Cykliskt

Det blev liksom lite erbarmligt alltihop. Jag har skrivit ohyggliga mängder ord och ändå vet jag inte vad det är för något jag vill få sagt. Eller – jo, kanske. Men jag vet inte riktigt varför. Eller – jo, till viss del, men jag underlåter konsekvent att säga precis det som jag vill ha sagt. Istället låter jag orden skvala runt omkring den tänkta innebörden. Egentligen tycker jag att det är roligt – att leka med ord, alltså. Vända och vrida på dem och se vad det är får finurligheter man hittar. Samma sak när jag läser – en fantasifull ordkomposition kan vara mycket mer intressant än faktaspäckat eller sensationellt innehåll. Det är något med melodin. Det jävliga är att jag ältar och jag gör det med metaforer som inte bara visar det fåniga i själva ältandet (vilket ju kan vara nyttigt) utan också skapar grogrund för missförstånd som i sin tur kan ställa till det. Inte så smart. Men så med den klokaste av alla människor invid mig (fastän hon styvnackat motsätter sig benämningen, vilket bevisar tesen) så börjar det gå upp vad det är jag pysslar med och varför jag känner mig trängd.

Den långa versionen är fyra punkter. Den korta versionen är en enda iakttagelse.

Vi börjar med den korta. "Lev istället". När jag formulerar tankar kring vad det är jag känner så tar jag till orden och beskriver det hela utifrån. Det gäller inte alls bara vad som händer i och med mig utan som uppfattad helhet. När jag läser mina egna ord känner jag att det är som att jag är något slags reporter som kommit till livet och skriver några rader (ibland pliktskyldigt) till hemmaredaktionen och dess förmodade läsare. Så om jag rapporterar om livet – inifrån, till de som inte är här - vilka är då mina tänkta läsare, som inte finns här? Skriver jag för de döda, månne? Tål att tänka på. För beskrivandet utgör ju definitivt ett slags begränsning i själva levandet.

Sannolikt eftersom jag är lite feg, och eftersom jag gillar att beskriva med ord. Men när jag ser livet tala till mig så talar det inte genom ord. Livets och min egen världs språk är ett annat. Det är känslor och formationer. Det är sådana saker som att vakna – loksom denna morgon – 11 minuter efter 11 med en ny, bekymmerslös känsla i maggropen. Det är meningen (alltså inte meningarna) i själva verkligheten som är språket. Symbolerna och synkroniciteterna. Och mer än något annat är det kärleken. Så jag kan skriva och dokumentera bäst fan jag vill, jag kommer ändå inte kunna få beskrivet vad det är jag vill ha sagt. Däremot kan jag kanske skapa det inom min verklighet.

Det var den korta versionen. Inte så kort, kanske. Den långa är att jag är arg och jag är, visar det sig, arg på fyra (grund av) bestämda saker – nämligen:

1. Världen. Eller kanske snarare min bild av världen. Jag blir arg när jag går in på ICA och ser hur färgglada förpackningar med röda prislappar lockar folk att förgifta sig själva. Jag blir arg när jag ser löpsedlarna stoppa in tankar kring dolda sjukdomar i människors huvuden så att de förr eller senare tänker sig sjuka. Jag blir arg när jag ser rädda människor slåss för att försvara de lögner de blivit itutade. Jag blir arg när jag ser tidningarnas nätupplagor slå på trummor för att skapa acceptans att ta än mer makt från den enskilda människan. Jag blir arg när jag ser alla de där tydliga ikoniska tecknen bakom allt som rapporteras i media och känner igen dess människofientliga agenda och ser de ockulta tecken det är skrivet med bakom orden. Jag blir arg och ledsen. Och jag ser bilden av andra människor som går där, nedbrutna av energidränage, förgiftade i kropp och sinne, lärda av Media att inte tro på den förbehållslösa kärleken och det ena och det andra. Det gör mig arg och ledsen ända in i själen. Jag vill gapa och skrika på dem att de missar hela poängen, att det visst finns kärlek och att de är okränkbara själsliga mästare som kan åstadkomma precis vad de vill med sina liv. Men jag vet att de skulle tycka att jag var helt knäpp så jag skriver en massa obegripligt istället. (Men – det är klart – de närmaste. De som finns här invid. Dem kan jag tala med. Och förstå. Och de kan förstå mig om jag ger dem chansen. Tål att tänka på.)

2. Att farsan är död. Det var tre år sedan han dog nu, men jag gav mig av redan vid 15. Sommaren 1990 var den sista tiden vi hade tillsammans på det där riktiga sättet. Det var helt underbart vad jag kan minnas. Vi fiskade och åkte vattenskidor. De skränande offren lämnade vi i land och upptäckte skärgården utanför sommarstället. Vi gjorde drömmar om att skaffa en större båt (kanske rentav en Bayliner på lite sikt – om jag fick bestämma), åka till Örskär och en hel massa andra mer avlägsna resmål. Sommaren därefter var relationen förändrad. Jag hade givit upp och påbörjat min flykt. Det gjorde honom redigt ledsen. Mitt svek är oförlåtligt fastän jag tror att jag kanske förlåtit mig själv nu. Och det gjorde mig också ledsen mitt i ilskan för det var inte honom jag ville lämna, det var resten.

Under åren som kom att gå längtade jag tillbaka någonstans efter att få fortsätta vårt äventyr - jag hade bilderna inom mig när jag längtade som mest. Det var som om det satts på paus och inget mer. Efter åren av tystnad så återknöts kontakten allteftersom och sedan jag träffade kärleken slog pulsen återigen mellan oss, tack vare Hennes värme och kärlek. När vi väl återfick kontakten och jag började känna hans värme igen så var det alltför kort tid kvar. Fastän jag försöker övertala mig själv om att döden har en mening och att hans frånfälle var en signal till mig att växla upp så får jag ändå erkänna att jag är oerhört ledsen att han inte finns här längre. Det finns tusen och tusen saker jag fortfarande vill göra med honom – som blev hängandes så att säga. Drömmar som jag blev kvar med. Det finns frågor att ställa, ordvitsar att leka med och det finns båt att åka. Båten har jag ju skaffat, så att säga. Men farsan får vet jag ju att han inte kommer att åka med, även om jag av någon anledning inte ännu erkänner det för mig själv.

För när jag får ont i båthjärtat så får jag nog egentligen mest ont i farsanhjärtat. Det är därför det känns så oerhört starkt. Det är de där oljiga dyningarna och den lågt stående solen i Öregrundsgrepen som jag längtar efter egentligen – men, inte så mycket vattnet och ljuset som det sällskap jag planerat drömmen med. Och så får jag för mig att jag inte borde känna sådär eftersom sorgen är olika och eftersom jag tänker att jag blivit starkare än så. Jag jämför och dömer. Tänker att jag inte borde sakna så jävla mycket eftersom det ju var jag som stack och höll mig borta. Att jag kanske borde tänkt på de under de åtskilliga år vi knappt hade med varandra att göra. Men så är det ju inte, dessvärre – eller kanske snarare dessbättre. Jag har haft världens bästa farsa. Jag lämnade honom för att jag tyckte att jag måste, inte för att jag ville. När vi väl återfick kontakten hann vi precis återfå rytmen. Inget mer. Den saken är jag mycket ledsen för. Oerhört, faktiskt.

3. Smärtan. Jag blir arg på den kropp jag färdas i när den ger mig smärta då jag badat lite för länge, lite för kallt. Jag älskar att bada och tycker inte att vatten på 17-18 grader utgör något hinder, sommaruppvuxen vid kalla havet och så vidare. Jag tycker det känns som ett straff att behöva få ont i kroppen och dess leder när jag varit i några minuter för länge. (Smärtan uppstod i spåren efter farsans död. Kanske när jag försökte spela überstarkt och svälja dethela. Det är allt jag vet. Arg gör det mig i alla händelser.)

4. Att Den Lille ska börja skolan igen. Det är med tungt hjärta jag vet att han ska börja igen till hösten. Det är synen på världen som gör det, att se hur de formar och maler ner barnen till liktänkande köttfärs. Jag tänker fortsätta blänga på skolan och tänka åt hela pyramiden att dess mamma borde skämmas. Den Lille har bra integritet. Han är varm och fantasifull. Jag är egentligen inte oroad för att skolan ska ta det ifrån honom. Jag tycker bara att det är så jävla onödigt.

I övrigt är livet helt genomunderbart. Och jag är genomlycklig. Oavsett.

Ok. Om jag ska samla ihop den nattliga cykelpromenadsvistomen för mig själv en stund och skriva ner råd på vägen till undertecknad blir det att 1) det är OK att vara ledsen över farsan, 2) världen är vad jag upplever den som att vara. De närmaste, Olsbo, Sandviken och de liv som finns i närheten gör mig glada och jag vet att jag gör många glada – samt att det ju bevisligen sprider sig. Att jag inte kan ändra på hela världen i ett nafs får jag helt enkelt försöka leva med. Det är att vara mänsklig. Att vara levande. Och försöker jag ge mig på den gränsen kommer jag att förlora allt som gör mitt liv värt att leva. 3) En vacker dag går Den Lille ut skolan med lärdomar för livet. Med sin integritet kommer han att spänna ögonen i institutionen och få dess mamma att skämmas. Det skulle inte förvåna mig om hans barn kommer att slippa den stora indoktrinerineringen.

OK. Nu börjar vi om med ett lite mindre offerkoftemässigt blogginlägg.

Hej, bloggen! I dag skulle jag göra iordning traktorn för morgondagens transport de tio ton hö som utgör årsförbrukningen härhemma. När jag höll på att plocka av bakvikten kom grannen förbi och såg att det läckte diesel från ett bränslerör. Det visade sig att en gasdetalj skavt hål i bränsleröret, något som skulle kunna ställt till med väldiga problem framöver. Grannen tog emellertid med sig röret till sin hemmaverkstad och lödde det – läckaget botat. Vi har världens bästa granne, vi!

Uppmuntrad av detta avhjälpande och den generositet som visats gjorde jag oljebyte på traktorn av bara farten. Den är fortfarande ingen skönhet på ytan men hon börjar må allt bättre på insidan, Fergie. Imorgon ska hon få göra något meningsfullt och det gör ju inte saken sämre.

Så. Jag tänker försöka hålla mig ifrån att skriva så väldigt mycket ett tag. Det finns roliga saker att göra i värmen. Som att flytta tio ton hö två gånger, till exempel. Och en massa annat. Även inom jobbet finns det jätteroliga saker att göra. Plus att det återstår en veckas barnledighet och ett bröllop av sommaren.

Med fokus på den verklighet som jag hör hemma i blir livet väldigt tillfredsställande. Jag vet att jag är en skapande människa och att mitt huvud inte kommer att stanna, men det är dags för meningsfullheten att blanda sig i matchen igen och den bor i det småskaliga.

Flugviktigt

Denna morgon blev osedvanligt lång. En fluga blåste sin närgångna revelj vid 04.30-tiden. Efter en halvtimmes försök att 1) döda flugan, 2) ignorera den, samt 3) söva den med mörker insåg jag att flugan var mig en övermäktig. Det är inte direkt ont om flugor där vi bor. Tvärtom, faktiskt. Att sova på soffan en eftermiddag på sommaren är en omöjlighet, till exempel. Men väckt ur en filosofisk dröm och för trött för att omedelbart inleda ett mer storskaligt krig mot flugan (med den mest sannolika konsekvensen att väcka frugan) klurade jag lite på vad det var flugan ville säga mig. Även flugan är ju en del av språket och dess störande beteende är ju egentligen väldigt talande.

En fluga väger enligt uppgift ungefär 12 milligram, alltså 0.012 gram. Själv väger jag 85 kilo, alltså 85 000 gram. Det går alltså över sju miljoner flugor på en sovande någorlunda normalvuxen mansperson. Det är en ohygglig massa flugor det. Mitt tillsynes ointagliga kraftövertag hjälper inte när flugan terroriserar mig med sin snabbhet, förslagenhet och målmedvetenhet i ett skede då jag verkligen inte vill bli störd. Konsekvenserna i och med den avbrutna sömnen är ju långt mer kännbar än vad en sjumiljonteldel av min kroppsmassa rent logiskt borde ha haft möjlighet att ställa till med.

