Mer om kursavvikelse

Istället för att åka till hamnen och skruva hamnade jag i den ljumma julikvällen med datorn i utesoffan och började googla kursavvikelseproblem på lite tyngre båtar med V-format skrov. Det visar sig att problemet visserligen kan vara relaterat till glapp i styrning men i huvudsak är "by design". Ett kort och brett skrov, byggt för att vara stabilt och bra i sjön vid planande hastigheter med en enda kraftkälla placerad under/bakom själva skrovet gör såhär i mer eller mindre stor utsträckning. Det finns sätt att minska kursavvikelserna – ska testa till sjöss – men det abrupta slutet på skrovet och den vid låga farter lite för svävande bogen är sidledsvandringens egentliga ursprung. Glappet i styrinrättningen beror mest sannolikt på tidigare ägares alltför hårdhänta korrigering av kursen till följd av skrovets rörelser i vattnet.


Avvikande utan kurspåverkan.

Vad som är lite roligt med beteendet är att det är helt självkorrigerande. Om jag bara kan låta bli i att kompensera för avdriften så vandrar ändå båten mot målet utan att jag behöver göra ett endaste dugg vilket – så länge farleden inte är för trång – är helt OK. Men det finns ett antal komplicerande faktorer:

1. Andra. Om jag ligger och girar 20 grader hela tiden stämmer inte den förväntade placeringen jämfört med andra som kanske kör i högre hastigheter. Jag kommer att vålla andra huvudbry eftersom de helt enkelt inte kommer att ha mig där de förväntar mig att ha mig fastän de vet vart jag är på väg.

2. Bekräftelse. Jag kan inte på kompassen stämma av min kurs kontinuerligt utan måste ge akt på när jag är i linje med kursen jag satt. Jag blir tvungen att gå på känslan när jag passerar nollpunkten och läsa av kursen då, alternativt ta de bägge extremkurserna och räkna ut medelvärdet.

3. Vägen blir längre. Eftersom vägen blir S-formad kommer sträckan att bli längre, därmed tidsåtgång och bränsleåtgång. Det gör inte sådär vansinnigt
mycket – tiden på sjön är knappast något annat än njutning och dess förlängning är välkommen. Vad gäller bränsleåtgången så är den ändå ringa vid låga hastigheter jämfört med höga.

Det finns ett antal lösningar på problemet. Dels kan man trycka ner fören djupare i vattnet. Den klassiska metoden är att lasta mer i fram – då kommer kursavvikelsen att minska. Man kan även använda de bägge "fenor" – kallade trimplan – för att trycka ner nosen djupare i vattnet. Då kommer hastigheten att minska ytterligare något vilket inte direkt gör så mycket. Vidare kommer bränsleåtgången också att öka – sannolikt inom ett hanterbart intervall dock.

Det finns flera anledningar till att jag fördjupar mig i detta. Dels har jag den där drömmen om att ta min båt ut till havet några dagar. Jag vill kunna färdas långsamt på havet också och under de förutsättningar som råder längst den steniga östersjökusten måste man kunna navigera på kompasskurs, något som med sidledsvandringen är en utmaning. Därför söker jag en "workaround" på problemet.

Men det är också så att jag hittat en del mönster med hjälp av den där båten. Vatten och sjöfart har alltid varit väldigt viktigt för mig – rent känslomässigt, så när min tunga, stora båt försöker säga mig något, då lyssnar jag. Förra sommaren var en mental skräckupplevelse i reparationer och frustration kring såväl teknikaliteter som klimat. Egentligen var det en väldigt bra reflektion av hur jag betedde mig på insidan. Alla de "issues" jag hade kring att inte avsluta saker och en del annat ouppklarat kom fram med hjälp av sommarens regn i kombination med mina utmaningar i båtens form och blandades med viss maniskhet när den väl hamnat i sjön. Det var inte direkt svårt att i efterhand se hur till exempel utmaningen i att lägga eller problemen att välja växel mappade mot den verklighet jag tyckte mig befinna mig i. Ofta ensam ombord av manisk vattenlust att möta mina utmaningar. Det var ytterst meningsfullt.

Så jag klurar på detta med sidledsvandringen. Jag hittar orsaker i mina drömmar att åtgärda problemet. Att bli mer distinkt med min kurshållighet, kanske på bekostnad av mer bränsle/energiåtgång och en djupare gående bog. Tål att leka lite med tolkningarna där, men det är inte så värst svårt att översätta ändå. Att vara lite djupare vid första mötet (med vattnet) gör det möjligt att färdas långsamt utan att tappa kursen.

För det är där någonstans överrensstämmelsen bor. I detta med hastighet. Det stämmer så väl överens med mina utmaningar kring balansen. Förra sommarens upplevelser kring båten visade mig tydligt att jag hade sådana utmaningar, att balansera saker. Och jag kom att förstå att det inte enbart var sinnets balans utan precis lika mycket kroppens. Vinterns solvistelser gav en vision och med hjälp av den vettiga maten, dagliga övningar och affirmationer tycker jag nu att jag funnit en kroppslig balans långt bortom vad jag tidigare varit möjligt för egen del.

Det har handlat mycket om hastighet. Ett väldigt talande exempel är att klä på sig ett par byxor. När jag gjorde det tidigare var jag jättesnabb i mina rörelser av den enkla anledningen att jag inte kunde hålla balansen tillräckligt länge för att göra det långsamt. Det mönstret gick igen i många, många saker – inte bara kroppsliga. Och nu ser jag det i båtens rörelser. Om jag kommer över planingströskeln och ligger i minst 20 knop är kursavvikelsen inget som helst problem. Den går spikrakt. Eftersom det är vad den var byggd för att göra.

