Vilken underbar känsla det är att vinna en poäng. En sådan där liten, tillsynes meningslös och pluttig seger som i själva verket är skitjävla superdundermegaviktig. Det kan vara värt att påpeka att det inte var jag som vann poängen utan en påhittig person som parkerat sig och sina påhitt i den finansiella återvändsgränden en stekhet dag. I gränden fanns glassförsäljare, en vattenbar och en bärgningsbil. Glassförsäljaren sålde en glass för 20 procent av köparens all framtida intäkt. Vattenförsäljaren krävde full livegenhet och bärgningsbilen krävde full pantsättning av såväl den påhittiga personen som dess närståendekrets.
Det låg inte i dessa tre vise mäns intresse att påpeka det uppenbara – nämligen följande:
”Trampa ner kopplingen, vrid om startnyckeln och lägg i backen. Kontrollera med hjälp av backspegeln att det är fritt bakåt. Släpp sedan upp kopplingen samtidigt som du trycker ner gasen. Backa tills du kommer ut från gränden, ut på den gata där idéerna strömmade fritt innan du tvingades in i gränden på grund av den av vattenbaren, glassförsäljaren och bärgningsbilsägaren anlagda punkteringen. Du kan köra med punktering en stund. Väl ute på vägen kommer de att se dig – de som vill hjälpa dig. Som kanske lagar ditt däck och åker med en bit på vägen eftersom de ska åt samma håll.”
En efter en vaknar vi. Vi hålls lurade i massor men vaknar en efter en. Det är därför det är så skitjävla superdundermegaviktigt med händelser som denna. Där kan man tala om bekräftelse, faktiskt. Poäng till Social Avkastning – ha!
Vidare – på andra sidan skynket – drar de rädda vidare. Någon kommer hit och drar i sig nubbar för att vara sig själv genom att inte riktigt vara sig själv. Vederbörande hade att ta ut en livslängds närvarotörst på några berusade timmar i månaden eller så. Jag kan inte säga annat än att det är jävligt sorgligt att se hur rädslan äter folk. Det är inte rädslans fel. Det är inte fel över huvud taget, faktiskt. Det är bara irriterande ibland. I går var det nära att jag handgripligen satte stopp. Reflexen att ta till våld förvånade mig men samtidigt var det ett uppvaknande. En skinnvinge när inget annat hjälper. Från oväntat håll och med det distinkta syftet att stoppa den skenande räddharen från att springa ännu längre bort från sig själv. En annan gång, kanske.
Nej – fel igen. Alla kommer dit när de känner för det – bokstavligt talat. Man får välja sitt ungänge helt enkelt. Förutom skinnvingekandidaten är det i alla hänseenden utsökt, sällskapet. Som en enda stor familj, faktiskt.
Nu ska jag fixa lite bra väder. Ha det!
Visar inlägg med etikett Finans. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Finans. Visa alla inlägg
lördag 22 juni 2013
måndag 3 juni 2013
Måndag morgon
Nyvaken. Luften hänger tung. Full av fukt. Absolut stilla. Hästarna sover djupt. Fåglarna passar på att ta det lite lugnt. Vacuum. Absolut vacuum. Luften är full av energi. Stillastående, tung energi. Mättad och komplett ur den nollpunkt som stunden manifesterar. Allt står och väntar. Jag passar på att suga i mig av luften. Dricker lite vatten. Väcker Casper. Hör ett dån. Regnet kom plötsligt. Fåglarna och naturen visste. Regnets kraft och avsikt är otvetydig. Även denna dag ska begåvas med den varma försommardagens oemotståndliga dofter. Även denna dag ska det växa. Även denna dag kommer solen att skina och ge lyftkraft åt det vatten som fallit att stiga upp och om igen få rusa mot marken i lustfyllt livgivande.
Det regnar i femton minuter. Slutar lika tvärt som det började. Kör Casper till skolan efter en del morgonspexande. Det blir kappkörning mot grannen i hustruns hästkraftmonster. Alla blir glada. Jag tar ner taket och låter hastigheten ge mig än mer av den paradisiska luft regnet levererat. Mina lungor fylls av dess dofter och sinnet av dess syre. Solen är höljd i moln men den väntar där bakom.
Uppklarnande.
