Tanke i tiden

Få har sett timvisaren röra sig, men de allra flesta har i efterhand funderat på hur den kunnat gå så fort.

Att jaga. Jag. Jaget. Inte sällan bor gåtornas lösning i de enklaste av ord och dess likheter.

Livscykeln

"Visste tiden att vi skulle komma hit nu?" hade han frågat sin mamma. Befinner man sig i livet är det svårt att komma på några frågor som slår denna i fråga om relevans. Kanske är det så att vi aldrig får veta exakt innan vi lämnat det och kan se det från utsidan. Men mer troligt är nog att vi redan har tillgång till svaret men att de flesta av oss måste jobba lite på att kunna se det, bara. Jag fick intrycket att frågeställaren hade svaret men ville dubbelkolla med mamma, bara. Smart kille.

Om jag är stressad andas jag med korta, snabba andetag. Är jag lugn är andningen långsam. Om jag är stressad känns det som om tiden går fort. Om jag är lugn räcker tiden till. Om jag ligger i sängen och inte kan sova men i övrigt är helt avslappnad och andas mycket långsamt så känns tiden nästan stillastående.

Om jag är stressad och medvetet ändrar min andning så att jag andas långsammare släpper stressen taget per automatik. Och om jag blir upphetsad ökar andningens hastighet eftersom jag blir otålig och vill skynda på hastigheten i det som händer.

Kanske sitter vi på livets cykel, allihop. Vänster och höger hjärnhalva håller i styret, hjärtat är kompassen och andningen är själva trampandet på pedalerna – det som kontrollerar hur fort vi färdas.

Jag tycker det känns precis så.

(Masspsykos [gemensamt mentalt fängelse; förleddhet]– är det inte ett spinningpass i så fall? Någon ger order om takten att färdas och massan lyder tanklöst. Det går inte att styra och den inre kompassen betraktas därför som useless. Flåset man erhåller i spinningpasset ger emellertid goda förutsättningar för långa och givande cykelturer väl ute ur fångenskapen. Spinningpasset är en förberedelse för att själv axla sin existens.)

Tidspekaren ovanpå rumspekarna. Men sen då? Händelspekaren, kanske? Lägg till det ytterligare det antal pekare som behövs för att förklara det man inte kan förstå och vips har vi en världsbild som fungerar! Om inte annat så vet ju tiden.

[Tillägg: Efter en stunds förkovran i en mycket intressant betraktelse kring andning - föranlett av dagens reflektion - snubblade jag över ett bekant namn. Från Lost, givetvis. Richard Alpbert.]

Mental frihet

Det var ett ovanligt genomtänkt beslut att involvera ytterligare en till i tankeprocessen. En som visade sig drivande, självständigt tänkande och som förefaller full av vad som ser ut att vara energi i form av ångtryck. Likheterna med figuren från TV-serien har varit slående från första början och den svarta rökens framfart och den kraft det äger ska bli intressant att följa. Särskilt som röken förefaller ha bytt färg med åren och därmed också riktning.

Med ens föll de tvångsmässiga låsningarna för undertecknad. Jag behöver inte längre hålla spjärn utan kan låta idéerna flöda som de har lust igen. Jag har issues med idéer såtillvida att jag inte gärna vill realisera alla idéer jag har helt själv. Eftersom det skulle kräva ungefär trettio kloner och eftersom det nog inte skulle göra världen så där vansinnigt mycket bättre eftersom mina idéer inte sällan är lite udda. Men det skulle göra den färgstark : -)

Kalendern är ovanligt full av såväl vad som brukar kallas jobb som semestrar. Och genom alltihop sipprar en obeveklig ström av liv, en ljuvligt kännbar och genomgripande förändring som förändrar varje molekyl, varje foton, varje elementarpartikel och varje subatomär känsla så att tankarna flödar mot ljuset. Allt går åt rätt håll och det går fort och hastigheten tilltar efter att ha passerat nollpunkten.

Intressant nog verkar det som om vi passerade nollpunkten i oändlig hastighet istället för att vända med hastigheten noll. Som om vi klev rakt ur en extrem över i den motsatta. Möjligheternas nollpunkt var alltså samma som den punkt där möjligheterna är oändliga. Hur många som känt sig fullkomligt bakbundna eller låsta av livet kan inte skriva under på den saken? När det vänder gör det det med besked och allt ser helt annorlunda ut från den punkten.

Ljuvliga liv.

Nu ska här snart implementeras positivt tänkande på koncernnivå. Tvivellös övertygelse och positivt tänkande som verksam agent och borttagandet av uppgivenhet och rädsla som förhindrare. Vägen ser ut att vara lång men med tanke på extrempunkternas inbördes förhållande är det nog så att de bor i varandra.

