Dörrklåda

Det stockar sig när jag försöker skriva. Fingrarna träffar fler än en tangent åt gången. Det beror säkerligen på att datorn är ny. Att den Mac som varit min skrivterminal i tre år förpassats till reservdator i musikrummet. Att fingrarna ännu inte funnit rätt kontaktytor. Men det beror också på att det trycker på ur så många ådror. Att strömmarna virvlar samman och gör det hafsigt, svårfångat och inkonsekvent. Att språket flyter i de respektive rännilarna men när de möts bildas en turbulens som gör resultatet svårläst.


Ut dit.

Senast det löste sig gick jag ut genom den här dörren och satte mig. Väntade en stund. Och så flöt orden som de var menade att göra. Det är möjligt att jag måste dit igen för att få det att bli begripligt. Men jag har en känsla av att samma setup är möjlig här när värmen och den fuktiga luften infinner sig. Där finns i alla händelser att skriva om och jag inser att jag längtar efter att göra det. Mycket och mångordigt med en röd tråd för en gångs skull.

Hemma

Aldrig tidigare har det varit så inspirerande att skriva. Jag vet inte om det beror på platsen där jag var, på den mentala frihet jag givit mig själv att låta det bli som det vill eller beslutet att inte nödvändigtvis göra färdigt allting själv. I alla händelser var det en gravt förlösande känsla som hittills givit upphov till oväntat många nedslag samt en och annan nyupptäckt insikt. Kopplingen skuld och människovärde var lika självklar som oväntad. Kul!

Dagarna i tropikerna gav sent på gårdagseftermiddagen just den utdelning – vid sidan av skrivandet – som jag innan vi åkte förutsatt mig. Att finna balansen. Inte återfinna utan att finna. Eftersom jag aldrig riktigt haft den. Nu tyckte jag att det var dags. Det var lätt att fokusera på andningen i havets närvaro och utan rädslans andar flaxande omkring. Relativt snart insåg jag att jag inte var förtjänt att bryta med LCHF utan höll i min kostvana hemifrån. Det var inte alltid lätt att hitta bra mat men trägen vinner.

Maten i kombination med klimatet ledde till det mest kompletta välbefinnande jag någonsin upplevt. På den platsen med min älskade Sara och med ett huvud som befriat sig själv från måsten. Fullkomligt. Jag hade idéer om att söka efter metoder att finna balansen men lät det bero och bestämde mig för att den skulle komma när det var dags.

Och igår eftermiddag strax efter klockan 16 lokal tid förstod jag. För ett ögonblick var tanke, andning, balans och hela min organism i den balans jag aldrig tidigare upplevt. Som jag sökt. Som jag relativt nyligen beslutade mig för att förverkliga. Min välmående, balanserade, starka och smidiga kropp. Det är vad jag bestämt mig för. LCHF gav välmåendet. Andningen och rörelserna har givit balansen. Nu ska styrkan komma via byggprojekt här hemma. Hoppeligen är smidigheten det sammanlagda resultatet. Det ska bli spännande att komma dit – jag har aldrig varit i närheten av smidig förut.

Vi hade göra i 22 timmar från ön till Viken, en sträcka om nästan 900 mil. Det ger en svindlande medelhastighet om 409 kilometer per timme. Inte illa alls. Från Sandviken till hemmet i skogen – en sträcka om fem kilometer tog det ungefär tre timmar. En hastighet om lika svindlande 1.7 kilometer i timmen.

Anledningen var att vi kom hem till de man har svårt att vara utan. Underbart. Nästa gång får vi nog ta med oss dem, annars kan det bli lite svårhanterligt. Väl där illustrerades nollpunktens existens på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Så. Samlat i nollpunkten är de som är menade att samlas där. Upphörande med motståndet till fullkomligande av vad det nu är vi bestämde oss för innan. Vansinnigt läckert, faktiskt.


Hemma är inte en plats. Det är en känsla. Den bor här.

Lägerskolan

I går var vi ute och drack lite drinkar och skakade rumpor med några som vi kommit att lära känna genom åren vid stranden. Ett par tjejer i min egen ålder som till yrket ger folk massage på stranden. De jobbar tio timmar per dag. Sju dagar i veckan. De kommer inte från ön. Väldigt få av de som bor och jobbar här gör det. De bägge vi spenderade gårdagskvällen med kommer från samma by i nordöstra Thailand. De har ett respektive tre barn därhemma och sina respektive makar med sig här nere. De åker hem ungefär en gång per år och stannar hemma i ungefär en månad när det är lågsäsong på ön på grund av värmen. För att ta sig hem spenderar de 24 timmar på en buss.

Ok. Det där visste jag ju redan. Men samtidigt var det ju så att jag i förrgår läste ut Graebers bok om skuld. Det handlade i de inledande kapitlen om hur man från början värvade slavar till imperiebyggen och hur man med hjälp av skuldsättning och andra trasslerier fick byar att börja skicka slavar som kunde skicka pengar tillbaka till sin hemby. Två dagar senare får jag samma berättelse – om än inte fullödig – berättad för mig.


Jag visste ju. Men samtidigt. Det blev så tydligt. Bilden av paradiset är fortfarande intakt, men paradiset vilar på ofri grund. Samma ofria grund och stabila instabilitet som vår västerländska teater utgör. Den senare känner jag ju väl. Jag har spenderat ett helt liv med att undersöka den och ta reda på hur vi kunnat hamna där samt därefter klurat på hur i helvete man kan göra något åt det.