Jag kommer på mig själv med att vara klädd i träningsoverall. Kan inte dra mig till minnes när det hände sist. Som senast någon gång på högstadiet. Overallen är mjuk. Det stämmer med min kropp. Efter helgens övningar och den nyligt återställda rörligheten ovanpå balansen är kroppen mjuk. Hela min organism har börjat förstå att den (jag) inte längre behöver trycka på. Att det inte finns någon anledning att vara rastlös. Inte ens bristen på rastlöshet är anledning nog. Det håller på att bli verklighet.
Vad det är som håller på att bli verklighet kan jag inte svara på – eftersom det är en dröm. En av de där drömmarna man inte minns när man är vaken. Men jag vet likväl att det håller på att bli verklighet av den. Precis som jag efter att jag mött Kärleken och tillsammans med föremålet för den upptäcker vår nya, gemensamma värld. Precis på det sättet så tar bilden av den dröm jag drömt form i verkligheten i takt med att jag upptäcker den. Utan att jag vet vad det är den vill föreställa från början. Utan mål. Men oerhört laddat med mening.
Framme vid skolan kom jag på vad det var jag inte ville glömma bort innan jag somnade i går kväll. Jag hade ju glömt bort det eftersom jag kunde komma ihåg det igen. Det handlade om skolan. Förra veckans möte på högskolan skramlade fortfarande runt i huvudet. Diskussionerna om de bekymmer man hade på högskolan och vari dessa bekymmer hade sina rötter. Längre ”ner” i skolsystemet, givetvis.
Vi pratade mycket om matte. Om att högskoleeleverna inte kan tillräckligt med matte och att detta är ett stort problem då det förväntas att studenterna kan matte. Det är knappast något begåvningsproblem, det är snarare ett utslag av det sätt matten systematiskt görs ointressant. Jag ser det på den snart nioåriga eleven. Hur hans mapp fylls med sidor av lära-sig-gångertabellen-utantill-papper som han sitter och fyller under stor frustration samtidigt som han sneglar mot den iPhone som han vet är fullt kompetent att räkna ut talen åt honom.
Jag extrapolerar hans fundering. Vad blir hans intryck av vuxenvärldens idé att han ska lära sig gångertabellerna utantill? Kommer han att inte ha tillgång till telefonen när han går ut skolan eller varför? Nej, matte är helt enkelt skittråkigt. Där har vi nog svaret. Han har ännu inte snickrat en uteplats så han vet inte hur skönt det är att slippa ta fram telefonen för varje liten beräkning man behöver göra.
Hade man börjat i den änden – räknandets praktiska dimension – då hade det kanske funnits förutsättningar. Men risken är ju att inte alla skolbarn just triggas av att bygga uteplatser. Det finns de som vill bygga kojor helt utan beräknad symmetri också. Och de som vill spela teater, sjunga, springa fort eller skapa musik. Antalet stolar i teatersalongen, takten i sjungen eller spelad musik – visst låter det sig även det matematiskt beskrivas men det ligger utanför skopet för skolan eftersom skolan är byggt för att skola individen till vad samhället anser att individen har rätt att vara. Inte var individen är.
När skolan är en plats för individen att vara sig själv – då kan vi börja. Till dess har vi förändringsarbetet högt upp på agendan. Det rör sig fort – riktigt, riktigt fort. Och det är hemskt kul att se.
Junimorgon i Olsbo
Slår mig att mjukheten är uppriktig och hårdheten spelad. Även hårdheten är uppriktig men den uppkommer först när mjukheten inte får vara uppriktig. Skolan formar hårdhet på ett alldeles fantastiskt sätt. Sinnen som reflexmässigt vill värna sin suveränitet bygger mentalt pansar gentemot en omgivning som vill krossa dess inneboende kreativa, oförstörda kraft. Det är så vi bygger rigida tankar, prestige och interpersonella låsningar. Det är så vi säkerställer ett samhälle utan nytänkande, utan visioner och utan mänskliga mål. Finansvärldens tempel.
Dags att knata ut därifrån, således. Det lyser bortom dörren och många har redan lämnat byggnaden. We’ve had tomatch. Kom nu ketchup så går vi.