När min fru så kom på idén att åka långsamt istället upptäckte jag en ny värld. Alla de dofter och den närvarokänsla man får när man rör sig långsamt på vattnet tilltalade mig. Att slippa fartvinden och dess under stundom avkylande effekt var att bättre vara på plats i nuet och gav en ny dimension åt själva båtlivet. Att njuta av färden blev möjligt på ett helt nytt sätt ombord. Må så vara att båten byggdes för högre hastigheter. Kanske är det samma sak med min gestalt. Kanske skapades jag för en högre hastighet och därmed var balansen interiktigtlika viktig.

Jag har haft bråttom så länge jag kan minnas. Tejp har spelat en central roll i mitt liv. Klister har varit alldeles för långsamt att använda. Att vänta på att klister ska torka har känts meningslöst när man istället kunna tejpa ihop grejorna så att de fungerar en liten stund till. Mentalt har jag alltid varit en generalist, tror jag. När jag grottat in mig i detaljer för mycket har jag så gott som alltid fått ångra det. De programvaror jag utvecklat helt själv är inte sällan behäftade med bekymmer eftersom jag varit så fokuserad på målet att jag inte tillåtit mig själv att i detalj lösa de problem som uppstått efter vägen utan helt enkelt skurit hörnen för att inte förlora målet ur sikte.

Det är ofta så det är. Jag ser målet väldigt tydligt. Inte sällan i formen av en vision eller dröm. Jag vet vad som ska åstadkommas och jag anar vad det ska rendera för effekt. Detta har nästan tagit kål på mig genom åren – att jag vetat hur det ska bli och jag blivit vanvettigt frustrerad av att inte vara där redan från början. Det där vanvettet har gjort det svårt att förklara för andra. Jag har talat fort och osammanhängande kring vad det är jag vill åstadkomma. Jag har inte lyckats förmedla den tydliga bilden jag har i mitt sinne. Istället har jag blivit frustrerad eftersom ingen förstått mig och kapitulerat inför det faktum att det bara finns en person som kan förverkliga visionen eller idén och det är jag. Som jag beskrev det för Assistenten härförleden – "jag kan bara samarbeta med de som samarbetar lika fort som jag gör, annars gör jag det själv".

Med den inställningen har jag kommit att göra en hel del själv genom åren. Gång på gång har jag spenderat nätterna till att koda något projekt jag haft i sinnet. Rörelsen har varit njutningsfull, rentav. Att känna hur visionen förverkligas genom nedslagen på tangentbordet. Varje tryck på F9 (Delphis exekveringsknapp) har varit ett steg på vägen och målet har i varje enskilt ögonblick varit närvarande. Det är därför jag inte alltid löst de problem jag stött på. Istället har jag rundat dem på något sätt. Sätt som ofta visat sig ge upphov till följdfel längre fram i produktens livscykel. (Nu är det tack och lov så att den kod jag skrivit sedan länge förvaltas av andra människor och den sista produkten att lämna mitt fladdriga redaktörskap fick nya vårdnadshavare under våren.)

Allteftersom jag upptäckt detta mönster – att mina idéer/visioner, realiserade av mig själv inte håller på grund av min egen otålighet i realisationen – har jag kommit att bromsa flödet av idéer och visioner. Eller – jag har försökt i alla fall. Uppkomsten av en ny idé har faktiskt gjort mig ilsken eftersom jag vetat att den bara kommer att ställa till det för mig. Inte blev det bättre av att jag hittade Kärleken, heller (eller om det snarare var den som hittade mig). Med dess intåg i livet fanns annat jag hellre ville göra än att hamra loss på mina idéer och prototyper. Länge försökte jag hålla dörren stängd kring idéerna av rädsla för att förlora den balans som har sitt ursprung i kärleken.

Det var där någonstans jag köpte båten. Precis när jag slogs som mest kring hur jag skulle hantera den där kreativa bubbelpoolen. Så när den nu visade på den låga hastighetens tjusning kan jag inte annat än försöka tyda budskapet.

Alla de nya smarta sinnen som helt nyligen kommit att förändra förutsättningarna för idérealiserandet är en välsignelse. Jag har i min nya dator inte installerat ett endaste utvecklingsverktyg eftersom jag vet vad som händer om jag har dem tillhands. Jag börjar utveckla själv vilket med tiden gör saker mer invecklade än de hade behövt vara. Istället försöker jag förmedla idéerna och visionerna till andra. Något som egentligen enbart kräver en enda sak av mig – att jag kan acceptera att det tar lite längre tid.

Min utmaning är att inte släppa målet/idén/visionen med blicken under resans gång. Precis som med båten i låg hastighet implicerar att jobba tillsammans med andra att man får viss kursavvikelse. Dessa avvikelser vrider perspektivet för om båten girar 20 grader åt vardera hållet får jag ju tvivelsutan se mer av panoramat. Samma sak i utvecklingsprojekten. De som jobbar med dem och kopplar in sina egna idéer och visioner i processen breddar perspektivet och påverkar inriktningen. De berikar projektet och visionen. Ger upphov till helt nya möjligheter. Möjligheter jag tidigare vägrat släppa fram eftersom jag varit rädd att behöva realisera dem själv.

Lustigt nog är det så att båten inte vandrar så mycket i sidled om det är mycket folk ombord. Logiskt, eftersom vikten från passagerarna får skrovet att gå djupare och därmed ger ökad kursstabilitet. Under förutsättning att lejonparten av passagerarna befinner sig långt fram i båten och att lasten är någorlunda jämnt fördelad mellan sidorna. Är det vad jag ska begripa? Att jag ska ha fullt med folk ombord vid en eventuell havsturné? Att kurshålligheten snarare är beroende av sällskapet och hur de fördelar sig? Är det mitt jobb att se till att ha rätt person på rätt plats för att komma mot målet?

