Städdag

Jag har blivit riktigt ledsen. I går eftermiddag. I min bil. Det kanske inte låter sådär vansinnigt banbrytande men saken är den att jag väldigt, väldigt sällan blir ledsen. Jag har nog inte varit riktigt ledsen på tjugo år. Inte på det lilla viset. Med ledsen menar jag inte själva yttringarna - att hänga med huvudet, gråta eller småmuttra mot omgivningen. Med ledsen menar jag känslan i hjärtat. Inte ett hugg, inte ett plötsligt upplossande. Nej, ledsamheten är inte sådan – i alla fall inte för mig.

Ledsenheter är den stillsamt flytande vattenmängd som rinner fram på känslans yta efter att ha tinat loss ur ett berg av is. Ett isberg vars kalla kärna vuxit på sig genom åren och genom ansamlande av min fuktiga utandningsluft blivit till ett berg, format av mina utandningar, av min värme – till en stor monolitisk klump av is mitt inne i mig. När den smälter frigörs allt vad den byggts upp av. Alla de ord, tankar och känslor den sugit åt sig sätts åter fria på känslans lilla insjö. Det är att vara ledsen för mig.

I går smälte hela sista biten ur energin från ett mycket spänt och ansamlat sinne. Rännilarna nådde stranden ungefär samtidigt och skapade symmetriska mönster i ytan. De som känner mig – verkligen känner mig – såg vad det var som hände. Kände. För första gången i mitt liv fanns där någon som förstod. Som kände vad jag kände. Och vi pratade. Aldrig förut har jag pratat om just det. Kärnan lade sig i dagen. Tack.

Så. När jag nyss  vaknade var det inte utan viss uppsluppenhet. Den förhöjda ytnivån i känslan ger utrymme för ytterligare djup. Men förbehållet att vårda isen och låta den fortsätta ta tull på min värme är dött. Jag känner mig friare än någonsin. Lösgjord från en livslång boja av skuld. Ett slags ofrivilligt slavkontrakt signerat av en liten pojke som inte var begåvad med mer än en snuttefilt, sina tårar och skuld.

Jag tror att man väljer dem. Och jag valde med omsorg. Aldrig hade jag kunnat tänka mig en mer givande kombination. Den ena som upphov till isberget, illustrerande det enkelriktande tagandet, den andra att rycka mig ur gropen, gestaltande den villkorslösa generositeten - att leda mig till glädje och locka mig att utforska världen med fast blick riktad mot det positiva i livet. Liven, snarare. Isberget härrör ur mitt allra första liv. Det som tog slut för åtminstone 25 år sedan.

Jag har mött isbergsmänniskor många gånger genom livet. De har så att säga öppnat dörren åt varandra. Jag har slagits med dem och insett att jag har en utmaning lagd inför mina fötter. För att inte såra de kvarlevande välmenande har jag inte kunnat ta ställning. Istället har lager till lager av is växt till inom mig.

Förbehållen är borta nu och jag kan kliva upp och anta utmaningen. De som inte kan ta mig som jag är ska bort. Ha så trevligt i varandras sällskap. Nu har mycket att lära av er själva. Inte under den väl vävda snuttefilten. Den som doftar av mina så väl beskrivna oförrätter, döden och andra livets hittepårealiteter. Och hör av er när den är uppeldad. Inte förr. Tack.

Och för den som känner sig berörd men inte förstår. Läs igen. Tills ni förstår. Ring inte. Skriv inte. Läs igen. Tack igen.

Kostymen

Det hänger en kostym i min garderob. Det ligger damm på axlarna och den passar sisådär, men den hänger där. Numera mest som ett minne från svunnen tid. Jag har levt i den där kostymen, tillbringat hela år i den. Den har varit ett villkor för alla de liv jag levt och jag har den att tacka för otaliga lärdomar som utan dess existens inte varit möjliga.

Kostymen uppstod som lösning på ett bekymmer som jag tror är ganska många slåss med någon gång i livet – gränssnittet mot andra människor. De tonarter, protokoll, sociala oskrivna kontrakt, energitransaktioner, skuldfällor, ritualer, projektioner och andra företeelser som finns där i den domän där människor möter människor i form av just människor.

Mina tentakler har alltid varit alldeles för långa. I utfällt skick har de trasslat in sig all möjlig bråte och inte sällan har de fastnat där med det icke-önskvärda resultatet att jag när jag studerat bråten färdig och vill gå vidare så har jag rivit ner strukturer som varit viktiga för andra. Kanske har jag i min missklädsamma nyfikenhet och vilja att gå vidare ödelagt en struktur där någon bestämt sig för at leva.

Det där med tentaklerna har varit jobbigt eftersom det gör ont i mig när jag orsakar andra skada. Och inte blir det bättre av att jag i standardversionen – i likhet med kanske varje annan människa – inte haft något som helst skydd mot känslointryck över huvud taget. Dålig kombination, kanske. Men en triggande sådan. Efter ett tag.

All min omvärlds ledsenhet, ilska, skuld och aggression fann direkt sin återgivna klangbotten i min känslas yta. Speglades och gav upphov till ringar. När någon var ledsen hade jag inte en tanke på att det skulle kunna vara på grund av någon annan än mig själv. När någon var arg var det på något sätt samma sak.

Jag kan fortfarande känna smaken i munnen av den skam, rädsla och ledsenhet som direkt infann sig när en av de knappa 30 eleverna i min mellanstadieklass langat en bandyklubba genom ett fönster och de närvarande kontemplerade hur man skulle hantera situationen visavi den annalkande lärarkåren.

Sinnet minns ännu hur det kändes när morsan grät sina otillräcklighetstårar. Hon orkade inte alltid – vem gör det? För henne brast det där. Hennes tårar landade på min känslas yta och skapade där moarémönster över tiden. Jag om någon förstår henne. Jag grät precis likadana tårar de första tolv åren av mitt liv. Vid varje motgång, varje utmaning. Total kapitulation och gråt.

Skolan blev inte sådär jättekul till en början. För hur många väljer aktivt att umgås med den där som tillsynes utan anledning blir jätteledsen och kanske rentav genom sitt dåliga uppförande drar på sig rastvaktens uppmärksamhet med snar och summarisk dömande rättvisa som ju lite slumpvis kan hamna där det hör hemma.

Nej, så kan man inte ha det. Och lärdomen stod där i kulissen och väntade. Det var dags för lille Nille att torka tårarna och skaffa sig en kompis och genom Lars försorg blev det också på det sättet. Lars var min mellanstadielärare. Han ändrade förutsättningarna rejält då han efterträdde den lågstadielärare som även hon sprungit ut och snutit sig i otillräcklighetstårar någon gång i veckan istället för att möta sin klass med något slags stadga i blicken. Så här i efterhand undrar jag om hon kanske inte hade en flaska på toaletten också.

Lars, nyutexaminerad från lärarhögskolan och med en brinnande känsla för rättvisa och struktur skapade ordning i klassrummet. Han såg till att alla suddgummin och pennor hade nummer på sig (jag hade nummer 17). Så använde man kontorsmaterialet till sattyg kunde man räkna med att man blev spårad såsmåningom. Om inte annat på 10-rasten då klassvakten skulle vässa alla pennor som ställts i det kollektiva pennstället.