Det regnar i femton minuter. Slutar lika tvärt som det började. Kör Casper till skolan efter en del morgonspexande. Det blir kappkörning mot grannen i hustruns hästkraftmonster. Alla blir glada. Jag tar ner taket och låter hastigheten ge mig än mer av den paradisiska luft regnet levererat. Mina lungor fylls av dess dofter och sinnet av dess syre. Solen är höljd i moln men den väntar där bakom.
Uppklarnande.
Jag kommer på mig själv med att vara klädd i träningsoverall. Kan inte dra mig till minnes när det hände sist. Som senast någon gång på högstadiet. Overallen är mjuk. Det stämmer med min kropp. Efter helgens övningar och den nyligt återställda rörligheten ovanpå balansen är kroppen mjuk. Hela min organism har börjat förstå att den (jag) inte längre behöver trycka på. Att det inte finns någon anledning att vara rastlös. Inte ens bristen på rastlöshet är anledning nog. Det håller på att bli verklighet.
Vad det är som håller på att bli verklighet kan jag inte svara på – eftersom det är en dröm. En av de där drömmarna man inte minns när man är vaken. Men jag vet likväl att det håller på att bli verklighet av den. Precis som jag efter att jag mött Kärleken och tillsammans med föremålet för den upptäcker vår nya, gemensamma värld. Precis på det sättet så tar bilden av den dröm jag drömt form i verkligheten i takt med att jag upptäcker den. Utan att jag vet vad det är den vill föreställa från början. Utan mål. Men oerhört laddat med mening.
Framme vid skolan kom jag på vad det var jag inte ville glömma bort innan jag somnade i går kväll. Jag hade ju glömt bort det eftersom jag kunde komma ihåg det igen. Det handlade om skolan. Förra veckans möte på högskolan skramlade fortfarande runt i huvudet. Diskussionerna om de bekymmer man hade på högskolan och vari dessa bekymmer hade sina rötter. Längre ”ner” i skolsystemet, givetvis.
Vi pratade mycket om matte. Om att högskoleeleverna inte kan tillräckligt med matte och att detta är ett stort problem då det förväntas att studenterna kan matte. Det är knappast något begåvningsproblem, det är snarare ett utslag av det sätt matten systematiskt görs ointressant. Jag ser det på den snart nioåriga eleven. Hur hans mapp fylls med sidor av lära-sig-gångertabellen-utantill-papper som han sitter och fyller under stor frustration samtidigt som han sneglar mot den iPhone som han vet är fullt kompetent att räkna ut talen åt honom.
Jag extrapolerar hans fundering. Vad blir hans intryck av vuxenvärldens idé att han ska lära sig gångertabellerna utantill? Kommer han att inte ha tillgång till telefonen när han går ut skolan eller varför? Nej, matte är helt enkelt skittråkigt. Där har vi nog svaret. Han har ännu inte snickrat en uteplats så han vet inte hur skönt det är att slippa ta fram telefonen för varje liten beräkning man behöver göra.
Hade man börjat i den änden – räknandets praktiska dimension – då hade det kanske funnits förutsättningar. Men risken är ju att inte alla skolbarn just triggas av att bygga uteplatser. Det finns de som vill bygga kojor helt utan beräknad symmetri också. Och de som vill spela teater, sjunga, springa fort eller skapa musik. Antalet stolar i teatersalongen, takten i sjungen eller spelad musik – visst låter det sig även det matematiskt beskrivas men det ligger utanför skopet för skolan eftersom skolan är byggt för att skola individen till vad samhället anser att individen har rätt att vara. Inte var individen är.
När skolan är en plats för individen att vara sig själv – då kan vi börja. Till dess har vi förändringsarbetet högt upp på agendan. Det rör sig fort – riktigt, riktigt fort. Och det är hemskt kul att se.
Junimorgon i Olsbo
Slår mig att mjukheten är uppriktig och hårdheten spelad. Även hårdheten är uppriktig men den uppkommer först när mjukheten inte får vara uppriktig. Skolan formar hårdhet på ett alldeles fantastiskt sätt. Sinnen som reflexmässigt vill värna sin suveränitet bygger mentalt pansar gentemot en omgivning som vill krossa dess inneboende kreativa, oförstörda kraft. Det är så vi bygger rigida tankar, prestige och interpersonella låsningar. Det är så vi säkerställer ett samhälle utan nytänkande, utan visioner och utan mänskliga mål. Finansvärldens tempel.