Människorna här har en livsåskådning som gör att de fortsätter att vara bekymmerslösa vad de än utsätts för. Det är därför tusentals och åter tusentals Svenskar varje dygn åker hit och tankar energi. Här finns energi. Här finns människor – som på grund av sin inställning till livet – bibehåller sin energi även om de tvingas leva elva månader om året på en fjärran plats och jobba tio timmar om dagen sju dagar i veckan.

Hemma. I vår kalla västvärld – där är det gnället som härskar. Vi håller oss själva sysselsatta med att frammana rädsla och negativt tänkande utan att behöva sysselsättas tillfullo. Vi har blivit experter på att underhålla vår egen meningslöshet och försvarar den till absurda proportioner. På nittiotalet talades det mycket om sexturism till Thailand. Numera kan man nog istället tala om energiturism.

Visst, ön är på sitt sätt ett slavläger. Det är vår del av världen också. Vi producerar rädsla och fruktan så att det räcker till en hel planet. De här nere finner sig i sitt öde men fortsätter att sprida värme och att hålla energispelet stången.

Jag är trött på att åka hem härifrån och känna att jag vänder hem till känslomässig bottenfrusenhet. Så är det inte. I min närmaste krets finns så oändligt mycket värme och glädje. Själva uppvaknandet går fort och sprider sig som en australisk bush fire. I går kom slutligen beslutet att kasta in en bricka till i spelet. Att sätta igång skrivandet på allvar. Det ska bli en ganska liten bok. En som skulle kunna heta ”vad varje svensk bör veta” och som helt enkelt handlar om hur du tar kontrollen över ditt eget universum.

Lost and Found

Jag hade egentligen tänkt att skriva om rädsla idag, men jag tror det blir en annan gång. I går krafsade jag ner alldeles för många ord på temat rädsla och förtröstan, något som ju är ganska naturligt när man är där jag är. Jag menar – skillnaden är markant. Sättet man ser på livet och hela – ja, ni vet.

För varje gång jag kommer hit känner jag mig mer hemma. Den här gången är verkligen inget undantag. Tredje gången gillt är sannolikt ett väl begagnat uttryck av en anledning. Jag tror inte ens att jag tänker ge mig in på varför utan snarare konkludera att den som känner mig begriper.

Vi tänker slå oss ner här när Den Lille blivit större. Om vintrarna. Visst – det är bara löst snack och en vag plan – annars hade det ju knappast varit någon tjusning. Alls. Men jag vet. Sådetså.


I går hade jag nöjet att uppleva en av de där sakerna som man hittar under kategorin ”sådant som aldrig händer”. Ni vet purpurfärgade enhörningar, flygande elefanter, talande buskar som brinner, hav som delar sig, villkorslös kärlek och så vidare.

I måndags var vi vid de här vattenfallen och kikade lite varvid min fru snubblade till. Ingen av oss märkte att hon därvidlag tappade sina förlovnings- och vigselringar…

Fallen vid vattenfallen var min hustru.

…inte förrän vi kom åter till civilisationen. Då uppstod en viss frustration i min frus sinne och med hjälp av sin medresande vän Anna gick de systematiskt och mycket rationellt igenom dagens foton. Till all lycka hade jag lyckats lägga beslag på min hustrus systemkamera just som hon badade som bäst och vad skulle jag föreviga om inte just nämnda hustru. Såklart. På grund av detta kunde ringfrånfället identifieras till en viss klippavsats.

Problemet – kan tyckas – var att just den här platsen var en dryga metern djup grop med diverse öppningar vidare nerför vattenfallet så att de bägge ringarna med största lätthet hade kunnat skvalpa vidare och följa strömmen. Det rör sig om en fallhöjd på 80 meter så skulle det ju kunna se lite lätt utsiktslöst ut, sådär. Man skulle ju - om man inte tillämpat just förtröstan - ha börjat kolla med försäkringsbolag och det ena med det andra. Men man gjorde inte det.

I stället satte vi i går eftermiddags satte kurs mot vattenfallen igen. Dryga dygnet senare och tre personer med en sak i sinnet, mentalt påhejade av alla som visste vad som hänt. Målet var att hitta ringarna, helt enkelt. Att slå oddsen. Jag tror faktiskt att vi var ganska fast beslutna på den punkten. Och så var vi bra påhejade också. Så snart jag dykt ner i gropen och fann de hål som förband det lite drygt meterdjupa vattnet med det strömmande utför klippan tappade jag hoppet en smula. Jag hade drömt var ringarna skulle ligga men lyckades inte känna igen platsen.

Min fru, däremot. Grävde loss i en skreva och efter några minuters bubblande under ytan kom hon upp med en ring. Jubel. De turister som dröjt sig kvar till den sena eftermiddagen fick se något alldeles extra. Några minuters sökande till. Jubel igen! Hon hittade bägge ringarna.

Visst har jag varit med om läckra saker, sammanträffanden, symmetrier och meningsfullheter som byggts på i lager av sig själva så att jag nästan tappar andan. Men dessa saker har byggts upp över tid sedan jag träffade Henne och därför ser man dem inte förrän långt senare och då är de redan en del av livet.