Lars tittade ut över klassen och på ett par veckor insåg han att där fanns sociala utmaningar. Min värsta antagonist vid tiden var tämligen nyinflyttad och hade det trassligt hemma. Det tog Lars exakt tio minuter att få reda på hur det låg till genom ett samtal mellan sex ögon. Kvällen därpå satt Lars, min antagonist, hans mamma, jag och mina föräldrar hemma i vårt vardagsrum och pratade om saken.

Antagonisten blev min kompis från den kvällen. Vi förstod att vi hade väldigt mycket gemensamt. Vår vänskap rann ut i sanden men för oss bägge blev det inträdet i den accepterade sociala sfären. Den där strykplatsen upphörde så att säga att finnas till. Inga flera snuskoperationer. Inga flera ”Nille-farlig-utbrott”.

Vi hade flyttat från det ensligare huset vid stora vägen ner till samhället med asfalterade cykelvägar och farmor 300 meter bort – in i det hus min farfar låtit bygga och där min farsa bott från ungefär den ålder jag hade när vi flyttade. Livet började leka. Jag kunde gå till skolan, ta med kompisar hem och på grund av ett mycket lättavlyft fönster i källaren kunde jag med tiden även kunna romantisera lite utan någon som helst risk till insyn eller upptäckt.

Släktsammankomster var viktiga saker i bägge de släkter som ledde fram till avlandet av mig och min syster. Heliga sammankomster, kan man nog säga. För i takt med att de sociala lockelserna tilltog så blev det ju som för precis alla andra som vuxit upp med tiden mer intressant att vara med kompisar än att sitta och tugga med släkten. Jag förebrådde mina föräldrar detta. Tror inte att det gör mig världsunik.

Inte heller min syster erhåller status som den första kvinnan på jorden att framstå som lite bättre än sin storebror genom att vara med på all upptänklig släktaktivitet och där möta resterande släkts förfasade uppsyn när de ser att det svarta fåret inte dykt upp även denna gång. Som förälder i den traditionen måste det vara jobbigt. Vad har jag gjort för fel som inte får med mig ungen?

Och här kommer vi tills det knepigaste. Till själva upprinnelsen till att detta blivit ämnet för dagen. För oss bondungar så handlar det kanske mest om släktsammankomster, men jag har förstått från representanter från den svenska så kallade överklassen att mönstret är ungefär detsamma i alla skikt och lager. Även om begreppet släkt kan bytas ut eller vridas lite.

Måste stanna här en stund - jag har en fråga. Varför är det så viktigt med släktsammankomster? Varför är det sådär obeskrivligt heligt dundermegaviktigt? Varför blir den som inte dyker upp sedd som sämre? Släktens svarta får är ju knappast något nytt begrepp; men bor det kanske en liten ledtråd i det blygsamma faktum att det faktiskt är får vi talar om?

Senare i livet såg jag precis och exakt samma sak i ett annat sammanhang av helig innebörd kring vilket det rådde totalt tankeförbud kring tankebanor i stil med ”jag kommer inte”. Nämligen firmafesten. Även där har vi en helig gral där den som inte dyker upp, likt det svarta fåret, inte är en god lagspelare. Jag har aldrig riktigt gillat firmafester och vad de urartat till. Men vad vet jag? Har ju inte varit på så många.

När jag uteblev på firmafesterna kom det upp i utvecklingssamtalen med närmaste chef. Det var ju på något sätt så att jag inte riktigt passade in socialt och linjechefens jobb är ju att se till att folk ändå fungerar i den kontext som arbetet utförs inom. Nu hade jag en mycket bra chef på den tiden. Han köpte med en blinkning i ögonvrån att jag inte ville missa tåget. Jag var undantaget som fick hållas i IT-boom-tillväxtföretagens masspsykotiska sammanhållningsträsk. Det svarta fåret.

Det var där någonstans jag upptäckte att jag hade fått på mig kostymen. Och jag begrep att jag nog måste fått på mig den där i de ytterst tidiga tonåren. Kostymen hade till funktion att separera min känsla från resten av världen. Känslan är i mig en spegel av vatten. Innan kostymen var den öppen, likt en vattenpöl. Utsatt för fallande föremål, passerande biltrafik och vad det nu må vara.

Kostymen implicerade ett skalskydd för känslan. Gjorde den hermetiskt innesluten från världen i strikt konfrontativ bemärkelse. Men hur innesluten den än må vara så påverkas den ändå av världens och mina rörelser. Som vätskan i en kompass, ungefär. Känslan blev på så sätt betydligt mindre känslig. Avskärmad å ena sidan. Ur vägen å andra. Istället för att känna mig fram genom livet hade jag börjat tänka. ”Jag tänker alltså är jag”.

Så här i efterhand ser det ju ut som den logiska sak i världen. Jag var inte jättegammal när jag flyttade hemifrån. Eller; flyttade och flyttade. Jag stack, helt enkelt. I praktiken. Var inte hemma särskilt ofta. Alls. Varför? Eftersom jag inte orkade vara där på grund av den stämning som rådde. En stämning som jag vid varje möjligt tillfälle fick förklarat för mig att jag var upphovet till.

De förklaringarna trängde inte igenom kostymen, sydd med tankar och garnerad med intellektuella utsmyckningar. Jag hade dragit vidare till tankens absoluta hemvist. Bodde mer eller mindre regelrätt hos den akademikerfamilj som med de mest fullkomliga betyg i botten avlat en dotter. Jag menar – hur kan något gå fel när pappan är professor i biomedicin?

Bländades av allt det rationella. Allt det empiriskt bevisade. Allt det rättrådiga fnysandet åt allsköns hittepå och kvacksalveri. Jag ville utbilda mig, skaffa mig en stabil rationell plattform att stå på och på så sätt göra mig en stabil, ekonomiskt trygg och fullkomligt rationell tillvaro med väl avvägda amorteringar och ett litet pinnhålsflytt i karriären då och då. Så jag började plugga.

Det tog tio poäng innan jag förstod att universitetsvärlden inte var något för mig. Jag ville prova saker. Leka med tankarna och själv upptäcka vad det var för något som var möjligt och omöjligt. Inte plugga mig till vad andra kommit fram till. Den akademiska svärfamiljen såg vad som hände. De tappade hoppet.

Istället började jag jobba. Tackochlov i akademisk miljö. Där bananskal efter bananskal ledde i cirklar. Inskränkande cirklar. Väckte min rastlöshet. Fick mig att söka mig bort. Till vad som skulle bli IT-boomen i Stockholm och allt vad det förde med sig. Men det är en annan historia.

Kostymen satt där. Skärmade av mig från så väl den egna som den svärinneboende familjens krav och åsikter. Innanför den byggdes ett tryck upp och jag fann tids nog utloppet genom den kreativitet jag kunde väva in i det nyförvärvade Stockholms-it-jobbet.

Kostymen fick nu nya funktioner. Istället för att helt och hållet avskärma känslan så blev den ett slags uttrycksbrygga. Jag kunde forma föredrag, kodrader och presentationer på sätt så att de kunde återspegla mina känslor på insidan. Så kom skrivandet in på arenan. Ett ännu mer användbart sätt att forma vad som rör sig på insidan att ta form även utanför kostymen.

