och det var verkligen på tiden. Jag tycker det är fantastiskt. Vackert, rentav. Nu återstår att förmedla den här bilden. Att bevisa för alla de som har drömmar och önskningar som de lärt sig att undertrycka på finansiella grunder att den universella ekonomin, lagen om attraktion, karma och allt som utgör grunderna för vår upplevelse här i livet tagit hand om allt det där och att det bara är att kliva ut och förverkliga.

I klartext: jag har förstått att det finns hur många som helst som vill investera i meningsfulla saker. Det var inte mer än ett par månader sedan jag själv klev ut ur garderoben och sa att "jag har ett par spänn över - någon som vill göra något med dem" och de summor som presenteras såsom varandes disponibla till meningsfulla investeringar är nästan löjliga. Tänk på det, alla idéinnehavare. Det är inget annan än våra tankar som sätter gränserna...

Det var nog bara det för nu. Sov gott.

Frihet som konsekvens av frihet istället för frihet som konsekvens av framgång

Boken fick mig att börja fundera. ”The Secret” handlar om lagen om attraktion. Att läsa en sådan (liten) bok och utbrista ”jaha” är kanske inte så ödmjukt, men det känns faktiskt så. Jag visste ju redan allt det där. Men jag behövde påminnas. Och jag behövde ges anledning att tänka igenom det hela en gång till. Bit för bit har jag anlänt till en syn på livet som stämmer överens till punkt och pricka med den som beskrivs i nämnda alster men jag har inte tänk på helheten. Inte från perspektivet av lagen om attraktion.

Så när jag nu gör det blir de mest banala saker väldigt intressanta. Jag får förklarat för mig själv (av mig själv) saker som jag inte riktigt begripit. Enklast att begripa är nog egentligen detta när det gäller pengar.

Men för att göra det så måste jag lämna blygsamhet, ödmjukhet och viss hänsyn därhän. Det är svårt för mig eftersom jag inte vill trampa på tår eller sticka ut på ett obehagligt sätt. Samtidigt så börjar jag begripa att den formen av hänsyn inte riktigt längre leder någonstans. Detta inlägg är en pilot på hur det fungerar. Så.


Jag har aldrig i hela mitt liv oroat mig för att inte ha tillräckligt med pengar. Det kom jag på nu när jag läste igenom den där boken. Aldrig någonsin. Jag vet att det kan verka skumt men för mig är det den normalaste sak i världen. Visst har jag önskat att jag skulle ha mer pengar ibland. Ganska ofta faktiskt. Men jag har aldrig någonsin oroat mig för det.

Jag har till och med levt tillsammans med en människa som inte gjorde annat än att oroa sig för att pengarna inte skulle räcka. Det påverkade mig, men enbart åt det håll att jag blev än mer bergfast i min övertygelse att jag inte behöver oroa mig för att pengarna ska räcka.

Det var farsan som grundlade mönstret. Jag har aldrig hört eller sett honom oroa sig för pengar. Inte heller hans mamma – min farmor. Visst har de upplevt att pengarna inte räcker och visst har de fått leva riktigt, riktigt snålt mellan varven. Men jag har aldrig uppfattat det som om de har oroat sig för att pengarna inte ska räcka. Det har präglat mig mer än jag trodde. Jag har kommit att bli likadan.

I mitt liv är pengar ingen stor sak. Jag tycker att jag har råd att göra det jag vill när jag vill. Så har det inte alltid varit – jag har i perioder haft det rejält knapert och inte kunnat komma i närheten av att just då göra vad jag vill av ekonomiska skäl. Men istället för att dväljas över otillräckligheten och gå in i självömkan på grund av att jag inte har tillräckligt så har jag tagit det som en utmaning. Jag har tagit det som en sporre att se till att jag får det där jag vill. Sett till att skaffa mig uppfyllnad av de mest angelägna drömmarna.

Det handlar inte alls bara om pengar, förresten. Det handlar om nästan vad som helst. Resor, bekantskaper, upplevelser, erfarenheter, insikter – you name it. Inför varje impuls jag fått av något jag vill så har det stått mig fritt att välja att a) tjura över att jag inte kan eller b) se till att ändra på det så att jag kan.