Jag tyckte det gav ett ganska intressant perspektiv på det här med makt och inverkan i samhället. OK, samhället är ett människofientligt bygge och vi förgiftas und so weiter, und so weiter. Enligt flugans princip krävs det en eller kanske två svenskar för att vrida om det här på hemmaplan. Några fler globalt men bra mycket mindre än alla de där 99 procenten. Om vi tar en världsbefolkning på nio miljarder människor och använder "flugfaktorn" så behövs det blott knappa en komma tre miljoner människor. Jag är helt säker på att de redan finns och att deras surrande väcker de sovande massorna till en målmedveten medvetenhet varje dag.

Jag kan inte låta bli att tro på och önska ett samhälle som bygger på den universella viljan att hjälpa varandra där ömsesidigheten är regent och där rädslan spelat ut sin roll. Den puttefnasklilla del av befolkningen som lurats att tro att de måste ha makt för att styra över resten är med hög hastighet på väg in i vad som kommer att bli ganska färgstarka historieskildringar som en lång men mycket märklig avvikelse från vad ordet mänsklighet definierar. Dessa försöker nu säga "det är bara en fluga". Det känns skönt att höra. Man får sova lite till. Men rätt som det är så ligger man där klarvaken och inser att flugan har något av vikt att säga.

Skuggan av en chans

Ett slags puls mellan hjärtat och magen. En klarvakenhet i sinnet och en känsla av att något brådskar. Så har det sett ut ganska många morgnar den här sommaren. Ingenting i den värld jag kan iaktta kräver min vakenhet så dags. Men den understundom krampaktiga känslan finns där och hamnar direkt i konflikt med min vilja att sova länge eftersom jag ju på kunskapsmässiga grunder vet att jag är mer utvilad om jag sover längre. Denna konflikt gör det på något sätt definitivt omöjligt att sova vidare, vilket mycket väl kan vara dess syfte när allt kommer omkring.

Samma krampaktiga känsla och vilja kom vid gårdagskvällens vattenvistelse. Jag blir arg på den där känslan som jag på något fåfängt sätt trodde att jag hade besegrat. Den blå, plågsamt drömmande lågan om mötet med kvällssolen på oljigt, stilla flytande hav. Det irriterar mig att jag känner på det sättet – ett pulserande, gripande begär att vistas på vattnet fastän jag ju precis vistats i det och njöt utsikten över samma spegelblanka yta från en absolut fullkomlig plats med sand under fötterna och vyn över vattnet vackert flankerad av ett par vassruggar.

Det är maniskt. Och det tvingar mig att förstå så mycket som att jag inte kan styra över hur det är jag känner. Det är bara att ta det, så att säga. Jag valde ändå efter en viss inre kamp att stanna i land och dricka vin i det absolut underbaraste av sällskap denna genomvarma kväll – den typen av kväll då stjärnorna visar upp sig för första gången och luften känns lika len som vispad grädde. Fukten och dofterna. Ljuden och mörkret. Aldrig känns livet så ljuvligt som då. Jag vet ju att den ensamma tillvaron på båten i skymningen skulle ha varit bra den också men den hade aldrig någonsin kunnat mäta sig. Och kanske är det därför det fräter lite i sinnet eftersom jag bär på en dröm som innan den blir verklighet överträffats av en annan. Kanske är det vad jag har att förlika mig med – en synnerligen priviligierad insikt formad genom de strängar som ändå finns där djupast i mig.

Jag vet bara att jag inte vet varför det känns så starkt. Eller – det är klart att jag vet, någonstans – vad jag vet är snarare att jag inte är medveten om varför det känns så starkt. Kampen i hjärtat efter vistelsen på vattnet är starkare än det mesta jag känt och det bör ju vara så av en anledning. Jag ser fram emot att få reda på det en vacker dag.

Det är ju samma sak med sovandet. Jag har klarat mig på mellan fyra och sex timmars sömn under tjugo år. De senaste åren har jag sovit mellan åtta och tio. Givetvis så är det så att jag vankar eftersom jag är utsövt – eftersom jag inte behöver sova längre. Eftersom det där i mig som är medvetet om allt det jag är omedvetet om vet att det är så. Och eftersom jag i min relativa analfabetism ändå väljer att lyssna på vad det är jag säger – om än motvilligt.

Morgonen blev snabbt brännande het och tanken kom att svettas. Under trädet i skuggan fortsatte iakttagandet på ett sätt som var alltför verbalt men kanske är det vad jag behöver för att bli medveten – att tilltalas på den nivå där mitt medvetande befinner sig för ögonblicket. Orden vittnar på något sätt om ett sådant arrangemang. Där fläktade ilar av känslor från tidigare – långt tidigare. Om den tvungna hänsynen. Om att vara "snäll" och inte kräva saker. Om att systematiskt sätta andra framför mig själv. För att kunna göra det så måste jag ju veta vad de vill(e) att jag skulle göra – en spec på hur jag kan/kunde vara till lags.

Eftersom detta i dåtid absolut inte var något som fanns uttalat blev det upp till mig att detektera. Samla pusselbitar, bygga sammanhang och skapa mig en bild av vad det var för slags förväntningar som borde finnas att leva upp till. Det kan vara värt att leka med tanken på att mitt samlande har sina rötter där. Att mitt sökande efter samband bor i den där detektionsprocessen. Det är ju knappast ett mönster det går att ta miste på; sökandet. Det numera helt instinktiva skannadet av de intryck som finns för att se mönster som aggregeras till mönster och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Som regel är det mycket svårt att förklara de mönster som är sammansatta av andra mönster eftersom det kräver att den man förklarar det för också ser de underliggande mönstren. Orden tar slut på en viss nivå och därefter är man så att säga ensam.

Sökandet efter kontexten utifrån vilken jag kunde vara till lags. Där kändes det som om jag kom någonstans. Äntligen. All den här snällheten och allt den fört med sig. Att stå där med stark, bultande puls och en vilja i hjärtat. Att hålla bägge tummarna i fickan för att jag utifrån min egen analys av det jag ser omkring mig ska kunna "få göra" det jag nästan brister av vilja att göra – det är ett beteende som går som en fläskig röd tråd genom mitt liv. Genom de tidiga åren hemma, genom skolans inledande bägge stadier och vidare till det inledande vuxenlivet då jakten på luckor i den snustorra verkligheten att försvinna ut på äventyr genom på något sätt gjorde det absurt.

Dagen då jag träffade min älskade var ett mycket tydligt exempel på en sådan dag. Den verklighet jag då tyckte att jag måste leva i gav mig inte utrymme att följa känslan över huvud taget. Det kan ju låta som ett straff - ett frihetsberövande och det var ju knappast en tid som fick mig att blomstra och leva upp, men ändå kan jag ju såhär i efterhand se att det var oerhört givande för min utveckling. Om jag inte fått se hur absurt mitt sökande efter andras vilja kring mitt eget agerande kunde bli så hade jag inte haft förmågan att byta mönster.

Det är sannolikt precis det jag håller på med just nu. Kanske är det en process som tar hela livet och kanske är det klart om några minuter. Jag kan spela upp den där dagen för mig i ypperlig detalj. Hur pulsen, som så många gånger förr, dundrade på och skrek åt mig att ge mig av och följa den mycket starka våg som fanns i mitt hjärta. Den krävde inte att jag skulle göra det permanent, inte att jag skulle ändra på mitt liv utan bara för några timmar eller allrahelst en dag försvinna ut genom ett hål i verklighetens kanvasduk och låta det flöda fritt. Att leva villkorslöst, var nog vad hjärtat menade.

Jag väntade tålmodigt – verkligt tålmodigt – på att ett sådant där hål skulle öppna sig. Många gånger förut hade jag fått vänta veckor eller rentav månader för att hitta de nödvändiga förutsättningarna. (Här är parallellen till de förutsättningar som krävdes för resor till ön i Lost milt uttryckt slående). Själva tålamodet i sig var en kittlande utmaning. Samlandet av pusselbitar, fragment av möjligheter (skuggan av en chans) och sammanfogandet av dessa till något som kunde bli genomförbart gav de mest meningslösa saker en djupare mening. Lögnen blev gradvis till blänkande genomförbar sanning och så när vinden vände, tuppen gol och klockan slog sju så öppnade sig ett hål i väven. Inte sällan gick vägen ut genom väven via en taxifärd till Arlanda och en andlös underbar stund i gravitationslöst tillstånd genom flygtrafikens försorg.

Enbart mot slutet av eran av innehållna flammor kom sig vägen att istället gå till det renoveringsobjekt jag sett till att göra till mitt eget projekt. Eftersom jag behövde tystnaden, det fysiska arbetet och luften. Eftersom det låg på lagom avstånd och eftersom jag – fastän jag då inte var medveten om det – var på väg norrut. Den där dagen, den elfte juli, krampade hjärtat av en puls så stark att jag inte kunde andas. Det var inte första gången, men den överskruvade kittlingen i varje slag var något nytt. Ilskan bubblade till och istället för att invänta de sista tre fyra fragmenten av skuggan till chansen slet jag helt sonika hål i väven och drog. Det var den första gången jag verkligen gjorde det och belöningen är milt uttryckt ymnig. Jag mötte mitt livs kärlek och kan sitta i skuggan under ett träd på vår gård och skriva dessa ord. Bildligen i skuggan av en chans.

Vad som hände sedan öppnade kärleken, känslan, världen och tanken på vid gavel. Det finns säkerligen åtskilliga blinda fläckar och oändligt med lärdomar att dra men hastigheten i skeendena tilltog och komplexa kluster av iakttagelser föll på plats såväl mentalt som emotionellt och så småningom också rent fysiskt i kroppens form. Runtomkring, i en växande småskalighet, dyker människor upp som har förmågan att förstå även de komplexare sammanhangen – de vi inte längre har något språk för, men som med tålamod, kärlek och otvungenhet ändå låter sig igenkännas och bygga broar över det vatten som kan se ut att skilja alla åt men som egentligen konstituerar inte mindre än hela vår existens. Vattnet som skiljer oss åt är vad som i själva verket håller oss samman, villkoret för såväl gemensam som solitär existens. Att tala flytande bär sin ordskrud på goda grunder. Att tala flytande är att genom språkets försorg uttrycka mer än språket konstruerats för att låta vara möjligt att meddela. Det är att behärska språkets ande, att kunna bli en del av det och att ta det långt bortom de ord det visserligen består av men vars möjligheter ändå aldrig kan förtecknas.

Det är min vana trogen jag står där och låter hjärtat bulta av krampande vilja att ge mig ut på vattnet i en verklighet som överträffar drömmen. Det gör skitjävla ont och vad som smärtar än värre än själva slagen från hjärtat är den känsla jag känner att jag sprider; att jag är så jävla manisk och är så bedrövligt inmurad i mina "fixa idéer" att jag understundom förhindrar mig själv och i viss mån andra att njuta av ögonblick och evigheter som ligger så nära perfektion denna verklighet är kapabel att återge.

Men då är jag ju där igen – och försöker tolka in vad det är jag tycker att min omgivning borde tycka att jag borde och inte borde. Och när det blir som mest absurt vänder jag det ett varv till och radamsar mitt sinne med saker jag tycker att de borde tycka att de borde. Det är så långt från villkorslöst man kan komma. Det är lågt, svart, svinigt och det gör att den bultande ursprungsviljan bleknar bort vid den egentligen rätt rena ilska som väller fram. Det är fan inte kul över huvud taget. Jag är nära att kräkas när det händer.

Jag vet ju att ingen egentligen kräver något av mig så som mitt liv ser ut. De människor som levt av min energi och åtnjutit vad det nu var jag tyckte att jag gav dem mot min "vilja" är samtliga på behörigt avstånd. De som finns nära är här i fullständig ömsesidighet och det är eftersom vi ömsesidigt önskat det och fortsätter att önska det. Jag vet att ingen kräver något av mig och ändå står jag där i mitt gamla mönster och letar efter revor i den mest fullkomliga av dukar med alla mina drömmar målade på. Det är så vansinnigt absurt, mitt letande och samlande efter andras propåer i en omgivning där jag vet att inga finns. Det är så skamligt fel och en egentligen vanvördig tanke och känsla mot de som öppnat sina hjärtan för mig i villkorslöshet men som jag i dessa stunder beskär inifrån mitt eget sinne. Gång på gång blir det tydligt och än tydligare blir det när förutsättningarna omkring är som närmast det perfekta, det jag älskar mest. Fuktig luft, värme och varmt vatten. Då blir det helt absurt och jag tvingas på något sätt att erkänna vad det är jag håller på med egentligen.