Skrivandet gav upphov till tankar och bekantskaper som jag släppte genom dräkten. I många år levde jag ett regelrätt dubbelliv, mycket tack vare att hemmet fanns i Uppsala och jobbet i Stockholm. Allteftersom gavs det även möjlighet till resor i arbetet vilket ju ökade möjligheterna högst avsevärt.

Många korta bekantskaper av skiftande karaktär. Saker som fick den inre vattenmassan att röra sig. Som gav mig intryck, hela vägen in vilka sedan kunde förvandlas till uttryck genom jobbets och skrivandets försorg. Jag fann människor som var som jag i dubbellivet. Som också hade en kostym på sig och vars mer eller mindre medvetna sökande hade till mål att hitta andra som önskade leva utan den.

Och så småningom hittade jag Henne. Budskapet bodde i hennes ord långt innan jag upplevt hennes närhet. En människa att vara naken tillsammans med. En själ att släppa in hela vägen till min pöl och låta bada i den. Vi grävde tillsamman kanaler mellan våra själars vattentäkter.

I sinnet hade jag varit på resa under många år, även om jag hade ett fast stationerat tandbordsglas i Uppsala. Innan Hon dök upp var tanken att jag skulle flytta från lärostaden. Till stugan i norduppland, Gävle, Singapore, Köln eller Sydney. Gjorde detsamma vilket, egentligen. Även om logistik och ekonomi pekade på Gävle. Att hon dök upp så nära är givetvis en av alla de där slumperna som egentligen är något annat.

Det gick fort när jag väl kommit hit. Jag började kunna vara utan kostymen hela dagar. Veckor. Numera månader. Det har faktiskt hänt att jag åker till jobbet utan att ta på den. Eftersom de jag träffar där accepterat mig som jag är och eftersom jag litar på den, känner ömsesidighet och äkthet i deras närhet.

Här hemma har jag träffat vänner. Vänner av en sådan sort jag aldrig förut mött. Kanske är det eftersom jag inte har kostymen på som de blir äkta vänner. Som det blir på riktigt. För att äkta vänskap ska uppstå kanske de bägge parterna måste vara kostymlösa. Äkta. Förbehållslösa.

Jag har haft värk i kroppen så länge jag kan minnas. Den är borta nu när jag lever utan kostym. Jag har känt mig nervös, orolig och stressad. Inte längre. Jag har varit rädd och oroat mig om vad andra ska tycka och tänka. Bekymrat mig för pengar och att saker ska gå sönder. Att kärleken inte ska finnas och att jag inte är en bra människa. Att det ska bli kärnvapenkrig. Att folk ska dö. Att livet är meningslöst. Och att trötthet är en dold sjukdom.

Been there, done that. Allt det där har gjort mig till den jag är. Fört mig till den här punkten i livet. En punkt av naken ärlighet och total uppriktighet. Först nu känner jag att känslan faktiskt är viktigare än tanken. Att min yttersta skyldighet i livet om jag vill må bra och kunna ge min omvärld något av vikt är att vara ärlig och uppriktig gentemot och inför mig själv. Tanken är inte sådan. Den låter sig luras, övertalas och pressas. Känslan, däremot. Den är plågsamt uppriktig. Och även om den tar mig ut på avvägar ibland så är avvägarna givande på sina små sätt.

Jag har inget att invända mot känslan. Den ger mig total och villkorslös frihet. Inte frihet som i att tänka ut saker och förverkliga dem utan frihet som i att följa hjärtat i varje enskild situation och att faktiskt aktivt välja – med hjärtat – att inte lyssna till tankens propåer. Vem vet – med tiden kanske tanken kan jobba åt känslan? Det skulle nog kunna bli alldeles underbar.

Så kommer vi till den besvärliga punkten då kostymen faktiskt behöver tas fram ur garderoben. Dammas av. Välja en slips, stryka en skjorta. Jag har förändrats sedan jag sist använde den så den sitter obekvämt. Tvingar kroppen in i ett rörelsemönster den inte trivs med. Att bära kostymen är att forma mig till någon jag inte är. Av kompatibilitetsskäl. Ett vitt får i den bräkande fårskocken.

Jag vet att jag inte är ensam om det här. Jag vet att alla i sig har naken uppriktighet, ärlighet och en fri, otämjbar känsla. Ta vilken lördagskväll på krogen som helst – hur många ärliga samtal får man inte höra? Hur många hjärtliga aggressioner får inte sitt utlopp i kön utanför? Befriade av det sociala och tankemässiga frikortet berusning får känslan att flöda genom kostymgränsen.

Jag vill verkligen leva naken. Och när jag för någon månad sedan klev upp på podiet och drog av en presentation som kom rakt från hjärtat – om än draperad i yrkesmässiga ordalag – var det ett ställningstagad. Jag vill inte jobba i kostym längre och då måste jag visa vem jag är utan kostymen för att få veta om det finns någon som kan tänka sig att fortsätta jobba med mig. Typ så.

Dagens inre konflikt har sitt ursprung i familjen. Den familj jag växte upp i under mina bägge första liv. Det känns faktiskt så – som om jag levt många liv och som om jag har många liv att leva; även innan döden. Jag har bytt ut många människor efter vägen. Vänner och bekanta som funnits där längst livets stig en tid för att sedan fortsätta efter en annan väg.

Jag har fått lära mig att det är fel. Att man inte ska byta ut sitt umgänge utan att man ska ta fasta på vänskap, släktband och att det – lite som med pengar – inte är ekologiskt korrekt att inte vårda de vänskaper man har. Men jag har aldrig kunnat. Om hjärtat inte vill så kan jag inte tvinga mig till det. Jag är värdelös på relationer. Och har spenderat många år på att försöka klura ut varför.

Men i nakenheten ser jag ett slags förklaring på det där. Det har funnits syften och anledningar bakom alla de personer jag träffat på min väg genom livet. Jag kan ju bara svara fullt för mig själv men jag upplever att det finns en kärna av ömsesidighet i varje lite närmare relation jag haft. Att bägge parter behövt varandra en tid för att utvecklas och sedan fortsätta var och en på sitt håll, var och en via sina bekantskaper mot nya lärdomar och mål i livet.

Om jag tvingar mig själv att hålla fast vid alla. Om jag samlar vänskaper som om de vore Goebels porslinsänglar i ett skåp och tar fram dem då och då för att damma av dem – vad har jag dem då till? Är det för att bevisa för mig själv hur betydelsefull jag är? Att jag bill mota min dåliga självkänsla genom att räkna mina vänner? Eller är det så att jag använder dem lite som en valuta? Att jag dammar av samlingen i skåpet för att de som besöker mig – de som kanske kan bli nya vänner i samlingen – ska få se hur mycket jag har. Uppvisning. Och attraktion av ytterligare material genom gravitationen hos själva samlingens massa.