Dags att knata ut därifrån, således. Det lyser bortom dörren och många har redan lämnat byggnaden. We’ve had tomatch. Kom nu ketchup så går vi.
lördag 16 mars 2013
Del 5: Ekonomi, finans och pengar
Ekonomi, finans och pengar. Har du tänkt något på det? Funderat på vad de tre orden egentligen innebär? Pengar är ju ganska enkelt vid en första anblick. Hundra spänn är två paket cigg, fyra strutglassar eller 0.0006 % av en Djursholmsvilla. Alla har en idé om vad pengar är. Vi lämnar det.
Ekonomi, då? Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem. Alltså så som man föreställer sig att det gick till innan moderniseringen kom till Leem lilla by i historien.
Finans är något helt annat. Den gamle greken Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så. Du känner säkert igen det från något reklamerbjudande. Du erbjuds att finansiera ditt köp av TV:n vilket är något helt annat än att köpa den. Att finansiera är att köpa något du inte har pengar till. Finanser hämtar sin näring från skuld.
Finansieringslösningar har alltid villkor. Det vanligaste av dem är – vid sidan av återbetalning – ränta. Att man får betala ränta på de pengar man inte har. Man betalar ränta på summan för finansieringen. En del kallar det för lån. Jag tror inte att det är ett passande ord. Jag kallar det finansiering.
Historien har åtskilligt att berätta om finansiering och så gott som alla historier handlar om krig. Finanspengar och krig går hand i hand under det att ekonomi är en omistlig del i mänskliga samhällen. Bakom varje krig står någon som vill tjäna pengar på att finansiera det. Krig har egentligen aldrig berott på något annat än finanser.
Finanser är faktiskt riktigt, riktigt bad news för oss människor av en mycket enkel anledning; att man kräver den som inte hade pengar från början på ännu mer pengar än han eller hon hade från början. Det hörs ju redan här att det aldrig någonsin kan fungera. Och att det ju inte är ekonomiskt alls.
Bakom varje finansiering står någon som vill skaffa sig makt. Makt över en stat i samband med krig, makt över en konsument vid så kallad konsumentkredit, makt över ett företag vid finansieringslösningar för företag.
Avslutningsvis ett exempel: iPhone, igen. En mycket populär sak som många har i sin hand hela dagarna.
Man kunde tänka sig att de som skapat iPhone tog med just att det var en telefon i beaktande när de designade telefonen. Att de – genier som de ju faktiskt är på så mycket annat – tog hänsyn till den lilla detaljen att man lätt tappar en telefon och att den då inte sällan slår i marken.
När en telefon går i backen träffar praktiskt taget alltid en av telefonens kanter underlaget. Om då de glasskivor som utgör telefonens fram- och baksida går ut enda till kanten av telefonen så spricker de med ganska hög säkerhet.
Hur kan ett av världens bästa företag inom användbarhet med årtionde efter årtionde som det företag som kanske gjort mest för att göra teknik användbar för icke tekniskt kunnande människor förbise en sådan detalj?
Det gjorde de naturligtvis inte. Nej. Det faktum att glaset går ända ut till kanten är så långt ifrån en designmiss man kan komma. Det hade varit ekonomiskt att inte låta glaset gå ända ut- då hade användarna sparat tid, pengar och frustration och planetens resurser hade inte gått åt till att skapa en massa reservskärmar.
Men företaget bakom telefonen hade inte fått in samma mängd intäkter att mätta sina finansiella krav. Apple är ett börsnoterat, multinationellt företag och sådana bygger sällan på ekonomiska principer. Apple opererar helt finansiellt och designen med glas hela vägen ut till kanten är i allra högsta grad på finansiellt tänkande.
Gjord för att gå sönder. Det är den finansiella arenans fantastiska slagord. Vem skulle – om det fanns alternativ – köpa sådant skit? Ingen, givetvis. Det löser man genom att se till att de stora aktörerna – finansiellt drivna – har mer eller mindre total ensamrätt på marknaden.