För att fronta min egen absurditet öppnar jag munnen och ger det uttryck i ord. Det har jag nog aldrig gjort förut. Det skrällde till någonstans, kanske som det muller av åska jag hör i sydost just nu. Den krampaktiga känslan upplöstes på några minuter men en enveten tanke hängde sig kvar; att det var något jag verkligen borde göra. Ett slags puls där viljan och hjärtat slåss. Ett slags puls som väckte mig denna morgon liksom många morgnar dessförinnan. Som om den där medvetnare instansen av mig själv ville säga mig, med orden "det är något som du verkligen måste göra".

Allting här är skapat av mönster. Inte bara ett mönster utan sammansatt av flera mönster som tillsammans målar den värld vi på goda grunder kallar komplex. Varje mönster för sig går att se och beskriva, rentav återge grafiskt, men världen vi lever i hade inte varit så givande som den är om vi hade ägt medlen att beskriva den sammansatta verkligheten inifrån varandra. Det måste ut i det omliggande, i det andliga. Dess intryck måste fångas och förmedlas med de medel som står oss till buds. Orden, tonerna, bilderna, smakerna, dofterna, gråten och skratten.

De mönster som utgör det sammansatta mönstret vars markör är vad som skapar det hologram i verkligheten som vi upplever är inte föränderliga. Varje mönster är distinkt och tydligt. Det är det ursprungliga språket, varje mönster en statisk symbol som i sin rörelse tillsammans med andra bildar ett sammanhang. Symbolerna blir till ord. Orden blir till mening. Meningarna blir till sådans som kan förstås såväl på ordagrann nivå som i alla de bottnar de varelser vi är har förmågan att uppleva – såväl medvetna som omedvetna.

Kanske är det så att vi får leva med var och en av symbolerna tills vi lär oss att känna igen den och så snart vi gjort det kan vi istället för att drabbas av den får vi den då i vårt skrivbara alfabet så att vi kan använda den som ett verktyg istället. Det mönster jag nu sett går som den där fläskiga röda tråden genom mitt liv. Jag ser hur sammanhangsjakten pågått från kärnan och ut mot periferin av de verkligheter jag befunnit mig. Att jag i själen är en sökare som aldrig kommer att ge mig utan att jag kommer fortsätta ställa frågor kring hur och varför till dess någon eller något drar mig bort från den här existensen. Så känns det.

Men samtidigt – när jag i skuggan av trädet fick smaka på ursprunget till mitt beteende – så fick det en annan innebörd. En ny känsla, ett slags greppbarhet. Jag vet inte vart det ska ta vägen och en verklighet jag älskar gör sig påmind genom tidens gång. Orden vill med svårighet sluta flyta men jag får nog grubbla en stund på det här. Kanske känna rentav. Det är något där i tystnaden som jag behöver. Och jag måste se mitt mönster att tolka in vad jag tycker att andra borde tycka att jag borde för att kunna göra mig kvitt det och befria mig själv så att jag kan vara helt uppriktig gentemot mig själv när hjärtat säger mig vad det är jag faktiskt – omedvetet – vill.

Bränn fett!

Visionen var att komma dit rådjuren är. Har kikat på dem sedan vi flyttade hit och sett hur petiga de är med maten. När marken är frusen och har dragit snötäcket över sig kan rådjuret ändå låta bli vissa saker som det skulle kunna äta. Jag har beundrande följt dess styvnackade beteende då det valt att svälta istället för att stoppa i sig vadsomhelst och kommit till idén om att rådjuret vet vad som är bra för det. Och vad som är bra för rådjuret är ju inte på något sätt en statisk lista med örter, gräsarter och träd utan det beror ju i allra högsta grad på hur djuret mår.

Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen fick. Målsättningen var redan från början att kunna sluta tänka på vad det var jag åt och istället som idolen rådjuret hitta något slags känsla för vad det är jag behöver.

Det börjar kännas vettigt nu. Jag är petig med maten och jag äter mindre än någonsin i gram räknat. Fett – animaliskt, energirikt fett – är stommen i drivmedlet. Men viktigast av allt är ändå vatten. Det känns på något sätt ärligt att vatten är det primära livsmedlet. Och eftersom min kropp inte längre behöver dämpa effekterna av dåligt drivmedel har den släppt ifrån sig de inre fettreserverna och därmed den vätska de höll. Jag har bevisat att kroppen kan lita till sinnet och nu är det upp till mig att dricka vatten i tid. Tack för förtroendet.

En mängd andra saker har löst sig till det bättre. Lederna, till exempel. Den PC-skadade handen krånglar fortfarande men alla reumatiska besvär från resten av kroppen är helt borta, samma sak med värk i t.ex. rygg. Helt och hållet. Jag kan vistas i solen hela dagar utan att bli bränd. Småsår läker i ett nafs. Huden som organ mår ypperligt, faktiskt. Det är fascinerande att se det där med brännan. Jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur solen skulle kunna vara direkt farlig. Den är ju orsaken till livet – hur ska man behöva passa sig för den.

Givetvis – om den bränner och huden svider. Om den är ovan eller om jag varit dum nog att ta bort dess naturliga varningsinstinkter med hjälp av solkräm – då är det säkert inte nyttigt. Precis lika bra för kroppen som att lägga handen på en varm spisplatta – kroppen reagerar för att tala om för viljan att dra sig tillbaka.

Det är ju lite klurigt skapat detta med att vara förkroppsligad egentligen. Jag menar – i fallet med spisplattan – hettan från plattan når nerverna i handen som skickar en signal till hjärnan att berätta för själen att nu behöver du dra undan handen annars bränner du dig. I just fallet med plattan finns det dessutom en spärr, ett slags spelregel, som reflexmässigt och utan att invänta hjärnans medvetna sektions process faktiskt rycker undan handen. En instinkt.

Det förefaller som utmaningen är att hitta sin väg ut genom kroppen och vidare i den fysiska världen. Sin väg som i sin vibrations yttrande, sin själs rotbudskap, färgen hos den skärva av helheten man själv är. Att ta det från att vara en själ i en kropp – en själ i "min kropp" till att faktiskt vara även kroppen – men inte enbart den utan bägge sakerna som gestalt och reflektion av varandra. Kropp och själ i samklang. Låter som en floskel, men det kan ju faktiskt vara vettigt ändå.

Det är inte sällan man ser någon person som sliter med gångstavar, kroppsvikter och ett jävligt bistert ansiktsuttryck efter vägen. En person som lärt sig att man måste äta på ett visst sätt och att man måste ut och träna för att få kroppen att stämma överens med själen. Att man måste arbeta för att ha rätt att se ut på det sätt man drömmer om. Med risk dåligt språk men vilket jävla utstuderat bullshit det är!

Det klassiska skuldmönstret finns precis överallt. Det är cykliskt och har funnits här sedan långt innan någon av de människoinstanser som finns här just nu ens var påtänkta. Föreställningen om arvsynden. Att du föds in i livet ungefär som när du går in på en nöjespark. Att nöjesparken "bjuder dig" på inträdet men att du väl inne måste kämpa för att betala tillbaks den initiala skulden. Det må så vara att du trodde att du kommit till nöjesparken för att roa dig, njuta sensationerna i attraktionerna och utmana dina sinnen, men ack nej – på grund av den initiala skulden måste du ju först och främst göra rätt för dig. Skulden växer med tiden – räntan. Skulden kan vid behov också utökas genom godtyckliga saker som böter eller straff för förseelser av i stort sett påhittad art. Inne på nöjesfältet är det väldigt få som blir kvitt sin skuld. Sannolikt ingen. Däremot finns färgglada affischer som berättar för besökarna om hur ljuvligt livet kan bli som "skuldfri". Ja, ni fattar analogin – inte sant? Om inte – fråga.

Skulden till livet är lika verklig som finansiella skulder (se "Vi leker bank", det mest lästa inlägget på den här bloggen faktiskt) – påhittade och godtyckliga. Precis som med övervikten, alltså. Fostras man in i att äta saker som är direkt skadliga för den egna kroppen så blir det ju som det blir. Spannmålsbaserad mat och socker – inte kanske det allra bästa för åtminstone den typ av kropp jag färdas genom mitt jordeliv i. Tvärtom. Riktigt jävla skadligt, faktiskt. Bra så mycket farligare än de saker jag genom livet fått lära mig är farliga. Att kasta i nyllet på de som inte trivs med sin storlek på grund av samhällspåbjuden matförgiftning att de måste träna och förtjäna sin viktminskning är lika jävla dumt som logiken från 1600-talets häxprocesser. "Flyter hon så är hon häxa, men om hon drunknar var hon oskyldig." – skönt att höra för det genomvåta liket.

(Några ytterligare instanser av skuldmönstret: koldioxidbluffen, fildelning, sopsortering, SMS-lån, rökning, diverse härskarreligioner - you name it. Du begriper förhoppningsvis att du inte är skyldig någon något. Det handlar om den medfödda vilja att hjälpa till – det är den du känner. Det är den som gör det möjligt att utnyttja dig. Egentligen vill du göra saker för andra, men du luras att tro att du måste. Om du skulle följa instinkten och göra saker åt andra så skulle du göra dem åt sådana som förtjänade det istället. Och det vill förstås inte de som lurat dig att det ska ske för då skulle de behöva göra en hel massa saker själva istället…)

Mönster finns för att brytas. Dessa skuldmönster håller miljarder människor på behörigt avstånd från sig själva och det är så eftersom universum vill att vi ska hitta viljan att bryta dem. Ju mer vi väntar med att bryta mönstren desto absurda saker ger de upphov till. Hela skuldfrågan är en utmaning. Ser du igenom den? Kan du frigöra dig själv från det kulturella vanvettet och se dig själv för vad du egentligen är?

Maten var ett spår – inspirerat av rådjuren. Arbete och att "göra rätt för sig" (fy fan, nu kräks jag) en annan. Att man måste vara del av något jävla meningslöst ekorrhjul för att på något skumt sätt äga rätten att få något påhittat som kallas pengar för att betala hyran på en jävla grå människoförintande cell i ett människoförstörande grått bostadsområde skapat för att hålla folk isär och för att "ha råd" att kunna köpa gift i form av socker och bröd som gör att man måste gå till doktorn och ta jälva insulinsprutor innan man dör lagom på sin 65-årsdag då man ju skulle få lämna ekorrhjulet och göra allt man någonsin drömt om…

(Så jävla dumt, alltihop. Nu blev jag upprörd. Det var inte alls meningen. Jag fick höra att en granne dött i morse. Jag har inte växlat många ord med honom. Han var lite drygt 60 år och fick en infarkt när han läste tidningen. Mörkertalet vad gäller dödsfall på grund av idiotiska nyheter är nog rätt ansenligt.)

Men OK – vad gör man då för att komma ur pusslet? Sluta göra meningslösa saker. Ät saker som är bra för dig. Tänk tankar på vad du vill och vad du önskar. Tankar blir sanning med tiden. Drömmar är sanning vid en annan tidpunkt. En vision eller dröm idag är precis lika verklig som den känns, bara det att tiden för dess förverkligande är en annan. Det gäller alltså att ha tålamod att tänka samma tanke, behålla visionen och återbesöka drömmen med sådan envishet att den får fortsätta att finnas så att tiden kan få förverkliga den.