Men är jag inte samma människa nu som innan Lars kom in på arenan och ändrade kursen. Ja och nej. Alla celler i min kropp är säkerligen utbytta många gånger om. De tankemönster som rör sig i mitt sinne och de vågrörelser som bor i min själ påminner kanske inte så ofta om de som föranledde ”Nille-galen-tillståndet” i lågstadiet eller den där ändlösa samvetsbaserade ledsamheten när andra grät hemma.

Och har jag nått något slags mål? Har jag blivit den jag alltid kommer att vara nu? Är jag formad och färdig – what you see is what you get. Take it or leave it. Tror inte det. Varje ögonblick är en passage från vad som varit till vad som kommer att bli. Jag vill fortsätta att formas. Nakenheten är ett delmål. Och den där brinnande lusten att elda upp kostymen kanske är en kittling som bor där för att jag ska förstå varför den finns.

Jag begriper ju att det är något jag inte begriper. När min mamma talar om för min fru att jag alltid svikit min familj så måste det ju betyda något. När min syster säger att jag är en egoistisk jävel som aldrig tänker på annat än mig själv och att min blogg dryper av passiv-aggressiv undertryckthet så måste jag ju tänka efter ett ögonblick.

Jag fick veta dessa saker av en anledning. Jag ville bygga färdigt vårt stall här hemma för att kunna ta emot Lord – en mycket, mycket stor häst – som blivit vår och som kommer hem till vår gård på måndag. Jag var både nykär i Lord, stressad av allt som är kvar och göra och så där kreativt speedad som jag blir av saker som känns rätt och händer fort när jag i impulsen ringde till nämnda syster och talade om att jag inte skulle hinna komma på dopet av hennes dotter. Att jag helt enkelt tänkte prioritera annat än sex timmar i bil och två timmar i kyrka/kaffedoft denna lördag.

Det var nog inte så särskilt genomtänkt. Jag vet ju. Jag vet att dessa sammankomster och kyrkliga knutpunkter äger mycket stor relevans för andra, även om jag själv inte känner det. När jag bestämde mig för att gifta mig så var det festen jag tänkte på. Och jag hoppas för mitt liv att ingen kom hit och festade för att de kände sig tvungna. Jag förstår inte min egen roll i de här traditionerna (om jag inte ska gifta mig förstås  då är det ju ganska logiskt). Det har jag aldrig gjort. Men av mina nu levande ursprungsfamiljemedlemmars reaktion att döma så är min närvar av yttersta vikt.

Och kikar jag bakåt genom tiden så har jag fått veta den saken många gånger. Men varför har jag aldrig riktigt begripit. Är det min fysiska närvaro som betyder något? ”En normal relation” har jag ofta fått höra att man vill ha med mig. Normal? Jag har aldrig varit normal. Normala människor finns inte. Det är deras kostymer som är normala. Jag kan inte älska normala människor. Jag kan inte leva livet med normala människor. Jag kan bara låssas att jag själv är normal tillsammans med normala människor. Försöka sticka ut så lite som möjligt. Hålla in tentaklerna. Ett spel som gör ont i känslan, numera.

Jag vill verkligen inte dra på mig kostymen och låssas. Men samtidigt är det kanske något jag inte begriper där någonstans. Jag ser ju att jag sårar om jag uteblir. Och jag vet att jag inte gjort annat än svikit. Vad som svider ordentligt är att det bara är när jag är äkta, när jag tar av mig kostymen och gör som jag känner som jag verkar kunna såra ordentligt. När jag prioriterar annat. Sådant som känns viktigt för mig.

Jag kan inte underhålla relationer för att jag måste, vare sig i jobb eller privat. Har aldrig kunnat det. Däremot visar det sig ju att vissa människor blir viktiga. Kanske inte på en gång. Det kan gå åratal mellan kontaktpunkterna – för mig har det ingen som helst relevans. Att känna människor. Att ha kontakt – det är något annat än att vara på samma ställe eller att plockas fram ur porslinsdockeskåpet för ett statistuppdrag.

Min farsa dog för snart två år sedan. Han var världens största diplomat. Den konflikt min syn på saken föranledde kan mycket väl vara anledningen till att hela hans kropp var fylld med cancertumörer och att han inte fick bli mer än 65 år. Jag saknar honom varje dag. Men inte på det där sättet att jag bryter ihop och ställer frågor kring varför han inte finns bland oss. Jag saknar hans leende. Hans glada bollar av ord. Hans existens. Men saknaden är också ett slags existens. För vare sig han är här på jorden eller inte så älskar jag honom. Som jag är. Utan kostym. Och – vad som faktiskt när det kommer till kritan kanske handlar om – han älskade mig för den jag var – utan kostym. Eller, kanske rättare sagt – älskar mig för den jag är.

Han hade gått sönder om han levt nu. Med den kvinnliga delen av min urfamilj kokandes av vrede inför blotta tanken på att den svikande sonen/brodern ens haft mage att befatta sig med skuggan av tanken på att välja stallsnickeri framför dopbegivenhet. Jag vet inte vad han känner. Jag vet vad han skulle ha gjort. Han skulle satt sig bakom ratten utan dröjsmål. Inte nödvändigtvis eftersom han kände för det utan eftersom det på något sätt är rätt sak att göra.

Farmor dog för ungefär ett år sedan. Hon älskade mig för den jag var, utan kostym. Även om det kunde ta ett år mellan gångerna vi sågs så var relationen varm. Jag hade dåligt samvete för att jag inte träffade henne oftare men när vi sågs pratade våra själar med varandra och utan ord fick vi mera sagt än vilken släktträff som helst skulle kunna facilitera. Saknaden där är av samma art som efter farsan.

Vad som är knepigt just nu är att de två som finns kvar i den där familjen gapar och skriker så jävligt. Jag tycker ju om dem. Morsan skattar hjärtligt och har en underbar humor. Hon har slagits med sig själv nästan ett helt liv och jag tycker att hon har vunnit. Syrran har blivit en alldeles enastående morsa åt sina bägge barn och hennes styrka växer för varje dag. Jag är stolt och imponerad av dem, bägge två. Och syrrans barn – det lilla jag träffat dem – har underbara, spegelblanka och uttrycksfulla själar, ännu så länge kostymlösa.

Alla människor är kanske missförstådda. Kanske är en av livets stora utmaningar att göra sig förstådd. Kostymen är en lösning, men den tar bort nästan hela det hjärtliga uttrycket. Jag vill att andra ska förstå mig. Jag vill att andra ska spegla sig i min känslas spegelblanka vattenyta och se att vi är förenade. Jag vill leva nära och fullt ut. Villkorslöst.

När jag lämnade urfamiljen för den akademiska utopin var det eftersom jag inte fick en syl i vädret. Eftersom jag inte kunde hitta utrymmet att ta av mig kostymen och vara naken. Det gräts för mycket. Gapades. Det handlade om att få ur sig saker och jag ville inte stå på den plats där det kastades upp. Den fanns inte i det akademiska paradigmet heller. Inte heller hos de människor som konstituerade den.

Minns särskilt en gång då min telefon ringde hemma hos akademikerna. Det var kris hemma. Jag cyklade hem efter övervägande och efter bannor från den akademiska dottern som på ett väldigt onyanserat sätt kände sig hotad av mitt ursprung. Krisen bestod i två paniskt gråtande kvinnor som inte lyckades skriva ut ett dokument. Lösningen var att gråtande ringa till mig och förespegla en kris.