Den här gången var det en så snabb händelse. En förlust. Ett beslut att hitta dem. En expedition. Och ett återfinnande. Ett återfinnande vars energi vida överstiger själva förlusten.

Kan inte låta bli att dra parallellen. Den här ön. Den här ljuvliga ön. Det var här jag första gången såg sista avsnittet av Lost. Det första jag någonsin sett på TV som fått mig att gråta. Av ren skönhet, dessutom. Hela serien är underbar och så genomsyrad av meningsfullhet, väl dold och maskerad, givetvis.

Den sista säsongen i allmänhet och det sista avsnittet i synnerhet skulle egentligen kunnat heta ”found”. I ett av avsnitten syns den grekiska texten ”allt som är försvunnet kommer att finnas”, vilket på svenska blir än mer meningsfullt. Det gäller ju precis allting. Sättet Lost förklarar för oss tittare vad livet är. En plats dit vi kommer under tumultartade former med den distinkta utmaningen att hitta inget mindre än oss själva.

Och när vi så hittat oss själva så finner vi allt annat, inklusive varandra. Relativt omedelbart, dessutom. Vi inser att vi är alltihopa. Att allt är en del av allt och den separation vi upplever finns till för att vi ska känna oss Lost och för att vi genom den upplevelsen ska hitta det vi söker.


Gropen

Som om det inte vore nog – var försvann ringarna? I en grop, givetvis. Våra ringar som har precis den här gropen inpräntad i sig (sagesman Nalle Puh):

"Om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter."


Vad vi västerlänningar kallar Tur och röta kallar österlänningarna lycka. Detta är lycka.

Like

Det är en sak jag förbisett alla år som jag sysslat med e-learning och dess varianter. Det här med energitransaktionen och samspelet. Oavsett om det handlar om att hjälpa någon med att lösa ett vardagsproblem (support) eller att hjälpa någon att lära sig ett nytt sätt att se på livet så handlar det om ömsesidighet.

Visst, jag ger kanske inte så mycket för de institutionaliserade utbildningsvägarna där man monterar rigida tankeställningar i huvudet på sinnen som kommer att spendera resten av sina liv med att försöka få bort dem – om de är kloka nog. Men det är desinformation, människoförakt och härskartekniker vilket egentligen inte har något alls med vare sig hjälp eller lärande att göra.

Den som spelar in en film – en guide – för att hjälpa någon och gör denna tillgänglig för en okänd massa människor; hur skiljer sig energispelet i det scenariot från vad som händer när man hjälper någon via telefon eller på plats en människa till människa? Och så vidare, och så vidare.

Att prata rätt ut i tomma intet till en okänd målgrupp kräver större mod och ger ingen handfast direkt bekräftelse vid överlämningstillfället. I stället packas budskapet på burk och avvaktar dess nyttjande. Bekräftelsen når sällan avsändaren eftersom den som använder sig av informationen sällan ger sig till känna.

Det finns utrymme för förbättringar här. Att ta med bekräftelsen och tacksägandet i loopen och bygga system som tar hänsyn till de känslomässiga aspekterna av människan. Facebook är specialister på detta – den enkla men genomvassa länken ”Like” är svaret på så djupt rotade basbehov hos människan att enkelheten nästan är parodiskt enkel.

HMI (människa-dator-interaktion) har klassiskt sett hat vinkeln av hur man ska få människan att förstå datorns gränssnitt. Parallellt har den digitala molnbanken gjort det till sin uppgift att förstå mänsklighetens intentioner och drivkrafter för att servera sina herrar medel att bättre styra populationens rörelser (kallas crowdsourcing).

Det blir ingen slutkläm idag. Bara dessa lösa tankar.

Galaxer av kärlek - ur ett godisfack

Jag tänker göra något så olifantligt vanligt som att lägga upp en låt här på min kära blogg. Dess kvaliteter behöver egentligen inte beskrivas närmare utan det är texten jag fastnat för. Den är en så oerhört vacker beskrivning av en distinkt känsla. En känsla som jag till punkt och pricka kan relatera till, nämligen när kärleken – den rent ljudande och vibrerande kärleken med alla dess nyanser från hjärtats, själens och hela vägen ut i köttets begär tar och bestämmer sig för något i stil med:

”Nu du gubbe lille så ska du få se något riktigt spännande. Nu jävlar ska du få se vad kärlek är och vad det kan göra med ditt liv, sörru.”

Hände mig för inte alls så länge sedan egentligen. Jag stod där med en fot och en hel referensram i en värld jag trodde var verklig och med ens lyste ljuset så starkt att jag tappade balansen och faktiskt trampade utanför vad jag trodde begränsade existensen – rakt i den oändliga yta som är en mer verklig upplevelse av verkligheten.

Just där – i mellanläget, med en gigantisk hemlis som ryms inuti den gängse verkligheten. Hon där i det lilla godisfacket. Vad är ett litet godisfack i ett helt universum? Sisådär två liter utrymme gentemot universums obegränsade rymd.

Hur kunde hela det här gränslösa rymmas där i det lilla facket?

Jo, det vet faktiskt jag.

Jag tänkte och trodde att min värld som jag kände den – den i viket godisfacket rymde ett nytt universum – var begränsad och att jag därigenom och givetvis var begränsad – om inte annat av världen runtomkring mig. ”Det är så här det är”. ”Det är så här du måste vara” och liknande.