När jag träffade min fru och flyttade hit upp bestämde jag mig för att bli ekonomiskt oberoende. Varför? Jo, eftersom jobbet inte längre hade samma funktion. Fram till dess hade jag sett till att behöva jobba eftersom jag inte ville vara hemma, men sedan Hon kom i bilden blev behovet det motsatta. Sagt och gjort. Jag har inte mycket pengar. Inga gigantiska inkomster, men jag är ändå ekonomiskt oberoende. Eftersom jag har bestämt det.

Vägen dit är kantad av obskyra idéer och här har vi kanske roten till det hela. Jag vägrar som regel lyssna till andras idéer om mina idéer. Jag har bestämt mig för att ingenting är omöjligt. Jag har varit ganska rejält udda i den del sociala sammanhang för den saken skull men jag har inte låtit det komma i vägen utan snarare njutit av den uppmärksamhet det givit.


Så – till saken. Jag inser att det är lätt att avfärda mig när jag skriver sådant här. ”Lätt för honom att säga som har sitt på det torra”. Men tänk på saken ett varv till. Varför har jag mitt på det torra? Eftersom jag har bestämt mig för det och enbart därför. Hur gärna jag än skulle vilja tillskriva mitt geniala sinne och dess idéer, mitt utseende, min verbalitet eller utstrålning detta faktum så är det inte sant. Det är och har alltid varit mitt sätt att se allting som möjligt. Det kräver orubblig övertygelse och / eller tålamod. Och det kräver självförtroende. Det är allt som krävs.

Jag tycker faktiskt att det är lite orättvist när någon säger ”din lyckost”, ”ditt smartass” eller omnämner mig som ”en smart kille som kommit på en bra produkt”. Det har inte ett skit med saken att göra. Sedan jag startade företaget har jag konsekvent och orubbligt vetat i mig själv att det kommer att gå bra. Det är därför det fortsätter att gå bra. Jag har också bestämt mig för att det inte ska växa sig för stort eller gå så bra att jag får för mycket att göra alternativt ge för stort överskott. Jag vill inte ha mer pengar eller arbete än jag behöver och därför fortsätter det att hålla sig mellan de råmärken mitt sinne satt upp.

Det sistnämnda har inget med någon jamtelagsövning att göra utan baserar sig snarare på att jag vill fortsätta utvecklas och leka med grundströmmarna. Jag vet att riktigt mycket pengar skulle störa mitt flöde och tvinga mig bort från mig själv. Om jag vill göra något som kräver pengar så triggas jag av att behöva skapa pengarna. Det innebär en utmaning och ett motstånd som gör att det jag skaffar för dem får ett värde bortom det ekonomiska. Det ger mig något. Pengar som sådana är och har alltid varit värdelösa i min värld.

Nuff said.

Radiant

Det sägs faktiskt vettiga saker i massmedia.

Lärjunge

"Oljan finns i oändliga kvantiteter och förr eller senare begriper folk att det förhåller sig så. Men om vi istället definierar det som blir när man förbränner den som något vi måste hålla begränsat för allas vår överlevnad – då kan vi flytta över kontrollmakten till utsläppssidan istället. Då kan vi lämna pengaparadigmets indirekta styrning av individerna till förmån för en direkt via ett skapat dödshot överhängande kontrollsystem."

"Mästerligt, min adept. Men hur ska du motivera dödshotet?"

"Jag äger vetenskapen och media. Jag berättar historier om att jorden blir allt varmare och att alla kommer att dö om vi inte begränsar utsläppen av världens naturligaste gas. Jag paralyserar dem i ett spel mot sig själva och varandra där de huvudlöst får slåss men där ingen kan vinna. Alldeles som vanligt, alltså. Under tiden ska jag använda mina vapen för att skapa televiserat kaos som ser ut att bero på vad de tror är deras syndfulla leverne. Ha!".

"Imponerande, min lärjunge. Men vad får dig att tro att du ska lyckas? Och vad är det du vill lyckas med – egenligen? Låt höra nu."

"Jag är vinnaren. Jaget ska vinna över det samlade. Individen ska vinna över den mänskliga värmen. Föraktet ska vinna över kärleken. Jag ska vinna över dem alla."

"Så ska det låta. Du kan gå nu". (Gäsp, ytterligare en i raden som går i den klassiska fällan, hoppas nästa har något vettigare upplägg). "NÄSTA!"