Rent konkret (nu jävlar åkte pekpinnen fram, minsann):
1. Ät vettigt. LCHF kan nog vara en bra startpunkt, även om det aldrig kan bli lika för alla.
2. Sluta vara rädd. Se rädslan som en signal om möjlig utmaning. Leta reda på utmaningen och ta hjälp för att klara den.
3. Respektera din egen vilja.
4. Sluta oroa dig för pengar. Sluta amortera och sluta för guds skull att pensionsspara om du har det snålt. Alltihopa är en bluff från början till slut i alla fall. Dags att ta det för vad det är.
5. Res. Lägg amorteringen i reskassan istället. Ta semester så mycket det går. Besök solen när den inte är här.
6. Var uppriktig. Säg vad du tycker och se hur din uppriktighet ger dig äkta vänskap tillbaka.
7. Sluta leta. Så länge du söker kan inget hitta dig. Låt det komma till dig istället och fokusera på dina drömmar och visioner.
8. Gör meningsfulla saker. Även om jobbet kanske känns meningslöst så kan det finnas detaljer i jobbet som är meningsfulla. Fokusera där och du kommer att bli ryktbar världsmästare på just det inom kort. (Bor du i Sandviken kan du finna meningsfullt utlopp hos Social Avkastning, eller The Scape Bay också).
9. Bestäm dig för att ha tur (här på bloggen, eller via den här hos UNT.)
10. Lyssna till dina drömmar och förstaintryck. De säger dig vad du egentligen vill.
11. Ge akt på symmetrierna. Små, små "sammanträffanden". Börjar de dyka upp tätare så är du på rätt väg. Och det är du ju.
12. Tänk på hur du tänker. Negativa tankar som "det kommer aldrig att fungera" gör att inget fungerar. "Det går säkert", däremot har – som tanke – en funktionsombesörjande effekt. Vad du säger är minst lika viktigt.
13. Ta hjälp att realisera dina visioner genom att berätta om dem för andra så att de hjälper dig att tänka fram dess förverkligande. Ju fler man är som tänker på en sak desto fortare blir den verklighet.
14. Skippa media. Nyheter är skadligt - nyheter dödar. Se "Del 3 – Nyheter" från i våras. Även underhållningsmedia kan vara rätt skadligt för ditt sinne. Underhållning – skapat för att du inte ska tänka som du själv vill och därmed inte skapa det du drömmer om.
15. Sluta kolla vädret i mobilen. Det blir det väder som det blir. Och det är det väder som det är. Du kan – innan du lärt dig det – inte göra så mycket åt saken.
16. Slå av mobilen när du sover. Mobilens strålning stör din sömn.
17. Prova att tänka på ingenting två eller rentav tio minuter om dagen. Det är inte så lätt som det låter men det ger enorm effekt.
18. Tänk på hur du andas. Om du är stressad – andas långsammare en minut och du kommer att bli avslappnad. Andas lugnt när du vill vara säker på att inte göra fel.
19. Känns det rätt så är det rätt. Om det inte känns rätt så måste du inte. Och tycker du att du likväl måste så visa vad du tycker.
20. Du är inget offer. Aldrig någonsin. Om någon är taskig mot dig så är det mycket värre att vara den som är taskig än att vara den som råkar ut för det. Det verkliga offret är alltid förövaren.

OK. Vi stannar väl där då. Detta inlägg blev något annat än jag tänkt mig. Så kan det gå.Jag hade tänkt att skriva om huden, faktiskt. Om hur maten gjorde att jag klarar solen på ett helt annat sätt. Hur fettet jag äter får mig att fungera på sätt jag aldrig trodde var möjliga. Men det framgick kanske ändå.

Mönstersyn

Det här med mönstren. Mönstersyn. Den personliga upplevelsen. Intelligens. Det sägs att intelligens är förmågan att se mönster och det sägs att människan är den mest intelligenta av varelserna som lever här på jorden. Vare sig något av de påståendena stämmer eller inte så är det en väldigt intressant tankemodell. Upptäckandet och igenkännandet av mönstren.

Låt oss säga att de saker – de former och entiteter – som rör sig omkring varandra efter gravitationens princip för oss här genom sin samverkan skapar den upplevelse vi kallar livet. Var och en har ju sitt eget liv – sin egen punkt att blicka ut ifrån. Punkten är i förflyttning genom livet och därmed förändras vad vi ser, fastän det huvudsakligen är samma saker vi ger liv åt genom att titta på dem.

Kanske är pulserna i tiden – hjärtslagen – ett stroboskop som lyser upp livet i ett specifikt ögonblick och får mig som åskådare att erhålla ett visst intryck. Kanske är det därför världen ser så olika ut beroende på vem som tittar på den. Kanske är det så jag skapar min tillvaro. Och kanske är det också därför livet tillsammans med den som har en vibration som ligger mycket nära min egen blir så vanvettigt ljuvligt. Kärlekens resonans, överensstämmelse och symmetri.

Och kanske är stjärnorna där de är – just när de är det – som en reflektion av den kropp vi befinner oss på tillsammans. Kanske speglar stjärnhimlen jordens eller rentav solens puls – intryck som kommer till oss som är en del av dess medvetande i belysningen av det stroboskop vi färdas på och därigenom är en villkorslöst bunden del av.

För ett par år sedan klurade jag på om människan skulle släppa greppet att leta efter "problemet" i sin felsökning och istället börja söka sammansatta orsaker till de verkningar man upplevde – se "Människans fortsatta utveckling". Men med insikter kring att saker egentligen aldrig är "fel" utan att det om det upplevs som felaktigt snarare handlar om en föreslagen kurskorrigering från själva meningen, framhävt i den stroboskopiska belysningens infinner sig också tankar kring vad problemlösning och därmed intelligens är för något.

Kanske handlar det snarare om att se tecknen. Läsa dem. Att tyda det universella språket. Ska klura lite på det.

Måndag morgon

Nyvaken. Luften hänger tung. Full av fukt. Absolut stilla. Hästarna sover djupt. Fåglarna passar på att ta det lite lugnt. Vacuum. Absolut vacuum. Luften är full av energi. Stillastående, tung energi. Mättad och komplett ur den nollpunkt som stunden manifesterar. Allt står och väntar. Jag passar på att suga i mig av luften. Dricker lite vatten. Väcker Casper. Hör ett dån. Regnet kom plötsligt. Fåglarna och naturen visste. Regnets kraft och avsikt är otvetydig. Även denna dag ska begåvas med den varma försommardagens oemotståndliga dofter. Även denna dag ska det växa. Även denna dag kommer solen att skina och ge lyftkraft åt det vatten som fallit att stiga upp och om igen få rusa mot marken i lustfyllt livgivande.

Det regnar i femton minuter. Slutar lika tvärt som det började. Kör Casper till skolan efter en del morgonspexande. Det blir kappkörning mot grannen i hustruns hästkraftmonster. Alla blir glada. Jag tar ner taket och låter hastigheten ge mig än mer av den paradisiska luft regnet levererat. Mina lungor fylls av dess dofter och sinnet av dess syre. Solen är höljd i moln men den väntar där bakom.


Uppklarnande.

Jag kommer på mig själv med att vara klädd i träningsoverall. Kan inte dra mig till minnes när det hände sist. Som senast någon gång på högstadiet. Overallen är mjuk. Det stämmer med min kropp. Efter helgens övningar och den nyligt återställda rörligheten ovanpå balansen är kroppen mjuk. Hela min organism har börjat förstå att den (jag) inte längre behöver trycka på. Att det inte finns någon anledning att vara rastlös. Inte ens bristen på rastlöshet är anledning nog. Det håller på att bli verklighet.

Vad det är som håller på att bli verklighet kan jag inte svara på – eftersom det är en dröm. En av de där drömmarna man inte minns när man är vaken. Men jag vet likväl att det håller på att bli verklighet av den. Precis som jag efter att jag mött Kärleken och tillsammans med föremålet för den upptäcker vår nya, gemensamma värld. Precis på det sättet så tar bilden av den dröm jag drömt form i verkligheten i takt med att jag upptäcker den. Utan att jag vet vad det är den vill föreställa från början. Utan mål. Men oerhört laddat med mening.

Framme vid skolan kom jag på vad det var jag inte ville glömma bort innan jag somnade i går kväll. Jag hade ju glömt bort det eftersom jag kunde komma ihåg det igen. Det handlade om skolan. Förra veckans möte på högskolan skramlade fortfarande runt i huvudet. Diskussionerna om de bekymmer man hade på högskolan och vari dessa bekymmer hade sina rötter. Längre ”ner” i skolsystemet, givetvis.

Vi pratade mycket om matte. Om att högskoleeleverna inte kan tillräckligt med matte och att detta är ett stort problem då det förväntas att studenterna kan matte. Det är knappast något begåvningsproblem, det är snarare ett utslag av det sätt matten systematiskt görs ointressant. Jag ser det på den snart nioåriga eleven. Hur hans mapp fylls med sidor av lära-sig-gångertabellen-utantill-papper som han sitter och fyller under stor frustration samtidigt som han sneglar mot den iPhone som han vet är fullt kompetent att räkna ut talen åt honom.

Jag extrapolerar hans fundering. Vad blir hans intryck av vuxenvärldens idé att han ska lära sig gångertabellerna utantill? Kommer han att inte ha tillgång till telefonen när han går ut skolan eller varför? Nej, matte är helt enkelt skittråkigt. Där har vi nog svaret. Han har ännu inte snickrat en uteplats så han vet inte hur skönt det är att slippa ta fram telefonen för varje liten beräkning man behöver göra.

Hade man börjat i den änden – räknandets praktiska dimension – då hade det kanske funnits förutsättningar. Men risken är ju att inte alla skolbarn just triggas av att bygga uteplatser. Det finns de som vill bygga kojor helt utan beräknad symmetri också. Och de som vill spela teater, sjunga, springa fort eller skapa musik. Antalet stolar i teatersalongen, takten i sjungen eller spelad musik – visst låter det sig även det matematiskt beskrivas men det ligger utanför skopet för skolan eftersom skolan är byggt för att skola individen till vad samhället anser att individen har rätt att vara. Inte var individen är.

När skolan är en plats för individen att vara sig själv – då kan vi börja. Till dess har vi förändringsarbetet högt upp på agendan. Det rör sig fort – riktigt, riktigt fort. Och det är hemskt kul att se.


Junimorgon i Olsbo

Slår mig att mjukheten är uppriktig och hårdheten spelad. Även hårdheten är uppriktig men den uppkommer först när mjukheten inte får vara uppriktig. Skolan formar hårdhet på ett alldeles fantastiskt sätt. Sinnen som reflexmässigt vill värna sin suveränitet bygger mentalt pansar gentemot en omgivning som vill krossa dess inneboende kreativa, oförstörda kraft. Det är så vi bygger rigida tankar, prestige och interpersonella låsningar. Det är så vi säkerställer ett samhälle utan nytänkande, utan visioner och utan mänskliga mål. Finansvärldens tempel.

Dags att knata ut därifrån, således. Det lyser bortom dörren och många har redan lämnat byggnaden. We’ve had tomatch. Kom nu ketchup så går vi.

"Dela med dig!"

Funderar på tema till årets SmartAss-konferens. Förra årets konferens gick under parollen "Be Inspired". Vi visade exempel och inspirerade. Det blev väldigt lyckat i mina ögon. Lite svårt att toppa, till och med. Inspiration ligger alltid i tiden och 2012 mer än någonsin. I år tycker jag det är dags att gå ett litet steg till. Om inspirationen varit utpräglat på plats en tid så måste det ju hända något. Att inspirera till – ja, vaddå?

Människor blir allt gladare. Jag märker det inte minst bland de kunder som kör SmartAss. Glada, kunniga människor som har ett helt annat förtroende för sig själva och vad de håller på med – yrkesmässigt och förmodligen privat. Det kan vara en effekt av mitt eget sätt att leva men jag får ändå utgå ifrån vad jag ser; folk landar si sig själva – och det går undan.

Det är ingen liten förändring. Den osäkerhet, ilska och rädsla man lämnar bakom sig och gör upp med innehåller ju viss dynamik; om jag är rädd för att bli utan mat och pengar – ja då är jag inställd på att skaffa mig pengar; inställd på att förekomma den alltid stundande bristen. Av ren överlevnadsinstinkt så gör jag det kanske även på bekostnad av andra. Driften att överleva. The Survival of the fittest. Samma sak med rädsla, jag slåss för min trygghet vilket ju inte gör annat än att skrämma andra. Jag perpetuerar rädslan i min omgivning genom att låta den ta plats i mitt liv.

När det faller – då förändras levnadsvillkoren radikalt. Det märks inte på en gång, men kommer snart krypandes ikapp. Den ilska och frustration jag använt som energikälla kan jag inte hitta längre. Känner mig oinspirerad och platt. Därav inspirationen 2012, tydligen. När jag så hittar den – lite senare – vad består den i? Jo – den handlar om att det ska vara meningsfullt. Jag hör och ser det precis överallt. Man vill ägna sig åt meningsfulla saker. Och därmed är all respekt för saker som är uppbyggda kring att hålla människor fast i meningslöshetens ekorrhjul borta!

Det är ju en enorm förändring, egentligen. Det gamla paradigmet, det som utgår från att var och en ser till sitt kortsiktigt egennyttiga perspektiv av den förmodat naturlagsmässiga viljan att överleva förlorar sin kraft när det blir viktigare för människor att fylla sitt liv med mening än att göra det långt. För hur kul är det att leva ett långt meningslöst liv på andras bekostnad – egentligen? När man kan leva ett liv av obestämd längd men med total meningsfullhet.