Att hålla dig i det där tillståndet av hopplöshet är den finansiella maktens enda medel för att få dig att fortsätta att köpa skiten de vill att du ska köpa. Det är enda sättet att fortsätta förmå dig att gå till jobbet för att dra ihop pengar till vad du kallar din ekonomi. En ekonomi som från ditt perspektiv ser ekonomisk ut men som i själva verket är så finansiellt belastad att bara en bråkdel av ditt arbete egentligen går åt till det som utgör försörjning – resterande del slukas i det nu gigantiska finansmonster mänskligheten har flåsandes i nacken.
Nu lät jag lite som en nyhetsartikel där på slutet. Det var meningen. Det är på sitt sätt väldigt illa med finanserna. Och om det är illa med finanserna så är det något väldigt bra för oss människor.
Alla hittills kända civilisationer har haft finansiella system. Alla har också gjort sig av med dem. Det har varit ganska odramatiska saker och har som regel lett till perioder av fred, kulturellt uppblomstrande och andra trevligheter.
Bibeln berättar om de Jubelår man hade i den europeiska förhistorien. Var 50:e år avskrevs alla privata skulder och slavar gavs fria. Vår nuvarande civilisation har skjutit upp regleringen längre än någon annan. Förstår du vilken frihet vi har att hämta ut på banken den dagen vi väljer att sluta harva i hamsterhjulet? Aldrig tidigare har mänskligheten stått inför en så trevlig gryning.
Imorgon ska det handla om skuld - basen för alla människans pengar och under perioder hela dess värdesystem.
Ekonomi, då? Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem. Alltså så som man föreställer sig att det gick till innan moderniseringen kom till Leem lilla by i historien.
Finans är något helt annat. Den gamle greken Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så. Du känner säkert igen det från något reklamerbjudande. Du erbjuds att finansiera ditt köp av TV:n vilket är något helt annat än att köpa den. Att finansiera är att köpa något du inte har pengar till. Finanser hämtar sin näring från skuld.
Finansieringslösningar har alltid villkor. Det vanligaste av dem är – vid sidan av återbetalning – ränta. Att man får betala ränta på de pengar man inte har. Man betalar ränta på summan för finansieringen. En del kallar det för lån. Jag tror inte att det är ett passande ord. Jag kallar det finansiering.
Historien har åtskilligt att berätta om finansiering och så gott som alla historier handlar om krig. Finanspengar och krig går hand i hand under det att ekonomi är en omistlig del i mänskliga samhällen. Bakom varje krig står någon som vill tjäna pengar på att finansiera det. Krig har egentligen aldrig berott på något annat än finanser.
Finanser är faktiskt riktigt, riktigt bad news för oss människor av en mycket enkel anledning; att man kräver den som inte hade pengar från början på ännu mer pengar än han eller hon hade från början. Det hörs ju redan här att det aldrig någonsin kan fungera. Och att det ju inte är ekonomiskt alls.
Bakom varje finansiering står någon som vill skaffa sig makt. Makt över en stat i samband med krig, makt över en konsument vid så kallad konsumentkredit, makt över ett företag vid finansieringslösningar för företag.
Avslutningsvis ett exempel: iPhone, igen. En mycket populär sak som många har i sin hand hela dagarna.
Man kunde tänka sig att de som skapat iPhone tog med just att det var en telefon i beaktande när de designade telefonen. Att de – genier som de ju faktiskt är på så mycket annat – tog hänsyn till den lilla detaljen att man lätt tappar en telefon och att den då inte sällan slår i marken.
När en telefon går i backen träffar praktiskt taget alltid en av telefonens kanter underlaget. Om då de glasskivor som utgör telefonens fram- och baksida går ut enda till kanten av telefonen så spricker de med ganska hög säkerhet.
Hur kan ett av världens bästa företag inom användbarhet med årtionde efter årtionde som det företag som kanske gjort mest för att göra teknik användbar för icke tekniskt kunnande människor förbise en sådan detalj?
Det gjorde de naturligtvis inte. Nej. Det faktum att glaset går ända ut till kanten är så långt ifrån en designmiss man kan komma. Det hade varit ekonomiskt att inte låta glaset gå ända ut- då hade användarna sparat tid, pengar och frustration och planetens resurser hade inte gått åt till att skapa en massa reservskärmar.