"Tjenare, nusörru har jag fått fart på de där tefaten vi snackade om. Jeevlar vilken shov det ska bli..."

Bristbrist

Om man tänker sig att det man ger kommer tillbaka i den oändliga loopen, serverad på alltets energiladdade bärvåg, då kommer ju med all sannolikhet även det man tagit åter i form av ett fråntagande. Så om jag slåss med näbbar och klor för att klå andra på deras tillgångar, energi och tålamod – då kan jag egentligen vara helt säker på att samma plundring kommer att drabba mig i sinom tid. Om jag sedan väljer att reagera med förhöjd animositet på de angrepp jag ju egentligen utsatt mig själv för så har jag skapat en mycket effektiv nedåtgående spiral á la Dante.

Låt oss studera effekten av det motsatta förhållningssättet; ett så ymnigt som möjligt givande av tillgångar, energi och tålamod. Vad kommer då åter i den oändliga loopen? Jo, precis – tillgångar, energi och tålamod i ackumulerat tilltagande mängd, dessutom. Om detta beteende lyckas ta sig över den kritiska punkten så blir totalen av helheten en växande konstant och vi kan med lätthet säga morsning till alla former av brister vi någonsin känt. Brister vi kanske vinkar farväl av med en tår i ögonvrån eftersom de ju utgör själva fundamentet i vad vi ägnar våra liv åt enligt rådande normer.

Jag ser det allt tydligare varje dag; folk vill inte jobba. Folk vill verkligen, verkligen, verkligen inte jobba längre. Människan håller på att som hel mänsklighet begripa att detta med jobb inte är något annat än en stor fejkat divergeringsmanöver från vad livet egentligen kan användas från. Vi fostras att arbeta för att snatcha åt oss av de bristvaror som krävs för att vi ska kunna leva. Gärna gott. Företrädelsevis på andras bekostnad. Men nu inser vi alltså att precis allt det där är ren jävla total lögn.

Jobba för att tjäna pengar som skapas ur ingenting ur godtycklighet på andras bekostnandemed en hel del nedpropagerat lidande i grad efter grad efter penningens resväg. Visst, det har varit nyttigt för oss att prova på det några tusen år; det kommer att bli en alldeles sanslös lärdom att i framtida liv kunna blicka tillbaka på detta "å fan, har du varit med om brister - läckert; hårdrock, broder. Berätta – hur var det!". Men här och nu börjar det alltså bli bra med fånerierna. Och det har, som sagt, gått upp för de allra flesta.

Hur kan jag då veta det? Jo. Jag har ju jobbat betydligt mindre än de flesta en tid och har inte vett att skämmas för det. Jag vet vad vilken resa denna frihet har givit mig och jag ser så tydligt utrycket hos de som inte längre vill jobba. De längtar efter det jag var sprängfärdig av suktan för då jag drog ner. Ett sug som helt och hållet tillfredsställdes av friheten, tystnaden och all den kärlek som fyllde den. Klart som fan folk inte vill jobba. Det är sunt, naturligt och ett villkor för livets mening.

Jag börjar få allt svårare att ta i pengar. Känner dess destruktiva inkodade kraft. De kan inte avskaffas skyndsamt nog, faktiskt.

Trevlig midsommar plus två dyng, gott folk!

Dimensionellt

Det tjänar nog ingenting till att förneka att jag klurar lite på det dimensionella lite mellan varven. Hur olika rytmer i sina respektive plan samverkar till de virvlar som är vår värld, dess ursprung, hemvist, orsak och syfte. Det krävs en del fantasi och fritt tänkande för att föreställa sig hur det ser ut när vår värld ses i ljuset av sig själv på högre plan. Hur tiden som åskådliggörare bankas ut i en oändlighet för att till exempel skåda den rena tanken och vidare upp den rena känslan. Men det låter sig i alla fall göras.

Svårare är det då att finna hur det ser ut neråt i matrisen. Om vi tar bort en dimension och bara har tre; den statiska materiella världen utan tid – vad har vi då? Om vi leker med den tanken i all otvungenhet så kan det till exempel vara så att man förflyttar sig i en värld som i övrigt inte förändras. Man får själv söka sin bästa möjliga position i förhållande till en oföränderlig omvärld och det enda som räknas är den enda nutid som finns, det vill säga det ögonblick där jag befinner mig på en viss fix plats. Känns det inte igen från misskötta företag, genuint giriga människor eller rigida läror?