Kanske det. För det handlar ju om båtens balans, precis lika mycket som min egen. Jag har alltid haft en tendens att svaja i låg fart men alltid varit ganska säker i höga hastigheter – något som syns extra tydligt när det handlar om samtal. Jag pratar fort och osammanhängande. Det kan uppfattas som inspirerande – absolut. Men det är också ett uttryck för att jag vill förmedla min vision utan att riskera kursavvikelser. Därav mina många linjetal i utvecklingssammanhang. Eftersom jag inte vill riskera att tappa balansen. Vilket som regel förhindrar andra att komma in i själva processen.

Tankeväckande, det här. Som eventuella läsare märker skriver jag till mig själv. Det hade jag aldrig gjort om det inte funnits eventuella läsare. Tanken på att jag förklarar för eventuella tredje personer och inte bara mig själv gör att jag skriver på ett sätt jag själv kan begripa – något som annars varken hade varit möjligt eller blivit av. Tack.

Perspektiv

När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi numera hade ett heliocentriskt perspektiv. Tidigare hade man – i brist på bättre vetande – tillämpat ett geocentriskt perspektiv. För den som sov på just den lektionen så är det heliocentriska perspektivet att himlakropparna kretsar kring solen istället för – som enligt det geocentriska synsättet – att de kretsar runt jorden. Kretsar solen runt jorden eller kretsar jorden runt solen?

Det vetenskapligt korrekta var vid tiden att se det heliocentriskt och att skala upp det till galaxnivå och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Man kan se universum som något av en hierarkisk konstruktion av massor, kroppar och gravitation som med matematisk precision går som ett förutbestämt urverk. Det är ”det rätta sättet” att se på saken – har jag fått lära mig. Att förklaringsmodellen inte tar hänsyn till så gott som allt av vikt (99.5% av massan) låter vi passera i god ordning.

Det var nämligen inte det jag tänkte skriva om. Det var perspektiven jag var ute efter.

Om jag tar den heliocentriska modellen och tittar på livet här på jorden så har jag möjlighet att jämföra vår planet med andra. På så sätt kan jag se saker i ett annat perspektiv. Jorden har vatten – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har liv – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har en måne – det är inte alla andra planeter som har månar. Jag kan kategorisera och spalta upp vad jorden är och har i förhållande till vad andra har och inte har.

Sådär fungerar det ganska ofta när vi ser oss själva. Att vi tittar på den grupp vi ingår i och genom att ställa oss i relation till övriga gruppmedlemmar definierar vilka vi själva är. Att vi genom att titta på hårfärg, kroppsform, klädstil och mobiloperativ definierar oss. Vi kanske rentav finner saker vi vill ändra på. Ungefär som om jorden – med ledning av det heliocentriska perspektivet i den inte så smickrande belysningen – skulle utbrista ”jag vill bli mer som Saturnus, måste se till att skaffa mig ringar”.

Att definiera mig utifrån hur andra ser mig är den gängse modell vi lärs att tillämpa i vår del av världen. Samma nivå av galenskap som det geocentriska perspektivet inlärs vara behäftad med tillskrivs det egocentriska perspektivet. Är du vad du är, eller är du vad andra ser av dig? Samma fråga igen, inte sant?

Det diskuteras en hel del bland de lärde ”The Observer Effect”. Det förefaller som materia beter sig olika beroende på om den är observerad eller inte. Detta är ju i allra högsta grad något som gäller oss människor. De flesta av oss beter oss på olika sätt beroende på om vi är iakttagna eller inte. Visst händer det att hundskiten får ligga om ingen ser oss, till exempel. Visst händer det att man sjunger i duschen när man tror att ingen hör en – fastän man aldrig skulle sjunga i sällskap. Vem trodde att kvantfysikens stora bubblare till axiom kunde bevisas genom ett så trivialt mänskligt fenomen som näspetning?

Så – om jag låter min omvärld definiera vem jag är – om jag outsorcar skapandet av mig själv till de jag har omkring mig, hur vet jag då vem jag är? Genom bekräftelse, huvudsakligen. Någonstans där inom mig har jag en känsla – självkänslan. Det är som en kompass. Kompassen talar inte om för mig exakt vart jag står – kompassen ger inga koordinater utan pekar ut min riktning. Leder mig instinktivt där jag inte har något annat att gå på.

Om jag lagt ut på andra att definiera mig själv har jag inte någon egentlig nytta av kompassen. Istället trasas jag sönder av skillnaden mellan självkänslan och omvärldens (förmodade) bild av mig. För att klara det behövs varma impulser, återupplivande signaler. Dessa kommer i form av bekräftelse. Och i takt med att självbilden och självkänslan rör sig ifrån varandra ökar bekräftelsebehovet.

Till formelsamlingen: Bekräftelsebehov = avstånd mellan självbild och självkänsla.

Låt oss säga att jaget är en båt som färdas på en sjö med självkänslans kompass ombord. Hur framgångsrik blir navigationen om jag som kapten på båten istället för att nyttja kompassen och det sjökort som finns ombord använder mig av de som sitter på stranden och ser mig flyta fram? Om jag via min mobil läser av statusuppdateringarna som lyder ”du ser ut att komma för nära”, ”vad fort du kör”, ”kom hit nu”, eller ”ser du stenen?”. Klart som fan jag går på grund eftersom den information jag baserar min navigation på inte annat än perifert har med mitt perspektiv att göra.

Det blåser på sjön. Där finns öar och grund. Där finns farleder och fyrar. Min bild av verkligheten är sjökortet – den blid jag har av var grynnorna gömmer sig. Den är det enda jag kan förhålla mig till och först efter att jag vågat och framgångsrikt tagit mig fram genom en omärkt passage vet jag att det är möjligt. Först då kan jag fatta beslutet att återigen prova nya vägar.

De på stranden har inget med saken att göra. Om jag definierar mig själv utifrån den information de ger av hur de ser mig går jag garanterat på grund. Gång på gång för att såsmåningom kanske lära mig att lita till kompassen och framföra mitt flytetyg med ledning av min egen känsla.