Men företaget bakom telefonen hade inte fått in samma mängd intäkter att mätta sina finansiella krav. Apple är ett börsnoterat, multinationellt företag och sådana bygger sällan på ekonomiska principer. Apple opererar helt finansiellt och designen med glas hela vägen ut till kanten är i allra högsta grad på finansiellt tänkande.
Gjord för att gå sönder. Det är den finansiella arenans fantastiska slagord. Vem skulle – om det fanns alternativ – köpa sådant skit? Ingen, givetvis. Det löser man genom att se till att de stora aktörerna – finansiellt drivna – har mer eller mindre total ensamrätt på marknaden.
Att hålla dig i det där tillståndet av hopplöshet är den finansiella maktens enda medel för att få dig att fortsätta att köpa skiten de vill att du ska köpa. Det är enda sättet att fortsätta förmå dig att gå till jobbet för att dra ihop pengar till vad du kallar din ekonomi. En ekonomi som från ditt perspektiv ser ekonomisk ut men som i själva verket är så finansiellt belastad att bara en bråkdel av ditt arbete egentligen går åt till det som utgör försörjning – resterande del slukas i det nu gigantiska finansmonster mänskligheten har flåsandes i nacken.
Nu lät jag lite som en nyhetsartikel där på slutet. Det var meningen. Det är på sitt sätt väldigt illa med finanserna. Och om det är illa med finanserna så är det något väldigt bra för oss människor.
Alla hittills kända civilisationer har haft finansiella system. Alla har också gjort sig av med dem. Det har varit ganska odramatiska saker och har som regel lett till perioder av fred, kulturellt uppblomstrande och andra trevligheter.
Bibeln berättar om de Jubelår man hade i den europeiska förhistorien. Var 50:e år avskrevs alla privata skulder och slavar gavs fria. Vår nuvarande civilisation har skjutit upp regleringen längre än någon annan. Förstår du vilken frihet vi har att hämta ut på banken den dagen vi väljer att sluta harva i hamsterhjulet? Aldrig tidigare har mänskligheten stått inför en så trevlig gryning.
Imorgon ska det handla om skuld - basen för alla människans pengar och under perioder hela dess värdesystem.
lördag 23 februari 2013
Att sitta en bit bort
Vi är duktiga på att bestämma oss, min hustru och jag. Först bestämmer vi oss för en sak och sedan är vi jätteduktiga på att bestämma oss för att vi ska ändra oss. Enhälligt bägge gångerna. Smidigt, inte sant?
Kanske det den senaste grejen i vårt semestrande är att flyttar vi andra dagen. Tror att den kan ackompanjeras och potentiellt ersättas med en vana att under semestern ta en titt på kommande möjliga boenden redan innan hemresan. Det skulle i så fall innebära ett visst mått av långsiktighet. Även det en märkbar trend.
För en sak är säker; hit kommer vi alltid att komma tillbaka. Det här stället är hemma, det också. Till och med sinnet är med i matchen och kan på något sätt se den parallella tidslinjen under de elva månader som vi varit härifrån. Vi har sisådär tio år på oss att hitta vinterboendet och fan vet om det inte är i år vi ska börja leta. Per vessla, helst. Lite fartvind har aldrig skadat.
Och när vi ändå är inne på det där med långsiktighet. Under årets hittills avklarade dagar är det var jag ägnat mig åt yrkesmässigt. Efter att ha sammanstrålat med mina kollegor på gästrikemark beslutades att jobba långsiktigt med det gemensamma företagets ambitioner. Och jag – för min del – beslutade att sätta fart på de aktiviteter som leder fram till långsiktigt säkerställd inspiration och utveckling i form av (trumvirvel) – människor!
Jojomensan. Ingen liten ambition där inte och inte heller dess kontext – ett spridande av budskapet om den icke-finansiella rent ekonomiska epokens inledning. En inledning som vi egentligen passerat men insikten om vars förekomst nu måste sjunka till botten i sinnen och organisationer innevarande år för att nästa år sätta jordens fart på det mänskliga företagandet särskilt i vårt förledda västerland.
Långsiktighet. It’s the shit. Verkligen. Vilket underbart sinnestillstånd att befinna sig i. Inte på det där sättet att man sätter sig och planerar inför de kommande fem åren, gör upp en detaljerad budget för varje kvartal och fördelar ut ansvaret för den finansiella måluppfyllnaden. Nej inte så. Det är bara en förstorad form av dumhet.