Därefter väntar kroppsliga utmaningar. Att få fatt i och inlemma balansen. Jag ser verkligen fram emot den övningen eftersom den ackompanjeras av sommarens återkomst – först genom hembesök på olika breddgrader – därefter är den välkommen hit och vistelsen på vatten kommer åter att bli av.

Tunnelseende

"An open heart space reveals itself in relationship when both parties are open to seeing how their thoughts are creating reality tunnels. The fear that makes us cling to our reality tunnels is fully faced and allowed to wash through. We are facing the fear of death directly, meeting in love, vulnerability, openness and intimacy. No one gets to be ultimately right. No one gets to be ultimately wrong. Yet everyone is heard on their own terms, and challenged when necessary."
Ur tankeinlägget Reality Tunnels av Scott Kiloby.

Rörigt? Ja, det är kanske tankarna som rör till det - i tid men inte i otid.

Rimligt - ur mitt tunnelperspektiv i alla fall. Att våra sinnen och deras tankar bor i tunnlar. Tunnlar som skapas genom sitt eget tänkande och som skapar den verklighet man själv upplever sig såsom vandrandes i. Vilket i sin tur innebär att var och en har sin verklighet. Alla har rätt i sin verklighet. Ingen har fel. I tanken är vi separerade.


I alla våra nulägen kanske vi är på samma ställe. I otiden, så att säga. Oseparerade, kanhända.

Men bortom tanken, då? Tanken sträcker sig genom tiden. Men i nuet finns ingen tid. Kanske finns där inte ens en tanke. Om känslan är vad som härskar i nuet - då är den kanske oändlig. Och alla känslor med den. Optimismen säger att kärleken är en känsla men rädslan en tanke. I min tunnel, i alla fall. För i nuet finns inte tankens iakttagelse av känslan; bara själva känslan.

Resesinnet

Det har alltid funnits där på något vis – resesinnet. Den där unionen mellan tanke och känsla som givit sig själv mental frisedel att sticka iväg på rotmos från vad det än må vara. Känslan svävar iväg över gränslöst land och ackompanjeras av tanken som fyller i med hågkomster att färglägga vad som skapas i känslans linjer.

Jag sover på tiotusen meters höjd. Rörlighet. Bevegelse. Denna konstanta sysselsättning under lång tid. På väg till eller från? Varken eller. Både och. Tydligt gestaltat med sådan detaljrikedom i hågkomsten att det tomma sinnet vänder dit per automatik.

Stillestånd visavi rörlighet – totalt bofast i sin rörlighet. Orubblig i sitt rastlösa utkrävande av kontinuitet för föränderligheten. Men inte som något nödvändigtvis negativt. Inte som ett av sig själv definierat motstånd eller bristfinnande i utgångspunkten utan med ett annat syfte, egentligen. Att leva sina drömmar – är det i varje ögonblick att förverkliga dem?

Naturligtvis inte. För den fysiska verklighet vi lever i är ännu för trög för att i tillräcklig hastighet hinna forma sig efter de drömmar vi besitter. Istället laddas drömmarna. Var och en av de känslor och tankar som rör saker vi inte för stunden upplever renderar en ackumulation över tid. Ett associerande via längtan och åtrå som vid drömmens eventuella uppfyllande omvandlas till ren njutning.

Vi är sådana eftersom vi aldrig annars skulle kunna åstadkomma något som inte gav åter till oss just i detta nu. Vi ser det bland de små som växer upp, hur tålamodet växer till sig. Hur mönstersynen och analyserandet skärps och hur vi blir benägna att forma serier av ögonblick till större skeenden. På gott och ont, givetivis. Lever vi i skräck och rädsla besannas våra farhågor. Drömmer vi om värme smälter isen såsmåningom. Allt som resultatet av den rekursiva metadrömmen verktyget.

Vi drivs av att snabba på skeendet. Vi skapar verktyg. Hjälpmedel. Fantasier och teorier. Vi formar sakerna i våra sinnen och därefter formar vi saker som ska låta förverkligandet av dessa drömmar ske snabbare. Vi slår upp nya hus på någon månad. Etablerar kontakt på sekunder och skaffar oss visshet på några minuter.

Vi förkortar tiden det tar. Eller tiden själv, rentav. Vi skapar snabbare och snabbare kopplingspunkter mellan grynen i verklighetens framväxt och trots idogt motstånd från de som önskar hålla oss samtliga kvar i vissa fastlagda tanke- och känslomönster så accelererar vi alltet precis som vi själva önskar. Tillsammans. Snabbare och snabbare i varje givet ögonblick. I enlighet med tidens egen predestinerade hastighetskurva.