Så plockar vi bort en till och befinner oss i en tvådimensionell verklighet. Yta är tvådimensionell. Människan har de senaste årtusendena slagits mycket om yta och territoriala strider är inte alls ovanligt bland våra fyrfota vänner. Att slåss om land är att kriga om de två dimensionernas rike. Att bibehålla sina erövringar. Äga landet. Och att hata varje inkräktare. Riktigt jävla moget om du frågar mig.

Ok. Till kärnan. Till den endimensionella världen där enbart en skala finns – blott en blank och oändlig X-axel. Vad kan man ägna sig åt i en endimensionell värld som vi också kan återfinna här på vår fyrdimensionella verklighet? Man kan räkna endimensionella saker som längd och – håll i er nu gott folk – pengar. Man kan räkna pengar. Man kan addera och subtrahera, man jämföra, räntebelägga och ha sig inom ramen för den oändliga X-axeln.

Ta det för vad det är. Spontana och sökande tankar.

Tromb

Vad fyller den tystnad som tornar upp sig? Är det inte en tromb som snabbt slukar alla de haltande, felkonstruerande och över tiden gångna fenomen som vi en gång kallade orubbliga? Vad som en gång var vår utsida; vår inifrån projicerade verklighet av signalstarkt inlärd oifrågasättbarhet försvinner in i den gigantiska grå pelaren och kvar här på utsidan står vi i den tystnad som breder ut sig.

Beroende på hur man ser saken så kan tromben ha skövlat vår värld eller rensat den på sådant som aldrig hört hemma där. Själv går jag på den senare linjen. Saker som känns fel har inget här att göra. Tystnaden när tromben närmar sig är öronbedövande. När den sveper över våra huvuden testas vår tro och övertygelse till det yttersta. Om vi är rädda at förlora det konstruerade vi tillskansat oss under livet sugs vi med.

Håller vi hårt i våra pengar eller oroar oss för att någon annan ska lägga rabarber på våra högt aktade värdelösheter så försvinner även vi in i trombens pelare; i det inferno av logiskt emulerade känslor som spelet alltid varit. Vi kommer att slåss och kämpa därinne – med tiden allt mindre mot andra utan gentemot oss själva för att så småningom släppa taget och mjukt sänkas ner på en grön äng vid sidan av tromben.

Välkommen ut i tystnaden. Gradvis börjar vi om. Det verkar faktiskt gå riktigt fort nu.



Dagens samlarbild: SBAB använder den statliga insättningsgarantin som säljargument. Stabilt!

Klartext när den är som bäst

Det är inte ofta man slår på radion i bilen, men manövern belönades rikligen i dag. Cevrenka i toppform 1h38m in i följande morgonpassklipp.



Det är ju alldeles lysande att höra någon att - förutom själva belysningen av pengaskapandet ur tomma intet - faktiskt ikläda sig taktfull tystnad inför det faktum att guldet kostar väldigt mycket fler dollar än när dollarn var ung. Vad säger det mest om - penningen eller metallen? Precis.

För hugade rekommenderas å det bestämdaste David Graebers odyssé över skuldens första 5000 år. Själv fastnade jag på kapitel sex, men redan de första 100 sidorna ger en god breddning av förståelse för vad som utgör penningens verkliga värdegrund; skulden. Så kan man ju fråga sig - likt kanske främst Carl Norberg - om det verkligen är så hemskt att inte längre vara bunden av den i min värld fullkomligt illegitima skuld som utgör den värdemässiga backningen för allt vi ser inom vad som omger penningen eller om vi helt enkelt ska vända på klacken och gå vidare.

Vi bär - genom penningsystemet - alla skulden för den uteblivna avbetalningen på den uteblivna avbetalningen på den uteblivna avbetalningen på [och så vidare] den ursprungliga skulden. En skuld som ackumulerats ur framtvingade obetydliga små trångmål och kultiverats från individ till familj, samhälle, stad, stat och generation och därtill hörande trångmålsmagnitud. Skuldens legitimitet har emellertid inte ändrat värde. Den uppgår fortfarande till samma gamla bergfasta nolla.

Ha!