Fredagsmys med mental eftersmak

Den där extrafamiljen vi har kommit att dras med kom förbi en sväng igår kväll igen. Det var på tiden – de hade ju inte varit här sedan i tisdags. Har man väl fått hit dem är de ruskigt svåra att bli av med – tack och lov. Så länge det finns en spisfläkt så finns där också outtömligt med samtalsämnen och denna kväll – övergående i natt men blott något litet nafsande på morgon – var intet undantag. Barn tappade tålamodet, hämtade filtar och kröp in i mattan under köksbordet och somnade. Så även hunden. Diskussionen fortsatte oförtrutet.

Vad säger man?

När man sitter där – några timmar innan – och pratar om lokaler och inser att man stött på ett hinder av praktisk natur som kan vara en showstopper för en verkligt god idé. Att det kanske kan bli knepigt att hitta något som passar. Formar en tanke av att någon annan ska lösa det åt oss. Provkör insikten om livets konstruktion genom att helt enkelt formulera tanken ”jag vill att någon kommer med en lokal så att vi kan ta detta vidare”. Knappa timmen senare sitter det någon vid köksbordet som har lösningen på problemet. Helt oannonserat. Det är så jävla läckert alltihop. Tidigare kallade jag det för symmetrier – när saker bara stämmer sådär.


Nu har det fått ett annat namn. Nu kallar jag det Livet. Eftersom livet egentligen är en stor symmetri. Förefaller det fel, asymmetriskt eller kanske till och med obehagligt så är även det en formation i den perfekta symmetri som håller alltihop samman. Som ser till att allt är vad det är menat att vara, blir vad vi önskar att det ska bli och att allt det där fanns, finns och kommer att finnas i perfekt samklang med allt som alltid funnits, finns och kommer att finnas.

Det är så enastående vackert, alltihop.

Men inte nog med det. Jag fick en del att tänka på också. Riktigt tänkvärda saker. Det handlade om utveckling, programmering, att börja tidigt respektive sent, att prestera på målsnöret och till icke föraktlig andel handlade det om det där bekräftelsebehovet. Det strålar liksom samman där någonstans. Jag menar – jag har ju aldrig någonsin gjort det för pengarna. Har knappt låtsats att jag gör det.

Jag har nog mest gjort det eftersom jag tycker om att skapa saker. Och då allra helst under press. Enklaste sättet att åstadkomma den där pressen är att vänta tills det precis bara nästan är för sent. Att bevisa för mig själv att jag minsann kan. Och för andra. Varje gång. Hela tiden. Bekräftelse.

Precis bara nästan. Där har vi ett ledtema. Jag gillar precis bara nästan. Leva på kanten, på sitt eget lilla sätt. Så här sa någon om mig för många år sedan:

”I ask him every day and he tells me that it will be ready on time but he never has anything to show me. Neither does he seem worried about it. Then, when the race is almost over he starts running as the unpredictable racehorse he is and wins the race every time.”

Sagesmannen till ovanstående tyckte att det blev väldigt irriterande att jobba med mig, även om vi åstadkom mycket tillsammans. Det var spännande hela tiden. Citatet hämtat fritt ur minnet inför en av mina verkligt katastrofala uppvisningar av ett icke färdigställt system hos ett av världens största förlag en solig vårdag i Paris. Vi redde upp det, sagesmannen och jag, med en ohälsosamt stor portion charm att ge struktur till den tunna soppa vi dragit samman ett prominent gäng att förevisa. Jag kände mig som en riktig skojare. Vilket kanske inte riktigt var så skojigt som det låter.

Att börja sent som alibi för att inte riktigt behöva prestera fullt så bra som den som tagit ordentligt med tid på sig. Att kunna klappa sig själv på axeln och säga ”om jag [eller du] haft ordentligt med tid hade det varit perfekt”. Vilket utstuderat självbedrägeri det är. Att vidmakthålla bilden av att jag är lite bättre än jag är genom att lura mig själv att jag inte har tid så att jag slipper inse att det jag aldrig hann med är konsekvensen av mitt bristande intresse för detaljer.

Rätt fånigt egentligen.

Och så tänker jag på alla saker jag gjort. Alla de där grejorna som det faktiskt blivit något av. De ”hack” jag spottat ur mig som svarat upp mot ett behov och därför vunnit acceptans och användande. Jag har ju gjort dem på mitt sätt. Pressat fram dem ur luckor av komprimerad tid som jag skapat åt mig själv med det enda kravet att de egentligen inte ska finnas. Och som när de väl tagit fart måste överlåtas på andra att reda upp de av mig inbyggda misstagen.

Var har stommen till det företag jag huvudsakligen lever av uppstått egentligen? Var skaffade jag mig tiden till att bygga de där verkligt gångbara modellerna – klä dem i kod och göra dem exekverbara? Raden av arrangerat tillfälliga tidsytor blir plågsamt tydligt.

På tåget mellan Uppsala och Stockholm, inledningsvis. När SJ optimerade sin förbindelse mellan städerna och kortade restiden från 47 till 38 minuter minskade de samtidigt min produktivitet avsevärt. Jag minns att det retade mig att jag fick mycket mindre gjort.

Kastrups flygplats där jag häromkvällen jagade ätbarheter är en annan plats där mycket utveckling skett. Jag minns att jag mer eller mindre med flit ”inte hann till” direktflighten från Düsseldorf utan istället maskade mig kvar i Köln för att få ett par åtråvärda väntetimmar på Kastrup där jag satte mig i den underbart doftande rökavdelningen som då fortfarande fanns och drog kodrader ur nollpunkten eftersom jag lyckats lura mig själv att den tid jag befann mig i inte fanns och därmed var obegränsad.

Exemplen är egentligen otaliga och det gäller alls inte bara arbete. Även skrivandet är drivet ur samma nollpunkt. Samma självbedrägeri. Varför kan jag annars bli sittande en halvtimme på dass med en WC-PC eller kack-Mac och skriva fritt ur sinnet när samma ord inte kommer farande vid köksbordet?