Jag menar långsiktighet i formen av att låta visionerna bli verklighet även om det tar en stund. Även om det kräver något som inte finns i dag och om detta något som inte finns i dag även det kräver något som inte finns i dag. Att tro på, driva och njuta av att i den takt det vill skapa, förverkliga och forma det man drömmer om är en ren njutning. Att leva i nuet och njuta av att färdas mot någontings fullbordan genom alla dess nyanser och förändringar.
Att vara mitt i metamorfosen. Det är därför vi har tiden. För att få känna hur det hänns. Annars hade vi bara upplevt de två tillstånden. Men de finns ju egentligen inte. Det är förändringen vi är ute efter, inte sant?
Hela vår del av världen har varit så vansinnigt stressad. Det är ingen slump. Sättet vi låtit oss styras av pengar och sättet vi tvingat vad vi kallat pengar piska in oss i mentala hörn har gjort oss stressade, kortsiktiga och monumentalt dumma i huvudet. Men det håller på att släppa och vi vaknar, en efter en tillsammans. Människan och företagandet är två sidor på samma mynt och myntet är – i det fallet – ekonomiskt och påtagligt. Om myntet är en självutnämnd skuggmakt som inte finns är det något lurt. Därav det finansiella paradigmets hädangång.
Att sitta här borta och kolla lite jobbmail ger ett bra perspektiv. Alla de aktiviteter som är igång är just igång. Och när jag är här borta har jag dem på visst avstånd även om de fortfarande pågår. De pågår även inuti mig. Stället jag är på är Buddhas land och sättet man här hanterar saker och ting påminner på många sätt om det vi är på väg att implementera även på den västra delen av klotet.
Så. Nu ska här flyttas lite. Och sedan ska jag bada i havet. Sådetså.
Kanske det den senaste grejen i vårt semestrande är att flyttar vi andra dagen. Tror att den kan ackompanjeras och potentiellt ersättas med en vana att under semestern ta en titt på kommande möjliga boenden redan innan hemresan. Det skulle i så fall innebära ett visst mått av långsiktighet. Även det en märkbar trend.
För en sak är säker; hit kommer vi alltid att komma tillbaka. Det här stället är hemma, det också. Till och med sinnet är med i matchen och kan på något sätt se den parallella tidslinjen under de elva månader som vi varit härifrån. Vi har sisådär tio år på oss att hitta vinterboendet och fan vet om det inte är i år vi ska börja leta. Per vessla, helst. Lite fartvind har aldrig skadat.
Och när vi ändå är inne på det där med långsiktighet. Under årets hittills avklarade dagar är det var jag ägnat mig åt yrkesmässigt. Efter att ha sammanstrålat med mina kollegor på gästrikemark beslutades att jobba långsiktigt med det gemensamma företagets ambitioner. Och jag – för min del – beslutade att sätta fart på de aktiviteter som leder fram till långsiktigt säkerställd inspiration och utveckling i form av (trumvirvel) – människor!
Jojomensan. Ingen liten ambition där inte och inte heller dess kontext – ett spridande av budskapet om den icke-finansiella rent ekonomiska epokens inledning. En inledning som vi egentligen passerat men insikten om vars förekomst nu måste sjunka till botten i sinnen och organisationer innevarande år för att nästa år sätta jordens fart på det mänskliga företagandet särskilt i vårt förledda västerland.
Långsiktighet. It’s the shit. Verkligen. Vilket underbart sinnestillstånd att befinna sig i. Inte på det där sättet att man sätter sig och planerar inför de kommande fem åren, gör upp en detaljerad budget för varje kvartal och fördelar ut ansvaret för den finansiella måluppfyllnaden. Nej inte så. Det är bara en förstorad form av dumhet.
Jag menar långsiktighet i formen av att låta visionerna bli verklighet även om det tar en stund. Även om det kräver något som inte finns i dag och om detta något som inte finns i dag även det kräver något som inte finns i dag. Att tro på, driva och njuta av att i den takt det vill skapa, förverkliga och forma det man drömmer om är en ren njutning. Att leva i nuet och njuta av att färdas mot någontings fullbordan genom alla dess nyanser och förändringar.