Grindar

Något slags brygga har upprättats den här gången. Vistelsen i öst drog ut en sträng av energisk koppling, något jag egentligen inte har upplevt tidigare men som jag vet drabbat många besökare av de varmare kulturerna. Att uppleva livsåskådningens praktiska effekt på liv, sinne och samhälle låter sig inre riktigt negligeras. Tvärtom, det satte sig lägligt nog i en mental brytpunkt som kanske inte fanns där utan anledning.

Det snurrar till ett varv i obalans. Ilska, rentav. För vad där det vi gjort oss själva till i denna del av världen egentligen? Hur ska jag kunna leva och trivas omgiven av så mycket rädsla, vanmakt, skolboksfaschism och monetär snikenhet? Hur ska jag kunna kliva runt i kylan och lyckas bibehålla min egen värme när vi så taktfast som kollektiv beslutat oss för att fortsätta låta diverse logiskt bakgängade tankeformer fortsätta motivera vårt interpersonella skitstövelskap?

Så länge som vi lever där i den vänstra hjärnhalvans fängelse, smitt av kallt logiskt rostfritt stål, förseglat med lås av skuld genom materia, pengar eller andra tankeformsinternerade entiteter så kommer vi inte vidare. Så länge vi inte släpper in känslan av vad livet egentligen är till för så sitter vi där i varsin kall busskur av cement och blänger på de förbipasserande samtidigt som vi knyter näven i fickan kring det käraste vi har – de varma, underbara slantar som ska betala för bussfärden från arbetet till köpcentrat.

Rättvisa. Monetär eller kosmisk? Det är en jävla skillnad. Monetär rättvisa är förlängningen av det egna direktreglerandet. Om någon gör mig orätt är det inte bara min rättighet utan förbannande skyldighet att ge igen. Om någon får av mina tillgångar förväntas jag kräva åter inte bara vad jag lånat ut utan också – givetvis – ränta. För varför ska jag hjälpa någon om jag inte vinner något på det?

Där är ju faktiskt de bägge stammarna ganska överens när det kommer till kritan. Men utövandet skiljer sig högst avsevärt. Vårt jävla sätt – för att vara uppriktig – är ju inte direkt uppbyggligt. Ett öga för ett öga, den påstådda egennyttiga naturen som ska bo i var och en av oss. Och vem gör något för någon annan utan att vinna något på det? Egentligen. Jo – riktiga människor. Av kött och blod. Med ett hjärta som inte förvägrar sig.

Men så finns de där regenterna, så att säga. De där som vill hålla oss isär för att själva vinna ett berättigande för sin priviligierade tillvaro. De har funnits här länge och de har smitt sina ränker i tusentals år. De skyr vänlighet, hjärtlighet och godhet som katten skyr badkaret, men kanske är de bara fostrade till det de stackars små liven. Eller så är de av en helt annan stam, satta här ibland oss för att provocera oss att mala ner deras småaktighet i vår stora varma kvarn av mänsklig värme.

Men låt oss kika på hur det skiljer, för det kanske har undgått någon stackare uppvuxen på skogaholmslimpa, avlad på räntesats och tillbliven genom det bankfackets givna utrymme för oss västerlänningar att leva inom. Om som väluppfostrad västerlänning, drillad i egennyttans evangelium, kanske detta med Karma inte är det allra mest självklara. Så vi tar det från början.

Om man tror på Karma, vilket en stor del av världens befolkning gör, så är det inte den som blir utsatt för saker som ytterst blir lidande. Det är den som utsätter någon som drar på sig straffet. Inte direkt genom till exempel rättsystem, hämndaktioner, social utfrysning och liknande utan genom den kosmiska rättvisans försorg. Kanske återföds man till grodslav eller något annat inte särskilt kul. I alla händelser återföds man eftersom man inte klarar examinationen och inte tillåts glida vidare till nya utmaningar i andra dimensioner. Typ så.

Så om jag smiter från notan utan att betala. Om jag våldtar någons barn. Om jag gör inbrott och plockar för mig av allt om värde – då är det mitt problem, inte den bestulna. Hos oss är offret helgat. Att vara offer för något är faktiskt vad många strävar efter. Att det ska vara synd om oss stackare och att detta är en positiv känsla finns inmurat i de mest centrala murarna av vår samhällsbildning, tydligast manifesterat genom sjukledighet och det amerikanska skadeståndssystemet.