Klart jag blivit lite avtrubbad. Känslomässigt störd och egocentrisk, har någon sagt. Jag är knappast rätt person att bedöma det. Jag är som jag är. Och allt jag just nu vill är att vara precis sådan och se vart det leder mig. Ändå kan jag inte låta bli att känna det där måstet. Kanske är det en nyfikenhet. Kanske kan jag förstå varför det är så viktigt. Öppna mina ögon för en verklighet långt bortom min egen. Jag vill förstå, det har jag alltid velat. Men gapandet och gråtandet har gjort det omöjligt.

Jag kommer att komma väldigt mycket försent. Jag kommer att komma dit – likt det svarta fåret – och glida in längst bak i kyrkan. Krama om några över kaffet och vända hemåt före alla andra; även det som det svarta får jag är. Men jag kommer att sitta sex timmar i bilen och fundera. Känna. Vara. Och vad det ger upphov till har jag ingen aning om.

Man kan kanske ha åsikter om att jag skriver så pass personliga saker just på bloggen. Men jag har svårt att vara helt uppriktig mot mig själv om jag inte skriver mot en i teorin oändlig och anonym målgrupp. Just detta inlägg har jag börjat på hur många gånger som helst. Skrivit, rentav. Men aldrig publicerat. Men ska man vara naken så ska man. Utan kostym. Det är jag det.

Nu tror jag att jag ska åka lite bil. Vi ses och hörs.

Livets ändelse och en och annan liten händelse

Den knackar på med jämna mellanrum, döden. Den börjar så smått bli en vana i den lite närmare kretsen. Det är betydelsefulla personer som försvinner härifrån. Som tackar för sig och drar vidare. Dödens närvaro föder tankar kring sig själv. Kring varför den kommer i klump just nu. Och det hela leder till några svindlande synteser.

Man får nästan inte säga så, men det börja kännas att de som lämnat livet har gjort det med en distinkt mening. Som om de ska åt samma håll av en anledning. Kanske samma. Och kvar blir vi med viss rutin på att klara av döden. Att på något sätt bli bekant med dess arbetsmetoder, veta hur rosslingarna mot slutet låter, se mönstren i känslan vid dödskandidaternas sängkanter, bli bekant med likens doft, samt framförallt – känna igen alla de olika nyanser av bearbetning hos de som blir kvar. Hur man tar det. Hur olika det är. Och varför. Något börjar gro där – precis just där.

Vad gott kan det komma ur att vänja sig med döden? Är det ett perverst träningsläger inför det otänkbaraste av allt otänkbart? Vill livet träna oss i att ta emot dess slutstycke reflexmässigt för att vi ska kunna hantera det vi inte ens kan föreställa oss, eller handlar det om något annat? Handlar det om att vi behöver våra mest betydelsefulla fränder på andra sidan – att de behöver göra nytta där.

Och att vi behövs här – med den erfarenheten – att vi, med vår vana av döden parat med synen på livet kan visa andra att döden inte bara är ett slut utan också en början. Att man inte måste gå under när någon dör utan att man kan bevara och rentav hedra den som lämnat oss i sina tankar och sitt agerande. Att sorgen inte behöver manifesteras och draperas i svart utan kan bli drivfjädern att rensa bland de sorgsamheter som den egentligen bygger sitt tabernakel uppå.

Den instutionaliserade religionen vill fånga oss precis där – där vi faller. Jag såg inte mönstret förrän senast det begav sig, lite från sidan sådär. Det är ju precis vad det handlar om. I vårt fall kyrkan. Kyrkan äger ceremonierna och har en tradition av gråtande sammanbitenhet. Vi ska pressa oss att hålla tillbaka gråten, eller gråta på kommando. Vi ska bita ihop och härda ut sorgen. Vi tillåts – om vi är riktigt nära – att ha en sorgeperiod. Men sedan ska allt bli som vanligt igen…

Gissa vad? Det blir ju aldrig som vanligt igen. Som vanligt finns ju inte. Inget kan vara som vanligt. Det är där bedrägeriets startspärr sitter och det är upp till oss med dödlig mönstersyn att hjälpa andra förbi den. När den så kallade sorgen gråts ut tappas vi på lite av vår ledsamhet, generellt. Vi vinner således styrka att vara kompatibla ytterligare en stund. Raffinerat. Ytterst raffinerat.

Nu har jag varit riktigt nära när det hänt de senaste gångerna. Det har varit mina eller Hennes närstående. Sådana jag verkligen älskat och älskar. Sådana som faktiskt betyder väldigt mycket för mig även om några av dem inte funnits i mina liv mer än några år. Men likväl känner jag det på samma sätt. Jag blir inte vanvettigt ledsen. Visst blir det tomt. Mycket, men så börjar de dyka upp inne i tankarna istället. De finns ju kvar. De har ju givit mig något – något som jag får behålla precis så länge jag vill. Deras avtryck. Deras känsla. Deras ord. Bilden av vad de skulle sagt, gjort och tyckt.


Kajunbegravning – en annan sorts manifestation.

Samtidigt ser jag det svåraste som döden ställer till med. Den avbryter samvaron av två själar som levt livet tillsammans. Jag förstår nu, när jag lever tillsammans med någon som jag älskar så vansinnigt mycket och som på något sätt utgör en stor del av mig själv. Jag förstår att när man delas av från den man valt att spendera så gott som hela sitt liv med så gör det fasansfullt ont. Och livet förändras över en natt att bli något annat. Säkerligen är det hennes existens som gör vad som händer så hanterligt och på något bakvänt sätt givande. Näring.

Även där bor säkert en mening. Och för de fall det inte gör det följer många sina makar och makor relativt omgående. Kärleken trumfar ju livet och döden, den är kanske rentav vad alltihop är skapat av så självklart måste den få ha sin gång. Det måste vara tveeggat att se sin älskade gå där, ensam kvar på jorden. Men jag tror att man från den sidan har alla verktyg som behövs för att fylla den ännu levande med den värme som behövs. Och att se till att hon eller han får vad som bäst behövs av livet. Jag vet det, förresten.

Döden är ju det enda vi verkligen vet att livet kommer att ge oss. Livet är dödsdömt från sin absoluta början. Och att leva sitt liv i skuggan av döden är kanske att inte leva det alls, precis som att leva i fruktan och rädsla är att förneka livets själva essens. För det handlar ju om vad man kan uppleva mellan födseln och döden. Vad man kan lyckas samla till sin själsliga oändlighet med universalmedlet kärlek och skratt efter vägen. Och där har vi verkliga föregångare i de nyligen bortgångna.

Så det så. Jag tänker förresten bli likadan. Var så säker.

Livet är sagolikt underbart. Och i sin paradox är döden nog en förutsättning för det. Hur skulle vi i detta paradigm av brist och konkurrens annars fås att uppskatta livet – om det aldrig tog slut? Vi kanske är på väg dit, men givet utgångspunkten behöver vi våra ledsagare på andra sidan. Det är kanske därför de lämnar oss i rask takt efter att ha satt våra själar i rörelse.