Vem försöker jag lura?

Mig själv, förstås.

Och hur tycker jag att det går?

Jo – tackarsomfrågar – fram tills nu gick det alldeles utmärkt.

Tills han började ställa frågorna kring vad som kunde bli resultatet om jag tog lite mer tid på mig. Och tills hon förklarade vilken alldeles förträfflig självbedrägeri- och självbekräftelsemekanism det är att börja åt helvete försent. Och tills Hon började prata om hänsyn och matning av katterna och om saker som jag tycker att jag tycker att jag borde tycka att jag borde.

Men det var igår. Så jag frågar väl igen, då: hur tycker du att det går?

Nej – tackarsomfrågar – nu tror jag inte att det går alls, om sanningen ska fram.

Jag bad om att få veta det. Jag bjöd in honom i min tankemässiga sfär eftersom han utstrålade precis just det där. Eftersom han har förmågan att ta det utstuderat lugnt där jag trycker på gasen så att nacken nästan knäcks. Han är envist frågasättande där jag dras med i taktfast och överskruvad inspiration. Och sannolikt tvärtom. Det är också därför vi kommer att uträtta stordåd.

Men just idag blev det lite komplicerat.

…eller… hm…

Egentligen blev det med ens ohyggligt mycket mindre komplicerat.

Det handlar ju om att jag kan börja vara så pass ärlig med såväl mig själv som med min omgivning att jag står för vad det är. Någonstans i botten finns en känsla av stress. En otålighet inför detaljer och idéer. Jag menar – om jag på förhand vetat hur mycket tid de saker jag givit mig in i skulle komma att ta – skulle jag då ha gjort dem?

Sannolikt inte.

Varför?

Eftersom jag på förhand skulle gjort bedömningen att det inte hade varit värt arbetsinsatsen. Alltså måste jag lura mig själv att den tid jag lägger ner inte riktigt räknas. Att det är tid som jag egentligen inte hade någon annan avsättning för. Terminaltid, tågtid, flygtid - väntetid.

Dumjävel. Faktiskt.

Och så beskriver jag mitt eget projekt för mig själv – det allra senaste. Social avkastning med dess tre ingångar: 1) Småskaligt företagande med viktigare saker än finansiell avkastning som drivmedel, 2) Framvaskandet av några verkligt skalbara mönster ur det småskaliga företagandet och 3) en möjlig märkning/ certifiering för den som vill utöva konsumentmakt i småskalighetens tecken.

Det är tvåan ovan som får mig att rysa. Det är min modus operandi ”blown out of proportion”. Många små innovationer blir aldrig storskaligt exploaterade av den anledningen att gapet mellan småskaligt lekande/ experimenterande/ utforskande å ena sidan och välfinansierade expansivt laddade industrialiseringsprojekt å andra sidan är för stort. Den som har en idé som gör något rejält mycket bättre tar den sällan till en världsmarknad på grund av hur nämnda världsmarknad ser ut och dess konsekvens hur förutsättningarna för exploatering ser ut (jo, jag vet att finanslocket finns där men i det beskrivna tankeskedet är det inte den konstruktionen som är låsningen).

Vad jag vill göra är alltså att locka fram alla de brillianta småsaker som har potentiell storslagenhet under förespeglingen att det inte alls behöver bli något storslaget för att sedan ge det möjligheten att bli just storslaget om idén visar sig ha potentialen. Phu.

Exakt som när jag själv sätter mig i rökzonen på Kastrup och tillåter mig själv att dra kodrader ur stilleståndstiden utan att tänka på att det kan (eller rättare sagt ska) bli något som används av tusentals och åter tusentals slutanvändare.

Om jag vågat tänka tanken från början: om jag vågat tro på den från den absolut första kodraden; hur hade det då sett ut? Om jag varit uppriktigt med vad jag lägger min tid på och sagt till mig själv och min omgivning att ”det här kommer att bli en killer” och också låtit design och arkitektur ta höjd för det.

Jag vet inte, faktiskt. Men per gårdagens stund under fläkten har utsikterna att lura mig själv drastiskt försämrats. Parallellt har jag ju kommit att inse vad tanken faktiskt är kapabel till. Jag menar – om jag helt enkelt bestämt mig för att vissa idéer ska bli bärkraftiga och växa till den skala jag drömt om; då är det ju inte särskilt smart att försöka lura mig själv att tiden jag lägger på dem inte behöver finnas.

Nu blev jag yr i mössan. Har sovit för lite. Tror att jag bryter här och går ut och mockar i stallet istället.



Kul liv, det här. Tack. Mera, tack.

Om byggande, fixa idéer, TV, livet och coola människor

Alla människor har saker de fastnar för. En del blir uppslukade av sin frimärkssamling, andra av TV-spel, musik, porrsurfande, motorfordon eller broderi. Olika. Rent fysikaliskt har vi nog alla en benägenhet att fastna. En neurolog vars namn jag inte glömt förklarade det ytterst pedagogiskt. Han sa att det handlade om dopaminer.

Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen.

Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se vad shoppingkulten gör med den aldrig tillfredsställde handlaren.

TV-spel eller låt oss säga ordspel i en eller annan surfplatta kan fånga mig en stund, men så klingar det av. Jag har aldrig intresserat mig tillräckligt för att vinna, tror jag. All form av sport faller av mig mer eller mindre omgående och kanske är det orsaken – väl ackompanjerat av en ostyrig kropp och i perioder obefintlig motorik. Jag är i fullkomlig avsaknad av vad man brukar kalla för vinnarskalle. På gott och ont.

Man kan nog säga att jag är lite av en sexmissbrukare. En läggning jag lyckligtvis delar med min hustru och som jag i hennes sällskap har lyckats göra till något annat. Tagit det bortom missbruk, så att säga. Utan att gå in på detaljer står det emellertid klart att detta område är av starkt personlighetsdanande karaktär. Men om detta skrivs det annorstädes.