Synsättet med Karma ger en mycket intressant och tydlig effekt på samhället. Där finns ytterst få lås, ytterst ovanligt med förskottsbetalning och vad jag kan se från min horisont finns där ytterst en mycket mindre grad av brottslighet. Däremot finns fattigdom. Rikligt med fattigdom. Och allt vad det för med sig. Jag kan inte bedöma fattigdom, däremot vet jag väldigt väl vad rikedom för med sig. Jag har inte precis bländats av de själsliga egenskaperna hos de ultraförmögna jag träffat genom livet.

Kanske är fattigdomen och det materiella icke-välmåendet bättre än dess rike broder. Kanske är bristen i överskott just vad som behövs för att bryta igenom den materiella illusionen. Kanske är slika utmaningar skapade för de verkligt meriterade, de som kvalat in för sista vändan här i jordemiljön? Att testas – kan man bibehålla vänlighet, värme och kärlek under de mest snålt tilltagna förutsättningar? Klarar man det så klarar man vad som helst och får gå vidare. Så kan det ju också vara.

Tar man oss härhemma och kikar lite på vem som får vad för vad så lutar det ju faktiskt ditåt. Om vi tar det lilla ryggdunkande gänget bedragare som styr och ställer i vårt näringsliv och tjänar minst några hundra millar per år på att – ja – plundra företag, undvika ansvar och snabbt som ögat skutta till nästa båt innan den man sitter i sjunker och så ställer vi det mot vårdbiträdena som låses in med de senila patienterna på avdelningen när vinterkräksjukan härjar som värst. (”Neeej – inte behöver nu tvätta mig – jag kan inte minnas att jag bajsat…”). Vad ser vi då?

Ser vi inte samma sak egentligen? Stereotypen västerlandet – välmatad, egennyttig och materiellt välmående gentemot österlandet, näppeligen överlevande, hjälpsam, självuppoffrande kring existensminimum. Vem mår bäst på insidan? Vem upplever livet som fyllt av mening? Klart som fan vi blivit lurade – allihopa. Och vi köper det. Varje dag i ett köpcentrum nära oss.

Nu tror jag dessbättre att det är väldigt lätt att ändra på dessa sakers tillstånd. Vi behöver bara kika lite djupare i oss själva. Se vad det är för några vi är. Vi är här av en anledning – kanske rentav samma anledning. Och när det känns som det gör för mig just nu – när vanmakten kring vad det är för en egennyttig perversion som driver vårt mönster här hemma – då blir också beslutsamheten som störst.

Hans sista ord hänger där i luften. De om att hjälpa andra är det meningsfulla. De blandas med de nyliga iakttagelserna vidare genom den nyuppvisade potentialen i vad som skapats de senaste tio åren i en helt annan arena. Jag vet inte vart det är menat att ta vägen. Inte en aning, faktiskt. Men med Henne invid och med avstamp här i den upptinande åkern håller något på att hända. Det växer och formar sig.

Så är det nog för många. För hur gärna vi än förnekar det växer vi allesammans. Hela tiden. Vi växer och inser att de tyngder som placerats på oss inte är äkta. Att den monetära skulden är en förlängning av härskarreligionens satanism och att vi i våra sinnen lätt kan upphäva dess verkan genom att se den för vad den är och börja se livet utan dess måsten.

Om jag har ett huslån på 1 MSEK så har det inte under några omständigheter kostat banken mer än 40 kSEK att skapa lånet. Så när jag betalat totalt 40 kSEK i ränta och amortering går strömmen åt det andra hållet. Den som företräder det väsendet; den som äger banken och förser sig av mina hoparbetade tillgångar för att mätta sin egen omättlighet är också den som drabbas när karmabokföringen för lämnas in för bokslut.

Jag behöver inte hämnas. Inte ge mig på de som kan tyckas ha givit mig på mig. De flesta har inte vetat om vems ärenden de sprungit och kommer förr eller senare att genomskåda skådespelet. Det ljus som bor i var och en av oss klarar sig alltid, men hur ska mörkret överleva i det ljusa rummet? Nej, det var just det.

Det som inte finns i det som inte finns kanske finns

Jag är ju en stark anhängare av paradigmet ”pengar finns inte”. Men jag börjar ju också begripa att självaste verkligheten inte egentligen kan sägas finnas. Så om pengar inte finns i verkligheten som inte finns – då borde ju pengar finnas. Och sannolikt är det just därför vi är så fast i dess grepp. För vad är pengar egentligen? Och vad är verkligt?