Rastlöshet

Rastlöshet är nog ganska naturligt givet de gamla och nya förutsättningarna. Varannan vecka ersattes av en stationär tillvaro, marmorerade av äventyr mellan varven. Men bytandets mönster och veckovisa periodicitet har rimligtvis bitit sig fast.

Därför blir det nog rastlöst mellan varven en tid framöver vilket är den naturligaste sak i världen.

Insikt i stenåldersfamiljens fördelar

Min syster är och hälsar på ett par dagar. Hon och vår mor. Bland den dryga kubikmetern packning skymtas en liten bebis. Och efter att ha granskat packningen inser att packningens volym står i direkt omvänd proportion till resenärens ålder.

Systern uttryckte sin uppskattning över att "ha fler händer" när hon är här. Alltså att fler personer kan hålla i den pyttelille under dagens lopp, något som man jag förstår att man bör göra när den pyttelille inte sover utan testar sin nyvunna rörlighets gränser.

Enligt systern är den officiella rekommendationen att pyttesmå sover i sin egen säng i görligaste mån. Grunden till sades vara att föräldern behöver den rasten från det ihållande ihållandet under dagen. Något som enligt den pyttelilles moder inte varit något problem längre tillbaka i tiden då mindre moderna människor levde i större grupper och där det knappast var någon som helst brist på händer att hålla småttingar.

Och där alltså barnen sov hos sina föräldrar om de ville. Stackars omoderna satar, vad månde det bli av dem.


Liten fru med liten systerson. Ingen direkt plågad kombo.

Spädbarn och envisa män

Envisa män får ibland till följd av den egna envisheten inte ytterst efterlängtat besök av syster med anhang då anhanget inkluderar ytterst efterlängtat spädbarn. Sådant kan gräma envisa män mellan varven. Just nu avverkas ett par varv.

Fler tillfällen bör emellertid med uppbringande av nämnda envishet anordnas.

Envisa hästar och män

Envisa hästar vill inte saker. Envisa män vill saker.

Envisa hästar får en tillrättavisning. Envisa män får en lunginflammation.

Friden fyller två år

För två små år sedan blev jag mer eller mindre fast här i Sandviken. Ett par månader innan hade jag träffat kvinnan som ställde hela min värld på ända. Hon som nu är min fru.

Idag för två år sedan firade vi svärmors jämna födelsedag och jag träffade en massa nya ansikten för första gången. Det skulle kunna vara tiotals år sedan (undantaget svärmodern). Eller igår för den delen.

Livet – som det var innan. Resorna, storstäderna, rastlösheten, frustrationen och det prestationsbetingade överlevnadsmönstret. Flykten, dubbellivet, lögnerna och den där underbara ensamheten – den enda platsen för friden.

Friden finns precis just här inuti mig nu. Ensamheten har förlorat sitt syfte. Det har Sara sett till. Kvinnan som är skapad för mig och för vilken jag obskyrligen måste ha designats. Hennes rakt igenom ljuvlige Casper. Katterna, fåren, häst och hund likaså. Gården. Skratten och de dåliga skämten, med en soppa av utpräglat goda och trevliga människor runtomkring.

Dock. I själva kärnan. Friden – den där fullkomliga känslan av att det är gott. Fullt av kärlek och värme. En lika självklart enkel som underbar tillvaro. Som just därför aldrig kan tas för given utan föder den djupaste tacksamhet i varje enskilt ögonblick.

Father Away

Frustration coils your mind and skin,
as absence takes control within.

No fatherly anode to life,
imbalanced to internal strife.

In small proportions stage by stage,
this builds to an enormous rage.

At times to gloom the sunny sky,
with angry clouds all asking why.


Sporadic contact now and then,
is sometimes needed amongst men.

Some words about no matter what,
they still do mean more than a lot.

Yours went away although alive,
but will the bond to you survive?

Mine went away in fact to die,
but still I sense the warm safe tie.

I hope yours grow to understand,
and holds on to at least one strand.


I know for certain mine is gone,
regardless am still his son.

He left me after making sure,
i am equipped to cure the sore.

Whatever rage thus makes you do,
regardless I’ll be here for you.

Glenn

Den är sveriges vanligaste. En riktigt svenssonlåda. Men han är min och jag kallar honom Glenn. Han är världens skönaste bil och han tar mig hem med ett dieselmullrande skutt.

Hem till min ljuvliga fru. Till hennes lille rödhårige tänkare. Till hundar, katter, får och röda hus. Och till virkespaket.

Hem.


Tack, Glenn


Rak, snabb E4 är också bra att ha

Plockepinn

Julafton kom tidigt i år - tre paket fick jag. Virke. Det finns nog inget underbarare. De kom med långtradare från vänliga själar långt norrut. Dessvärre på långtradarens släp vilket gjorde lossningen något väl intressant då ingen långtradare i världen kan ta sig ner på vår lilla väg.

Chauffören svor på den mest renklingande norrbottniska. Sedan skrattade han åt min traktor. Underlig humor de har norröver. Sedan svor han lite igen.

Ett par timmar senare - inklusive några kraschade soptunnor [förevigat av min kära hustru], lånade traktorer och åtskilliga plockade vedpinnar är allt mer eller mindre samlat på gården.

Jag har kanske eventuellt och möjligtvis lite lätt dåligt omdöme när jag framhärdar att "det går bra, det här". Men har man den olaten får man se till att reda upp sin sköna sås genom att handplocka några kubikmeter virke ibland. Så kan det vara.

Ihärdig måste man alltså vara när man har dåligt omdöme. Men ännu viktigare är att ha goda grannar. Sådana som lånar ut en extra lastare. Och sin gårdsplan. Sin tid och sitt tålamod. Och att ha en fru som har släktingar med pallgafflar att låna ut. Det är kanske inte det första man tänker på när man väljer sin partner, men det är långt viktigare än vad man kan tro.

Nu ska här byggas stall!


Bara att plocka vidare

Avprogrammering

Jag inser att vi står inför en massiv och stor avprogrammering. Som programmerare är det inte sådär oerhört busenkelt att begripa hur det ska gå till. Ett program som körs termineras ju rakt av och någon avprogrammering sker egentligen inte.

Men det är å andra sidan kanske ett användbart åskådningssätt.

Skolstart

Det var första dagen i skolan idag för Den Lille. För mig, genetiskt frikopplad men känslomässigt inkopplad, var det en stor dag att som i egenskap av bonus få vara med. Att få komma tillbaka till skolan.

Jag som hatade lekis (som det ju hette då på stenåldern) och skolan värre än allt annat. Jag tyckte att livet tagit ett abrupt slut. Och som genom åren blivit alltmer cynisk kring vad skolan verkligen är till för och ser hur den utgör inkörsporten för programmering av människor.

Det stod på huvudet idag, alltihopa - för snacka om en underbar skolstart. En så enastående stämning de har på den där lilla skolan. Det måste finnas stora själar med uppriktig kärlek för att att skapa en sådan atmosfär. Det kommer att gå strålande. Absolut strålande.

Lättnaden är långt större än vad jag ens anade att det fanns utrymme för. Och att få se skolan genom Den Lilles ögon var en ögonöppnare i många riktningar.

För att det är kul...