Vad jag nästan alltid fastnar i är byggande. Jag är byggberoende. Jag har starka byggmaterialsfetischer och går lätt igång på en trave golvspånskivor (helst 60x180, byggbranschens gåva till mänskligheten). Isolering, gärna kliande och ohälsosam sådan, samt reglar. Jo, jag är byggmaterialnarkoman. Och jag vill bygga på mitt eget sätt. Finna lösningarna allteftersom och inte följa normer eller standarder.

Samma sak – fast i perioder värre – är det med programmering. Jag har programmerat sedan jag var i tolvårsåldern och kan fortfarande till min förvåning låta kodvågorna spola genom huvudet. Det är inte bara koden utan vad de kan användas till. Kanske mest det. Jag ser när jag vrider på den lilla snutten hur dess sammanhang exploderar i användarens darrande händer.

Innan det blev programmering respektive byggande så var det LEGO för hela slanten. Jag knarkade lego som liten. Jag vaknade, tänkte, åt och sov lego. Byggnader, fordon – allt fyrkantigt och konstruerat. Gubbarna glömde jag helt. Det var fullt fokus på tekniken och det ingenjörsmässiga.

Det var inte förrän långt senare – en god bit ut i yrkeslivet – som människorna kom in i bilden. Den konstruerande bilden, alltså. När jag efter en dans på långa rader av bananskal hamnat i den nya och nästan oskrivna elektroniska utbildningsbranschen stod det klart att programmen jag skrev hade användare. Användare som använde programmen eftersom de ville (eller snarare kanske av sin arbetsgivare anmodats att) lära sig något.

Det blev plötsligt intressant att skapa saker som hade effekt inuti användaren. Skrivandet som ju alltid hade funnits där fick samtidigt en ny dimension. Tidigare hade jag skrivit nästan uteslutande för egen del. Nu insåg jag att om jag rullade orden till bollar och lockade läsarna att äta dem så kunde de – väl inmundigade – påverka från insidan. Som att stoppa en sockerbit i nystekta köttbullar, ungefär. Inte särskilt smarrigt nödvändigtvis men helt klart något som får användaren att haja till.

Den här tankebanan lider mot sitt slut. Jag har inte nödvändigtvis någon lämplig slutkläm på lager. Ingen mer allmänmänsklig observation utan får nog konkludera att detta inlägg arkiveras under ”självkännedom”. Om en sådan märkning nu verkligen äger något som helst existensberättigande. Det förefaller ju annars som att man i takt med att man begriper saker också kommer till insikt om vilken enorm massa saker det är man inte begriper. Men samtidigt finns den där känslan där. Den av att något enhetligt stämmer långt borta i extrapolationerna. Att det finns en enkel, greppbar sanning vid alla de för vinden strödda indikationerna och observationerna.

Jag lyssnar på relativt mycket musik. Jag upptäcker texterna om och om igen. De säger mig helt andra saker nu än när jag först hörde låtarna. De innehåller budskap jag aldrig väntat mig. Mening och djup jag inte förut anat kunde uttryckas. Varför talar de till mig på det sättet? Är det för att jag öppnat en lucka till en annan nivå någonstans? För visst bor det flera nivåer av kommunikation i varje mänskligt uttryck och intryck.

Nu senast är det TV-serien Lost som gör intryck. Jag har aldrig varit någon stor TV-tittare. Tvärtom, snarare. Men eftersom min fru har vanan att somna bäst i TV:ns stilla invaggande så brukar vi se någon form av gåochläggasigserie. Gärna långkörare med säsong efter säsong av sömnvänliga evighetshandligar. Lost var en direkt besvikelse på den punkten. Serien är – i alla fall i dess upptakt – en perfekt analogi över livet.

47 människor överlever en spektakulär flygkrasch. De landar på en öde ö (tror de) och konfronteras med varandra men främst med sig själva. De ställs inför alla de vägskäl människan ställs för inför genom livet. Det står klart att syftet med att de hamnat på ön är att de ska växa som människor. Att de måste lära sig att gå vidare från de issues som har dem i sitt grepp och att de inte kan fungera förrän de själva – var och en – är hela människor.

Serien visar på en fantastisk insiktsfullhet kring vad livet är. Inkodat i ett format som passerat mediajättarnas kommersiellt konforma människodaningsprincip. Antingen så har de som släppt denna serie genom filtren inte begripit vad den säger – eller så lever de på hoppet att ingen ska begripa det.


Insiksfullt om livet är bara förnamnet.

Så ser det ut lite var stans. I hela vår tillsynes så produktifierade kultur där rättigheter ägs och inpiskas via mammons förlängda armar och via IPRED och andra huvudvärksframkallande legala entiteter. Man tror inte att det är sant, men ändå finns det där i botten på det mesta. Djupet. Mänsklighetens inneboende symfoni av insikt. För alla att snappa upp, finna sin resonans till och låta hjälpa den egna själen att perspirera i en värld skapad med de bästa av föresatser att utmana det obevekliga hos de hårdaste av de hårdaste. Vi. Människorna. Här. Coolare finns inte.

Om att växa

Gårdagens tanke levde vidare i sinnet. Vad är att växa? Som människa. Som själ. Eller som träd, grönsak eller tanke för den delen. Det finns en mekanism inom oss, ett slags attraktion eller rentav romantik.

Dragningskraften till det nya. Från det gamla, komplicerade, felaktiga – till det nya, riktiga, obesudlade. Att gå vidare in i ett nytt, rent rum för tankar utan ifrågasättanden och inneboende motsägelser.


Är vi det vi är just nu eller är vi allt vi någonsin varit till och med nu? Är trädet den yttersta årsringen och det nyaste skottet eller är det en sagolik fraktal skapelse med solid stam?