Det tjusiga är ju att om jag inte begränsat mig själv hade jag aldrig letat så som jag gjort – letat efter syre att suga i mig genom små kapillärfilter i den syrefattiga verklighet jag underhöll. Det var precis så jag hittade henne. Och det godisfack som nu expanderat vida kring den gamla verkligheten. En gammal verklighet som nu knappt ryms i minnet. Så stort och obegränsat är det som rest sig ur två små fjuttiga liter.

En hel värld. Ett helt universum bestående av oändligt många universum kan finnas där mitt i något tillsynes helt oansenligt. Något rentav förbjudet och skambelagt. Att fånga modet, att kliva in i det tillstånd där en fot står kvar i den där atomen som i det gamla när allt är nytt var avstampet.

Fy fan vad underbart det är! Att känna hur man älskar det som händer fast det inte får. Hur man njuter smärtan av den skärseld man måste igenom för att bli sig själv. Hur den där lilla hemligheten man bär på är pulsen, vibrationen och själva kraften för alltings expansion. Med mig själv och min älskade i centrum.

Så. För alla er som inte upplevd den känslan men vågar. Njut den här låten. Den är verkligen äkta vara.

Nu ska jag och föremålet för den förbehållslösa kärleken, hon som öppnade detta gränslösa universum för mig och som jag älskar så att jag precis bara nästan sprängs i små bitar som sprids och accelererar till en helt ny galax och får världar att bildas som pulserar av musik och kärlek gå och äta.


Exakt den känslan. Snubblande vackert.

Om vad man stoppar i sig

[Varning: dåligt språk. Men eftersom innehållet kunde varit mer utförligt låter jag det vara som det är - så att det håller samma nivå, så att säga]

Som LCHF-ätare sticker man ut en smula i Sverige. Förvisso har LCHF blivit en trend och har därmed fått synlighet. Men på våra breddgrader upplever jag egentligen inte att detta är något nytt utan snarare då en återgång till något vi för en tid provat att vara utan.

Jag märker direkt att jag får ett sämre allmäntillstånd – även här i tropikerna – om jag råkar sätta i mig av en omelett som måste ha varit gjord på mjöl och margarin. Med socker på. Jag märker att jag är funtad att gå på fett, helt enkelt. Min kropp säger det till mig med all sin makt och jag kan inte riktigt ta miste på dess uttryck.

Så ser man sig om och inser hur jävla annorlunda man äter. Ingenstans i världen finns mat som överensstämmer med min kropps behov. Vid första anblicken kan man då tvingas in i tankefällan att det 1) är mig det är fel på eller att det 2) är fel på alla andra. Allt jag vet om livet har fått mig att förstå att det är rätt om det känns rätt så ettan kan det ju inte vara.

Men kan det verkligen vara fel på alla andra? Asiaterna har ju inte bekymmer i den omfattning vi har med övervikt och de kaskader med sjukdomar – åtminstone inte i de tropiska trakterna. Kanske är det kokosnötternas, men det förefaller som om man helt enkelt mår bra av det man äter. Det verkar som om man inte hamnar i insulinbergochdalbanan och överäter – må det bero på tillgången på mat eller må det bero på genetiska faktorer.

Och vidare – om man tänker sig att denna del av världen skulle börja gå över på LCHF – hur skulle det fungera? Var skulle alla kossorna få bete? Vi talar myriarders kossor för att producera astronomiska mängder grädde och smör. Tror det blir svårt att få det att fungera. Att leva av kolhydratkost känns naturligt här och kanske är också den människa som skapats för denna plats född med insikten och den därmed förenliga ”fabriksinställningen”.

(Här kan man givetvis börja tänka i tankegångar som ”OK – så vi fläskiga västerlänningar ska minsann ha grädde och smör men asiaterna får nöja sig med innehållslösa kolhydrater. Visst, tänk som om man vill. Alltid roar det någon. Men jag tror man missar poängen när man fastnar i slika mönster…)

Rimligtvis har då även vi nordbor en fabriksinställning som passar vårt klimat. För att överleva kylan behöver vår hud mer fett, våra leder mer smörjning (på grund av temperaturskiftningarna om inte annat) och hela vår organism behöver elda med olja för att hålla värmen.

Så tror jag bestämt att det är.

Nollpunkterad

Så. Då var det nollat. Efter en planlös dag vid havet och en kväll buren till natt på de mullrade dansgolven vaknar jag upp i ett stillastående tillstånd. Sinnet som i går fortfarande myllrade av – förvisso avklingande – propulsion är i dag helt tyst och planlöst.

I går hittade jag några verkligt fullkomliga symmetrier. Saker som funnits där under näsan sedan Hon klev in. Sådant jag egentligen vetat men inte varit medveten om. Sådant som enbart vad man i brist på mer korrekta benämningar brukar kalla slumper och sammanträffanden. Symmetrier, alltså. Jag gillar dem.


Ner från höjden av tankemässigt orienterat byggjobb. Ut på den blanka ytan och ner i det salta vattnet. Allt finns där. Omfamnar. Havets rörelse ändrar aspekten och ljusen i söder tänds ett efter ett. Allt jag har att göra är att andas. Det är precis allt. Och känna det jag skapat släppa taget, vandra ut i havet för att sedan skaka de sista resterna från mina lemmar tillsammans med människor från hela världen.