Meningsfullheten börjar givetvis i individen – annars är den något annat. Lätt att ta miste på människor som internerar rädslan för sig själva och förvandlas till förklädd meningsfullhet i aktivistens skrud där det egentligen är flykten från jaget som är det väsentliga. Lätt att ta miste, men också lätt att känna igen om man varit där – och de har ju faktiskt de flesta. Reagensen är att man slåss mot saker. Det fungerar aldrig i det långa loppet.

Vad som är meningsfull för mig är ju meningsfullt och om jag ägnar mig åt det med fullt förtroende för mig själv kommer smittoeffekterna och spridningen av meningsfullheten inte sällan som ett brev på posten. Utmaningen är egentligen att hålla viljan och tron så stark på vad man sysslar med att de positiva bieffekterna får chans att komma ikapp och överbevisa mig.

Meningsfullhet, alltså. Vad känns då meningsfullt? I det rädda paradigmet kändes det viktigt och nödvändigt att förse sig. Det är därför vi har ett finansiellt uppbyggt system i samhället där allt går ut på att attrahera pengar från andra (eller – det är i alla fall så det är konstruerat för att se ut). Att vi konkurrerar om resurser och arbete (paradoxalt nog; hoppsan där var den igen). Det är vad vi nu lägger bakom oss, inspirerade att göra något annat. Något fyllt av mening.

Om vi tidigare konkurrerat och hamstrat (var det kanske ett hamsterhjul egentligen) så blir den nya varianten att a) inspirera andra och b) dela med sig till andra. Ganska logiskt eftersom man upptäcker att ju mer jag delar med mig desto mer blir det. För alla. Inte minst för mig själv. Egennytteperspektivet får alltså plats i det meningsfullt öppna paradigmet. Också det ganska logiskt om man tänker efter; ljus sväljer mörker, men mörker kan aldrig svälja ljus.

Hur gör man saker som känns meningsfulla? Inte sällan skapar man saker. Ord, musik, möbler, känslor eller trygghet. Inledningsvis i sig själv, men med tiden vill de inte sällan få möjlighet att växa – de saker man skapar. Eftersom de blir större ju mer man ägnar sig åt dem. Alltså expanderar skapandet att involvera flera – andra – människor. Till en början sannolikt som åhörare eller konsumenter, men knappast för all framtid. I takt med att det egna skapandet smittar av sig kommer fler sinnen in i det skapande läget och öarna av skapande förbinds till att börja skapa saker tillsammans.

Det är precis där vi är nu. Många har inspirerats att dela med sig av skapandet. Att prestigelöst släppa in andra i sitt eget skapande av den enkla anledningen att det känns mycket mer meningsfullt. Det känns inte som någon stor förändring när det väl slår igenom. Ett litet "vupp" i sinnet utan vare sig kataklysmer eller UFO-besök. Ändå förändrar det precis allt.

Viljan att dela med sig blir större än viljan att förse sig. När vi passerade nollpunkten var det exakt det som hände för 150 dagar sedan. Vi bytte fot och började röra oss åt mot givandets attraktionskraft istället. Sådär, bara.

Detta implicerar en rad saker att ta hänsyn till i det rent fyrkantigt företagsekonomiska. Målgruppen för konferensen är ju företag. Att dela med sig ligger i tiden och de företag som vet att ändra på sig har också de en plats i framtiden. Även om det må låta långsökt och kanske absurt men även med den mest kallhamrade logik kan jag inte få det till annat än att det vi idag kallar ekonomi imorgon går åt andra hållet. Ett stort industriföretag som vill överleva i den nya epoken måste alltså kunna visa sina aktieägare att de gjort nytta, inte att de fått betalt för att göra så lite nytta som möjligt.

Väldigt många stora företag kommer att försvinna. Det är naturligt. Allt kommer sannolikt att behöva bli mindre, småskaligare, för att kunna bli meningsfullt – om inte annat för de som jobbar i verksamheterna. Men det kan nog finnas en eller annan överlevare även bland de större företagen. Företag som grundats och fortsatt drivas av viljan att åstadkomma något stort med insikten om polskiftet. Med insikten om att en vacker dag kommer verksamheten att kunna leva meningsfullt och göra nytta. Dessa verksamheter finns nog troligen inte bland de börsnoterade. Men jag är säker på att de finns.

Det här är vad jag vill säga med Social Avkastning - egentligen. Det är vad jag vill åstadkomma. The Scape Bay blir ett exempel på det. Ett företag som egentligen inte ska tjäna några pengar utan blott bära sina kostnader av den enkla anledningen att vinst i det företaget skulle vara kontraproduktivt och förhindra värdeutveckling hos uppdragsgivare och deltagare. Någonstans måste man börja sluta med procenträknandet, marginal- och räntecirkusen och vi börjar precis just där i nollpunkten The Scape Bay. Precis som ränteeffekten spridit sig kommer meningsfullhetseffektens rippeleffekter att äta upp hela näringslivet med tiden.

Det är därför jag slår ett slag för parollen "Dela med dig" som konferenstema. Är inte alls säker på att jag får övriga med på det, men jag känner ändå att det hänger i luften. Att vi med det temat kommer att fånga tidens anda och knyta ihop deltagandet med världen och med vad man kan åstadkomma med SmartAss. Vad är SmartAss om inte ett verktyg för att dela med sig av sin kunskap, sina färdigheter och sitt sätt att arbeta? Det må vara en skör tråd som håller det samman men varje tross och vajer består av mängder av tunna trådar, spunna i en obrytbar struktur.

Köp och sälj

Jakten på människor som vill sälja produkten fortsätter. Man kallar dem säljare. Innesäljare, utesäljare, marknadsförare, pre-sales, account managers, bland annat. Men det handlar egentligen om människor. Och däri ligger problemet.

Det tycks nämligen som om ingen vill sälja längre. Och då har vi problem eftersom om ingen säljer så blir det inga intäkter och blir det inga intäkter blir det ingen tillväxt och varför ska vi hålla på att utveckla en massa produkter om det inte finns någon return of investment på den nerlagda tiden?

Visst, vi sitter inte i sjön och det säljer sig själv i stor mån, men det hade varit skoj att faktiskt vara lite offensiv och finna en skur nya kundorganisationer att börja bearbeta precis just nu. Och för att göra det måste vi ha några till som "springer" eftersom vi som varit omdömeslösa nog att syssla med detta från början faktiskt är mättade med kundrelationer att utveckla och underhålla.

När vi pratar ihop oss om vad det är vi söker – vad finner vi då? Jo, precis som inom området utveckling ser vi att vi måste söka oss nedåt i ålder. Det var en tröskel att komma över – att inse att man inte längre var jämnårig med de man behövde hjälp av; att man faktiskt blivit äldre och att det tänkande man lärt sig faktiskt inte är helt tidsenligt längre.

Insikten kring utvecklarna har vuxit fram och åtgärden blev huvudsakligen The Scape Bay, men hur ser det ut på säljsidan? Vi började för några år sedan med folk från Chalmers – från linjen industriell ekonomi. De har sitt eget bolag för att utveckla marknadsföringen – huvudsakligen relationslöst. Det har varit givande men inte givit något konkret ännu eftersom studierna tar chalmeristernas tid. Förstås.

Om vi lyfter perspektivet lite – vad är det som gör att de yngre inte vill sälja i samma omfattning som föregående generationer? Jag tror att det är rätt enkelt; det handlar om självrespekt och synen på pengar. Att pengar inte längre äger makten att låta plikten att göra rätt för sig - återbetalningen till närvaron på planeten, skulden till föräldrar och samhälle – tvinga mig att göra något jag inte kan stå för. Som att låna ut mitt namn, min uppenbarelse och mina önskningar till något så banalt som att sälja något som andra har hittat på.

Klart som fan säljepiteten – sin mångfald till trots – repellerar yngre själar med större personlig frihet och självförtroende än de som mer fyrkantigt formades att göra plikter och idag kan tänka sig att sälja eftersom man helt enkelt är satt i monetär skuld via bolån, billån, och så vidare och måste klara av amorteringar på pengar som inte fanns innan man bestämde sig för att låna dem.

Inte så konstigt, egentligen; att ingen vill sälja.

Men om vi vänder på kultingen – om vi tittar på köparna, då. Det är ju knappast så att det direkt står stilla på den fronten. Jag märker på mig själv att jag vill köpa saker utan att känna att jag blir lurad till beslut. Jag vill känna att inköpsbeslutet är mitt eget opåverkade (jo, jag vet att det är fånigt) oavsett om det handlar om ett beslut jag fattar som fysisk person eller i egenskap av något av de företag jag jobbar i. I respekt gentemot mig själv, helt enkelt.

Då vill jag ju inte bli uppringd av någon som ska försöka övertala mig till en affär. De som gör så har inte en chans. Och ändå är det ju den kanalen jag tänker primärt vid nybearbetning. Dags att tänka om.

Jag kikar på Casper och hans köp beteende. Han installerar "gratis" appar på sin impad. Först när han är fast i spelet börjar det komma propåer om att köpa nya vapen, gubbar, egenskaper eller låtsasvalutor att handla med. Är det framtiden? Att ge lite gratis och sedan börja locka in stålars när man väl är fast?

Tror inte det. Ska ägna några minuter på att tänka igenom det här. Återkommer.

Pollentankar

Nu ska jag vara lite rakt på sak, faktiskt. Det är ju som ni stackars läsare här inte något som händer direkt ofta. Grattis!

Slöheten. Visst är det ljuset som övermannat oss alla men en besökare här igår lade fram en annan förklaring (också); pollen. Alltså inte Pållen – den som bor i hagen – utan pollen, källan till de många mänskliga obehagen.

Jag försöker minnas hur många pollenallergiker det var i min klass i skolan. Ingen. Jo, Chrille hade lite hösnuva vilket var lite trassligt för honom eftersom hans föräldrar var bönder men eftersom han slapp jobba med höet på gården var det knappast något han direkt led av.

Jag började höra talas om pollenallergiker och astmatiker ungefär samtidigt, mot slutet av gymnasiet. Så får jag den vansinniga idén att faktiskt förkovra mig lite – även det ovanligt, grattis. Hittar en liten skrift från SCB som heter "ohälsa och sjukvård 1980-2000" där SCB korrelerat lite siffror på ämnet.

På sidan åtta kan man läsa att: "Redan under 1980-talet kunde en kraftig ökning av allergiska besvär konstateras. Denna utveckling fortsätter. Det är framförallt andelen med hösnuva som ökat, men även eksem och astma fortsätter att öka. Det är nu mellan var fjärde och var tredje person i vuxen ålder som har allergiska besvär."


Allergitabell från undersökning gjord 96-97. Prosit vad många allergiker redan då.

På sidan 34 diskuteras en undersökning från 1996-97 där man i analysen fastslår att: "Närmare 2 miljoner, 28 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år, har således allergisk astma, hösnuva eller liknande överkänslighetsreaktioner. 470 000 personer, 7 procent av befolkningen, har svåra besvär av sådan allergi. Ytterligare ett antal har annan astma och ett stort antal, drygt 1 milj. personer, svarar Ja på en direkt fråga om de har eksem11. Om även dessa inkluderas (om de inte nämnt någon av de övriga allergierna) skulle antalet allergiker vara drygt 2,5 miljoner och utgöra 39 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år."

Vad gör oss allt mer allergiska?

Är det pollen – verkligen? Jag menar – ok, låt oss för en stund anta att det är pollen vi blir allergiska mot men varför blir vi allergiska. Det är ju inte pollenets fel. Det är ju knappast något nytt som naturen nyckfullt börjat implementera i naturen på 1980-talet. I en värld där människan förs in i naturen är det ju jävligt orimligt att nästan 40 % har trassligt med denna naturliga förekomst.

Orsakerna står säkert att finna i den förgiftning som försiggår; mat, kommunalt fluorvatten, strålning und so wider. Visst. Men – efter att den besökande igår talat om pollen som möjligt trötthetsursprung började jag klura lite. Det är ju mest vi lantisar som blir trötta om våren. Vi är ute betydligt mer än våra stadsbosatta medmänniskor.