Ungefär samma hänförande känsla som att kliva in i ett helt nybyggt hus och slå sig ner på toaletten med vetskap av att ingen lagt en kabel där förut. För att inte tala om att sätta sig bakom ratten på en helt ny bil. Andas in lackångorna och glida fram mot den första repan i glänsande, obesudlad lackskrud.

Nya saker är alltid enklare. Lätta att hantera. Den nya bilen har inga fel. Huset likaså – och de kommer med garantier utifallatt. Den nya tanken är som ett nyfött barn – oskyldigt, ovetande och helt utan dömande kring sin egen genomförbarhet. För att inte tala om nya människor – då kan jag själv också förnyas.

Kanske är det därför vi så gärna vill ha nytt. För att vi upplever att det vi har är för krångligt. Bromsarna gnisslar. Vännerna vet att man inte är så skarp som man vill att de ska tro. Ungen har växt upp och lärt sig att svära. Fasaden behöver målas om. Inget enkelt alls. Inget orört tillstånd av möjlig jungfrulig förälskelse.

Den där romantiken är nog ganska viktig. Hur många förälskelser är just bara förälskelser och när den väl faller står parterna öga mot öga med sådana de i sin spirande romantik målat om till någon helt annan? Det kan kanske inte alltid bli rätt från början, givetvis. Men det hindrar oss inte från att hoppas, tro och kanske till och med intala oss det.

Och där någonstans finns vi ju själva hela tiden. Jaget. Jag är sådan och sådan. Ser mig själv men kanske främst mina spegelbilder. I andras omdömen, hantering och upplevda attraktion. Jag ser mig själv genom andra, precis som alla andra. Jag behöver andra för att inse vem jag är – åtminstone till en viss nästan magisk gräns, men det är en annan historia.

För när jag växer, erövrar en ny färdighet, tänker en ny tanke, utvecklas eller vinner framgångar – är jag då den jag var strax innan också eller är jag en helt ny person. Jag har upplevt det många gånger – det att jag vill gå vidare från vad jag var och bli någon helt ny. Jag har försökt, men efter en stund kommer ändå gamla delar tillbaka.

Jag är ju den jag är. Och den jag har varit. På en och samma gång. Hela tiden densamma och hela tiden i utveckling. Försöker jag stå still och hävda att ”jag ändras inte”, då förändras jag ögonblickligen. Mitt vaktande på förändringarna och mitt bekämpande av utvecklingen blir så småningom allt jag är – total förändring istället, således.

Och så är det ju många gånger – vi bestämmer oss för att inte ändra på saker. Nu jävlar är det så här. Och vips bygger vi något utanpåverk för att bevara vad som är. Förhållanden som inte fungerar är ett bra exempel – jag har lång varig erfarenhet av den saken (avsiktlig felskrivning).

Det är långtifrån ovanligt att företag som kommer ur fritt, kreativt tänkande och i det närmaste obegränsad tillväxtpotential tar död på alla sina möjligheter i ett nafs genom att söka bringa ordning i det fruktbärande kaoset. Man organiserar bort den direkt livsuppehållande dynamiken av rädsla för att saker ska förändras.

Inte minst samhällen lider av samma fenomen. Tydligast är kanske det relativt unga nybyggarlandet USA där idealister för inte mer än ett par historiska ögonblick sedan skapade en fri stat bortom storfinansens och de europeiska stormakternas räckvidd. Trodde man, i alla fall. Eller trodde i alla fall några…

Nu, ett par hundra år senare är nämnda nation världsmästare i att avskaffa fri- och rättigheter för att slå vakt om den demokrati, de fri- och rättigheter på vars grundval nationen bildades. Ett praktexempel på vad som händer när man bestämmer sig för att beskydda något istället för att utveckla det.

Ju mer vi kämpar för att konservera sakers tillstånd desto värre blir det. Ganska naturligt egentligen. Livet är så underbart konstruerat att det hjälper oss tillrätta i varje ögonblick. Om vi slåss för att bibehålla och konservera sådant som är menat för ett större öde då slår livet tillbaka. Tills vi förstår.

Och med oss själva, då. När vi växer. När vi utvecklas från ett stadium till ett annat – i stort och smått. När man till exempel åkte upp ett pinnhål på jobbet. Var det inte väldigt frestande att dagen efter haka på sig en snygg sidenslirre och kostym för att visa att man inte längre var samma människa?

Jag har gjort misstaget om och om igen. Jag har trott att jag kan gå vidare ifrån mig själv utan att ta i beaktande vem jag var och vart jag kom ifrån. Den mest smärtsamma episoden var när jag lämnade min familj som 15-åring. Jag skyllde dem för allt som var fel och försvann.

Kvar lämnade jag föräldrar och syster. De tyckte ju om mig precis som jag var. Det var bara det att jag inte gjorde det. Varför? Eftersom jag tolkade mig genom andras reaktioner på mig och eftersom de tidiga skolårens mobbing inte riktigt kunde släppa taget om mig i den lilla orten. Så jag drog.

Och hur många gånger drar vi inte? Det är nog sunt – just då. Men vi kommer alltid tillbaka på något sätt. Och i mitt fall tog det i runda slängar 20 år den där gången. En lång gång, men en mycket lärorik sådan. Det kallas floskelmässigt att hitta sig själv men det är faktiskt ett ganska träffande uttryck. Ibland får man leta ordentligt.

Jag försökte verkligen den där gången att lämna mig själv och träda in i ett nytt liv. Att tänka rätt. Att leva logiskt och kallt. Mitt liv förvandlades till ett känslokallt fängelse fyllt at ytterst få människor. Kalla, omogna och mycket små människor – det ser jag nu. Men då lockade de med sitt annorlunda och i min mening nyktra sätt att se på saker.

Allteftersom tiden gick började jag emellertid känna att det inte riktigt var så där hundraprocentigt. Jag kom med en massa galna idéer och fick känna på hur det var att vara oliktänkande bland de djupast indoktrinerade – de som lever i panisk rädsla för fritt tänkande och förbehållslös kärlek. De som är utbildade ända in i själen. Sovande.