Mot slutet av ett race blir sökandet efter fortsättningen ett faktum. Efter att ha lyssnar igenom en del av Alan Watts inspelningar fick jag ett sammanhang att placera in mina egna iakttagelser i. Och det klarnade också till viss del varför jag är just här. Fick en impuls att söka. Leta. Googlade. Insåg att jag den vägen absolut inte finner det. Måste låta det hitta mig istället. Eller måste och måste – det är ju precis det som är hela saken.


Det finns ju inget måste. Inte ens måstet att inte måsta något. Och allt slår knut på sig själv i den ljuvliga paradoxen som är livets och som ingen riktigt mäktat med att förklara. Och tur är väl det.

Att sitta en bit bort

Vi är duktiga på att bestämma oss, min hustru och jag. Först bestämmer vi oss för en sak och sedan är vi jätteduktiga på att bestämma oss för att vi ska ändra oss. Enhälligt bägge gångerna. Smidigt, inte sant?

Kanske det den senaste grejen i vårt semestrande är att flyttar vi andra dagen. Tror att den kan ackompanjeras och potentiellt ersättas med en vana att under semestern ta en titt på kommande möjliga boenden redan innan hemresan. Det skulle i så fall innebära ett visst mått av långsiktighet. Även det en märkbar trend.

För en sak är säker; hit kommer vi alltid att komma tillbaka. Det här stället är hemma, det också. Till och med sinnet är med i matchen och kan på något sätt se den parallella tidslinjen under de elva månader som vi varit härifrån. Vi har sisådär tio år på oss att hitta vinterboendet och fan vet om det inte är i år vi ska börja leta. Per vessla, helst. Lite fartvind har aldrig skadat.

Och när vi ändå är inne på det där med långsiktighet. Under årets hittills avklarade dagar är det var jag ägnat mig åt yrkesmässigt. Efter att ha sammanstrålat med mina kollegor på gästrikemark beslutades att jobba långsiktigt med det gemensamma företagets ambitioner. Och jag – för min del – beslutade att sätta fart på de aktiviteter som leder fram till långsiktigt säkerställd inspiration och utveckling i form av (trumvirvel) – människor!

Jojomensan. Ingen liten ambition där inte och inte heller dess kontext – ett spridande av budskapet om den icke-finansiella rent ekonomiska epokens inledning. En inledning som vi egentligen passerat men insikten om vars förekomst nu måste sjunka till botten i sinnen och organisationer innevarande år för att nästa år sätta jordens fart på det mänskliga företagandet särskilt i vårt förledda västerland.

Långsiktighet. It’s the shit. Verkligen. Vilket underbart sinnestillstånd att befinna sig i. Inte på det där sättet att man sätter sig och planerar inför de kommande fem åren, gör upp en detaljerad budget för varje kvartal och fördelar ut ansvaret för den finansiella måluppfyllnaden. Nej inte så. Det är bara en förstorad form av dumhet.

Jag menar långsiktighet i formen av att låta visionerna bli verklighet även om det tar en stund. Även om det kräver något som inte finns i dag och om detta något som inte finns i dag även det kräver något som inte finns i dag. Att tro på, driva och njuta av att i den takt det vill skapa, förverkliga och forma det man drömmer om är en ren njutning. Att leva i nuet och njuta av att färdas mot någontings fullbordan genom alla dess nyanser och förändringar.

Att vara mitt i metamorfosen. Det är därför vi har tiden. För att få känna hur det hänns. Annars hade vi bara upplevt de två tillstånden. Men de finns ju egentligen inte. Det är förändringen vi är ute efter, inte sant?

Hela vår del av världen har varit så vansinnigt stressad. Det är ingen slump. Sättet vi låtit oss styras av pengar och sättet vi tvingat vad vi kallat pengar piska in oss i mentala hörn har gjort oss stressade, kortsiktiga och monumentalt dumma i huvudet. Men det håller på att släppa och vi vaknar, en efter en tillsammans. Människan och företagandet är två sidor på samma mynt och myntet är – i det fallet – ekonomiskt och påtagligt. Om myntet är en självutnämnd skuggmakt som inte finns är det något lurt. Därav det finansiella paradigmets hädangång.

Att sitta här borta och kolla lite jobbmail ger ett bra perspektiv. Alla de aktiviteter som är igång är just igång. Och när jag är här borta har jag dem på visst avstånd även om de fortfarande pågår. De pågår även inuti mig. Stället jag är på är Buddhas land och sättet man här hanterar saker och ting påminner på många sätt om det vi är på väg att implementera även på den västra delen av klotet.

Så. Nu ska här flyttas lite. Och sedan ska jag bada i havet. Sådetså.

Grindar

Något slags brygga har upprättats den här gången. Vistelsen i öst drog ut en sträng av energisk koppling, något jag egentligen inte har upplevt tidigare men som jag vet drabbat många besökare av de varmare kulturerna. Att uppleva livsåskådningens praktiska effekt på liv, sinne och samhälle låter sig inre riktigt negligeras. Tvärtom, det satte sig lägligt nog i en mental brytpunkt som kanske inte fanns där utan anledning.

Det snurrar till ett varv i obalans. Ilska, rentav. För vad där det vi gjort oss själva till i denna del av världen egentligen? Hur ska jag kunna leva och trivas omgiven av så mycket rädsla, vanmakt, skolboksfaschism och monetär snikenhet? Hur ska jag kunna kliva runt i kylan och lyckas bibehålla min egen värme när vi så taktfast som kollektiv beslutat oss för att fortsätta låta diverse logiskt bakgängade tankeformer fortsätta motivera vårt interpersonella skitstövelskap?