En torr vår som denna – det blåser mycket och partiklarna kommer i rörelse. Vad är det egentligen för partiklar som rör på sig? Jag har iakttagit skådespelet på himlen sedan vi flyttade hit för fyra år sedan (se kategorin "chemtrails"). Jag har sett de omärkta flygplanen lägga strängar över himlen som med tiden fäller ut till moln och inte sällan ger nederbörd.

Vädret är skapat och sannolikt började denna praktik fullskaligt under 1980-talet. Under 1990-talet när Sverige på allvar närmade sig västvärldens maktcentrum (jo, jag röstade för EU och tyckte fram till för ett fåtal år sedan att vi skulle var såväl medlem i EMU som NATO). Jag kan inte säga att jag vet. Jag bodde kring och i Uppsala och därmed Arlandas flygtrafik men var ute och reste en hel del. Sprayandet är något jag observerat först på senare år.

Jag kan gott se framför mig att de som vill stå under västerlandets beskyddarverksamhets paraply (som Sverige alltså kom att göra gradvis under 80-90-talen och vilket sannolikt kunde bli av först efter likvidering av en rätt motspänstig statsminister) också har att acceptera att vara en del i programmet för vädermanipulation.

Nu kallas det ju knappast vädermanipulation utan jag skulle tro att de som gått med på att officiellt inte se vad som pågår (statliga staber, främst militär) är väl införstådda att spraypraktiken är för allas bästa. Sannolikt har klimathotet funnits på banan sedan tidigt 90-tal (minns någon den jättelika satsningen "det naturliga steget" i skolan – andas Al Gore och klimathysteri lång väg). Man har kanske förklarat för de som ombetts blunda att vi måste ha makten över vädret - annars skenar det - men säg inget till folket för då får de tuppjuck av skräck.

Det som sprayas verkar vara mysigheter som aluminium och barium. Små, små partiklar av dessa ämnen reagerar med luften och skapar förutsättningar för att ändra vädret. Det är ingenting nytt – gamla sovjet och kina har enligt uppgifter sysslat med denna verksamhet till exempel inför olympiska spel. Det har det talats om i massmedia till och med. Den västerländska varianten är dock från officiellt håll inget man ens tar i med tång (inte ens överdragen med en foliehatt). Den finns inte. Ändå kan var och en se den om man tar sig tid att titta på himlen en timme eller två.

Jag är faktiskt rätt säker på att det inte är pollen man är allergisk mot utan mot de mängder av små, små metallpartiklar som skräpar i naturen när våren kommer. Om vi tar den här våren till exempel; i höstas var marken dränkt i vatten och under hela vintern ha det snöat. Alla ämnen som fanns i den konstligt skapade nederbörden finns ju kvar där eftersom det knappt dunstar något under vinterhalvåret. Nu när det torkar upp och vinden drar fram över landskapen kommer alla dessa partiklar i rörelse och träffar en och annan andningsväg.

Kroppen är inte naturligt van vid små metallpartiklar utan reagerar genom att bli snuvig och täppt i rent självförsvar. Där har vi säkerligen trötthetens ursprung också – kroppen jobbar med rening och rening suger kraft. Klart man blir lite stukad om man måste ta hand om en massa hotfulla partiklar i inandningsluften.

För att andas – det måste vi ju. Men att andas för att få syre så att man kan fortsätta leva är en sak. Att andas på ett medvetet sätt för att få själ, hjärta och tanke att vara i balans är något annat. Om jag hade velat regera världen med ondska och inte ville att så gott som alla de nio miljarder människorna som vandrade på planeten skulle vara skarpa och vakna nog att med sina sinnen se vad jag håller på med, då hade jag givit mig på andningsvägarna.

Då hade jag sprayat små metallflisor ut i luften så att de visserligen kunde andas men inte andas bra. Jag hade sett till att deras andningsvägar var precis lagom upptagna med att kämpa mot skiten jag förpestat deras luft med så att andningen förlorade sin andliga dimension och insikterna uteblev. Så hade jag gjort, men nu är jag ju inte som folk är mest har jag märkt.

Så. Det var tanken, det.

Jag brukar sällan skriva saker som tar sitt avstamp i att något är på tok nuförtiden. Har på något sätt lämnat konspirationsträsket bakom mig men ändå har jag en väldigt stark känsla för vad som är sanning och vad som pågår rent intuitivt (den som väljer att tro mig får skylla sig själv). Jag tror det är viktigt att inse att det inte är vi som är sjuka utan den storskaliga maktapparat som kallar sig får "vårt samhälle".

Nu är det ju inte enbart så eftersom det finns makthungriga kärlekslösa människor som har pretentioner att äga oss alla. Den verkliga anledningen är att vi ska förstå vår egen själsliga kapacitet och triggas av kontrasten mellan en allergisk, nedstämd människa som tackar för att förgiftas av läkemedel och den själsligt suveräna människan som lever i full frihet under skapandets oändiga ansvar.

Eftersom vi ska få möjlighet att verkligen se vad vi är kapabla till. Med start i det småskaligaste - med start i var och en. Det är ju egentligen bländande läckert, inte sant? Nu ska jag ut i den friska luften igen. Jag tror på fullaste allvar att mitt återdragande från spelet drastiskt minskar giftets verkan på min kropp.

Hur verkligheten fungerar

Har du funderat på hur verkligheten fungerar? Det har jag. Ganska mycket, faktiskt. Har du kommit på något? Trodde väl det. Har jag också. Ska vi jämföra?

Så här tror jag att verkligheten fungerar:

Du kan bara vara på ett ställe samtidigt. Låt oss för enkelhetens skull illustrera det stället med en punkt:



Punkten är du som du är nu vid en viss punkt i tiden:



Och visst är det så att om man tittar på olika punkter i tiden så är du också olika personer.



Vi förändras med tiden. Med punkten i tiden (tidpunkten). Från vårt perspektiv är ju tiden helt rak och plan. En sekund är en sekund är en sekund. Att bara befinna sig i tiden borde ju innebära att vi utvecklades helt logiskt i takt med att vi blev äldre och äldre.

Så ser sällan livet ut. Saker händer. Saker som tvingar oss att ändra på oss. Varför händer det saker? Det är här verklighetens konstruktion kommer in i bilden. Håll i er nu.

Verkligheten skapas av dina tankar. Tankarna kan ha olika form och de är rörliga. Ungefär såhär – en bild av fyra tankeformer hämtade ur mitt huvud:



Naturligtvis har vi nästan oändligt många tankeformer och exemplen i bilden ovan är lite torftiga men skit i det. Tankeformerna samverkar i den du är just precis nu. Vem jag är i just den här tidpunkten. Såhär:



Den jag är precis just nu är resultatet av att jag befinner mig på en viss punkt i alla de tankeformer du har i ditt sinne. Tankeformerna utvecklas ju när jag tänker på dem och jag förflyttar mig längst den linje som beskriver dem med mitt tänkande. Jag tycker att det känns som om jag utforskar dem – de finns redan från början – jag är undermedvetet medveten om helheten men i min medvetenhet här i verkligheten utforskar jag dem del för del. Och när jag gör det förflyttar jag mig inom tankeformerna:



Det är när jag upptäcker nya saker i mina tankeformer som jag utvecklas. När jag flyttar min position inom dem. När jag ändrar mitt synsätt, mitt perspektiv. Anledningarna för mig att flytta mig i tankarna är många – livet arrangerar händelser som åstadkommer just precis sådana upplevelser – i stort och smått.

Allteftersom jag förflyttar mig längst mina tankeformer förändras inte bara jag utan den verklighet jag befinner mig i. Människor försvinner och nya kommer, till exempel. Verkligheten förändras eftersom jag förflyttar mig i mina tankeformer. Verkligheten som jag upplever den är alltså sammanvägningen av den punkt som jag befinner mig i för samtliga de tankeformer jag har i mitt sinne i en viss tidspunkt.



Med tiden kan tankeformer komma och gå. Det kan hända att man helt sonika lämnar en tankeform efter att ha förstått den och nya tankeformer kommer in i verkligheten genom att min nyfikenhet väcks.



Tiden upplevs som linjär, men det är egentligen inte sant. Tiden är vårt medel att färdas genom tankeformerna. Vi kan komma och gå som vi vill i tankeformerna, upptäcka och experimentera och det är tiden som ger oss den möjligheten. Tiden är själva grundförutsättningen – det geniala kittet som håller vår verklighet samman och gör den så enastående intressant att utforska.



Tiden är det som binder ihop våra upplevelser och formar verkligheten. Min verklighet är min och din är din. Ändå kan vi vara på samma ställe rent fysiskt. Eftersom vi dragit varandra till oss. Men det får bli ämnet för en annan dag.

Vad driver makten?

Lördagar med stadsungar i huset tar inte sällan vägen via köksfläktexistensialism, denna gång tack vare en mycket förklarande filmproduktion. Det slår mig hurpass obegripligt mitt skrivande här ändå måste ha varit. Men eftersom det snarare syftar (eller var det syftat) till att få mig själv att begripa så är det en icke-fråga.

När lördags gled över i söndag blev ämnet makt och inte vilken makt som helst utan den makt som å ena sidan tycker sig ha världen i sitt grepp(*1) och därigenom också härskar över människorna via dess motpol vanmakten(*2).

*1) Övervakningssamhället, kriminalitet, finansförtryck, nyheter, media, militär makt, religiösa härskarsystem, skuldfällor, klimathot, förgiftad mat, nerdrogning via så kallade läkemedel, förtryck av det själsliga och så vidare och så vidare.

*2) Synen att ovanstående är övermäktigt och att jag som liten betydelselös människa inte kan göra ett skit åt det utan har att inrangera mig och leva mitt liv i förtryckt betydelselöshet intill den meningslösa döden.

Den där makten, alltså. Varför finns den? Jo, eftersom all makt växer av sig själv – det är dess enda riktning och vektor. För många år sedan mappade jag och några till upp en syftesstruktur (sådant var populärt under det sena 90-talet) för ett projekt vi jobbade med. Att mappa syftesstrukturer egentligen är ganska kul. Man skriver ner saker man tycker att man behöver göra längst ner och så frågar man varför och drar pilar mellan svaren till dess man har ett enda svar högst upp dit alla pilar leder. Företaget hette M2S och ”M2S Expansion” blev det slutgiltiga svaret.

Vad makt bottnar i försökte jag beskriva häromdagen i ”självtänkeri för nybörjare, del 7: Makt”, men jag är inte säker på att jag lyckades. Jag menar – roten, anledningen – ursprunget. Vad är maktens källa? I mitt tidigare försök att beskriva det så sa jag ungefär såhär:

Någon har ansamlat välstånd. Pengar, resurser eller vad som helst av värde. För att behålla detta värdefulla och för att säkerställa att det ska komma de egna närstående tillgodo i första hand måste makt utövas. Och för att kunna behålla makten över allt som kan komma att hota rikedomen måste både rikedomen och makten helt av sig själv expandera. Eftersom makten berikar rikedomen och gör den större krävs det hela tiden mer makt för att eliminera de samtidigt framväxande hoten mot den.

Logiskt? Det tycker faktiskt jag.

Men det förklarar inte roten – inte egentligen. Det pekar bara från makt har sitt ursprung i att vilja behålla det värdefulla man har. Varifrån kommer viljan att behålla det man redan har? Där har vi kanske maktens källa.

Dags att spjälka upp:
1. Vad är rikedom?
2. Varför vill man ha den?
3. Varför vill man behålla den?

1. Vad är rikedom?
Det har varierat genom historien men ändå inte sådär vansinnigt skiftande. Valutor har varit tyglappar, spannmålstunnor, kvinnor, mynt, sedlar och nu senast saldon på digitala konton. Låt oss använda dagens mått på rikedom – hur mycket pengar man har som avstamp.

Att ha mycket pengar är alltså rikedom i vårt exempel. Men det räcker inte som definition eftersom synen på vad mycket är ganska godtycklig. En fiskarfamilj i Kambodja kanske tycker att vad Svensken betalar för ett paket kaffe är den ymnigaste rikedom, men här är det bara ett paket kaffe.

Jag skulle vilja definiera rikedom som att ha mer än man behöver. Visst, att behöva är också ett sluttande plan – att ha fyra bilar i en familj med två körkort kan ju ha sin förklaring i att man ibland behöver få köra nercabbat, bland offroad och så vidare. Låt oss dra i definitionen en bit till. Det finns en magisk gräns i det här med att ha tillgångar – det vet jag eftersom jag själv experimenterat med den och eftersom jag sett många som slagits med dess existens.