...att köra bil. Au di är det.

Wroom

...och för att stranden är tom på folk.

En strand som gjort intryck. En av tre.

Sjunga ut

Den lille sjöng en mycket uttrycksfull spontansång i baksätet igår. Sången berättade om saker han upplevt och hur han kände det. Jag gissar att det var saker som han aldrig inte tyckte sig kunna ”prata om” men som ändå behövde få komma ut som spontan text till en fiktiv melodi.

Det kom mig att börja fundera på den sortens uttryck.

Det är svårt att prata och ”säga som det är”. För de flesta är det nog inte bara att sätta sig ner och säga ”jo – nu måste vi prata”. Jag tror inte alls att det är något mentalt handikapp eller någon slags brist på förmåga att uttrycka känslor. Jag tror det är oerhört naturligt och rentav sunt.

Allt som behöver ut rör sig kanske inte på samma plan som själva pratet, och kanske är det en klok design där kommunikation får ske på respektive plans villkor. Saker som sitter lite djupare måste få komma ut, buret av den djupare nivåns uttrycksmedel, som en tavla, några rader text, några toner, en sång eller precis vad som helst.

Men det, i sin tur, kräver att de som är avsedda som mottagare för budskapet är lyhörda nog att snappa upp det, i den form det kommer. För om det inte finns någon som lyssnar, eller om de som var tilltänkta mottagare rentav avfärdar budskapet på grund av dess leveransform måste uttrycket eskalera till helt andra former. Eller så börjar det kanske tynga bäraren.

Den ovan nämnde sångaren har en mycket lyhörd mamma, som han dessutom vet lyssnar oavsett uttrycksform. Och kanske är det just därför han låter det komma i den form det själv behagar.

Jag tror faktiskt att den som inte har denna fördelning och som babblar på direkt ur den kortsiktida känslomässiga bufferten urholkar betydelsen av sina egna ord och gör det för att det saknas en förbindelse med de djupare lagren. Så istället för att låta insikter, känslor och reflektioner färdas ner till det medvetandelager där det hör hemma vänds det i dörren och babblas upp direkt. Verbaliseras bort, så att säga. Insiktshämmande.

Snackelisnackochbabbelomkänslornorm till trots. Insikter byggs på djupet och över tid. Och om uttrycken är för enkelt formulerade anstränger vi oss inte att koda av dess egentliga innebörd.

Bo i skog

Luften, ljuset, regnet och ljuden. Elementen. Kontakten med verkligheten. Den verkliga verkligheten. Ljuvligt.

Under bar himmel. Underbar himmel.

Äktenskapstycke

Vi har fått höra att vi har något som kallas "äktenskapstycke" från diverse håll. Tyckte det var ett underligt ord - kolla här om du vill bli 100 på vad det är. Och visst kanske det ligger något litet av sanning i just det påstående, döm själv:

Äktenskapstycke, fångat av Per Broberg

I går kom bilderna från den beryktade bröllopsfotografen, levererade personligen på trappsteget. Kul, eftersom just jag och min gemål levt i en relativt torrlagd miljö vad gäller bilder från just den dagen relativt många av de som firade med oss.

För min del såg dagen ut ungefär såhär:

Fixa det sista ute i ladan in för partajandet


Skutta i duschen 13.10 och hinna dricka kaffe med morsan innan avfärd mot kyrkan helt enligt plan kl 13.51.


Ankomst till kyrkan 14.00 skarpt. Lagom för att inte hinna bli så speciellt uppvarvad inför det cerimoniella. Vänta en stund på att klockarna ska ringa och för att få syn på bruden.


Få syn på bruden, förd av en beryktat slagfast morfar.


Efter att ha kommit en bit in i begivenheten fick jag trä ringen på min hustrus finger. Det gick fint.


Sedan var det hennes tur. Det visade sig emellertid att jag i stundens hetta givit henne inte bara fel finger, utan fel hand.


Gifteriet avklarat.


Dags att få lite sol på näsan.


Placerade i lämpligt fordon för transport.


Plåtning på Hedåsen - svårt att få frugan att stå still, bara.


Hemma igen - lite mer folk hemma än vanligt. Men vi blev inte mer folk för det.


Däremot blev det grabbkonferens.


Och så blev det middag med tjusiga tal. Caspers tal var utan tvekan det tjusigaste. "Man får vara lessen när någon dör". "Men sedan får man vara glad igen". "Om du är glad kommer kärleken till dig". "Kärleken får aldrig gå sönder". Inte ett öga var torrt.


Här hade vi hunnit snyta oss.


Så fick man äntligen kladda lite på sin fru...


Så var det dags att inviga dansgolvet.

Vad som hände därefter är förbehållet de medverkande.

Lite fler bilder från begivenheten, inklusive brudens förberedelser finns här:

Foto: Per Broberg, brobergfoto.se

Trepunktsbältet

I bakhuvudet, rytmen, ljusen, dansen. Just den dansen, i all sin uppsluppenhet ett slags enkel men komplett extas. Mot fonden av en fullkomligt komplett dag till det ljuvligaste av högtider. Till bevis och stadfästande av vår kärlek och vårt gemensamma öde. Till bevis av nuet. Ett återkommande nu.

Lyckan över henne är komplett. Hon är komplett.

Så rullar bandet bakåt några månader – till farsans död. Precis som väntat.

Jag blir inte sorgsen, underligt nog. Kanske är det för tidigt. Kanske hänger jag i hängmattan – stadigt bunden mellan den akuta bortgångens ljusa björkstam och den orubbliga saknadens ek lite längre bort.

Mellan farsans död och kärlekens högtid står vad som verkar vara Insikten. De står där som tre orubbliga punkter, dessa händelser – på precis samma avstånd från varandra.

Insikten är en komplicerad historia, lika mångfacetterat komplicerad som den är otvetydig och enkel. Längst ut i tentaklerna trevar den, avvaktar det korsvisa bekräftandet av intuition och intellekt.


Farsan. Jag älskade dig oerhört, oerhört mycket och precis hela tiden. När jag vände dig ryggen var det för att jag klandrade dig för mina svagheter. Nu ser jag att de hela tiden varit mina styrkor. Nu ser jag varför och till vad. Nu ser jag storheten.

Insikten. Du är svaren på ett liv av meningslöst observerande och rastlöst grubblande. Det går inte en dag utan att jag förbannar din ankomst, precis som jag dagligen förbannade de frågor som föregick dig. Du väckte strängarna, band dem samman för mina ögon. Nu tar jag dem som de kommer,

Min älskade fru. Eldarna fortsätter flamma upp i våra fotsteg. Jag lever varje dag i den ljuvliga närheten av din vibration. Den föder lustar på alla plan och får min eld att brinna. Den leder vägen till insikter och gör grubbel till hopp. Den får mig att se dig. Att njuta. Att hänföras.


De tre punkterna bryter verklighetens ljus och riktar dem fokuserat mot brännpunkten. Nuet. Och vikten av nuet.

Hejdå Gaby

För andra gången säger vi farväl till Gaby. För andra gången efter en helt sagolik högtrycksvecka utan tak. Hon är snygg, distinkt, har en oerhört skön ratt och en enastående liten distinkt spak. Men bäst av allt, hon går att få topless med ett knapptryck. Då klär hon skötsamt av sig och stoppar sitt hårda skal likt transformers i sin snygga bakdel.