Så länge som vi lever där i den vänstra hjärnhalvans fängelse, smitt av kallt logiskt rostfritt stål, förseglat med lås av skuld genom materia, pengar eller andra tankeformsinternerade entiteter så kommer vi inte vidare. Så länge vi inte släpper in känslan av vad livet egentligen är till för så sitter vi där i varsin kall busskur av cement och blänger på de förbipasserande samtidigt som vi knyter näven i fickan kring det käraste vi har – de varma, underbara slantar som ska betala för bussfärden från arbetet till köpcentrat.

Rättvisa. Monetär eller kosmisk? Det är en jävla skillnad. Monetär rättvisa är förlängningen av det egna direktreglerandet. Om någon gör mig orätt är det inte bara min rättighet utan förbannande skyldighet att ge igen. Om någon får av mina tillgångar förväntas jag kräva åter inte bara vad jag lånat ut utan också – givetvis – ränta. För varför ska jag hjälpa någon om jag inte vinner något på det?

Där är ju faktiskt de bägge stammarna ganska överens när det kommer till kritan. Men utövandet skiljer sig högst avsevärt. Vårt jävla sätt – för att vara uppriktig – är ju inte direkt uppbyggligt. Ett öga för ett öga, den påstådda egennyttiga naturen som ska bo i var och en av oss. Och vem gör något för någon annan utan att vinna något på det? Egentligen. Jo – riktiga människor. Av kött och blod. Med ett hjärta som inte förvägrar sig.

Men så finns de där regenterna, så att säga. De där som vill hålla oss isär för att själva vinna ett berättigande för sin priviligierade tillvaro. De har funnits här länge och de har smitt sina ränker i tusentals år. De skyr vänlighet, hjärtlighet och godhet som katten skyr badkaret, men kanske är de bara fostrade till det de stackars små liven. Eller så är de av en helt annan stam, satta här ibland oss för att provocera oss att mala ner deras småaktighet i vår stora varma kvarn av mänsklig värme.

Men låt oss kika på hur det skiljer, för det kanske har undgått någon stackare uppvuxen på skogaholmslimpa, avlad på räntesats och tillbliven genom det bankfackets givna utrymme för oss västerlänningar att leva inom. Om som väluppfostrad västerlänning, drillad i egennyttans evangelium, kanske detta med Karma inte är det allra mest självklara. Så vi tar det från början.

Om man tror på Karma, vilket en stor del av världens befolkning gör, så är det inte den som blir utsatt för saker som ytterst blir lidande. Det är den som utsätter någon som drar på sig straffet. Inte direkt genom till exempel rättsystem, hämndaktioner, social utfrysning och liknande utan genom den kosmiska rättvisans försorg. Kanske återföds man till grodslav eller något annat inte särskilt kul. I alla händelser återföds man eftersom man inte klarar examinationen och inte tillåts glida vidare till nya utmaningar i andra dimensioner. Typ så.

Så om jag smiter från notan utan att betala. Om jag våldtar någons barn. Om jag gör inbrott och plockar för mig av allt om värde – då är det mitt problem, inte den bestulna. Hos oss är offret helgat. Att vara offer för något är faktiskt vad många strävar efter. Att det ska vara synd om oss stackare och att detta är en positiv känsla finns inmurat i de mest centrala murarna av vår samhällsbildning, tydligast manifesterat genom sjukledighet och det amerikanska skadeståndssystemet.

Synsättet med Karma ger en mycket intressant och tydlig effekt på samhället. Där finns ytterst få lås, ytterst ovanligt med förskottsbetalning och vad jag kan se från min horisont finns där ytterst en mycket mindre grad av brottslighet. Däremot finns fattigdom. Rikligt med fattigdom. Och allt vad det för med sig. Jag kan inte bedöma fattigdom, däremot vet jag väldigt väl vad rikedom för med sig. Jag har inte precis bländats av de själsliga egenskaperna hos de ultraförmögna jag träffat genom livet.

Kanske är fattigdomen och det materiella icke-välmåendet bättre än dess rike broder. Kanske är bristen i överskott just vad som behövs för att bryta igenom den materiella illusionen. Kanske är slika utmaningar skapade för de verkligt meriterade, de som kvalat in för sista vändan här i jordemiljön? Att testas – kan man bibehålla vänlighet, värme och kärlek under de mest snålt tilltagna förutsättningar? Klarar man det så klarar man vad som helst och får gå vidare. Så kan det ju också vara.

Tar man oss härhemma och kikar lite på vem som får vad för vad så lutar det ju faktiskt ditåt. Om vi tar det lilla ryggdunkande gänget bedragare som styr och ställer i vårt näringsliv och tjänar minst några hundra millar per år på att – ja – plundra företag, undvika ansvar och snabbt som ögat skutta till nästa båt innan den man sitter i sjunker och så ställer vi det mot vårdbiträdena som låses in med de senila patienterna på avdelningen när vinterkräksjukan härjar som värst. (”Neeej – inte behöver nu tvätta mig – jag kan inte minnas att jag bajsat…”). Vad ser vi då?