På den ena sidan gränsen har man vad man behöver och njuter av det. Kanske har man just bara lite för lite och därmed något att planera eller längta lite lätt efter. På den andra sidan gränsen har man lite mer än man behöver och det där överskottet blir med tiden till en börda. Just nu har jag en till två snöskotrar för mycket och det är faktiskt en börda. Att ha mer än det jag behöver för att vara i balans är kanske vad man kan kalla rikedom. Därav suffixet dom i ordet.

Om jag är dömd att vara rik måste jag bära bördan av att hantera saker jag inte behöver på samma sätt som den som är dömd att vara fattig – alltså den i fattigdom måste bära bördan av att alltid ha för lite av något.

Rikedom är alltså att ha för mycket. Att ha rikedomar utöver vad jag egentligen behöver eller kanske snarare utöver vad som får mig att må bra.

2. Varför vill man ha den?
Då kan man ju verkligen fråga sig varför man vill ha rikedomen – egentligen. Att alla vill ha pengar kan man ju skriva under men varför skulle man vilja ha mer pengar än vad som kan göra mig lycklig?

Du sitter vid middagsbordet och maten smakar utsökt. Du är mätt. Ändå fortsätter du att äta. Eftersom maten är så enastående välsmakande. Samma sak med rikedomen; vi är alla kulturellt betingade att söka den. Klart som fan det är svårt att sluta i tid.

Om man ätit för mycket mat blir resultatet att man får lite risig mage någon dag och det dröjer nog innan man föräter sig igen. I fallet med rikedomen kan emellertid implikationerna bli långt mer omfattande. Det ser vi i världens maktstrukturer i dag. Det kan på så lite som några tusen år dra iväg och bli helt absurt.

3. Varför vill man behålla rikedomen?
Analogin med ätandet hade varit att om jag förätit mig skulle jag vägra gå på toaletten eftersom jag ville behålla mina rikedomar till varje pris. Nu vet vi människor att allt vi äter förr eller senare förvandlas till bajs så få går och sparar på just det.

Med pengar eller rikedom är det emellertid något annat. Eftersom vi är så kulturellt fostrade att hålla hårt i våra slantar är det svårt att släppa taget om överskottet. Det finns kopplingar som ofta är ganska starka mellan att ha rikedom och den egna självkänslan. Därför är det inte ovanligt att den som har skaffat sig tillgångar bortom rikedomspunkten också gör allt i sin makt för att behålla dem.


Så svaret på frågan om varför skulle alltså vara något i stil med "eftersom man har fått lära sig att det är rätt". Och lagt till listan över saker vi fått lära oss att det är rätt men som inte nödvändigtvis är det framträder mönstret:

"Man får kramp och drunknar på fläcken om man badar efter maten."
"Tomten kommer med julklapparna."
"Fett är farligt att äta."
"Den arabiska våren handlar om frihet."
"Oljan kommer att ta slut."
"Koldioxid är farligt."
"Man lär sig språk genom att först lära sig grammatik."
"Bögar är farliga."
"Du ska inte tro att du är något."

Och så vidare. Det där med att man måste bibehålla sin rikedom är kanske inte hugget i sten det heller. Men precis som många uppfattningar och "sanningar" är detta icke desto mindre blott en utbredd praxis i en värld som förlorad sig i förmodade sanningar utan själslig täckning. De flesta av oss vid en eller annan tidspunkt strävat efter att berika oss själva bortom punkten till rikedom. (Om detta finns mycket skrivet i arkiven på denna blogg. Se kategorierna pengar och arbete. Min egen uppgörelse med rikedomsspöket.). Få har lyckats. Och av de få som har lyckats har ingen blivit lycklig av själva rikedomen. (Däremot har en eller annan vaknat upp och blivit lycklig av de insikter de medför vilket i sin tur beror på att man gått över gränsen för den kulturellt inducerade illusionen av rikedomens betydelse. )


Det behövs egentligen bara en enda människa som gått över rikedomströskeln och börjat skapa sig makt för att få behålla rikedomen för att hela världen ska förändras till denne människas fängelse. Om denne ende människa inte kommer på andra tankar kommer hans aspiration att rent logiskt att leda till att han blir världens härskare även om rikedomen från början inte varit större än 50 öre.

Rikedom > Makt > Världsherravälde. Logik. Det är ju därför vi har imperier i våra historierullar.

Maktens uttryck varierar liksom dess förslagenhet. Vi har precis passerat den absoluta maktens blomning och så gott som alla människor på jorden är på ett eller annat sätt insyltade i maktens bibehållande – givetvis huvudsakligen omedvetet. Icke desto mindre ser världen ut som den gör på grund av att någon fick ett överskott och valde att behålla det.

Det var egentligen fel beslut. Och underlåtenheten att inse det från alla människor som levat från då till nu har tagit sin tribut. Krig, sjukdom och en massa mänskligt lidande har sin rot i precis just detta. Sannolikt eftersom alla som har varit med på resan helt enkelt önskat lära sig om balansen över rikedomspunkten.

Och det beror i sin tur på att vi behöver kunna hantera detta om vi ska kunna skapa vår egen värld direkt med tanken utan den tröghet vi har idag. Tiden går allt fortare och med just tiden närmar vi oss den punkt där våra tankar blir till verklighet ögonblickligen – tiden för tidens upphävande. I en sådan verklighet måste man ha mognat bortom sina inlärda begär. En hunger för makt i en direktmanifesterande verklighet skulle omedelbart förinta densamma.

Vi får alltså lära oss jordens läxa. Och den läxan är – för den som inte redan tänkt ut det – att man inte blir rik av att ha mer än man behöver. Det finns en punkt där allt stämmer. En nollpunkt då balansen är perfekt. Då man varken har för mycket eller för lite av något överhuvudtaget.

Hittar man den punkten – och det är ju kanske inte det lättaste i den värld man präglas in i – då kan man hantera det. Då kommer man inte att förstöra den tidlösa världen. Då kanske man blir kallad till nästa lektion. Det är väldigt, väldigt många som anlänt eller är under inflygning till den punkten. Detta hade inte varit möjligt om inte makten och hungern efter att få behålla rikedom varit så världsomspännande och total som den var precis alldeles nyss.


Och för att vara lite tydlig för en gång skull: att välja att behålla något man inte behöver för att berika sig själv är det skadligaste man kan göra. Att vara närig och kämpa för att ansamla rikedom är vad som skapar det egna maktfängelset. Den som driver fängelset är precis lika fången som alla fångarna tillsammans. Makten är blott en bokföringsmässig teknikalitet för att försöka dölja denna enkla sanning.

Att däremot sprida överskottet, att dela med sig så snart man inser att man har mer än vad jag behöver – vad skapar det? Ringar av tacksamhet, lycka, friktionsfrihet och välmående som sprider sig som en löpeld. Generositetens löpeld som raskt slukar maktens mörker och sprider värme mellan alla oss intills dess i någon mening förledda människor.


De som håller hårdast i makten är de som har blivit mest grundligt itutade att deras främsta livsuppgift och syfte är att hålla i makten och förvalta rikedomen. Det är ett ganska ambitiöst projekt att fostra fram dessa makthavare. Det börjar sannolikt redan innan födseln – viktigt att hitta de rätta avelspersonerna. Man brukar tala om blått blod, kallt blod. Viktigt att de som avlas för att ha makt också har den erforderliga kylan och inte riskerar falla i gropar av värme. Att de kan motstå den naturliga mänskliga företeelsen kärlek.

För det är där jag hamnar hur jag än vrider och vänder på det. Hemliga sällskap, makthavarkonferenser, invidningsriter, internatskolor, mänskliga offer, depopulationsagendor – you name it. Allt det där finns för att bibehålla kylan hos makthavarna så att de inte behöver blinka till och säga "nej" när det är dags att skicka soldater till en säker död eller deploya ett långsamt verkande program för sterilisering.

Det handlar – precis som allt i världen – ytterst om kärlek. För de allra flesta av oss handlar det om att det ändå är kärleken som driver oss. Att vi gör allt det vi gör av kärlek för oss själva och varandra. Men de som avlas och fostras till att vara makthavare kastreras från kärleken. Den får inte finnas i deras liv. De formas för att gå av negativ energi, att leva av blodsoffer, slaveri och utsugandet av livskraft och därmed kärlek hos resten av befolkningen. Något som sannolikt vem som helst kan lära sig om man plockas tillräckligt tidigt.

Det är egentligen ett missförstånd, emanerande ur en säkerligen alldeles obetydlig rikedom. Men likt alla missförstånd inträffar de av en anledning och anledningen här är att vi som får uppleva det ska få möjlighet att göra oss kvitt makthungern och kliva vidare i en värld där alla önskningar införlivas omedelbart.

Fuck

Just det fingret. Vaknade mitt i natten med den där jävla känslan igen. Det var hårt. Jag blev fly förbannad. Tvärilsk mitt i sömnen. När dagen sedan tog sin början var vrångan ett faktum. Att falla från den nivån, från den känslan – det var ett hårt fall. En så genuin besvikelse var det länge sedan jag kände.

Allt jag gjorde var att mata lite hästar utan vantar. Ska det vara så jävla svårt att få behålla balansen – va? VA? Så jag frågar mig vad det är jag gjort, vari jag begär något på grund av okunskap som resulterar i denna smärta. Två år har det hållit på och jävlas. Ilsket och syrligt kastar jag ur mig frågan rätt ut i universum under det att jag håller på att brisera av den där ilskan som är exakt densamma som i somras. Eller – vilken sommar, förresten. Jag märkte ingen.

Så får jag svaret att jag ju faktiskt bara stack. Att jag lämnade alla de tankar jag byggt upp precis som de var innan jag åkte. Att jag redan två veckor innan vi satte oss på planet var in i obalansen, smakade på den, insåg att jag skulle kunna bli sjuk av den men beslutade att vända ut ur stråket och fortsätta köra tills vi åkte. Det fungerade. För stunden. Men det är ju klart som fan det finns kvar där.

När vi väl stack gick det alldeles utmärkt att byta paradigm och – fjärran från de hektiska mönstren – inte bara finna balans och välmående utan dessutom dra igång en tråd till – den skrivna tråden. Idiot!

Så att jag vid återvändandet tar vid precis där jag beslutade skjuta upp är egentligen inget annat än obalansens återvändo högst logiskt. Trodde jag att de skulle försvinna, ambitionerna? Idiot igen. Det här har jag faktiskt samlat ihop till. Och ilskan må vara riktad mot fingret med rubrikens innebörd, men det går naturligtvis djupare än så. Hela vägen in i naven på det tankeformer jag parkerat och nu står där och väntar och kräver att bli snurrade på. Nudå. Nuuudå.

Vad tänkte jag på? Jag har startat så många processer att jag blir dödstrött av att ens titta på dem. Idag är inte dagen för beslut, men mattheten är ett påtagligt faktum, nylig semester till trots. Visst finns där mening – absolut. Att få se dessa projekt och känna dess gravitation inom 36 timmar från det att jag upplevt den där hisnande känsla av balans är milt uttryckt nyttigt. Tvingar mig att på något sätt ta ställning. Inte blir jag mindre ilsk av detta fakum.

Balansen och de lekande nystan av energi med de närmaste kittlar i mitt inre. De finns där och jag känner vad som utvecklar, vad som lockar och vad jag önskar mer än något annat. Den frustration den lille fått smaka är inte enbart den av hans biologiske fars underlåtenhet utan är även kopplad till min egen kapacitet och dess allokering.

Produktprojektet, tredjevåningenprojektet, investeringsprojektet och den gyllene triangel de format tillsammans. Jag har lockats så oerhört av vad dessa saker kan åstadkomma och vad jag kan åstadkomma genom den. Jag är helt övertygad om att det är reell utveckling. Förändring. Det ekonomiska känns helt irrelevant – så pass givande tror jag att det kommer att bli.

Nu senast – bokprojektetet. Jag läste de knappa 30 A4 jag fått ihop i går kväll och insåg att jag har en mycket lång väg framför mig. Jag vet vad jag vill säga och hur det ska sägas men iterationerna från inspiration till begriplighet är inte nödvändigtvis få. Blev lite desillusionerad. Tror det var nyttigt. Plask.