Jag fann snart sätt att kompensera dessa tillkortakommanden. Sakta men säkert byggde jag upp små, hanterliga dubbelliv. Affär efter affär. Lögn efter lögn. Jag blev expert på att ljuga och skakade på något sätt fram tid som inte fanns att ha som mina egna små oaser i en känslomässig öken. Tankemässigt jobbade jag. Gav den fria tanken utlopp i karriärens form. Brände mig för att sälja röken och dess hallucinogena egenskaper under benämningen kreativitet.

När så kapitlet så småningom närmade sig sitt slut var jag precis som minestronesoppa kokad på tretumsspik. Rörig, kokande, men också väldigt hård. Jag hade bestämt mig för att inte ändra på något. Det skulle vara att se alltihop vara förgäves. Jag ville inte ompröva det ställningstagande jag gjort i att bli någon annan för då mycket länge sedan.

Så jag kämpade. Och såg ju vad jag höll på med. Jag gjorde så mycket dumt att jag började förakta mig själv. Men det fick mig samtidigt att känna mig levande och äkta. Närvarande. För i mina små bubblor kunde jag ju vara mig själv. Och utvecklas. De små bubblorna fylldes av min luft och började trycka på.

Det är först i efterhand som jag kan se att jag inuti det liv jag skapade för att ta avstånd från mig själv baserat på vad jag trodde att andra trodde om mig skapade små isolerade celler där jag kunde vara mig själv och inget annat. Man kan nog säga att jag hittade mig själv just där – i en bubbla inuti en bubbla. Knappt hade jag hunnit begripa det så stod hon där, den jag alltid drömt om.

Och i och med henne förändrades allt raskt. Bubblor sprack och ramar förlorade all relevans. Lögnen nedmonterades och källsorterades. Nu, med lite perspektiv på vad som hände och på vad de nästan 20 årens läroperiod innebar måste jag säga att alltihop verkligen var oerhört nödvändigt. Men jag kan inte förneka att det har hänt. Och att det var jag inuti såväl den stora som de små bubblorna.

Jag ser ju hur jag försökt vara någon annan än jag är med sådan obotlig målmedvetenhet. Jag ser hur det skadat mig och mina närmaste. Men jag ser med knivskarp tydlighet att det varit absolut nödvändigt för att jag ska förstå vem jag själv är.

För jag är ju den jag är inklusive allt jag gjort oavsett om jag gjort det för att definiera min motpol eller som uttryck för mina drömmar, tankar eller önskningar. Jag formas hela tiden och kanske är det så att jag – precis som alla andra – formar mig själv.

För när vi hävdar att andra formar oss – är det inte så att vi i själva verket låter dem forma oss? Att vi upplåter oss själva som del i någon annans spel för att vi vill vara med och spela. För att vi behöver det, helt enkelt. Och för att vi inte på egen hand kan arrangera den skala spelet kräver.

Om vi lär nytt på bekostnad av det vi redan visste – om vi av nyhetsromantiska skäl kastar ut vad vi hade med oss till förmån för det nya, förbättrade – vad blir vi då? Rotlösa löv för vinden att så småningom förmultna och bli en del av jordens näring, kanske.

Om vi vore träd och bara låter det som är nytt vara en del av oss, då blir trädet aldrig större än ett litet skott. Men om vi lär oss att se relevansen i det som redan fanns. I stammen, grenverket, löven och de döende grenarna. Då blir vi hela, mäktiga, imponerande organismer.

För nyckeln till att leva ett meningsfullt liv är att kunna hjälpa andra, den saken tvivlar jag inte ett ögonblick på, även om jag hela tiden ser att utgångspunkten får nya dimensioner. Och precis som att hjälpa andra också är att hjälpa sig själv så är det omistligt viktigt att man behöver känna sig själv för att kunna hjälpa andra.

Varför? Eftersom annars blir hjälpandet av andra inget annat än en flykt – ett projicerande. Det kan vara en väg till självkännedom givetvis. Men det kan också vara ett rättfärdigande till att slippa växa själv. Faktiskt. Hur politiskt korrekt slagordet för flykten än må vara.

Och nyckeln för att hitta sig själv är att acceptera sig själv. Nyckeln till att acceptera den man är att acceptera den man varit i en enda obruten cykel. Förnekar man att nuläget är summan av konsekvenserna och deras uppkomst kommer man aldrig någon stans utan får smaka på livets ibland ganska hårdhänta korrigeringsmetoder. (Vilket ju också kan vara en del av dess mening.)

Och det gäller inte bara individen - det gäller familjer, grupper, företag, samhällen, länder, kontinenter, unioner och världar. Den inneboende drivkraften är att finna sig själv, hjälpa andra och finna frid med allt som är. Och hur långt därifrån man än kan tycka att världen är så är den ju det av en anledning.

Vi – världen – vet vad vi strävar efter. Men vi kan inte se magnituden av det underbara i vad det är vi strävar efter utan att ha sett dess motsats. Så bildas denna motbild, denna värld vi lever i, enbart med syftet att vi ska förstå. Att vi ska få klarhet och motivation genom att skåda vad vi är i motsatsens skepnad. Och precis närsomhelst nu bestämmer vi oss – tillsammans – för att vi tittat färdigt på den bilden. Ohyggligt läckert.

OK. Det blev ett lite väl långt inlägg detta. Och kanske inte så där vansinnigt begripligt eller givande för ögonblicket. Men det har varit dagens tanke och jag skulle tro att den både som läst och skriven kan mogna över tiden. För förändringen är det enda vi kan vara helt säkra på. Jag hade förutsatt mig att inte skriva komplicerat eller långt i år. Men jag är lång och ibland lite invecklad och jag antar att det inte går att göra så mycket åt ;-)