Ser vi inte samma sak egentligen? Stereotypen västerlandet – välmatad, egennyttig och materiellt välmående gentemot österlandet, näppeligen överlevande, hjälpsam, självuppoffrande kring existensminimum. Vem mår bäst på insidan? Vem upplever livet som fyllt av mening? Klart som fan vi blivit lurade – allihopa. Och vi köper det. Varje dag i ett köpcentrum nära oss.

Nu tror jag dessbättre att det är väldigt lätt att ändra på dessa sakers tillstånd. Vi behöver bara kika lite djupare i oss själva. Se vad det är för några vi är. Vi är här av en anledning – kanske rentav samma anledning. Och när det känns som det gör för mig just nu – när vanmakten kring vad det är för en egennyttig perversion som driver vårt mönster här hemma – då blir också beslutsamheten som störst.

Hans sista ord hänger där i luften. De om att hjälpa andra är det meningsfulla. De blandas med de nyliga iakttagelserna vidare genom den nyuppvisade potentialen i vad som skapats de senaste tio åren i en helt annan arena. Jag vet inte vart det är menat att ta vägen. Inte en aning, faktiskt. Men med Henne invid och med avstamp här i den upptinande åkern håller något på att hända. Det växer och formar sig.

Så är det nog för många. För hur gärna vi än förnekar det växer vi allesammans. Hela tiden. Vi växer och inser att de tyngder som placerats på oss inte är äkta. Att den monetära skulden är en förlängning av härskarreligionens satanism och att vi i våra sinnen lätt kan upphäva dess verkan genom att se den för vad den är och börja se livet utan dess måsten.

Om jag har ett huslån på 1 MSEK så har det inte under några omständigheter kostat banken mer än 40 kSEK att skapa lånet. Så när jag betalat totalt 40 kSEK i ränta och amortering går strömmen åt det andra hållet. Den som företräder det väsendet; den som äger banken och förser sig av mina hoparbetade tillgångar för att mätta sin egen omättlighet är också den som drabbas när karmabokföringen för lämnas in för bokslut.

Jag behöver inte hämnas. Inte ge mig på de som kan tyckas ha givit mig på mig. De flesta har inte vetat om vems ärenden de sprungit och kommer förr eller senare att genomskåda skådespelet. Det ljus som bor i var och en av oss klarar sig alltid, men hur ska mörkret överleva i det ljusa rummet? Nej, det var just det.

Found and Lost

Omgivningens tankar och känslor påverkar mig alltmera. Eller – rättare sagt – jag börjar begripa till vilken grad omgivningens tankar och känslor faktiskt påverkar mig. Kontrasterna gör det än tydligare och vilken kulturell resenär som helst kan nog intyga att om man drar undan de inpiskade skygglapparna den ängsliga överlägsenheten så har man i t.ex. Bhuddaland betydligt bättre grepp om varför vi är här och vad livet egentligen har för en mening. För att inte tala om döden.

Så klimat, mat och bra dansgolv i all ära – den strida strömmen av Européer förklaras nog närmare av det grundläggande behovet av att slippa ur fållan en stund. Visst, en del kommer hit och lever rövare – svinar och har sig. Men de ser ut att vara förvånansvärt få. Aldrig har jag sett européer vara så trevliga mot varandra. Och förändringen går fort. En positiv inställning till livet är den mest smittsamma åkomma som finns.

Hemma i skolboken är det just precis det man fruktar. Tänk om den mest grundlurade av alla – den kristet fostrade européen och nordamerikanen – skulle börja ändra tankemönster. Om man skulle börja beakta sina handlingar ur perspektivet varför man lever och vad det leder i det lite längre loppet. Om man skulle börja lyfta på slöjan och leka med tanken på livet som lekplats istället för sammanbiten bestraffning.

Vad skulle hända om vi släppte taget om habegäret? Om vi värderade både den rika och den fattiga domen som jämnbördiga läromedel på en skala nära vars nollpunkt mästarna trippar runt och hanterar livet blott med tankar och små, små gester. Det blir slut på den västerländska hypnosen den dagen. Ett snabbt avklarande med en rad tillsynes stora men ändå ganska harmlösa konsekvenser.

Det är klart – alla våra statsbildningar bygger på rädsla och vanmakt. När alla de regler som finns där för att bibehålla auktoritet och fruktan samt att hindra livet från att ha sin avsedda gång försvinner – var hamnar vi då? Det är bara att tänka tanken. Går att finna svaren med logik, faktiskt. Eller känna efter.

Det vi har haft och fortfarande har är ju knappast något vi ska skälla på. Vi har säkerligen behövt det. Vi har fått lära oss hur det är att inte äga vår egen tid, hur det är att vara slav under påhittade skulder, hur det är att lämna bort sina barn på anstalter, att slaviskt följa andras regler, att tvingas ut i kylan på grund av oliktänkande och kanske mest av allt – hur det är att känna den där totala meningslösheten.

Men det går över. Livet är så synnerligen meningsfullt. Alla de artificiella pluggar av mening som stoppats i samtliga kroppsöppningar vittrar sakta men säkert sönder och utbytet med omvärlden uppstår. Många är just nu inne i konspirationsracet, kanske den sista anhalten. En motreaktion av mycket viktig art till allt det man förgiftats med. Nödvändig för somliga, för andra inte.