Och balansen. Byggandet. Kroppen. Jag får en illasmakande känsla i kroppen när jag ser allt jag samlat runt mig härhemma på gården. Snöskotrarna jag köpt, haft sönder och som står där som jävla vrak. Jag skäms över mig själv, faktiskt. De bägge traktorerna. 10 ton metall som används totalt 15 gånger per år. Och med båten bland all bråten vet jag inte. Den ligger där och drömmen att åter få känna dess tröga sätt att manövrera sig i vattnet samt att på pressa den upp genom planingströskeln och upp i knastrande sken över vågorna är påtaglig.

Exakt lika påtaglig som den där känslan från förra sommaren i hjärtat. Hur jag vaknade en vacker morgon tog kaffet med mig ut på altanen och allt jag kunde tänka på var huruvida jag skulle åka båt eller inte. Inte ett uns av njutning blev kvar till själva nuläget med kaffet på världens underbaraste sommarplats. Jag mår dåligt av att tänka på det, faktiskt.


Och byggandet, då. Snickrandet. Vad jag vet kommer att föra mig till det fysiska välmåendet. Jag älskar att göra det. Njuter av sågspånet, tanklösheten och den fysiska utmattningens framväxande. Att få äta mat när man är så hungrig att luften är helt slut och att känna hur man puttar gränserna för ork och utmattning framför sig lite för varje timme man lägger ner.

Det är inga små projekt det handlar om. Inte heller på byggfronten. Jag vill ha det klart till sommaren. Alltihop, givetvis. Och jag vill ha gjort det själv. Alltså exakt samtidigt som jag skriver klart boken, sätter upp utvecklingscentret, driver investeringsprojekten, utvecklar smartass 4.0 och – viktigast av allt – utvecklar mitt eget faderskap och fortsätter att hämningslöst njuta av det vackraste och mest njutbara av allt i denna värld – min hustru.

Vem som helst förstår att det inte är genomförbart. Jag må ha skådat hemligheten djupt i ögat. Jag må ha tagit mig förbi de monetära bekymren och begränsningarna. Jag må känna kraften i min egen intention, men jag kan inte begripa hur jag ska kunna få alla dessa saker gjorda under den tidshorisont jag på förhand givit dem. Om jag ska vara helt ärlig är jag ganska säker på att dessa saker tjänar till att låsa varandra på ett sätt så att jag inte kommer att komma någon endaste stans med något av dem.


Vilket ju faktiskt skulle kunna vara meningen. Obalansen är större än jag trott. Jag känner symtomen komma och jag har inte tillräcklig tro på att jag kan vända angreppet som obalansen står i begrepp att göra på min organism. Solen ger hopp, men inte förrän jag klarat ut varför jag har fått för mig att jag måste springa runt och göra så inihelvete mycket kommer jag att kunna få balansen tillbaka.

Fuck. Fingerjävel. Så förbannad jag blir på mig själv som inte kan låta bli. Jävla huvud. Just idag hade jag nästan kunnat tänka mig att vara av med det. Stoppa det i en påse och dra åt så att det blev någon jävla ordning.

Det blir säkert bättre imorgon. Tack för att du läste.

Balansövning

En tids obalans och det rullade dit det lutat. Snuvad, så att säga. I manlighetens tecken tilltäppt ordentligt och därmed raskt avstannad. Det är som om det sätter sig på känslan och selektivt bibehåller tanken någorlunda intakt. Eller så är det så att själva obalansen manifesteras tydligt så att jag ska ta den i beaktande.

Balansen tappade jag efter vägen. Det har egentligen pågått ganska länge men blev tydligt den gångna veckan med irritation som iakttagbar reagens. Irritation över att hjälpa till. Precis så var det senast det begav sig – på sommarhalvan – emellertid mer överskruvat den gången.

Bilar som går sönder och kringflackande hundar som lurar döden. Barn som blir hemma och söker den värme jag inte hade att uppbåda. Och mest utbrett – ett jobbande som jag flagrant bjudit in till en magnifik avslutning på året utan sedvanlig restriktion. En inbjudan som antogs på grundval av den uppdämdhet det med åren ackumulerat från snart sagt varje tänkbart håll.

Jo, jag har varit med och skapat ett monster en gång i tiden. Det vässar sig mot sin framtid och där finns alltid, alltid, alltid saker som kan förbättras. Människor som gjuter sin kreativitet och sina önskningar i våra tankars gemensamma produkt. Jag var dess upphov och när jag i höstas sa ”ok, jag kör lite till”, så bad jag egentligen om det. Om att få smaka på intensiteten i det som tvingar mig att ta ställning. Att definierat mitt förhållningssätt.

Orden sögs ut samma väg. Och mest plågsamt – pulsen. Den kom av sig. Inte så att det slutade bulta utan snarare så att rytmen inte kunde skönjas bland alla de andra pulserna som jag låtit komma farande.

Så lösningen blev några dagars välförtjänt krasslighet att tvinga mig att se min egen obalans. Jag skulle kunna låta symtomen passera och återgå till produktivt arbete snarast möjligt. Då skulle jag också snart hamna precis här igen, fastän snäppet mer åtskruvat.

Men jag vet ju.

Från grunden och uppåt. Balans. Rytm. Lust. Värme. Inspiration. Och så vidare. Just så. Eftersom inte inte finns så tänker jag inte formulera det utifrån det sätt på vilket det visat sig att inte fungera eftersom inte försvinner på grund av sin egen uteblivna existens och lämnar orden till sin avskalade egentliga mining vilket då blir det motsatta mot den tillsynes avsedda.

Balans. Rytm. Värme. Inspiration. Infall. Inlevelse. Utveckling. Upplevelser. Insikter. Närhet. Ett liv som får mening efter mening. Nästa gång kanske jag ser obalansen ännu tidigare.

Det där med klartext tar vi en annan dag.

Lögnändornas tid

Jag har haft lite att stå i några dagar. Levt ett slags mikrodubbelliv, kan man säga. Trodde det skulle vara piece of cake men vad jag bedrog mig. Jag som på ett om jag får säga det själv ytterst kompetent sätt levat det mest utstuderade dubbelliv i år efter år har nu svårt att hålla den egentligen mest oskyldiga lögn under armarna.

Där jag förut fann en hisnande utmaning i att expandera och kultivera lögnen samt försvara den mot vad slags tentakler av sanning eller insikt som hotar dess fortlevnad och därigenom mitt dubbellivs beskydd med uppammande av all min förslagenhet.

Fan vad det har ändats.

Mest talande var nog när jag igår skulle ringa hem till min fru och berätta att jag skulle bli borta en stund till. Jag tog telefonen i min hand och slog numret för att ringa hem och ljuga min fru rätt i örat. Jag mådde nästan illa, trots att ju lögnen inte alls var särskilt brutal eller ens illa menande. När jag skulle ringa upp såg jag att jag slagit det nummer jag hade hem på den gamla onda tiden. Numret hem till den jag brukade ringa och ljuga för på regelbunden basis.

Fy fan. Jag blev skärrad. Och kände vibrationer från en tid jag är ohyggligt lycklig att jag lämnat bakom mig.

I dag fyller hon år, min älskade fru. Och någon liten överraskning kan väntas till följd av ovan nämnt ljugande. Parallellt med roligheten med det har en växande ilning tagit form i mitt hjärta under förberedelsetiden. En tagg som visat mig klart och tydligt hur det är nu mot hur det var då. Hur stor förändringen är i mitt liv och hur mycket lättare, gladare och framförallt mer äkta allt är.

Det går inte att jämföra. Natt och dag har mer likheter.

Och jag är så långt ifrån samma person då som nu fastän jag ju ändå är det. Fascinerande, faktiskt.

Det är svårt. Tungt. Påfrestande. Förödande och direkt självutplånande att försvara en lögn. Det är därför så många har så ont i vår värld idag. Men det är på grund av den upplevda lättheten, det sanna pånyttfödandet kanske man kan säga, som lögnen finns. För att man som jag denna dag ska få dra det där första riktigt djupa andetaget igen och känna att lögnen – oavsett hur står den är eller hur djupt den har gått – är över och att man kan vara helt äkta och ärlig igen.

Det är grejor, det.

Grattis Sara, min älskade hustru och nyckeln till ett liv så långt underbarare än någon någonsin kunnat beskriva.

Vilken blåsning

Lugn. Det blåser förbi. Som om det aldrig hänt. Tusentals små ljuspunkter belyser konstnärliga installationer på en yta som i övrigt är höljd i dunkel. Men egentligen är det ju precis tvärtom. Dunklet är de artificiellt upplysta performanceföreställningarna och ljuset är det som manifesteras av suveräna, okränkbara människor som lever eftersom de vet att de är odödliga och som helt sonika låter lögnen – oavsett omfattning – rinna ut i en pöl på golvet att snabbt avdunsta i värmen.

Nej, jag vet inte hur saker och ting ligger till. Inte en aning, egentligen. Men jag känner igen en lögn när jag ser den. Och ser jag tusentals och åter tusentals självbekräftande lögner i spiraler som sjunger varandras lov så vet jag att saker är i görningen. Det går undan. Det är bråttom. Människan håller på att komma underfund med sig själv och konstigt vore det annars. Lögnen som kontrast till sanningen är ytterst, ytterst verksam i den senares tjänst.

Annorlunda. Precis som alla andra.

Snabba, korta och koncisa tankegångar som ordnar pusselbitar till sammanhang. Så självklara och banala att jag nästan ignorerar dem av bara farten. Inte sällan är huvudet ganska trött när de dyker upp. Små golfbollar på en okrattad grusgång. Hårt lindande men likväl lätta att placera.

Klart som fan idéerna bråkar på mig. Den gångna veckan har varit idet närmaste outhärdlig därvidlag. Ibland så illa att jag vill ryta i på skarpen och stoppa flödet. För jag har ju det valet. Det har vi allihopa. Att stoppa flödet och – här kommer det – lägga det i någon annans händer.

Jag kan ju bestämma att jag inte längre bestämmer över vad som är möjligt och om jag vill. Självklart kan jag det! Jag måste ju absolut inte sparka runt och vända på alla stenar, grubbla och klura. Ingen kan någonsin tvinga mig till det. Det är helt och hållet mitt eget val. Hela tiden. Det är bara att jag aldrig tänkt på det förut. Faktiskt. Visst är det fånigt. Banalt.

Om jag väljer att lägga ner tänkandet så betyder inte det att jag per definition får ett tomrum. Det betyder inte att jag aktivt måste lobotomera mig och fastna i ett nolläge. Jag kan helt enkelt välja att installera ett av otaliga färdiga tankepaketsmönster i sinnet. Utbilda det.

Skaffa mig en kultiverad, väl avägd och färdigpaketerad vy av världen. Eller flera, rentav. Ladda ner och installera, klart på ett ögonblick. Kanske är det häri min lösa skruv sitter. Jag har alltid varit dålig på att öppna upp för extern kunskap. Inte obildbar men jag har alltid granskat ingående flöden. Tjurskalligt gjort mina alldeles egna observationer och dragit mina egna slutsatser.

Nej, jag väljer hur jag vill ha det och gör det med känslan. Väljer tankens fortsatta (ur)spårning eftersom det känns rätt. Eftersom det alltid känts rätt. Alternativet, däremot lockar inte så mycket. Inte alls. Inte i nuläget i alla fall. Fastän det har nog – begriper jag nu – lockat betydligt mer förut. Betydligt.

Alternativet är att avsluta den egna mentala suveräniteten. Avhända mig min frihet i tanken men inte nödvändigtvis i känslan. Att välja en högre grad av begränsning är ju inte nödvändigt en dålig utmaning. Men jag kan inte. Kanske är jag för stolt. För envis. För tjurskalligt nyfiken. Vad vet jag – jag kan inte.

Inte aktivt välja att inte tänka. Varför skulle jag göra det? För att det är jobbigt? För att jag vill ägna mig åt annat, mer betydelsefullt? Jo, där finns en avvägning. När tanken tar över känslan är det dags att bryta. Klappa en häst, pussa på Kärleken, sniffa på en skog eller uppsöka vattnet. Det gäller att vara noga med den saken.

Så världen och tanken fortsätter att vara utan begränsningar en stund till. Visst, det blir jobbigt vissa veckor. Men det tar jag gärna. Jag tycker inte om gränser och orkar knappt tänka tanken att ge upp den eftersom tankarna är jobbiga att hantera. Ställt mot sitt alternativ känns det inte så besvärligt. Snarast uppsluppet och lättflytande. Livfullt, faktiskt.