Om man tänker sig att allt som förefaller verkligt egentligen är symboler med koppling bortom verkligheten till det verkligheten ämnar att åskådliggöra då känns det ju ganska vettigt att vi inte riktigt kan erkänna penningen som storhet men att vi alla vare sig vi vill det eller inte måste medge att pengarnas makt är reell.

I vårt västerländska paradigm förefaller penningen ha sin upprinnelse ur skuld. Handel med skuld av olika slag har så småningom lett till handeln med pengar och i sin tur till monetär skuldsättning. Skuld står vid roten till det västerländska kulturella släktträdet. Skuld och de sju dödssynderna. Rädsla och alla de andra manier vi fostras att låta våra sinnen uppehålla sig med under vår vandring här.

Det blir väldigt tydligt när man är där jag är nu. Där Karma står vid roten till det kulturella trädet. Alla de där låsanordningarna som saknas. All en där brottsligheten som inte finns. Här finns fattigdom. Stor och utbredd fattigtom. Och ingen har sin hund försäkrad. Men här saknas den där verkliga brottsligheten – laglösheten till trots. Eller är det just därför?

För om jag kommer hit som fläskstinn turist och begår övergrepp mot barnen, spyr på hotellet utan att ta reda på efter mig, utnyttjar deras fattigdom och lever rövare – vem är det egentligen som råkar ut? Vid detta träds rot är det den som svinar, och det känns helt korrekt. Att hugga emot och statuera exempel via envig för de förorätter jag utsätts för är helt onödigt. Rättvisan finns på andra sidan skynket.

Och så är det kanske med pengarna också. De finns här - i den så kallade verkligheten - som ett slags motvärde till det spel de konstituerar på andra sidan skynket. Kanske är det därför den som i denna värld på girighet och utsugeri ackumulerat stor rikedom utan undantag mår mycket, mycket dåligt. Förklarar om inte annat det västerländska hälsoläget på ett förtjänstfullt sätt.

Så pengar kanske finns i alla fall. Som ett slags gravitationskraft i det energispel vi alla valt att spela. Det är fantastiskt att kunna få anledning att ändra sig ibland. Återkommer på temat.

Scchhh…

…jag läser. Det hör inte till vanligheterna längre. Jag har varit en utpräglad bokslukare tidigare men de senaste åren har det varit lite tunt på läsfronten - åtminstone den som sker från papper. Dags för ett undantag. ”Dept – the first 5000 years” av David Graeber.

So far en helt bländande bok – analys och tänkande av klass i intersektionen mellan ekonomi, antropologi och religion. Eller, för att vara lite mer uppriktig – om mänsklighet och skuld.


Tidstjuv.

Graeber skriver om just det som får mig att gå igång på allvar: frågan kring om mänskligheten ska bekänna sig till den nedärvda påstådda skulden eller om vi ska resa oss som fullkomliga, suveräna människor. En fråga som i författarens instans får sitt ursprung i skulden men som tar bäring på en symbolisk viktighet.

Vad driver oss? Är det att få bästa möjliga bytet vid byteshandel eller är det att få hjälpa andra? All ekonomisk teori bygger på att vi människor i grund och botten försöker maximera vår egennytta i allt vi gör. Men är det verkligen så. Jag tror inte det. Inte för ett ögonblick. Vi har däremot blivit fostrade till det och kanske är det just där vi har den där skulden.

Återkommer sannolikt om denna ytterst läsvärda lunta som redan i sitt andra kapitel på ett förtjänstfullt sätt öppnar mina ögon kring en sak jag länge grubblat över; detta med pengars tillblivelse. Vi får ju lära oss att pengar började existera eftersom det är väldigt bökigt att byta grejor och så vidare. Författaren belyser varför den så kallade ekonomiska ”vetenskapen” gärna vill att vi ska tro det.

Han belyser också på ett ytterst trovärdigt sätt att det egentligen är kreditsystemen som är pengarnas ursprung. Att kredit kom före pengar och att vi mätte värdet på krediter långt innan vi började använda pengar. Intressanta saker – verkligen. Det bästa på den ekonomiska tankehimlen sedan Carl Norberg ;-)