Säger allt

Gift

Innan jag träffade Sara trodde jag att äktenskapet var ett slags religiös/samhällelig konstruktion för att få par att lova varandra sådant man inte kan hålla och invaggas i en konstruerad trygghet. En trygghet av den där sorten som emanerar ur rädsla för att förlora kontroll eller rädsla för att vara ensam. Jag trodde att äktenskapet var instiftat för att gemålerna i en falsk trygghet skulle slippa vara rädda och att det i själva verket kom en massa ont ur att gå och gifta sig. Att man skulle komma att ta varandra för givna, att själva akten och den där nödvändigt onda festen var en parad i prins- och prinsessedrömmar parat med rent skrytmånseri.

Vilket enbart visar hur respektlöst jag fårhållit mig till kärleken. Och till de som faktiskt välsignats att få uppleva äkta kärlek innan mig, särskilt mina egna föräldrar. Och – till min förvåning – visar det också hur respektlöst jag faktiskt förhållit mig till religionen.

Det hände något stort i lördags.

Om jag bara fick leva en dag, då skulle jag utan tvekan välja just den dagen. Det var absolut underbart. Ut i varje enskild liten fiber av upplevelsen. Från att få skutta in i duschen 50 minuter innan vigseln skulle börja och känna att allt var på plats för festen, till och med det lilla videobåset som Sara kom på i januari. Från duschen, hela den ljuvliga vägen ner i poolen med kläderna på vid femtiden på morgonen ihop med Bruden och de sista tappra firarna.

Kyrkan, vigseln, människorna, festen, ladan, vädret – allt var overkligt underbart. Den magiska punkten när Casper, sex år höll tal. Det vackraste, mest koncisa tal jag någonsin hört. På temat ”kärleken får aldrig gå sönder”. Helt spontant. Smäktande.

Jag fick äntligen redan ut begreppen om Nils och Erik för de jag verkligen ville skulle förstå. Det är ju egentligen inte så konstigt, som en kusin sammanfattade saken; Nils var en glad kille tills han hamnade i dåliga relationer. Då tog Erik över det glada och såg till att inte glädjen gick förlorad. Men det är samma person och man får kalla honom för vad man vill.

Det var magi på dansgolvet också. Vilket ös. Vilken i det närmaste hypnotisk dansprestation av den dansanta delen av besökarna. Cirka sju timmar av oavbrutet dansande - till en början seriöst och mer eller mindre tjusigt men efterhand urartande till den beryktade CP-dansen. Det magiska i dansen förstärktes ytterligare av att bristande nätverksanslutning vilket i sin tur kom att innebära en hypnotiskt repetitiv playlist. Det var gung på golvet. Inte enbart i den klassiska meningen utan här var det faktiskt i fysisk mening gung på själva golvkonstruktionen till följd av något anfrätta golvbalkar. Tårtfat stod på huvudet och fruktskålar kom att tömmas över golvet till följd av detta. CP-dansen kompletterades härvid av den fruktade kasta-päron-dansen.

Barfota, förståss. Med trasor till byxor som nötts ner mot det sträva trägolvet stod man där strax före klockan fem på morgonen och undrade om alltihop verkligen varit verkligt. Våra smutsiga fötter styrkte realismen avsevärt men åtgärdades resolut av mer eller mindre frivilliga poolbadare i full mundering.

Bruden tog sin son i famnen och vi tågade tätt följda av Mine (hunden) och de bägge katterna ut till en husvagn i hagen. Bröllopsnatten hade redan övergått i morgon men vi lyckades ändå fånga några timmars sömn.

Dagen gick, folk lämnade bygget och Olsbo-lugnet infann sig. Tillsammans med koordinatorn och hennes sambo blev det en kvällsutflykt till stranden med en röd bil utan tak varvid anal vitval siktades och sedan blev det skutt i säng.

Exakt två år efter det att vi först älskade gjorde vi det nu som man och fru.

Två små futtiga år. Det känns som en fullkomlig orimlighet. Jag känner Sara bättre än jag någonsin ens varit intresserad av att känna någon annan. Och hon ser precis hela mig, till synes utan anmärkning. När hennes vibration kom in i mitt liv förändrades allt, precis allt. Med Sara behöver jag inte tänka. Jag kan följa min instinkt. Jag vet att hon begriper. Att hon ser, lyssnar och förstår – även det som inte syns, hörs eller kan förstås.

I går yttrade hon några ord om en flotte. Hennes spontana reaktion på en av mina mest intensiva teorier och lyckan gick från absolut fullkomlig till i det närmaste kvävande obegripligt underbar. Vi kan bära mycket, hon och jag. Det stod om inte förr vansinnigt klart i just det ögonblicket.

Hon äger den skönhet som jag alltid sökt. Hon definierar det goda genom sin syn på livet, det levande och vad som är viktigt. Hon är världens ljuvligaste mamma. Och hon är den mest underbara fru man kan ha. Särskilt om man är en Erik. Hon är skapt för mig, Sara. Det känns så i varenda liten atom. Och jag är skapt för att älska henne. Som jag nog alltid har gjort.


Tack alla underbara människor som var här och gjorde vår bröllopsdag till den underbaraste i våra liv. Tack alla ni som var här och hjälpte till innan. Tack alla ni som finns i våra liv och fyller dem med skratt och värme.

Ett stort tack till Ödet. Du såg till att få ihop oss och jag vet att du fått jobba hårt, din stackare. Efter att du placerade Sara i min väg har bitarna fallit på plats i rask takt. Inte enbart att allt i livet som någonsin varit krångligt bara fungerar utan hela vägen fram till synen på livet, människorna, utmaningarna, erfarenheterna och hela alltihopa. Synen på kärleken. Insikten om vad den är, varför den finns och varför den funnit just oss. Tack för att du lät oss komma samman och för att vi fått chansen att anordna den här festen. Tack för det okomplicerade stora.

Ytterst - tack Sara för att du lät mig kliva in genom dörren. För att du låter mig se dig, uppleva dig och leva här med dig varje dag. För att du har släppt fram Casper och alla dina underbara nära hela vägen till mig. För din penntrollsfrisyr om morgnarna, för dina tassande frodofötter, för dina klädhögar nedanför sängen och för de hårnålar och snoddar som du sprider lite överallt. För att du tar fasta på vad du vill och känner. För att du hatar att förlora lika mycket som du älskar att spela TV-spel. För att du vaknar långsamt och är plirande tyst din första vakna timme. För att du har dina Sara-dagar ibland. För att du ser och hör mig även då jag är tyst. För att du har lika vansinnigt mycket nyfikenhet som tålamod.

För att du lever vackert och enkelt. För att du har skrattet i halsgropen nästan jämt och för att du ger mig den största lyckan varje dag; du öppnar dina ögon och låter mig titta rakt in i dem. Rakt in i min älskades ögon. Rakt ner i dessa brunnar av underbar, vacker kärlek och livskraft. Rakt in i lyckan.

Jag älskar dig – bortom tid och rum. Just så.