Att vara mitt i metamorfosen. Det är därför vi har tiden. För att få känna hur det hänns. Annars hade vi bara upplevt de två tillstånden. Men de finns ju egentligen inte. Det är förändringen vi är ute efter, inte sant?
Hela vår del av världen har varit så vansinnigt stressad. Det är ingen slump. Sättet vi låtit oss styras av pengar och sättet vi tvingat vad vi kallat pengar piska in oss i mentala hörn har gjort oss stressade, kortsiktiga och monumentalt dumma i huvudet. Men det håller på att släppa och vi vaknar, en efter en tillsammans. Människan och företagandet är två sidor på samma mynt och myntet är – i det fallet – ekonomiskt och påtagligt. Om myntet är en självutnämnd skuggmakt som inte finns är det något lurt. Därav det finansiella paradigmets hädangång.
Att sitta här borta och kolla lite jobbmail ger ett bra perspektiv. Alla de aktiviteter som är igång är just igång. Och när jag är här borta har jag dem på visst avstånd även om de fortfarande pågår. De pågår även inuti mig. Stället jag är på är Buddhas land och sättet man här hanterar saker och ting påminner på många sätt om det vi är på väg att implementera även på den västra delen av klotet.
Så. Nu ska här flyttas lite. Och sedan ska jag bada i havet. Sådetså.
söndag 10 februari 2013
Finans
Skillnaden mellan ekonomi och finans är nog nyckeln till förståelsen av vad som behövs innanför boxen. Jag citerar mig själv, faktiskt:
”Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem.
I en ekonomisk värld skulle alltså pengar vara ett sätt att fördela sysslor och tillgångar mellan människor. Låter inte så dumt. Men varför har det blivit så snett? Varför har pengarna som sådana blivit viktigare än sysslorna och tillgångarna?
Svaret finns i det lilla och svårdefinierade ordet finans. Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så.”
Finans behöver en tydligare definition, faktiskt. Ett sätt att benämna tejpfällan för vad den egentligen är. Från gårdagens kökssoffesamtal kommer här en ny definition:
”Finansiell verksamhet går ut på att skörda så stor del av frukten av andras ansträngningar med så liten arbetsinsats som möjligt – helst ingen alls.”
Vi får slipa på den, men jag tycker att den redan nu säger mycket mer än Aristoteles tidigare version. All förändring måste ju börja från den egna utgångspunkten och därför tar vi väl och börjar med IT-världen. Även den mycket präglad av ”finansiellt” tänkande.
Det går åtskilliga okunniga och milt uttryckt onödiga projektledare, chefer och vad man nu kan kalla det per kunnig och intresserad IT-människa. Det ska vi ändra på. Förstår ni hur underbart det kommer att bli för dem som går till jobbet och låtsas förstå något som de inte har den blekaste aning om att faktiskt få säga som det är och istället göra något som de brinner för? Som ett första steg, sådär.
”Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem.
I en ekonomisk värld skulle alltså pengar vara ett sätt att fördela sysslor och tillgångar mellan människor. Låter inte så dumt. Men varför har det blivit så snett? Varför har pengarna som sådana blivit viktigare än sysslorna och tillgångarna?
Svaret finns i det lilla och svårdefinierade ordet finans. Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så.”
Finans behöver en tydligare definition, faktiskt. Ett sätt att benämna tejpfällan för vad den egentligen är. Från gårdagens kökssoffesamtal kommer här en ny definition:
”Finansiell verksamhet går ut på att skörda så stor del av frukten av andras ansträngningar med så liten arbetsinsats som möjligt – helst ingen alls.”
Vi får slipa på den, men jag tycker att den redan nu säger mycket mer än Aristoteles tidigare version. All förändring måste ju börja från den egna utgångspunkten och därför tar vi väl och börjar med IT-världen. Även den mycket präglad av ”finansiellt” tänkande.
Det går åtskilliga okunniga och milt uttryckt onödiga projektledare, chefer och vad man nu kan kalla det per kunnig och intresserad IT-människa. Det ska vi ändra på. Förstår ni hur underbart det kommer att bli för dem som går till jobbet och låtsas förstå något som de inte har den blekaste aning om att faktiskt få säga som det är och istället göra något som de brinner för? Som ett första steg, sådär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