För i konspirationskaskaden bor även den där mycket bekanta känslan av hjälplöshet. Samma grundton som i alla de klassiska härskarteknikerna sköljer fram genom den förgiftade maten, den frätande nyhetsrapporteringen, de diaboliska planerna att mikra hela planeten och de regelrätta sprutorgierna ovanför våra huvuden. Vem vet, kanske äger även blodgivandeväsendet en annan rot än gängse bild förespeglar?

Men, om jag ska vara helt ärlig och uppriktig ur min alldeles egna ståndpunkt. Det är skitsamma. Vi kan kämpa mot saker hur länge som helst. Mot varandra, mot linjer på himlen, mot insikter och känslor. Vi kan kämpa för och emot saker tills vi blir blå i ansiktet och dör martyrdöden allihopa. Jag tror inte det ger så särskilt mycket.

Det universella språket finns kvar, även om det sägs vara borta. Alla pratar humor. Och de som inte gör det kan lätt lära sig det. Där har vi det – skrattets unisona bärvåg. Som tar oss ur skolan och vidare in i vad vi än önskar. Livet, döden – är det verkligt? Och spelar det någon roll? Glädjen är verklig och kärleken likaså. Jag är helt säker på att vi är här av den anledningen.

Och jag är säker på hur det gått till. Att vi i inkapslad instans efter instans själva valt det. Riggat det. Givit oss hän och startat spelet efter tidslinjen. Det är därför vissa människor är närmare än andra. De är med i mitt spel. Ett spel bland många som spelas här och nu och där det kanske är så att vi faktiskt går in i självaste slutspelet för ganska många precis denna tid vi har nu. Även om livet på jorden nog aldrig varit direkt långtråkigt ur den synvinkeln.

Så när vi i går besåg det allra sista avsnittet av den enda TV-produktion som någonsin tagit mig med storm så kändes det inte som någon slump att vi – min älskade och jag – är på en tropisk ö med flygplan nära över våra huvuden. Och med relativt nyligen avlidna fäder fått vandra genom de sugande bränningarna längst stranden för bara några nätter sedan i en kavalkad av vad som varit men inte fanns i minnet.

Så här slutar denna episka produktion genom vilken jag till största delen sovit, men vars påverkan på mig knappast kan sägas vara liten. TV-serien Lost ramar in så gott som hela min livsåskådning och manusförfattarna – vare sig de vet det eller ej – har gjort något större än någon annan mediaproducent någonsin kommit i närheten av. Här är slutet. Början. Livet. Inte sedan Pelle Svanslös fick skulden för en eldsvåda 1980 har jag gråtit framför TV:n, men i går var det dags igen.


Meningsfullare har jag aldrig sett. Inte den vägen.

Kan jag förklara? Nej. Jag kan nog egentligen inte det. Orden är ju bara ord ändå när allt kommer omkring.

Det som inte finns i det som inte finns kanske finns

Jag är ju en stark anhängare av paradigmet ”pengar finns inte”. Men jag börjar ju också begripa att självaste verkligheten inte egentligen kan sägas finnas. Så om pengar inte finns i verkligheten som inte finns – då borde ju pengar finnas. Och sannolikt är det just därför vi är så fast i dess grepp. För vad är pengar egentligen? Och vad är verkligt?

Om man tänker sig att allt som förefaller verkligt egentligen är symboler med koppling bortom verkligheten till det verkligheten ämnar att åskådliggöra då känns det ju ganska vettigt att vi inte riktigt kan erkänna penningen som storhet men att vi alla vare sig vi vill det eller inte måste medge att pengarnas makt är reell.

I vårt västerländska paradigm förefaller penningen ha sin upprinnelse ur skuld. Handel med skuld av olika slag har så småningom lett till handeln med pengar och i sin tur till monetär skuldsättning. Skuld står vid roten till det västerländska kulturella släktträdet. Skuld och de sju dödssynderna. Rädsla och alla de andra manier vi fostras att låta våra sinnen uppehålla sig med under vår vandring här.

Det blir väldigt tydligt när man är där jag är nu. Där Karma står vid roten till det kulturella trädet. Alla de där låsanordningarna som saknas. All en där brottsligheten som inte finns. Här finns fattigdom. Stor och utbredd fattigtom. Och ingen har sin hund försäkrad. Men här saknas den där verkliga brottsligheten – laglösheten till trots. Eller är det just därför?

För om jag kommer hit som fläskstinn turist och begår övergrepp mot barnen, spyr på hotellet utan att ta reda på efter mig, utnyttjar deras fattigdom och lever rövare – vem är det egentligen som råkar ut? Vid detta träds rot är det den som svinar, och det känns helt korrekt. Att hugga emot och statuera exempel via envig för de förorätter jag utsätts för är helt onödigt. Rättvisan finns på andra sidan skynket.

Och så är det kanske med pengarna också. De finns här - i den så kallade verkligheten - som ett slags motvärde till det spel de konstituerar på andra sidan skynket. Kanske är det därför den som i denna värld på girighet och utsugeri ackumulerat stor rikedom utan undantag mår mycket, mycket dåligt. Förklarar om inte annat det västerländska hälsoläget på ett förtjänstfullt sätt.

Så pengar kanske finns i alla fall. Som ett slags gravitationskraft i det energispel vi alla valt att spela. Det är fantastiskt att kunna få anledning att ändra sig ibland. Återkommer på temat.